Molekyler som binder till andra molekyler, särskilt ifråga om små molekyler som binder specifikt till större molekyler, t ex ett antigen som binder till en antikropp, ett hormon eller en neurotransmittor som binder till en receptor, eller ett substrat eller allosterisk effektormolekyl som binder till ett enzym. Ligander kan även utgöras av molekyler som avger eller tar upp ett elektronpar för att bilda en koordinerad kovalent bindning med den centrala metallatomen i ett koordinationskomplex.

Ett höljeglykoprotein och differentieringsantigen som uttrycks på ytan av T-celler. Det binder till CD40 (CD40 antigen) på B-celler och framkallar B-cellsproliferation. Mutation i detta protein ger up phov till X-bundet hyper-IgM-syndrom (hypergammaglobulinemi).

Differentieringsantigener på tymocyter och på cytotoxiska T-lymfocyter och suppressorceller. CD8-antigener är en del av Ig-supergenfamiljen och är igenkänningselement i MHC klass I-begränsade interakt ioner.

Komplex bestående av minst fem membranbundna polypeptider i mogna T-lymfocyter som är icke-kovalent förbundna med varandra och med T-cellreceptorn (T-cell-antigenreceptorer). CD3-komplexetr inkluderar gamma-, delta-, epsilon-, zeta- och etakedjorna. När antigen binder till T-cellreceptorn överför CD3-komplexet aktiveringssignaler till T-cellens cytoplasma. Gamma- och deltakedjorna i CD3 skiljer si g från T-cellreceptorns gamma- och deltakedjor.

Differentieringsantigener som förekommer på alla mogna B-lymfocyter och vissa epitelceller, karcinom och lymfoida dendritceller. Antigenet ingår i TNF(tumor necrosis factor)-superfamiljen. Det finns b evis för att CD40-beroende aktivering av B-celler har betydelse för bildande av B-minnesceller i lymfkörtlarnas germinalcentra.

Sura, sulfaterade glykoproteiner i cellmembran, som visar sig i olika splitsade och glykosylerade former på en mångfald olika celltyper, som t ex mogna T-celler, B-celler, medullära tymocyter, granulo cyter, makrofager, erytrocyter och fibroblaster. CD44-antigener är de viktigaste ytreceptorerna för hyaluronat.

Glykoproteiner på omogna hematopoetiska celler och endotelceller. De utgör de hittills enda kända molekyler som kommer till uttryck i blodsystemet genom ett begränsat antal progenitorceller i benmärg en.

T-cell-differentieringsantigener som tjänar som receptorer för B7-antigenet (CD80-antigener), som modulerar produktionen av T-cell-lymfokiner.

Förhållandet mellan lymfocyter som uttrycker CD4-antigen och sådana som uttrycker CD8-antigen. Denna kvot används vid diagnosticering och stadiebestämning av sjukdomar som påverkar immunsystemet, inkl usive HIV-infektion.

Glykolipidförankrade glykoproteiner som uttrycks på celler av myelomonocythärkomst, inkl. monocyter, makrofager och vissa granulocyter. De fungerar som receptorer för komplex av lipopolysaccharid (LPS ) och LPS-bindande protein.

CD39 är ett ytantigen som uttrycks på vissa celler, däribland immunceller som till exempel regulatoriska T-celler (Tregs). CD39 fungerar som en ectonukleotidase och bryter ner extracellulära ämnesnukleotider som ATP och ADP till de mindre reaktiva föreningarna AMP och adenosin. Detta hjälper till att modulera immunresponsen och motverka inflammation. CD39-antigenet är ett viktigt mål för forskning inom områden som autoimmunitet, transplantation och cancer.

En kritisk subpopulation av regulator-T-celler, delaktiga i igångsättandet av de flesta immunologiska funktioner. HIV-viruset har selektiv tropism för den T4-cell som uttrycker CD4-fenotypmarkören, en HIV-receptor. Det är just utslagningen av denna subpopulation, innehållande såväl T-hjälparceller som T-suppressorceller, som är den främsta orsaken till den omfattande immunsuppression som ses vid H IV-infektion.

Den naturliga liganden för T-cellens CD28-antigen som medierar T- och B-celladhesion. CD80 uttrycks på aktiverade B-celler och gamma-interferonstimulerade monocyter. Bindning av CD80 till CD28 och CTL A-4 bidrar till en stimulanssignal till T-cellerna och medför en kraftigt ökad lymfokinproduktion.

Glykoproteiner uttryckta på kortikala lymfocyter samt på vissa dendritiska celler och B-celler. De liknar MHC klass I både till struktur och funktion. CD1-antigener är mycket specifika markörer för mä nskliga langerhansceller.

Differentieringsantigener på ett flertal cellstammar, inklusive lymfoida och lymfoblastoida. Deras primära uppgift är att reglera perifera immunsvar, vilket åstadkoms genom att apoptos sätts igång.

Differentieringsantigener på humana leukocyter. CD är förkortning för "cluster of differentiation", vilket syftar på grupper av monoklonala antikroppar som reagerar på likartat sätt med vissa undergru pper av antigener. Undergrupperna av antigener har samma CD-beteckning.

Glykoproteinmedlemmar i immunglobulinernas superfamilj som deltar i T-cellsadhesion och -aktivering. De är närvarande på de flesta perifera T-lymfocyter, NK-celler och tymocyter, och fungerar som kore ceptorer eller accessoriska molekyler i T-cellreceptorkomplexet.

CD86-antigen, även känt som B7-2, är ett membranprotein som uttrycks på antigenpresenterande celler (APC) såsom dendritceller och B-celler. Det fungerar som en kostimulerande molekyl i T-cellers aktivering genom att binda till CD28-receptorn på T-cellernas yta, vilket ger en kostimulerande signal för T-cellens aktivering och proliferation. CD86-antigenet spelar därför en viktig roll i immunresponsen och regleringen av tolerans.

Differentieringsantigener uttryckta på B-lymfocyter och B-cellförelöpare. De ingår i regleringen av B-cellproliferationen.

Glykoproteiner som kommer till uttryck på alla mogna T-celler, tymocyter och en undergrupp av mogna B-celler. CD5-specifika antikroppar kan förstärka T-cellreceptorförmedlad aktivering av T-celler. De n B-cellspecifika molekylen CD72 är en naturlig CD5-ligand.

Betakedjor av cellyteglykoprotein med icke-kovalent bindning till alfakedjor i CD11-familjen av leukocytadhesionsmolekyler (leukocytadhesionsreceptorer). Defekt i genen som kodar för CD18 ger upphov t ill leukocytadhesionsdefektsyndromet.

Fas Ligand (FasL eller CD178) är ett protein som aktiverar apoptos, eller programmerad celldöd, när det binder till sitt receptorprotein Fas (CD95) på cellens yta. Detta system hjälper till att reglera cellöverlevnad och -död i kroppen.

140-kD-isoformen av NCAM (nervcelladhesionsmolekyl) med en transmembrandomän och kort cytoplasmasvans. Den uttrycks hos alla lymfocyter som förmedlar icke-MHC-begränsad celltoxicitet och finns på viss a nervvävnader och tumörer.

CD30-liganden, även känd som CD153 eller TNFSF8 (Tumor Necrosis Factor Superfamily Member 8), är ett transmembrant protein som tillhör TNF-superfamiljen och fungerar som en ligand för receptorn CD30. Det uttrycks på aktiverade T-celler, B-celler och natural killer-celler (NK-celler) och spelar en roll i aktivering och regulering av immunresponsen. CD30-liganden binder till CD30 och inducerar celldelning, differentiering och sekretion av cytokiner hos aktiverade lymfocyter.

Differentieringsantigener som normalt finns i ett litet antal celler i lymfkörtlarna och tonsillerna, men som kan framkallas i en mångfald celler in vitro. Kliniskt gör de nytta som markörer för Ki-1- lymfom, och i vissa fall för lymfomatoid papulos, mycosis fungoides och Hodgkins sjukdom.

