En T-lymfocytsubset är en grupp av T-celler som delar en gemensam egenskap eller funktion, t.ex. CD4+ (hjälp) eller CD8+ (cytotoxiska) T-celler, vilka har olika roller i cellmedierad immunitet.

Förhållandet mellan lymfocyter som uttrycker CD4-antigen och sådana som uttrycker CD8-antigen. Denna kvot används vid diagnosticering och stadiebestämning av sjukdomar som påverkar immunsystemet, inkl usive HIV-infektion.

T-lymfocyter, eller T-celler, är en typ av vita blodkroppar som hör till det adaptiva immunsystemet och spelar en central roll i cellmedierad immunitet. De utvecklas från stamceller i benmärgen och migrerar sedan till thymus, där de mognar och differensieras till olika sorters T-celler med olika funktioner, såsom CD4+ helper T-celler och CD8+ cytotoxiska T-celler. Dessa celler kan aktiveras av antigenpresenterande celler (APC) och svara på infektioner genom att sekretera cytokiner eller direkt döda infekterade celler.

Differentieringsantigener på tymocyter och på cytotoxiska T-lymfocyter och suppressorceller. CD8-antigener är en del av Ig-supergenfamiljen och är igenkänningselement i MHC klass I-begränsade interakt ioner.

En kritisk subpopulation av regulator-T-celler, delaktiga i igångsättandet av de flesta immunologiska funktioner. HIV-viruset har selektiv tropism för den T4-cell som uttrycker CD4-fenotypmarkören, en HIV-receptor. Det är just utslagningen av denna subpopulation, innehållande såväl T-hjälparceller som T-suppressorceller, som är den främsta orsaken till den omfattande immunsuppression som ses vid H IV-infektion.

Antalet vita blodceller per enhetsvolym i venblod. Med differentialräkning mäts det relativa antalet av olika typer av vita celler.

Antalet lymfocyter per volymenhet blod.

Morfologisk förändring av små lymfocyter i odling till stora, blast-liknande celler med förmåga att syntetisera DNA och RNA och till mitos. Aktivering säts igång av interleukiner, mitogener (som t ex fytohemagglutininer) och pecifika antigen. Aktivering kan även ske in vivo, så som vid vävnadsavstötning och kronisk myeloid leukemi.

Ett organ i övre delen av bukhålan, rikt på blodkärl.

En mätteknik som utnyttjar en maskin för att göra, bearbeta och presentera en eller fler mätningar på enstaka celler ur en cellsuspension. Cellerna färgas vanligen med något fluorescent färgämne som är specifikt för de cellkomponenter som undersöks, t ex DNA, och fluorescensen hos varje cell mäts då den snabbt passerar aktiveringsstrålen (laser eller kvicksilverlampa). Fluorescensen ger ett kvantitativt mått på olika biokemiska och biofysiska egenskaper hos cellen, och utgör även en grund för cellsortering. Andra mätbara optiska parametrar är bl a ljusabsorption och ljusspridning, varav den senare kan användas för mätning av cellstorlek, form, täthet, kornighet och färgupptagning.

En kritisk subpopulation av regulator-T-celler, inblandade i MHC klass-I funktioner. De omfattar både cytotoxiska T-lymfocyter och T-suppressorceller.

Antikroppar som produceras av cellfamiljer (kloner) av identiskt lika celler, framställda genom hybridisering av aktiverade B-lymfocyter och tumörceller. Sådana hybrider benämns ofta hybridom.

Cytotoxic T-lymphocytes, also known as CD8+ T cells, are a type of white blood cell that play a crucial role in the adaptive immune response by directly killing infected or damaged cells and inhibiting viral replication, thereby contributing to the maintenance of tissue homeostasis and the elimination of cancer cells.

Antigena determinanter som känns igen av och binds till T-cellreceptorn. Epitoper som känns igen av T-cellreceptorer sitter ofta inuti antigenet och blir tillgängliga för receptorerna först sedan antigenet luckrats upp genom proteolys.

Antigener som uttrycks på T-lymfocyters yta under differentiering, aktivering, normal utveckling och tumöromvandling. Fenotypisk karakterisering av antigenerna är viktig vid differentialdiagnostik och undersökning av tymisk ontogeni och T-cellfunktion.

