Adrenomedullin (AM) er en peptidhormon som oprindeligt blev isoleret fra okseadrenalemedulla, men siden er det fundet at AM også produceres i andre vævstypper, herunder lunger, hjerte, bindevæv og hjerne. AM består af 52 aminosyrer og har en række fysiologiske effekter, herunder vasodilation, diuretisk virkning, inhibition af apoptose (programmeret celledød) og modulation af immunresponset.

AM binder til to forskellige G-protein-koblede receptorer, AM1 og AM2, som findes i mange forskellige vævstypper. Dette resulterer i en kompleks signaltransduktionskaskade, der fører til de forskellige fysiologiske effekter af AM.

I klinisk sammenhæng har forhøjede niveauer af AM været associeret med forskellige sygdomstilstande, herunder hypertension, hjerteinsufficiens, septisk chok og cancer. Derfor kan måling af AM-niveauer have potentiale som en biomarkør for diagnostik og overvågning af disse sygdomme.

Adrenomedullinreceptorer (AMR) är en typ av G-proteinkopplade receptorers subfamilj som binder till peptidhormonet adrenomedullin. Det finns två huvudsakliga typer av adrenomedullinreceptorer, AM1 och AM2, båda består av sju transmembrandomäner. Dessa receptorer är involverade i en rad fysiologiska processer, inklusive blodtryckreglering, vasodilation, neuroprotektion och cellproliferation.

AM1-receptorerna aktiveras av både adrenomedullin och ett relaterat peptidhormon, adrenotensinmedulerande peptid (AMP). AM2-receptorer binds dock endast av adrenomedullin. När ligander binder till dessa receptorer aktiveras en signalkaskad som involverar en ökning av intracellulärt cAMP, vilket leder till relaxation av glatta muskler och vasodilation.

Dysfunktion eller onormalt uttryck av adrenomedullinreceptorer har visats vara relaterade till flera sjukdomstillstånd, inklusive högt blodtryck, hjärtsvikt, diabetes och cancer.

Calcitonin Receptor-Like Protein (CRLR) är en typ av G protein-kopplad receptor som initialt identifierades som en homolog till calcitoninreceptorn. CRLR kan dock inte aktiveras av calcitonin utan behöver istället bilda en komplex med ett accessoriskt protein, såsom receptor activity-modifying protein 2 (RAMP2) eller RAMP3, för att kunna binda och reagera på sina fysiologiska ligander.

CRLR binder till flera olika peptidhormoner som exempelvis calcitonin gene-related peptide (CGRP), adrenomedullin (AM) och amylin. Dessa hormoner är involverade i en rad fysiologiska processer, såsom smärtreglering, blodtryckskontroll, benvävnadsomsättning och energibalans.

I medicinsk kontext kan CRLR-relaterad forskning vara relevant inom områden som migrän, kardiovaskulära sjukdomar, osteoporos och diabetes.

Medicinskt sett är peptider korta aminosyrakedjor som består av två eller flera aminosyror som är kedjebundna med peptidbindningar. Peptider bildas när en aminosyraförening reagerar med en annan aminosyraförening och bildar en dipeptid, vilket kan fortsätta genom att ytterligare aminosyror adderas till kedjan. När antalet aminosyror i peptiden överstiger cirka 50-100 är den inte längre klassificerad som en peptid, utan istället som ett protein. Peptider har många olika funktioner i kroppen och kan agera som hormoner, neurotransmittorer eller en del av strukturella proteiner.

Receptor Activity-Modifying Protein 2, också känt som RAMP2, är ett protein som hjälper till att forma och modulera signaleringsfunktionen hos specifika G protein-kopplade receptorer (GPCR). RAMP2 associerar sig med specifika GPCR under deras syntes i endoplasmatiskt retikulum och hjälper till att dirigera transporten av komplexet till cellmembranet. Vid cellmembranet kan RAMP2 påverka vilken typ av G-protein som receptorn interagerar med, och därmed modifiera den signalsignal som skickas in i cellen när liganden binder till receptorn. RAMP2 är involverad i en rad fysiologiska processer, inklusive andningsreglering, blodtryckskontroll och smärtperception.

Receptor Activity-Modifying Proteins (RAMPs) er ein klasse av membranproteiner som kan påverlege aktiviteten til et antall G-koppeprotein-koblede reseptorer. De tre kjent RAMP-proteinene, RAMP1, RAMP2 og RAMP3, kan forene seg med forskjellige G-koppeproteinreseptorer for å forme forskjellige receptorhomologer med ulik funksjon.

RAMPs påvirker typisk bindingen til ligander (signalstoffer) og/eller den intrakellulære signaltransduksjonen etter aktivering av reseptoren. Dette kan føre til endringer i reseptorens aktivitet, lokasjon og/eller egenstruktur. RAMPs spiller en viktig rolle i reguleringen av mange fysiologiske prosesser, blant annet smertesensasjon, immunrespons og hormonell signalering.

