Lösliga faktorer som stimulerar tillväxtprocesser hos leukocyter och andra celltyper. De bidrar till ökning av cellproliferation och -differentiering, DNA-syntes, utsöndring av andra biologiskt aktiva molekyler och svar på immun- och inflammatorisk stimulering.
En faktor som stimulerar tillväxt och differentiering av mänskliga B-celler och som även verkar som tillväxtfaktor för hybridom och plasmacytom. Interleukin-6 produceras av många olika celler, som t ex T-celler, monocyter och fibroblaster.
Proteiner utan antikroppsfunktion som utsöndras av inflammatoriska leukocyter och vissa icke-leukocytiska celler och som verkar som intercellulära mediatorer. De skiljer sig från vanliga hormoner genom att de produceras av ett flertal vävnads- eller celltyper snarare än av specialiserade körtlar. Vanligtvis har de lokal parakrin eller autokrin funktion istället för endokrin.
En löslig faktor som produceras av monocyter, makrofager och andra celler, och som aktiverar T-lymfocyter och förstärker deras svar på mitogener eller antigener. IL-1 består av två distinkta former, IL-1 alfa och IL-1 beta, som har samma funktioner, men utgör distinkta proteiner. De biologiska effekterna av IL-1 omfattar förmågan att ersätta makrofagbehovet för aktivering av T-celler. Faktorn skiljer sig från interleukin-2.
En löslig faktor som produceras av aktiverade T-lymfocyter och ger upphov till tillväxt och differentiering av B-celler. Interleukin-4 inducerar uttryck av klass II-MHC och Fc-receptorer på B-celler. Det har också verkan på T-lymfocyter, mastceller och flera andra hematopoetiska celler, inklusive granulocyt-, megakaryocyt- och erytroidförelöpare, samt makrofager.
Ett lösligt ämne som framställs av antigen- eller mitogenstimulerade T-lymfocyter och som inducerar DNA-syntes i naiva lymfocyter.
Ett cytokin som aktiverar neutrofiler och attraherar neutrofiler och T-lymfocyter. Det frisätts av flera olika celltyper, bl a monocyter, makrofager, T-lymfocyter, fibroblaster, endotelceller, samt keratinocyter genom inflammatorisk stimulering. IL-8 är en medlem av superfamiljen beta-tromboglobuliner och strukturellt besläktad med trombocytfaktor 4.
En faktor som medverkar i regleringen av mastcelltillväxt. Den produceras av t- och B-celler och uppvisar omfattande homologi med BCRFI-genen hos Epstein-Barrviruset.
Tumor necrosis factor-alpha (TNF-α) är ett cytokin som produceras främst av aktiverade macrofager och spelar en central roll i inflammatoriska processer, immunförsvar och regulering av celltillväxt och apoptos.
En faktor som främjar differentiering och aktivering av eosinofiler i hematopoesen. Den utlöser även en slutlig differentiering av aktiverade B-celler till Ig-producerande celler.
Endogena föreningar som förmedlar inflammation (autakoider), och likartade exogena ämnen, inkl. syntetiska prostaglandiner.
Ett patologiskt förlopp kännetecknat av vävnadsskada eller vävnadsnedbrytning, orsakat av ett flertal cytologiska och kemiska reaktioner. Vanliga manifestationer är smärta, värmekänsla, rodnad, svullnad och funktionsstörningar.
Cellyteproteiner som binder interleukiner och utlöser intracellulära förändringar som påverkar cellers beteende.
Celler som drivs fram in vitro i odlingsmedia som främjar deras tillväxt. Odlade celler används bl a för studier av utveckling, morfologi, metaboliska, fysiologiska och genetiska processer.
Hematopoetisk tillväxtfaktor som främjar utveckling av förelöpare till B-celler och har mitogen samverkan med Interleukin-2 vid aktivering av T-celler. Den produceras av benmärgens stromaceller.
T-lymfocyter, eller T-celler, är en typ av vita blodkroppar som hör till det adaptiva immunsystemet och spelar en central roll i cellmedierad immunitet. De utvecklas från stamceller i benmärgen och migrerar sedan till thymus, där de mognar och differensieras till olika sorters T-celler med olika funktioner, såsom CD4+ helper T-celler och CD8+ cytotoxiska T-celler. Dessa celler kan aktiveras av antigenpresenterande celler (APC) och svara på infektioner genom att sekretera cytokiner eller direkt döda infekterade celler.
