"Kromofob adenom" er en type med adenom, som er en godartet voksom tumor i epitellsvulsten i en kirtel. "Kromofob" refererer til at de celler i tumoren mangler typiske kromatinsmulringer (kromatin er det sted hvor DNA er sammenrullet og pakket sammen med histonproteiner), som normale celleker har. Dette gør at cellerne ser frem for alt lyse under mikroskopi, da de ikke indeholder så meget DNA at se på. Kromofob adenomer er oftest beliggende i tykt tarm og lever og er en af de hyppigste typer af benigne tumorer i disse organer. Selv om de fleste kromofob adenomer ikke udvikler sig til kræft, kan visse større eller atypiske kromofob adenomer have potentiale for at blive maligne (kræftudvikling). Derfor bør disse tumorer fjernes chirurgisk.

En körtelsvulst, också känd som neoplasma eller tumör, är en abnorm odling av celler i en körtel. Körtelsvulstar kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna).

Godartade körtselsvulstar växer långsamt och stannar ofta upp vid en viss storlek. De tenderar att vara lokaliserade till den körtel de utgår från och sprider sig sällan till omgivande vävnader eller andra delar av kroppen. Godartade körtselsvulstar kan i vissa fall orsaka symtom beroende på deras storlek och plats, men de är oftast behandlingsbart och ger sällan allvarliga komplikationer.

Elakartade körtselsvulstar däremot växer snabbare och kan sprida sig till omgivande vävnader och andra delar av kroppen. De kan orsaka symtom som obehag, smärta, svullnad eller utslag beroende på deras storlek och plats. Elakartade körtselsvulstar behandlas oftast aggressivt med kirurgi, strålbehandling eller kemoterapi för att försöka eliminera cancercellerna och förhindra spridning till andra delar av kroppen.

Det är viktigt att notera att endast en läkare kan ställa en diagnos efter en undersökning och eventuella tester, så om du misstänker att du har en körtselsvulst bör du kontakta din läkare omedelbart.

Adenom kolon är en typ av godartad tumör (growth) som utvecklas i slemhinnan (mucosa) i tjocktarmen (colon). "Oxyfilt" beskriver ett specifikt histologiskt (cellstrukturellt) mönster hos adenomen, där cellkärnorna innehåller en ökad mängd eosinofil cytoplasma. Detta kan vara ett tecken på ökad celldelning och potential till onkogen transformation (cancerutveckling). Ökad storlek, celldjup och celldelning i adenomen är relaterade till risk för cancerutveckling.

Kortfattat kan njurtumörer definieras som onkologiska tillstånd orsakade av obehindrad celldelning och växt i njurarna. Detta kan leda till att godartade (benigna) eller elakartade (maligna) tumörer bildas. De vanligaste formerna av njurtumörer är kidney cancer, som oftast drabbar vuxna och kan vara av olika subtyper beroende på vilken celltyp de utvecklas ifrån. Renal cell carcinom (RCC) är den vanligaste subtypen och representerar ungefär 80-85% av alla njurcancerfall. Andra typer inkluderar transsitional cell carcinom, Wilms tumör (som främst drabbar barn) och sarcoma. Symptomen på njurtumörer kan variera beroende på storlek och placering men kan inkludera blod i urinen, smärta eller obehag i ländryggen, onormala urinerade mängder och viktminskning. Behandlingen beror på typ, grad och stadium av tumören men kan omfatta kirurgi, strålbehandling, immunoterapi eller målinriktad terapi.

Ren cell carcinoma (RCC) är en typ av cancer som utgår från de tubulära epitelcellerna i njuren. Det är den vanligaste formen av njurcancer hos vuxna och utgör cirka 80-85% av alla primära njurcancertumörer. RCC kännetecknas ofta av ett långsamt tillväxttempero, men den kan också vara aggressiv och sprida sig till andra delar av kroppen. Symptomen på RCC kan variera stort, men de vanligaste tecknen är blod i urinen, smärta eller tryckkänsla i flanken, och en kändisk knöl i buken. Behandlingen för RCC beror på cancerstadiet, storleken på tumören, om den har spridit sig till andra delar av kroppen och patientens allmänt tillstånd. Behandlingsalternativen innefattar operation, strålbehandling, immunterapi, målinriktad terapi och kemoterapi.

Hypofysmörer, även kallade hypofyssammansatta neoplasmer, är en övergripande benämning på godartade (benigna) eller elakartade (maliga) tumörer som utvecklas i hypofysens (hjärnbarkens främre del) hypothalamuskirtel. Dessa tumörer kan variera i storlek och aggressivitet, och de kan orsaka olika symtom beroende på var de är belägna och hur storleken är.

De vanligaste symptomen som förknippas med hypofysmörer inkluderar:

* Förändringar i synen eller synfältet, som kan orsakas av tryck på näthinnan eller optiska nerverna.
* Hormonella rubbningar, såsom förändringar i menstruationscykeln, impotens, trötthet, ökad vikt och svettningar.
* Huvudvärk och yrsel.

Hypofysmörer kan delas in i två kategorier: funktionella och icke-funktionella tumörer. Funktionella tumörer producerar överdrivna nivåer av ett eller flera hormoner, medan icke-funktionella tumörer inte gör det. De vanligaste typerna av hypofysmörer är prolaktinom (en funktionell tumör som producerar för höga nivåer prolaktin), nonfunctioning pituitary adenoma (en icke-funktionell tumör som inte producerar hormoner) och adrenokortikotrop hormon (ACTH)-producerande tumörer (som orsakar Cushings sjukdom).

Diagnos av hypofysmörer ställs vanligen genom en kombination av symtom, fysiska undersökningar och bilddiagnostik, såsom magnetresonansavbildning (MRI) eller datortomografi (CT). Behandling kan innebära mediciner, strålbehandling eller kirurgi.

Keratin-7 är ett protein som tillhör keratinfamiljen och förekommer naturligt i vår kropp. Det är ett cytoskelettprotein, vilket betyder att det hjälper till att ge cellen struktur och form. Keratin-7 finns specifikt i epitelceller, som är de celler som bildar ytskiktet på oss och våra slemhinnor.

Keratin-7 är ett så kallat "basal keratin", vilket innebär att det främst återfinns i basala epitelceller, det vill säga de celler som sitter närmast under det skikt av döda celler som bildar ytan på till exempel huden. Keratin-7 har visat sig vara ett användbart markörprotein vid differentialdiagnostiskt syfte inom patologi, eftersom dess förekomst kan peka på vissa typer av cancer och andra sjukdomar som drabbar epitelcellerna.

Adenom, pleomorfi betecknar en specifik typ av godartad (icke-cancerös) tumör som kan uppstå i olika kroppsdelar, vanligtvis i tarmen eller urinvägarna. Ordet "pleomorft" refererar till att cellerna innehåller ovanliga variationer i storlek, form och kärninnehåll.

En pleomorf adenom består av blandade typer av epitelceller (ytliga celler som lining hud eller slemhinnor) och stromaceller (underliggande bindvävsceller). Dessa celler kan ha olika former, storlekar och kärninnehåll. Pleomorfa adenomer är oftast små och orsakar inga symtom, men i sällsynta fall kan de växa och leda till besvär eller bli onkologiska (cancerösa).

Det är viktigt att notera att en pleomorf adenom inte ska förväxlas med en pleomorf sarcoma, som istället är en ondartad tumör.

En villöst adenom är en godartad (icke cancertagen) tumör som uppstår i den slemhinna som tapetserar insidan på hålrum och rör i kroppen, till exempel i tarmar, matstrupe och luftvägar. Ordet "villöst" refererar till att tumöcellerna har en utskjutande, fingerliknande struktur som liknar gräsblandare eller borst. Dessa tumörer kan vara mycket små eller växa sig stora och orsaka symtom beroende på deras storlek och var de är belägna.

I vissa fall kan en villöst adenom utvecklas till cancer, särskilt i tjocktarmen. Därför rekommenderar läkare ofta att patienter som har en historia av villöst adenom eller andra riskfaktorer för tjocktarmscancer ska ha regelbundna screening-undersökningar för att upptäcka eventuella återväxande eller onormala tillväxt.

Klarcellsadenokarcinom (Clear cell adenocarcinoma) är en sällsynt cancertyp som kan uppstå i olika kroppsregioner, såsom njurar, lungor, thyroid, och kvinnliga reproduktiva organ. Det karaktäriseras av tumörceller med klara cytoplasman och distinkta cellmembran. Klartecellsadenokarcinom har ofta ett aggressivt tillväxtmönster och kan vara svår att behandla, beroende på dess läge och omfattning när den diagnostiseras. Prognosen för klartecellsadenokarcinom varierar beroende på cancertyp och stadium vid diagnos.