Klassificering av undergrupper av lymfocyter baserad på strukturellt och funktionellt olika cellpopulationer.

Nedbrytning av en målcell genom angrepp från immunologiskt aktiva effektorceller. Nedbrytningen kan ske genom direktkontakt med aktiverade T-lymfocyter, lymfoida eller myeloida mördarceller, eller förmedlas av cytotoxiska antikroppar, cytotoxiska lymfcellsfaktorer eller komplement.

CTLA-4 (cytotoxic T-lymphocyte-associated protein 4) är ett transmembrant proteinsignalreceptor som förekommer på aktiverade T-celler och fungerar som en negativ regulator av immunresponsen. Det gör detta genom att konkurrera med CD28 om sina ligander, CD80 (B7-1) och CD86 (B7-2), vilket resulterar i nedsatt aktivering av T-celler och därmed en nedreglering av den immunologiska responsen. CTLA-4 är viktigt för att undvika överaktivitet av det adaptiva immunsystemet och för att underhålla sjukdoms tolerance.

"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används inom forskning. De är så kallade inbredda möss, vilket betyder att de har en mycket konsekvent genetisk bakgrund eftersom de härstammar från en enda individ och har förökat sig genom systerskötsel under många generationer. Detta gör att deras egenskaper är väldigt repeterbara, vilket är användbart inom experimentell forskning. C57BL-stammen är känd för sin robusta hälsa och långa livslängd jämfört med andra mössstammar. De används ofta inom olika områden av biomedicinsk forskning, till exempel cancer-, neurologi- och immunologiforskning.

Ett lösligt ämne som framställs av antigen- eller mitogenstimulerade T-lymfocyter och som inducerar DNA-syntes i naiva lymfocyter.

En grupp genetiskt identiska celler som alla utvecklats ur en enda modercell genom mitos (hos eukaryoter) eller binär delning (hos prokaryoter). Till kloner hör också molekyler av rekombinant-DNA som alla bär en och samma sekvens.

Differentieringsantigener på humana leukocyter. CD är förkortning för "cluster of differentiation", vilket syftar på grupper av monoklonala antikroppar som reagerar på likartat sätt med vissa undergru pper av antigener. Undergrupperna av antigener har samma CD-beteckning.

Mukoproteiner från bönor (Phaseolus vulgaris). Några av dem har mitogen verkan på lymfocyter, andra agglutinerar alla eller vissa typer av erytrocyter eller lymfocyter. De används huvudsakligen vid undersökning av immunmekanismer och i cellkulturer.

Polymorfa HLA-ytantigener av klass I som finns på nästan alla kärnförsedda celler. Ett 20-tal antigener, kodade från A-lokus för multipla alleler på kromosom 6, har identifierats. De utgör mål för T-cellers cytolytiska reaktioner och är avgörande för avstötning eller inte av vävnads-/organtransplantat.

De immunreaktioner som förmedlas av antigenaktiverade T-lymfocyter via lymfokiner eller direkt celltoxicitet. Detta sker utan förekomst av cirkulerande antikroppar eller i fall där antikroppar spelar en underordnad roll.

Celler som drivs fram in vitro i odlingsmedia som främjar deras tillväxt. Odlade celler används bl a för studier av utveckling, morfologi, metaboliska, fysiologiska och genetiska processer.

"BALB/c mus är en inavlad musstamma som används vid försök inom biomedicinsk forskning, känd för sin homogeniska genetiska bakgrund och svarsreaktion på olika typer av stimuli."

Beskrivningar av specifika sekvenser av aminosyror, kolhydrater eller nukleotider som publicerats och/eller deponerats och hålls tillgängliga i databaser som t ex Genbank, EMBL, NBRF eller andra sekvensdataarkiv.

Komplex bestående av minst fem membranbundna polypeptider i mogna T-lymfocyter som är icke-kovalent förbundna med varandra och med T-cellreceptorn (T-cell-antigenreceptorer). CD3-komplexetr inkluderar gamma-, delta-, epsilon-, zeta- och etakedjorna. När antigen binder till T-cellreceptorn överför CD3-komplexet aktiveringssignaler till T-cellens cytoplasma. Gamma- och deltakedjorna i CD3 skiljer si g från T-cellreceptorns gamma- och deltakedjor.