Ett cytokin som stimulerar tillväxt av T-lymfocyter och delar biologiska verkningsmekanismer med IL-2. Det kan även sätta igång tillväxt och differentiering bland B-lymfocyter.
Interleukin-5-receptor (IL-5R) är ett protein på ytan av vissa vita blodceller, som fungerar som en andockningsplats för cytokinen IL-5. När IL-5 binder till receptorn aktiveras den och sätter igång en signaltransduktionsväg inne i cellen, vilket leder till att cellen delas och differensieras till en eosinofil, en typ av vit blodcell som är involverad i immunförsvaret mot parasiter. IL-5R spelar därför en viktig roll i regleringen av eosinofila cellers differentiering, aktivering och överlevnad.
Ett cytokin från T-lymfocyter som medverkar till tillväxt, isotypväxling hos immunglobuliner och immunglobulinproduktion i omogna B-lymfocyter. Det tycks ha betydelse för regleringen av inflammatoriska reaktioner och immunsvar.
Interferon typ II, även känt som IFN-γ (Interferon gamma), är ett cytokin som produceras främst av naturliga killer-celler (NK-celler) och T-hjälpenda celler (Th1) i samband med immunförsvarets respons mot infektioner orsakade av intracellulära patogener, såsom virus och bakterier. IFN-γ har en central roll i cellmedierad immunitet och påverkar aktivt både innate (ospecificerad) och adaptiva (specifik) immunsvar. Det fungerar som en signalmolekyl mellan olika celltyper inom det immunförsvaret och har antivirala, antibakteriella och immunreglerande egenskaper. IFN-γ inducerar även uppeggning av major histokompatibilitetskomplexet (MHC) klass II-molekyler på olika celltyper, vilket underlättar presentationen av antigener till T-
En mångcellinje-tillväxtfaktor som utsöndras av lymfocyter, epitelceller och astrocyter, och som stimulerar till klonal tillväxt och differentiering av olika typer av blod- och vävnadsceller. Den kallas även multi-CSF och räknas som en hematopoetisk kolonistimulerande faktor.
Lymfohematopoetiskt cytokin med förmåga att modulera antigen-specifika antikroppssvar, potentiera megakaryocyter och reglera adipogenes i benmärgen.
Mukoproteiner från bönor (Phaseolus vulgaris). Några av dem har mitogen verkan på lymfocyter, andra agglutinerar alla eller vissa typer av erytrocyter eller lymfocyter. De används huvudsakligen vid undersökning av immunmekanismer och i cellkulturer.
Interleukin-1β (IL-1β) är en typ av cytokin, ett signalsubstans som utsöndras av kroppens vita blodkroppar (leukocyter) för att aktivera immunförsvaret och påverka inflammationen i kroppen. IL-1β är involverad i den akuta inflammatoriska svarskedjan och kan orsaka feber, smärta, rödhet och svullnad vid en infektion eller skada.
I en enkel mening kan 'signalomvandling' inom medicin definieras som processen där celler konverterar inkommande signaler, ofta i form av hormoner, neurotransmittorer eller tillväxtfaktorer, till intracellulära svar genom en kaskad av biokemiska händelser. Detta kan leda till aktivering eller inhibitering av vissa cellulära funktioner och är en central mekanism i cellkommunikationen och regleringen av cellulär homeostas.
"RNA (Ribonucleic acid) är ett ensträngat nucleotidmolekylt som fungerar som genetisk budbärare i celler, transportierande genetisk information från DNA till ribosomer under protein syntesprocessen."
Ett heterodimert cytokin som stimulerar till produktion av interferon-gamma i T-celler och NK-celler och som även inducerar differentiering av Th1-hjälparceller. Det medverkar till initiering av cellförmedlad immunitet.
Lösliga proteinfaktorer som bildas av aktiverade lymfocyter och påverkar andra celler, främst sådana som ingår i det cellulära immunsvaret.
En immunanalysmetod som utnyttjar en antikropp med enzymmarkör, t ex pepparrotsperoxidas. Då antingen enzymet eller antikroppen binds till ett adsorberande substrat behåller båda sin biologiska aktivitet. Förändringen i enzymaktivitet till följd av enzym-antikropp-antigenreaktionen är proportionell mot mängden antigen och kan mätas med spektrofotometri eller med blotta ögat. Det har utvecklats många varianter av metoden. Syn. ELISA.
Ett cytokin som strukturellt liknar IL-1 och funktionellt IL-12. Det förstärker den cytotoxiska verkan hos NK-celler och CT-lymfocyter och tycks spela en roll både som neuroimmunomodulerare och vid framkallande av slemhinneimmunitet.