Calbindin 1 är ett protein som binder calciumjoner och hör till familjen av calmodulin-like proteiner. Det förekommer naturligt i djurceller, särskilt i nerv- och muskelceller. Calbindin 1 hjälper till att reglera intracellulära processer som påverkas av calcium, såsom neurotransmission, excitation-contraction-koppling och cellsignalering. Proteinet har också en roll i skyddet av nervceller mot skador orsakade av excitotoxicitet och oxidativ stress. Calbindin 1 kan användas som markör för specifika populationer av nervceller inom centrala nervsystemet, till exempel i hjärnbarken och cerebellum.

Papillärt karcinom är en typ av skildrotskörtelcancer (dvs cancer i sköldkörteln). Det är den näst vanligaste formen av sköldkörtelskancer och utgör ungefär 15-20% av alla sköldkörtelskancrar. Papillärt karcinom tenderar att växa långsamt och sprider sig sällan till andra delar av kroppen, vilket gör det till en av de mer behandlingsbara formerna av sköldkörtelskancer.

Papillärt karcinom karaktäriseras av att cancercellerna bildar små, fingerliknande utskott (papiller) inne i sköldkörteln. Dessa celler kan också ha en speciell egenskap att producera ett protein som kallas tyreoideoperoxidas (TPO).

Symptomen på papillärt karcinom kan variera, men de vanligaste symptomen inkluderar:

* En ökad knöl i halsen eller en förändring av en befintlig knöl
* Sväljningsbesvär
* Hosta eller andnöd
* Röstförändringar, såsom raspighet eller heshet

Om papillärt karcinom misstänks på grund av dessa symptom kan en rad olika tester användas för att ställa en diagnos, inklusive:

* Fysisk undersökning av halsen
* Blodprover för att mäta nivåerna av tyreoideahormoner och TPO-proteinet
* Ultraljud av sköldkörteln
* Biopsi, där en liten del av knölen tas bort för undersökning under mikroskop

Om du tror att du kan ha papillärt karcinom eller någon annan form av sköldkörtelsjukdom bör du genast kontakta din läkare.

'Myelin and lymphocyte-associated proteolipid proteins' refererer til et slags proteiner som findes i hjernevævet og nerveceller. De er en del af myelinskeden, der isolerer nervefibre og hjælper med at overføre nerveimpulser hurtigt og effektivt. Disse proteiner spiller også en rolle i immunforsvaret, da de kan binde til lymfocytter, hvilket er vigtigt for reguleringen af immunresponset.

En binjurebarksad (eller "adenom") är en godartad tumör som utvecklas i binjurebarken, den yttre delen av binjuren. Denna typ av tumör växer vanligtvis långsamt och orsakar ofta inga symptom under de tidiga stadierna. Emellertid kan stora binjurebarksader leda till ökad produktion av hormonet aldosteron, vilket i sin tur kan resultera i högt blodtryck och elektrolytbrist. I vissa fall kan även symtom som svaghet, trötthet, muskelkramper och polyuri (överdrivet urinutflöde) uppstå. Behandlingen av binjurebarksader kan bestå av kirurgisk borttagnig om tumören är stor eller orsakar symtom. I mindre allvarliga fall kan observation och övervakning vara tillräcklig.

Enligt Mayo Clinic definieras levercellsadenom (hepatocellulär adenom) som följer:

"Levercellsadenom är en sällsynt, icke-kancerös tumör i levern. Den utgörs av övertillväxt av leverceller (hepatocyter). Levercellsadenom kan vara ensligt förekommande eller förekomma flera samtidigt. Ofta upptäcks de slumpmäntligt under undersökningar för andra sjukdomar."

Det är värt att notera att levercellsadenom vanligtvis inte orsakar några symptom, men i sällsynta fall kan det leda till komplikationer som blödning eller omvandlas till levercancer.

Birt-Hogg-Dubé syndrome (BHD) is a rare genetic disorder characterized by the development of benign skin tumors called fibrofolliculomas, as well as an increased risk of developing kidney cancer and other types of benign lung cysts or spontaneous pneumothorax (collapsed lung). The syndrome is caused by mutations in the folliculin (FLCN) gene.

The symptoms of BHD can vary widely among affected individuals, but the most common features include:

* Multiple fibrofolliculomas: These benign skin tumors typically appear on the face, neck, and upper body, and are characterized by white or yellowish bumps that do not cause pain or discomfort.
* Kidney cancer: People with BHD have an increased risk of developing kidney cancer, particularly a type called renal cell carcinoma. The risk of kidney cancer is estimated to be around 15-30% in people with BHD.
* Lung cysts and spontaneous pneumothorax: People with BHD may develop benign lung cysts that can lead to a collapsed lung (pneumothorax). This occurs when air leaks out of the lung cyst into the space between the lung and chest wall, causing the lung to collapse.
* Other features: Some people with BHD may also develop colon polyps, parotid gland tumors, or benign breast tumors.

BHD is inherited in an autosomal dominant manner, which means that a person has a 50% chance of inheriting the mutated gene from an affected parent. However, some cases of BHD may occur spontaneously due to new mutations in the FLCN gene. There is currently no cure for BHD, but treatments are available to manage the symptoms and reduce the risk of complications.

'Parvalbumin' är ett protein som tillhör kategorin calciumbindande proteiner. Det förekommer naturligt i vissa typer av muskelceller, framförallt i snabbkontraktila muskler hos lägre djur, såsom fiskar och amfibier. Proteinet har en hög affinitet till calciumjoner och fungerar som en buffert för att reglera intracellulärt calciumnivåer under muskelkontraktioner. Parvalbumin hittas också i vissa neuron i hjärnan, där det tros spela en roll i regleringen av kalciumhomöostas och neurotransmission.

Immunohistochemistry (IHC) är en teknik inom patologi och histologi som kombinerar immunologiska metoder med mikroskopisk observation för att visualisera specifika proteiner eller antigener i celler eller vävnader. Denna teknik använder sig av specifika antikroppar som är markerade med en fluorescerande markör eller en enzymatisk reaktion, vilket gör det möjligt att lokalisera och identifiera olika typer av celler och strukturer inuti ett vävnadsprov. IHC används ofta som en diagnosmetod inom klinisk medicin för att ställa diagnoser på olika slags cancersjukdomar och andra sjukdomar som är relaterade till specifika proteiner eller antigener.

En nefrektomi är ett kirurgiskt ingrepp där en eller båda njurarna tas bort. Ordet kommer från grekiskans 'nephros', som betyder "njure", och 'ektomia', som betyder "avlägsnande".

Detta ingrepp kan vara nödvändigt av olika anledningar, till exempel vid cancer i njuren, svår skada på njuren eller vid allvarlig kronisk njursjukdom. I vissa fall kan enbart en del av njuren tas bort, ett så kallat partiell nefrektomi. Efter en nefrektomi behöver patienten i regel livslång ersättning av njurfunktionen, till exempel peritonealdialys eller hemodialys, om den kvarstående njuren inte har tillräcklig funktion för att upprätthålla kroppens balans av vätska och elektrolyter. I vissa fall kan en njurtransplantation vara ett alternativ.

Människokromosomer är de strukturer i cellkärnan som innehåller genetisk information i form av DNA. Människan har totalt 23 par av kromosomer, varav det tionde paret består av två X-kromosomer hos en kvinnlig individ (honkromosompar) och ett X- och ett Y-kromosom hos en manlig individ (haninkromosompar). Dessa kromosomer är viktiga för att bestämma kön och är involverade i utvecklingen av könsorganen och andra könsspecifika egenskaper.

Tumörmarkörer är substance som kan användas för att hjälpa till att diagnosticera, behandla eller övervaka cancer. Biologiska tumörmarkörer är substance som produceras av cancerceller själva eller av kroppen i respons på cancercellerna. De kan mätas i blod, urin, vävnad eller andra kroppsfluidor. Exempel på biologiska tumörmarkörer inkluderar proteiner, hormoner, virus och DNA-sekvenser. Vissa tumörmarkörer är specifika för en viss typ av cancer medan andra kan påträffas i flera olika sorters cancer. Nivåerna av tumörmarkörer kan variera beroende på cancertyp, stadiet och graden av cancern, samt patientens ålder, kön och hälsostatus.

The medically accepted definition of "adaptor protein complexes, mu subunit" are a family of proteins known as AP-1, AP-2, AP-3, AP-4, and AP-5. These complexes play a crucial role in intracellular transport by linking cargo proteins to the cytoskeleton and motor proteins that move them within the cell. The mu subunit is a critical component of these complexes, contributing to their stability and specificity for different cargo proteins.

The AP-1 complex, for example, is involved in transport between the endoplasmic reticulum and Golgi apparatus, as well as recycling of proteins from the plasma membrane back to the Golgi. The AP-2 complex, on the other hand, is primarily responsible for clathrin-mediated endocytosis at the plasma membrane.

Defects in these adaptor protein complexes have been linked to various human diseases, including neurological disorders and cancer.

