CCL27-chemokinen, också känd som cutanell T-cells attraherande chemokin 3 (CTACK), är en liten proteinmolekyl involverad i immunresponsen och inflammationen. Den hör till CC-subfamiljen av chemokiner och är specifikt uttryckt i höga nivåer i huden, där den spelar en viktig roll i att attrahera och rekrytera T-celler till huden för att underhålla homeostas och koordinera immunresponsen mot patogener.

CCL21 (C-C motif chemokine ligand 21) är en kemokin som spelar en viktig roll inom immunförsvaret, särskilt när det gäller att reglera migration och positionering av olika typer av vita blodceller, framför allt dendritiska celler och T-lymfocyter. CCL21 attraherar dessa celler till sekundära lymfoida organ, där de kan delta i immunresponsen mot infektioner och andra främmande ämnen. CCL21 binder till sin receptor, CCR7, för att utöva sina funktioner. Den produceras naturligt i lymfnoder och Peyers platta i tarmen.

CCL22-chemokinen, också känd som Macrophage-derived chemokine (MDC), är en typ av cytokin som attraherar specifika vita blodkroppar, i synnerhet T-celler, till områden i kroppen där inflammation eller immunrespons behövs. CCL22-chemokinen binder till CCR4-receptorn på T-celler och attraherar därmed aktiverade Th2-celler och regulatoriska T-celler (Tregs) till inflammationsfokalpunkterna.

Chemokine CCL17, also known as TARC (Thymus and Activation-Regulated Chemokine), is a small signaling protein involved in the immune system's response to inflammation. It selectively attracts specific types of immune cells, such as Th2 lymphocytes and regulatory T cells, to sites of inflammation or tissue damage, playing a crucial role in the pathogenesis of several inflammatory and allergic diseases.

CCL2, även känt som monocyte chemoattractant protein-1 (MCP-1), är en typ av cytokin som tillhör chemokinfamiljen och spelar en viktig roll i inflammationen och immunförsvaret. CCL2 är en liten signalsubstans som frisätts från olika celltyper, inklusive endotelceller, makrofager och fibroblaster, vid skada eller infektion. Det fungerar som ett kemotaktiskt attractant för monocyter och andra immunceller till inflammationsområdet, vilket hjälper till att koordinera den lokala immunresponsen.

Chemokine C-C motif ligand 19 (CCL19) is a protein involved in the immune system's response to infection or injury. It is a type of chemokine, which is a small signaling molecule that directs the movement of immune cells to sites of inflammation or infection in the body. CCL19 specifically attracts and activates certain types of white blood cells, including T cells and dendritic cells, helping to coordinate the immune response. It does this by binding to a receptor called CCR7 on the surface of these cells. CCL19 is produced by a variety of cells, including dendritic cells, macrophages, and endothelial cells, and is involved in the development and maintenance of lymphoid tissue, such as lymph nodes and the spleen.

CCL5, även känt som RANTES (Regulated upon Activation, Normal T-cell Expressed and Secreted), är en kemokin som spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att attrahera och aktivera olika typer av vita blodkroppar till områden med inflammation eller infektion. CCL5 binder till specifika receptorer på cellmembranet, vilket initierar en signaltransduktionsväg som leder till cellens kemotaxis (rörelse) och aktivering. Detta gör att CCL5 är involverat i flera fysiologiska processer, såsom immunförsvaret mot infektioner, uppkomsten av autoimmuna sjukdomar och cancerutvecklingen.

CCL20-chemokinen, också känd som MIP-3α (Macrophage Inflammatory Protein-3α), är en liten proteinmolekyl som fungerar som chemoattraktant för vissa vita blodceller, särskilt T-lymfocyter och dendritceller. Den binder till och aktiverar CCR6-receptorn på cellmembranet hos målcellerna, vilket leder till cellernas migration till inflammationsområdet där CCL20 är utsöndrat. CCL20-chemokinen spelar en viktig roll i immunförsvaret och har också visats deltaga i patologiska processer vid autoimmuna sjukdomar och cancer.

Chemokine CCL1, även känt som I-309, är en liten proteinsignalmolekyl som binder till och aktiverar specifika receptorer på cellmembranet hos vissa vita blodceller, särskilt T-lymfocyter och monocyter. Denna kemokin spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att underlätta migrationen av dessa celler till inflammationsfyllda områden i kroppen för att hjälpa till att bekämpa infektioner och underhålla homeostas.

En grupp kemokiner med angränsande cysteiner som verkar som attrahenter för lymfocyter, monocyter, eosinofiler och basofiler, men inte neutrofiler.

Cellyteglykoproteiner som binder till kemokiner och sålunda förmedlar vandring av proinflammatoriska molekyler. Receptorerna ingår i den "seven-transmembrane"-G-proteinbundna receptorfamiljen. Precis som kemokinerna själva, kan receptorerna indelas i åtminstone tre strukturella grenar: CR, CCR och CXCR, beroende på variationer i ett gemensamt cysteinmotiv.

CCL3, även känt som Macrophage Inflammatory Protein 1-alpha (MIP-1α), är en typ av cytokin som tillhör gruppen CC-chemokiner. Det är en liten signalsubstans som frisätts av olika celltyper, särskilt inflammatoriska celler, vid immunförsvarets respons på infektion eller skada. CCL3 fungerar genom att binda till specifika receptorer på vissa vita blodceller, såsom neutrofila granulocyter och aktiverade T-celler, och attrahera dem till området där frisättningen har inträffat. Detta process är en del av den inflammatoriska responsen som hjälper till att eliminera patogener och underlätta läkning.