Mätbara och kvantifierbara biologiska parametrar (som t ex halten av något specifikt enzym eller hormon, fördelningen av en specifik genetisk fenotyp i en population eller närvaron av biologiska ämnen ) som tjänar som indikatorer för hälsorelaterade bedömningar av t ex sjukdomsrisk, psykiska störningar, miljöexponering och dess effekter, tillväxt i cellodling osv.
Ett mannos-/glukosbindande lektin från bönan Canavalia ensiformis. Det är ett kraftigt verkande mitogen som används för att stimulera celltillväxten i lymfocyt-, främst T-lymfocyt-, odlingar. Syn. con A.
Fettbärande polysackarider som är endotoxiner och viktiga gruppspecifika antigen. De kommer ofta från cellväggen på gramnegativa bakterier och framkallar utsöndring av immunglobuliner. Lipopolysackaridmolekylen består av tre delar: lipid A, kärnpolysackarid och O-specifika kedjor (O-antigen). Lipopolysackarider från Escherichia coli används ofta som polyklonala B-cedllsmitogen i laboratorieimmunologi.
Morfologisk förändring av små lymfocyter i odling till stora, blast-liknande celler med förmåga att syntetisera DNA och RNA och till mitos. Aktivering säts igång av interleukiner, mitogener (som t ex fytohemagglutininer) och pecifika antigen. Aktivering kan även ske in vivo, så som vid vävnadsavstötning och kronisk myeloid leukemi.
Rekombinanta proteiner är proteiner som innehåller sekvenser från två eller flera olika källor, vanligtvis genom genetisk manipulation i laboratorium. Genom användning av rekombinant-DNA-teknik kan man kombinera gener från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskade egenskaper. Detta är en viktig metod inom biomedicinsk forskning och används bland annat för produktion av läkemedel, diagnostiska verktyg och för studier av proteiner och deras funktioner.
"Tidsfaktorer" refererar inom medicinen till de aspekter av tiden som kan spela in på en persons hälsa, sjukdomsutveckling eller svar på behandling. Detta kan omfatta sådant som tidpunkt för exponering för en skada eller en infektion, tid som har gått sedan symtom uppstod, eller den tid det tar för en behandling att verka. Tidsfaktorer kan vara av avgörande betydelse för att ställa diagnoser, planera behandlingar och förutse prognoser.
En cells förökning genom delning.
Stora, fagocytiska, enkärniga leukocyter som bildas i benmärgen hos ryggradsdjur och släpps ut i blodet. De innehåller en stor, oval och något inbuktad kärna, omgiven av en rymlig cytoplasma och talrika organeller.
Preparat som motverkar eller hämmar den inflammatoriska processen.
Lymfoida celler, även kallade B-celler, verksamma i det humorala immunförsvaret. B-cellerna är kortlivade och bildas i stora mängder i människokroppen. De har fått sitt namn pga likheten med celler fr ån fåglarnas bursa. Vid stimulering producerar B-cellerna antikroppar, dock endast av en sort, som sprids i kroppsvätskorna.
De processer genom vilka cellkärnors, cytoplasmatiska eller intercellulära faktorer inverkar på differentieringsstyrningen av genaktiviteten under transkriptions- eller translationsstadierna. Hit hör även genaktivering och geninduktion.
Ett surt glykoprotein på 23 kDa med inre disulfidbindningar. Protein produceras som svar på ett antal inflammatoriska signaler av mesenkymala celler i hemopoetisk miljö och på perifera inflammationsställen. GM-CSF kan stimulera till produktion av neutrofila granulocyter, makrofager och blandkolonier av granulocyter och makrofager från benmärgsceller, och sätta igång bildandet av eosinofilkolonier från fetala leverstamceller. GM-CSF stimulerar även till vissa funktionella processer i mogna granulocyter och makrofager.
I medicine refererer "cellinje" til en gruppe af celler med ensartet funktion og opbygning, der samarbejder for at udføre en specifik biologisk proces eller opgave i et levende organisme. Celliner er ofte specialiserede i deres struktur og funktion for at udføre deres rolle effektivt, og de kan findes i alle levende organismer, fra encellet bakterie til komplekse flercellede dyr og planter.
