En antigengrupp som huvudsakligen består av Jk(a) och Jk(b), styrda av alleler. Amorfer förekommer. Antikroppar av dessa ämnen är vanligtvis svaga och instabila, och erytrocytstimulerade.
'Rh-Hr-blodgruppsystemet' är ett av de 30 kända blodgruppsystemen och består av antigen på röda blodkroppars yta, där Rh-antigenet är det viktigaste. Rh-systemet innehåller flera olika antigen, men det mest kliniskt relevanta är D-antigenet, där individerna kan vara positiva (Rh+) om de har D-antigenet eller negativa (Rh-) om de saknar det.
I-blodgruppssystemet är ett av 35 kända blodgruppsystem hos människor, identifierat första gången 1927. Det består av antigen som kallas ABO-antigener och dessa finns på röda blodkroppars yta. I-blodgruppssystemet innehåller endast ett antigen, kallat "I" eller "i", som är en varianter av ABO-antigenet.
Det viktigaste systemet för gruppering av mänskligt blod, baserat på förekomst eller frånvaro av två antigener, A och B. När varken A eller B förekommer är blodet av grupp 0, när bägge förekommer är blodet av grupp AB. A och B är genetiska faktorer som bestämmer förekomsten av enzymer för syntes av vissa glykoproteiner huvudsakligen i erytrocytmembranet.
Ett system av allmänna blodgruppsisoantigener hos människa med många tillhörande undergrupper. M- och N-dragen är kodominanta, medan S- och s-dragen sannolikt utgör mycket nära länkade alleler, inklusive U-antigenet. Systemet utnyttjas oftast i faderskapsanalyser.
Det medicinska begreppet "P-blodgruppsystem" refererar till ett system för att kategorisera blodgrupper baserat på förekomsten av olika antigener (proteiner eller kolhydrater) på ytan av de röda blodkropparna. P-blodgruppssystemet innehåller endast ett antigen, känt som P1-antigenet, och två grundläggande blodgrupper: P1 och P2. Den största delen av befolkningen tillhör P2-gruppen, medan en liten andel (mellan 0,1 och 0,3 procent) har P1-antigenet på sina röda blodkroppar och tillhör därmed P1-blodgruppen. Det är viktigt att matcha blodgrupper korrekt vid transfusioner för att undvika allvarliga komplikationer orsakade av immunreaktioner mot främmande antigener.
Genetiskt betingade erytrocyttyper (allotyper eller fenotyper), som definieras av en eller flera grupper av cellulära antigenstrukturer (agglutinogener el. blodsgruppsantigener). Blodgrupperna klassif iceras dels utifrån dessa antigener, dels utifrån förekomsten av specifika antikroppar i plasma, riktade mot dessa antigener. Exempel på välkända blodgrupper är de som ingår i ABO-systemet och i Rh-sy stemet. Andra system är t ex Duffy, Kell, Kidd, Lewis, MNS.
Multipla erytrocytantigen som utgör åtminstone tre alternativa par och amorfer, bestämda av en sammansatt gen eller möjligen flera gener på nära intill varandra belägna platser. Systemet är viktigt vid transfusionsreaktioner. X-kromosomen är envolverad i uttryckandet av dessa genprodukter.
En grupp dominant och oberoende nedärvda antigen knutna till ABO-blodfaktorerna. De är glykolipider i plasma och utsöndringar som kan fästa vid erytrocyter. Fenotypen Le(b) är resultatet av samverkan mellan Le-genen Le(a) och generna för ABO-blodgrupperna.
Ett komplext blodgruppssystem med par av alternerande antigen och amorfa gener, men även under inverkan av en dominant och oberoende särskiljande repressor.
En blodgrupp kännetecknad av Fy(a)- och Fy(b)-antigenerna, som bestäms av alleler, vars frekvens varierar starkt hos olika raser. Amorfa gener är vanliga.
En nukleosiddifosfatsockerart som bildas ur GDP-mannos och som är källa för fukos till lipopolysackarider i bakteriecellväggar, blodgruppsämnen och andra glykoproteiner.