Ett bukspottkörtelhormon som utsöndras av Langerhansöarnas alfaceller. Det är en rak polypeptid med 29 aminosyror (molekylvikt 3550 D) som spelar en viktig roll i regleringen av blodsockerhalten, ketonomsättningen och flera andra biokemiska och fysiologiska förlopp.
Cellytereceptorer som binder glukagon med hög affinitet och ger impulser till intracellulära förändringar som påverkar cellers beteende. Aktivering av glukagonreceptorer ger upphov till en rad händelser; den mest välkända är utlösandet av en komplex enzymkaskad i levern som ytterst ökar kroppsorganens tillgång till glukos.
Glucagonproducerande celler, också kända som α-celler, är en typ av celler som finns i insulinföreningen (isläkten) i bukspottkörteln. Deras främsta funktion är att producera och sekretera glucagon, ett hormon som hjälper till att reglera blodsockernivåerna i kroppen. När blodsockernivåerna sjunker aktiveras α-cellerna och släpper ut glucagon, som i sin tur stimulerar levern att frisätta glukos i blodet för att höja dess nivåer.
Ett proteinhormon som utsöndras av bukspottkörtelns betaceller. Insulin har en avgörande roll i regleringen av sockeromsättningen, där det främjar cellernas förbrukning av glukos. Det spelar även en viktig roll för omsättningen av proteiner och lipider. Insulin används som läkemedel för hålla insulinberoende diabetes mellitus under kontroll.
Stort organ i bukhålan med flera viktiga ämnesomsättningsfunktioner.
Somatostatin är ett hormon och neuropeptid som hämmar sekretion och motilitet i mag-tarmkanalen, samt har effekter på flera andra fysiologiska processer som glukosmetabolism, immunförsvar och nerveuppslagning. Det produceras naturligt i kroppen, främst i hypotalamus och tarmarna. Somatostatin binder till specifika receptorer och utövar sin verkan genom att hämma utsöndringen av andra hormoner som gastrin, sekretingranulocyt-hormon (GHRH), insulin, glukagon och samt neurotransmittorers frisättning.
Glukos - den sockerart genom vilken kolhydrater transporteras med blodet, uppgår normalt till en halt av 3,5-5,6 mmol/l. Vid onormalt låg koncentration föreligger hypoglycemi, vid onormalt höga halter hyperglycemi. Syn. dextros; druvsocker.
Oregelbundna mikroskopiska bildningar av strängar av endokrina celler, spridda i hela bukspottkörteln bland de exokrina kärnorna. Varje cellö är omgiven av bindvävsfibrer och genomsatt av ett nätverk av kapillärkärl. Det finns fyra huvudtyper av celler. De talrikaste betacellerna (50-80%) utsöndrar insulin. Alfaceller (5-20%) utsöndrar glukagon. PP-celler (10-35%) utsöndrar pankreaspolypeptid. Deltaceller (ca 5%) utsöndrar somatostatin.
Proglukagon är en biologiskt aktiv peptid som bildas när prohormonet preproglukagon spjälkas under ledning av proteasen PC1/3 i L-celler i tarmen. Proglukagon kan sedan klippas upp ytterligare och ge upphov till olika peptider, bland annat glukagon-like peptide-1 (GLP-1) och glukagon-like peptide-2 (GLP-2), som båda har viktiga hormonella funktioner i kroppen. GLP-1 är involverad i regleringen av blodsockernivåer och matintag, medan GLP-2 spelar en roll för tillväxt och hälsa på tarmens slemhinna.
Ett syndrom med onormalt låga blodsockerhalter. Klinisk hypoglykemi kan ha olika orsaker. Svår hypoglykemi leder så småningom till glukosbrist i det centrala nervsystemet, vilken slutar i hungerkänsla, svettning, parestesi, nedsatt mental funktion, krampanfall, koma, och t o m död.
Den process genom vilken glukos bildas ur en icke-kolhydratkälla.
Druvsocker. En primär energikälla för levande organismer. Sockret förekommer naturligt i frukter och växter, och används terapeutiskt i vätska och för näringstillförsel.
En glukagonliknande polypeptid som utsöndras i tarmkanalen. Den delar inte receptorer med pankreasglukagon. Peptiden har glykogenolytisk verkan.
