Ischemic postconditioning refererer til en strategi for at begrænse skade på hjertet efter en periode med manglende blodforsyning (ishemisk hjerteskade). Den involverer at udsætte hjertet for korte perioder med begrænset blodgennemstrømning umiddelbart efter en iskemisk episode, hvilket kan mindske størrelsen af infarkten og forbedre hjertets funktion. Dette antages at virke ved at reducere oxidativ stress, modulere inflammation og beskytte mod celledød.
Myokardieffusionsskada, eller myokardial reperfusion injury, refererar till skada på hjärtmuskeln (myokardium) som orsakas av att blodflödet återupptas efter en period av ischemisk vävnadsskada, till exempel under behandlingen av ett akut Hartinfarkt. Denna skada kan leda till fortsatt cellskada och sämre prognos trots framgångsrik reperfusion.
En teknik för göra vävnader motståndskraftiga mot skadliga effekter av långvarig ischemi och återgenomblödning, genom exponering för korta, upprepade perioder av kärltillslutning.
Hormesis är inom farmakologi och toxicologi ett fenomen där små doser av en substans orsakar en gynnsam biologisk respons, medan större doser istället orsakar skada eller sjukdom. Detta kan illustreras med en J-formad kurva där den ytterst lägre dosen ger en positiv effekt, medan högre doser ger allt sämre effekter och till slut negativa effekter. Hormesis förekommer naturligt i naturen och kan ses vid exempelvis vissa former av strålning och kemiska ämnen.
Exponering av hjärtmuskelvävnad för korta, upprepade perioder av kärltillslutning i syfte att göra hjäörtmuskulaturen motståndskraftig mot skadliga effekter av ischemi och återgenomblödning. Förexponeringens tidslängd och antalet gånger vävnaden utsätts för ischemisk och genomblödningsmanipulation kan variera, med ett genomsnitt på 3 - 5 minuter.
Reperfusionsskada refererer til skade på cellerne og væv, der opstår som følge af at blodgennemstrømningen genoprettes (reperfusion) efter en periode med manglende iltforsyning (isanskjebe) i vævet, ofte som følge af en akut blokering af et kranspulsåre eller anden form for akut myokardieinfarkt. Denne skade skyldes komplekse biokemiske processer, herunder oxidativ stress, inflammation og calciumoverbelastning, der fører til apoptose (programmeret celledød) og nekrose (ukontrolleret celldød). Reperfusionsskader kan medføre forværring af hjertets funktion og øge risikoen for komplikationer som hjerteinsufficiens, rytmestørrelser og død.
Claudin-5 är ett protein som är en huvudkomponent i tätta stängselstrukturer, så kallade "tight junctions", mellan endotelceller i blodkärlens tunntäta skikt (gefäßendothelium). Dessa tight junctions reglerar selektiv passage av vatten och lösta substanser mellan cellerna, och Claudin-5 bidrar till att säkerställa blod-hjärnbarriärens integritet och funktion.
Myokardreperfusionsrefererar till den process där blodflödet till hjärtmuskulaturen (myokard) återställs efter en period av ischemisk (syrefattig) vävnadsskada, ofta orsakad av en hjärtinfarkt eller andra former av akut koronar syndrom. Denna återetablering av blodflödet kan ske genom olika terapeutiska metoder, såsom trombolytisk behandling, primär PCI (perkutan koronar intervention) eller hjärt-lungräddning. Myokardreperfusion har som syfte att minimera skadan på hjärtmuskulaturen och förbättra kardiovaskulär funktion och prognos.
'Hjärtstimulerande medel' är en sammanfattande benämning på läkemedel som verkar direkt på hjärtmuskulaturen och ökar frekvensen och/eller styrkan på hjärtslaget, antingen genom att påverka naturliga neurotransmittorers aktivitet eller genom att direkt stimulera hjärtcellernas elektriska aktivitet, vanligtvis använda för att behandla bradykardi (långsamt hjärtslag) och andra former av hjärtrytmrubbningar.
Svår nekros i hjärtmuskulaturen till följd av hämmat blodflöde till vävnaden.
En kombination av medfödda hjärtfel, bestående av 1) pulmonalstenos, 2) kammarskiljeväggsdefekter, 3) dextroposition (högersidig placering) av aortan, så att den åsidosätter kammarskiljeväggens funktion och tar in både ven- och artärblod, och 4) hypertrofi av höger kammare.
"Sprague-Dawley råtta" är en typ av albino släthårig laboratorieråtta som vanligtvis används inom forskning på grund av deras förutsägbara och reproducerbara genetiska, fysiologiska och beteendemönster. De utvecklades under 1920-talet i USA av biologerna Robert Sprague och Harold Dawley och är idag en av de mest använda råttorna inom forskning världen över.
Dialdehyden av malonsyra (CH2(COOH)2).
Hjärtats muskelvävnad. Den består av strimmiga, icke viljestyrda muskelceller, sammankopplade till att bilda den sammandragande pump som genererar blodflödet.
Lokal minskning av blodflödet till hjärnvävnad pga tilltäppt artär eller lågt systemiskt genomflöde. Detta hänger ofta samman med syrebrist (hypoxi). Långvarig ischemi kan leda till hjärninfarkt.
Djursjukdommar vars kliniska mekanismer är tillräckligt lika dem hos annan sjukdom hos människor för att de skall kunna tjäna som modell. Sjukdomen hos djuret kan antingen vara framkallad eller naturlig.
Protoncogenproteinet c-AKT, också känt som protein kinase B (PKB), är ett intracellulärt enzym som spelar en central roll i cellers överlevnad, tillväxt och differentiering. Det aktiveras av signalsubstanser utsöndrade från extracellulära receptorer och reglerar diverse cellulära processer genom fosforylering av olika proteiner involverade i apoptos, metabolism, celldelning och transkription.
Wistar rats are an outbred albino strain of laboratory rats that are widely used in biomedical research due to their genetic diversity and generalizability of research findings to humans.
I en enkel mening kan 'signalomvandling' inom medicin definieras som processen där celler konverterar inkommande signaler, ofta i form av hormoner, neurotransmittorer eller tillväxtfaktorer, till intracellulära svar genom en kaskad av biokemiska händelser. Detta kan leda till aktivering eller inhibitering av vissa cellulära funktioner och är en central mekanism i cellkommunikationen och regleringen av cellulär homeostas.
"Tidsfaktorer" refererar inom medicinen till de aspekter av tiden som kan spela in på en persons hälsa, sjukdomsutveckling eller svar på behandling. Detta kan omfatta sådant som tidpunkt för exponering för en skada eller en infektion, tid som har gått sedan symtom uppstod, eller den tid det tar för en behandling att verka. Tidsfaktorer kan vara av avgörande betydelse för att ställa diagnoser, planera behandlingar och förutse prognoser.