Det aggregat som bildas när antigen- och antikroppsmolekyler förenas. Vävnadsskador till följd av avsättning av stora antigen-antikroppskomplex orsakar immunkomplexsjukdomar.
Reaktioner som uppstår till följd av antigen-antikroppskomplexbildning och leder till svullnad och inflammation.
Serumglobuliner som vandrar i gammaområdet vid elektrofores. Gammaglobuliner betraktades tidigare som synonyma med immunglobuliner, eftersom de alla flesta immunglobuliner är gammaglobuliner. Men då vissa immunglobuliner uppvisar elektroforetisk alfa- och betarörlighet har denna syn fått ge vika.
Kristalliserande fragment bestående av karboxiändarna av båda de tunga kedjorna, länkade med disulfidbindningar. Fc-fragmenten svarar för antikropparnas effektorfunktioner (komplementfixering, cellmembranbindning och transport genom moderkakan).
Bovine serum albumin (BSA) refererar till ett protein som utvinns från nötkreaturs blodplasma (serum). Det är strukturellt och funktionellt likt mänsklig serumalbumin, men används ofta i forskning och laboratoriemiljöer som en proteinstandard eller för att blockera icke-specifika bindningsställen på glas- eller plastmaterial. Det är ett av de mest vanligt använda proteinen inom molekylärbiologi och har en mycket välkänd aminosyrasekvens och struktur.
Ytområden på antikroppar som reagerar med antigeners determinantområden. De bildas av delar av de variabla områdena i immunglobulinernas Fab-fragment.
Serum som innehåller antikroppar. Det erhålls från djur som immuniserats genom injektion av antigen eller genom infektion med mikroorganismer, bärande på antigenet.
I en enkel medicinsk definition kan 'antigener' definieras som substanser, vanligtvis proteiner eller kolhydrater, som är förenade med celler, virus eller bakterier och kan identifieras av vår immunförsvara som främmande. När vår kropp utsätts för ett antigen producerar vårt immunsystem specifika proteiner, kallade antikroppar, för att bekämpa det. Dessa antikroppar binds till antigenet och hjälper till att eliminera det från kroppen. Antigener kan också användas i vaccinationer för att stimulera produktionen av immunitet mot specifika sjukdomar.
Det dominerande immunglobulinet i normalt humanserum.
Immunglobulinmolekyler (proteiner), vars specifika aminosyrasekvenser får dem att reagera endast med de antigen som utlöste deras syntetisering i celler i lymfocytserien (i sht plasmaceller), eller me d närbesläktade antigen. Antikroppar klassificeras efter sitt sätt att verka: agglutininer, hemolysiner, opsoniner, precipitiner m fl.
Serumglykoproteiner som deltar i den immunförsvarsmekanism som kallas komplementaktivering och som ger upphov till membranattackkomplexet. Häri ingår glykoproteiner i olika komplementaktiveringsprocesser (den klassiska, den alternativa och lektinkomplementprocessen).
Antigenbindande enheter bestående av en komplett lätt kedja och ungefär en halv tung kedja, hoplänkade med disulfidbindningar. Fab innehåller den antigenbindande plats som är en del av det variabla området på immunglobulinmolekylen.
En grupp av sjukdomar framkallade av avsättning av stora lösliga komplex av antigen och antikroppar, med vävnadsskada som följd.
Den första komplementkomponenten i det klassiska komplementförloppet att träda i verkan. Den utgörs av ett trippelmolekylkomplex (komplement C1Q, C1R och C1S i förhållandet 1:2:2) som hålls samman av kalciumjoner och som vid kontakt med åtminstone två antikroppar i tur och ordning aktiverar C1R och C1S. Denna komplementaktivering utlöser en kaskad av reaktioner.
"Radiojod bindat till serumalbumin" refererar till när radioaktivt jodisotop (I-131) binds till serumalbuminet, ett protein i blodplasma som transporterar olika substanser runtomkring kroppen. Denna procedur används inom medicinen för att behandla sköldkörtel cancer, där patienten får en dos radioaktivt jod som accumulerar sig i sköldkörteln och avger strålning som dödar cancercellerna. Serumalbuminet binder till jodet för att transportera det runt kroppen innan det tas upp av sköldkörteln, vilket gör att behandlingen är mer effektiv.
