"Slemhinnan (Mucosa) är den slim- och vätskebeläggda skikt som tapetserar de inre ytorna på kroppens hålrum och rör, exempelvis i mun, näsa, tarmar och könsorgan. Den består av epitelceller och underliggande bindväv och har en viktig funktion som skydd mot mekanisk skada, bakterier och andra främmande partiklar."

'Andningsorganens slemhinna' (respiratory epithelium) refererar till den typen av skiktande, flerkärniga epitelceller som tapetserar inre ytan av andningsorganen, inklusive näsa, näsöppningar, svalg, bronker och lungornas alveoler. Dess huvudsakliga funktion är att skydda andningssystemet från främmande partiklar, skada och infektion genom att producera och sekretiera slem (surfaktant), fagocytera främmande partiklar och transportera dem bort via cilierad epitel. Det är också involverat i gasutbyte i lungorna.

Polyper.

I en enda mening kan 'slemhinna' definieras som: "En slags slembildande, tät, skiktformad epitel som löper över ytor i kroppen och hjälper till att skydda dem från skada, infektion och uttorkning." Slemhinnan producerar slem, en vätska som innehåller vatten, salter, proteiner och andra substanser, vilket hjälper till att hålla ytan fuktig och glatt. Den finns i olika delar av kroppen, såsom näsa, mun, svalg, lungor, tarmar och könsorgan.

Den del av nässlemhinnan som innehåller ändarna av de sensoriska nerverna för lukt, belägna i valvet i varje näshåla. Det gulbruna luktepitelet består av luktreceptornervceller, borstceller, stamceller och tillhörande luktkörtlar.

En icke-specifik skyddsmekanism som innebär att slem och andra ämnen transporteras från lungorna genom flimmerhårs- och sekretionsverkan hos luftrörens slemkörtlar. Den mäts in vivo som slemförflyttning, flimmerhårsfrekvens och eliminering av radioaktiva markörer.

'Andningssystemet' refererar till de anatomiska strukturerna och fysiologiska processerna som gör det möjligt för oss att andas, inhalera syre och exhalera koldioxid. Detta inkluderar näsa, svalg, luftrör, lungor och de muskler som används under andningen. Andningssystemet är involverat i gasutbyte, syre- och näringsabsorption, samt tal- och luftvägsförsvar mekanismer.

Mikroskopi där preparatet undersöks genom att en elektronstråle läser av det punkt för punkt. Bilden skapas genom registrering av spridningen av bakåtstrålningen från preparatytan. Vid svepelektronmikroskopi spelar preparatets tjocklek ingen roll. Tekniken, och även instrumentet, förkortas ofta SEM.

Adhesionsförmåga är en kemisk egenskap hos bakterier såväl med som utan fimbrier ("cellhår") att kunna fästa vid andra celler, vävnader eller icke-levande ytor. Denna egenskap är av betydelse för kolo nibildning och sjukdomsalstrande förmåga.

Läkemedelstillförsel genom näsan, även känd som nasal läkemedelsadministration, är en metod för att leverera mediciner till kroppen genom näsan med hjälp av sprayer, droppar eller inhalatorer, vilket möjliggör en snabb och effektiv absorption av substansen till blodomloppet.

En art av Haemophilus som fäster vid slemhinnorna hos människor och olika djurarter. Arten indelas vidare i biotyperna I till VIII.

Organ culture methods refer to techniques where intact organs or pieces of organs are cultured and maintained in a lab setting, allowing for the study of their physiology, metabolism, and response to various stimuli while preserving the complex tissue structure and cell-cell interactions found in the native organ.

Tarmarnas invändiga beklädnad, bestående av ett inre epitelskikt, en mellanliggande lamina propria och en yttre muskelslemhinna. I tunntarmen kännetecknas slemhinnan av en rad veck och ett överflöd av absorberande celler (enterocyter) med mikrovilli (ytludd).

Ytepitelhinnan i magsäcken. Den buktar in i lamina propria och bildar magsäcksgropar. Tubulära körtlar, typiska för de olika magsäcksområdena (kardia-, gastriska och pylorusområdet), mynnar ut i magsäcksgroparna. Magslemhinnan består av flera olika celltyper.

Ytorna i munhålan, inkluderande tandköttets slemhinna, gommen, läpparna, kinderna, munbotten och andra delar. Slemhinnan består för det mesta av icke-keratiniserat, skiktat och skvamöst epitel som täcker muskelvävnad, ben eller körtlar, men som på vissa ställen kan uppvisa varierande grad av keratinisering.

Tarmsegmentet mellan blindtarmen och ändtarmen. Det omfattar en uppåtstigande, en tvärgående, en nedåtgående och en slingrande del.

Slemhinneytan i struphuvudet, bestående av olika sorters epitelceller, som varierar från skivepitel i den övre delen av struphuvudet till flimmerhårsepitel i resten av struphuvudet, bägarceller, och körtrlar av både slemceller och serösa celler.

Tunntarmens översta del.

Den del av mag-tarmkanalen som sträcker sig mellan nedre magmunnen och ileocekalklaffen mot tjocktarmen. Den kan delas in i tre delar: tolvfingertarmen, jejunum och ileum.

Inflammation i magslemhinnan, en skada som kan ses i samband med ett flertal olika sjukdomar.

Sårbildning i magslemhinnan pga kontakt med magsyra. Tillståndet förknippas ofta med Helicobacter pylori-infektion eller bruk av icke-steroida antiinflammatoriska medel (NSAIDS).

Den nedersta och smalaste delen av tunntarmen, mellan jejunum (tunntarmens övre del) och ileocekalklaffen överst i tjocktarmen.