Leukocytdifferentieringsantigener och viktiga trombocytmembranglykoproteiner på monocyter, endotelceller, blodplättar, bröstepitelceller och en rad odlade celler. De har en betydande roll i samband me d adhesion, signalöverföring och blodsjukdomar. CD36 är också receptor för trombospondin och malariainfekterade erytrocyter.

CD24-antigen, även känt som heat stable antigen (HSA) eller MIF-relaterad protein 9 (MRP9), är ett transmembrant glykoprotein som består av tre extracellulära domäner, en transmembranregion och en cytoplasmisk svans. Det uttrycks på ytan av många olika celltyper, inklusive B-celler, T-celler, neutrofila granulocyter och epitelceller. CD24 har visat sig spela roller i cellytfunktioner som signaltransduktion, apoptos och celladhesion. Det är också involverat i immunresponser genom att agera som ligand för receptorer såsom Siglec-10 och PIR-B. CD24 har potentialen att användas som tumormarkör eftersom det finns övertryckt på ytan av vissa cancerceller, vilket gör det till ett möjligt mål för immunterapi.

CD9 är ett transmembrant protein som fungerar som en regulator av cellyta och interagerar med andra proteiner för att ställa in cellsignalering, celladhesion och migration. Det förekommer naturligt på ytan hos flera olika typer av celler, inklusive blodceller och immunceller. CD9 kan agera som en tumörsuppressor och spela en roll i kontrollen av cancersprocesser.

En kritisk subpopulation av regulator-T-celler, inblandade i MHC klass-I funktioner. De omfattar både cytotoxiska T-lymfocyter och T-suppressorceller.

CD43-antigen, även känt som Leu-19 eller sialophorin, är ett transmembranprotein som uttrycks på de flesta hematopoetiska celler, inklusive T-celler, B-celler, naturliga killer (NK)-celler och granulocyter. Det spelar en roll i cell-till-cellkontakt, migration av celler och signaltransduktion. CD43 är ett glykoprotein med en stor ektodomän som består av många repetitiva aminosyrasekvenser och är rikt på sialiska sockerrestar. Det finns också en kort cytoplasmisk domän som interagerar med cytoskelettet, vilket bidrar till cellens flexibilitet och rörlighet. CD43-antigenets funktion är inte fullständigt klarlagd, men det anses ha en immunregulatorisk roll och kan påverka aktivering och differentiering av olika immunceller.

Differentieringsantigen som kommer till uttryck på pluripotenta hematopoetiska celler, huvudsakligen humana tymocyter, och en större undergrupp av perifera T-lymfocyter. De har satts i samband med int egrinmedierad celladhesion och med funktion som signalreceptorer på T-celler.

Icke-glykosylerade fosfoproteiner som endast representeras på B-celler. De reglerar överföringen av Ca2+ genom membran och antas spela en roll för aktivering och proliferation av B-celler.

En grupp av tre olika alfakedjor (CD11a, CD11b, CD11c) som är associerade med en icke-variabel CD18-betakedja (CD18-antigener). De tre därmed bildade leukocytbindande molekylerna (leukocytadhesionsrec eptorer) är LFA-1, makrofag-1-antigen och P150,95-antigen.

CD70 är ett membranbundet protein som fungerar som en kostimulatorisk molekyl inom immunsystemet. Det uttrycks på aktiverade T-celler och B-celler, samt på vissa typer av cancerceller. CD70 binder till sin receptor, CD27, som finns på aktiverade T-celler, B-celler och naturliga killer (NK)-celler, och ger signaler som styr cellulär proliferation, differentiering och överlevnad. CD70-antigenet är därför en potentialt terapeutisk mål för behandling av cancer och autoimmuna sjukdomar.

CD47 är ett transmembranprotein som förekommer på ytan hos många celltyper, inklusive röda och vita blodceller, endotelceller och tumörceller. Det är involverat i cellytorna kommunikation med andra celler, särskilt immunsystemets celler. CD47 agerar som en "självidentifieringsmärkning" på cellytan och binder till receptorn SIRPα (signalregulatorande protein alpha) på immunceller som makrofager och dendritceller. När CD47 binds till SIRPα skickas en signal ut som säger åt immuncellen att inte attackera den cellen som bär CD47-märket, istället för att faga bort främmande partiklar och patogener.

Små glykoproteiner på såväl hematopoetiska som icke-hematopoetiska celler. CD59 begränsar den cytolytiska verkan av homologt komplement genom att binda till C8 och C9 och blockera byggandet av membram -attackkomplexet.

CD11b, också känd som integrin alpha M, är en typ av proteiner som förekommer på ytan av vissa vita blodceller, särskilt neutrofila granulocyter och monocyter. Det är en del av ett komplex kallat Mac-1 eller complement receptor 3 (CR3), som består av två subenheter: CD11b och CD18.

CD46-antigen, även känt som membran cofactor protein (MCP), är ett transmembrant protein som finns på alla kärnceller i mänskliga kroppen. Det spelar en viktig roll inom immunsystemet genom att reglera komplementaktiviteten och bidra till cellprotektion. CD46-antigenet är en ligand för komplementkomponent C3b/C4b och fungerar som en kofaktor för faktor I-medierad degradering av dessa komponenter, vilket hjälper till att begränsa överaktivering av komplementsystemet och undvika skada på kroppens egna celler.

Bestämning av antalet CD4-positiva lymfocyter i blodet. Analysen utförs med fluorescensflödescytometri (cytofluorometri; FACS).

Antigendeterminanter av oligosaccharider huvudsakligen på NK-celler och T-celler. Deras roll i immunsvaret är oklar.

"Proteinbindning refererar till den process där ett protein binder specifikt till ett annat molekylärt substance, såsom en liten molekyl, ett annat protein eller en jon, vanligtvis genom non-kovalenta interaktioner som hydrogenbindning, Van der Waals-kräfter och elektrostatiska attraktioner. Denna bindning kan regulera funktionen hos det bundna substanceet och är av central betydelse för många biologiska processer, inklusive signaltransduktion, enzymsk aktivitet och transport av molekyler inom cellen."

CD81 är ett transmembrant protein som uttrycks på T-celler, B-celler och andra celler av hematopoetiskt ursprung. Det är en del av den multimeriska komplexen TSG101 (tumorsuppressorgenerens gen 101) och fungerar som en kopplingsmolekyl för att underlätta cellytor sammanflätning, cell-cell kommunikation och transport av lipider mellan celler. CD81 kan också agera som en bindningsplats för vissa virus, till exempel hepatit C-virus (HCV), och hjälpa till att underlätta infektionen. Som ett antigen kan CD81 vara involverat i immunresponser genom att stimulera produktionen av antikroppar och aktivering av cellmedierad immunitet.

CD1

Beskrivningar av specifika sekvenser av aminosyror, kolhydrater eller nukleotider som publicerats och/eller deponerats och hålls tillgängliga i databaser som t ex Genbank, EMBL, NBRF eller andra sekvensdataarkiv.

CD11c är ett protein som fungerar som en integrin och är en del av den yttre cellmembranen hos vissa vita blodceller, särskilt dendritceller. Det bildar en komplex tillsammans med CD18 och kallas också för integrin alfa X (αX). CD11c/CD18 är involverat i celladhesion, migration och signaltransduktion. CD11c används också som ett markörprotein för att identifiera dendritceller in vitro och in vivo.

Adhesionsmolekyler som finns i stort sett på alla monocyter, blodplättar och granulocyter. CD31 är starkt representerade på endotelceller och koncentrerade till kontaktytorna mellan dem.

Glykoproteiner med stor utbredning på hematopoetiska och icke-hema topoetiska celler och starkt representerade på makrofager. CD58 fö rmedlar celladhesion genom att binda till CD2-antigener, vilket ök ar antigenspecifik T-cellaktivering.

