Ett med histamin besläktat ämne, som fullständigt hämmar bindning av histamin till H2-receptorer. Cimetidin har en rad farmakologiska verkningar. Det hämmar utsöndring av magsaft, likaså frisättning a v pepsin och gastrin. Det blockerar även cytokrom P-450-aktivitet.

Läkemedel som selektivt binder till, men inte aktiverar histamin H2-receptorer, och därmed blockerar verkan av histamin. Deras viktigaste kliniska effekt är att de hämmar syrautsöndring vid behandling av magsår. De kan även påverka glatt muskulatur. Vissa av medlen i denna klass har kraftig effekt på det centrala nervsystemet, men dessa verkningsmekanismer är inte klarlagda.

En familj iminoureaderivat. Modersubstansen har isolerats från svamp, majsgroddar, risskal, musslor, daggmaskar och saft från rovor. Derivaten kan ha antiviral effekt och verkan mot svamp.

Ranitidin är ett histaminreceptorantagonist typ H2, som används för att behandla och förebygga mag- och tarmsyraöverproduktion, till exempel i samband med magbesvär orsakade av hög magsyrahalt, såsom magkatarr, mag- och tolvfingersjuke. Ranitidin verkar genom att blockera histaminets påverkan på H2-receptorer i magsäcken, vilket reducerar frisättningen av magsyra.

En kompetitiv histamin H2-receptorantagonist. Dess huvudsakliga farmakodynamiska effekt är hämning av magsaftutsöndring.

Magsår beläget i tolvfingertarmen.

En klass histaminreceptorer som kan särskiljas genom sin farmakologi och sina verkningssätt. H2-receptorer verkar via G-proteiner för stimulering av adenylatcylas. Bland de många reaktioner som förmedlas av dessa receptorer är utsöndring av magsyra, avslappning av glatt muskulatur, inotropa och kronotropa effekter på hjärtmuskulatur och blockering av lymfocytfunktioner.

En histamin H2-receptoragonist som ofta används för att studera aktiviteten hos histamin och dess receptorer.

En amin med depressoreffekt, erhållen genom enzymatisk dekarboxylering av histidin. Histamin är en kraftig stimulerare av utsöndringen i magen, ger sammandragning av luftrörens glatta muskulatur, verkar kärlvidgande och tjänar som centralt verkande nervsignalsubstans.

Saltsyra i magsaften.

Cellyteproteiner som binder histamin och sätter igång intracellulära förändringar som påverkar cellers beteende. Histaminreceptorer har stor utbredning i det centrala nervsystemet och i perifera vävnader. Tre typer har kunnat påvisas och fått beteckningarna H1, H2 och H3. De skiljer sig åt i fråga om farmakologi, fördelning och verkningssätt.

Pyrilamine är ett antihistaminmedel som används för att behandla allergiska reaktioner och symtom som kikhosta, sömnsjuka, yrsel och illamående. Det fungerar genom att blockera histaminreceptorer i kroppen, vilket reducerar allergi- och irritationssymptomen. Pyrilamine kan också ha en viss sedativ effekt och används ibland som sömnmedel.

Olika preparat med varierande verkningsmekanismer som används för behandling och lindring av magsår och irritationer i mag-tarmkanalen.

En oorganisk förening (Mg(OH)2) som i naturen uppträder i form av mineralet brucit. Den har syraneutraliserande och laxerande verkan.

Sårbildning i magslemhinnan pga kontakt med magsyra. Tillståndet förknippas ofta med Helicobacter pylori-infektion eller bruk av icke-steroida antiinflammatoriska medel (NSAIDS).

Medel som selektivt binder till, men inte aktiverar histamin H1-receptorer, varvid verkan av endogent histamin blockeras. Till dessa medel räknas de klassiska antihistaminpreparaten som motverkar eller förhindrar histaminaktivitet vid omedelbar överkänslighet. De verkar i luftrören, kapillärerna och annan glatt muskulatur och används för att förebygga åksjuka, säsongssnuva och allergisk dermatit, samt som sömnmedel. Effekterna av blockering av H1-receptorer i det centrala nervsystemet är inte lika klarlagda.

En histamin H1-antagonist som används mot illamående, som hostdämpande medel, mot dermatoser och klåda, mot överkänslighetsreaktioner, som hypnotikum och mot parkinsons sjukdom. Medlet används även som ingrediens i förkylningspreparat. Det har vissa mindre önskvärda antimuskarin- och sedativa effekter.

Medel som binder till, men inte aktiverar, histaminreceptorer och därmed blockerar verkan av histamin eller histaminstimulerare. Klassiska antihistaminer blockerare endast histamin H1-receptorer.

Ett läkemedels påverkan på ett annat läkemedels verkningsmekanism, metabolism eller toxicitet.

"Syrabindande medel" är en benämnning inom medicinen för substanser som minskar mängden syra i mag-tarmkanalen genom att neutralisera eller hämma sekretion av saltsyra från magcellerna. Exempel på sådana medel är H2-receptorantagonister och protonpumpshämmare, som används för behandling av tillstånd som magreflux, ångest, magsår och gastroesofageal refluxsjukdom (GERD).

En klass histaminreceptorer som kan särskiljas genom sin farmakologi och sina verkningssätt. De flesta H1-receptorer verkar genom det sekundära inositolfosfat/diacylglycerol-budbärarsystemet. Bland de många reaktioner som förmedlas via dessa receptorer är sammandragningen av glatt muskulatur, ökad kärlgenomsläpplighet, hormonfrisättning och glykoneogenes (sockersyntes) i hjärnan.