Serologiska test baserade på inaktivering av komplement med antigen-antikroppkomplex (steg 1). Bindning av fritt komplement kan synliggöras genom tillförsel av ett andra antigen-antikroppsystem, såsom röda blodkroppar och någon lämplig erytrocytantikropp (hemolysin), som kräver komplement för att kunna bildas (steg 2). Om de röda cellerna inte lyseras (löses upp) tyder detta på att en specifik antigen-antikroppsreaktion har skett i steg 1. Om, däremot, de röda blodkropparna löses upp, så betyder det att det finns fritt komplement, vilket visar att ingen antigen-antikroppsreaktion ägt rum i steg 1.
Reumatoid faktorn (RF) är ett antikroppsprotein som kan förekomma hos personer med reumatoid artrit, en autoimmun sjukdom där kroppen angriper sina egna ledvävnader. RF kan också förekomma hos personer utan reumatoid artrit, men i lägre frekvens. Det är inte specifikt för reumatoid artrit och kan påträffas vid andra sjukdomar också. RF-testet används som ett hjälpmedel för att stödja en diagnos av reumatoid artrit, men det är inte definitivt för att ställa diagnosen.
"Antikroppsbildning, eller immunrespons, är en process där B-celler producerar specifika proteiner, kallade antikroppar, för att bekämpa främmande ämnen som intränger i kroppen, såsom virus och bakterier."
En teknik som kombinerar proteinelektrofores och dubbel immundiffusion. Under processen separeras först proteiner med gelelektrofores (vanligtvis agaros), för att därefter synliggöras genom immundiffusion av specifika antikroppar. En distinkt, elliptisk precipitinbåge framträder för varje protein som påvisas med antisera.
Ett mått på styrkan av bindningen mellan en antikropp och ett enkelt hapten eller en antigendeterminant. Den beror på den stereokemiska passningen mellan en antikropps anslutningsplatser och de antige na determinanterna, på anslutningsytans storlek och på fördelningen av laddade och hydrofoba grupper.
Analysmetod för vävnadsantigener, antingen direkt, genom konjugering av antikroppar med fluorescensfärg, eller indirekt, genom framställning av antigen-antikroppskomplex, som sedan märks med fluoresceinkonjugerade antiimmunglobulinantikroppar. Provet undersöks därpå i fluorescensmikroskop.
Antikroppar som reagerar med enskilda determinanter (idiotoper) i den variabla regionen av andra antikroppar.
Djurarten Oryctolagus cuniculus, av familjen Leporidae och ordningen Lagomorpha. Kaniner föds i hålor, utan päls, och med slutna ögon och öron. Kaniner har 22 kromosompar, medan harar har 24.
"Ett immunglobulinfragment är en del av ett antikroppsmolekylt som bildas när ett immunglobulin (Ig) proteinet spjälkas upp av enzymet kallas för proteas. Dessa fragment kan innefatta Fab-fragan som binder till antigenet eller Fc-fragmentet som interagerar med cellulära receptorer och komplementproteiner."
En teknik som bygger på diffusion av antigen eller antikroppar genom ett halvfast medium, vanligen agar eller agarosgel, med en precipitinreaktion som resultat.
En immunglobulinklass med mykedjor. IgM kan fixera komplement. Beteckningen har givits pga den höga molekylvikten; ursprungligen benämndes proteinet makroglobulin.
Den fjärde komponenten som binds i komplementreaktionsföljden. Det är ett betaglobulin med sedimentationskoefficient 5,5, molekylvikt 185 000 och en serumkoncentration på 1,3 mikrogram/ml. Dess fragment har anafylatoxisk, kemotaktisk och histaminverkan och påverkar glatt muskulatur.
Den tredje komponenten i komplementreaktionsföljden. Den är ett betaglobulin med molekylvikt 117 000, har en koncentration i serum på 30 mikrogram/ml och en sedimentationskoefficient på 4. Komplement 2 aktiverar C3.
Radioimmunanalys (RIA) är en typ av laboratorietest som använder radioaktivt märkt antigen eller antikropp för att bestämma koncentrationen av ett specifikt protein eller substans i en biologisk provbildning. Detta görs genom att blanda tillsammans provet med en känd mängd av den radioaktivt märkta substansen och en antikropp som binder till samma proteinet eller substansen. Genom att mäta hur mycket av den radioaktiva substansen som binds kan man bestämma koncentrationen av det ursprungliga proteinets eller substansens koncentration i provet. RIA används ofta inom forskning och klinisk diagnostik för att upptäcka och mäta små mängder av specifika molekyler i blod, urin och andra biologiska vätskor.