Områden på ett antigen som reagerar med specifika antikroppar.

Aminosyrors ordningsföljd i en polypeptidkedja. Den utgör proteiners primärstruktur och är av avgörande betydelses för proteinkonfigurationen.

Underenheter av den antigena determinanten som lättast känns igen av immunsystemet och sålunda har störst inverkan på specificiteten hos den mobiliserade antikroppen.

Typarten för Lentivirus och orsaken till immunbristsyndromet AIDS. Virusets kännetecken är dess cytopatiska effekt och affinitet för T4-lymfocyter.

Interferon typ II, även känt som IFN-γ (Interferon gamma), är ett cytokin som produceras främst av naturliga killer-celler (NK-celler) och T-hjälpenda celler (Th1) i samband med immunförsvarets respons mot infektioner orsakade av intracellulära patogener, såsom virus och bakterier. IFN-γ har en central roll i cellmedierad immunitet och påverkar aktivt både innate (ospecificerad) och adaptiva (specifik) immunsvar. Det fungerar som en signalmolekyl mellan olika celltyper inom det immunförsvaret och har antivirala, antibakteriella och immunreglerande egenskaper. IFN-γ inducerar även uppeggning av major histokompatibilitetskomplexet (MHC) klass II-molekyler på olika celltyper, vilket underlättar presentationen av antigener till T-

Klassificering av immunsystemets celler utifrån strukturella och funktionella skillnader. Denna bestämning används allmänt för analys och sortering av olika underklasser av T-lymfocyter, baserad på CD-antigen och med hjälp av flödescytometri.

H-2-antigener är ett samlingsnamn för en grupp genetiskt relaterade molekyler hos mus, som utgör en central del av deras major histokompatibilitetskomplex (MHC). Dessa antigener delas in i två huvudklasser: klass I och klass II. Klass I-molekylerna består av tre komponenter - ett transmembrant protein som kallas alpha-1, alpha-2 och alpha-3, samt en lättare peptidkomponent som kallas beta-2 mikroglobulin. De klasa II-molekylerna består av två transmembrana proteiner, alpha och beta.

Lymfoida celler, även kallade B-celler, verksamma i det humorala immunförsvaret. B-cellerna är kortlivade och bildas i stora mängder i människokroppen. De har fått sitt namn pga likheten med celler fr ån fåglarnas bursa. Vid stimulering producerar B-cellerna antikroppar, dock endast av en sort, som sprids i kroppsvätskorna.

Bestämning av antalet CD4-positiva lymfocyter i blodet. Analysen utförs med fluorescensflödescytometri (cytofluorometri; FACS).

Det spektrum av HIV-infektioner som sträcker sig från asymtomatiska seropositiva tillstånd över AIDS-relaterade komplex (ARC) till AIDS.

Den förändring i immunitetstillståndet som följer på det första mötet med antigen och som gör det möjligt för individen att producera antikroppar snabbare och i större mängd vid förnyad kontakt med antigenet.

Ett mannos-/glukosbindande lektin från bönan Canavalia ensiformis. Det är ett kraftigt verkande mitogen som används för att stimulera celltillväxten i lymfocyt-, främst T-lymfocyt-, odlingar. Syn. con A.

I medicine refererer "cellinje" til en gruppe af celler med ensartet funktion og opbygning, der samarbejder for at udføre en specifik biologisk proces eller opgave i et levende organisme. Celliner er ofte specialiserede i deres struktur og funktion for at udføre deres rolle effektivt, og de kan findes i alle levende organismer, fra encellet bakterie til komplekse flercellede dyr og planter.

An "immunodeficiency virus" is a type of virus that can weaken the immune system, making an individual more susceptible to infections and diseases. A well-known example is the human immunodeficiency virus (HIV), which causes AIDS (Acquired Immunodeficiency Syndrome) by infecting and destroying CD4+ T cells, key components of the immune system. This leaves the body vulnerable to various opportunistic infections and cancers. It is important to note that not all immunodeficiency viruses lead to AIDS; however, they all have the potential to significantly impact an individual's overall health and well-being.