CCL7, även känt som monocyte chemotactic protein 3 (MCP-3), är ett citokin som tillhör CC-klassen av kemokiner. Det produceras främst av fibroblaster, endotelceller och immunceller, och fungerar som en kemotaxisk signal för att attrahera och aktivera monocyter/makrofager till områden med inflammation eller skada.

En klass av förinflammatoriska cytokiner som har förmågan att dra till sig och aktivera leukocyter. De kan delas in i åtminstone tre strukturella grenar: C (C-kemokiner), CC (CC-kemokiner) och CXC (CX C-kemokiner), på grundval av variationer i ett gemensamt cysteinmotiv.

I en enkel mening kan CCR10-receptorer definieras som en typ av receptor som binder till specifika kemiska signalsubstanser, kallade chemokiner, och spelar en viktig roll i immunförsvaret och inflammationen. CCR10-receptorn är särskilt känd för att binda till chemokinen CCL28 och bidrar till att reglera migrationen av specifika typer av vita blodkroppar, såsom T-celler och B-celler, till huden.

CCL4, också känt som MIP-1β (Macrophage Inflammatory Protein-1β), är en kemokin som spelar en viktig roll inom immunförsvaret. Det är en liten signalprotein som frisätts av olika celler, till exempel aktiverade T-celler och monocyter, under inflammatoriska förhållanden. CCL4 attraherar andra vita blodkroppar, särskilt granulocyter och T-celler, till området där det frisätts, vilket underlättar cellernas rekrytering och koordinerade respons mot infektion eller skada.

CXCL12, även känt som stromal cell-derived factor 1 (SDF-1), är ett chemokin, det vill säga ett protein som fungerar som kemisk signalmolekyl involverad i cellyttorientering, migration och aktivering av immunceller. CXCL12 binder till sin receptor, CXCR4, och spelar en viktig roll inom hematopoiesen (blodbildningen), immunförsvaret, neurogenesen och angiogenesen (kärlväxt). Det är också involverat i cancerutveckling och metastasering.

I en enkel medicinsk definition är CCR1-receptorer en typ av receptor som tillhör superfamiljen av G-proteinkopplade receptorer (GPCR). De aktiveras av specifika kemiska signalsubstanser, kända som chemokiner, och spelar en viktig roll i immunresponsen och inflammationen. CCR1-receptorn är involverad i cellulär processer som migration, adhesion och aktivering av olika celltyper, inklusive leukocyter (vita blodkroppar). Dysfunktion eller onormal regulering av CCR1-receptorer kan vara associerade med olika sjukdomstillstånd som autoimmuna sjukdomar och inflammatoriska tillstånd.

CXCL10, även känt som IP-10 (Interferon gamma-inducerad protein 10), är ett litet signalsubstanser som tillhör gruppen cytokiner och kemokiner. Det produceras av flera olika celltyper, inklusive fibroblaster, endotelceller och leukocyter, i respons på interferon gamma-signaler. CXCL10 fungerar som en kemotaxisk faktor för att attrahera och aktivera specifika vita blodkroppar, särskilt T-lymfocyty och natural killer-celler, till områden av inflammation eller skada. Detta hjälper till att koordinera immunförsvarets respons mot infektioner och cancer.

CCL8, även känt som monocyte chemotactic protein 2 (MCP-2), är ett citokin som tillhör CC-klassen av kemokiner och spelar en viktig roll i immunresponsen. Det produceras främst av aktiverade T-celler, fibroblaster och endotelceller, och fungerar som ett starkt kemotaxis signalsubstans för monocyter/makrofager, dendritceller och naturliga killer-celler till områden med inflammation eller skada. CCL8 binder till G-proteinkopplade receptorn CCR1, CCR2 och CCR5 på målcellernas yta, vilket initierar en signalkaskad som leder till cellulär migration och aktivering av immunceller.

I en enkel mening kan CCR-receptorer (C-C chemokine receptorer) definieras som en typ av proteiner på cellytan som binder specifika signalsubstanser, kända som C-C chemokiner. Dessa receptorer spelar en viktig roll inom immunsystemet och kan påverka cellernas rörelse, tillväxt och differentiering. Många sjukdomar, inklusive inflammatoriska och autoimmuna sjukdomar samt cancer, är kända för att vara associerade med störningar i CCR-receptorernas funktion.

I en enkel mening kan CCR2-receptorer definieras som en typ av receptor som finns på ytan av vissa celler inom det immunologiska systemet, särskilt på monocyter och makrofager. Dessa receptorer binder till specifika kemiska signalsubstanser, kallade chemokiner, i synnerhet CCL2 (även känd som MCP-1), vilket leder till cellsignalering och aktivering av olika cellulära svar, inklusive celldifferentiering, migration och inflammation.

Ett CCL11-chemokin, även känt som eotaxin-1, är ett protein som tillhör chemokinfamiljen och spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att attrahera specifika vita blodkroppar (eosinofiler) till områden med inflammation eller infektion.

CCL24, även känt som Eotaxin-2, är en typ av kemokin som attraherar eosinofila vita blodkroppar till områden där det finns inflammation i kroppen. Det gör detta genom att binda till sina specifika receptorer på eosinofilernas yta, vilket får cellerna att migrera till platsen för inflammationen. CCL24 spelar därför en viktig roll i immunförsvaret och i uppkomsten av allergiska reaktioner.

I en enkel medicinsk definition, är CCR7-receptorer proteiner på ytan av vissa vita blodceller (som till exempel dendritiska celler och T-celler), som hjälper till att reglera immunförsvaret. Dessa receptorer binder till specifika kemiska signaler, kallade cytokiner och kemokiner, i kroppen för att leda cellerna till olika vävnader, särskilt till sekundära lymfoida organ som lymfknutor och mjälte. Detta hjälper till att samla information om infektioner eller skada och koordinera ett effektivt immunsvar.