Receptor Activity-Modifying Protein 3, eller RAMP3, är ett protein som modulerar aktiviteten hos certain G protein-kopplade receptorer (GPCRs). Det gör detta genom att bilda komplex med dessa reptorer och påverka deras funktion. RAMP3 har konkret setts deltaga i regleringen av signalsubstanser som involverar calcitonin-gene relaterade peptider (CGRP). Detta protein kan också spela en roll i cellulär signalering relaterad till inflammation och smärta.

Kalcitoninreceptorer är proteiner som spänner över cellytan och fungerar som andockningsplatser för hormonet kalcitonin. När kalcitoninet binds till sina receptorer aktiveras en signaltransduktionsväg som leder till att intracellulära händelser utlöses, vilket i sin tur påverkar cellens funktioner. Kalcitoninreceptorerna finns främst i ben- och tarmsystemet, där de reglerar kalciumomsättningen och håller blodets kalciumnivåer konstanta. Dessutom har kalcitoninreceptorer visat sig ha en viktig roll i några andra fysiologiska processer, såsom benvävnadens remodellering och smärtreduktion.

Kalcitonin-relaterat peptid (CRP, Calcitonin-related peptide) är ett neuropeptid som initialt identifierades i sköldkörteln hos frisk och sjuk djur. Det upptäcktes att CRP har en struktur som liknar kalcitonin, ett hormon som produceras av C-celler i sköldkörteln och hjälper till att reglera kalciumhomöostas.

I det centrala nervsystemet (CNS) och perifera nervsystemet (PNS) har CRP visat sig ha en viktig roll som en neurotransmittor och neuromodulator. Det är involverat i smärtreglering, vasoreglering, inflammation och neuroprotektion.

CRP verkar binder till specifika receptorer på nervceller och blodkärl, vilket orsakar en varierad biologisk respons som inkluderar smärtrelief, vasodilatation och anti-inflammatoriska effekter. Dessutom har CRP visat sig ha en neuroprotektiv effekt genom att minska skador på nervceller vid ischemisk skada eller trauma.

I slutändan kan CRP vara ett viktigt terapeutiskt mål för behandling av smärta, inflammation och neurologiska sjukdomar som Parkinson's sjukdom och Alzheimer's sjukdom.

Kalcitonin-relaterade peptidreceptorer (CTR) är en typ av G-proteinkopplade receptorer som binder till kalcitoninpeptider, inklusive kalcitonin och kalcitonin gene-related peptide (CGRP). Det finns tre subtyper av CTR: CTR-A, CTR-B och CTR-C. Dessa receptorer är involverade i regleringen av olika fysiologiska processer, till exempel smärta, benomsättning och neurogen inflammation. Aktivering av dessa receptorer leder till en varierad signaltransduktion som kan leda till smärtrelief, nedsatt benomsättning och antiinflammatoriska effekter.

Peptidreceptorer är en typ av receptor i cellmembranet som binder specifika peptider, vilka är korta aminosyrekedjor. När ett peptidhormon eller neuropeptid binder till sin respektive receptor aktiveras den och sänder signaler in i cellen, vilket leder till en biologisk respons. Peptidreceptorer spelar därför en viktig roll i regleringen av olika fysiologiska processer som smärta, hunger, sömn, immunförsvar och homeostas. De kan delas in i två grupper: G-proteinkopplade receptorer (GPCR) och icke-G-proteinkopplade receptorer. Exempel på peptidreceptorer inkluderar opioidreceptorer, insulinreceptorer och angiotensinreceptorer.

Receptor Activity-Modifying Protein 1 (RAMP1) er ein proteín som fungerer som en modifiseringsfaktor for bestemte G-protein-kopplede reseptorer. RAMP1 kan endra reseptorens egenskaper, inkludert ligandspecificiteten og signalingen, ved å interagere med denne reseptoren. RAMP1 er særlig kjent for sin rolle i reguleringen av calcitonin-like receptor (CALCRL) og kan også interagere med andre G-protein-kopplede reseptorer, som f.eks. adrenerge reseptorer. RAMP1 er involvert i en rekke fysiologiske prosesser, inkludert reguleringen av blodtrykk og smertestemning.

'Kärlvidgande medel', även känt som vasodilatatorer, är en typ av läkemedel som verkar genom att relaxera och vidga blodkärlen. Detta leder till en sänkning av blodtrycket och förbättrad blodflöde till hjärtat, hjärnan och andra kroppsdelar. Kärlvidgande medel används ofta för att behandla olika typer av hjärt- och kärlsjukdomar, såsom högt blodtryck, hjärtsvikt och kärlkramp. De kan administreras via olika rutter, beroende på typen och svårighetsgraden av sjukdomstillståndet, exempelvis som tablett, intravenös injektion eller transdermalt plåster.

'Pupillen-sammanträngande medel' är en term inom farmakologi och oftalmologi som refererar till läkemedel eller substanser som orsakar pupillkonstriktion, det vill säga en minskad storlek på pupillerna. Detta sker genom att verkan av medlet orsakar en kontraktion (sammanträngning) av den muskulatur i ögat som kontrollerar pupillens storlek, så kallade sfinktermuskler.