Glykoproteiner med stor spridning bland hematopoetiska och icke-he matopoetiska celler. CD55 motverkar sammansättandet av C3-konverta s och blockerar därmed bildandet av membran-attackkomplex.

CD151 är ett transmembrant protein som tillhör tetraspaninfamiljen och fungerar som en molekylär chaperon för integriner och andra proteiner i cellmembranet. Det uttrycks primärt på tumörceller, thrombocyter och vissa vita blodceller. Som ett antigen är CD151 involverat i cellulära processer som cellexpansion, migration och adhesion, men det kan också spela en roll i cancerutveckling och metastasering genom att påverka tumörcellers förmåga att invadera och kolonisera andra vävnader.

De reaktiva områden på en makromolekyl som är direkt envolverade i dess specifika sammankoppling med en annan molekyl.

Aminosyrors ordningsföljd i en polypeptidkedja. Den utgör proteiners primärstruktur och är av avgörande betydelses för proteinkonfigurationen.

'RANK-ligand' (Reklammerad för Norrman kinase-aktiverande ligand), också känt som TNFSF11 (tumör nekrosfaktor-associerad cytokin, familj med medlem 11), är en proteinligand som binder till sin receptor RANK (receptorn aktiverad av RANK-ligand) och utövar en central roll i reguleringen av osteoklastdifferentiering, aktivering och överlevnad. Detta process är kritisk för normal benhomostas och benremodellering.

CD63 är ett protein som fungerar som en integrin-associerad membranprotein och kan agera som en aktivator av komplementsystemet. Det förekommer på ytan av aktiverade leukocyty, trombocyter och vissa tumörceller. CD63 används som ett markörprotein för att identifiera exocytos och degranulering i olika celltyper, inklusive basofila granulocyter och mastceller. Antigen betecknar ett molekylärt mönster som kan kännas igen och inducerar en immunrespons av B-celler eller T-celler. Sålunda kan CD63 också agera som ett antigen i vissa sammanhang.

Glykoproteiner som uttrycks på kolonibildande enheter av humana granulocyt-monocytstammar (CFU-GM) och deras mer differentierade avkomma. Dessa enzym påträffas dessutom i ett stort antal vävnader och är ofta bundna till membran. EC 3.4.11.2.

CD11a, också känd som LFA-1 (Lymphocyte Function-Associated Antigen 1), är ett transmembrant protein och en del av leukocytfunktionsantigen-1 (LFA-1)/intercellulär adhesion molecule-1 (ICAM-1) adhesionsmolekylkomplexet. Detta komplex spelar en viktig roll i leukocytmigrering, aktivering och koaktivering av immunceller samt signaltransduktion. CD11a bildar ett heterodimer med CD18 (eller beta 2-integrinet) och binder till ICAM-1 på endotelceller för att underlätta leukocytadhesion och diapedes, processer som är nödvändiga för immunförsvaret. Defekter i CD11a kan leda till immunologiska sjukdomar som Leukocyte Adhesion Deficiency (LAD) typ 1.

Glykoproteiner i cellmembran eller på cellytor.

I medicine refererer "cellinje" til en gruppe af celler med ensartet funktion og opbygning, der samarbejder for at udføre en specifik biologisk proces eller opgave i et levende organisme. Celliner er ofte specialiserede i deres struktur og funktion for at udføre deres rolle effektivt, og de kan findes i alle levende organismer, fra encellet bakterie til komplekse flercellede dyr og planter.

Experimentella eller teoretiska modeller för undersökning av molekylers form, elektroniska egenskaper eller interaktioner. Hit hör även analoga molekyler, datorframställd grafik och mekaniska strukturer.

Klassificering av immunsystemets celler utifrån strukturella och funktionella skillnader. Denna bestämning används allmänt för analys och sortering av olika underklasser av T-lymfocyter, baserad på CD-antigen och med hjälp av flödescytometri.

En mätteknik som utnyttjar en maskin för att göra, bearbeta och presentera en eller fler mätningar på enstaka celler ur en cellsuspension. Cellerna färgas vanligen med något fluorescent färgämne som är specifikt för de cellkomponenter som undersöks, t ex DNA, och fluorescensen hos varje cell mäts då den snabbt passerar aktiveringsstrålen (laser eller kvicksilverlampa). Fluorescensen ger ett kvantitativt mått på olika biokemiska och biofysiska egenskaper hos cellen, och utgör även en grund för cellsortering. Andra mätbara optiska parametrar är bl a ljusabsorption och ljusspridning, varav den senare kan användas för mätning av cellstorlek, form, täthet, kornighet och färgupptagning.

I en enkel mening kan 'signalomvandling' inom medicin definieras som processen där celler konverterar inkommande signaler, ofta i form av hormoner, neurotransmittorer eller tillväxtfaktorer, till intracellulära svar genom en kaskad av biokemiska händelser. Detta kan leda till aktivering eller inhibitering av vissa cellulära funktioner och är en central mekanism i cellkommunikationen och regleringen av cellulär homeostas.

CD274, också känd som programmerad död ligand 1 (PD-L1), är ett transmembrant protein som uttrycks på ytan av vissa celler, inklusive tumörceller och immunceller. Det fungerar som en immunsuppressivt molekyl genom att binda till PD-1 receptorn på aktiverade T-celler, vilket hämmar deras aktivitet och kan hjälpa till att skydda tumörerna från immunsvar. Antigener är substanser som kan identifieras och inducera en immunrespons, men i detta fallet refererar begreppet "antigens" troligen felaktigt till CD274 eftersom det inte är ett antigen i den traditionella bemärkelsen.

CD147, også kjent som extracellular matrix metalloproteinase inducer (EMMPRIN), er ein membranprotein som tilhører immunoglobulin-superfamilien. Det er uttrykt på overflaten til mange forskjellige slags celler, inkludert hvite blodceller og tumorceller. CD147 spiller en viktig rolle i reguleringen av celleinteraksjoner, angiogenese og invasivt potensial i cancer. Antigenet er en epitop som stimulerer et immunologisk svar når den binder til en antistoff. Så en definisjon av 'CD147-antigener' vil være:

Immunkompetenta celler i lymfsystemet och det blodbildande (hemopoietiska) systemet och i huden. De kallas även interdigiterande, retikulära eller beslöjade. Deras morfologiska och fenotypiska funktion består i att bearbeta antigen eller presentera dem för T-celler, och därmed stimulera den cellulära immuniteten.

CD82, också känt som L6-antigenet och slankeprotein 140 (SP-140), är ett transmembrant protein som tillhör tetraspaninfamiljen. Det uttrycks huvudsakligen på T-celler, B-celler och andra hematopoetiska celler. CD82 har visat sig spela en roll i cellytorna reglering, migration, adhesion och signaltransduktion.

TNF-Related Apoptosis-Inducing Ligand (TRAIL) är ett protein som påverkar celler genom att binda till specifika receptorer på deras yta. Detta leder till aktivering av signalvägar som kan leda till apoptos, eller programmerad celldöd. TRAIL förekommer naturligt i kroppen och anses ha en potential roll i att hjälpa till att reglera celltillväxten och försvaret mot cancer- och infektionsceller.

Laboratoriemöss som framställts från ett genmanipulerat ägg eller däggdjursembryo.

'Receptorer, antigen, T-celler' är termer inom immunologin och hänvisar till olika aspekter av den adaptiva immuniteten.

Proteiner utan antikroppsfunktion som utsöndras av inflammatoriska leukocyter och vissa icke-leukocytiska celler och som verkar som intercellulära mediatorer. De skiljer sig från vanliga hormoner genom att de produceras av ett flertal vävnads- eller celltyper snarare än av specialiserade körtlar. Vanligtvis har de lokal parakrin eller autokrin funktion istället för endokrin.

Läran om förloppsdynamik i kemiska och fysikaliska system.

Cellytereceptorer är proteiner på cellytan som binder specifika signalmolekyler, såsom hormoner och neurotransmittor, och aktiverar intracellulära signaltransduktionsvägar som leder till en biologisk respons i cellen.

