I en enkel medicinsk kontext, kan 'Poly U' referera till en specifik sekvens av nukleotider (en polyuridintrack) som förekommer i vissa typer av RNA-molekyler, såsom messenger RNA (mRNA). Poly U-sekvenser spelar en viktig roll i celldifferentiering och proteinsyntes. Det är också ett potentialt terapeutiskt mål för att behandla vissa virusinfektioner, eftersom vissa virus använder sig av poly U-sekvenser för att replikera sin egen RNA.
I en genetisk kontext, kan "Poly A-U" referera till en sekvens av flera adenin (A) och uracil (U) baser i RNA. "Poly" betyder "många", så "Poly A-U" innebär att det finns en lång sekvens med endast A och U baser följande varandra i rad.
"Uracilnukleotider" är en typ av nukleotider som innehåller den nucleobasen uracil. De förekommer naturligt i RNA, men inte i DNA där thymin används istället. Uracilnukleotider bygger upp strukturen hos enskilda nukleotider i en RNA-molekyl, tillsammans med en pentos (ribos) sockerstruktur och en fosfatgrupp.
Polynukleotider är långa kedjor av nukleotider, som är de grundläggande byggstenarna i nucleinsyror såsom DNA och RNA. Varje nukleotid består av en sockerhaltig bas (purin eller pyrimidin), en fosfatgrupp och en pentos-socker (ribose eller deoxyribose). I polynukleotider är dessa nukleotider kedjebundna med varandra genom fosfatbrückor mellan sockerna i varje nukleotid, vilket resulterar i en lång, slingrande kedja. DNA-molekyler består av två komplementära polynukleotidkedjor som är sammanbundna med varandra genom basparning (A-T och G-C), medan RNA oftast består av en enda polynukleotidkedja. Polynukleotider spelar därför en central roll i arvsförutsättningarna, genuttryck och cellulär reglering
I en enkel medicinsk definition, refererar "Poly A" till en sekvens av adenin (A) baser som förekommer vid 3'-slutet av eukaryota messenger RNA (mRNA) strängar. Denna sekvens kallas även för poly(A)-svansen och är vanligtvis mellan 50 och 250 nukleotider lång. Poly(A)-svansen hjälper till att stabilisera mRNA, underlätta transporten av mRNA från nucleus till cytoplasma och bidra till translationsinitieringen.
En ribonukleas (RNas) är ett enzym som bryter ned RNA-molekyler i mindre segment genom att hydrolysavspjälka fosfodiesterbindningarna mellan dess nucleotider. Det finns olika typer av ribonukleaser, inklusive RNas A, RNas B och RNas C, som är specifika för att klyva specifika sekvenser i RNA-molekyler. Dessa enzymer spelar viktiga roller i cellulär regulering, såsom proteinsyntes, RNA-modifiering och immunförsvar.
NAD+ ADP-ribosyltransferase är ett enzym som katalyserar överföringen av en ADP-ribosgrupp från molekylen NAD+ till ett proteinmottagare, vilket resulterar i modifiering och påverkan av proteinets funktion.
I en enskild medicinsk betydelse refererar "Poly C" till en speciell typ av RNA-sträng som innehåller ett repetitivt segment med flera cytosinbaser (C) i rad. Detta fenomen är vanligtvis förknippat med vissa sjukdomstillstånd, såsom spinocerebellär ataxi och myasteni gravis. Poly C-RNA:er kan också spela en roll i regleringen av proteinsyntes genom att interagera med ribosomer och andra translationella faktorer.
Poly I-C är ett syntetiskt dubbelsträngat RNA-analog av viralt RNA som används som immun adjuvans och antiviralt medel inom forskning. Det stimulerar immunsystemet genom att aktivera toll-like receptor 3 (TLR3) och melanom differentiation associated gene 5 (MDA5), vilket leder till produktion av typer I och III interferoner och andra cytokiner, vilket i sin tur ger ett starkt immunologiskt svar. Poly I-C används ofta som modellsubstans för att studera antiviral respons och autoimmuna sjukdomar.
Ett ribosom är en komplex struktur i cellen som syntetiserar proteiner genom att translatera information från RNA till aminosyror, vilket resulterar i bildandet av en peptidkedja. Ribosomen består av två subenheter, en större och en mindre, som innehåller ribosomalt RNA (rRNA) och proteiner. De två subenheterna interagerar med varandra samt med mRNA (budbärar-RNA) och tRNA (transfer-RNA), för att bygga upp en proteinmolekyl korrekt enligt genetisk information. Ribosomer finns i både cytoplasma och mitokondrier, och spelar därför en central roll i cellens proteinsyntes.
