Ledkapselns innermembran som omger den fritt rörliga leden. Den är löst förenad med den yttre fiberkapseln och utsöndrar ledvätska.

Inflammation i en ledhinna. Tillståndet är oftast smärtsamt, i synnerhet vid rörelse, och kännetecknas av skiftande svullnad pga utgjutningar i en slemsäck.

En kronisk, systemisk ledgångssjukdom som kännetecknas av inflammatoriska förändringar i ledhinnor och ledstrukturer, omfattande nedbrytning av kollagen bindväv och försvagning av benvävnad. Sjukdomen har okänd etiologi, men det finns antydan om autoimmuna mekanismer.

Den klara, sega vätska som utsöndras av synovialhinnan. Den innehåller mucin, albumin, fett och mineralsalter och har till uppgift att smörja lederna.

'Artrit' är ett samlingsbegrepp för olika sjukdomar som drabbar lederna, medan 'artros' (också stavat 'osteoartrit') är den vanligaste formen av artrit. Artros karaktäriseras av en nedbrytning och förslitning av det broskartade lagret mellan de två benbenen i en led, vilket leder till smärta, stelhet och sämre rörlighet över tiden.

En reumatoid knut är en typ av svullnad som kan uppstå vid reumatoid artrit, en autoimmun sjukdom där kroppens immunförsvar angriper lederna. Reumatoid knutar bildas ofta runt små leder i händer och fötter, och de kännetecknas av symmetriska, svullna, ömma och varma knölformade utbuktningar som kan vara sköra och smärta under tryck. Dessa knutar uppstår på grund av inflammation i lederna och kan vara ett tecken på allvarligare sjukdomsförlopp.

En ledförbindelse mellan underkäkens ledhuvud och tinningsbenets ledutskott.

Tunna vävnadsskikt som täcker delar av kroppen, som skiljer angränsande kaviteter eller som förbinder angränsande strukturer.

Leden mellan lårben och skenben.

Lipider, huvudsakligen fosfolipider, kolesterol och små mängder glykolipider som finns i membran, inkl. cellmembran och intracellulära membran. Lipiderna kan förekomma som dubbellager i membranen, med inneslutna proteiner mellan lagren och yttre proteiner på membranets utsida. Membranlipider är nödvändiga för aktiv transport, ett flertal enzymatiska aktiviteter och membranbildning.

Det fett- och proteinhaltiga, och selektivt genomsläppliga, membran som omger cytoplasman i prokaryota och eukaryota celler. Hos de flesta typer av mikrobiella celler gränsar den utåt till cellväggen.

Inflammation i lederna som kännetecknas av värk, svullnad, rodnad och ökad temperatur runt leden. Syn. artrit.

Tunna strukturer som omger de subcellulära enheterna eller organellerna i eukaryota celler. De omfattar en rad olika membran anslutna till cellkärnan, mitokondrierna, golgiapparaten, det endoplasmatiska närverket, lysosomerna, plastiderna och vakuolerna.

Spänningsskillnaderna över ett membran. För cellmembran beräknas de genom att spänningen uppmätt på utsidan membranet subtraheras från den spänning som uppmätts innanför membranet. Potentialskillnaderna beror på olikheter i koncentrationen av kalium, natrium, klorid och andra joner utanför och innanför membranen hos celler eller organeller. För retningsbara celler varierar membranens vilopotential mellan -30 och -100 mV. Fysikaliska, kemiska eller elektriska stimuli kan bidra till att öka den negativa potentialen (hyperpolarisering) eller minska den (depolarisering).

En art av Lentivirus tillhörande undersläktet får- och getlentivirus, och besläktad med Visna-Maedivirus. Den orsakar akut encefalomyelit, kronisk artrit, lunginflammation, mastit och glomerulonefrit hos getter. Viruset överförs huvudsakligen genom modersmjölk.

Konstgjorda membran, som t ex halvgenomsläppliga membran för artificiell njurdialys, enkelmolekylskiktade och dubbelmolekylskiktade membran som används som modeller för simulering av biologiska cellmembran. Sådana membran används även i samband med styrd vävnadsläkning.

En icke-bakteriell form av artrit som följer på infektion på annan plats i kroppen än den drabbade leden. De bakterier som ger upphov till infektionen kan inte påvisas i odling från ledvätskan, men an tigener har däremot kunnat påvisas. Ofta är det Yersiniainfektion som orsakar denna form av artrit.

Blandning av mono- och dinatriumsalter av guldsulfobärnstenssyra som tack vare sin antiinflammatoriska verkan huvudsakligen används för behandling av reumatoid artrit. Medlet har bäst effekt vid aktiv, framskridande reumatoid artrit och obetydlig effekt vid långt framskridna former av sjukdomen.