"Tertiär proteinstruktur refererar till den tresdimensionella formen och flexibiliteten hos ett protein, som resultat av specifika interaktioner mellan dess sekundära strukturelement, såsom alfa-helixar och beta-skikt."

Celler som drivs fram in vitro i odlingsmedia som främjar deras tillväxt. Odlade celler används bl a för studier av utveckling, morfologi, metaboliska, fysiologiska och genetiska processer.

Rekombinanta proteiner är proteiner som innehåller sekvenser från två eller flera olika källor, vanligtvis genom genetisk manipulation i laboratorium. Genom användning av rekombinant-DNA-teknik kan man kombinera gener från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskade egenskaper. Detta är en viktig metod inom biomedicinsk forskning och används bland annat för produktion av läkemedel, diagnostiska verktyg och för studier av proteiner och deras funktioner.

T-lymfocyter, eller T-celler, är en typ av vita blodkroppar som hör till det adaptiva immunsystemet och spelar en central roll i cellmedierad immunitet. De utvecklas från stamceller i benmärgen och migrerar sedan till thymus, där de mognar och differensieras till olika sorters T-celler med olika funktioner, såsom CD4+ helper T-celler och CD8+ cytotoxiska T-celler. Dessa celler kan aktiveras av antigenpresenterande celler (APC) och svara på infektioner genom att sekretera cytokiner eller direkt döda infekterade celler.

Proteiner i biologiska membran, som t ex cellmembran och intracellulära membran. De utgörs av två typer, yttre (perifera) och inre, integrerade, proteiner. De omfattar de flesta membranbundna enzymer, antigena proteiner, transportproteiner, och receptorer för läkemedel, hormoner och lektiner.

Lymfoida celler, även kallade B-celler, verksamma i det humorala immunförsvaret. B-cellerna är kortlivade och bildas i stora mängder i människokroppen. De har fått sitt namn pga likheten med celler fr ån fåglarnas bursa. Vid stimulering producerar B-cellerna antikroppar, dock endast av en sort, som sprids i kroppsvätskorna.

Antigener som uttrycks på T-lymfocyters yta under differentiering, aktivering, normal utveckling och tumöromvandling. Fenotypisk karakterisering av antigenerna är viktig vid differentialdiagnostik och undersökning av tymisk ontogeni och T-cellfunktion.

Cellytemolekyler på celler i immunsystemet som specifikt binder ytmolekyler eller budbärarmolekyler och utlöser förändrat beteende hos cellerna. Dessa receptorer upptäcktes först i immunsystemet, men de har viktiga funktioner även i andra system.

Den förändring i immunitetstillståndet som följer på det första mötet med antigen och som gör det möjligt för individen att producera antikroppar snabbare och i större mängd vid förnyad kontakt med antigenet.

En av de två formerna av celldöd. Till skillnad från den patologiska processen nekros är apoptos en biologiskt programmerad process, ansvarig för en fysiologisk likvidering av celler. Denna typ av cel ldöd tjänar som en motvikt mot mitos och utgör ett led i regleringen av vävnaders tillväxt och storlek.

CD146, også kjent som Melanoma Cell Adhesion Molecule (MCAM), er ein membranprotein som spiller en viktig rolle i cell-til-cell interaksjoner og signaloverføring. Det er et medlem av immunoglobulin-lignende familien av kellegulære adheseringsmolekyler, og det er involvert i flere fysiologiske prosesser som inkluderer angiogenese, embriounal utvikling, og immunrespons. CD146 kan også være involvert i patofisiologiske prosesser som tumørvaskularisering og kreftfremgang. I en enkel mening, er CD146-antigener et membranprotein som fungerer som en cellegrensemarkør og er involvert i celladhesering og signaloverføring.

I enkelhet kan 'proteinkonfiguration' definieras som den specifika rymdstrukturen och orienteringen hos de aminosyror som utgör ett protein. Denna konfiguration bestäms av proteinkedjans primära struktur (sekvensen av aminosyror) samt hur dessa aminosyror är hopfogade och vevda i rummet, vilket kallas för sekundär, tertiär och kvartär struktur. Proteinkonfigurationen har en direkt betydelse för proteinets funktion och stabilitet.

Kolhydratantigen som ansamlas i olika tumörvävnader och släpps ut i blodet. Kolhydratdelen kan vara modifierad med fukos (6-deoxygalaktos) eller sialinsyra. Monoklonala antikroppar har framställts, so m kan särskilja undergrupperna av detta antigen i sera från cancerpatienter. I synnerhet sialyl-SSEA-1-antigen förekommer i höga halter i serum vid ett flertal tumörsjukdomar.

Antigener som kommer till uttryck framförallt på ytan av levande celler under de olika stadierna av mognad och differentiering. De är organ- och vävnadsspecifika immunologiska markörer och användbara vid studier av normal cellutveckling såväl som tumörbildning.

"Peptider är korta aminosyrekedjor som bildas genom att flera aminosyror binds samman med peptidbindningar, vilket skapar en polymer med biologisk aktivitet."

"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används inom forskning. De är så kallade inbredda möss, vilket betyder att de har en mycket konsekvent genetisk bakgrund eftersom de härstammar från en enda individ och har förökat sig genom systerskötsel under många generationer. Detta gör att deras egenskaper är väldigt repeterbara, vilket är användbart inom experimentell forskning. C57BL-stammen är känd för sin robusta hälsa och långa livslängd jämfört med andra mössstammar. De används ofta inom olika områden av biomedicinsk forskning, till exempel cancer-, neurologi- och immunologiforskning.

4-1BB ligand, också känt som CD137L eller TNFSF9, är ett transmembrant protein som tillhör tumor nekrosfaktor (TNF) superfamiljen. Det fungerar som en ligand och binder till sin receptor, 4-1BB (CD137), vilket aktiverar signalsvägar som leder till immuncellers proliferation, överlevnad och cytokinproduktion. 4-1BB ligand används inom forskning och medicinsk behandling, särskilt inom området cancerimmunoterapi, där det stimulerar aktivering av effektiva T-celler som attackerar tumörceller.

"RNA (Ribonucleic acid) är ett ensträngat nucleotidmolekylt som fungerar som genetisk budbärare i celler, transportierande genetisk information från DNA till ribosomer under protein syntesprocessen."

OX40-ligand, också känt som CD134L eller TNFSF4, är en proteinkedja som tillhör tumörnekrosfaktor-superfamiljen (TNFSF). Det är en membranbundet protein som uttrycks på aktiverade T-celler och fungerar som en ligand för receptorn OX40 (CD134) på T-hjälpceller. Bindningen av OX40-liganden till OX40 stimulerar T-cellernas proliferation, överlevnad och cytokinproduktion, vilket bidrar till att stärka immunresponsen.

Celler som har spontan cytotoxisk verkan mot en rad tumörceller utan föregående immunisering. De förekommer hos icke-immuna människor och försöksdjur och betraktas av somliga som mördarceller (med antikroppsberoende celltoxisk effekt), men de kan även döda utan närvaro av antikroppar.

Transfektion är en process där DNA, RNA eller andra molekyler överförs till eukaryota celler, ofta med syfte att introducera en specifik gen så att cellen kan producera ett protein som kodas av den genen. Detta kan göras för forskningsändamål, till exempel för att studera proteinet och dess funktion, eller för medicinska ändamål, till exempel för att ersätta en defekt gen hos en patient med ärftlig sjukdom. Transfektion kan ske med olika metoder, såsom elektroporering, kemisk transfektion eller viralvektorbaserad transfektion.

Regulatory T-lymphocytes, often abbreviated as Tregs, are a specialized subtype of CD4+ T cells that play a crucial role in maintaining immune tolerance and preventing autoimmune diseases by suppressing the activation and proliferation of effector T cells and other immune cells.

Cellers förmåga att fästa vid ytor eller andra celler. Syn. celladhesion.