Människokromosomer, par 1, även kända som autosomala kromosomparet 1, är de två identiska kromosomerna i det 1:a av människans 23 par av kromosomer. Varje individ har en uppsättning av 46 kromosomer, inklusive två uppsättningar av 22 autosoma (icke- könsrelaterade) kromosomer och ett par könskromosomer. Människokromosomen, par 1, är den största av de 22 autosomala kromosomerna och innehåller tusentals gener som ger instruktioner för hur kroppen ska fungera och utvecklas. Varje människa har två identiska exemplar av kromosomen, par 1, en från varje förälder.

Heterotopic ossification (HO) är en medicinsk term som refererar till att benvävnad bildas utanför dess normala plats i kroppen. Detta kan inträffa när benvävnadskomponenter, såsom benceller och kollagen, migrerar och växer in i mjuk vävnad som muskler, senor eller bindväv.

Heterotopic ossification kan vara asymptomatisk eller orsaka symptom beroende på dess storlek och plats. Symptomen kan inkludera smärta, svullnad, rörelsebegränsningar och ömhet i det drabbade området. I vissa fall kan HO leda till funktionsnedsättning eller vara förknippat med komplikationer såsom trängsel eller nekros i de drabbade vävnaderna.

Det finns olika typer av heterotopic ossification, inklusive traumatisk HO som kan uppstå efter skador eller operationer och neurologisk HO som kan förekomma hos personer med skador på centrala nervsystemet, såsom ryggradsbråck eller hjärnskada. Behandlingen av HO kan innefatta mediciner, fysioterapi, strålbehandling och i vissa fall kirurgi.

Människokromosomer är de genetiska strukturer som innehåller DNA och skyddas av proteiner, kända som histoner. Människan har totalt 46 chromosomer, arrangerade i 23 par. "Par 2" refererar till det andra paret kromosomer i en människa. Det första paret är könkromosomerna, X och Y, som bestämmer individens kön. Det andra paret är autosomala kromosomer, alla lika storlek och form, vanligtvis refererade till som chromosompar 1-22.

Så, "Människokromosomer, par 2" refererar till det andra paret av autosomala kromosomer hos en människa, alltså de kromosomer med nummer 2 i varje cellkärna. Varje individ har två exemplar av denna kromosomen, en från modern och en från fadern. Dessa kromosomer innehåller tusentals gener som påverkar många olika egenskaper och funktioner hos en människa.

Tillväxthormonproducerande hypofysadennom, även kallat akromegali om det utvecklas efter slutet av tillväxtperioden, är en ovanlig endokrin sjukdom orsakad av en benign tumör (adennom) i hypofysen som producerar för mycket tillväxthormon (GH). Tillväxthormonet reglerar kroppens tillväxt och muskelmassa, men när nivåerna blir för höga kan det leda till olika symptom som exempelvis förändringar i ansiktets utseende, större händer och fötter, svullnad i huden, extremiteter och muskler, röstförändringar, svettningar, trötthet, sexuell dysfunktion och ökat hungerkänsla. I vissa fall kan det även orsaka allvarliga komplikationer som diabetes, högt blodtryck, hjärtproblem och sömnapné. Behandlingen innefattar ofta kirurgi för att avlägsna tumören, strålbehandling eller medicinsk behandling med läkemedel som minskar GH-produktionen.

Tjock- och ändtarmstumörer är oegentliga växtor (neoplasier) i tjocktarmen eller ändtarmen. De kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna), där de senare kallas kolorektala cancer. Kolorektala cancer är en av de vanligaste typerna av cancer i världen och orsakas ofta av förändringar i gener som styr cellcykeln och reparationen av DNA. Andra faktorer som ökar risken för kolorektal cancer innefattar ålder, tobaksrökning, fetma, fysisk inaktivitet och vissa dietfaktorer, såsom en hög konsumtion av rött kött och processat kött. Symptomen på kolorektal cancer kan vara blödningar från anus, diarré eller förstoppning, smärta i magen eller ovanför analöppningen, trötthet och viktminskning. Behandlingen av kolorektal cancer beror på typen, graden och platsen på cancern, men den kan innefatta kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi.

En tjocktarmspolyp är en liten, ofta välliknande tillväxt som sticker ut från den inre ytan av tjocktarmen (colon). Polyper kan vara godartade eller elakartade. De flesta polyper är dock godartade och växer mycket långsamt över flera år.

Det finns två huvudtyper av godartade kolonpolyper: adenomatösa och hyperplastiska polyper. Adenomatösa polyper kan under vissa omständigheter utvecklas till cancer i tjocktarmen, medan hyperplastiska polyper sällan gör det.

Tjocktarmspolyper kan vara så små att de inte kan ses med blotta ögat och upptäckas först under en koloskopi. Andra polyper kan vara stora nog att synas på röntgenbilder eller vid en rektal undersökning.

Om du har tjocktarmspolyper bör din läkare övervaka dem genom regelbundna koloskopier för att se till att de inte växer eller blir canceroaserade. Om en polyp är stor eller cancerous kan den behöva tas bort under en koloskopi eller kirurgiskt ingrepp.

En ACTH-producerande hypofysadennom är en typ av godartad (benign) tumör i hypofysen, den del av endokrina systemet som producerar hormoner. Denna speciella typ av hypofysadennom producerar ett hormon som kallas adrenocorticotrop hormon (ACTH). Överproduktion av ACTH leder till överproduktion av cortisol, ett steroidhormon, från binjurarna. Detta tillstånd kallas Cushings syndrom och kan orsaka en mängd symtom som ökad fetma, muskelsvaghet, hudbrist, högt blodtryck, förhöjd blodsocker och benbrott. Behandlingen av ACTH-producerande hypofysadennom innebär ofta kirurgiskt avlägsnande av tumören, strålbehandling eller medicinsk behandling med hormonhämmare.

Adaptoprotein Complex 1, även känt som "ATPase Family AAA Domain Containing 3A" (ATAD3A), är ett protein som finns i mitokondrierna, de energiproducerande kompartmenten i celler. Det är en del av ett större komplex som hjälper till att reglera mitokondriens form och funktion, inklusive dess DNA-replikering och -transkription. Adaptoprotein Complex 1 har också visat sig spela en roll i celldöd genom apoptos och neurodegenerativa sjukdomar som Parkinson's disease.

Keratin-20 är ett protein som är associerat med olika typer av epitelceller, särskilt i huden och tarmarna. Det är ett av de högre molekulära vikten keratinproteinerna och används som en differentieringsmarkör för specifika celltyper. Keratin-20 produceras främst av olika sorters skivepitelceller, till exempel i den oväntade squamösa differensieringen hos tarmcancer och i huden där det används som en markör för att identifiera specifika celltyper.

I medicinsk kontext kan mätningar av Keratin-20-nivåer användas som ett sätt att diagnostisera olika sorters cancer och andra sjukdomar som påverkar epitelcellerna.

'In situ-hybridisering, fluorescerande' (FISH) är en molekylärbiologisk teknik som används för att detektera och lokalisera specifika DNA- eller RNA-sekvenser i celler eller vävnader. Denna teknik kombinerar två metoder: in situ-hybridisering, där en specifik prob (vanligtvis en DNA- eller RNA-sekvens) hybridiseras med komplementär sekvens i en cell, och fluorescensmikroskopi, där man använder fluorescerande markörer för att visualisera platsen för hybridiseringen.

I FISH-tekniken etiketteras proben med en eller flera fluorescerande molekyler, vanligtvis fluoroforer som absorberar ljus av ett visst våglängde och emitterar ljus av ett annat våglängde. När proben hybridiserar med komplementär sekvens i cellen eller vävnaden kan man använda ett fluorescensmikroskop för att avbilda den plats där hybridiseringen har skett, och därmed lokalisera specifika DNA- eller RNA-sekvenser in situ.

FISH är en känslig och specificerad teknik som används inom flera områden av biomedicinsk forskning och diagnostik, till exempel för att undersöka kromosomstruktur och -avvikelser, identifiera genetiska mutationer och avvikande genuttryck, och studera interaktioner mellan DNA-sekvenser.

Människokromosomer, par 6, även kända som karyotyp 46,XY, refererar till de två sexuella kromosomerna hos en man. Kromosomen X är något större än kromosomen Y och innehåller ungefär 2 000 gener vardera, medan kromosomen Y endast innehåller omkring 78 gener. Tillsammans med de 22 par autosomala kromosomerna (par 1-22) utgör de människans totalt 46 kromosomer.

I en normal cell hos en man består varje celldelning av mitos eller meios genom att den delar upp sig i två identiska dotterceller med samma uppsättning 46 kromosomer, inklusive par 6. Vid befruktningen förenas ett ägg (46,X) och en spermie (46,X eller 46,Y), vilket resulterar i en zygot som kan utvecklas till en embryo med 46 kromosomer.

Abnormaliteter i antalet eller strukturen av de sexuella kromosomerna kan leda till olika former av kromosomavvikelser, såsom Klinefelters syndrom (47,XXY) eller Turners syndrom (45,X). Dessa är vanligtvis associerade med olika grader av utvecklingsstörning och könsspecifika symtom.