Ledbrosk definieras som en skada på ledbanden, de tåliga band som hjälper till att stabilisera och stödja en led. Denna skada kan orsaka smärta, svullnad och instabilitet i leden. Ledbrosk kan vara ett tecken på en överansträngning, en skada eller en sjukdom som artrit. Behandlingen kan innefatta vila, isbehandling, smärtstillande mediciner, fysioterapi och i vissa fall operation.

Endoskopiundersökning av en led.

Den halvgenomträngliga, yttre delen av den röda blodkroppen. Efter hemolys bildar membranet en "spökcell".

Fosfolipidmolekylers rörelse i lipiddubbellagret, beroende på fosfolipidklass, deras fettsyrasammansättning och acylkedjornas omättnadsgrad, kolesterolkoncentration och temperatur.

Sällsynt, godartad, kronisk och fortskridande metaplasi, med broskbildning i ledernas synovialhinnor, senskidor eller slemsäckar. Några utväxter kan lossna och bilda lösa kroppar. När dessa genomgår s ekundär förkalkning kallas tillståndet synovial osteokondromatos.

Experimentellt framkallad ledinflammation hos djur m h a immunologiska metoder eller smittämnen som stimulerar till ett immunsvar (t ex immunologiska adjuvantia eller collagen).

En ledinjektiон är en medicinsk procedur där en läkare injicerar mediciner direkt in i en led, det vill säga den glesa vätskefyllda kapseln som omger rörliga ledben (t.ex. knä-, axel- eller fingerslagens led). Ledinjektioner används vanligtvis för att lindra smärta, inflammation och/eller svullnad i en led, orsakade av olika tillstånd som artrit, bursit, tendinit eller trauma. De innehåller ofta kortikosteroider, lokalbedövningsmedel och/eller smärtstillande medel.

I en medicinsk kontext, kan 'led' definieras som ett sammansatt ledvävnadsstruktur som möjliggör rörelse och stöd mellan två eller flera skelettben. Leden består av en gles yta på varje ben, övervikad av en glänsande vit vätska (sinovialvätska) fylld kapsel som hjälper till att reducera friktionen mellan de två benen. Leden kan även innehålla inre ledstrukturer såsom menisken i knäleden och läderskivan i handleden, vilka hjälper till att fördela trycket och ge extra stöd under rörelse.

Immunologiska analysmetoder baserade på bruk av: 1) enzym-antikroppkonjugat; 2) enzym-antigenkonjugat; 3) antienzymantikroppar med efterföljande homologt enzym; 4) enzym-antienzymkomplex. Dessa används i histologiskt arbete för att synliggöra eller märka vävnadsprov.

Den säck som omger en led. Den består av en yttre fibrös ledkapsel och en inre synovialhinna.

Visuell eller fotografisk mikroskopi, där elektronstrålar (med våglängder tusentals gånger kortare än synligt ljus) används i stället för ljus, vilket ger avsevärt större förstoring. Elektronernas interaktion med preparaten ger upplysning om preparatens finstruktur. Vid transmissionselektronmikroskopi ger elektronernas reaktioner under passage genom ett mycket tunt preparat upphov till en bild. Vid svepelektronmikroskopi faller en elektronstråle snett mot preparatytan, och av reaktionerna ovan ytan alstras en bild. Elektronmikroskopi förkortas ofta EM.

En förmåga hos cellmembran att släppa igenom lösningar in i eller ut ur celler.

Sjukdomar orsakade av virus tillhörande Lentivirus-släktet. De är flerorganssjukdomar som kännetecknas av lång inkubationstid och ihållande infektion.

I medicinen kan "handled" översättas till "managed" och refererar till att en sjukdom, ett symptom eller ett smittsam tillstånd kontrollerats eller behandlas på ett effektivt sätt. Exempel: "The patient's diabetes is well-managed with medication and lifestyle changes."

Ledinflammation orsakad av bakterier, virus, rickettsier, mykoplasma, svampar eller parasiter. Bakteriell artrit orskas ofta av Streptococcus pneumoniae, Haemophilus influenzae, Staphylococcus aureus eller Neisseria gonorrhoeae. Virusartrit är mindre vanlig och kan vara en yttring av påssjuka, röda hund, hepatit osv.

Utbredd, acellulär stödvävnad i form av hinnor mellan epitel och underliggande vävnad och runt glatt muskulatur. Membranet innehåller makromolekylära beståndsdelar såsom kollagen, laminin och sulfater ade proteoglykaner, och har betydelse för elektrolytpassagen.