Morfologisk förändring av små lymfocyter i odling till stora, blast-liknande celler med förmåga att syntetisera DNA och RNA och till mitos. Aktivering säts igång av interleukiner, mitogener (som t ex fytohemagglutininer) och pecifika antigen. Aktivering kan även ske in vivo, så som vid vävnadsavstötning och kronisk myeloid leukemi.

Alla de händelser som tillsammans leder till ökat antal celler. Häri ingår fler processer än celldelning, som utgör en del av cellcykeln.

Purin- och pyrimidinföljden i nukleinsyror och polynukleotider. Kallas även nukleotid- eller nukleosidsekvens.

In biokemi, betyder "kompetitiv binding" att två eller fler molekyler tävlar om att binda till samma aktivt site på ett enzym eller receptor. Den kompetitiva inhibitorn är en typ av enzyminhibitor som liknar substratet i sin struktur och konkurrerar med substratet om att binda till aktivt sidan, vilket resulterar i minskat enzymaktivitet. Ju högre affiniteten kompetitiva inhibitorn har för aktivt sidan, desto mer effektiv är den som inhibitor. Värt att notera är att kompetitiv inhibition kan reversibilis vara, vilket innebär att effekten avger när koncentrationen av inhibitorn minskar eller när substratkoncentrationen ökar.

Rekombinanta fusionsproteiner är proteiner som skapats genom att kombinera genetiska sekvenser från två eller fler olika proteinmolekyler, vilket resulterar i en hybridprotein med unika funktionella egenskaper. Genetisk manipulation används för att fusionera generna på ett sådant sätt att de uttrycks som ett enda proteinskapsel i värdenorganismen. Dessa tekniker används ofta inom biomedicinsk forskning för att undersöka proteininteraktioner, skapa nya diagnostiska verktyg och utveckla terapeutiska läkemedel.

I medicinsk kontext, refererar "bräss" till det övre fronteriala området på bröstkorgen, ovanför revbenen och under nyckelbenen. Det innehåller strukturer som överhornstarmen, lymfknutgrupper och blodkärl. Brässet är också känt som den fronteriala mediastinum och skiljs från bakre mediastinum av det bröstben som bildar ryggen på bröstkorgen.

Integrin-beta-1-kedjor uttryckta som heterodimerer icke-kovalent förbundna med specifika alfakedjor i CD49-familjen (CD49a-f). CD29 representeras på vilande och aktiverade leukocyter och är en cellmar kör för sena aktiveringsantigener.

En tumörcellinje refererar till en homogen grupp av cancerceller som delar gemensamma genetiska mutationer och beteenden, och som härstammar från samma ursprungscell. Denna celllinje kan behålla sin unika identitet och vårda sig lika under tumörts growth, metastas och respons på terapi. Detta är viktigt att ta hänsyn till när man utvecklar cancerbehandlingar, eftersom responsen på en viss typ av behandling kan variera mellan olika tumörcellinjer.

Ett lösligt ämne som framställs av antigen- eller mitogenstimulerade T-lymfocyter och som inducerar DNA-syntes i naiva lymfocyter.

Nedbrytning av en målcell genom angrepp från immunologiskt aktiva effektorceller. Nedbrytningen kan ske genom direktkontakt med aktiverade T-lymfocyter, lymfoida eller myeloida mördarceller, eller förmedlas av cytotoxiska antikroppar, cytotoxiska lymfcellsfaktorer eller komplement.

Undersöknig av kristallstrukturer med hjälp av röntgendiffraktionsteknik.

De processer genom vilka cellkärnors, cytoplasmatiska eller intercellulära faktorer inverkar på differentieringsstyrningen av genaktiviteten under transkriptions- eller translationsstadierna. Hit hör även genaktivering och geninduktion.

CD79 är ett protein som finns på ytan av B-celler, en typ av vita blodcellar som är involverade i immunförsvaret. CD79 bildar en del av B-cellsreceptorn (BCR), tillsammans med immunglobulin (Ig) proteiner. När BCR binder till ett specifikt antigen utlöses en signaltransduktionsväg som leder till aktivering och differensiering av B-cellen. CD79-antigen används också som markör vid immunfenotypning av blodceller inom laboratoriemedicinen.

Ett organ i övre delen av bukhålan, rikt på blodkärl.

Cellinje från äggstockar på kinesisk hamster, Cricetulus griseus. Arten är omtyckt för cellgenetiska studier eftersom den har ett litet antal kromosomer. Cellinjen har kunnat användas till modellsyste m för studier av genetiska förändringar i odlade däggdjursceller.

I en enkel medicinsk definition kan 'uppreglering' (aktivering) syfta på den process där en cell, ett enzym eller ett signalsystem ökar sin aktivitet eller verkan i organismen. Detta sker ofta som svar på olika inre eller yttre signaler och kan vara en del av normala fysiologiska processer eller en patofysiologisk process vid sjukdom. Exempelvis kan uppgifter om cellskador, infektioner eller hormonella signalsystem aktivera genuttryck och proteinsyntes som leder till uppreglering av vissa proteiner eller signalvägar för att hantera dessa situationer.

'Tumörceller, också kända som cancerceller, är celler som odlas oupphörligt och inte svarar på de regleringssignaler som normalt styr celldelning och tillväxt, vilket leder till en abnorm tumörformation.'

CD98, även känt som Slamf7 (SLC3A2), är ett transmembrant protein som fungerar som en hjälpprotein för olika amino acidtransporterproteiner. Det bildar komplex med andra proteiner och bidrar till att translocera aminosyror in och ut ur celler, vilket är viktigt för cellens tillväxt, överlevnad och homeostas. CD98 har också visat sig spela en roll i cellytorna och signaltransduktionen. Det förekommer vanligtvis på ytan av aktiverade immun- och endotelceller.

"Structure-activity relationship (SAR) refers to the correlation between the chemical structure of a drug or molecule and its biological activity, describing how changes in the molecular structure can affect its ability to interact with biological targets and produce a desired pharmacological response."

"Cell separation" refererar till metoder och processer som används för att skilja och isolera specifika celltyper eller populationer av levande celler från varandra eller från ett heterogent cellsamhälle, baserat på deras differensierade fysiska, kemiska eller genetiska egenskaper. Detta kan uppnås genom användning av olika tekniker som flöteskopseparation, magnetisk- och fluorescensbaserad cellsorting, centrifugation, filtrering och enzymatisk digestion. Cellseparation är en viktig procedur inom biomedicinsk forskning och kliniska tillämpningar som in vitro-forskning, diagnostik, regenerativ medicin och cellterapi.

Musstammar, hos vars individer vissa gener inaktiverats, eller slagits ut. Utslagningen åstadkoms genom att man med hjälp av rekombinant DNA-teknik ändrar den normala DNA-sekvensen hos den gen som är föremål för studier, för att förhindra syntes av normala genprodukter. Klonade celler med lyckad DNA-förändring injiceras sedan i musembryon för framställning av chimärer. De chimära mössen avlas därefter för att ge en stam där alla celler i varje mus innehåller den brutna genen. Knockout-möss används i experimentella djurmodeller av sjukdomar och för att klarlägga geners funktioner.

En klass lektiner hos djur vars kolhydratbindning är kalciumberoende. De har en gemensam kolhydratbildande domän som strukturellt skiljer sig från andra lektinklasser.

Cellers förflyttning från en plats till en annan.

Stora, fagocytiska, enkärniga leukocyter som bildas i benmärgen hos ryggradsdjur och släpps ut i blodet. De innehåller en stor, oval och något inbuktad kärna, omgiven av en rymlig cytoplasma och talrika organeller.

CD164, også kendt som MOZ2/Moz link protein-3 (MLP-3), er et transmembranprotein som tilhører selektin superfamilien og er involveret i leukocyt adherens og migration. Det er specifikt udtrykt på monocyter, granulocytter, NK-celler og stamceller for bloddannende celler (HSCs). CD164 spiller en vigtig rolle i homing og retention af HSCs i knogleviden og er involveret i reguleringen af hematopoiese.

