Den vitellina membranen är ett tunnt skikt som omger äggulan (vitellen) hos ägg från både däggdjur och fåglar. Det fungerar som en barriär mellan äggulan och den omgivande vätskan inne i ägget, och hjälper till att hålla äggulan sammanhållen och skyddad under utvecklingen av embryot. Den vitellina membranen är kompositionellt relaterad till den zonella membranen som också omger äggulan, men har något annorlunda egenskaper och funktioner.
Alla proteiner som finns i ägg från alla djurarter.
Den vitellina ducten, även känd som den yolkståndare, är en embryonal remnant som förbinder fostrets tarm med moderkakan under fostertiden. Denna kanal transporterar näring från moderkakan till fostret i tidiga stadier av utvecklingen. I de flesta fall stängs den vitellina dukten av och degenererar innan barnet föds, men i vissa fall kan den förbli öppen och orsaka en medfödd defekt känd som Meckels divertikel.
Ett fylum ryggradslösa djur omfattande ledmaskarna. Hit hör marina annelider (Polychaeta), sötvattenannelider, jordmaskar (Oligochaeta) och iglar. Endast iglarna är av medicinskt intresse.
Det yttre skyddshöljet på ägg.
I en enskild medicinsk betydelse refererar 'ovum' till den hälften av den befruktade äggcellen hos däggdjur, inklusive människan, som bidrar med sinoploiden (den kvinnliga arvsanlaget) under befruktningen. Ovum är också känt som en äggcell eller en primär oocyte och är den mogna, icke befruktade cellen som produceras i äggstockarna under den kvinnliga reproduktionscykeln. När ett spermatozoon (spermie) penetrerar och befruktar ovumet bildas en zygot, vilket är den första cellen i en embryo.
Den yttre fosterhinnan.
Oogenese är den process genom vilken kvinnliga könsceller, äggceller eller oocyter, utvecklas och mognar i äggstockarna (ovarierna). Den resulterar i produktionen av ett fullt utvecklat ägg, som kan bli befruktat för att bilda en zygot, den första cellen i ett embryo. Oogenesen börjar under fostertiden och fortsätter fram till menopausen.
Vanlig benämning för arten Gallus gallus, tamfjäderfä inom familjen Phasianidae och ordningen Galliformes.
Tunna vävnadsskikt som täcker delar av kroppen, som skiljer angränsande kaviteter eller som förbinder angränsande strukturer.
En flugart som används mycket i genetisk forskning pga sina stora kromosomer.
Proteiner från insektarter tillhörande släktet Drosophila (bananfluga, fruktfluga). Särskilt proteiner från den mest välundersökta Drosophilaarten, Drosophila melanogaster, tilldrar sig stort intresse när det gäller forskning inom morfogenes och utveckling.
Lipider, huvudsakligen fosfolipider, kolesterol och små mängder glykolipider som finns i membran, inkl. cellmembran och intracellulära membran. Lipiderna kan förekomma som dubbellager i membranen, med inneslutna proteiner mellan lagren och yttre proteiner på membranets utsida. Membranlipider är nödvändiga för aktiv transport, ett flertal enzymatiska aktiviteter och membranbildning.
Det fett- och proteinhaltiga, och selektivt genomsläppliga, membran som omger cytoplasman i prokaryota och eukaryota celler. Hos de flesta typer av mikrobiella celler gränsar den utåt till cellväggen.
Tunna strukturer som omger de subcellulära enheterna eller organellerna i eukaryota celler. De omfattar en rad olika membran anslutna till cellkärnan, mitokondrierna, golgiapparaten, det endoplasmatiska närverket, lysosomerna, plastiderna och vakuolerna.
Spänningsskillnaderna över ett membran. För cellmembran beräknas de genom att spänningen uppmätt på utsidan membranet subtraheras från den spänning som uppmätts innanför membranet. Potentialskillnaderna beror på olikheter i koncentrationen av kalium, natrium, klorid och andra joner utanför och innanför membranen hos celler eller organeller. För retningsbara celler varierar membranens vilopotential mellan -30 och -100 mV. Fysikaliska, kemiska eller elektriska stimuli kan bidra till att öka den negativa potentialen (hyperpolarisering) eller minska den (depolarisering).
Ett släkte små, tvåvingade flugor (bananfluga, fruktfluga) med ungefär 900 kända arter. Inga andra arter av organismer är så väl undersökta i genetiskt och cellbiologiskt hänseende som dessa.
En oöcyt (singular form av oocyter) är ett äggcell som mognar inne i en honas äggstock (ovarium). Den är den största cellen i den mänskliga kroppen och kan delas in i olika stadier baserat på dess utveckling. Oöcyten består av två delar: den haploida kärnan, som innehåller halva antalet kromosomer jämfört med en vanlig diploid cell, och den omgivande zonapellucidamembranen. När oöcyten har nått full mognad är den redo för befruktning och utvecklas sedan till en zygot och fortsätter att dela sig och utvecklas till ett embryo.
Konstgjorda membran, som t ex halvgenomsläppliga membran för artificiell njurdialys, enkelmolekylskiktade och dubbelmolekylskiktade membran som används som modeller för simulering av biologiska cellmembran. Sådana membran används även i samband med styrd vävnadsläkning.
Beskrivningar av specifika sekvenser av aminosyror, kolhydrater eller nukleotider som publicerats och/eller deponerats och hålls tillgängliga i databaser som t ex Genbank, EMBL, NBRF eller andra sekvensdataarkiv.