Organiska anjontransportproteiner är membranproteiner som aktivt transporterar negativt laddade organiska ioner, såsom dianionerna suksinat och klorid, genom cellmembranet med hjälp av ATP-hydrolys.

Läkemedel som binder till och aktiverar histaminreceptorer. Trots att en rad kliniska tillämpningar föreslagits, har dessa agonister hittills använts i större utsträckning inom forskning än för behandling.

En mycket kraftfull och specifik histamin H2-receptoragonist. Den har använts diagnostiskt som indikator för utsöndring i magen.

Hydrerat aluminium. En förening med många biomedicinska tillämpningar: som magsyraneutraliserande medel, som antiperspirant, i tandkräm, som emulgeringsmedel, som tillsats i bakteriologiska preparat o ch vacciner, för vattenrening osv.

Analys av magsaften för bestämning av syrahalten.

Den vätska som utsöndras av magslemhinnan och som består av saltsyra, pepsinogener, inre faktor, gastrin, slem och bikarbonatjoner.

En histamin H1-antagonist, använd vid allergiska reaktioner, hösnuva, rinit, urtikaria (nässelfeber) och astma. Medlet har också haft veterinärt bruk. Det är ett av de mest använda av de klassiska antihistaminpreparaten och ger som regel mindre trötthet än prometazin.

En histamin H2-receptorantagonist som används mot magsår.

Pentagastrin är ett syntetiskt peptidhormon som används som diagnostiskt verktyg inom medicinen. Det stimulerar magsekretionen och frisätter gastrin, ett hormon som reglerar magsaftens sekretion. Pentagastrin används vid undersökningar av magsäckens funktion och för att diagnostisera tillstånd såsom gastrinom, en ovanlig sorts neuroendokrine tumör.

Föreningar med femgrenad ring av fyra kol och en syreatom. De är aromatiska heterocykliska föreningar. Den reducerade formen är tetrahydrofuran.

Uppslagsböcker med informativa artiklar inom alla kunskapsfält (allmänna uppslagsverk), oftast med alfabetiskt ordnade uppslagsord eller ämnesord, eller uppslagsverk inom ett speciellt ämnesområde. Syn. uppslagsböcker; uppslagsverk.

Propranolol är ett beta blockerare läkemedel, som används för att behandla olika hjärt- och kärlsjukdomar, hypertension (högt blodtryck), sömnlöshet orsakad av PTSD (posttraumatisk stressstörning) samt för att förebygga migränanfall. Det fungerar genom att blockera beta-adrenerga receptorer i hjärtat och kärlen, vilket sänker hjärtslaget, blodtrycket och reducerar arbetets på hjärtat.

Smärtattacker i samband med myokardiell ischemi med typiskt uppträdande, lokalisering och smärtstrålning. Krampen framkallas av stressituationer då kranskärlens kapacitet inte räcker till för hjärtmuskelns syrebehov.

NLMs (National Library of Medicine, USA) utvidgade informationstjänst för medicnska yrkesutövare och allmänheten. Tjänsten, som är webbaserad, har en omfattande länkning till informationskällor för sjukdomstillstånd och hälsofrågor.

Tiden från 1701 till 1800.

'Utmärkelser och priser' i en medicinsk kontext refererar till erkännanden och belöningar som delas ut för exceptionella prestationer, innovationer eller insatser inom områden såsom forskning, patientvård, undervisning eller filantropi, vilka bidrar till förbättrad medicinsk kunskap, praktik och välfärd.

Herpes simplex, orsakad av typ 1-virus, som främst sprids via saliv och ofta åtföljs av feber. Infektionen kan uppkomma utan feber eller annan föregående sjukdom, och drabbar oftast ansiktet, särskilt läppar och näsborrar, i form av vätskefyllda blåsor.

Funktionell nukleosidguanosinanalog. Den har antimetabolisk verkan, isynnerhet hos virus. Används som antiviralt medel, särskilt vid herpesinfektioner.

En akut, oftast självbegränsande, infektionssjukdom, som antas bero på aktivering av latent varicella-zostervirus (humant herpesvirus 3) hos individer som blivit delvis immuna efter tidigare vattkoppsinfektion. Infektionen drabbar känselnervknutor och deras förgreningsområden och karaktäriseras av svåra nervsmärtor och ansamlingar av blåsor längs den drabbade nervens spridningsområde.

Medel för förebyggande eller behandling av virussjukdomar. De kan ha olika verkningsmekanismer. Vissa hindrar virusreplikation genom att hämma DNA-polymeras; andra binder till specifika cellyterecepto rer och hindrar penetration eller höljeförlust; ytterligare andra hindrar viral proteinsyntes eller blockerar virussammansättningen.

Herpes simplex i könsorganen.

En akut (eller i något enstaka fall kronisk) hjärninflammation orsakad av Simplexvirusinfektion som kan vara dödlig. De flesta infektioner beror på humant herpesvirus 1 och mer sällan på humant herpesvirus 2. Kliniska tecken är feber, huvudvärk, kramper, hallucinationer, beteenderubbningar, afasi, hemipares och koma. Utmärkande patologiska drag för tillståndet är nekros med blödning i tinningslobens mellersta och nedre delar och i pannlobens orbitala områden.

Ett syndrom kännetecknat av plötslig, ensidig ansiktsförlamning som tilltar under de följande 2-5 dagarna. Hornhinneskada kan uppstå i samband med försvagning av ögats ringmuskel och oförmåga att slut a ögat. Ofta föregås paresen av smärta bakom örat. Tillståndet kan bero på infektion med humant herpesvirus-1.