Polyethylenimine (PEI) är ett syntetiskt polymer med en repetitiv struktur av etylendiamin och karbonater, vanligtvis som en lineär eller kvasilinear kedja. PEI är känt för sin förmåga att bilda komplex med DNA genom elektrostatiska interaktioner, vilket gör det användbart som ett transfektionsmedel inom gentekniken för att leverera DNA till celler. PEI-komplexen kan sedan tas upp av cellmembranet och frigöra DNA:t inuti cellen, där det kan integreras i genomet eller översättas till protein. PEI finns också i olika molekylvikter och ärier, vilket påverkar dess transfektionseffektivitet och cytotoxicitet.

I en enkel medicinsk kontext kan polyetylen definieras som ett typ av termoplastiskt material som används inom till exempel ortopedisk kirurgi, särskilt för att tillverka långtidskonstitutionsimplantat som ledproteser. Det är ett biokompatibelt, slitagesäkert och korrosionsbeständigt material som inte innehåller några kända hälsovådliga ämnen. Polyetylen har visat sig vara en lämplig val av material för denna typ av användning på grund av sin förmåga att motstå mekanisk belastning under lång tid och sin förmåga att minska patientens obehag genom att reducera friktionen i leden.

Poloxamer är ett typ av blockkopolymer med en hydrofila poly(etoxi)propylen (PEO) del och två hydrofoba poly(propylen oxid) (PPO) delar. Poloxalen är ett specifikt poloxamer med en molekylär formel som kan skrivas som PEO-PPO-PEO, där den totala molmassan och förhållandet mellan PEO och PPO blocken varierar beroende på olika poloxamertypers specifika egenskaper. Poloxalen är vattenlöslig och används inom medicinen som ett surfaktant, uträdningsmedel och/eller penetrationsförbättrare i en mängd olika farmaceutiska formuleringar, inklusive tableter, kapslar, creams, geler och injicerbara lösningar.

I en enkel medicinsk betydelse är ett imin ett organisk förening som innehåller en funktionell grupp bestående av en kolatom bunden till två kväveatomer genom dubbla bindningar, med en av kväveatomerna som också är bunden till en annan substituent. Denna struktur skiljer sig från en amin, där kvävet endast har en singelbindning till kol. Iminer kan vara stabila eller innebära en reaktiv mellanprodukt i en kemisk reaktion. De kan också ingå i strukturen hos vissa biologiskt aktiva föreningar, såsom alkaloider och läkemedel.

I en enkel mening kan nanopartiklar definieras som mycket små partiklar med minst en dimension i storleksordningen nano, det vill säga mellan 1 och 100 nanometer (nm). En nanometer är en miljarddels meter.

I en enkel medicinsk kontext kan 'polymer' definieras som en stor molekyl som består av upprepade subenheter, även kallade monomerer, som är kemiskt bundna tillsammans i en lång kedja. Polymerer förekommer naturligt i levande organismer, till exempel som proteiner och DNA, men de kan också syntetiseras konstgjordt för medicinska tillämpningar, såsom i härdande material för tandfyllningar eller som biokompatibla beläggningsmaterial för medicinska enheter som kateter.

Preparatformer bestående av något transportmedium i förening med ett läkemedel för förbättrad distribution i kroppen och förstärkt effekt av läkemedlet. Läkemedelsbärare används för läkemedelsadministration i system för kontrollerad (fördröjd) frisättning, för att förlänga läkemedelsverkan och minska läkemedelsmetabolism och toxicitet. Bärare används också för att förstärka administrationseffekten i målområdena för den farmakologiska verkan. Liposomer, albuminmikrokulor, lösliga, syntetiska polymerer, DNA-komplex, protein-läkemedelskonjugat och bärarerytrocyter, bl a, har använts som nedbrytbara läkemedelsbärare.