I en enkel mening kan CCR8-receptorer definieras som en typ av receptor som tillhör den chemokina receptor familj, och som är specifika för det signalsubstansmolekylen CCL1 (tidigare känd som I-309). Dessa receptorer finns på ytan av vissa celler inom det immunologiska systemet, till exempel T-celler, och spelar en roll i deras migration och positionering vid inflammation och allergiska reaktioner.

CXCL1 (C-X-C motif chemokine ligand 1) är ett protein som fungerar som en kemotaxisk attraktant för neutrofila granulocyter, en typ av vita blodkroppar inblandade i inflammation och immunförsvar. Det produceras av olika celltyper, inklusive monocyter, makrofager och endotelceller, som svar på till exempel infektion eller skada. CXCL1 binder till sin receptor, CXCR2, för att leda neutrofilernas migration till inflammationsområdet.

Leukocyters rörelse som svar på en koncentrationsförhöjning av ett ämne eller immunologiska reaktionsprodukter.

I en enkel medicinsk definition är CCR4-receptor (C-C chemokine receptor typ 4) en typ av proteinmolekyl som finns på ytan av vissa celler, särskilt T-celler och dendritceller. Det är en sorts G-proteinkopplad receptor som binder till specifika kemotaktiska cytokiner (små signalsubstanser), vilket orsakar cellens migration och aktivering i olika fysiologiska och patologiska processer, särskilt vid immunresponser och inflammation. CCR4-receptorn har visat sig spela en viktig roll i sjukdomar som cancer, autoimmuna sjukdomar och allergier.

En grupp kemokiner med cysteinpar åtskilda av en annan aminosyra. CXC-kemokiner är kemoattrahenter för neutrofiler, men inte monocyter.

CX3CL1, även känt som fractalkine, är en kemokin som binder till receptorn CX3CR1 och spelar en roll i immunförsvaret genom att reglera migration och adhesion av olika celltyper, särskilt dendritiska celler och T-celler.

Heparinbindande proteiner som har ett antal inflammatoriska och immunreglerande verkningar. Dessa kemokiner identifierades ursprungligen som utsöndringsprodukter av makrofager, men de produceras av flera olika celltyper, bl a neutrofiler, fibroblaster och epitelceller. De spelar sannolikt en viktig roll för andningsvägarnas försvarsförmåga.

CCR5-receptorer är en typ av proteiner som förekommer på ytan av vissa vita blodceller, särskilt T-celler och monocyter. De fungerar som ko-receptorer tillsammans med CD4-receptorn för att möjliggöra infektion av cellen av HIV, det virus som orsakar AIDS. CCR5-receptorerna binder specifikt till ett protein på HIV:s yta, gp120, och hjälper viruset att tränga in i cellen. En genetisk variant av CCR5-receptorn, delta32, som orsakar en delvis defekt receptor, ger motståndskraft mot HIV-infektion eftersom HIV inte kan använda denna variant för att tränga in i cellen.

I en enkel medicinsk definition är CCR3-receptorer en typ av receptor som finns på ytan av vissa celler, särskilt eosinofiler och basofiler, som är involverade i immunförsvaret. Dessa receptorer binder specifika kemiska signaler, kallade cytokiner, som styr cellernas beteende och funktion. CCR3-receptorerna binder till exempel cytokinen eotaxin, vilket attraherar eosinofiler till områden med inflammation eller allergiska reaktioner.

CXCL9, även känt som monokinas inducerad durchlättlighetstaktisk protein 9 (MIG), är ett litet signalsubstanser som tillhör chemokinfamiljen och spelar en viktig roll i immunförsvaret. Det produceras av olika celltyper, inklusive aktiverade T-celler och fibroblaster, i respons på interferon-gamma (IFN-γ). CXCL9 fungerar som ett kemotaktiskt attractant för specifika vita blodkroppar, framför allt T-celler som uttrycker CXCR3-receptorn. Dess främsta funktion är att rekrytera och samla inimmunförsvarsceller till inflammationsområdena i kroppen för att bekämpa infektioner eller skada.

"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används inom forskning. De är så kallade inbredda möss, vilket betyder att de har en mycket konsekvent genetisk bakgrund eftersom de härstammar från en enda individ och har förökat sig genom systerskötsel under många generationer. Detta gör att deras egenskaper är väldigt repeterbara, vilket är användbart inom experimentell forskning. C57BL-stammen är känd för sin robusta hälsa och långa livslängd jämfört med andra mössstammar. De används ofta inom olika områden av biomedicinsk forskning, till exempel cancer-, neurologi- och immunologiforskning.

Cellers förflyttning från en plats till en annan.

CXCL2 är en kemokin som tillhör CXC-subfamiljen och verkar som ett attractant för neutrofila granulocyter, vilket innebär att den rekryterar dessa celler till områden med inflammation eller skada. Den binder till G-proteinkopplade receptorn CXCR2 på neutrofilernas yta och aktiverar därmed en signalsignalväg som leder till cellens migration till inflammationsfokalpunkten. CXCL2 uttrycks av olika celltyper, inklusive epitelceller, endotelceller och leukocyter, vid olika patologiska tillstånd såsom infektion, cancer och autoimmuna sjukdomar.

CXCL13 (C-X-C motif chemokine ligand 13) är ett protein som fungerar som en kemotaktisk attraktant för vita blodkroppar, särskilt B-celler och T-celler. Det produceras av olika celltyper under inflammatoriska eller immuna respons och spelar en viktig roll i att rekrytera dessa immunceller till områden där ett immunsvar behövs, exempelvis vid infektioner eller autoimmuna sjukdomar.

