En protonjonofor som ofta används som bindningslösande medel i biokemiska studier.
"Uncoupling agents" är en term inom farmakologi och biokemi som refererar till substanser som förhindrar effektiv energiproduktion i mitokondrier, de subcellulära organellerna där cellernas energi produceras. Dessa agenter fungerar genom att blockera den oxidativa fosforyleringen, ett process där protoner (H+) pumparas över mitokondriens membran för att skapa ett elektrokemiskt potential som sedan används för att producera ATP (adenosintrifosfat), den primära energibäraren i cellen.
Valinomycin är ett cycliskt decapeptid som fungerar som en jonofor, specifikt för potassium-joner (K+). Det bildas naturligt av vissa bakterier och svampar. I biokemi används valinomycin ofta för att skapa kontrollerade miljöer med höga koncentrationer av potassium-joner inom membranstrukturer, eftersom det har en hög affinitet till K+ och kan diffundera jonen genom lipid bilayer. Det används också för att studera mekanismer kring aktiv transport och selektivitet hos jonkanaler.
Nigericin är ett polyetylenglykol-peptidkonjugat som utvinns från Streptomyces hygroscopicus var. nicogramensis. Det fungerar som ett protonofor, vilket betyder att det bildar porer i celldammem och stör dess elektriska potential, vilket leder till utbyten av protoner (H+) över membranet. Nigericin används ofta inom forskning för att studera jontransport och cellulär homeostas. Det bör dock hanteras med omsorg på grund av dess toxicitet och potentialen att orsaka celldöd vid höga koncentrationer.
Oligomycin är ett antibiotiskt och toxiskt peptid som produceras av certaina Arthrobacter- bakterier och Streptomyces- svampar. I medicinsk kontext refererar Oligomycin vanligtvis till en specifik grupp av antibiotika som hämmer den oxidativa fosforyleringen i mitokondrierna, vilket stör cellandningen och ATP-syntesen. Detta gör oligomycin effektivt mot vissa protozoer, svampar och bakterier, men på grund av sin toxicitet används den inte vanligtvis som ett terapeutiskt läkemedel hos människor.
Kemiska ämnen som ökar genomsläppligheten för specifika joner hos biologiska eller konstgjorda lipidmembran. De flesta jonoforer är förhållandevis små organiska molekyler som verkar som rörliga bärare inom membranen eller som sammansmälter till att bilda jonkanaler genom membranen. Många är antibiotika, och många verkar som frikopplande medel genom att kortsluta protongradienten över mitokondriemembran.
Ett antibiotiskt ämne från arter av Streptomyces. Det hämmar mitokondrierespiration och kan tömma cellens ATP-förråd. Antimycin A1 ha r använts som fungicid, insektsmedel och kvalstermedel.
Ett mått på en lösnings surhetsgrad.
En protonjonofor. Den används som bindningslösande medel och som fotosynteshämmare pga sin verkan på mitokondrie- och kloroplastmembran.
Adenosin-5´-(tetravätetrifosfat). En adeninnukleotid innehållande tre fosfatgrupper som förestrats till en sockerdel. Adenosintrifosfat har en betydande roll i ämnesomsättningen och som neurotransmitt or.
Oorganiska salter av vätecyanid (cyanväte; blåsyra) med radikalen -CN. Hit hör också isocyanider. De skiljer sig från nitriler, vilka avser organiska föreninger med -CN-radikalen.
Spänningsskillnaderna över ett membran. För cellmembran beräknas de genom att spänningen uppmätt på utsidan membranet subtraheras från den spänning som uppmätts innanför membranet. Potentialskillnaderna beror på olikheter i koncentrationen av kalium, natrium, klorid och andra joner utanför och innanför membranen hos celler eller organeller. För retningsbara celler varierar membranens vilopotential mellan -30 och -100 mV. Fysikaliska, kemiska eller elektriska stimuli kan bidra till att öka den negativa potentialen (hyperpolarisering) eller minska den (depolarisering).
Förflyttning av ämnen genom cellmembran och epitellager mot en elektrokemisk gradient, på bekostnad av metabolisk energi.