Celler som drivs fram in vitro i odlingsmedia som främjar deras tillväxt. Odlade celler används bl a för studier av utveckling, morfologi, metaboliska, fysiologiska och genetiska processer.

Alla medlemmar av släktet Capra, lättrörliga idisslare med ihåliga horn. De är nära besläktade med får.

Bindvävsceller som utsöndrar en extracellulär massa rik på kollagen och andra makromolekyler.

Histokemiskt påvisande av immunreaktiva ämnen med hjälp av märkta antikroppar.

Ankylosing spondylitis (AS) is a type of inflammatory arthritis that primarily affects the spine and sacroiliac joints, which connect the spine to the pelvis. The hallmark feature of AS is chronic inflammation leading to progressive stiffness and pain in the spine, often resulting in fusion of the spinal vertebrae and a hunched-forward posture over time. This condition typically affects young adults, more commonly men than women, and has been associated with a genetic marker called HLA-B27.

Förhållandevis långlivade fagocytiska däggdjursceller som härrör från blodmonocyter. Huvudtyperna utgörs av peritoneala makrofager, alveolarmakrofager, histiocyter, leverns Kupfferceller och osteoklaster. Vid kroniska inflammatoriska förändringar kan de differentiera vidare till epitelioida celler eller smälta ihop till främmande jätteceller eller Langhans-jätteceller.

Ett symtomkomplex bestående av smärta, muskelömhet, ledknäppande och begränsad rörlighet i käkleden. Symtomen är subjektiva och ger sig till känna mer i tuggmusklerna än i själva käkleden. Etiologin är oklar, men kan omfatta t ex onormalt bett och psykofysiologiska faktorer.

Syndrom med psoriasisassocierad ledinflammation, ofta i de yttre interfalangeallederna. Vanligen saknas reumatoidfaktor i sera hos drabbade personer.

Icke-inflammatorisk, degenerativ knäledssjukdom som kan delas in i tre stora kategorier: tillstånd som hindrar normala, synkroniserade rörelser; tillstånd som framtvingar onormala rörelsevägar; och tillstånd som orsakar belastningskoncentration, vilken leder till förändringar av ledbrosket.

Ett utsöndrat matrismetalloproteinas (kollagenas 3; MMP-13) som spelar en fysiologisk roll vid nedbrytning av extracellulär matris i skelettvävnad. Det syntetiseras som en inaktiv prekursor, som aktiveras genom proteolytisk klyvning av dess N-terminalpropeptid. EC?

Antikroppar som produceras av cellfamiljer (kloner) av identiskt lika celler, framställda genom hybridisering av aktiverade B-lymfocyter och tumörceller. Sådana hybrider benämns ofta hybridom.

"RNA (Ribonucleic acid) är ett ensträngat nucleotidmolekylt som fungerar som genetisk budbärare i celler, transportierande genetisk information från DNA till ribosomer under protein syntesprocessen."

Visna-Maedi virus är ett retrovirus som orsakar en slowly progressive, degenerativ lungdisease hos får, även känd som ovine progressive pneumonia (OPP). Det är ett subtyp av lentivirus och relaterat till människans HIV. Visna-Maedi virus infekterar främst monocyter/makrofager i lungorna och centrala nervsystemet, orsakande inflammation och skada på vävnaden över tid.

Membranproteiner, vars främsta uppgift är att underlätta transport av molekyler genom ett biologiskt membran. Till denna stora grupp hör proteiner som medverkar i aktiv transport, passiv transport och jonkanaler.

Analysmetod för vävnadsantigener, antingen direkt, genom konjugering av antikroppar med fluorescensfärg, eller indirekt, genom framställning av antigen-antikroppskomplex, som sedan märks med fluoresceinkonjugerade antiimmunglobulinantikroppar. Provet undersöks därpå i fluorescensmikroskop.

Interleukin 1 Receptor Antagonist Protein (IL-1Ra) är ett naturligt förekommande protein hos människor som fungerar som en kompetitiv inhibitor av interleukin-1 alfa och beta (IL-1α och IL-1β), två cytokiner som utövar proinflammatoriska effekter. IL-1Ra binder till samma receptor som IL-1α och IL-1β, men utan att utlösa den inflammatoriska signaltransduktionen, vilket resulterar i en minskad inflammation.

T-lymfocyter, eller T-celler, är en typ av vita blodkroppar som hör till det adaptiva immunsystemet och spelar en central roll i cellmedierad immunitet. De utvecklas från stamceller i benmärgen och migrerar sedan till thymus, där de mognar och differensieras till olika sorters T-celler med olika funktioner, såsom CD4+ helper T-celler och CD8+ cytotoxiska T-celler. Dessa celler kan aktiveras av antigenpresenterande celler (APC) och svara på infektioner genom att sekretera cytokiner eller direkt döda infekterade celler.