Neprilysin, också känt som neutral endopeptidase (NEP), är ett enzym som finns i cellmembranet hos många olika djur, inklusive människor. Det spelar en viktig roll i regleringen av olika fysiologiska processer genom att bryta ned peptider, proteiner som har blivit klippta ned från sina ursprungliga former till kortare bitar, till sina enskilda aminosyror.

Specifikt är neprilysin involverat i nedbrytningen av flera peptider som har betydelse för hjärtats funktion och blodtrycket, inklusive atrielt natriuretiskt peptid (ANP), kardiodrilin och bradykinin. Genom att bryta ned dessa peptider hjälper neprilysin till att reglera vatten- och saltbalansen i kroppen, vilket kan ha en effekt på blodtrycket.

Neprilysin har också visat sig vara involverat i andra processer som inflammation, immunresponser och neurodegenerativa sjukdomar.

Tissue microarray (TMA) analysis är en teknik inom patologi och forskningsmedicin som möjliggör simultan analys av gener eller proteinuttryck i hundratals olika vävnadsprover. Denna metod innebär att små cylindriska prover tas från formellainbalsamerade, paraffinembedda vävnader och placeras i en enda mottagarblock. Därefter skärs tunna sektioner av detta block och används för immunhistokemisk eller fluorescensin situhybridisering (FISH) färgning, för att sedan analyseras med hjälp av ett mikroskop.

TMA-analys är användbar inom cancerforskning och personifierad medicin, då den möjliggör jämförelse av gener eller proteinuttryck mellan olika individers tumörer och normala vävnader. Den kan också användas för att undersöka samband mellan molekylära markörer och kliniska utfall, såsom överlevnad eller respons på behandling.

"Adenom, acidofilt" är inte en etablerad medicinsk diagnos på engelska, så det är möjligt att du söker efter information om två separata medicinska begrepp. Låt oss bryta ner ditt frågeställande i två delar:

1. Adenom: Detta är en benign (godartad) tumör som utvecklas från körtlarnas epitelceller. Adenomer kan förekomma i olika organ, till exempel tarm, livmoder, sköldkörtel och prostata. De flesta är ofarliga, men i vissa fall kan de bli så stora att de orsakar symtom som illamående, kräkningar eller blödningar. I sällsynta fall kan en adenom transformeras till en malign (ontartad) tumör.

2. Acidofilt: Detta är ett begrepp inom patologi som används för att beskriva celler eller vävnader som har en hög affinitet till sura färglösningar, vilket indikerar en högre pH-värde (mer basiskt). Acidofila celler innehåller ofta stora mängder proteiner som är rika på basiska aminosyror.

Om du letade efter information om en godartad tumör i ett specifikt organ som har en hög affinitet till sura färglösningar, kan det vara svårt att hitta någon direkt koppling mellan de två begreppen. Det är möjligt att du letade efter information om en godartad tumör i ett specifikt organ som har acidofila celler, men utan ytterligare kontext eller detaljer är det svårt att ge en exakt medicinsk definition.

Om du kan ge mer information eller specificera din fråga, skulle jag vara glad att hjälpa dig med mer information.

En koloskopi är en medicinsk undersökningsmetod där man använder en flexibel, belysningsbar tub som kallas koloskop. Koloskopet leds genom endast delar av tjocktarmen och hela tunntarmen för att undersöka dem. Koloskopi används ofta för att leta efter cancer eller polypers (förädlade vävnader som kan bli cancertackla) i tjocktarmen och tunntarmen. Den kan också användas för att behandla problem i tarmarna, till exempel att ta bort polypers eller andra abnormiteter. Koloskopi är en relativt smärtfri procedur som ofta utförs med lokalbedövning och ibland med lugnande medicin.

Adenomatous polyps are benign (noncancerous) growths that develop on the lining of the large intestine (colon and rectum). They are a type of polyp that has the potential to become cancerous over time if not removed. These polyps are caused by an overgrowth of glandular tissue, which can lead to the formation of finger-like projections called villi on the surface of the polyp.

Adenomatous polyps are often asymptomatic and are typically discovered during routine colonoscopies or other diagnostic tests. However, if they grow large enough, they may cause symptoms such as rectal bleeding, abdominal pain, or changes in bowel habits.

People who have adenomatous polyps are at increased risk of developing colorectal cancer, so it is important to have regular colonoscopies to monitor for the development of new polyps and remove them if necessary. The removal of adenomatous polyps can significantly reduce the risk of colorectal cancer.

Calbindin är ett protein som binder calciumjoner och hjälper till att reglera cellers calciumhomöostas. Det förekommer naturligt i däggdjursvävnader, särskilt i nerv- och muskelceller. Calbindin har också visat sig ha en neuroprotektiv effekt och kan vara involverat i minnes- och läringsprocesser. Det är ett mycket konservativt protein som finns hos flera olika arter, inklusive människor. Calbindin har också visat sig ha en viktig roll i regleringen av cellcykeln och kan vara involverat i cancerutvecklingen.

PROLaktINOM är ett sällsyntt, godartat tillväxt i hypofysen, en liten endokrin gland som ligger i hjärnan. Prolaktinomer orsakar ofta förhöjda nivåer prolaktin hormon i blodet, vilket kan leda till symptom som menstruationsstörningar hos kvinnor, bröstutveckling eller mjölkflöde hos icke gravida kvinnor och män, samt nedsatt sexlust och impotens hos män. I allvarliga fall kan prolaktinomen orsaka synnedsättning eller andra hormonella störningar. Behandlingen innefattar ofta mediciner som sänker prolaktinnivåerna, men i vissa fall kan kirurgi vara nödvändig.

Enligt den medicinska ordboken, definieras njuren som: "Ett par vitala, hos däggdjur retroperitonealt placerade exkretoriska organ, vars huvudsakliga funktion är att filtrera blodet och producera urin."

Njurens viktigaste uppgift är att reglera vattnet, elektrolytbalansen och ämnesomsättningen i kroppen. Detta gör de genom att filtrera blodet, absorbera vatten och näringsämnen som behövs och avlägsna skadliga substanser och avfallsprodukter genom urinen. Njurarna hjälper också till att reglera blodtrycket och producera hormoner som styr rödblodskällan, benmärgen och andra kroppsfunktioner.

Människokromosompar 17 består av två identiska kromosomer, som tillsammans innehåller den genetiska informationen för många kroppsfunktioner hos människan. Varje kromosom i paret 17 är en lång, trådlik DNA-molekyl som består av tusentals gener och icke-kodande sekvenser. Dessa gener innehåller instruktionerna för att producera proteiner och reglera andra funktioner i cellen.

Kromosompar 17 är en del av de 23 par som tillsammans utgör den mänskliga karyotypen, och varje individ har två uppsättningar av kromosomer - en från modern och en från fadern. Paret 17 är ett av de autosomala kromosomparen, vilket betyder att det inte är relaterat till kön.

Några exempel på genar som finns på människokromosompar 17 inkluderar:

* TP53: en tumörsuppressorgen som hjälper till att förhindra överdriven celldelning och cancerutveckling.
* CFTR: en gen som orsakar cystisk fibros, när den är muterad.
* SOX9: en gen som spelar en roll i könsbildningen under fostertiden.

Varje människas specifika kombination av gener och deras varianter på kromosompar 17 bidrar till att forma den unika genetiska identiteten hos varje individ.

Adenom, basofilt, är en medicinsk term som refererar till en specifik typ av godartad (icke-cancerös) tumör i bukhinnan (mukosan). Adenom betyder "slemhinnesvulst" och basofil syftar på att cellerna innehåller ett högt antal basofila granuler, en typ av intracellulärt ämne som kan ses under mikroskopi.

Basofila adenom är ovanliga och de flesta fall upptäcks i övre delen av tarmen (duodenum). Dessa tumörer tenderar att vara små, men kan i vissa fall bli större än 1 centimeter i diameter. De kan också vara associerade med en sjukdom som kallas Zollinger-Ellison-syndrom, vilket orsakas av överproduktion av magnyckelkörtelhormonet gastrin.

Även om basofila adenom vanligtvis är godartade, kan de i sällsynta fall bli elakartade (maligna) och utvecklas till cancer. Därför rekommenderas regelbundna kontroller och undersökningar för att övervaka tumörernas storlek och eventuella förändringar över tiden.

Kromosomavvikelsen är ett samlingsbegrepp för olika typer av avvikelser i människans kromosomer. Kromosomer är trådformade strukturer som innehåller DNA, proteiner och genetisk information. De är närvarande i alla celler i kroppen, förutom i könscellerna (spermier och ägg).

Kromosomavvikelser kan uppstå under celldelningen, då kromosomerna kopieras och delas mellan de två nya cellerna. Avvikelser kan orsakas av fel i denna process, exempelvis att kromosomer inte separeras korrekt eller att bitar av kromosomer bryts loss och byter plats med varandra.

Det finns olika typer av kromosomavvikelser:

1. Numeriska avvikelser: Detta innebär att det är för många eller för få kromosomer i cellen. Exempelvis kan en person ha tre exemplar av kromosom 21 istället för de två vanliga, vilket orsakar Down syndrom.