En subpopulation CD4+-lymfocyter som samverkar med andra lymfocyter (antingen T- eller B-celler) för att sätta igång en rad immunfunktioner. Hjälpar-T-celler samverkar t e x med B-celler för att producera antikroppar mot tymusberoende antigen och med andra undergrupper av T-celler för att utlösa en rad olika cellförmedlade immunreaktioner.

I medicinsk kontext, refererar "bräss" till det övre fronteriala området på bröstkorgen, ovanför revbenen och under nyckelbenen. Det innehåller strukturer som överhornstarmen, lymfknutgrupper och blodkärl. Brässet är också känt som den fronteriala mediastinum och skiljs från bakre mediastinum av det bröstben som bildar ryggen på bröstkorgen.

Metoder för påvisande av den celltoxiska effekten av en lymfocyt, en lymfocytprodukt, antikropp eller komplement på en målcell.

Virusprodukter som har antigen effekt.

Proteiner utan antikroppsfunktion som utsöndras av inflammatoriska leukocyter och vissa icke-leukocytiska celler och som verkar som intercellulära mediatorer. De skiljer sig från vanliga hormoner genom att de produceras av ett flertal vävnads- eller celltyper snarare än av specialiserade körtlar. Vanligtvis har de lokal parakrin eller autokrin funktion istället för endokrin.

Immunkompetenta celler i lymfsystemet och det blodbildande (hemopoietiska) systemet och i huden. De kallas även interdigiterande, retikulära eller beslöjade. Deras morfologiska och fenotypiska funktion består i att bearbeta antigen eller presentera dem för T-celler, och därmed stimulera den cellulära immuniteten.

Ett HLA-ytantigen som kodas av A-lokus på kromosom 6. Allelen är mer frekvent förekommande hos individer med idiopatisk hemokromatos. HLA-A3 har störd jämvikt i länkningen med HLA-B7 och HLA-DR2.

Proteiner kodade av gag-genen hos retrovirus. Produkterna syntetiseras som regel som proteinprekursormolekyler eller polyproteiner, som sedan klyvs av virusproteaser till de slutliga proteinprodukterna. Många av dessa hör samman med viruspartikelns proteinkärna. gag är förkortning av gruppspecifikt antigen.

I medicinen, refererar "Rosettbildning" till en specifik formation som ser ut som en blomma eller rosett, ofta bildad av celler eller proteiner. Det är vanligtvis associerat med vissa sjukdomstillstånd, såsom cancer och neurodegenerativa störningar. I en enda mening:

55-kD-glykoproteiner ursprungligen definierade som differentieringsantigener på T-lymfocyter, men som också påvisats på andra celler, bl a monocyter/makrofager. CD4-antigener ingår i Ig-supergenfamilj en och deltar som hjälpelement i MHC klass II-immunsvar. På T-lymfocyter bestämmer de hjälpar/inducerarundergruppen. CD4-antigener tjänar dessutom som HIV-receptorer och binder direkt till höljeprotei net gp120.

Antigener på ytan av celler, inklusive infektionsframkallande celler, främmande celler eller virus. De utgörs vanligtvis av proteinhaltiga grupper, och kan vara isolerade, på cellmembran eller cellväg gar.

Klassificering av B-lymfocyter baserad på strukturella eller funktionella skillnader mellan cellpopulationer (undergrupper).

En art apor av släktet Macaca som lever i Indien, Kina och andra delar av Asien. Aporna används i stor utstreckning i biomedicinsk forskning och anpassar sig väl till vistelse bland människor.

'Receptorer, antigen, T-celler' är termer inom immunologin och hänvisar till olika aspekter av den adaptiva immuniteten.

Celler som har spontan cytotoxisk verkan mot en rad tumörceller utan föregående immunisering. De förekommer hos icke-immuna människor och försöksdjur och betraktas av somliga som mördarceller (med antikroppsberoende celltoxisk effekt), men de kan även döda utan närvaro av antikroppar.

I en medicinsk kontext refererar "Said" vanligtvis till den medicinska diagnosen "Sjögrens syndrom", som är en autoimmun sjukdom där kroppens immunförsvar angriper slemhinnor i kroppen. Detta kan orsaka torka i ögon och mun, men symptomen kan även påverka andra delar av kroppen.

