Gifter från ormar av familjen Elapidae (giftsnokar), i vilken ingår kobror, kraiter, mambor, korallormar, tigerormar och australiska ormar. Gifterna innehåller olika typer av toxiska polypeptider, cytolytiska, hemolytiska och nervgifter, men färre enzymer än gift från ormar av familjerna Viperidae och Crotalidae. Många av gifterna har definierats.

En familj ytterst giftiga ormar (giftsnokar), bestående av korallormar, kobror, mambor, kraiter och havsormar. De har stor geografisk spridning och återfinns i södra USA, Sydamerika, Afrika, Sydasien, Australien och på Stillahavsöarna. Det finns tre underfamiljer: Elapinae, Hydrophiinae och Lauticaudinae. Liksom huggormarna har de gifttänder längst fram i överkäken. De afrikanska mamborna anses vara de allra farligaste ormarna, pga sin storlek, sin snabbhet och sitt mycket giftiga bett. Syn. giftsnokar.

Ett släkte giftsnokar av underfamiljen Elapinae och familjen Elapidae. De omfattas av kraiterna, med tolv arter, som alla är hemmahörande i Sydostasien. De är mycket giftiga.

Gifter från ormar av underfamiljen Crotalinae (familjen Viperidae), som huvudsakligen lever på den amerikanska kontinenten. De omfattar skallerormar, mockasiner, lansormar, buskmästare och amerikanska kopparhuvudormar. Deras gifter innehåller ogiftiga proteiner, hjärt-, blod-, cell- och nervgifter, samt många enzymer, särskilt av gruppen fosfolipas A. Många av toxinerna har bestämts.

"Ormgifter" refererar till de giftiga substanser som vissa ormar producerar och använder för att fånga byten eller försvara sig mot fiender. Dessa gifter kan innehålla en varierad samling av bioaktiva ämnen, såsom proteiner, peptider och neurotoxiner, som påverkar olika funktioner i organismen, till exempel andnings- eller hjärtverksamheten. Ormgifter kan orsaka allvarliga skador och till och med död hos människor om de inte behandlas akut.

Gifter producerade av bl a honungsbiet (Apis mellifera). De innehåller olika enzym, polypeptidtoxiner och andra ämnen som kan vara allergena eller immunogena.

Av djur utsöndrade giftiga ämnen i form av vätskeblandningar, innehållande många olika enzymer, toxiner och andra kemiska ämnen. De produceras i speciella körtlar och utsöndras genom speciella utförsgångar (nässelkapslar, taggar, huggtänder osv) för att oskadliggöra byte eller anfallare.

Reptilproteiner refererer til proteiner som findes hos krybdyr (Reptilia). Disse proteiner spiller en vigtig rolle i forskellige cellulære processer hos krybdyr, herunder strukturel støtte, katalsyse af biokemiske reaktioner, transport af molekyler og regulering af genudtryk. Reptilproteiner er evolutionært beslægtet med proteiner fra andre dyr, herunder pattedyr, fugle og padder, men de kan have specifikke variationer i deres sekvens og struktur for at tilpasse sig de unikke behov hos krybdyr.

Gift från ormar av släktet Naja (familjen Elapidae). Giftet innehåller många specifika proteiner med cytotoxiska, hemolytiska, neurotoxiska och andra egenskaper. Liksom andra elapidgifter är de rika p å enzymer. De omfattar kobraminer och kobralysiner.

Proteinhaltigt motgift (antikroppar) för behandling av förgiftning efter ormbett.

I medicinsk kontext, refererar "ormar" vanligtvis till ormar som kan vara giftiga och utgör ett hälsorisk för människor. Exempel på sådana ormar inkluderar kobror, huggtandssnokar och korallormar. Ormarnas gift kan orsaka en rad symtom, från lokal svullnad och smärta till allvarligare symptom som andningssvårigheter, muskellättnad och i värsta fall död.

Gift från ormar av familjen Vipera (huggormar). Det är inte lika kraftigt som gift från Elapidae (kobror) eller Hydrophidae (havsormar) och verkar huvudsakligen på kärlsystemet, där det stör koagulation och kapillärmebranfunktioner. Det har även cytotoxisk verkan. Gifterna innehåller stora mängder enzymer och andra faktorer.

Gifter producerade av stickande insekter tillhörande getingfamiljen (Vespidae), inkl. bålgeting. Gifterna innehåller enzymer, biogena aminer, histaminutlösande faktorer, kinener, giftiga polypeptider osv. De liknar bigifter.

En medicinsk definition av 'Ormbett' är det tillstånd då en orm eller ett annat giftigt djur har injicerat gift via bettet sin i ett levande väsen, vilket kan leda till lokal irritation, svullnad, smärta och systemiska symptom beroende på typen av ormgift.