Receptorer på aktiverade T- och B-celler i form av komplex bestående av en 55 kD-peptid, som reagerar med den monoklonala anti-Tac-antikroppen, och en 75 kD, icke-Tac, interleukin 2-bindande peptid. Receptorn uppträder i två former, en med mycket hög affinitet för och en med låg affinitet för IL-2. Högaffinitetsformen tycks förmedla uteslutande den tillväxtfrämjande reaktionen på IL-2. Receptorn förekommer i stort antal på vilande HTLV-1-leukemiceller, men inte på normala, vilande celler.
Förhållandevis långlivade fagocytiska däggdjursceller som härrör från blodmonocyter. Huvudtyperna utgörs av peritoneala makrofager, alveolarmakrofager, histiocyter, leverns Kupfferceller och osteoklaster. Vid kroniska inflammatoriska förändringar kan de differentiera vidare till epitelioida celler eller smälta ihop till främmande jätteceller eller Langhans-jätteceller.
Signalmolekyler som deltar i regleringen av celltillväxt och celldifferentiering.
"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används inom forskning. De är så kallade inbredda möss, vilket betyder att de har en mycket konsekvent genetisk bakgrund eftersom de härstammar från en enda individ och har förökat sig genom systerskötsel under många generationer. Detta gör att deras egenskaper är väldigt repeterbara, vilket är användbart inom experimentell forskning. C57BL-stammen är känd för sin robusta hälsa och långa livslängd jämfört med andra mössstammar. De används ofta inom olika områden av biomedicinsk forskning, till exempel cancer-, neurologi- och immunologiforskning.
Den fenotyp som en gen eller gener uttrycker genom de processer som kallas gentranskription och gentranslation.
En subpopulation CD4+-lymfocyter som samverkar med andra lymfocyter (antingen T- eller B-celler) för att sätta igång en rad immunfunktioner. Hjälpar-T-celler samverkar t e x med B-celler för att producera antikroppar mot tymusberoende antigen och med andra undergrupper av T-celler för att utlösa en rad olika cellförmedlade immunreaktioner.
Vita blodkroppar som bildas i kroppens lymfvävnad. Cellkärnan är rund eller äggformad, med oregelbundet hopklumpat kromatin, medan cytoplasman är typiskt blekblå med azurofila (om befintliga) korn. De flesta lymfocyter kan klassificeras som T- eller B-celler (inklusive undergrupper). De som inte passar in någon av de två huvudgrupperna kallas nollceller.
"BALB/c mus är en inavlad musstamma som används vid försök inom biomedicinsk forskning, känd för sin homogeniska genetiska bakgrund och svarsreaktion på olika typer av stimuli."
En mätteknik som utnyttjar en maskin för att göra, bearbeta och presentera en eller fler mätningar på enstaka celler ur en cellsuspension. Cellerna färgas vanligen med något fluorescent färgämne som är specifikt för de cellkomponenter som undersöks, t ex DNA, och fluorescensen hos varje cell mäts då den snabbt passerar aktiveringsstrålen (laser eller kvicksilverlampa). Fluorescensen ger ett kvantitativt mått på olika biokemiska och biofysiska egenskaper hos cellen, och utgör även en grund för cellsortering. Andra mätbara optiska parametrar är bl a ljusabsorption och ljusspridning, varav den senare kan användas för mätning av cellstorlek, form, täthet, kornighet och färgupptagning.
Ett organ i övre delen av bukhålan, rikt på blodkärl.
Fortskridande begränsning av utvecklingsförmågan och tilltagande specialisering av funktioner som sker under embryots utveckling och som leder till bildandet av specialiserade celler, vävnader och org an.
Differentieringsantigener på humana leukocyter. CD är förkortning för "cluster of differentiation", vilket syftar på grupper av monoklonala antikroppar som reagerar på likartat sätt med vissa undergru pper av antigener. Undergrupperna av antigener har samma CD-beteckning.
Bindvävsceller som utsöndrar en extracellulär massa rik på kollagen och andra makromolekyler.
Studier som utgår från en grupp individer med en viss, fastställd sjukdom och en kontrollgrupp (jämförelsegrupp, referensgrupp) utan denna sjukdom. Sambandet mellan ett kännetecken och sjukdomen under söks genom jämförelse mellan personer med sjukdomen och personer utan med hänsyn till förekomstfrekvens eller nivåer av kännetecknet i de båda grupperna.
En omvänd transkriptaspolymerasekedjereaktion (RT-PCR) är en molekylärbiologisk metod som används för att kopiera komplementär DNA (cDNA) från ett given RNA-molekyl, vilket möjliggör dess detektering och analys.
Någotdera organ av det organpar som finns i brösthålan och vars uppgift är att syresätta blodet.