Bukspottkörtelhormoner, också kända som enterohormoner, är hormoner som produceras och secreteras av enteroendokrina celler i tarmen. Dessa hormoner har en rad funktioner, inklusive reglering av matspjälkning, glukoshomöostas, sätt hungern och känslan av mättnad, samt immunmodulering. Exempel på bukspottkörtelhormoner inkluderar serotonin, gastrin, secretin, cholecystokinin (CCK), glukagon-somatomstatin-like peptid (GLP)-1 och -2, och peptid YY (PYY).
Pancreatic polypeptide (PP) is a hormone that is produced and released by the pancreas, specifically by the scattered PP cells in the islets of Langerhans. It plays a role in regulating several physiological functions, including appetite, gastric emptying, and pancreatic exocrine secretion. PP is a 36-amino acid polypeptide that was first identified in 1979. It is released into the circulation in response to food intake, particularly protein-rich meals, and its levels increase after vagal stimulation or insulin-induced hypoglycemia. PP acts on specific receptors in the central nervous system and peripheral tissues to modulate various physiological responses, including satiety, gastrointestinal motility, and pancreatic enzyme secretion.
Den bukspottkörteln är en exokrin oglandulär organ som producerar och sekreterar flera enzymer inklusive amylas, lipas och trypsin involverade i digestionen av kolhydrater, fett och protein i mag-tarmkanalen.
Glucagon-like peptide-1 (GLP-1) är ett hormon som sekreteras från tarmen i respons på födointag och stimulerar insulinutsöndring samtidigt som det hämmar glukagonutsöndring, gastrisk emptying och aptit.
Det aktiva, sympatomimetiska binjurebarkhormonet hos de flesta djurarter. Det stimulerar både de alfa- och betaadrenerga systemen, ger systemisk kärlsammandragning och mag-tarmavslappning, stimulerar hjärtverksamheten och vidgar luftrören och hjärnans kärl. Hormonet används vid astma och hjärtsvikt, och för att fördröja upptaget av lokalbedövningsmedel. Syn. epinefrin.
Inbred rodent strains are genetically identical populations of rats that are produced by repeatedly breeding closely related individuals over many generations, leading to a high degree of homozygosity and predictable genetic traits, which make them valuable tools in biomedical research for studying gene function, disease mechanisms, and therapeutic interventions.
Glykogen som lagras i levern.
Cykliskt adenosinmonofosfat (adenosin-3',5'-vätefosfat). Det är en adeninnukleotid med en fosfatgrupp som förestrats mot sockerdelens 3'- och 5'-positioner. Det är en sekundär budbärare med avgörande intracellulär reglerfunktion som förmedlare av verkan av ett flertal hormoner, däribland epinefrin, glukagon och ACTH. Syn. cAMP.
Gastrointestinalhormonsreceptorer refererar till specifika proteiner på cellytan (membranreceptorer) eller inuti cellerna (intracellulära receptorer) som binder till gastrointestinalhormoner. Gastrointestinalhormoner är signalsubstanser som produceras och sekreteras av celler i mag-tarmkanalen och reglerar en mängd fysiologiska processer, såsom ämnesomsättning, hunger och sättningskänsla, immunförsvar och neuroendokrina funktioner. När ett gastrointestinalhormon binder till sin respektive receptor aktiveras en signalkaskad som leder till olika cellulära responsar, exempelvis sekretion av andra hormoner eller enzymer, celldifferentiering eller celldelning. Exempel på gastrointestinalhormoner inkluderar gastrin, secretin, cholecystokinin (CCK), somatostatin
Ett enzym i lyasklassen som katalyserar omvandlingen av ATP till 3´,5´-cykliskt AMP och pyrofosfat. Enzymet finns i plasmacellmembran och aktiveras av vissa hormoner (epinefrin, vasopressin, glukagon och kortikotropin). Reaktionsprodukten, cykliskt AMP, har en viktig regleringsfunktion i ämnesomsättningen. EC 4.6.1.1.
Avstående från föda.
Här avses tamhund, Canis familiaris, med omkring 400 raser och tillhörande rovdjursfamiljen Canidae. De finns överallt i världen och lever tillsammans med människor.