Områden på ett antigen som reagerar med specifika antikroppar.
Glomerulärt inflammatoriskt tillstånd, beroende på antigen-antikroppsreaktion, med leukocytinfiltration och celltillväxt i glomeruli.
En immunologisk teknik för bestämning av enskilda cellers sekretion, beskriven i: Jerne m fl (1974): Plaque forming cells: methodology and theory. Transplant Rev 18:130.
Metoder för påvisande av den celltoxiska effekten av en lymfocyt, en lymfocytprodukt, antikropp eller komplement på en målcell.
En anhopning av inkapslade kapillärkärl som utgår från varje njurkanal och hålls samman av bindväv.
Antikroppar som produceras av cellfamiljer (kloner) av identiskt lika celler, framställda genom hybridisering av aktiverade B-lymfocyter och tumörceller. Sådana hybrider benämns ofta hybridom.
Det specifika immunsvar som utlöses av en specifik dos av ett immunologiskt aktivt ämne eller immunologiskt aktiv cell hos en organism, vävnad eller cell.
Lymfoida celler, även kallade B-celler, verksamma i det humorala immunförsvaret. B-cellerna är kortlivade och bildas i stora mängder i människokroppen. De har fått sitt namn pga likheten med celler fr ån fåglarnas bursa. Vid stimulering producerar B-cellerna antikroppar, dock endast av en sort, som sprids i kroppsvätskorna.
I en medicinsk kontext kan 'metoder' defineras som de tekniker, procedurer eller processer som används för att diagnostisera, behandla eller forska kring sjukdomar, skador eller andra hälsoproblem. Detta kan inkludera både kliniska metoder som undersökningar, terapier och operationer, samt forskningsmetoder som experiment, observationer och statistisk analys.
Allmän benämning på medlemmar av familjen Caviidae. Den vanligaste arten är Cavia porcellus, som är det tammarsvin som används som husdjur och i biomedicinsk forskning.
Serumalbumin är ett protein som produceras av levern och är den mest förekommande proteinet i blodplasma. Det har flera viktiga funktioner, bland annat hjälper det att transportera olika substanser, såsom hormoner och fettsyror, runt i kroppen. Serumalbumin är också ett viktigt indikator på leverfunktionen och proteinbalansen i kroppen. När serumalbuminnivåerna är låga kan det vara tecken på att personen har en sjukdom som påverkar levern eller näringsbrist.
I en enkel medicinsk definition kan man säga att en "Precipitintest" är ett laboratorietest som används för att undersöka om en given substans, till exempel ett läkemedel eller en biologisk vätska som urin, kan orsaka en kemisk reaktion i form av en så kallad precipitatsbildning när den blandas med en specifik testvätska. Precipitatet är ett fast, oftast olösligt ämne som bildas när två lösningar blandas och deras komponenter reagerar tillsammans.
Röda blodceller. Mogna blodkroppar saknar kärna, är formade som bikonkava skivor, och innehåller hemoglobin, vars funktion är att transportera syre. Syn. erytrocyter.
Vita blodkroppar som bildas i kroppens lymfvävnad. Cellkärnan är rund eller äggformad, med oregelbundet hopklumpat kromatin, medan cytoplasman är typiskt blekblå med azurofila (om befintliga) korn. De flesta lymfocyter kan klassificeras som T- eller B-celler (inklusive undergrupper). De som inte passar in någon av de två huvudgrupperna kallas nollceller.
Virusprodukter som har antigen effekt.
Avsiktlig stimulering av värdens immunsvar. Aktiv immunisering innebär tillförsel av antigen eller immunologiska adjuvantia. Passiv immunisering innebär tillförsel av immunsera eller lymfocyter eller deras produkter (t ex transferfaktor, immun-RNA) eller transplantation av immuncellproducerande vävnad (tymus eller benmärg).
Ett organ i övre delen av bukhålan, rikt på blodkärl.
Visuell eller fotografisk mikroskopi, där elektronstrålar (med våglängder tusentals gånger kortare än synligt ljus) används i stället för ljus, vilket ger avsevärt större förstoring. Elektronernas interaktion med preparaten ger upplysning om preparatens finstruktur. Vid transmissionselektronmikroskopi ger elektronernas reaktioner under passage genom ett mycket tunt preparat upphov till en bild. Vid svepelektronmikroskopi faller en elektronstråle snett mot preparatytan, och av reaktionerna ovan ytan alstras en bild. Elektronmikroskopi förkortas ofta EM.