2. Strukturella avvikelser: Detta innebär att en del av kromosomen saknas, upprepas, har bytt plats eller är omvänt. Exempelvis kan en bit av en kromosom ha brutits loss och fastnat på en annan kromosom, vilket kallas en translokation.

Kromosomavvikelser kan leda till olika hälsoproblem, beroende på vilken typ av avvikelse det rör sig om och hur allvarlig den är. Vissa avvikelser kan orsaka missbildningar, utvecklingsstörningar, cancer eller andra sjukdomar. Andra kromosomavvikelser kan dock vara symptomlösa och påverka individen inte alls.

'Binjurebarkstumörer' refererar till abnorma tillväxtor i binjurarnas bark (cortex), som består av specialiserade celler som producerar hormoner. Binjurebarkstumörer kan vara både godartade och elakartade. De godartade tumörerna kallas adenomer, medan de elakartade benämnas adenocarcinomer.

Adenomer är vanligtvis små, icke-kräftliknande tillväxtor som inte sprider sig till andra delar av kroppen. De kan dock producera höga nivåer av binjurehormoner och orsaka symptom som Cushings syndrom eller Conns syndrom.

Adenocarcinomer är sällsynta, men mycket allvarliga former av binjurebarkscancer. De växer snabbt och kan sprida sig till andra delar av kroppen. Symptomen på adenocarcinom inkluderar vanligtvis buksmärta, viktminskning, feber och svettningar.

Behandlingen för binjurebarkstumörer kan omfatta kirurgi, strålbehandling eller mediciner som minskar produktionen av binjurehormoner. Prognosen beror på typen, storleken och spridningen av tumören vid diagnos.

I medicinsk kontext, avses "hornämne" ofta ett ämne som kan ansamlas i kroppen och bilda stenar eller avlagringar. Exempel på hornämnen inkluderar kalciumoxalat och kalciumphosphat, som kan leda till nedsatta njurfunktioner om de ansamlas i njurtarmarna och bildar kidneysten (nyckelbarnssten). Andra exempel på hornämnen är kolesterol och kolinhaltiga föreningar, som kan ansamlas i blodkärlen och leda till atherosclerotis (kranskärlssjukdom).

DNA-mikroarrayanalyser, även känd som DNA-chip eller genexpressionsprofilering, är en teknik inom genomik och proteomik som används för att simultant undersöka aktiviteten hos tusentals gener i ett enda experiment. Denna metod bygger på hybridisering av fluorescentmärkta DNA-prover till komplementära DNA-prober som är fysiskt fäst på en glasslid eller en silikonplatta.

I en DNA-mikroarrayanalys används ofta prover från två olika biologiska tillstånd, exempelvis frisk och sjuk, för att jämföra deras genuttrycksmönster. Genom att mäta intensiteten av fluorescensen på varje punkt i arrayet kan forskaren fastställa relativa nivåer av genaktivitet för varje gener i de två proverna. Detta kan hjälpa till att identifiera olikheter i genuttryck som kan vara associerade med en viss sjukdom eller biologisk process.

DNA-mikroarrayanalys är ett kraftfullt verktyg inom forskning och har använts för att studera allt från cancer till neurovetenskap, immunologi och utvecklingsbiologi. Den kan också användas för att undersöka genuttrycket hos patogener såsom bakterier och virus, vilket kan hjälpa till att identifiera nya mål för läkemedelutveckling.

"Genetiskt uttrycks mönster" refererar till hur och när gener i ett individuellt genomi expressar sig, det vill säga hur de producerar specifika proteiner eller RNA-molekyler. Detta kan variera mellan olika celltyper, till exempel leverceller jämfört med hjärnceller, och under olika livscykel-faserna, som fostertillstånd jämfört med vuxen ålder. Genuttrycksmönster kan påverkas av både genetiska och miljömässiga faktorer.

Det är värt att notera att termen 'genetiskt uttrycks mönster' ofta används i samband med studier av epigenetik, som undersöker hur miljöfaktorer kan påverka genuttryck genom mekanismer som DNA-metylering och histonmodifiering. Dessa förändringar kan vara reversibla och är ofta specifika för en viss celltyp eller tillstånd, vilket leder till unika genuttrycks mönster.

Tumör-DNA (tidligere også kendt som "circulating tumour DNA" eller ctDNA) refererer til fragmenteret DNA, der frigives fra døende eller nekrotisk cancerceller i blodet. Disse fragmenter af DNA bærer mutationer og andre genetiske ændringer, der er specifikke for den individuelle cancers type og kan findes i blodplasmaet hos patienter med cancer.

Tumør-DNA analyser kan anvendes til at diagnosticere, overvåge og forudsige responsen til cancerbehandling samt det potentiale tilbagefald af sygdommen. Dette gøres ved at undersøge blodprøver for ændringer i tumør-DNA, hvilket kan give en hurtigere og mindre invasiv metode end traditionelle biopsi-teknikker.

Det er vigtigt at understrege, at tumør-DNA kun udgør en lille del af det totale cellfri DNA i blodet, så derfor kræves hypersensitive metoder for at kunne identificere og måle disse små mængder.

"Reglering av genuttryck, cancer" refererer til prosessen där cellers vækst, deling og død kontrolleres for å forebygge uregulær vekst som kan føre til kraftige, abnormale vækster av celler, kalt tumører. Når reguleringen av genuttrykk fungerer feil eller blir størt, kan det føre til u kontrollert cellevækst og eventuell cancers utvikling.

I en celles livscyklus spiller gener en viktig rolle i å bestemme hvordan cellen fungerer og oppfører seg. Genuttrykk refererer til når gener aktiveres eller deaktiveres for å produsere proteiner som påvirker cellens funksjon. I en healthy cell er denne prosessen strikt regulert av komplekse molekylære mekanismer.

I tillegg til å kontrollere cellens vekst og deling, spiller reguleringen av genuttrykk også en viktig rolle i å sikre at celler dør når de skal, et prosess kalt apoptose. Dersom denne prosessen ikke fungerer korrekt kan det føre til u kontrollert cellevækst og eventuell cancers utvikling.

Tumører kan være godartede eller maligne. Godartede tumører vokser langsomt, er lokaliserte og har en lav risiko for å spre seg til andre deler av kroppen. Maligne tumører, eller cancers, vokser raskt, kan invadere andre deler av kroppen og metastasere til andre organer.

Feilregulering av genuttrykk kan føre til u kontrollert cellevækst og eventuell cancers utvikling ved å påvirke flere aspekter av cellens funksjon, inkludert vekstfaktorer, apoptose, angiogenese og DNA-reparasjon. For eksempel kan overaktivering av onkogener eller undertrykkelse av tumorsuppressorgener føre til u kontrollert cellevækst og cancers utvikling.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til resistens mot kjemoterapi og strålebehandling. For eksempel kan overaktivering av onkogener som aktiverer DNA-reparasjon eller undertrykkelse av tumorsuppressorgener som hindrer celledød føre til resistens mot kjemoterapi og strålebehandling.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt angiogenese, eller blodkjedsdannelse, som er nødvendig for cancers vekst og spredning. For eksempel kan overaktivering av vækstfaktorer som stimulerer angiogenesen føre til økt blodkjedsdannelse og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt invasivitet og metastase, som er ansvarlig for mange dødsfall relatert til cancer. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som hindrer celledeling og migrasjon føre til økt invasivitet og metastase.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt inflammasjon, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av proinflammatoriske signalveier som NF-kB føre til økt inflammasjon og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt stresse respons, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som regulerer stresse respons føre til økt stresse respons og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt apoptose resistans, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som regulerer apoptose føre til økt apoptose resistans og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt angiogenese, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av vækstfaktorer som stimulerer angiogenesen føre til økt blodkjedsdannelse og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt invasivitet, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som regulerer invasivitet føre til økt invasivitet og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt metastase, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av metastasefaktorer føre til økt metastase og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt resistens mot kjemoterapi, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som regulerer apoptose føre til økt resistens mot kjemoterapi og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt resistens mot stråleterapi, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av DNA-reparasjonsfaktorer føre til økt resistens mot stråleterapi og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt resistens mot immunterapi, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av immunfaktorer føre til økt resistens mot immunterapi og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt angiogenese, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av vækstfaktorer føre til økt angiogenese og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt invasivitet, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av matrixmetalloproteinaser føre til økt invasivitet og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt metastase, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener føre til økt metastase og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt apoptose, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av apoptoseregulatorer føre til økt apoptose og

Den omvända transkriptaspolymeraskedjereaktionen (RT-PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera RNA till komplementär DNA (cDNA). Denna metod bygger på två olika enzymatiska reaktioner: transkription och PCR.

Transkriptionen är en process där en specifik typ av enzym, kallad revers transkriptas, används för att konvertera RNA till komplementärt DNA. Detta sker genom att revers transkriptasen läser av sekvensen i RNA-molekylen och bygger upp en komplementär DNA-sträng.