En omvänd transkriptaspolymerasekedjereaktion (RT-PCR) är en molekylärbiologisk metod som används för att kopiera komplementär DNA (cDNA) från ett given RNA-molekyl, vilket möjliggör dess detektering och analys.

Odling av normala celler eller vävnader i samma kultur som infekterade celler eller vävnader av samma typ.

Proteiner som transporterar specifika ämnen i blodet eller genom cellväggar.

Interleukin-2 Receptor alpha Subunit, också känt som CD25 eller T-cellaktiveringsreceptor alfa-ketta, är en proteinmolekyl som utgör en del av Interleukin-2 receptorn. Denna receptor aktiveras av cytokinen Interleukin-2 och spelar en viktig roll i aktiveringen och regulationen av T-celler, som är en typ av vita blodkroppar inblandade i immunförsvaret. CD25 är också ett markerprotein för en speciell undergrupp av regulatoriska T-celler (Tregs), som hjälper till att kontrollera immunsvar och förhindra autoimmuna sjukdomar.

Allmän benämning på medlemmarna av en underfamilj av Muridae. Fyra vanliga släkten är Cricetus, Cricetulus, Mesocricetus och Phodopus.

Ursprungscellerna för alla typer av blodceller.

Antigena determinanter som känns igen av och binds till T-cellreceptorn. Epitoper som känns igen av T-cellreceptorer sitter ofta inuti antigenet och blir tillgängliga för receptorerna först sedan antigenet luckrats upp genom proteolys.

CD53 är ett transmembrant protein och ett så kallat leukocyt antigen, som uttrycks på majoriteten av vita blodkroppar (leukocyter), inklusive B-celler, T-celler, natural killer-celler och monocyter. CD53 är en del av den så kallade leukocyt antigena komplexet (LAC) eller CD45-komplexet, som består av flera transmembrana proteiner med olika funktioner, men som tillsammans hjälper till att modulera signalöverföring och aktivering av immunceller.

Antalet lymfocyter per volymenhet blod.

Den inbördes placeringen av atomer, atomgrupper eller joner i en molekyl, samt antal, typ av och plats för kovalenta bindningar.

L-selectin är ett typ av adhesionsmolekyler, som spelar en viktig roll inom immunsystemet. Det är en transmembranprotein som finns på ytan av vissa vita blodkroppar (leukocyter), särskilt de som är involverade i inflammatoriska processer.

Fortskridande begränsning av utvecklingsförmågan och tilltagande specialisering av funktioner som sker under embryots utveckling och som leder till bildandet av specialiserade celler, vävnader och org an.

Tumor necrosis factor-alpha (TNF-α) är ett cytokin som produceras främst av aktiverade macrofager och spelar en central roll i inflammatoriska processer, immunförsvar och regulering av celltillväxt och apoptos.

En cellinje som härrör från human T-cell-leukemi och som används för att bestämma mekanismen för differentierad känslighet för cancermedel och strålning.

En negativ regleringseffekt på de fysiologiska processerna på molekylär, cell- eller systemnivå. På molekylär nivå utgörs de viktigare reglerplatserna av membranreceptorer, gener (genuttrycksreglering), mRNA (budbärar-RNA) och proteiner.

Programmed Cell Death 1 Ligand 2 Protein (PD-L2) är ett protein som hör till B7-familjen och uttrycks på ytan av antigenpresenterande celler, såsom dendritceller och makrofager. PD-L2 binder till PD-1-receptorn på aktiverade T-celler och sänder därmed ett inhibitoriskt signal som hjälper till att modulera och avsluta immunresponsen för att förhindra överaktivitet och autoimmunitet.

Ett peptidfragment är en kort sekvens av aminosyror som har beeneds klippt isär från ett större peptid eller protein.

Typarten för Lentivirus och orsaken till immunbristsyndromet AIDS. Virusets kännetecken är dess cytopatiska effekt och affinitet för T4-lymfocyter.

Antikroppar som produceras av cellfamiljer (kloner) av identiskt lika celler, framställda genom hybridisering av aktiverade B-lymfocyter och tumörceller. Sådana hybrider benämns ofta hybridom.

Det fett- och proteinhaltiga, och selektivt genomsläppliga, membran som omger cytoplasman i prokaryota och eukaryota celler. Hos de flesta typer av mikrobiella celler gränsar den utåt till cellväggen.

En form av passiv immunisering, där redan sensibiliserade immunologiska agens (celler eller serum) överförs till icke-immuna mottagare. När metoden används i cancerterapi kallas den adoptiv immunterap i.

Histokemiskt påvisande av immunreaktiva ämnen med hjälp av märkta antikroppar.

Cytotoxic T-lymphocytes, also known as CD8+ T cells, are a type of white blood cell that play a crucial role in the adaptive immune response by directly killing infected or damaged cells and inhibiting viral replication, thereby contributing to the maintenance of tissue homeostasis and the elimination of cancer cells.

Receptorer på aktiverade T- och B-celler i form av komplex bestående av en 55 kD-peptid, som reagerar med den monoklonala anti-Tac-antikroppen, och en 75 kD, icke-Tac, interleukin 2-bindande peptid. Receptorn uppträder i två former, en med mycket hög affinitet för och en med låg affinitet för IL-2. Högaffinitetsformen tycks förmedla uteslutande den tillväxtfrämjande reaktionen på IL-2. Receptorn förekommer i stort antal på vilande HTLV-1-leukemiceller, men inte på normala, vilande celler.

"Tidsfaktorer" refererar inom medicinen till de aspekter av tiden som kan spela in på en persons hälsa, sjukdomsutveckling eller svar på behandling. Detta kan omfatta sådant som tidpunkt för exponering för en skada eller en infektion, tid som har gått sedan symtom uppstod, eller den tid det tar för en behandling att verka. Tidsfaktorer kan vara av avgörande betydelse för att ställa diagnoser, planera behandlingar och förutse prognoser.

En cells förökning genom delning.

Den fenotyp som en gen eller gener uttrycker genom de processer som kallas gentranskription och gentranslation.

Varje påvisbar och ärftlig förändring i det genetiska materialet som medför ändrad genotyp och som överförs till dotterceller och efterföljande generationer.

'Receptorer, antigen, T-celler alfa-beta' refererar till de centrala komponenterna i adaptiva immunsystemets specifika erkännande och respons mot främmande ämnen, såsom patogener.

Förhållandevis långlivade fagocytiska däggdjursceller som härrör från blodmonocyter. Huvudtyperna utgörs av peritoneala makrofager, alveolarmakrofager, histiocyter, leverns Kupfferceller och osteoklaster. Vid kroniska inflammatoriska förändringar kan de differentiera vidare till epitelioida celler eller smälta ihop till främmande jätteceller eller Langhans-jätteceller.

Konjugerade protein-kolväteföreningar, omfattande bl a muciner, mukoida och amyloida glykoproteiner.

Ytantigener som uttrycks på myeloidceller tillhörande granulocyt-monocyt-histiocytserien under differentieringen. Deras reaktioner i normala och elakartade myelomonocytiska celler kan användas för att identifiera och klassificera leukemier och lymfom hos människa.

En heterogen grupp immunkompetenta celler som förmedlar det cellbundna immunsvaret genom att bearbeta och presentera antigen för T-cellreceptorn. Vanliga celler med denna roll är makrofager, dendritis ka celler, langerhansceller och B-lymfocyter.

Arrangerad genetisk mutagenes på någon specifik plats i DNA-molekylen som ger en bassubstitution, infogning eller radering.

Den yttre framtoningen hos individen. Den är resultat av samspelet mellan generna och mellan genotypen och miljön.

"BALB/c mus är en inavlad musstamma som används vid försök inom biomedicinsk forskning, känd för sin homogeniska genetiska bakgrund och svarsreaktion på olika typer av stimuli."