Det fett- och proteinhaltiga, och selektivt genomsläppliga, membran som omger cytoplasman i prokaryota och eukaryota celler. Hos de flesta typer av mikrobiella celler gränsar den utåt till cellväggen.
T-lymfocyter, eller T-celler, är en typ av vita blodkroppar som hör till det adaptiva immunsystemet och spelar en central roll i cellmedierad immunitet. De utvecklas från stamceller i benmärgen och migrerar sedan till thymus, där de mognar och differensieras till olika sorters T-celler med olika funktioner, såsom CD4+ helper T-celler och CD8+ cytotoxiska T-celler. Dessa celler kan aktiveras av antigenpresenterande celler (APC) och svara på infektioner genom att sekretera cytokiner eller direkt döda infekterade celler.
Immunglobuliner producerade som svar på virala antigen; de omfattar alla klasser av immunglobuliner, framkallade av alla viruskomponenter.
Kromatografimetod på icke-joniska geler utan hänsyn till det sätt på vilket preparatet urskiljs.
Summan av atomvikterna för de atomer som ingår i en molekyl. En modernare benämning är relativ molekylmassa.
I en enkel mening kan muramider definieras som en typ av karbohydratmolekyler som är en viktig bestanddel i cellväggarna hos gram-positiva bakterier. Muramider katalyserar celldelningen under bakteriers tillväxt och reproduktion, och de utgör därför ett intressant mål för flera antibiotika som vancomycin och penicillin. Dessa läkemedel fungerar genom att hämma förmågan hos muramiderna att bygga upp cellväggen korrekt, vilket leder till celldöd hos bakterierna.
Läran om förloppsdynamik i kemiska och fysikaliska system.
Egenskap som gör att antikroppar kan reagera med vissa antigena determinanter och inte med andra. Specificiteten beror på kemisk sammansättning, fysikaliska krafter och bindningsplatsens molekylära st ruktur.
"Immobilized antibodies are antibody molecules that have been chemically or genetically modified to be immobilized, or fixed, onto a solid support such as a bead, column, or biosensor surface. This allows for the specific and selective capture of target analytes, such as antigens or cells, in applications including immunoassays, affinity purification, and diagnostic devices."
"Tidsfaktorer" refererar inom medicinen till de aspekter av tiden som kan spela in på en persons hälsa, sjukdomsutveckling eller svar på behandling. Detta kan omfatta sådant som tidpunkt för exponering för en skada eller en infektion, tid som har gått sedan symtom uppstod, eller den tid det tar för en behandling att verka. Tidsfaktorer kan vara av avgörande betydelse för att ställa diagnoser, planera behandlingar och förutse prognoser.
En allergisk chock, även känd som anafylaxi, är en livshotande överreaktion av kroppens immunsystem på ett allergen, vilket kan orsaka svår andnöd, lågt blodtryck, svimning och i värsta fall dödsfall. Symptomen uppstår vanligen inom minuter till en timme efter exponeringen för allergivätskan.
Stabila jodatomer med samma atomnummer som grundämnet jod, men med avvikande atomvikt. Den enda naturligt förekommande jodisotopen är I-127.
I en enkel medicinsk definition, betyder "precipitin" ett protein som förekommer naturligt i kroppen och som kan binda specifikt till ett visst främmande ämne, såsom ett protein från ett patogen (exempelvis en bakterie eller virus), och bilda ett stabilare komplex som kallas ett "precipitat". Detta process är viktig inom immunförsvaret då den kan leda till att främmande ämnet blir fastnaglat och fagocyterat av vita blodkroppar, vilket hjälper till att skydda kroppen mot infektioner.
Små, antigena faktorer som förmår framkalla ett immunsvar endast när de kopplats till en bärarmolekyl. Haptener binder till antikroppar, men kan i sig själva inte aktivera en immunreaktion.
Syntetiska, organiska kväveföreningar med två kvävegrupper kopplade till en fenol. De används som bekämpningsmedel och träskyddsmedel och kan ge allvarliga förgiftningar.
Immunkemiskt test eller påvisande av ett ämne med serologiska eller immunologiska metoder. Vanligtvis tjänar det undersökta ämnet som antigen både för antikroppsproduktion och för antikroppsmätning.