PCR (polymeraskedjereaktion) är en metod för att amplifiera specifika DNA-sekvenser genom att kopiera dem upprepade gånger med hjälp av enzym, temperaturcykling och specifika primare. I RT-PCR används den cDNA som skapats under transkriptionen som matris för PCR-reaktionen.

RT-PCR är en känslig metod som ofta används inom molekylärbiologi och medicinsk forskning för att detektera och kvantifiera specifika RNA-molekyler i ett prov, till exempel virus-RNA eller cellulärt RNA.

Enzyme-linked immunosorbent assay (ELISA) and Western blotting are two common enzyme-immunological methods used in the medical field.

ELISA is a plate-based assay that uses antibodies to detect the presence of a specific protein or antigen in a sample. The sample is added to a microplate well that has been coated with a capture antibody specific to the target antigen. After washing, a detection antibody labeled with an enzyme is added, which binds to the captured antigen. A substrate is then added, and the enzyme catalyzes a reaction that produces a detectable signal, such as a color change, indicating the presence and quantity of the target antigen in the sample.

Western blotting is a laboratory technique used to detect specific proteins in a mixture of proteins. The protein mixture is first separated by size using gel electrophoresis, then transferred to a membrane where it can be probed with antibodies specific to the target protein. A detection system such as a chemiluminescent or colorimetric substrate is used to visualize the location and quantity of the target protein on the membrane.

These enzyme-immunological methods are widely used in clinical laboratories for various diagnostic tests, including the detection of infectious diseases, allergies, and cancer markers. They offer high sensitivity, specificity, and reproducibility, making them valuable tools in medical diagnostics and research.

En adenomatos polyp i tjocktarmen är en typ av godartad (icke cancertagen) polyp som bildas i slemhinnan på tjocktarmen. Den uppstår då celler i slemhinnan börjar växa och dela sig mer än vanligt, vilket leder till att en knöl eller utbuktning bildas. Adenomatos polyper är ofta små (mindre än 1 centimeter i diameter) men kan bli större över tiden.

Det speciella med adenomatos polyper är att de kan utvecklas till cancer om de inte tas bort. Cirka 5-10% av alla adenomatos polyper kan bli cancertagna om de lämnas kvar i tjocktarmen. Därför rekommenderar läkare ofta att ta bort alla adenomatos polyper som hittas under en koloskopi.

Adenomatos polyper delas vanligen in i två typer: tubulära och villösa. Tubulära polyper har en tunn, rörformad struktur medan villösa polyper har en flikig, oregelbunden struktur. Villösa polyper anses ha en högre risk att bli cancertagna än tubulära polyper.

Tumörproteiner är proteiner som produceras av cancerceller och kan användas som markörer för att identifiera olika typer av cancersjukdomar. Dessa proteiner kan variera beroende på vilken typ av cancer som finns, dess aggressivitet och huruvida den har spridit sig till andra delar av kroppen. Tumörproteiner kan mätas i blodet eller andra kroppsfluidor och användas för att ställa en diagnos, övervaka behandlingseffekter och förutsäga prognosen hos cancerpatienter. Exempel på tumörproteiner inkluderar PSA (prostataspecifikt antigen) för prostatacancer, CA-125 för äggstockscancer och CEA (karcinoembryonalt antigen) för kolorektalcancer.

Akromegali är en sällsynt hormonsjukdom som orsaks av överproduktion av tillväxthormon (GH) i äldre ålder, vanligtvis på grund av en benign tumör i hypofysen (hypofystumör). Den onormalt höga nivån av GH leder till progressivt kroppsligt tillväxt och förändringar av ansiktet och extremiteterna. Symptomen kan inkludera utvidgad näsa, ökad storlek på läppar, tunga och öron, förstorade händer och fötter, svullnad i huden, kraftigare svettningar, röstförändringar, ihållande mag-tarmlösa besvär och försämrad tolerans för glukos. Akromegali behandlas vanligtvis med kirurgi, strålbehandling eller medicinsk behandling för att kontrollera överproduktionen av GH.

Cushing's syndrome, eller Cushings sjukdom, är ett tillstånd orsakat av för höga nivåer kortisol i kroppen under en längre tidsperiod. Det kan bero på att kroppen producerar för mycket kortisol, ofta på grund av en tumör i hypofysen eller binjurarna, eller orsakas av att en person tar för höga doser kortikosteroidmediciner under en längre tid.

Symptomen på Cushing's syndrome kan inkludera:

* Ökad fetma, särskilt runt magen och ansiktet
* Munvätskans förändringar, såsom tjockare läppar och mörka prickar på huden
* Hudförändringar, som rynkor, tunn hud, akne och lätta blåmärken
* Svaghet i musklerna och benen
* Högt blodtryck
* Ökad sömnighet
* Psykiatriska symtom, såsom depression, rastlöshet eller humörsvängningar
* Menstruationsstörningar hos kvinnor
* Ökad behåring hos kvinnor och minskad behåring hos män
* Svag benstyrka och ökad risk för frakturer

Cushing's syndrome kan vara livshotande om det inte behandlas, så det är viktigt att söka medicinsk vård om man misstänker att man har symtom på tillståndet. Behandlingen av Cushing's syndrome beror på orsaken och kan innebära kirurgi, strålbehandling eller medicinsk behandling.

"APC-generator" är inte en etablerad medicinsk term. Det kan dock vara en förkortning för "antigen-presenterande cell-generator", vilket refererar till en cell som har förmågan att processera och presentera antigener (främmande ämnen som kan utlösa immunresponser) på sitt cellmembran med hjälp av molekyler som MHC klass I och II. Detta gör att andra immunceller, såsom T-celler, kan känna igen och reagera på de främmande antigenen.

Exempel på antigen-presenterande celler inkluderar dendritceller, makrofager och B-celler. Dessa celler spelar en viktig roll i att initiera och reglera immunresponser.

RNA (Ribonucleic acid) är ett samlingsnamn för en grupp molekyler som spelar en central roll i cellens proteinsyntes och genuttryck. Det finns olika typer av RNA, men en specifik typ kallas just budbärarrNA (mRNA, messenger RNA). BudbärarrNA har till uppgift att transportera genetisk information från cellkärnan till ribosomen i cytoplasman, där den används för att bygga upp proteiner enligt instruktionerna i genomet. På så sätt fungerar budbärarrNA som ett slags "budbärare" av genetisk information mellan cellkärnan och ribosomen.

'Prognose' er et begreb indenfor medicin, der refererer til forudsigelsen af sygdommens udvikling og slutresultat for en patient. Det er en vurdering af, hvordan sygdommen muligvis vil udvikle sig i fremtiden, herunder sandsynligheden for komplikationer, tilbageslag eller genopretning, og potentialet for livslængdeforventning. Prognosen kan blive påvirket af mange variable faktorer, såsom patientens alder, sundhedstilstand, behandlingsmuligheder og sygdommens art og sværhedsgrad. Den kan hjælpe læger og andre sundhedspersonale med at planlægge den bedste behandling og pleje for patienten, samt hjælpe patienter og deres familier med at forstå og forberede sig på det mulige sygdomsforløb.

Membranproteiner är proteiner som är integrerade i eller associerade med cellmembran, såsom plasma membran, mitokondriella membran och endoplasmatiska retikulums membran. De kan vara inkorporerade i lipidbilagan i membranet eller fäst vid ytan av membranet. Membranproteiner utför en rad viktiga funktioner, såsom transport av molekyler över membranet, signaltransduktion och cellytiska processer som celladhesion och celldelning. Enligt en uppskattning utgör membranproteiner upp till 30% av det proteomika landskapet hos eukaryota celler. Membranproteiner kan delas in i tre kategorier baserat på deras struktur och funktion: transmembrana proteiner, bitmembrana proteiner och GPI-ankrade proteiner.

Hyperparathyreoidism är ett tillstånd där kroppens bisköldar (glandulae parathyroideae) producerar för mycket parathyroidhoromon (PTH). Detta hormon hjälper att reglera nivåerna av calcium och fosfat i blodet. Om det produceras för mycket kan det leda till höga nivåer av calcium i blodet, ett tillstånd som kallas hyperkalcemi.

Det finns tre typer av hyperparathyreoidism: primär, sekundär och tertiär. Primär hyperparathyreoidism orsakas vanligtvis av en bensköld som överproducerar PTH. Sekundär hyperparathyreoidism orsakas av ett lågt kalciumnivå i blodet, vilket får bisköldarna att öka produktionen av PTH för att kompensera. Tertiär hyperparathyreoidism är en fortsatt överproduktion av PTH trots normala eller höga nivåer av kalcium i blodet, och detta ses oftast hos patienter med långvarig sekundär hyperparathyreoidism.