Kemiska ämnen som har specifik, reglerande inverkan på ett eller flera organs funktioner. Ursprungligen avsågs ämnen som utsöndrades av olika endokrina körtlar och transporterades med blodet till målorganen. Begreppet har dock utvidgats till att även omfatta ämnen som inte produceras av de inre körtlarna, men som har liknande effekter.
En 31-aminosyrorspeptid som förbinder proinsulinets A- och B-kedjor. Peptidens sammansättning är artberoende. Proinsulin omvandlas enzymatiskt i betaceller till insulin med frigörande av C-peptiden. D et har utvecklats en immuntestmetod för mätande av pankreasbetacellers sekretoriska funktion hos diabetespatienter, hos vilka cirkulerande insulinantikroppar och exogent insulin har störande inverkan på insulinimmuntest.
Sekretin är ett hormonellt peptidhormon som frisätts från särskilda celler (sekretinceller) i tunntarmen och stimulerar produktionen av tarmt fluor, särskilt bikarbonat, för att neutralisera magsyra som släpps ner från magsäcken.
En godartad tumör i Langerhans cellöar som kan förekomma varsomhelst i bukspottkörteln. Kan orsaka hyperinsulinism eller Zollinger-Ellisons syndrom.
Onormalt höga blodsockernivåer (ungefär 70-150 mg/100 ml plasma).
N-(1-oxobutyl)adenosin-cykliskt 3',5'-(hydrogenfosfat)-2'-butanoat. Ett cykliskt nukleotidderivat som härmar verkan av endogent, cykliskt AMP och som förmår passera cellmembran. Det har kärlsammandrag ande egenskaper och används som hjärtstimulant.
Salter eller estrar av mjölksyra med generell kemisk formel CH3CHOHCOOR.
Somatostatinproducerande celler är celler som producerar och secreterar hormonet somatostatin, som har en inhibiterande effekt på flera endokrina funktioner, bland annat insulin- och glukagonsekretion i bukspottkörteln. Dessa celler finns främst i hypofysen (hypotalamus), tarmarna och underlivet.
En mestadels elakartad glukagonutsöndrande tumör som utvecklas ur bukspottkörtelns alfaceller. Dess typiska symtom är en distinkt, vandrande hudrodnad (erythema migrans), viktminskning, inflammerad munslemhinna (stomatit), tunginflammation (glossit), diabetes mellitus, aminosyrabrist (hypoaminoacidemi) och normokrom anemi.
Läran om förloppsdynamik i kemiska och fysikaliska system.
Oxyntomodulin är ett hormon som utsöndras från tarmen och har två huvudsakliga funktioner: (1) att undertrycka aptiten och (2) att stimulera sekretionen av magjuka. Det produceras av I-celler i tjocktarmen och small intestinum, särskilt efter en måltid. Oxyntomodulin binder till och aktiverar både GLP-1 och glukagonreceptorer, vilket leder till en minskad kroppsvikt genom att reducera hungern och öka syreatmningen.
I plasma fritt förekommande fettsyror i komplex med serumalbumin som transportmedel. Dessa fettsyror är inte i form av glycerolestrar.
Hormoner som produceras av mag-tarmkanalens slemhinnor och som bestämmer tidpunkt och mängd av matsmältningsenzymer, samt styr matsmältningsorganens motoriska aktivitet.
"Genomspolning" refererar till metoder för att bestämma den exakta sekvensordningen av nukleotider (baspar) i ett individuals hela genome, det vill säga deras DNA-sekvens. Genomspolning ger en fullständig och detaljerad kartläggning av en persons genetiska makeup, inklusive alla gener och regulatoriska sekvenser. Detta kan användas för att studera ärftliga sjukdomar, släktrelationer, evolutionära relationer mellan arter och andra forskningssyften. Genomspolning av människor kallas även för "helgenomsekvenisering".
Ett hormon i mag-tarmkanalen som består av en polypeptid med 43 aminosyror (molekylvikt 5105). Det hämmar utsöndring av magsyra och stimulerar till frisättning av insulin.
Smörsyra med substitution i betapositionen eller position 3. Det är en av de ketonenheter som produceras i levern och förekommer i höga halter i blod och urin vid ketos.