Tumor necrosis factor receptors (TNFRs) are a group of transmembrane proteins that bind to tumor necrosis factor (TNF) cytokines and mediate signal transduction pathways, playing crucial roles in regulating immune responses, cell survival, differentiation, and apoptosis.

TNF-Related Apoptosis-Inducing Ligand (TRAIL) er ein type av reseptorer som finns på eit antall slarte celler i kroppen. Disse reseptorene kan aktiverast av TRAIL-proteinet, som i sin tur kan resultere i apoptose, altså programmet død av celler. Dette er en naturlig prosess som skjer kontinuerleg i kroppen for å unngå at feilfungerende celler skal skade andre heilese celler eller vokse ut til kreft. TRAIL-reseptorene spiller derfor ein viktig rolle i å holde kontroll på cellvoksen og forebygge onormal vokst.

Forkhead-transkriptionsfaktorer (FOX) är en familj av proteiner som fungerar som transkriptionsfaktorer, vilket innebär att de binder till DNA och reglerar genuttrycket. De har fått sitt namn på grund av ett välbevarat domän som liknar en förks (fork) i en gaffel. Dessa proteiner spelar en viktig roll i cellulär differentiering, celldelning, apoptos och homeostas, samt är involverade i åldrande och cancerutveckling.

Celler i benmärgen, inkluderande fettceller, stromaceller, megakaryocyter och prekursorceller till de flesta av blodcellerna.

En grupp genetiskt identiska celler som alla utvecklats ur en enda modercell genom mitos (hos eukaryoter) eller binär delning (hos prokaryoter). Till kloner hör också molekyler av rekombinant-DNA som alla bär en och samma sekvens.

Klassificering av undergrupper av lymfocyter baserad på strukturellt och funktionellt olika cellpopulationer.

En löslig faktor som produceras av aktiverade T-lymfocyter och ger upphov till tillväxt och differentiering av B-celler. Interleukin-4 inducerar uttryck av klass II-MHC och Fc-receptorer på B-celler. Det har också verkan på T-lymfocyter, mastceller och flera andra hematopoetiska celler, inklusive granulocyt-, megakaryocyt- och erytroidförelöpare, samt makrofager.

Det spektrum av HIV-infektioner som sträcker sig från asymtomatiska seropositiva tillstånd över AIDS-relaterade komplex (ARC) till AIDS.

En T-lymfocytsubset är en grupp av T-celler som delar en gemensam egenskap eller funktion, t.ex. CD4+ (hjälp) eller CD8+ (cytotoxiska) T-celler, vilka har olika roller i cellmedierad immunitet.

Möss som är homozygota för den muterade autosomalt recessiva "scid"-genen, som är belägen på centromeränden av kromosom 16. Dessa möss saknar mogna, funktionella lymfocyter och är därför synnerligen mottagliga för dödliga opportunistiska infektioner om de inte får ständig antibiotikabehandling. Bristen på B- och T-cellsimmunitet liknar det svåra immundefektsyndromet SCID (severe combined immunodeficiency) hos barn. SCID-möss är användbara som djurmodeller, då de genom att vara mottagliga för implantat från mänskliga immunsystem kan producera hematochimära möss med humant SCID-syndrom (SCID-hu).

Aminosyresekvenshomologi refererer til den grad af lighed i rækkefølgen af aminosyrerne, der udgør proteiner hos to eller flere organismer. Jo større antal identiske aminosyrer i samme position i de sammenlignede sekvenser, des højere er graden af homologi. Dette begreb anvendes ofte i molekylærbiologien for at fastslå evolutionæ forhold og funktionelle egenskaber hos proteiner.

Radioligandanalys är en typ av bioanalytisk metod som används inom forskning och klinisk diagnostik för att undersöka specifika receptorer eller transporter i levande vävnad, vanligtvis genom att använda en radioaktivt märkt molekyl (en radioligand) som binder till målproteinet. Metoden bygger på principen att den radioaktiva signalen kan detekteras och kvantifieras för att ge information om antalet och bindningsförmågan hos målproteinerna. Radioligandanalys används ofta inom neurologi, farmakologi och toxikologi för att studera olika sorters receptorer, såsom neurotransmittorreceptorer eller hormonreceptorer, och kan ge värdefull information om deras struktur, funktion och interaktion med läkemedel eller toxiner.

Antigener på ytan av celler, inklusive infektionsframkallande celler, främmande celler eller virus. De utgörs vanligtvis av proteinhaltiga grupper, och kan vara isolerade, på cellmembran eller cellväg gar.

Mogna lymfocyter och monocyter som transporteras av blodet till områden utanför kroppens kärlsystem. Till formen kan de skiljas från mogna, kornförande leukocyter genom sina stora, loblösa kärnor och frånvaro av grova, kraftigt färgade cytoplasmakorn.

Sialic Acid Binding Ig-like Lectin 2 (Siglec-2), även känt som CD22, är ett transmembrant protein som tillhör siglecfamiljen av lectiner (kolhydratbindande proteiner). Siglec-2 binder specifikt till sialinsyror och fungerar som en negativ signalsubstans inom B-cellernas immunrespons. Det hjälper till att modulera aktiviteten hos B-celler och är involverat i reguleringen av deras differentiering, proliferation och apoptos (programmerad celldöd).

Blot-metod för identifiering av proteiner eller peptider som separerats med elektrofores och överförts till nitrocellulosastrimlor och sedan påvisas med hjälp av radioistopmärkta antikroppar.

Cellyteglykoproteiner som binder till kemokiner och sålunda förmedlar vandring av proinflammatoriska molekyler. Receptorerna ingår i den "seven-transmembrane"-G-proteinbundna receptorfamiljen. Precis som kemokinerna själva, kan receptorerna indelas i åtminstone tre strukturella grenar: CR, CCR och CXCR, beroende på variationer i ett gemensamt cysteinmotiv.

En medicinsk definition av 'APD-ribosylcyklas' är ett enzym som katalyserar reaktionen där APD (2-amino-6-(2-fosfohydroxiethoxy)diakyl) gruppen överförs från en donator till en acceptor, vilket är involverat i syntesen av toxin hos vissa bakterier, såsom Bacillus anthracis (anthrax).

Proteiner är komplexa biomolekyler, byggda av aminosyror som kedjas samman i en polymer. De utför viktiga funktioner inom levande organismers celler, såsom att fungera som strukturella komponenter, hormoner, enzymer och signalsubstanser. Proteinernas specifika aminosyrasekvens bestämmer deras tertiärstruktur och därmed också deras funktionella egenskaper.

G-protein-kopplade receptorer (GPCR) är en typ av proteiner som spänner över cellytan och fungerar som sensorers för olika signalmolekyler, såsom hormoner, neurotransmittorer och luktämnen. När en signalmolekyl binder till GPCR aktiveras den och startar en signalkaskad inne i cellen genom att interagera med ett G-protein, som består av tre underenheter: α, β och γ.

Specifik avsaknad av immunreaktion mot ett visst antigen hos en individ med iövrigt normalt immunförsvar. Bristen kan bero på tidig kontakt med antigenet hos en immunologiskt omogen individ (foster eller nyfödd) eller hos en vuxen som utsatts för extremt stora doser eller ytterst små mängder av antigenet, eller genom exponering för strålning, antimetaboliter, antilymfocytserum osv.

Förhållandet mellan läkemedelsdos och kroppens/organismens gensvar på medlet.

Ytantigener knutna till mognadsfaser hos B-lymfocyter och ofta representerade i tumörer av B-cellsursprung.

Löslighet är ett mått på hur mycket av ett ämne som kan lösas i ett visst medium, ofta en vätska som vatten. Det specificerar den maximala mängden av ett ämne som kan fördelas i ett givet volym av medium under specifika betingelser, vanligtvis vid en given temperatur. Lösligheten uttrycks ofta kvantitativt som en koncentration, till exempel i enheter som gram per liter (g/L) eller mol per liter (M). Det är värt att notera att löslighet kan variera beroende på faktorer som temperaturen och påverkan från andra ämnen.