Genetiskt identiska individer framavlade genom syskonparning i tjugo eller fler generationer, eller genom parning mellan föräldrar och avkomma med vissa restriktioner. Alla djur inom en inavlad stam kan spåras tillbaka till en gemensam anfader till den tjugonde generationen.

HLA-ytantigener av klass I som kodas från mer än 30 påvisbara alleler på B-lokus i HLA-komplexet, de mest polymorfa av alla HLA-specificiteter. Flera av dessa antigener (t ex HLA-B27, -B7, -B8) är starkt kopplade till anlag för reumatism och andra autoimmuna sjukdomar. Precis som andra HLA klass I-determinanter spelar de en roll vid de cytolytiska T-lymfocyternas cellulära immunreaktioner.

Glykoproteiner med hög molekylvikt som uteslutande visar sig på ytan av leukocyter och deras hemopoetiska stamceller. CD45-familjen b estår av ett flertal medlemmar som alla är produkter av en enda ge n. Uttryck av CD45 är nödvändigt för signallering via T-cellreceptorn.

En lymfocytkultur, blandad, är en laboratorietest där man odlar och analyserar en blandning av olika typer av vita blodkroppar, kallade lymfocyter, som tas från ett vävnadsprov eller blodprovet hos en patient. Testet används för att undersöka hur cellerna reagerar på olika stimuli, till exempel infektioner eller substanser, och för att hjälpa till att ställa en diagnos av eventuella sjukdomar som beror på problem med immunförsvaret.

Specifik avsaknad av immunreaktion mot ett visst antigen hos en individ med iövrigt normalt immunförsvar. Bristen kan bero på tidig kontakt med antigenet hos en immunologiskt omogen individ (foster eller nyfödd) eller hos en vuxen som utsatts för extremt stora doser eller ytterst små mängder av antigenet, eller genom exponering för strålning, antimetaboliter, antilymfocytserum osv.

Antigener som kommer till uttryck framförallt på ytan av levande celler under de olika stadierna av mognad och differentiering. De är organ- och vävnadsspecifika immunologiska markörer och användbara vid studier av normal cellutveckling såväl som tumörbildning.

Ett HLA-ytantigen som kodas av A-lokus på kromosom 6. Detta antigen är kopplat till förmågan att känna igen Influensa A-viruset.

Avsiktlig stimulering av värdens immunsvar. Aktiv immunisering innebär tillförsel av antigen eller immunologiska adjuvantia. Passiv immunisering innebär tillförsel av immunsera eller lymfocyter eller deras produkter (t ex transferfaktor, immun-RNA) eller transplantation av immuncellproducerande vävnad (tymus eller benmärg).

"Cell separation" refererar till metoder och processer som används för att skilja och isolera specifika celltyper eller populationer av levande celler från varandra eller från ett heterogent cellsamhälle, baserat på deras differensierade fysiska, kemiska eller genetiska egenskaper. Detta kan uppnås genom användning av olika tekniker som flöteskopseparation, magnetisk- och fluorescensbaserad cellsorting, centrifugation, filtrering och enzymatisk digestion. Cellseparation är en viktig procedur inom biomedicinsk forskning och kliniska tillämpningar som in vitro-forskning, diagnostik, regenerativ medicin och cellterapi.

Stora, polymorfa transmembranglykoproteiner med icke-kovalent bindning till icke-polymorft beta 2-mikroglobulin. Hos människor är det tre strukturgener på kromosom 6 som kodar för HLA-A-, HLA-B- och HLA-C-antigenerna. Hos möss kodar de tre generna K, D och L på kromosom 17 för H-2-antigenerna. Klass 1-antigener finns på de flesta kärnförsedda celler och påvisas genom sin reaktion med alloantisera. Dessa antigener ger sig tillkänna vid vävnadsavstötningsprocesser och begränsar cellförmedlad upplösning av virusinfekterade celler. De är främst förknippade med reumatologiska tillstånd och vissa tumörsjukdomar.

Vita blodkroppar som bildas i kroppens lymfvävnad. Cellkärnan är rund eller äggformad, med oregelbundet hopklumpat kromatin, medan cytoplasman är typiskt blekblå med azurofila (om befintliga) korn. De flesta lymfocyter kan klassificeras som T- eller B-celler (inklusive undergrupper). De som inte passar in någon av de två huvudgrupperna kallas nollceller.