"Sekretionshastighet" refererar till mängden sekret som produceras och utsöndras från en körtel per tidsenhet. Det kan appliceras på olika kroppsliga system, såsom speicheldrüsor (spottkörtlar), levern och lungorna. I en enkel mening: "Sekretionshastigheten är hastigheten på sekretering av ett specifikt sekret från en körtel."
Ketonkroppar är molekyler som produceras i kroppen när den bryter ner fett för att använda som energikälla, särskilt under situationer då det saknas tillgång till kolhydrater som glukos. Denna process sker främst i levern och de vanligaste typerna av ketonkroppar är acetoacetat, beta-hydroxybutyrat och aceton. Höga nivåer av ketonkroppar kan leda till en metabolic condition känd som ketoacidosis.
En essentiell aminosyra som är fysiologiskt aktiv i L-formen. Den har haft diagnostisk användning som indikering på hypofysfunktion.
En klass glukosyltransferaser som katalyserar nedbrytningen av lagrade polysackarider, som t ex glukospolymerer, genom fosforolys hos djur (glykogenfosforylas) och växter (stärkelsefosforylas). EC 2.4.1.1.
"Vasopressiner" är ett samlingsbegrepp för hormoner som orsakar blodkärlskonstriktion och ökar vattentrycket i kroppen. Det mest kända vasopressinet är arginin-vasopressin (AVP), även kallat antidiuretiskt hormon (ADH). AVP/ADH produceras i hypofysen och frisläpps i reaktion på ökat osmotiskt tryck eller minskad blodvolym för att hålla homeostasen i kroppen. Andra vasopressiner inkluderar luvtocin, som har en liknande struktur och effekt men främst är involverat i sociala bindningar och reproduktion.
Experimentellt framkallad diabetes mellitus genom tillförsel av olika diabetogena medel eller genom borttagande av bukspottkörteln.
Glykogenolys är en biokemisk process där glykogen, ett stärkeslikt polysackarid som lagras i levern och musklerna, bryts ned till glukosmonomerer under nedsatt blodsockernivå. Denna process katalyseras av enzymet glykogenfosforylas och är en del av kroppens mekanismer för att reglera energibalansen.
Salter och estrar av hydroxismörsyra.
Radioimmunanalys (RIA) är en typ av laboratorietest som använder radioaktivt märkt antigen eller antikropp för att bestämma koncentrationen av ett specifikt protein eller substans i en biologisk provbildning. Detta görs genom att blanda tillsammans provet med en känd mängd av den radioaktivt märkta substansen och en antikropp som binder till samma proteinet eller substansen. Genom att mäta hur mycket av den radioaktiva substansen som binds kan man bestämma koncentrationen av det ursprungliga proteinets eller substansens koncentration i provet. RIA används ofta inom forskning och klinisk diagnostik för att upptäcka och mäta små mängder av specifika molekyler i blod, urin och andra biologiska vätskor.
Hydrokortison är ett syntetiskt glukokortikoid hormon som används för att behandla inflammation och immunsystemsreaktioner i kroppen. Det fungerar genom att minska produktionen av substanser i kroppen som orsakar inflammation och undertrycka immunsvaret. Hydrokortison kan användas för att behandla en rad olika medicinska tillstånd, inklusive astma, eksem, ledinflammationer, autoimmuna sjukdomar och allergiska reaktioner. Liksom andra glukokortikoider kan hydrokortison orsaka biverkningar som ökad aptit, viktuppgång, sömnlöshet och svaghet om det används under längre tid eller i höga doser.
Insulinproducerande celler, också kända som beta-celler, är celler som finns i de klusterformade grupperingar som kallas Langerhanska öarna i bukspottkörteln. Dessa celler har en viktig funktion i kroppen genom att producera, lagra och sekreterar insulin, ett hormon som hjälper till att reglera blodsockernivåerna. När blodsockernivåerna stiger efter en måltid, svarar beta-cellerna genom att släppa ut insulin i blodomloppet, vilket i sin tur signalerar till celler i kroppen att ta upp och använda glukos som energikälla. Dessa celler är därför av central betydelse för att upprätthålla homeostas i kroppens glukosnivåer och för att förhindra hyperglykemi, ett tillstånd som kan leda till diabetes om det inte behandlas.