Enzymer som katalyserar nedbrytningen av kollagen genom verkan på peptidbindningarna. EC 3.4.24.-.

Djurarten Oryctolagus cuniculus, av familjen Leporidae och ordningen Lagomorpha. Kaniner föds i hålor, utan päls, och med slutna ögon och öron. Kaniner har 22 kromosompar, medan harar har 24.

Glykoproteiner i cellmembran eller på cellytor.

En förening av gadolinium och kelatmedlet dietylentriaminpentaättiksyra (DTPA), som ges som signalförstärkande "kontrastmedel" vid magnetresonansundersökning av skalle och ryggrad.

En löslig faktor som produceras av monocyter, makrofager och andra celler, och som aktiverar T-lymfocyter och förstärker deras svar på mitogener eller antigener. IL-1 består av två distinkta former, IL-1 alfa och IL-1 beta, som har samma funktioner, men utgör distinkta proteiner. De biologiska effekterna av IL-1 omfattar förmågan att ersätta makrofagbehovet för aktivering av T-celler. Faktorn skiljer sig från interleukin-2.

Sialoglykoproteiner är proteiner som är modifierade med sialiska sockergrupper, vilket är en typ av sackarider. Dessa sockergrupper sitter vanligtvis längst ut på proteinmolekylen och kan ha betydelse för proteinets funktion, till exempel genom att påverka dess interaktion med andra molekyler eller dess struktur. Sialoglykoproteiner förekommer i många olika typer av celler och vävnader i kroppen och har en rad olika funktioner, till exempel kan de vara involverade i cell-till-cell-kontakter, signaltransduktion och immunförsvar.

Lipidlager med en tjocklek av två molekyler. Dubbellagersystem används ofta som modeller för biologiska membran.

En typ av bindväv utan kärl, bestående av kondrocyter (broskceller)i en grundsubstans av typ 2-kollagen och kondroitinsulfat. Det finns tre typer av broskvävnad: hyalint brosk, fibröst brosk och elastiskt (gult) brosk.

Ytantigener som uttrycks på myeloidceller tillhörande granulocyt-monocyt-histiocytserien under differentieringen. Deras reaktioner i normala och elakartade myelomonocytiska celler kan användas för att identifiera och klassificera leukemier och lymfom hos människa.

Tumor necrosis factor-alpha (TNF-α) är ett cytokin som produceras främst av aktiverade macrofager och spelar en central roll i inflammatoriska processer, immunförsvar och regulering av celltillväxt och apoptos.

De båda lipoproteinskikt som omger mitokondrien. Det yttre membranet omsluter hela mitokondrien och innehåller kanaler med transportproteiner som flyttar molekyler och joner in i och ut ur organellen. Det inre membranet är veckat i kristor och innehåller många enzym som är viktiga för cellmetabolismen och energiproduktion (mitokondriella protontranslokerande ATPaser).

Ledsjukdomar är en övergripande benämning på sjukdomar som drabbar leden och omgivande vävnader, vilket kan orsaka smärta, stelhet, svullnad och nedsatt rörlighet.

Ett av metalloproteinasenzymerna, som i huvudsak är ansvarigt för klyvning av fibrillärt kollagen. Det kan bryta ned interstitiella kollagener av typ I, II och III. EC 3.4.24.7.

Proteintransport refererer til den proces, hvor proteiner bliver transporteret gennem cellemembraner for at nå deres destination indenfor eller udenfor cellen. Dette sker ved hjælp af specielle transportproteiner, som kender vej og kan genkende de forskellige typer proteiner. Proteintransport er en nødvendig proces for at sikre, at cellen fungerer korrekt og at proteinerne kan udføre deres biologiske funktioner på det rigtige sted i organismen.

Proteiner utan antikroppsfunktion som utsöndras av inflammatoriska leukocyter och vissa icke-leukocytiska celler och som verkar som intercellulära mediatorer. De skiljer sig från vanliga hormoner genom att de produceras av ett flertal vävnads- eller celltyper snarare än av specialiserade körtlar. Vanligtvis har de lokal parakrin eller autokrin funktion istället för endokrin.

En synaptisk membran är det postsynaptiska neuronala membranet där neurotransmittorers signaler mottas och tolkas som en del av den kemiska signalsubstanstansöverföringen vid en nervcell till nervcell-förbindelse, kallad en synaps.