CXCR4-receptorer är en typ av G-protein-kopplade receptor som binder till det specifika kemokinet proteinet CXCL12, även känt som stromal cell-derived factor 1 (SDF-1). Dessa receptorer spelar en viktig roll i cellulär signalering och är involverade i en rad fysiologiska processer såsom hematopoies, immunförsvar, organutveckling och neurogen. På grund av deras betydelse i cancercellers migration och överlevnad har CXCR4-receptorerna blivit ett intressant mål för att utveckla terapeutiska strategier inom onkologi.

CXCL11, även känt som interferon-inducerat T-cellattraktant protein (IP-10), är ett litet signalsubstanser molekyl (cytokin) som tillhör CXC-kemokinfamiljen. Det produceras av flera olika celltyper, inklusive fibroblaster, endotelceller och leukocyter, i respons på interferon-gamma-stimulering. CXCL11 binder till och aktiverar CXCR3-receptorn på T-hjälparceller, cytotoxiska T-celler och naturliga killer (NK)-celler, vilket resulterar i cellulär kemotaxi och rekrytering av dessa immunceller till inflammationsfokaler. Detta gör CXCL11-kemokinen till en viktig regulator av immunresponsen under olika patologiska tillstånd, såsom infektioner och cancer.

Cellers eller organismers dragning till eller rörelse bort från en ökande koncentration av ett ämne.

CXCL6 är en kemokin som binder till receptorn CXCR1 och/eller CXCR2 och spelar en roll i inflammation och immunförsvar, särskilt inom neutrofiler recruitning till inflammerade områden.

Celler som drivs fram in vitro i odlingsmedia som främjar deras tillväxt. Odlade celler används bl a för studier av utveckling, morfologi, metaboliska, fysiologiska och genetiska processer.

Immunkompetenta celler i lymfsystemet och det blodbildande (hemopoietiska) systemet och i huden. De kallas även interdigiterande, retikulära eller beslöjade. Deras morfologiska och fenotypiska funktion består i att bearbeta antigen eller presentera dem för T-celler, och därmed stimulera den cellulära immuniteten.

CXCL5, även känt som ENA-78 (epithelial neutrophil activating peptide-78), är ett cytokin och en kemokin som tillhör CXC-familjen. Det produceras av flera olika celltyper, inklusive epitelceller, endotelceller och fibroblaster, i respons på inflammatoriska stimuli såsom bakterieinfektion eller skada. CXCL5 fungerar som ett kemotaxisk signalmolekyl för neutrofila granulocyter, det vill säga det attraherar och rekryterar neutrofiler till inflammationsområdet för att hjälpa till att bekämpa infektion eller reparera skada.

Proteiner utan antikroppsfunktion som utsöndras av inflammatoriska leukocyter och vissa icke-leukocytiska celler och som verkar som intercellulära mediatorer. De skiljer sig från vanliga hormoner genom att de produceras av ett flertal vävnads- eller celltyper snarare än av specialiserade körtlar. Vanligtvis har de lokal parakrin eller autokrin funktion istället för endokrin.

Musstammar, hos vars individer vissa gener inaktiverats, eller slagits ut. Utslagningen åstadkoms genom att man med hjälp av rekombinant DNA-teknik ändrar den normala DNA-sekvensen hos den gen som är föremål för studier, för att förhindra syntes av normala genprodukter. Klonade celler med lyckad DNA-förändring injiceras sedan i musembryon för framställning av chimärer. De chimära mössen avlas därefter för att ge en stam där alla celler i varje mus innehåller den brutna genen. Knockout-möss används i experimentella djurmodeller av sjukdomar och för att klarlägga geners funktioner.

CXCR3-receptorerna är en typ av G protein-kopplade receptor som binder till specifika kemokiner, däribland CXCL9, CXCL10 och CXCL11. Dessa receptorer spelar en viktig roll inom immunsystemet och är involverade i inflammation och immunförsvarets celullära respons mot infektioner och cancer. De aktiveras av deras respektive ligander och sätter igång en signaltransduktion som leder till cellulär migration, proliferation och cytokinproduktion. CXCR3-receptorerna har också visat sig vara involverade i patologiska processer såsom autoimmuna sjukdomar och cancer.

"BALB/c mus är en inavlad musstamma som används vid försök inom biomedicinsk forskning, känd för sin homogeniska genetiska bakgrund och svarsreaktion på olika typer av stimuli."

Stora, fagocytiska, enkärniga leukocyter som bildas i benmärgen hos ryggradsdjur och släpps ut i blodet. De innehåller en stor, oval och något inbuktad kärna, omgiven av en rymlig cytoplasma och talrika organeller.

Förhållandevis långlivade fagocytiska däggdjursceller som härrör från blodmonocyter. Huvudtyperna utgörs av peritoneala makrofager, alveolarmakrofager, histiocyter, leverns Kupfferceller och osteoklaster. Vid kroniska inflammatoriska förändringar kan de differentiera vidare till epitelioida celler eller smälta ihop till främmande jätteceller eller Langhans-jätteceller.

De processer genom vilka cellkärnors, cytoplasmatiska eller intercellulära faktorer inverkar på differentieringsstyrningen av genaktiviteten under transkriptions- eller translationsstadierna. Hit hör även genaktivering och geninduktion.

"RNA (Ribonucleic acid) är ett ensträngat nucleotidmolekylt som fungerar som genetisk budbärare i celler, transportierande genetisk information från DNA till ribosomer under protein syntesprocessen."

T-lymfocyter, eller T-celler, är en typ av vita blodkroppar som hör till det adaptiva immunsystemet och spelar en central roll i cellmedierad immunitet. De utvecklas från stamceller i benmärgen och migrerar sedan till thymus, där de mognar och differensieras till olika sorters T-celler med olika funktioner, såsom CD4+ helper T-celler och CD8+ cytotoxiska T-celler. Dessa celler kan aktiveras av antigenpresenterande celler (APC) och svara på infektioner genom att sekretera cytokiner eller direkt döda infekterade celler.

