I medicinsk kontext refererar "F-faktor" till ett bakteriellt antigen som är involverat i syfilislaboratoriediagnostik. F-faktor är en komponent av cellmembranet hos den spiroketbakterie som orsakar syfilis, Treponema pallidum. Det används som en reagens i serologiska tester för att detektera antikroppar mot syfilis i blodprov. Dessa tester inkluderar flera typers VDRL-test (Veneral Disease Research Laboratory) och FTA-ABS-test (Fluorescent Treponemal Antibody Absorption). Det är viktigt att notera att termen "F-faktor" inte används allmänt inom medicinen och det kan finnas andra betydelser av termen inom andra vetenskapsområden.
En parasexuell mekanism hos bakterier, alger, svampar och flimmerhårförsedda protozoer för överföring av kromosommaterial vid sammansmältning av två celler. Hos bakterier är överföringen enkelriktad, hos protozoer är utbytet dubbelriktat. Hos alger och svampar utgör utbytet av genetiskt material en form av fortplantning, genom att han- och honceller förenas.
Vertikal överföring av arvsegenskaper med DNA från cytoplasmatiska organeller, så som plasmider, mitokondrier, kloroplaster och andra plastider, eller från intracellulära parasiter, som t ex virus. Mitokondriell nedärvning kallas ofta modersarv, men måste skiljas från kromosomalt överfört modersarv.
En underavdelning av genetiken som är inriktad på genetiska mekanismer och processer hos mikroorganismer.
En art gramnegativa, fakultativt anaeroba och stavformade bakterier som normalt förekommer i den nedre delen av tarmkanalen hos varmblodiga djur. Vanligtvis är den inte patogen, men vissa stammar kan ge upphov till diarré och variga infektioner. Syn. E. coli.
Alla de särdrag i reproduktionsstruktur och -funktioner, fenotyp och genotyp, som skiljer hanorganismen från honorganismen.
Den vetenskapsgren som är inriktad på att undersöka sätten för och följderna av överföring och uppkomst av det biologiska arvets alla komponenter.
Streptomycin är ett antibiotikum som tillhör aminoglykosidgruppen och är verksamt mot flera gramnegativa och grampositiva bakterier, inklusive tuberkulosbakterien. Det fungerar genom att störa bakteriens proteinsyntes, vilket leder till död av bakterien. Streptomycin används vanligen i kombination med andra antibiotika för att behandla allvarliga infektioner och tuberkulos.
Tetracyklin är ett broad-spectrum antibiotikum som verkar genom att hämja bakteriens protein syntes. Det används för behandling av en rad infektioner orsakade av både grampositiva och gramnegativa bakterier, såväl som vissa parasiter. Tetracyklin är också känt för att ha effekt mot akne. Som alla antibiotika bör tetracyklin användas med försiktighet och under läkares övervakning för att undvika potentiala biverkningar och för att reducera risken för resistensutveckling hos bakterier.
Adenovirusproteiner som syntetiseras före och i frånvaro av DNA-replikation. Proteinerna deltar i både positivt och negativt uttryckande av virus- och cellgener, och påverkar stabliteten hos virus-mRN A. Några ingår också i onkogen omvandling.
E2F-transkriptionsfaktorer är en grupp av proteiner som binder till DNA och reglerar genuttryck, främst involverade i cellcykelkontroll och celldifferentiering.
F344 är en specificerad stam (strain) av laboratorieratte (inbred albino granpruta), som används främst inom forskning och biomedicinska studier, känt för sin relativt låga genetiska variationen och prediktiliteten i att utveckla tumörer jämfört med vissa andra vanliga laboratoriestammar.
Strukturer i bakteriecellers kärna, bestående av eller innehållande DNA, som bär den genetiska information som är väsentlig för cellen.
Ett antibiotikum som isolerades från Streptomyces venequelae i 1947, men som nu framställs syntetiskt. Det har förhållandevis enkel struktur och var det första bredspektrumpreparat som upptäcktes. Det har sin verkan genom att störa den bakteriella proteinsyntesen och är huvudsakligen bakteriostatiskt.
Fenomenet att en fag tar plats i värdbakteriens DNA och etablerar ett slags symbios mellan profagen och bakterien, vilket resulterar i att profagen förevigas i kommande bakterieceller. Vid aktivering av viruset genom olika utlösande faktorer, som t ex ultraviolett strålning, frigörs fagen, blir virulent och löser upp bakterien.
Deoxiribonukleinsyra (arvsmassa) hos bakterier.
Virus med Escherichia coli som värdorganism.
Varje påvisbar och ärftlig förändring i det genetiska materialet som medför ändrad genotyp och som överförs till dotterceller och efterföljande generationer.