I en enkel mening kan 'Poly dA-dT' definieras som en artificiell, repeaterande DNA-sekvens där en sträng bestående av adenin (A) baser parar sig med en komplementär sträng bestående av thymin (T) baser. "Poly" refererar till den repetitiva naturen av sekvensen. Denna typ av konstrukt används ofta i molekylärbiologi för att exempelvis kappa (skära upp) DNA-molekyler eller skapa plasmidkonstruktioner.
Poly(A)denosine diphosphate-ribose (PAR) är ett posttranskriptionellt modifieringsförening som bildas på proteiner, främst histoner, av enzymkomplexet poly(ADP-ribose)polymeraser (PARP). PAR består av flera ADP-riboseenheter som är kovalent bundna till varandra och till målproteinet. Denna modifikation spelar roll i regleringen av cellytiska processer, såsom DNA-skador och reparation, transkription och apoptos.
I en genetisk kontext, refererer "Poly G" til en repetitiv sekvens af guanin (G) baser i DNA eller RNA. Poly G betegner en gentagelse af tre nukleotider, "GGC", der koder for glycin aminosyre. Hvis denne sekvens gentages flere gange, kan det resultere i en expanderet repeatsekvens, der kan have patogene konsekvenser for cellen og er associeret med bestemte neurodegenerative lidelser, når det sker i cerebral cortex.
I en enkel medicinsk definition är 'Poly I' ett syntetiskt dubbelsträngat RNA-molekyl (dsRNA) som används som immunmodulator och stimulerar det adaptiva och innata immunsvaret. Det är känt för att aktivera cellulär immuniteten genom att binda till toll-like receptor 3 (TLR3) och cytoplasmatiska RNA-sensorer som retar upp signaltransduktionen av interferon och andra cytokiner, vilket resulterar i en antiviral respons. Poly I används också som adjuvant för att öka effektiviteten hos vaccin och kan ha potential inom cancerbehandling genom att stimulera immunsystemet att attackera tumörceller.
I en enskild medicinsk betydelse kan "Poly T" stå för en polymeraser med specificitet för DNA-basen thymin (T) under PCR (polymeraskchainreaktion). Denna typ av polymeras kallas även Taq-polymeras och är vanligen hämtad från thermofila bakterier, såsom *Thermus aquaticus*. Poly T-polymeras används ofta i molekylärbiologiska tekniker för att amplifiera (kopiera) specifika DNA-sekvenser in vitro.
Polydeoxyribonucleotides are long, synthetic chains of deoxyribonucleotides that are often used in research and medical settings as a component of nucleic acid-based therapies or for the study of DNA structure and function. They can be chemically synthesized with specific sequences to target and manipulate specific genes or genetic elements.
Polyribonucleotides are long, unbranched chains of ribonucleotide monomers, which are the building blocks of RNA (Ribonucleic Acid). Each ribonucleotide monomer consists of a ribose sugar, a phosphate group, and one of four nitrogenous bases: adenine, uracil, guanine, or cytosine. In polyribonucleotides, these monomers are linked together through phosphodiester bonds between the sugar of one monomer and the phosphate group of another, creating a linear structure. These molecules play crucial roles in various biological processes, such as protein synthesis, gene regulation, and cell signaling.
Små nukleäre Ribonukleoproteiner (snRNPs) är komplexe med sammansatta av RNA och protein som deltar i processingen av pre-mRNA i cellkärnan, och U1 är en typ av snRNP. Den specifika uppsättningen små nukleära Ribonukleoproteiner kallas för spliceosomer och de är involverade i splicingprocessen där intronsekvenser tas bort från pre-mRNA och exonsekvenserna sammanfogas för att bilda ett mognat mRNA. U1 snRNP har en speciell roll i initieringen av splicingprocessen genom att binda till startsekvensen för splicingen, känd som 5'-splice site, och hjälper till att stabilisera spliceosomen under dess sammansättning.
En medicinsk kontext definieras 'Polynukleotidadylesteras' som ett enzym som katalyserar den nukleofila attacken av 5'-fosfatgruppen på en polynukleotidkedja till 3'-hydroxylgruppen på en annan polynukleotidkedja, vilket resulterar i en fosfoestersyrabindning mellan dem. Detta enzym är involverat i olika biologiska processer, inklusive DNA-reparation och RNA-syntes.