En cykloheptatiofenblockerare av histamin H1-receptorer och frisättande av inflammationsmediatorer. Medlet har föreslagits för behandling av astma, rinit, hudallergier och anafylaxi.

Medel som selektivt binder till, men inte aktiverar histamin H1-receptorer, varvid verkan av endogent histamin blockeras. Till dessa medel räknas de klassiska antihistaminpreparaten som motverkar eller förhindrar histaminaktivitet vid omedelbar överkänslighet. De verkar i luftrören, kapillärerna och annan glatt muskulatur och används för att förebygga åksjuka, säsongssnuva och allergisk dermatit, samt som sömnmedel. Effekterna av blockering av H1-receptorer i det centrala nervsystemet är inte lika klarlagda.

Preparat som används för behandling av allergiska reaktioner. De flesta verkar genom att hämma inflammatoriska mediatorer.

Dibenzooxepiner är en organisk heterocyklisk förening som består av två bensenringar och en syreatom kopplad i ett sex-ledat ringsystem. Det kan ses som en fusion mellan en dibens- och en oxepin-ring. Dibenzooxepiner har potentialen att användas inom läkemedelsutveckling på grund av deras elektroniska och optiska egenskaper, men de är fortfarande föremål för forskning och utveckling.

Ett kromoglicinsyrasalt som verkar genom att hämma utsöndring av kemiska mediatorer (bl a histamin) från aktiverade mastceller. Medlet används för förebyggande behandling av såväl allergisk som ansträngningsutlöst astma, men har ingen effekt vid redan utlöst astmaanfall.

Histamin H1-antagonist, som används i form av vätefumarat vid hösnuva, rinit, allergiska hudreaktioner och klåda. Medlet orsakar dåsighet.

En tricyklisk dibensoxepinförening. Den har en rad farmakologiska verkningsmekanismer, bland vilka ingår upprätthållande av den adrenerga nervförsörjningen. Verkningsmekanismen är inte helt klarlagd, men doxepinet tycks blockera återupptag av monoaminerga signalsubstanser i presynaptiska nervändar. Det har också antikolinerg verkan och modulerar histamin H(1)- och histamin H(2)-receptorantagonism.