Ett CCAAT-förstärkarebindande protein i lever, fettvävnad, tarmar, lungor, binjurar, livmoder, äggstockar och i de perifera blodkärlens mononukleära celler (mononukleära leukocyter). Studier med knock -outmöss har visat att C/EBP alfa (CCAAT-enhancer-binding protein-alpha) har avgörande betydelse för levercellers och fettcellers funktion och differentiering.

En klass av proteiner som ursprungligen påvisades för sin förmåga att binda till DNA-sekvensen CCAAT. Det typiska CCAAT-förstärkarebindande proteinet bildar dimerer och består av en aktiveringsdomän, en DNA-bindande grundregion och en leucinrik dimeriseringsdomän (leucinzipper). CCAAT-bindande faktor är en strukturellt distinkt typ av CCAAT-förstärkarebindande protein (C/EBP), bestående av en trim er av tre olika underenheter.

C-EBP delta, också känt som CCAAT/enhancer binding protein delta, är ett transskriptionsfaktorprotein som binder till specifika sekvenser av DNA och hjälper till att reglera uttrycket av målgenen. Detta protein spelar en viktig roll i cellulär differentiering, proliferation och apoptos (programmerad celldöd). C-EBP delta är specifikt involverat i adipocytt differentiering, immunresponser och inflammation. Genen för C-EBP delta kallas CEBD eller CEBPD och finns lokaliserad på mänskliga kromosom 10q22.

CD47 är ett transmembranprotein som förekommer på ytan hos många celltyper, inklusive röda och vita blodceller, endotelceller och tumörceller. Det är involverat i cellytorna kommunikation med andra celler, särskilt immunsystemets celler. CD47 agerar som en "självidentifieringsmärkning" på cellytan och binder till receptorn SIRPα (signalregulatorande protein alpha) på immunceller som makrofager och dendritceller. När CD47 binds till SIRPα skickas en signal ut som säger åt immuncellen att inte attackera den cellen som bär CD47-märket, istället för att faga bort främmande partiklar och patogener.

Ett CCAAT-förstärkarebindande protein (CCAAT-enhancer-binding protein beta) i lever, tarmar, lungor och fettvävnad. Det är en viktig förmedlare av interleukin-6-signalering.

Bindvävsceller som är specialicerade på att syntetisera och lagra fett. Sådana celler är fyllda med triglyceridpärlor, så att kärnan förskjutits åt ena sidan och cytoplasman pressats ut till en tunn bård runt fettdroppen.

Adipogenesis är den process där stamceller differenseras och utvecklas till fettceller, även kända som adipocyter. Denna process inkluderar en serie av generella händelser som involverar celldelning, differentiering och lipidakumulering. Adipogenesen är en viktig process i kroppens energibalans och homeostas, men överdrivet eller felreglerat adipogent differentiering kan leda till fetma och relaterade sjukdomar.

En grupp enzymer som katalyserar nedbrytningen av gelatin genom verkan på peptidbindningarna. EC 3.4.24.-.

3T3-L1 celler är en subklon av 3T3-celllinjen, som är en typ av muscelldifferentiierade fibroblaster som initialt isolerades från musmusbröstvävnad. 3T3-L1 cellerna differencieras specifikt till adipocyter (fettceller) under kultivering och används ofta inom forskning om fettcellers biologi, metabolism och svar på olika substanser. De är ett väl etablerat system för att studera adipogenes och insulinresponsivitet.

Fortskridande begränsning av utvecklingsförmågan och tilltagande specialisering av funktioner som sker under embryots utveckling och som leder till bildandet av specialiserade celler, vävnader och org an.

PPAR gamma, eller peroxisome proliferator-activated receptor gamma, är ett transkriptionsfaktorprotein som spelar en viktig roll inom cellulär differentiering, glukosmetabolism och lipidmetabolism. Det aktiveras av specifika ligander och reglerar sedan genuttrycket av målgenen involverade i dessa processer. PPAR gamma är särskilt välkänt för sin roll inom adipocyt differentiering, glukos tolerans och insulin-senstivitet, samt inflammation och kolesterolhomöostas.

Transkriptionsfaktorer är proteiner som binder till DNA-regulatoriska sekvenser och kontrollerar transkriptionen av gener, vilket påverkar syntesen av specifika proteinmolekyler i cellen.

Cellkärneproteiner är proteiner som lokaliseras till cellkärnan och utövar strukturella, regulatoriska eller katabola/anabola funktioner inom cellkärnans olika kompartment, såsom kromosomer, karyolymfa och kärnmembran.

Proteiner som binder till DNA. Till denna familj hör proteiner som binder till såväl dubbelsträngat som enkelsträngat DNA, och den omfattar även specifika DNA-bindande proteiner i serum som kan användas som markörer för tumörsjukdomar.

Proteiner i biologiska membran, som t ex cellmembran och intracellulära membran. De utgörs av två typer, yttre (perifera) och inre, integrerade, proteiner. De omfattar de flesta membranbundna enzymer, antigena proteiner, transportproteiner, och receptorer för läkemedel, hormoner och lektiner.

"RNA (Ribonucleic acid) är ett ensträngat nucleotidmolekylt som fungerar som genetisk budbärare i celler, transportierande genetisk information från DNA till ribosomer under protein syntesprocessen."

I en enkel mening kan promotorregionen inom genetiken definieras som den del av ett genetiskt material (DNA) där transkriptionsfaktorer binder till att initiera transkriptionen av ett specifikt gen. Promotorregionen ligger vanligtvis uppströms (5'-ändan) av det gen som ska transkriberas och innehåller ofta cis-regulatoriska element som reglerar genuttrycket genom att påverka bindningen av RNA-polymeras II, enzymet ansvarigt för transkriptionen av protein kodande gener.

Celler som drivs fram in vitro i odlingsmedia som främjar deras tillväxt. Odlade celler används bl a för studier av utveckling, morfologi, metaboliska, fysiologiska och genetiska processer.

De processer genom vilka cellkärnors, cytoplasmatiska eller intercellulära faktorer inverkar på differentieringsstyrningen av genaktiviteten under transkriptions- eller translationsstadierna. Hit hör även genaktivering och geninduktion.

"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används inom forskning. De är så kallade inbredda möss, vilket betyder att de har en mycket konsekvent genetisk bakgrund eftersom de härstammar från en enda individ och har förökat sig genom systerskötsel under många generationer. Detta gör att deras egenskaper är väldigt repeterbara, vilket är användbart inom experimentell forskning. C57BL-stammen är känd för sin robusta hälsa och långa livslängd jämfört med andra mössstammar. De används ofta inom olika områden av biomedicinsk forskning, till exempel cancer-, neurologi- och immunologiforskning.

I en enkel mening kan 'signalomvandling' inom medicin definieras som processen där celler konverterar inkommande signaler, ofta i form av hormoner, neurotransmittorer eller tillväxtfaktorer, till intracellulära svar genom en kaskad av biokemiska händelser. Detta kan leda till aktivering eller inhibitering av vissa cellulära funktioner och är en central mekanism i cellkommunikationen och regleringen av cellulär homeostas.