Apparater, där blod och syrgas åtskiljs med ett halvgenomträngligt membran, oftast av teflon eller polypropylen, genom vilket det sker ett gasutbyte. Membranet kan utgöreas av en serie parallella plattor eller ett antal ihåliga fibrer. I det senare fallet kan antingen blodet passera genom fibrerna, som är omgivna av gas, eller passera utanför fibrerna, som i detta fall är gasfyllda.

En oxygenator är ett medicintekniskt enhet som används under hjärt-lungmaskinbehandling för att tillföra syre till blodet och ta bort koldioxid från blodet, utanför kroppen. Detta görs genom att blodet passerar över en membran som separerar blodet från ett gasblandat område, där syre tillsätts och koldioxid avlägsnas.

Avledande av blodflödet från höger förmaks öppning direkt till aortran (eller lårbensartären) via en oxygenator (syresättningsapparat), och därmed ledande det förbi såväl hjärtat som lungorna.

Användning av en livsuppehållande teknik som cirkulerar blod genom ett syresättningssytem, t ex bestående av en pump, en membranoxygenator och en värmeväxlare. Tekniken används bl a i samband med behandling av rökskadade, vid andningssvikt och hjärtsvikt.

Tunna vävnadsskikt som täcker delar av kroppen, som skiljer angränsande kaviteter eller som förbinder angränsande strukturer.

Lipider, huvudsakligen fosfolipider, kolesterol och små mängder glykolipider som finns i membran, inkl. cellmembran och intracellulära membran. Lipiderna kan förekomma som dubbellager i membranen, med inneslutna proteiner mellan lagren och yttre proteiner på membranets utsida. Membranlipider är nödvändiga för aktiv transport, ett flertal enzymatiska aktiviteter och membranbildning.

Det fett- och proteinhaltiga, och selektivt genomsläppliga, membran som omger cytoplasman i prokaryota och eukaryota celler. Hos de flesta typer av mikrobiella celler gränsar den utåt till cellväggen.

Tunna strukturer som omger de subcellulära enheterna eller organellerna i eukaryota celler. De omfattar en rad olika membran anslutna till cellkärnan, mitokondrierna, golgiapparaten, det endoplasmatiska närverket, lysosomerna, plastiderna och vakuolerna.

Spänningsskillnaderna över ett membran. För cellmembran beräknas de genom att spänningen uppmätt på utsidan membranet subtraheras från den spänning som uppmätts innanför membranet. Potentialskillnaderna beror på olikheter i koncentrationen av kalium, natrium, klorid och andra joner utanför och innanför membranen hos celler eller organeller. För retningsbara celler varierar membranens vilopotential mellan -30 och -100 mV. Fysikaliska, kemiska eller elektriska stimuli kan bidra till att öka den negativa potentialen (hyperpolarisering) eller minska den (depolarisering).

Konstgjorda membran, som t ex halvgenomsläppliga membran för artificiell njurdialys, enkelmolekylskiktade och dubbelmolekylskiktade membran som används som modeller för simulering av biologiska cellmembran. Sådana membran används även i samband med styrd vävnadsläkning.