En hjärtstimulerande glykosid som huvudsakligen erhålls från fingerborgsblomman Digitalis lanata. Den består av tre sockerdelar och aglykonet digoxigenin. Digoxin har positivt inotrop och negativt kronotrop effekt, och används för att reglera kammarrytmen vid förmaksflimmer och för behandling av kronisk hjärtinsufficiens med förmaksflimmer. Däremot är effekten vid kronisk hjärtinsufficiens och sinusrytm osäker. Marginalen mellan toxisk och terapeutisk dos är liten.

En hjärtstimulerande glykosid som ibland används istället för digoxin. Den har längre halveringstid än digoxin, och de toxiska effekterna, vilka liknar digoxinets, varar längre.

C(23)-steroider med metylgrupper vid C-10 och C-13, samt ett femledat lakton vid C-17. De är aglykondelar (icke-kolhydratdelar) av hjärtglykosider och måste ha åtminstone en dubbelbindning i molekylen . I klassen ingår kardadienolider och kardatrienolider. Hit hör digitoxin och digoxin med derivat, samt strofantinerna.

'Hjärtstimulerande medel' är en sammanfattande benämning på läkemedel som verkar direkt på hjärtmuskulaturen och ökar frekvensen och/eller styrkan på hjärtslaget, antingen genom att påverka naturliga neurotransmittorers aktivitet eller genom att direkt stimulera hjärtcellernas elektriska aktivitet, vanligtvis använda för att behandla bradykardi (långsamt hjärtslag) och andra former av hjärtrytmrubbningar.

Hjärtglykosider är en grupp av steroidderivat som naturligt förekommer i vissa växter och djur, och används inom medicinen för att behandla hjärtsvikt genom att stärka kontraktionen hos svagt pumpande hjärtmuskler.

En halvsyntetisk digitalisglykosid med allmänna egenskaper som digoxin, men med snabbare verkan. Dess hjärtstimulerande verkan förlängs genom att det demetyleras till digoxin i levern.

Ett växtsläkte inom familjen Araliaceae, ordningen Apiales och underklassen Rosidae. Växten är mest känd som adaptogen och en ersättare för ginseng.

I medically related contexts, "Nerium" usually refers to the Nerium oleander plant. It is known for its toxicity and contains a number of cardiac glycosides that can have potent effects on the heart. However, it's not a term commonly used in clinical practice or medical research, but rather more in botany, pharmacology, and toxicology fields.

Glykosider från växter tillhörande släktet Digitalis (fingerborgsblomma). Några av dessa har användning som hjärtstimulerande och antiarytmimedel. Hit hör också halvsyntetiska derivat av de naturligt förekommande glykosiderna.

Medel som används för att behandla eller förebygga hjärtarytmier. De kan påverka aktionspotentialens polariserings-repolariseringsfas, membranpotentialen mm. Antiarytmimedlen delas ofta in i fyra huvu dgrupper, beroende på verkningsmekanism: natriumkanalblockering, betaadrenerg blockering, förlängning av repolariseringen eller kalciumkanalblockering.

Ett läkemedels påverkan på ett annat läkemedels verkningsmekanism, metabolism eller toxicitet.

Ouabain är ett starkt, naturligt förekommande steroidglykosid som isolerats från växten Strophanthus gratus och andra närstående arter. Det fungerar som ett specifikt inhibitor av Na+/K+-ATPas, en transmembranprotein som aktivt pumpar natrium- (Na+) och kaliumjoner (K+) över cellytan för att underhålla elektrolytbalans och membranpotential.

Radioimmunanalys (RIA) är en typ av laboratorietest som använder radioaktivt märkt antigen eller antikropp för att bestämma koncentrationen av ett specifikt protein eller substans i en biologisk provbildning. Detta görs genom att blanda tillsammans provet med en känd mängd av den radioaktivt märkta substansen och en antikropp som binder till samma proteinet eller substansen. Genom att mäta hur mycket av den radioaktiva substansen som binds kan man bestämma koncentrationen av det ursprungliga proteinets eller substansens koncentration i provet. RIA används ofta inom forskning och klinisk diagnostik för att upptäcka och mäta små mängder av specifika molekyler i blod, urin och andra biologiska vätskor.

P-glykoprotein (P-gp) är ett transmembranprotein som fungerar som aktiv transportör och hjälper till att pumpa vissa typers substanser, särskilt läkemedel, ut från celler. Det förekommer naturligt i vår kropp, framförallt i barrierorgan såsom hjärnan (hjärnbarriären), tarmen och levern. P-gp bidrar till att skydda kroppen från skadliga substanser genom att begränsa deras absorption och försvaga deras effekter. När ett läkemedel är subjekt för aktiv transport av P-gp, kan det minska läkemedlets koncentration i celler och påverka dess farmakologiska verkan.