"Tidsfaktorer" refererar inom medicinen till de aspekter av tiden som kan spela in på en persons hälsa, sjukdomsutveckling eller svar på behandling. Detta kan omfatta sådant som tidpunkt för exponering för en skada eller en infektion, tid som har gått sedan symtom uppstod, eller den tid det tar för en behandling att verka. Tidsfaktorer kan vara av avgörande betydelse för att ställa diagnoser, planera behandlingar och förutse prognoser.

Läkemedel som används för behandling av reumatoid artrit.

En omvänd transkriptaspolymerasekedjereaktion (RT-PCR) är en molekylärbiologisk metod som används för att kopiera komplementär DNA (cDNA) från ett given RNA-molekyl, vilket möjliggör dess detektering och analys.

Metoder för bevarande eller odling av biologiskt material under kontrollerade förhållanden i laboratorium. Hit hör odling av celler, vävnader, organ eller embryon in vitro. Såväl djur- som växtvävnader kan odlas på ett flertal sätt. Kulturerna kan härröra från normal eller onormal vävnad, och utgöras av en enda celltyp eller en blandning av celltyper.

Differentieringsantigener på humana leukocyter. CD är förkortning för "cluster of differentiation", vilket syftar på grupper av monoklonala antikroppar som reagerar på likartat sätt med vissa undergru pper av antigener. Undergrupperna av antigener har samma CD-beteckning.

Purin- och pyrimidinföljden i nukleinsyror och polynukleotider. Kallas även nukleotid- eller nukleosidsekvens.

I medicine refererer "cellinje" til en gruppe af celler med ensartet funktion og opbygning, der samarbejder for at udføre en specifik biologisk proces eller opgave i et levende organisme. Celliner er ofte specialiserede i deres struktur og funktion for at udføre deres rolle effektivt, og de kan findes i alle levende organismer, fra encellet bakterie til komplekse flercellede dyr og planter.

Konstgjorda, små, enkla eller flerskiktsblåsor (tillverkade av lecitiner eller andra lipider) som används för transport av olika biologiska molekyler eller molekylkomplex till celler, t ex läkemedel eller gener. De används även för undersökning av membran och membranproteiner.

Broskbildande polymorfa celler.

Den fenotyp som en gen eller gener uttrycker genom de processer som kallas gentranskription och gentranslation.

Icke-invasiv metod för undersökning av inre anatomistrukturer som bygger på principen att atomkärnor i ett starkt magnetfält absorberar strålningsenergipulser och avger dem som radiovågor, vilka med datateknik kan bearbetas till bilder. Till tekniken räknas även protonspinntomografi.

"Proteinbindning refererar till den process där ett protein binder specifikt till ett annat molekylärt substance, såsom en liten molekyl, ett annat protein eller en jon, vanligtvis genom non-kovalenta interaktioner som hydrogenbindning, Van der Waals-kräfter och elektrostatiska attraktioner. Denna bindning kan regulera funktionen hos det bundna substanceet och är av central betydelse för många biologiska processer, inklusive signaltransduktion, enzymsk aktivitet och transport av molekyler inom cellen."

Grundämne som förekommer i nästan all organiserad vävnad. Det tillhör alkalimetallerna och har kemiskt tecken Ca, atomnummer 20 och atomvikt 40. Kalcium är det allra vanligaste mineralämnet i kroppen och bildar i förening med fosfor kalciumfosfat, som ingår i ben och tänder. Det spelar en essentiell roll för nerv- och muskelfunktioner, i blodkoagulationsprocessen (som faktor IV) och i många enzymp rocesser.

Teoretiska modeller som efterliknar förlopp hos biologiska processer eller sjukdomar. För sjukdomsmodeller hos levande djur

En grupp D-tillhöriga humana leukocytantigener (HLA) av polymorfa glykoproteiner, vilka förekommer på lymfoida celler. De består av alfa och betakedjor, och de har en annan ärftlighet än DQ- och DP-antigener. Deras uppträdande tycks vara kopplat till vissa hudsjukdomar, som t ex pemphigus vulgaris och dermatitis herpetiformis, samt diabetes av typ 1.

Uppdelning eller separation av cellers olika beståndsdelar.

Datorteknik för hantering av tvådimensionella bilder för bildförbättring eller analys.

Ett polypeptidämne som innehåller ungefär en tredjedel av allt protein i ett däggdjur. Det utgör huvudbeståndsdelen av hud och bindväv, och den organiska delen av ben- och tandsubstans. Olika former av kollagen produceras i kroppen, men alla består av tre alfapolypeptidkedjor ordnade i en trippelspiral. Kollagen skiljer sig från andra fibrösa proteiner, som t ex elastin, genom sitt innehåll av prolin, hydroxiprolin och hydroxilysin, avsaknad av tryptofan, samt särskilt genom sitt höga innehåll av polargrupper, ansvariga för proteinets svällande egenskaper.