"Partikelstorlek" refererar till den fysiska storleken på en partikel, ofta uttryckt i måttenhet av enheten för diameter, som nanometer (nm) eller micrometer (µm). Denna egenskap är viktig att känna till inom flera medicinska områden, såsom läkemedelsformuleringar och diagnostiska tester, där små partiklar kan ha unterschiedliga effekter och förmågor beroende på deras storlek.

Provning av material och hjälpmedel, särskilt sådana som används till proteser och implantat, suturer, adhesiva preparat osv, för deras hårdhet, styrka, hållfasthet, säkerhet, effektivitet och biokompatibilitet.

Införande av funktionella (vanligen klonade) gener i celler. Olika sorters teknik och naturliga processer används för genöverföringen, som t ex cellhybridisering, liposomer eller mikrocellförmedlad genöverföring, elektroporering, kromosomförmedlad överföring, transfektion och genetisk transduktion. Genöverföring kan leda till såväl ombildade celler som organismer.

Transfektion är en process där DNA, RNA eller andra molekyler överförs till eukaryota celler, ofta med syfte att introducera en specifik gen så att cellen kan producera ett protein som kodas av den genen. Detta kan göras för forskningsändamål, till exempel för att studera proteinet och dess funktion, eller för medicinska ändamål, till exempel för att ersätta en defekt gen hos en patient med ärftlig sjukdom. Transfektion kan ske med olika metoder, såsom elektroporering, kemisk transfektion eller viralvektorbaserad transfektion.

Negativt laddade atomer, radikaler eller atomgrupper som vandrar till anoden eller den positiva elektroden (pluspolen) vid elektrolys.

Alla syntetiska eller naturliga ämnen, utom läkemedel, som kan förbättra, förstärka, ersätta eller användas för behandling av kroppens organ, vävnader eller funktioner.

In medicine, 'ytegenskaper' refer to the observable characteristics or features of a disease, condition, or physical trait that can be used to describe, identify, or differentiate it from others, often based on symptoms, signs, laboratory tests, or imaging studies.

En deoxiribonukleotidpolymer som utgör den grundläggande genetiska substansen i alla celler. Eukaryota och prokaryota organismer har normalt sitt DNA ordnat i dubbelsträngade strukturer, men i många viktiga biologiska processer ingår under vissa skeden enkla strängar. DNA, som består av en flersockerarts-fosfatstam med utskott av puriner (adenin och guanin) och pyrimidiner (tymin och cytosin), bildar en dubbelspiral som hålls ihop med vätebindningar mellan purinerna och pyrimidinerna (adenin mot tymin (AT) och guanin mot cytosin (GC)).

Konstgjorda, små, enkla eller flerskiktsblåsor (tillverkade av lecitiner eller andra lipider) som används för transport av olika biologiska molekyler eller molekylkomplex till celler, t ex läkemedel eller gener. De används även för undersökning av membran och membranproteiner.

"Small interfering RNA (siRNA) is a type of small RNA molecule, typically 20-25 nucleotides in length, that plays a crucial role in the RNA interference (RNAi) pathway. siRNAs are formed from double-stranded RNA precursors and function to silence specific genes post-transcriptionally by targeting and degrading complementary messenger RNA (mRNA) molecules, thereby preventing protein synthesis."

Genetic therapy, also known as gene therapy, is a medical discipline that involves the use of genetic material, such as DNA or RNA, to treat or prevent diseases. It typically involves introducing functional genes into cells in order to correct genetic defects or to provide a therapeutic benefit. This can be accomplished through various methods, including the use of viral vectors, naked DNA, or RNA interference techniques. The goal of genetic therapy is to restore normal function to cells or tissues that have been affected by genetic disorders or diseases, offering the potential to treat or cure conditions that are currently considered incurable.

En plasmid är en liten, cirkulär dubbelsträngad DNA-molekyl som kan replikera självständigt och förekommer hos bakterier och andra encelliga organismer. Plasmider kan överföras mellan celler och innehåller ofta gener som ger resistens mot antibiotika eller kodar för toxiner. De används också i molekylärbiologi som vektorer för kloning av gener.