Cyklofiliner
En familj av peptidylprolylcis-transisomeraser som binder till cyklosporiner och reglerar immunsystemet. EC 5.2.1.-.
Peptidylprolylisomeras
Cyklofilin A
Ett 17-kD cytoplasmatiskt peptidylprolylisomeras som ingår i immunregleringen. Enzymet tillhör cyklofilinfamiljen av proteiner, vilken binder till cyklosporin. EC 5.2.1.-.
Aminosyraisomeraser
Ciklosporin
Immunfiliner
En familj väl bevarade proteiner som alla är cis-transpeptidyl-prolylisomeraser. De binder de immunsuppressiva medlen cyklosporin, takrolimus och sirolimus. De har rotomasegenskaper, vilka hämmas av de immunsuppressiva medel som binds till dem. EC 5.2.1.8.
CD147-antigener
CD147, også kjent som extracellular matrix metalloproteinase inducer (EMMPRIN), er ein membranprotein som tilhører immunoglobulin-superfamilien. Det er uttrykt på overflaten til mange forskjellige slags celler, inkludert hvite blodceller og tumorceller. CD147 spiller en viktig rolle i reguleringen av celleinteraksjoner, angiogenese og invasivt potensial i cancer. Antigenet er en epitop som stimulerer et immunologisk svar når den binder til en antistoff. Så en definisjon av 'CD147-antigener' vil være:
Takrolimusbindande proteiner
"Takrolimusbindande proteiner" refererar till proteinmolekyler som binder specifikt till immunosuppressiva läkemedlet Takrolimus, även känt som FK506. Denna typ av proteiner, som exempelvis FKBP (FK506-bindande proteiner), fungerar som intracellulära receptorer och bildar en komplex med Takrolimus, vilket i sin tur hämmar kalciumberoende signaltransduktionsvägar involverade i T-cellsaktivering. Detta gör att Takrolimus används som en immunosuppressiv behandling efter transplantationer för att förebygga avstötningar.
Cyklosporiner
En grupp nära besläktade, cykliska undecapeptider (peptider med 11 aminosyror) från svamparna Trichoderma polysporum och Cylindrocarpon lucidum. De har viss verkan mot tumörer och svamp och betydande immunsuppressiv effekt. Cyklosporiner har föreslagits för adjuvant bruk för att motverka avstötningreaktioner vid vävnads- och organtransplantationer.
Streptomyces antibioticus
'Streptomyces antibioticus' är en bakteriestam som tillhör släktet Streptomyces, och är känd för sin förmåga att producera ett flertal olika antibiotika, inklusive streptomycin. Detta gram-positiva bacteria hör till aktinobakteriarna och förekommer naturligt i jordmånens mikroflora. Den har använts kommersiellt för att producera antibiotika som används inom medicinen för behandling av olika infektioner orsakade av bakterier.
Virusfysiologi
Virusfysiologi är ett område inom virologi och cellbiologi som handlar om studiet av virus’ inverkan på värdkroppens fysiologiska processer. Det inkluderar förståelsen för hur virus interagerar med värdcellernas strukturer och funktioner, hur de manipulerar cellulära signaltransduktionsvägar för sin egen replikation och överlevnad, samt vilka effekter virala infektioner har på olika organ och system i kroppen. Syftet är att öka kunskapen om virusens livscykel och patogenes, vilket kan leda till utveckling av nya strategier för prevention, diagnos och behandling av virussjukdomar.
Kalcineurin
Ett kalcium- och kalmodulinbindande protein som finns främst i det centrala nervsystemet. Det består av två komponenter: en katalytisk enhet, kalcineurin A, och en reglerande enhet, kalcineurin B, med molekylvikter på 60 resp. 19 kD. Kalcineurin har visat sig kunna defosforylera en rad fosfoproteiner, som t ex histoner, myosinets lätta kedjor och regulatorenheten i cAMP-beroende proteinkinas. Det medverkar i styrningen av signalöverföring och utgör måltavla för en viktig grupp av immunosuppressiva läkemedel.
Aminosyrasekvens
Molekylsekvensdata
Takrolimus
Sekvenshomologi, aminosyra
Aminosyresekvenshomologi refererer til den grad af lighed i rækkefølgen af aminosyrerne, der udgør proteiner hos to eller flere organismer. Jo større antal identiske aminosyrer i samme position i de sammenlignede sekvenser, des højere er graden af homologi. Dette begreb anvendes ofte i molekylærbiologien for at fastslå evolutionæ forhold og funktionelle egenskaber hos proteiner.
Rekombinanta proteiner
Rekombinanta proteiner är proteiner som innehåller sekvenser från två eller flera olika källor, vanligtvis genom genetisk manipulation i laboratorium. Genom användning av rekombinant-DNA-teknik kan man kombinera gener från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskade egenskaper. Detta är en viktig metod inom biomedicinsk forskning och används bland annat för produktion av läkemedel, diagnostiska verktyg och för studier av proteiner och deras funktioner.
Värd-patogenförhållanden
'Värd-patogenförhållanden' refererar till det komplexa interaktionsmönstret mellan en patogen (en mikroorganism som kan orsaka sjukdom) och dess värd (vanligtvis ett djur, inklusive människor), inbegripet värdens immunrespons, patogens infektionsstrategier och sjukdomsmekanismer, samt eventuella påverkan av värden på patogenens virulens och överlevnad.
Sekvensinpassning
I medicinen, refererar "sekvensinpassning" till processen av matchning eller korrelerande en genetisk sekvens, vanligtvis en DNA- eller RNA-sekvens, med en specifik referenssekvens, för att fastställa dess position, orientering och eventuella variationer i förhållande till den referenssekvensen. Detta används ofta inom genetisk forskning och klinisk diagnostik för att identifiera gener, mutationer eller polymorfismer som kan vara associerade med sjukdomar eller andra hälsotillstånd.
Molekylära chaperoner
En familj cellproteiner som förmedlar korrekt sammansättning och sönderdelning av andra polypeptider, och i vissa fall byggande av oligomera strukturer, men som själva inte ingår i de slutgiltiga strukturerna. Man antar att chaperonproteiner medverkar till polypeptiders självkonstruktion genom att hindra alternativa sammansättningsförlopp som skulle producera icke-funktionella strukturer. Några klasser av molekylära chaperoner är nukleoplasminer, chaperoniner, HSP70-stressproteiner och HSP90-stressproteiner.
Stressreaktion
Kloning, molekylär
Immunhämmande medel
Preparat som genom en av flera olika verkningsmekanismer undertrycker immunsystemets funktioner. Klassiska cellgifter verkar genom att hämma DNA-syntes. Andra medel kan ha sin verkan genom att aktivera suppressor-T-cellspopulationer eller genom att blockera aktivering av hjälparceller. Immunsuppression utvecklades först och främst för att förhindra avstötning av transplanterade organ, men har även kommit att tillämpas för t ex mediering av verkan av interleukiner och andra cytokiner.