Lymfoida celler, även kallade B-celler, verksamma i det humorala immunförsvaret. B-cellerna är kortlivade och bildas i stora mängder i människokroppen. De har fått sitt namn pga likheten med celler fr ån fåglarnas bursa. Vid stimulering producerar B-cellerna antikroppar, dock endast av en sort, som sprids i kroppsvätskorna.

"Tertiär proteinstruktur refererar till den tresdimensionella formen och flexibiliteten hos ett protein, som resultat av specifika interaktioner mellan dess sekundära strukturelement, såsom alfa-helixar och beta-skikt."

Proteiner som transporterar specifika ämnen i blodet eller genom cellväggar.

Tunna vävnadsskikt som omger embryot eller fostret och har betydelse för näringstillgång, andning, avföring och skydd. De utgörs av gulsäcken, urinsäcken (allantois), amnion och fosterhinnan (korion).

Vita blodkroppar som bildas i kroppens lymfvävnad. Cellkärnan är rund eller äggformad, med oregelbundet hopklumpat kromatin, medan cytoplasman är typiskt blekblå med azurofila (om befintliga) korn. De flesta lymfocyter kan klassificeras som T- eller B-celler (inklusive undergrupper). De som inte passar in någon av de två huvudgrupperna kallas nollceller.

Ett mått på en lösnings surhetsgrad.

Medel för kemisk rengöring, vanligtvis bestående av långkedjade alifatiska baser eller syror, vilka utövar sina rengörande (fettlösande) och antimikrobiella effekter genom ytverkan som hänger samman med medlens såväl hydrofila som hydrofoba egenskaper. Syn. detergentia.

En art gramnegativa, fakultativt anaeroba och stavformade bakterier som normalt förekommer i den nedre delen av tarmkanalen hos varmblodiga djur. Vanligtvis är den inte patogen, men vissa stammar kan ge upphov till diarré och variga infektioner. Syn. E. coli.

Teknik för identifiering av specifika nukleinsyrasekvenser i intakta kromosomer, eukaryota celler eller bakterieceller med hjälp av specifika nukleinsyramärkta sonder.

En typ av elektrofores där polyakrylamidgel används som diffusionsmedium.

Ett system av cisterner (vätskefyllda hålrum) i cytoplasman hos många celler. Ställvis går det endoplasmatiska nätverket i ett med plasmamembranet eller kärnhöljets yttermembran. Om nätverksmembranets ytor är täckta med ribosomer sägs det vara kornigt, annars sägs det vara glatt.

En grupp genetiskt identiska celler som alla utvecklats ur en enda modercell genom mitos (hos eukaryoter) eller binär delning (hos prokaryoter). Till kloner hör också molekyler av rekombinant-DNA som alla bär en och samma sekvens.

En faktor som stimulerar tillväxt och differentiering av mänskliga B-celler och som även verkar som tillväxtfaktor för hybridom och plasmacytom. Interleukin-6 produceras av många olika celler, som t ex T-celler, monocyter och fibroblaster.

Derivat av fosfatidylsyror där fosforsyran har esterbindning till en kolindel. Fullständig hydrolys ger 1 mol glycerol, fosforsyra och kolin, och 2 mol fettsyror.

En packe tillplattade, små blåsor som medverkar i posttranslationsproduktionen och sorteringen av proteiner, genom att ta emot dem från det endoplasmatiska nätverket och vidarebefordra dem till sekretoriska mikrokärl, lysosomer eller cellmembranet. Proteiner förflyttas med hjälp av transportblåsor som knoppas av från det endoplasmatiska nätverket eller Golgiapparaten och smälter samman med Golgi, lysosomer eller cellmembranet.

Varje påvisbar och ärftlig förändring i det genetiska materialet som medför ändrad genotyp och som överförs till dotterceller och efterföljande generationer.

Mätbara och kvantifierbara biologiska parametrar (som t ex halten av något specifikt enzym eller hormon, fördelningen av en specifik genetisk fenotyp i en population eller närvaron av biologiska ämnen ) som tjänar som indikatorer för hälsorelaterade bedömningar av t ex sjukdomsrisk, psykiska störningar, miljöexponering och dess effekter, tillväxt i cellodling osv.

Proteiner förekommande hos någon bakterieart.

Mikroskopering av prov färgade med fluorescent färgämne (vanligen fluoresceinisotiocyanat) eller av naturligt fluorescerande material, vilka avger ljus vid belysning med UV- eller blått ljus. Vid immunfluorescensmikroskopi utnyttjas antikroppar märkta med fluorescent färg.