Symptomen på hyperparathyreoidism kan variera beroende på allvarligheten och kan inkludera trötthet, depression, ben- och muskelvärk, nedsatt rörlighet eller smärta i lederna, förvirring, minnesförlust, aptitförlust, illamående, ökad törst och urinering, njursten och njursvikt. Behandlingen beror på typen av hyperparathyreoidism och kan innebära observation, medicinering, kirurgi eller radioterapi.

Spottkörteltumörer, eller sklerokrinoide tumörer, är sällsynta benigna (godartade) tillväxter i spottkörteln (glandula salivaris). De utgör ungefär 10 procent av samtliga spottkörteltumörer. Tumören består av ett nästan exklusivt aggregat av slemhinnesälceller, så kallade sklerokrinocyter, som bildar små knutar eller nystan i salivkörtelns utförsgångar.

Spottkörteltumörer är oftast små och växer långsamt över tid. Symptomen kan inkludera en smärtsam, ömmande känsla eller en uppfylld känsla i kinden där tumören finns, sväljningssvårigheter, torka i munnen och/eller en förändrad smakupplevelse. I vissa fall kan spottkörteltumörer leda till en ökad risk för infektion i munhålan.

Även om de flesta spottkörteltumörer är godartade, kan de i sällsynta fall bli elakartade (maligna). Dessa tumörer kallas adenoid cystiska karzinom och är mycket aggressiva. De kan inkräktas på omgivande vävnader och sprida sig till andra delar av kroppen.

Det är viktigt att spottkörteltumörer diagnostiseras och behandlas tidigt för att minska risken för komplikationer och för att säkerställa den bästa möjliga utgången för patienten. Behandlingen kan inkludera kirurgi, strålbehandling eller en kombination av båda.

Tjocktarmstumörer (Coloncancer) är en typ av cancer som utgår från celler i tjocktarmen. Det kan vara polypen eller oregelbundet växande celler i tjocktarmens slemhinna som utvecklas till cancertumörer. Tjocktarmscancern är en av de vanligaste formerna av cancer i industrialiserade länder och drabbar ofta äldre personer över 50 år. Riskfaktorer för att utveckla tjocktarmscancer innefattar bland annat ålder, rökning, fetma, fysisk inaktivitet, låg fiber- och hög fettrik diet, personlig eller familjär historia av polyp eller cancer i tjocktarmen. Symptomen på tjocktarmscancer kan vara blödningar från anus, förstoppning, diarré, buksmärtor, viktminskning och trötthet. Behandlingen består ofta av kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi beroende på cancerstadiet och allmänt tillstånd hos patienten.

Tarmtumörer är abnorma tillväxtor i tarmen som kan vara godartade eller elakartade. De kan orsaka olika symtom beroende på var i tarmen de finns och hur stor de är. Några exempel på typer av tarmtumörer inkluderar adenom, karzinoid, gastrointestinal stromacellstumör (GIST), lymfom och koloncancer. Behandlingen beror på typen av tumör, dess storlek och om den har spridit sig till andra delar av kroppen.

'Hyperplasi' är inom medicinen ett tillstånd där det förekommer ökat celltal i en viss vävnad eller organ. Detta orsakas vanligtvis av en förhöjd stimulans på celldelning, ofta som svar på en patologisk process eller en endokrin störning. Hyperplasi kan vara reversibel om orsaken till den tar borts, men i vissa fall kan det leda till onormal vävnads- eller organsväxt och öka risken för cancerutveckling.

"Multiple primary tumors" refererar till när en individ har två eller flera primära cancers i olika områden av kroppen, som inte är metastaserade (spridda) från en enda ursprungstumör. Detta skiljer sig från situationen då en patient har en enda primär tumör med metastaser till andra delar av kroppen.

Det kan finnas olika orsaker till uppkomsten av multipel primär cancer, såsom genetiska faktorer, miljöfaktorer eller kombinationen av båda. Ibland kan vissa behandlingar för en cancer öka risken för att utveckla en annan cancer senare i livet.

Exempel på multipel primär cancer inkluderar när en patient har både bröstcancer och äggstockscancer, eller när en patient har två olika typer av hudcancer, som basalcellscancer och melanom.

'Binjuretumörer' refererar till abnorma vävnadsodlingar (tumörer) i körteln binjuven. Binjuven, även känd som bisköldkörteln, är en endokrin körtel som producerar flera hormoner som reglerar olika kroppsfunktioner, till exempel vätskebalans och blodtryck.

Binjuretumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Godartade binjuretumörer är vanligtvis ofarliga och tenderar att växa långsamt, medan elakartade tumörer kan vara aggressiva och sprida sig till andra delar av kroppen.

Det finns olika typer av binjuretumörer, beroende på vilken typ av cell som odlas abnormalt. Några exempel är:

* Adrenocortical adenom: En godartad tumör i barken (yttre lagret) av binjuven. Dessa tumörer producerar ofta överskott av kortisol eller aldosteron, hormoner som reglerar blodtrycket och vätskebalansen.
* Phaeochromocytom: En elakartad tumör i märgen (inre lagret) av binjuven. Dessa tumörer producerar överskott av katekolaminer, hormoner som orsakar högt blodtryck och snabba hjärtslag.
* Neuroblastom: En elakartad tumör som utvecklas från rester av nervceller i binjuven. Denna typ av tumör är vanligare bland barn än vuxna.

Symptomen på binjuretumörer kan variera beroende på vilken hormon eller substans som tumören producerar. Vissa symptom kan inkludera högt blodtryck, svettningar, trötthet, muskelsvaghet och förändringar i vikt. Om en binjuretumör misstänks behandlas den ofta med kirurgi, strålbehandling eller kemoterapi beroende på tumörens storlek, placering och aggressivitet.

Hypofysär ACTH-överproduktion, även känt som Cushings syndrom, är ett tillstånd där äldre hypofysen i hjärnan överproducerar adrenokortikotrop hormon (ACTH). Detta leder till en ökad produktion och release av kortisol från binjuremärgen. Symptomen på detta tillstånd kan inkludera among annat:

* Ökad fetma, särskilt runt magen och ansiktet
* Muskelsvaghet
* Ovanpåliggande rödaktiga akne
* Håravfall
* Menstruationsstörningar hos kvinnor
* Ökad aptit med viktminskning
* Psykiatriska symtom som depression, irritabilitet och sömnstörningar
* Ödem i ansiktet och benen
* Högt blodtryck
* Ökat blodsocker
* Osteoporos

Det är viktigt att diagnostisera och behandla hypofysär ACTH-överproduktion så snart som möjligt för att undvika fortsatt skada på kroppen. Behandlingen kan innebära kirurgi, strålbehandling eller medicinsk behandling beroende på orsaken till tillståndet.

'Parotid neoplasms' refererar till abnorma tillväxt eller förändringar i form av godartade ( icke cancerartade ) eller maligna ( cancerartade ) tumörer i parotisgländan, den största körteln som producerar saliv i huvudet. Parotidgländerna är en par av gländer belägna framför och under öronskålen.

Godartade parotidneoplasmer kan vara bland annat pleomorfa adenomer, Warthins tumör eller basalcellsadenomer. Dessa är oftast långsamt växande och ger mildare symtom som smärta eller svullnad i området.

Maligna parotidneoplasmer kan vara bland annat mucoepidermoid carcinom, adenoid cystic carcinom eller squamous cell carcinom. Dessa är mer aggressiva och kan sprida sig till andra delar av kroppen. Symtomen på maligna tumörer kan inkludera snabb växande svullnad, smärta, otillräcklig öppning av munnen eller ansiktsförlamning.

Behandlingen för parotidneoplasmer kan omfatta kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi beroende på typen och graden av tumören.

Karcinom är en typ av cancer som utgår från epitelceller, det vill säga celler som bildar ytskiktet hos olika typer av vävnader i kroppen. Exempel på sådana vävnader är huden och de slemhinnor som tappar in organ i andnings- och matspjälkningssystemen.

Karcinomer kan vara mycket olika när det gäller deras utseende, beteende och svar på behandling. De kan vara långsamt växande eller snabbt växande, de kan sprida sig till andra delar av kroppen (metastaser) eller inte.

Exempel på olika typer av karcinom inkluderar lungcancer (bronkialcancer), bröstcancer, prostata cancer, tarmsjukdom (kolorektal cancer) och hudcancer (basalcellscancer och plattcellscancer).

Hyperaldosteronism är ett tillstånd där kroppen producerar för mycket aldosteron, ett hormon som produceras i binjurebarken. Aldosteronet hjälper till att reglera salt- och vattenbalansen i kroppen genom att orsaka njurarna att behålla mer natrium och avskilja mer kalium. Detta leder i sin tur till ökad vätskehalt och blodvolym, vilket kan leda till högt blodtryck (hypertension).

Det finns två huvudsakliga typer av hyperaldosteronism: primär och sekundär. Primär hyperaldosteronism orsakas vanligtvis av en binjurebarkstumör eller överaktivitet hos de binjurebarksceller som producerar aldosteron (zona glomerulosa). Sekundär hyperaldosteronism orsakas istället av någon form av störning i kroppen som leder till ett för lågt blodtryck eller saltbrist, vilket får binjurebarken att öka sin produktion av aldosteron för att kompensera.