Ovala eller bönformade knutor (1 - 30 mm i diameter) belägna längs lymfsystemets kärl.

Oligopeptider är korta peptidmolekyler bestående av två till tio aminosyror som är länkade till varandra via peptidbindningar. De bildas ofta genom proteolys, en nedbrytande process där proteiner splittras upp i mindre peptidfragment eller enskilda aminosyror. Oligopeptider har diverse funktioner inom levande organismers cellulära signalering och reglering av biologiska processer.

Proteiner i cytoplasman eller cellkärnan som specifikt binder signalmolekyler och utlöser förändringar som påverkar hur celler beter sig. De största grupperna är steroidhormonreceptorerna, som normalt finns i cytoplasman, och sköldkörtelhormonreceptorerna, som normalt finns i cellkärnan. Receptorer, till skillnad från enzym, katalyserar vanligtvis inte kemiska förändringar i sina ligander.

Införande av en fosforylgrupp i en förening genom bildande av en esterbindning mellan föreningen och en fosfordel.

Th1-celler, eller T-hjälparceller 1, är en typ av adaptiva immunceller som spelar en central roll i cellmedierad immunitet, särskilt mot intracellulära patogener såsom virus och intracellulära bakterier. De producerar proinflammatoriska cytokiner, till exempel IFN-γ och TNF-α, som aktiverar andra immunceller och styr deras differentiering och funktion. Th1-celler stimulerar också fagocytosande celler såsom makrofager att öka sin förmåga att eliminera intracellulära patogener.

Varje form av kommunikation mellan levande celler i en organism, antingen genom direktkontakt mellan cellerna eller med hjälp av kemiska signalsubstanser, hormoner och cykliskt AMP.

Stora, polymorfa transmembranglykoproteiner med icke-kovalent bindning till icke-polymorft beta 2-mikroglobulin. Hos människor är det tre strukturgener på kromosom 6 som kodar för HLA-A-, HLA-B- och HLA-C-antigenerna. Hos möss kodar de tre generna K, D och L på kromosom 17 för H-2-antigenerna. Klass 1-antigener finns på de flesta kärnförsedda celler och påvisas genom sin reaktion med alloantisera. Dessa antigener ger sig tillkänna vid vävnadsavstötningsprocesser och begränsar cellförmedlad upplösning av virusinfekterade celler. De är främst förknippade med reumatologiska tillstånd och vissa tumörsjukdomar.

Reglerproteiner och -peptider som ugör signalmolekyler i den parakrina kommunikationsprocessen. De betraktas normalt som faktorer, uttryckta hos en cell, som receptorer på en närliggande cell reagerar på. De skiljer sig från hormoner huvudsakligen genom att deras verkan är lokal snarare än distal.

Reaktionen när två kemiskt lika molekyler förenas.

Specifika molekylplatser på ytan hos olika celler, även B-lymfocyter och makrofager, som binder immunglobulin G. Det finns tre underklasser: Fc gamma RI (CD64-antigenet, en receptor med låg affinitet), Fc gamma RII (CD32-antigenet, en receptor med med hög affinitet), och Fc gamma RIII (CD16-antigenet, en receptor med låg affinitet).

En adhesionsfrämjande heterodimer i leukocyters ytmembran. Alfaunderenheten består av cd11b-antigen, och betaunderenheten av cd18-antigen. Antigenet, som är ett integrin, verkar både som receptor för komplement 3 och i cell-cell- och cell-substratföreningar.

En immunanalysmetod som utnyttjar en antikropp med enzymmarkör, t ex pepparrotsperoxidas. Då antingen enzymet eller antikroppen binds till ett adsorberande substrat behåller båda sin biologiska aktivitet. Förändringen i enzymaktivitet till följd av enzym-antikropp-antigenreaktionen är proportionell mot mängden antigen och kan mätas med spektrofotometri eller med blotta ögat. Det har utvecklats många varianter av metoden. Syn. ELISA.

Teoretiska modeller som efterliknar förlopp hos biologiska processer eller sjukdomar. För sjukdomsmodeller hos levande djur

Antikroppar som hindrar reaktionen mellan antigen och andra antikroppar eller aktiverade T-lymfocyter (t ex IgG-antikroppar som konkurrerar med IgE-antikroppar om antigen och därmed blockerar ett alle rgisvar). Blockerande antikroppar kan binda till tumörer och förhindra att cytotoxiska T-lymfocyter förstör tumörcellerna.

Korta DNA-sekvenser (vanligtvis ca 10 baspar) som är komplementära till sekvenser av budbärar-RNA och som tillåter omvänt transkriptas att påbörja kopiering av angränsande mRNA-sekvenser. Primrar har utbredd användning som verktyg vid genetiskt och molekylärbiologiskt arbete.

"Sekundær proteinstruktur refererer til den lokale, regulære foldning af en del af et proteins peptidkæde, der er stabiliseret af hydrogenbindinger mellem aminosyrestrupperne, f.eks. alfa-helix eller beta-skal."

Cellinje från den afrikanska grönapan som används för transfektion och kloning.

Apoptosisreglerande proteiner är proteiner som kontrollerar och styr cellers naturliga dödsprocess, apoptos. Dessa proteiner kan vara både pro-apoptotiska (död främjande) eller anti-apoptotiska (död motverkande) och arbetar tillsammans för att upprätthålla homeostas i kroppen genom att balansera cellproliferation och celldöd. Exempel på apoptosreglerande proteiner inkluderar Bcl-2 familj, caspaser, inhibitorer av apoptos (IAP) och p53.

Ett skeende där antigen uppträder så att lymfocyter kan bekanta sig med det. Presentationen sker med hjälp av speciella celler, antigenpresenterande celler (APC), som ibland måste bearbeta antigenet f ör att det skall kännas igen. Detta kan gå till så att presentationscellen slukar och bryter ner antigenet för att därefter presentera fragment på cellytan.

Livsdugligheten hos en cell, kännetecknad av förmågan till vissa funktioner, så som ämnesomsättning, tillväxt, reproduktion, reaktion på stimuli och anpassning.

Stora transmembranglykoproteiner (alfa och beta) med icke-kovalenta bindningar. Båda kedjor kan vara polymorfa, men betakedjorna har större strukturella variationer. Klass II-antigener hos människa kallas HLA-D-antigener och kodas av en gen på kromosom 6. Hos möss är det två gener, IA och IE på kromosom 17 som kodar för H-2-antigenerna. Antigenerna finns på B-lymfocyter, makrofager, epidermalceller och sädesceller och tros förmedla verkningsförmågan och cellsamverkan vid immunsvar. Termen IA-antigener avsåg förr endast de proteiner som kodades av IA-generna hos möss, men används numera som generell benämning på alla histokompatibilitetsantigener av klass II.

En familj transmembranglykoproteiner bestående av icke-kovalenta heterodimerer. De samverkar med en rad olika ligander, som t ex proteiner i den extracellulära matrisen, komplement och andra celler, medan deras intracellulära domäner samverkar med cellskelettet. Integrinerna utgörs av åtminstone tre identifierade familjer, cytoadhesinreceptorer, leukocytadhesionsreceptorer, och sena antigenreceptorer. Varje familj har en gemensam betaunderenhet (se beta-integrinkedjor), förenad med en eller fler distinkta alfaunderenheter (alfa-integrinkedjor). Dessa receptorer medverkar i cell-matrixadhesion och cell-celladhesion i många fysiologiskt viktiga förlopp, inklusive embryonal utveckling, hemostas, trombos, sårläkning, i immuna såväl som icke immuna försvarsmekanismer, samt i onkogen omvandling.

Transkriptionsfaktorer är proteiner som binder till DNA-regulatoriska sekvenser och kontrollerar transkriptionen av gener, vilket påverkar syntesen av specifika proteinmolekyler i cellen.