Preparering av mycket små bitar av exponerade ytstrukturer hos celler som spräckts efter nedfrysning, för elektronmikroskopering. Provet fryses och klyvs vid låg temperatur i vakuum. Den blottade ytan skuggläggs med kol och platina, och täcks med kol för att en kolavbildning skall erhållas.

En polymerase chain reaction (PCR) är en laboratorieteknik som verkar genom att kopiera en specifik DNA-sekvens i ett exponentiellt tempo, vilket möjliggör detaljerad analys av mycket små mängder av ursprungligt DNA. PCR utförs genom att upprepade gånger höja temperaturen och sänka den igen, vilket låter enzymet polymeras skapa kopior av DNA-sekvensen med hjälp av två specifika primers. Detta möjliggör identifiering och analys av specifika DNA-sekvenser i forskning, diagnostik och forensiska tillämpningar.

Beskrivningar av specifika sekvenser av aminosyror, kolhydrater eller nukleotider som publicerats och/eller deponerats och hålls tillgängliga i databaser som t ex Genbank, EMBL, NBRF eller andra sekvensdataarkiv.

Summan av atomvikterna för de atomer som ingår i en molekyl. En modernare benämning är relativ molekylmassa.

Rekombinanta fusionsproteiner är proteiner som skapats genom att kombinera genetiska sekvenser från två eller fler olika proteinmolekyler, vilket resulterar i en hybridprotein med unika funktionella egenskaper. Genetisk manipulation används för att fusionera generna på ett sådant sätt att de uttrycks som ett enda proteinskapsel i värdenorganismen. Dessa tekniker används ofta inom biomedicinsk forskning för att undersöka proteininteraktioner, skapa nya diagnostiska verktyg och utveckla terapeutiska läkemedel.

Stora, fagocytiska, enkärniga leukocyter som bildas i benmärgen hos ryggradsdjur och släpps ut i blodet. De innehåller en stor, oval och något inbuktad kärna, omgiven av en rymlig cytoplasma och talrika organeller.

Strukturer som utgör en del av cellhöljet eller som till större delen består av cellmembran.

Ett grundämne tillhörande alkalimetallerna. Det har kemiskt tecken K och atomnummer 19. Atomvikten är 39,10. Kalium är den dominerande katjonen i den intracellulära vätskan i muskelvävnad och mellan andra celler. Kaliumjonen är en kraftig elektrolyt och spelar en avgörande roll i regleringen av vätskevolym och upprätthållande av vatten-elektrolytbalansen.

Ytterst tunna, luddliknande utskott från cellmembran som avsevärt utökar ytarean hos cellen.

Ett patologiskt förlopp kännetecknat av vävnadsskada eller vävnadsnedbrytning, orsakat av ett flertal cytologiska och kemiska reaktioner. Vanliga manifestationer är smärta, värmekänsla, rodnad, svullnad och funktionsstörningar.

I en enkel mening kan temperatur inom medicinen definieras som den grad av värmevariation eller termisk energi som mäts i kroppen hos levande organismer, vanligtvis i enheten Celsius (°C) eller Fahrenheit (°F). Den normala kroppstemperaturen för en vuxen människa varierar vanligtvis mellan 36,5 och 37,5 °C (97,7 till 99,5 °F), även om det kan variera något beroende på individuella skillnader, tid på dygnet och metoden för temperaturmätning.

Subcellular fractions refer to the distinct components or particles that are isolated from a cell by various fractionation techniques, each containing different types of cellular structures and molecules. These fractions can include organelles such as the nucleus, mitochondria, endoplasmic reticulum, Golgi apparatus, lysosomes, peroxisomes, and plasma membrane, as well as cytoskeletal elements, ribosomes, and soluble proteins. The isolation of these subcellular fractions allows for the independent study of their unique functions, compositions, and interactions in cellular processes and diseases.

Halvautonoma, självförökande organeller som finns i cytoplasman hos alla celler hos nästan alla eukaryoter. Varje mitokondrie omges av ett dubbelt membran. Det inre är kraftigt inbuktat, och dess utskott kallas kristor (cristae). I mitokondrierna sker oxidativa fosforyleringsreaktioner, vilka leder till bildande av ATP. De innehåller bestämda ribosomer, transfer-RNA, aminacyl-tRNA-syntetaser, och förlängnings- och termineringsfaktorer. Mitokondrier är beroende av generne i kärnan i den cell de befinner sig i för många avgörande typer av budbärar-RNA. Mitokondrier antas ha uppstått ur aeroba bakterier som etablerat ett symbiotiskt förhållande med primitiva protoeukaryoter.