Symptomen på hyperaldosteronism kan variera beroende på orsaken och svårheten av tillståndet, men de vanligaste symptomen är högt blodtryck och muskelbristningar (kramp). Andra möjliga symtom inkluderar trötthet, huvudvärk, yrsel, andfåddhet, ödem (svullnad) och i vissa fall hjärtproblem. Behandlingen av hyperaldosteronism beror på orsaken till tillståndet, men kan innebära mediciner som minskar aldosteronproduktionen eller kirurgi för att avlägsna en eventuell binjurebarkstumör.

'Kilben' er en norsk medisinsk betegnelse for en fraktur (brudd) i beneet, oftest brukt om en lang benbrudd som går igjennom skjelet i underbenets lengre del. Kilben kan være komplett eller inkomplett og oppstå som følge av en traumatisk hændelse, slik som et fall eller en ulykke. Symptomer på kilben kan omfatte smerte, svelling, blåhet, deformitet og vanskeligheter med å bevege benet. Behandlingen av kilben kan innebære immobilisering av benet ved bruddstellen, oftest gjennom anvendelse av en gips- eller splintbehandling, samt eventuelt kirurgisk behandling hvis det er behov for å fastsette benstykker med skruer og plater.

En tolvfingertarmstumör (duodenum carcinoid) är en ovanlig form av neuroendokr pankreastumör. Det handlar om en tumör i tolvfingertarmen, den första delen av tjocktarmen, som bildas i de neuroendokrina cellerna. Dessa celler producerar hormoner och andra signalsubstanser som kan påverka andra kroppsfunktioner.

Tolvfingertarmstumörer är ofta små och slowväxande, men kan i vissa fall metastaserat (spridit sig) till levern eller lymfkörtlarna. Symptomen på en tolvfingertarmstumör kan variera beroende på storleken och om tumören har spridit sig eller inte. Vid små tumörer kan symptomen saknas, medan större tumörer kan orsaka symtom som illamående, kräkningar, buksmärtor, diarré och blod i avföringen.

Behandlingen för tolvfingertarmstumörer innebär ofta kirurgiskt avlägsnande av tumören, men om tumören har spridit sig kan även andra behandlingsmetoder behövas, till exempel medicinellt behandling med somatostatinanaloger eller kemoterapi.

Adrenokortikotropiskt hormon, ofta förkortat ACTH, är ett hormon som produceras och utsöndras av hypofysens framlob (adenohypofysen). Hormonet styr produktionen och sekretionen av kortisol och andra glukokortikoider från binjurebarken.

ACTH bildas som en del av ett större protein, proopiomelanocortin (POMC), tillsammans med andra biologiskt aktiva peptider som β-endorfin och melanocytstimulerande hormon (MSH). När POMC spjälkas upp av specifika enzymer bildas de olika peptiderna, inklusive ACTH.

ACTH binder till sina receptorer i binjurebarken och stimulerar syntesen och sekretionen av kortisol, som är ett viktigt hormon involverat i stressrespons, metabolism och homeostas. Överskott av ACTH leder till ökad produktion av kortisol, medan brist på ACTH orsakar minskad produktion av kortisol och kan leda till sjukdomen Addisons sjukdom.

'Hypofys' eller 'hypofysen' er en endokrin gland som ligger i hjernens base, under hjernebrystet (sella turcica). Hypofysen har to deler: forhypofysen og bakhypofysen. Forhypofysen produserer hormoner som styrer andre endokrine glands funksjon, mens bakhypofysen produserer hormoner som påvirker kroppens vekst, opplaring av vannet i kroppen og søvn/vekttilstand. Hypofysen er viktig for å holde balanse mellom kroppens mange forskjellige systemer og fungerer som et slags kontroll- og reguleringsorgan for kroppens hormonnivåer.

Adenocarcinom är en typ av cancer som utvecklas i körtlar (glandulära celler), vilket innebär att den oftast uppstår i epitelvävnad, det yttre skiktet av celler som täcker huden och de flesta av kroppens ytor. Adenocarcinom är en underkategori till carcinom och kan drabba olika organ, såsom bröst, prostata, tarmsystem, lungor, sköldkörtel och livmoder. Karaktäristiskt för adenocarcinom är att tumörcellerna bildar klumpar eller tubulära strukturer som liknar körtlar. Dessa tumörer kan vara lokaliserade till den drabbade strukturen, men har också potentialen att metastasera (spridas) till andra delar av kroppen.

Primär hyperparathyreoidism är ett tillstånd där en eller flera av kroppens biharin i sköldkörteln (parathyroidea) producerar för mycket parathormon (PTH). Detta orsakas vanligtvis av en benign tumör i ena eller flera av biharen, kallad adenom. I vissa fall kan det även orsakas av hyperplasi, där alla celler i biharinet överväxer.

Överproduktionen av PTH leder till ökade nivåer av calcium och fosfat i blodet, eftersom PTH reglerar kalciumomsättningen i kroppen. Detta kan leda till symtom som trötthet, depression, muskelvärk, minnesförlust, ben- och muskelsmärtor samt ökad risk för njursten och benbräckningar. Tillståndet behandlas vanligtvis genom kirurgiskt avlägsnande av den eller de överaktiva biharin.

En sköldkörteltumör är en ovanlig cancersjukdom där maligna (cancerceller) bildas i cellerna i sköldkörteln. Sköldkörteln producerar hormoner som reglerar kroppens metabolism, tillväxt och utveckling.

Det finns två huvudtyper av sköldkörteltumörer: differenserade sköldkörteltumörer och olikartade sköldkörteltumörer. Differenserade sköldkörteltumörer är vanligare och tenderar att växa långsammare än olikartade sköldkörteltumörer. Olikartade sköldkörteltumörer är mer aggressiva och kan spridas till andra delar av kroppen.

Symptomen på en sköldkörteltumör kan variera beroende på tumörtyp, storlek och plats. Vanliga symtom inkluderar förändringar i din vanliga hud, röst eller syn, svullnad i halsen, andningssvårigheter, hosta och viktminskning.

Behandlingen av en sköldkörteltumör beror på flera faktorer, inklusive tumörtyp, storlek, om det har spridits eller inte, samt patientens allmänna hälsotillstånd. Behandlingsalternativ kan innefatta kirurgi, strålbehandling, kemoterapi, hormonterapi eller en kombination av dessa.

Cancerförstadier, eller "precancerous changes", är cellförändringar som kan utvecklas till cancer om de inte behandlas. Dessa förändringar sker gradvis över tid och kan vara reversibla under vissa omständigheter. Det finns olika typer av cancerförstadier beroende på vilken typ av cancer de kan leda till. Exempel på vanliga former av cancerförstadier inkluderar dysplasi, metaplasia och atypisk hyperplasi. Dysplasi är en förändring där cellerna i ett vävnadslager börjar se annorlunda ut än normalt och kan vara onormala i storlek, form eller antal. Metaplasia är en förändring där en typ av cell konverterar till en annan typ av cell som inte vanligtvis finns på den platsen. Atypiska hyperplasier är en ökning av cellantalet tillsammans med onormala cellförändringar.

Det är viktigt att notera att cancerförstadier inte alltid kommer att leda till cancer, men det finns en ökad risk för att de utvecklas till cancer jämfört med normala vävnader. Om cancerförstadier upptäcks kan läkare ofta behandla dem genom att avlägsna den onormala vävnaden eller använda andra metoder som kirurgi, strålbehandling eller mediciner för att minska risken för cancerutveckling.

"Turksyka" (latin: Prostata) er ein kjønnsorgan som hører til de underlegge kvinne- og mannlige kjønnsorganane. Hos menn er turksykka ein del av de reproduktive organane og lager ein sekret som er ein viktig del av særommet. Turksykka er ein muskel- og Drüsenorgan plassert for halsen til urinblåsan og rundt om urinrøret. Dess funksjoner inkluderer å hjelpe med å kontrollere urinflyten og å produse ein del av særommet som er viktig for reproduksjonen. En forstørring eller abnormal vekst av turksykka kalles en turksykkeltumor eller ein prostatautvidelse.

Sigmoidoskopi är en endoskopisk undersökning av colon sigmoideum, det nedre delen av kolon. Det innebär att läkaren använder en sigmoidoskop, en tunn, böjlig tub med en lampa och en kamera på ena änden, för att titta in i tarmen.

Under undersökningen kan läkaren se om det finns tecken på sjukdomar som till exempel tarmsäckar (divertikel), tarminflammation (kolit), polypers eller cancer. Sigmoidoskopi används också för att ta prover för biopsier och att behandla vissa tarmsjukdomar.

Denna undersökning är vanligen inte smärtsam, men patienten kan känna en obehaglig känsla av tryck när sigmoidoskopet införs i tarmen. För att underlätta proceduren ges ofta ett mildt lugnande och smärtstillande medel till patienten.