Mikroorganismers förmåga att motstå eller utveckla tolerans för kemoterapeutiska medel eller antibiotika. Denna resistens kan förvärvas genom genmutationer eller främmande DNA vid plasmidöverföring (R-faktorer).
"Genetisk rekombination är ett naturligt fenomen där gener kombineras och omordnas på något sätt för att bilda ny DNA-sekvens. Detta kan ske genom olika mekanismer, till exempel crossing over under meios eller via specifika enzymer som kan klippa och klistra ihop DNA-strängar på nya sätt. Genetisk rekombination är viktig för genetisk variation och evolution."
E2F1 är en transkriptionsfaktor som är involverad i regleringen av cellcykelns progression och apoptos, eller programmerad celldöd. E2F1 hör till den familj av transkriptionsfaktorer som binder till DNA-sekvensen som kallas E2F-bindningssites och aktiverar eller repressar transkriptionen av målgener som är involverade i cellcykelkontroll, differentiering, apoptos och DNA-reparation. E2F1 har bland annat en roll i att initiera celldelning genom att aktivera genuttryck för G1/S-övergången.
F2-isoprostaner är en typ av signalsubstanser som bildas i kroppen som ett resultat av lipidperoxidation, det vill säga nedbrytning av fettsyror orsakad av fria radikaler. De är kemiska föreningar som innehåller en karboxylgrupp (-COOH) och en isoprenoidkedja med två dubbelbindningar, vilket gör dem till viktiga biomarkörer för oxidativ stress i kroppen. F2-isoprostanerna har visat sig vara associerade med flera sjukdomstillstånd, inklusive hjärt-kärlsjukdomar och neurodegenerativa sjukdomar.
En plasmid är en liten, cirkulär dubbelsträngad DNA-molekyl som kan replikera självständigt och förekommer hos bakterier och andra encelliga organismer. Plasmider kan överföras mellan celler och innehåller ofta gener som ger resistens mot antibiotika eller kodar för toxiner. De används också i molekylärbiologi som vektorer för kloning av gener.
Proteiner från Escherichia coli.
Proteiner som binder till DNA. Till denna familj hör proteiner som binder till såväl dubbelsträngat som enkelsträngat DNA, och den omfattar även specifika DNA-bindande proteiner i serum som kan användas som markörer för tumörsjukdomar.
Ett test för att avgöra om komplementering (dominant kompensation) kommer att äga rum i en cell med en given mutantfenotyp när ett annat muterat genom, som kodar för samma fenotyp, förs in i cellen.
Specifika sekvenser av nukleotider längs en DNA-molekyl (RNA-molekyl hos vissa virus), vilka utgör funktionella enheter för ärftlighet. De flesta eukaryota gener innehåller kodande områden (kodoner) som är åtskilda av icke-kodande områden (introner) och kallas därför uppdelade gener.
Mångfaldigande av en DNA-molekyl.
Metoder för bestämning av läge för och avstånd mellan gener på en kromosom.
Förmågan att befrukta eller befruktas. Begreppet kan gälla såväl hanne som hona.
Proteiner förekommande hos någon bakterieart.
De reaktiva områden på en makromolekyl som är direkt envolverade i dess specifika sammankoppling med en annan molekyl.
Purin- och pyrimidinföljden i nukleinsyror och polynukleotider. Kallas även nukleotid- eller nukleosidsekvens.
Transkriptionsfaktorer är proteiner som binder till DNA-regulatoriska sekvenser och kontrollerar transkriptionen av gener, vilket påverkar syntesen av specifika proteinmolekyler i cellen.
Prostaglandin F (PGF) är en typ av prostaglandiner, som är lipidmediatorer som produceras i kroppen och har diverse homeostatiska och patologiska roller. PGF är särskilt känt för sin vasokonstriktiva effekt på glatt muskulatur i blodkärl, vilket kan leda till ökat blodtryck. Den produceras främst av enzymet thromboxansyntetas och är involverad i flera fysiologiska processer som inflammation, smärta, feber och födelse.
I en enkel mening kan temperatur inom medicinen definieras som den grad av värmevariation eller termisk energi som mäts i kroppen hos levande organismer, vanligtvis i enheten Celsius (°C) eller Fahrenheit (°F). Den normala kroppstemperaturen för en vuxen människa varierar vanligtvis mellan 36,5 och 37,5 °C (97,7 till 99,5 °F), även om det kan variera något beroende på individuella skillnader, tid på dygnet och metoden för temperaturmätning.
En kemisk förening som ges intravenöst för mätning av glukosomsättningen i hjärna och hjärtmuskulatur vid olika fysiologiska och patologiska tillstånd, inklusive slaganfall och myokardischemi.