Exempel på vanliga pupillsammanträngande medel inkluderar opiater och opioider (som morfin och fentanyl), parasympatomimetika (som pilocarpin) samt vissa antidepressiva läkemedel (som clomipramin).

Det är värt att notera att pupillsammanträngande kan vara en bieffekt av andra läkemedel eller substanser också, såsom alkohol och cannabis.

Cyclic AMP, eller cAMP (cyclisk adenosinmonofosfat), är ett second messenger-molekyl som spelar en viktig roll i cellsignalering inom organismen. Det bildas inifrån cellen när en hormonreceptor på cellmembranet aktiveras av ett hormon, till exempel glukagon eller adrenalin. Aktiveringen av receptorn leder till att en G-proteinkomplex kopplad till receptorn aktiveras, vilket i sin tur aktiverar en enzymkomplex kallad adenylatcyklas. Adenylatcyklasen konverterar ATP till cAMP, som sedan fungerar som en signalsubstans inom cellen och aktiverar olika proteinkinas-enzymkomplex. Dessa komplex kan leda till olika fysiologiska respons, beroende på vilket hormon som initialt aktiverade receptorn. När signalsubstanserna cAMP har utfört sin funktion bryts de ned av fosfodiesteras-enzymkomplex, varpå signalsystemet återgår till det ursprungliga tillståndet.

Radioimmunanalyse (RIA) är en typ av laboratorietest som använder radioaktivt märkt antigen eller antikropp för att kvantifiera koncentrationen av ett specifikt protein i en biologisk provprov. I allmänhet involverar RIA följande steg:

1. Förbereda en standardkurva med kända koncentrationer av det målprotein som ska mätas, tillsammans med en fast koncentration av en radioaktivt märkt antikropp (eller omvänt, ett radioaktivt märkt antigen).
2. Extraktion och förberedelse av det okända provet som innehåller målproteinet.
3. Lägg till en konstant koncentration av den radioaktiva markören (antikropp eller antigen) i både standardkurvan och provet.
4. Låt systemet nå jämvikt, så att det radioaktiva markören binds till målproteinet i både standardkurvan och provet.
5. Separera de fria markörerna från de bundna komplexen, vanligtvis genom centrifugation eller filtrering.
6. Mäta den radioaktiva signalen i varje separerat fritt markör-provet och bundet markör-protein-provet.
7. Använd standardkurvan för att korrelera den mätta radioaktiva signalen till en koncentration av målproteinet i provet.

Radioimmunanalys används ofta inom klinisk forskning och medicinsk diagnostik för att uppskatta koncentrationer av olika hormoner, vitaminer, droger, nukleotider, aminosyror och andra biologiskt aktiva molekyler i blod, urin eller andra kroppsfluider.

En natriuretisk förmaksfaktor är ett peptidhormon som bildas i hjärtat, mer specifikt i förmaken (atrium). Det kallas ofta atrial natriuretisk peptid (ANP) på engelska. Natriuretiska förmaksfaktorer har en diuretisk och vasodilaterande effekt, vilket innebär att de ökar urinproduktionen och vidgar blodkärlen. Dessa hormoner frisätts som svar på ökat intravaskulärt tryck eller volym i hjärtat och hjälper därmed till att reglera vätskebalansen och blodtrycket i kroppen. Natriuretiska förmaksfaktorer verkar genom att hindra återupptagningen av natrium (natriures) i njurarna, vilket leder till ökad utsöndring av natrium och vatten i urinen.

"Blodtryckssänkande medel" är en benämning på läkemedel som används för att sänka ett patient's blodtryck. Detta görs vanligtvis genom att vidga blodkärlen, minska hjärtans arbetsbelastning eller påverka salt- och vattenbalansen i kroppen. Exempel på sådana läkemedel inkluderar ACE-hämmare, ARB:s, kalciumkanalblockerare, diuretika och betablockare. Genom att sänka blodtrycket kan dessa mediciner hjälpa till att förebygga eller behandla sjukdomar som hypertension (högt blodtryck), hjärtinfarkt, stroke och njurförsämring.

Islet amyloid polypeptide (IAPP) receptors, också kända som amylinreceptorer, är en typ av G-protein-kopplade receptor som binder till peptidhormonet amylin. Amylin är ett hormon som produceras i bukspottkörteln och har en roll i regleringen av blodsockernivåer, känslan av hunger och sättning efter måltider.

IAPP-receptorer finns på cellmembranen hos flera olika celltyper, inklusive betaceller i bukspottkörteln, neuroner i hjärnan och fettceller. När amylin binder till IAPP-receptorn aktiveras en signaltransduktionsväg som leder till celldelning eller cellens död beroende på koncentrationen av amylin och typen av cell.

IAPP-receptorerna är ett aktivt forskningsområde inom diabetesforskningen, eftersom överproduktion av IAPP i bukspottkörteln kan leda till aggregation och amyloidbildning, vilket kan skada betaceller och bidra till utvecklingen av typ 2-diabetes.