"Nervgift" (neurotoxin) är en beteckning på en substans som kan skada, förlamar eller döda nervceller och stör deras funktion. Detta kan leda till neurologiska symtom såsom sängklimpning, muskelsvaghet, kramper, talfel, minnesförlust och i värsta fall död. Exempel på nervgifter är botulinumtoxin (BTX), tetrodotoxin (TTX) och heavy metaller som bly och kvicksilver.

Spindelgifter är giftiga ämnen som produceras av spindlar och används för att fånga byten eller för försvar.

"Scorpion venom refers to the complex mixture of toxic compounds found in the venomous sting of a scorpion, which is produced by their specialized venom glands and used primarily for hunting and self-defense purposes."

Giftämnen från djur tillhörande Arthropoda. Mest kända är gifter från skorpioner, spindlar, myror, bin och getingar. De innehåller proteintoxiner, enzymer och andra bioaktiva ämnen som kan vara dödlig t giftiga.

Fosfolipase A2 (PLA2) är ett enzym som bryter ned fosfolipider, en typ av lipider som är en viktig komponent i celldelar och cellmembran. PLA2 specifikt klyver esterbindningen vid den snabbare fettsyrans (acylgruppens) område nära tvåa kolatom i glycerolbackbonet, vilket resulterar i att en fritt fettsyra och ett lysofosfolipid bildas. Den fritt satta fettsyran är ofta en polyinsättad fettsyra som kan vara inblandad i inflammatoriska processer. PLA2-enzym har också visat sig ha en viktig roll i celldelning, neurotransmission och andra cellulära processer.

Ett släkte giftiga ormar av familjen Viperidae. Det finns ca 50 kända arter, som alla lever i de tropiska delarna av America och södra Sydamerika.

En grupp fosfatidacylhydrolaser som katalyserar hydrolys av en av acylgrupperna i fosfoglycerider eller glycerofosfatidater. Fosfolipas A1 hydrolyserar acylgruppen vid position 1 (EC 3.1.1.32), och fosfolipas A2 hydrolyserar acylgruppen kopplad till position 2 (EC 3.1.1.4). Syn. PLA.

Giftämnen hos fiskar, även hajar och rockor, som vanligen avges via taggar. De innehåller olika ämnen, inklusive mycket instabila gifter, som kan ge specifik hjärtpåverkan och allmän muskelpåverkan.

Gifter från arter av familjen Formicoidea (myror). De kan innehålla proteinfaktorer, toxiner, histamin, enzym och alkaloider, och de är ofta allergiframkallande eller immunogena.

Gifter från blötdjur, inklusive Conus- och Octopus-arterna. Gifterna innehåller proteiner, enzym, kolinderivat, långsamtverkande ämnen och ett flertal beskrivna polypeptidtoxiner som påverkar nervsystemet. Till molluskgifterna hör cefalotoxin, venerupin, makulotoxin, surugatoxin, konotoxiner och murexin.

Aminosyrors ordningsföljd i en polypeptidkedja. Den utgör proteiners primärstruktur och är av avgörande betydelses för proteinkonfigurationen.

Scorpions are a group of arachnids characterized by their distinct appearance, with a segmented body, four pairs of legs, and a narrow, tail-like structure known as the telson that ends in a venomous stinger.

Beskrivningar av specifika sekvenser av aminosyror, kolhydrater eller nukleotider som publicerats och/eller deponerats och hålls tillgängliga i databaser som t ex Genbank, EMBL, NBRF eller andra sekvensdataarkiv.

Ett släkte giftormar tillhörande underfamiljen Crotalinae. Tolv arter är kända och förekommer Nord- och Centralamerika och Asien.

Gifter från grodor, paddor, salamandrar osv. Giftkörtlarna är oftast belägna i huden på ryggen och innehåller bl a kardiotoxiska glykosider. Gifterna har använts som pilgift och omfattar bufogenin, bu fotoxin, bufagin, bufotalin, histrionikotoxiner och pumiliotoxin.

I medicinen refererar 'conus' till den coniska, eller konformade, nedre delen av grå substansen i ryggraden som omgives av vätskan i subarachnoidalrummet. Den består huvudsakligen av samlingen av nervceller som kontrollerar muskulaturen i underlivet och underbenen. Conus medullaris är den nedre gränsen för den del av ryggmärgen där rötterna till de långa nerverna (nerver som går från ryggmärgen till kroppsdelar längre bort) exiterar.

Trimeresurus är ett släkte ormar inom familjen giftsnokar (Viperidae) som förekommer i Asien, främst i södra och sydöstra Asien. Dessa ormar kallas även för de asiatiska barksnokarna eller tempelormarna. Släktet omfattar cirka 40 arter, varav flera är mycket giftiga och kan utgöra en fara för människor. De flesta Trimeresurus-arterna lever i skogsbiotoper och har ett nattaktivt levnadsmönster.

Gifter från maneter, koraller, havsanemoner, nematocyster osv. De innehåller blod-, hjärt-, hud- och nervgifter och sannolikt enzymer, och de omfattar palytoxin, sarkofin och antopleurin.