Aminosyrors ordningsföljd i en polypeptidkedja. Den utgör proteiners primärstruktur och är av avgörande betydelses för proteinkonfigurationen.

Förflyttning av ämnen genom cellmembran och epitellager mot en elektrokemisk gradient, på bekostnad av metabolisk energi.

Cellers upptag av extracellulära ämnen i membranbundna vakuoler eller mikroblåsor. Endosomer spelar en central roll för endocytos.

En immunanalysmetod som utnyttjar en antikropp med enzymmarkör, t ex pepparrotsperoxidas. Då antingen enzymet eller antikroppen binds till ett adsorberande substrat behåller båda sin biologiska aktivitet. Förändringen i enzymaktivitet till följd av enzym-antikropp-antigenreaktionen är proportionell mot mängden antigen och kan mätas med spektrofotometri eller med blotta ögat. Det har utvecklats många varianter av metoden. Syn. ELISA.

"Kontrastmedel är ett preparat som ges under bilddiagnostiska undersökningar, såsom röntgen, CT eller MRI, för att öka kontrasten och skärpan på strukturer inne i kroppen, vilket underlättar visualiseringen av specifika anatomiska detaljer eller patologiska förändringar."

En ljusmikroskopteknik där endast en punkt belyses och undersöks åt gången. En bild byggs upp genom att objektet skannas punkt för punkt. Ljuskällan kan vara av konventionell typ, eller laser eller UV-ljus.

Djursjukdommar vars kliniska mekanismer är tillräckligt lika dem hos annan sjukdom hos människor för att de skall kunna tjäna som modell. Sjukdomen hos djuret kan antingen vara framkallad eller naturlig.

Den del av cellen som innehåller cytosolen och andra strukturer än cellkärnan, mitokondrierna och större vakuoler.

Röda blodceller. Mogna blodkroppar saknar kärna, är formade som bikonkava skivor, och innehåller hemoglobin, vars funktion är att transportera syre. Syn. erytrocyter.

Experimentella eller teoretiska modeller för undersökning av molekylers form, elektroniska egenskaper eller interaktioner. Hit hör även analoga molekyler, datorframställd grafik och mekaniska strukturer.

De reaktiva områden på en makromolekyl som är direkt envolverade i dess specifika sammankoppling med en annan molekyl.

Spänningsskillnaden, normalt ungefär -180mV, som upprätthålls över det inre mitokondriemembranet genom en nettovandring av positiv laddning över membranet. Den utgör huvudkomponenten av den protonpotential som driver ATP-syntesen i mitokondrier.

En medicinsk definition av 'Purpurmembran' är en patologisk tillstånd där små blodkärl under huden eller slemhinnor fylls med blod som inte kan cirkulera korrekt, vilket orsakar blåa eller röda prickar eller fläckar på ytan. Detta kan vara ett tecken på allvarliga sjukdomar såsom blodsjukdomar, infektioner eller autoimmuna störningar.

Reglerade, jonselektiva glykoproteiner som förflyttar sig genom membran. Den jonkanalstyrande stimuleringen kan utgöras av membranpotentialen, läkemedel, cytoplasmatiskt signalämne eller mekanisk belastning. Jonkanaler som utgör inbyggda delar av jonotropa neurotransmitterreceptorer räknas inte hit.

'Natrium' er en kjemisk betegnelse for det som engelskspråklige lærebøker og artikler ofte refererer til som "sodium". I medicinsk sammenheng vil man oftest finne termen natrium brukt i forbindelse med ionsamlinger, elektrolytbalanse eller i sammenheng med bestemte sykdommer.

I enkelhet kan 'proteinkonfiguration' definieras som den specifika rymdstrukturen och orienteringen hos de aminosyror som utgör ett protein. Denna konfiguration bestäms av proteinkedjans primära struktur (sekvensen av aminosyror) samt hur dessa aminosyror är hopfogade och vevda i rummet, vilket kallas för sekundär, tertiär och kvartär struktur. Proteinkonfigurationen har en direkt betydelse för proteinets funktion och stabilitet.

Löslighet är ett mått på hur mycket av ett ämne som kan lösas i ett visst medium, ofta en vätska som vatten. Det specificerar den maximala mängden av ett ämne som kan fördelas i ett givet volym av medium under specifika betingelser, vanligtvis vid en given temperatur. Lösligheten uttrycks ofta kvantitativt som en koncentration, till exempel i enheter som gram per liter (g/L) eller mol per liter (M). Det är värt att notera att löslighet kan variera beroende på faktorer som temperaturen och påverkan från andra ämnen.