Halvautonoma, självförökande organeller som finns i cytoplasman hos alla celler hos nästan alla eukaryoter. Varje mitokondrie omges av ett dubbelt membran. Det inre är kraftigt inbuktat, och dess utskott kallas kristor (cristae). I mitokondrierna sker oxidativa fosforyleringsreaktioner, vilka leder till bildande av ATP. De innehåller bestämda ribosomer, transfer-RNA, aminacyl-tRNA-syntetaser, och förlängnings- och termineringsfaktorer. Mitokondrier är beroende av generne i kärnan i den cell de befinner sig i för många avgörande typer av budbärar-RNA. Mitokondrier antas ha uppstått ur aeroba bakterier som etablerat ett symbiotiskt förhållande med primitiva protoeukaryoter.
I medicinen refererer protoner til positivt ladede partikler, som normalt findes i atomkerner sammen med neutroner og neutroner. Protoner spiller en vigtig rolle i kemiske reaktioner, herunder også i cellers energiproduktion, hvor de frigives under nedbrydningen af glukose via cellemembranens protonpumpe og dermed producerer ATP, cellsensenergi.
Tunna strukturer som omger de subcellulära enheterna eller organellerna i eukaryota celler. De omfattar en rad olika membran anslutna till cellkärnan, mitokondrierna, golgiapparaten, det endoplasmatiska närverket, lysosomerna, plastiderna och vakuolerna.
Mitokondrier i leverceller. Dessa har, som hos alla mitokondrier, ett yttre och ett inre membran som tillsammans bildar två separata mitokondriefack: ett inre, substansfyllt utrymme och ett smalt utrymme mellan membranen. I levermitokondrien finns uppskattningsvis 67% av mitokondrieproteinerna i den inre matrisen.
Grundämne som förekommer i nästan all organiserad vävnad. Det tillhör alkalimetallerna och har kemiskt tecken Ca, atomnummer 20 och atomvikt 40. Kalcium är det allra vanligaste mineralämnet i kroppen och bildar i förening med fosfor kalciumfosfat, som ingår i ben och tänder. Det spelar en essentiell roll för nerv- och muskelfunktioner, i blodkoagulationsprocessen (som faktor IV) och i många enzymp rocesser.
Läran om förloppsdynamik i kemiska och fysikaliska system.
Förflyttning av ämnen, inkl. biokemiska substanser och läkemedel, genom cellmembran och epitellager, vanligen med passiv diffusion.
"Syrgasförbrukning är innebörden av andning, där syre konverteras till koldioxid och vatten som en del av cellandningen för att producera energi i form av ATP (Adenosintrifosfat) i mitokondrier."
En karbodiimid som används som kemisk intermediär och bindemedel vid peptidsyntes.
"Oxidativ fosforylering är ett metaboliskt process som sker inne i mitokondrierna och inkluderar en serie redoxreaktioner, vilka genererar ATP (adenosintrifosfat) genom att överföra elektroner från NADH och FADH2 till syre, under bildandet av vatten. Detta är den huvudsakliga källan för cellens energiproduktion."
Vätecyanid är en giftg, färglös gas eller vätska med kemisk formel HCN.
En mycket giftig förening som blockerar många metaboliska förlopp och som visat sig vara en särskilt kraftfull hämmare av hemenzymer och hemproteiner. Den används i många industriprocesser.
Rotenone är ett starkt neurotoxin och naturligt förekommande pesticid som utvinns från rötterna av flera olika växtarter, främst inom släktena *Lonchocarpus* och *Derris*. Rotenone har historiskt använts som traditionell fiskgift av bland annat ursprungsbefolkningar i Sydamerika och Asien. I medicinsk kontext kan rotenone användas inom forskning för att skapa modeller av Parkinson's sjukdom, då ämnet är specifikt skadligt för dopaminproducerande nervceller i hjärnan, liknande de skador som ses vid Parkinson's. Rotenone är dock inte godkänt för medicinskt bruk hos människor på grund av dess höga toxicitet och potentiala att orsaka allvarliga hälsoproblem, inklusive parkinsonism, neurodegenerativ skada och cancer.
En viktig process i cellens energiomsättning. Förloppet då elektroner transporteras från ett reducerat substrat till molekylärt syre.
Natriumcyanid, även känt som natriumblandad blodgift eller natriumcyanid, är en vit, kristallin saltform av vätecyanid (HCN). Det används inom flera industrier, till exempel för gulddesorption i gruvdrift och som ett starkt bekämpningsmedel mot skadedjur. Natriumcyanid är mycket giftigt och kan orsaka dödliga effekter på centrala nervsystemet, hjärtat och andningen vid exponering.
En grupp enzymer som katalyserar hydrolys av ATP i förening med annan funktion, som t ex transport av Ca(2+) genom ett membran. EC 3.6.1.3.