F-faktor
I medicinsk kontext refererar "F-faktor" till ett bakteriellt antigen som är involverat i syfilislaboratoriediagnostik. F-faktor är en komponent av cellmembranet hos den spiroketbakterie som orsakar syfilis, Treponema pallidum. Det används som en reagens i serologiska tester för att detektera antikroppar mot syfilis i blodprov. Dessa tester inkluderar flera typers VDRL-test (Veneral Disease Research Laboratory) och FTA-ABS-test (Fluorescent Treponemal Antibody Absorption). Det är viktigt att notera att termen "F-faktor" inte används allmänt inom medicinen och det kan finnas andra betydelser av termen inom andra vetenskapsområden.
Konjugation, genetisk
En parasexuell mekanism hos bakterier, alger, svampar och flimmerhårförsedda protozoer för överföring av kromosommaterial vid sammansmältning av två celler. Hos bakterier är överföringen enkelriktad, hos protozoer är utbytet dubbelriktat. Hos alger och svampar utgör utbytet av genetiskt material en form av fortplantning, genom att han- och honceller förenas.
Extrakromosomal nedärvning
Vertikal överföring av arvsegenskaper med DNA från cytoplasmatiska organeller, så som plasmider, mitokondrier, kloroplaster och andra plastider, eller från intracellulära parasiter, som t ex virus. Mitokondriell nedärvning kallas ofta modersarv, men måste skiljas från kromosomalt överfört modersarv.
Genetik, mikrobiell
Kolibakterie
Kön
Genetik
Streptomycin
Streptomycin är ett antibiotikum som tillhör aminoglykosidgruppen och är verksamt mot flera gramnegativa och grampositiva bakterier, inklusive tuberkulosbakterien. Det fungerar genom att störa bakteriens proteinsyntes, vilket leder till död av bakterien. Streptomycin används vanligen i kombination med andra antibiotika för att behandla allvarliga infektioner och tuberkulos.
Tetracyklin
Tetracyklin är ett broad-spectrum antibiotikum som verkar genom att hämja bakteriens protein syntes. Det används för behandling av en rad infektioner orsakade av både grampositiva och gramnegativa bakterier, såväl som vissa parasiter. Tetracyklin är också känt för att ha effekt mot akne. Som alla antibiotika bör tetracyklin användas med försiktighet och under läkares övervakning för att undvika potentiala biverkningar och för att reducera risken för resistensutveckling hos bakterier.
Tidiga adenovirusproteiner
Adenovirusproteiner som syntetiseras före och i frånvaro av DNA-replikation. Proteinerna deltar i både positivt och negativt uttryckande av virus- och cellgener, och påverkar stabliteten hos virus-mRN A. Några ingår också i onkogen omvandling.
E2F-transkriptionsfaktorer
Råttor, inavlade F344
Bakteriekromosomer
Kloramfenikol
Ett antibiotikum som isolerades från Streptomyces venequelae i 1947, men som nu framställs syntetiskt. Det har förhållandevis enkel struktur och var det första bredspektrumpreparat som upptäcktes. Det har sin verkan genom att störa den bakteriella proteinsyntesen och är huvudsakligen bakteriostatiskt.
Lysogeni
Fenomenet att en fag tar plats i värdbakteriens DNA och etablerar ett slags symbios mellan profagen och bakterien, vilket resulterar i att profagen förevigas i kommande bakterieceller. Vid aktivering av viruset genom olika utlösande faktorer, som t ex ultraviolett strålning, frigörs fagen, blir virulent och löser upp bakterien.
Mutation
Läkemedelsresistens, mikrobiell
Rekombination, genetisk
"Genetisk rekombination är ett naturligt fenomen där gener kombineras och omordnas på något sätt för att bilda ny DNA-sekvens. Detta kan ske genom olika mekanismer, till exempel crossing over under meios eller via specifika enzymer som kan klippa och klistra ihop DNA-strängar på nya sätt. Genetisk rekombination är viktig för genetisk variation och evolution."
E2F1-transkriptionsfaktorer
E2F1 är en transkriptionsfaktor som är involverad i regleringen av cellcykelns progression och apoptos, eller programmerad celldöd. E2F1 hör till den familj av transkriptionsfaktorer som binder till DNA-sekvensen som kallas E2F-bindningssites och aktiverar eller repressar transkriptionen av målgener som är involverade i cellcykelkontroll, differentiering, apoptos och DNA-reparation. E2F1 har bland annat en roll i att initiera celldelning genom att aktivera genuttryck för G1/S-övergången.
F2-isoprostaner
F2-isoprostaner är en typ av signalsubstanser som bildas i kroppen som ett resultat av lipidperoxidation, det vill säga nedbrytning av fettsyror orsakad av fria radikaler. De är kemiska föreningar som innehåller en karboxylgrupp (-COOH) och en isoprenoidkedja med två dubbelbindningar, vilket gör dem till viktiga biomarkörer för oxidativ stress i kroppen. F2-isoprostanerna har visat sig vara associerade med flera sjukdomstillstånd, inklusive hjärt-kärlsjukdomar och neurodegenerativa sjukdomar.
Plasmider
En plasmid är en liten, cirkulär dubbelsträngad DNA-molekyl som kan replikera självständigt och förekommer hos bakterier och andra encelliga organismer. Plasmider kan överföras mellan celler och innehåller ofta gener som ger resistens mot antibiotika eller kodar för toxiner. De används också i molekylärbiologi som vektorer för kloning av gener.
DNA-bindande proteiner
Proteiner som binder till DNA. Till denna familj hör proteiner som binder till såväl dubbelsträngat som enkelsträngat DNA, och den omfattar även specifika DNA-bindande proteiner i serum som kan användas som markörer för tumörsjukdomar.
Test för genetisk komplementering
Gener
Genkartläggning
Metoder för bestämning av läge för och avstånd mellan gener på en kromosom.
Bindningsplatser
Bassekvens
Transkriptionsfaktorer
Transkriptionsfaktorer är proteiner som binder till DNA-regulatoriska sekvenser och kontrollerar transkriptionen av gener, vilket påverkar syntesen av specifika proteinmolekyler i cellen.
Prostaglandiner F
Prostaglandin F (PGF) är en typ av prostaglandiner, som är lipidmediatorer som produceras i kroppen och har diverse homeostatiska och patologiska roller. PGF är särskilt känt för sin vasokonstriktiva effekt på glatt muskulatur i blodkärl, vilket kan leda till ökat blodtryck. Den produceras främst av enzymet thromboxansyntetas och är involverad i flera fysiologiska processer som inflammation, smärta, feber och födelse.
Temperatur
I en enkel mening kan temperatur inom medicinen definieras som den grad av värmevariation eller termisk energi som mäts i kroppen hos levande organismer, vanligtvis i enheten Celsius (°C) eller Fahrenheit (°F). Den normala kroppstemperaturen för en vuxen människa varierar vanligtvis mellan 36,5 och 37,5 °C (97,7 till 99,5 °F), även om det kan variera något beroende på individuella skillnader, tid på dygnet och metoden för temperaturmätning.