Humana tarmadenokarcinomceller med förmåga att uttrycka differentieringsegenskaper typiska för mogna tarmceller, så som enterocyter och slemhinneceller. Dessa celler är värdefulla redskap för in vitro-studier rörande funktion och differentiering hos tarmceller.

Färdigdifferentierade celler som utgör större delen av tarmepitelets yttre yta. Till skillnad från bägarceller producerar de inte muciner, och heller inte kryptdiner (a-defensiner), så som panethceller gör.

Den del av matsmältningsapparaten som sträcker sig från magen till ändtarmskanalen. Den omfattar tjocktarmen och tunntarmen.

Tarmarnas invändiga beklädnad, bestående av ett inre epitelskikt, en mellanliggande lamina propria och en yttre muskelslemhinna. I tunntarmen kännetecknas slemhinnan av en rad veck och ett överflöd av absorberande celler (enterocyter) med mikrovilli (ytludd).

Sukras-isomaltaskomplexet är ett enzymkomplex som innehåller sukras, isomaltase och glucoamylasen, vilka alla är belägna på den katalytiska regionen av mikrovilli i tarmslemhinnan. Detta enzymkomplex spelar en viktig roll i nedbrytningen och absorptionen av kolhydrater i tarmen. Sukras bryter ner sackaros till glukosa och fruktose, isomaltase bryter ner maltose och maltotriose till glukosa, medan glucoamylasen bryter ner längre kolhydrater till enskilda glukosmolekyler.

Upptag av ämnen genom tarmhinnan.

"Tight junctions are specialized intercellular adhesive structures found in epithelial and endothelial cell sheets, forming a continuous barrier to the paracellular space and regulating the flow of ions, solutes, and macromolecules between compartments."

Förflyttning av ämnen, inkl. biokemiska substanser och läkemedel, genom cellmembran och epitellager, vanligen med passiv diffusion.

Cancer i grov- eller tjocktarmen.

Celler som täcker kroppens inre och yttre ytor.

En förmåga hos cellmembran att släppa igenom lösningar in i eller ut ur celler.

Mått på motståndet mot elektrisk ström, såväl växelström som likström.

Adhesionsförmåga är en kemisk egenskap hos bakterier såväl med som utan fimbrier ("cellhår") att kunna fästa vid andra celler, vävnader eller icke-levande ytor. Denna egenskap är av betydelse för kolo nibildning och sjukdomsalstrande förmåga.