Ett patologiskt förlopp kännetecknat av vävnadsskada eller vävnadsnedbrytning, orsakat av ett flertal cytologiska och kemiska reaktioner. Vanliga manifestationer är smärta, värmekänsla, rodnad, svullnad och funktionsstörningar.

En omvänd transkriptaspolymerasekedjereaktion (RT-PCR) är en molekylärbiologisk metod som används för att kopiera komplementär DNA (cDNA) från ett given RNA-molekyl, vilket möjliggör dess detektering och analys.

En immunanalysmetod som utnyttjar en antikropp med enzymmarkör, t ex pepparrotsperoxidas. Då antingen enzymet eller antikroppen binds till ett adsorberande substrat behåller båda sin biologiska aktivitet. Förändringen i enzymaktivitet till följd av enzym-antikropp-antigenreaktionen är proportionell mot mängden antigen och kan mätas med spektrofotometri eller med blotta ögat. Det har utvecklats många varianter av metoden. Syn. ELISA.

En mätteknik som utnyttjar en maskin för att göra, bearbeta och presentera en eller fler mätningar på enstaka celler ur en cellsuspension. Cellerna färgas vanligen med något fluorescent färgämne som är specifikt för de cellkomponenter som undersöks, t ex DNA, och fluorescensen hos varje cell mäts då den snabbt passerar aktiveringsstrålen (laser eller kvicksilverlampa). Fluorescensen ger ett kvantitativt mått på olika biokemiska och biofysiska egenskaper hos cellen, och utgör även en grund för cellsortering. Andra mätbara optiska parametrar är bl a ljusabsorption och ljusspridning, varav den senare kan användas för mätning av cellstorlek, form, täthet, kornighet och färgupptagning.

Lågaffinitetsreceptorer för interleukin-8 på neutrofiler, monocyter, basofiler och T-celler. Dessa receptorer binder även GRO och NAP-2.

I en enkel mening kan 'signalomvandling' inom medicin definieras som processen där celler konverterar inkommande signaler, ofta i form av hormoner, neurotransmittorer eller tillväxtfaktorer, till intracellulära svar genom en kaskad av biokemiska händelser. Detta kan leda till aktivering eller inhibitering av vissa cellulära funktioner och är en central mekanism i cellkommunikationen och regleringen av cellulär homeostas.

Kronisk, inflammatorisk och genetiskt betingad hudsjukdom, kännetecknad av ökad produktion av reagin (IgE) och ökad benägenhet för allergisk snuva och astma. En ärftligt betingad tendens till att lättare drabbas av klåda föreligger också. Typiska tecken är lichenbildning (röda hudfläckar), fjällning och krustbildning, särskilt i armbågs- och knäveck. Syn. barneksem eller böjveckseksem.

I medicine refererer "cellinje" til en gruppe af celler med ensartet funktion og opbygning, der samarbejder for at udføre en specifik biologisk proces eller opgave i et levende organisme. Celliner er ofte specialiserede i deres struktur og funktion for at udføre deres rolle effektivt, og de kan findes i alle levende organismer, fra encellet bakterie til komplekse flercellede dyr og planter.

I en enkel medicinsk definition kan 'uppreglering' (aktivering) syfta på den process där en cell, ett enzym eller ett signalsystem ökar sin aktivitet eller verkan i organismen. Detta sker ofta som svar på olika inre eller yttre signaler och kan vara en del av normala fysiologiska processer eller en patofysiologisk process vid sjukdom. Exempelvis kan uppgifter om cellskador, infektioner eller hormonella signalsystem aktivera genuttryck och proteinsyntes som leder till uppreglering av vissa proteiner eller signalvägar för att hantera dessa situationer.

Kemokiner som verkar kemoattraherande för monocyter. Dessa CC-kemokiner är av åtminstone tre typer, inkl. CCL2-kemokin.

Djursjukdommar vars kliniska mekanismer är tillräckligt lika dem hos annan sjukdom hos människor för att de skall kunna tjäna som modell. Sjukdomen hos djuret kan antingen vara framkallad eller naturlig.

Kroppens yttersta hölje, och dess skyddsbarriär mot omgivningen. Huden består av dermis (läderhuden) och epidermis (överhuden).

Laboratoriemöss som framställts från ett genmanipulerat ägg eller däggdjursembryo.

Ett cytokin som aktiverar neutrofiler och attraherar neutrofiler och T-lymfocyter. Det frisätts av flera olika celltyper, bl a monocyter, makrofager, T-lymfocyter, fibroblaster, endotelceller, samt keratinocyter genom inflammatorisk stimulering. IL-8 är en medlem av superfamiljen beta-tromboglobuliner och strukturellt besläktad med trombocytfaktor 4.

Molekyler som binder till andra molekyler, särskilt ifråga om små molekyler som binder specifikt till större molekyler, t ex ett antigen som binder till en antikropp, ett hormon eller en neurotransmittor som binder till en receptor, eller ett substrat eller allosterisk effektormolekyl som binder till ett enzym. Ligander kan även utgöras av molekyler som avger eller tar upp ett elektronpar för att bilda en koordinerad kovalent bindning med den centrala metallatomen i ett koordinationskomplex.

I en enkel medicinsk definition är CCR6-receptorer proteiner på ytan av vissa vita blodceller, som till exempel B-celler, T-celler och dendritceller. Dessa receptorer binder specifika kemiska signaler (kemokiner), vilket leder till att cellen migrerar eller ändrar sitt beteende på något sätt. CCR6 är specifikt involverad i immunförsvarets response mot patogener som bakterier och svampar, och har också visat sig spela en roll i autoimmuna sjukdomar och cancer.