Bestämning av det mönster av gener som uttrycks vid den genetiska transkriptionen, såväl under specifika förhållanden som i en specifik cell.
Förhållandet mellan läkemedelsdos och kroppens/organismens gensvar på medlet.
Celler i benmärgen, inkluderande fettceller, stromaceller, megakaryocyter och prekursorceller till de flesta av blodcellerna.
Beskrivningar av specifika sekvenser av aminosyror, kolhydrater eller nukleotider som publicerats och/eller deponerats och hålls tillgängliga i databaser som t ex Genbank, EMBL, NBRF eller andra sekvensdataarkiv.
Ursprungscellerna för alla typer av blodceller.
Celler som har spontan cytotoxisk verkan mot en rad tumörceller utan föregående immunisering. De förekommer hos icke-immuna människor och försöksdjur och betraktas av somliga som mördarceller (med antikroppsberoende celltoxisk effekt), men de kan även döda utan närvaro av antikroppar.
NF-κB (Nuclear Factor kappa-light-chain-enhancer of activated B cells) är ett transkriptionsfaktorprotein som spelar en central roll i reguleringen av immunresponsen, inflammation och cellcykeln. I vila finns NF-κB komplexat med dess inhibitor IκB och hålls inaktiverat i cytoplasman. När cellen aktiveras genom olika signaltransduktionsvägar får IκB en signalserie av fosforyleringar som leder till att det degraderas, vilket frigör NF-κB att transloeras in i kärnan där det binder till specifika DNA-sekvenser och påverkar transkriptionen av målgener.
Hybridisering av ett nukleinsyraprov med en stor uppsättning oligonukleotidsekvenser, som är fästa vid ett fast (och rutmönstrat) underlag, i syfte att bestämma en sekvens, ta reda på variationer i en gensekvens eller genetiskt uttryck, eller för genmappning.
Den yttre framtoningen hos individen. Den är resultat av samspelet mellan generna och mellan genotypen och miljön.
Transfektion är en process där DNA, RNA eller andra molekyler överförs till eukaryota celler, ofta med syfte att introducera en specifik gen så att cellen kan producera ett protein som kodas av den genen. Detta kan göras för forskningsändamål, till exempel för att studera proteinet och dess funktion, eller för medicinska ändamål, till exempel för att ersätta en defekt gen hos en patient med ärftlig sjukdom. Transfektion kan ske med olika metoder, såsom elektroporering, kemisk transfektion eller viralvektorbaserad transfektion.
Purin- och pyrimidinföljden i nukleinsyror och polynukleotider. Kallas även nukleotid- eller nukleosidsekvens.
'Tumörceller, också kända som cancerceller, är celler som odlas oupphörligt och inte svarar på de regleringssignaler som normalt styr celldelning och tillväxt, vilket leder till en abnorm tumörformation.'
"Prospektiva studier" är en typ av forskningsdesign inom epidemiologi och klinisk forskning där data insamlas prospektivt, det vill säga före ett visst utfall eller händelse har inträffat. Detta innebär att forskaren följer en grupp individer under en längre tidsperiod och samlar information om dem över tid. Syftet är ofta att undersöka samband mellan olika riskfaktorer och sjukdomar, eller behandlingens effekter på hälsoutgångar. Prospektiva studier anses vanligen ge starkare evidens än retrospektiva studier, eftersom de är mindre känsliga för minnesförvrängning och andra systematiska felkällor.
En polymerase chain reaction (PCR) är en laboratorieteknik som verkar genom att kopiera en specifik DNA-sekvens i ett exponentiellt tempo, vilket möjliggör detaljerad analys av mycket små mängder av ursprungligt DNA. PCR utförs genom att upprepade gånger höja temperaturen och sänka den igen, vilket låter enzymet polymeras skapa kopior av DNA-sekvensen med hjälp av två specifika primers. Detta möjliggör identifiering och analys av specifika DNA-sekvenser i forskning, diagnostik och forensiska tillämpningar.
Genetisk transkription är ett biologiskt process där DNA-sekvensen kopieras till en mRNA-sekvens (meddelande RNA) med hjälp av enzymet RNA-polymeras, vilket möjliggör syntesen av proteiner.
Djursjukdommar vars kliniska mekanismer är tillräckligt lika dem hos annan sjukdom hos människor för att de skall kunna tjäna som modell. Sjukdomen hos djuret kan antingen vara framkallad eller naturlig.
Införande av en fosforylgrupp i en förening genom bildande av en esterbindning mellan föreningen och en fosfordel.