En medicinsk definition av "virusvaccin" är:

Ovala eller bönformade knutor (1 - 30 mm i diameter) belägna längs lymfsystemets kärl.

Purin- och pyrimidinföljden i nukleinsyror och polynukleotider. Kallas även nukleotid- eller nukleosidsekvens.

Regulatory T-lymphocytes, often abbreviated as Tregs, are a specialized subtype of CD4+ T cells that play a crucial role in maintaining immune tolerance and preventing autoimmune diseases by suppressing the activation and proliferation of effector T cells and other immune cells.

"Mitogen" är ett medico-biologiskt begrepp som refererar till en substans eller en signal som stimulerar celldelning, specifikt mitosen, i celler som är kapabla av att dela sig. Mitogena stimuli får vanligtvis reaktion hos vissa typer av celler, särskilt vita blodkroppar (leukocyter), genom att aktivera intracellulära signaltransduktionsvägar som slutligen leder till upphörande av celldelningscykeln hos en quiescent cell och början av en ny celldelingsprocess. Exempel på naturliga mitogena ämnen inkluderar tillväxtfaktorer, som ger signaler för celldelning under normala fysiologiska processer, medan vissa virusproteiner och tumörpromotorer kan också agera som mitogena på obehaglig sätt och bidra till onkogenes eller cancerutveckling.

Mogna lymfocyter och monocyter som transporteras av blodet till områden utanför kroppens kärlsystem. Till formen kan de skiljas från mogna, kornförande leukocyter genom sina stora, loblösa kärnor och frånvaro av grova, kraftigt färgade cytoplasmakorn.

Ett skeende där antigen uppträder så att lymfocyter kan bekanta sig med det. Presentationen sker med hjälp av speciella celler, antigenpresenterande celler (APC), som ibland måste bearbeta antigenet f ör att det skall kännas igen. Detta kan gå till så att presentationscellen slukar och bryter ner antigenet för att därefter presentera fragment på cellytan.

'Receptorer, antigen, T-celler alfa-beta' refererar till de centrala komponenterna i adaptiva immunsystemets specifika erkännande och respons mot främmande ämnen, såsom patogener.

Metoder för undersökning av antikroppsbindning till bestämda områden på antigena proteiner. Epitopkartläggning tillämpas framförallt vid immunkemiska analyser. Syn. epitopmappning.

Typarten av Orthopoxvirus, och besläktad med kokoppsvirus, men med okänt ursprung. Viruset har använts för levande vaccin mot smittkoppor. Det används också som vektor för tillförsel av främmande DNA till djur. Kaninkoppsvirus är en underart av Vacciniavirus.

Det genområde som innehåller platserna (loci) för de gener som avgör strukturen hos de serologiskt definierade (SD) och lymfocytdefinierade (LD) transplantationsantigenerna, för gener som styr strukturen hos immunsvarsassocierade antigener, för immunsvarsgener, vilka reglerar djurs förmåga till immunreaktion mot antigena stimuli, och för de gener som avgör strukturen och/eller nivån för kompementets fyra första komponenter. "Major histocompatibility complex" brukar förkortas MHC.

"Tidsfaktorer" refererar inom medicinen till de aspekter av tiden som kan spela in på en persons hälsa, sjukdomsutveckling eller svar på behandling. Detta kan omfatta sådant som tidpunkt för exponering för en skada eller en infektion, tid som har gått sedan symtom uppstod, eller den tid det tar för en behandling att verka. Tidsfaktorer kan vara av avgörande betydelse för att ställa diagnoser, planera behandlingar och förutse prognoser.

Antigenkodande bitar av rekombinant DNA,som ges som vaccin för förebyggande eller behandling av infektionssjukdom. Värdcellerna tar upp DNA:t, uttrycker antigenet och presenterar det för immunsystemet på ett sätt som liknar förloppet vid en naturlig infektion. Därmed framkallas ett humoralt och cellulärt immunsvar mot det producerade antigenet. Det rekombinanta DNA:t (DNA-vektorn) kallas naket DNA eftersom inga komplexa föreningar eller bärare behövs; plasmiden injiceras med saltlösning eller annan buffer.