En kritisk subpopulation av regulator-T-celler, delaktiga i igångsättandet av de flesta immunologiska funktioner. HIV-viruset har selektiv tropism för den T4-cell som uttrycker CD4-fenotypmarkören, en HIV-receptor. Det är just utslagningen av denna subpopulation, innehållande såväl T-hjälparceller som T-suppressorceller, som är den främsta orsaken till den omfattande immunsuppression som ses vid H IV-infektion.

Högaffinitetsreceptorer för interleukin-8 på neutrofiler, monocyter och basofiler.

Ovala eller bönformade knutor (1 - 30 mm i diameter) belägna längs lymfsystemets kärl.

CXCR-receptorer, eller C-X-C chemokine receptorer, är en typ av G-proteinkopplade receptorer som binder till specifika chemokiner, små signalsubstanser som attraherar och aktiverar vita blodkroppar under inflammation och immunförsvar. Dessa receptorer spelar en viktig roll i cellkommunikation och signalering inom det immunologiska systemet och är involverade i flera fysiologiska processer såsom cellytt-tillväxt, migration, differentiering och angiogenes. Dysfunktion eller abnorma nivåer av CXCR-receptorer har visats korrelera med olika sjukdomstillstånd, inklusive cancer, autoimmuna sjukdomar och infektionssjukdomar.

En tumörcellinje refererar till en homogen grupp av cancerceller som delar gemensamma genetiska mutationer och beteenden, och som härstammar från samma ursprungscell. Denna celllinje kan behålla sin unika identitet och vårda sig lika under tumörts growth, metastas och respons på terapi. Detta är viktigt att ta hänsyn till när man utvecklar cancerbehandlingar, eftersom responsen på en viss typ av behandling kan variera mellan olika tumörcellinjer.

NF-κB (Nuclear Factor kappa-light-chain-enhancer of activated B cells) är ett transkriptionsfaktorprotein som spelar en central roll i reguleringen av immunresponsen, inflammation och cellcykeln. I vila finns NF-κB komplexat med dess inhibitor IκB och hålls inaktiverat i cytoplasman. När cellen aktiveras genom olika signaltransduktionsvägar får IκB en signalserie av fosforyleringar som leder till att det degraderas, vilket frigör NF-κB att transloeras in i kärnan där det binder till specifika DNA-sekvenser och påverkar transkriptionen av målgener.

Tetraklormetan. Lösningsmedel för oljor, fett, lack, fernissa, vaxer och hartser, och utgångsmaterial vid framställning av organiska föreningar. Medlet är giftigt att inandas, förtära och i kontakt med huden, och kan ge dödlig förgiftning.

Histokemiskt påvisande av immunreaktiva ämnen med hjälp av märkta antikroppar.

Cellyteproteiner som binder cytokiner och utlöser intracellulära förändringar som påverkar cellers beteende.

Regulatory T-lymphocytes, often abbreviated as Tregs, are a specialized subtype of CD4+ T cells that play a crucial role in maintaining immune tolerance and preventing autoimmune diseases by suppressing the activation and proliferation of effector T cells and other immune cells.

Tumor necrosis factor-alpha (TNF-α) är ett cytokin som produceras främst av aktiverade macrofager och spelar en central roll i inflammatoriska processer, immunförsvar och regulering av celltillväxt och apoptos.

En grupp av kemokiner, vars två första cysteiner är separerade med tre aminosyror. CX3C-kemokiner är kemotaktiska för naturliga mördarceller (NK-celler), monocyter och aktiverade T-celler.

CXCR5-receptorer är en typ av receptor som binder till kemotaktiska gradientsignaler, vilket leder till migration och positionering av immunceller, särskilt B-celler, in i sekundära lymfoida organ såsom lymfknutar och mjälte. Dessa receptorer spelar därför en viktig roll i adaptiva immunsvar.

"Proteinbindning refererar till den process där ett protein binder specifikt till ett annat molekylärt substance, såsom en liten molekyl, ett annat protein eller en jon, vanligtvis genom non-kovalenta interaktioner som hydrogenbindning, Van der Waals-kräfter och elektrostatiska attraktioner. Denna bindning kan regulera funktionen hos det bundna substanceet och är av central betydelse för många biologiska processer, inklusive signaltransduktion, enzymsk aktivitet och transport av molekyler inom cellen."

Kemiska ämnen som attraherar eller stöter bort celler eller organismer. Begreppet avser särskilt de faktorer som, sedan de frigjorts till följd av vävnadsskada, invasion eller immunologisk aktivitet, drar leukocyter, makrofager eller andra celler till infektions- eller skadestället.

En kritisk subpopulation av regulator-T-celler, inblandade i MHC klass-I funktioner. De omfattar både cytotoxiska T-lymfocyter och T-suppressorceller.

I en enkel mening kan endotelceller definieras som den typ av celler som liner blodkärl och lymfkärl inom kroppen. Dessa celler bildar en tunn epitelellskiva, eller endotelet, som är i direkt kontakt med blodet eller lymfan och har en yta av ungefär 1000 kvadratmeter hos en vuxen människa.

Morfologisk förändring av små lymfocyter i odling till stora, blast-liknande celler med förmåga att syntetisera DNA och RNA och till mitos. Aktivering säts igång av interleukiner, mitogener (som t ex fytohemagglutininer) och pecifika antigen. Aktivering kan även ske in vivo, så som vid vävnadsavstötning och kronisk myeloid leukemi.

Lösliga förmedlare av immunsvaret som varken är antikroppar eller komplement. De produceras huvudsakligen av monocyter och makrofager.