Antigen från hepatit B-viruspartikeln eller Dane-partikeln, samt dess ytantigen, kärnantigen och andra hithörande antigen, inklusive hepatit B e-antigen.
Utsöndring av histamin från mastcells- och basofilkorn genom exocytos. En rad faktorer kan sätta igång processen, som alltid innebär att IgE, korskopplat med antigen, binds till mastcellens eller den basofila cellens Fc-receptorer. Efter frisättning binder histaminet till en rad olika målcellsreceptorer och utövar ett stort antal olika effekter.
Staphylococcus aureus protein A (SpA) är ett ytprotein hos den grampositiva bakterien Staphylococcus aureus, som bidrar till bakteriens virulens genom att hämma värdimmunsvaret. SpA kan binda till Fc-regionen av mänskliga IgG-antikroppar och till den första variabla regionen (VH3) på deras antikroppsarm, vilket resulterar i blockering av opsonisering, fagocytos och komplementaktivering. Detta gör det svårare för värden att bekämpa infektionen.
Serologiska reaktioner som inträffar när ett antiserum mot ett antigen reagerar med ett annat, närbesläktat antigen.
Serumsjuka, även känt som serumkrankheit eller akut glomerulonefrit, är en autoimmun sjukdom orsakad av en överreaktion på ett protein som heter immunkomplex. Detta protein bildas när människor får vissa infektioner, ofta orsakade av streptokocker. Symptomen inkluderar feber, blod i urinen och inflammation i njurarna (glomerulonefrit). Serumsjuka kan leda till komplikationer som hjärtsvikt och kronisk njursjukdom om det inte behandlas.
'Serumglobuliner' refererar till de globulära proteinerna som finns i blodets serum, utöver albumin. Dessa globulära proteiner inkluderar immunoglobuliner (antikroppar), komplementproteiner och andra proteiner involverade i inflammation och immunförsvar. Serumglobulinerna mäts ofta som en del av en blodprofil för att undersöka olika sjukdomstillstånd, såsom infektioner, autoimmuna sjukdomar och cancer.
"Passiv kutan anafylaxi" är ett begrepp inom allergimedicin som refererar till en typ av överfört allergiskt svar som sker när en individ utsätts för IgE-antikroppar eller andra mediatorer från en annan persons aktiva anafylaktiska reaktion. Detta kan ske genom kontakt med plasmasårbar allergen, såsom via blodtransfusioner, modersmjölk eller under nära kroppskontakt, till exempel mellan en mor och hennes spädbarn.
Motståndskraft mot ett sjukdomsalstrande smittämne förvärvad genom att moderns immunitet överförts till fostret via moderkakan eller till det nyfödda barnen med modersmjölken.
En metod för påvisande av mycket små mängder antikroppar, där antigen-antikroppskomplexet fastnar på indikatorceller, vanligtvis primaterytrocyter eller blodplättar från icke-primater. Reaktionen är beroende av antalet C3-molekyler som binds till C3b-receptorerna på indikatorcellen.
Olika metoder för att med en biologisk sond eller sensor mäta halten av något visst (organiskt) ämne. Biokemiska reaktioner mellan sensorns känselkropp, bestående av biologiskt material, och det ämne man vill mäta omvandlas till kvantifierbara signaler.
En immunanalysmetod som utnyttjar en antikropp med enzymmarkör, t ex pepparrotsperoxidas. Då antingen enzymet eller antikroppen binds till ett adsorberande substrat behåller båda sin biologiska aktivitet. Förändringen i enzymaktivitet till följd av enzym-antikropp-antigenreaktionen är proportionell mot mängden antigen och kan mätas med spektrofotometri eller med blotta ögat. Det har utvecklats många varianter av metoden. Syn. ELISA.
I en enkel medicinsk kontext kan "chemical precipitation" definieras som ett laboratorieprocess där en lösning av joner genom blandning av två lösningar får undergå en kemisk reaktion, vilket resulterar i formationen av en fast fosforisk substance. Denna reaktion används ofta för att separera och renframsta specifika substanser eller joner från en lösning. Ett exempel på detta är när lösningar av kalciumklorid och natriumfosfat blandas tillsammans, vilket resulterar i formationen av ett fast ämne, kalciumfosfat, som kan separeras från den ursprungliga lösningen.