Fortskridande begränsning av utvecklingsförmågan och tilltagande specialisering av funktioner som sker under embryots utveckling och som leder till bildandet av specialiserade celler, vävnader och org an.

Antigener som är förknippade med specifika proteiner hos det utvecklade T-cellsimmunbristviruset hos människa (HIV); de kallas även HTLV-III-antigener eller LAV-antigener.

Den yttre framtoningen hos individen. Den är resultat av samspelet mellan generna och mellan genotypen och miljön.

Typarten av Arenavirus, ursprungligen av Gamla världens arenavirus, som framkallar en vilande infektion hos möss. Hos människor kan infektionen vara omärklig eller ge ett influensaliknande tillstånd, med lindrig aseptisk meningit eller svårartad meningoencefalomyelit. Viruset kan även ge infektion hos apor, hundar, skogsmöss, marsvin och hamster, varav den sistnämnda utgör en epidemiologiskt viktig värd.

HLA-A11 är ett genetiskt antigen som tillhör den stora gruppen human leukocyte antigens (HLA) och är beläget på cellmembranet. HLA-antigenet är viktigt för immunsystemet eftersom det hjälper till att skilja själva kroppens celler från främmande celler, såsom virusinfekterade celler och cancerceller.

T-cellförstärkning av B-cellsvaret på tymusberoende antigen.

Vacciner bestående av inaktiverat HIV eller några av dess komponentantigener, utvecklade för förebyggande av AIDS. Vacciner innehållande antigener är framställda med genetisk rekombination.

En grupp antigener som omfattar såväl MHC-antigener som "minor histocompatibility"-antigener. De förra bestäms genetiskt av MHC. De avgör vävnadstypöverensstämmelse och orsakar avstötningsreaktioner vid transplantationer. De senare är alloantigener som ger en svagare avstötningsreaktion.

En cells förökning genom delning.

Glykoproteiner i cellmembran eller på cellytor.

"Lymfocytuttömning" refererar till en procedure där lymfocyter, en viss typ av vita blodkroppar, elimineras eller reduceras i antal i kroppen. Detta kan ske genom olika metoder som medicinering, apheres (en sorts blodrening) eller transplantation. Orsaken till en lymfocytuttömning kan vara behandling av autoimmuna sjukdomar, överaktiva immunsystem eller förberedelse inför en benmärgstransplantation.

"Peptider är korta aminosyrekedjor som bildas genom att flera aminosyror binds samman med peptidbindningar, vilket skapar en polymer med biologisk aktivitet."

"Virusbelastning" refererer til mængden af viruspartikler i en given biological prøve, såsom blod, sputum eller væv. Det er et mål for den aktive infektion og kan anvendes til at overvåge effektiviteten af antivirale behandlinger.

Receptorer på aktiverade T- och B-celler i form av komplex bestående av en 55 kD-peptid, som reagerar med den monoklonala anti-Tac-antikroppen, och en 75 kD, icke-Tac, interleukin 2-bindande peptid. Receptorn uppträder i två former, en med mycket hög affinitet för och en med låg affinitet för IL-2. Högaffinitetsformen tycks förmedla uteslutande den tillväxtfrämjande reaktionen på IL-2. Receptorn förekommer i stort antal på vilande HTLV-1-leukemiceller, men inte på normala, vilande celler.

"Antikroppsbildning, eller immunrespons, är en process där B-celler producerar specifika proteiner, kallade antikroppar, för att bekämpa främmande ämnen som intränger i kroppen, såsom virus och bakterier."

Hypersensitivity, Delayed (typically referred to as Type IV hypersensitivity) is a cell-mediated immune response that becomes amplified over time, usually peaking after 24-72 hours following exposure to the antigen. Unlike other types of hypersensitivity reactions, it does not involve antibodies. Instead, activated T-cells recognize and respond to the antigen presented by antigen-presenting cells (APCs), releasing cytokines that recruit and activate more immune cells, leading to inflammation and tissue damage. Common examples of Type IV hypersensitivity reactions include contact dermatitis, tuberculin skin test reactions, and some forms of drug eruptions.