Cellulära receptorer som binder immundefektviruset HIV, som är orsaken till AIDS. Hit hör CD4-antigener, som finns på T4-lymfocyter, och monocyter/makrofager, vilka binder till höljeproteinet gp120 på HIV.

Förgiftning orsakad av inandning av, förtäring av eller hudkontakt med koltetraklorid.

En blodgrupp kännetecknad av Fy(a)- och Fy(b)-antigenerna, som bestäms av alleler, vars frekvens varierar starkt hos olika raser. Amorfa gener är vanliga.

Cytotaxiner som frigörs av normala eller invasiva celler och som specifikt attraherar eosinofiler; de kan utgöras av komplementfragment, lymfokiner, neutrofilprodukter, histamin eller annat. Den mest välkända är tetrapeptid ECF-A, som huvudsakligen frigörs från mastceller.

Neutrophil infiltration refers to the movement and accumulation of neutrophils, a type of white blood cell, into a specific tissue or organ in response to inflammation or infection. This process is part of the body's immune response and helps to eliminate pathogens and damaged cells from the site of injury or infection. However, excessive or persistent neutrophil infiltration can also contribute to tissue damage and chronic inflammation, leading to various diseases and conditions.

Neutrofila leukocyter, eller neutrofiler, är en typ av vit blodkropp (leukocyt) som spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar. De utgör den största andelen av de cirkulerande vita blodkropparna och hjälper till att skydda kroppen mot infektioner genom att fagocytera, det vill säga svälja och förstöra främmande partiklar såsom bakterier och svampar. Neutrofilerna innehåller en speciell typ av proteiner, kallade neutrofila granuler, som kan släppas ut för att döda patogener. När ett infektionshot uppfattas av kroppen ökar produktionen och aktiveringen av neutrofiler, vilket kan leda till en ökning av deras antal i blodet, kallat neutrofili.

Ringföreningar med andra atomer än kol i kärnorna.

Någotdera organ av det organpar som finns i brösthålan och vars uppgift är att syresätta blodet.

Vita blodceller, omfattande både granulära leukocyter (basofiler, eosinofiler och neutrofiler) och icke-granulära leukocyter (lymfocyter och monocyter).

Den fenotyp som en gen eller gener uttrycker genom de processer som kallas gentranskription och gentranslation.

Endogena föreningar som förmedlar inflammation (autakoider), och likartade exogena ämnen, inkl. syntetiska prostaglandiner.

Interferon typ II, även känt som IFN-γ (Interferon gamma), är ett cytokin som produceras främst av naturliga killer-celler (NK-celler) och T-hjälpenda celler (Th1) i samband med immunförsvarets respons mot infektioner orsakade av intracellulära patogener, såsom virus och bakterier. IFN-γ har en central roll i cellmedierad immunitet och påverkar aktivt både innate (ospecificerad) och adaptiva (specifik) immunsvar. Det fungerar som en signalmolekyl mellan olika celltyper inom det immunförsvaret och har antivirala, antibakteriella och immunreglerande egenskaper. IFN-γ inducerar även uppeggning av major histokompatibilitetskomplexet (MHC) klass II-molekyler på olika celltyper, vilket underlättar presentationen av antigener till T-

Th2-celler, eller T-hjälpceller av typ 2, är en undergrupp av CD4+ T-celler som producerar cytokiner som främjar humorell immunitet och bekämpning av parasitiska infektioner. De aktiveras i samband med vissa typer av infektioner eller allergier, och sekreterar IL-4, IL-5, IL-9, och IL-13 som spelar roll för att främja produktionen av antikroppssvar (IgE, IgG1, IgA) från B-celler. Th2-svaret är en del av vår adaptiva immunitet och hjälper till att koordinera effektörsvar mot parasiter som lever extracellulärt eller på ytan av celler.

Mätning av cellförmedlad immunitet genom hämning in vitro av antigenstimulerade leukocyters eller makrofagers vandring eller fagocytos. Specifika tester har utvecklats för beräkning av migrationshämni ngsfaktor, immunsvar på tumörassocierade antigen och den immunsuppressiva verkan av infektionsframkallande mikroorganismer.

Typarten för Lentivirus och orsaken till immunbristsyndromet AIDS. Virusets kännetecken är dess cytopatiska effekt och affinitet för T4-lymfocyter.

Beskrivningar av specifika sekvenser av aminosyror, kolhydrater eller nukleotider som publicerats och/eller deponerats och hålls tillgängliga i databaser som t ex Genbank, EMBL, NBRF eller andra sekvensdataarkiv.

Granulära (korniga) leukocyter med en kärna som oftast har två lober, sammanbundna med en tunn kromatintråd, och en cellmassa som innehåller grova, rundade och jämstora korn, som låter sig färgas av eosin.

Reglerproteiner och -peptider som ugör signalmolekyler i den parakrina kommunikationsprocessen. De betraktas normalt som faktorer, uttryckta hos en cell, som receptorer på en närliggande cell reagerar på. De skiljer sig från hormoner huvudsakligen genom att deras verkan är lokal snarare än distal.

Fettbärande polysackarider som är endotoxiner och viktiga gruppspecifika antigen. De kommer ofta från cellväggen på gramnegativa bakterier och framkallar utsöndring av immunglobuliner. Lipopolysackaridmolekylen består av tre delar: lipid A, kärnpolysackarid och O-specifika kedjor (O-antigen). Lipopolysackarider från Escherichia coli används ofta som polyklonala B-cedllsmitogen i laboratorieimmunologi.

En negativ regleringseffekt på de fysiologiska processerna på molekylär, cell- eller systemnivå. På molekylär nivå utgörs de viktigare reglerplatserna av membranreceptorer, gener (genuttrycksreglering), mRNA (budbärar-RNA) och proteiner.

Aminosyrors ordningsföljd i en polypeptidkedja. Den utgör proteiners primärstruktur och är av avgörande betydelses för proteinkonfigurationen.

Celler som täcker kroppens inre och yttre ytor.

Mogna lymfocyter och monocyter som transporteras av blodet till områden utanför kroppens kärlsystem. Till formen kan de skiljas från mogna, kornförande leukocyter genom sina stora, loblösa kärnor och frånvaro av grova, kraftigt färgade cytoplasmakorn.

Cellers förmåga att fästa vid ytor eller andra celler. Syn. celladhesion.

Rekombinanta proteiner är proteiner som innehåller sekvenser från två eller flera olika källor, vanligtvis genom genetisk manipulation i laboratorium. Genom användning av rekombinant-DNA-teknik kan man kombinera gener från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskade egenskaper. Detta är en viktig metod inom biomedicinsk forskning och används bland annat för produktion av läkemedel, diagnostiska verktyg och för studier av proteiner och deras funktioner.

Th1-celler, eller T-hjälparceller 1, är en typ av adaptiva immunceller som spelar en central roll i cellmedierad immunitet, särskilt mot intracellulära patogener såsom virus och intracellulära bakterier. De producerar proinflammatoriska cytokiner, till exempel IFN-γ och TNF-α, som aktiverar andra immunceller och styr deras differentiering och funktion. Th1-celler stimulerar också fagocytosande celler såsom makrofager att öka sin förmåga att eliminera intracellulära patogener.

Specialiserade vävnader som utgör delar av det lymfatiska systemet. De är belägna på bestämda platser i kroppen där en rad olika lymfocyter kan bildas, mogna och mångfaldigas. Lymfvävnaderna är förbundna med ett nätverk av lymfkärl.

En T-lymfocytsubset är en grupp av T-celler som delar en gemensam egenskap eller funktion, t.ex. CD4+ (hjälp) eller CD8+ (cytotoxiska) T-celler, vilka har olika roller i cellmedierad immunitet.

Bestämning av det mönster av gener som uttrycks vid den genetiska transkriptionen, såväl under specifika förhållanden som i en specifik cell.

'Trombocytfaktor 4' (TF4 eller CXCL4) är ett protein som huvudsakligen produceras och utsöndras av trombocyter (blodplättar) under aktivering, och fungerar som en kemotaxisk attraktant för granulocytyper, monocytyter och T-celler till skadeområdet. TF4 har också förmåga att påverka blodkoagulationen genom att interagera med fibrinogen och hämma fibrinolysen.

Stroma cells are supportive cells found in various tissues and organs, including the bone marrow, where they play a crucial role in maintaining the microenvironment for hematopoietic stem cells (HSCs) and other immune cells. They contribute to the regulation of HSCs' survival, proliferation, and differentiation through secreting cytokines, chemokines, and growth factors. Stroma cells also form a physical barrier that helps to maintain the integrity and function of the bone marrow niche. Additionally, stroma cells are involved in inflammatory responses, tissue repair, and fibrosis.

"Tidsfaktorer" refererar inom medicinen till de aspekter av tiden som kan spela in på en persons hälsa, sjukdomsutveckling eller svar på behandling. Detta kan omfatta sådant som tidpunkt för exponering för en skada eller en infektion, tid som har gått sedan symtom uppstod, eller den tid det tar för en behandling att verka. Tidsfaktorer kan vara av avgörande betydelse för att ställa diagnoser, planera behandlingar och förutse prognoser.

Natural immunity, also known as innate immunity, is the inherent ability of an individual’s immune system to resist or fight off infections naturally, without the need for external intervention such as vaccines. This type of immunity is present from birth and provides general protection against a wide range of pathogens. It involves various mechanisms such as physical barriers (e.g., skin and mucous membranes), chemical barriers (e.g., stomach acid and enzymes), and cellular responses (e.g., phagocytosis and inflammation). Natural immunity is non-specific, meaning it does not target particular pathogens but rather provides broad protection against various microorganisms.

Vätskan som erhålls efter sköljning av lungalveolerna. Den används för undersökning av biokemiska och inflammatoriska förändringar i och effekterna av behandling vid interstitiell lungvävnad.

Transfektion är en process där DNA, RNA eller andra molekyler överförs till eukaryota celler, ofta med syfte att introducera en specifik gen så att cellen kan producera ett protein som kodas av den genen. Detta kan göras för forskningsändamål, till exempel för att studera proteinet och dess funktion, eller för medicinska ändamål, till exempel för att ersätta en defekt gen hos en patient med ärftlig sjukdom. Transfektion kan ske med olika metoder, såsom elektroporering, kemisk transfektion eller viralvektorbaserad transfektion.

Drug-Induced Liver Injury (DILI) refers to liver damage or dysfunction that is caused by the use of medication. This condition can vary in severity, and it can be caused by both prescription and over-the-counter medications, as well as herbal and dietary supplements. DILI can present with a range of symptoms, including jaundice, fatigue, nausea, vomiting, abdominal pain, and elevated liver enzymes. The exact mechanism by which medications cause liver injury is not always fully understood, but it is thought to involve a combination of genetic, environmental, and pharmacological factors. In some cases, DILI may resolve once the offending medication is discontinued, while in other cases, it may lead to permanent liver damage or even liver failure.

Sammanhängande cellskikt (intima) i lymfkärlen. Det har större genomsläpplighet än det vanliga kärlendotelet, idet det saknar selektiv absorption och har till huvudfunktion att ta bort plasmaproteiner som sipprat genom kapillärkärlen till vävnaderna.

Odling av normala celler eller vävnader i samma kultur som infekterade celler eller vävnader av samma typ.