Alfa-interferon
Interferon typ I
Antivirala medel
Ribavirin
Rekombinanta proteiner
Hepatit C, kronisk
Receptor, Interferon alpha-beta
Interferonreceptorer
Leukemi, myeloid, kronisk, BCR-ABL positiv
Polyetylenglykoler
Erdheim-Chesters sjukdom
beta-interferon
Hepacivirus
Hepatit C
Läkemedelsterapi, kombinerad
STAT2-transkriptionsfaktor
2`5`-oligoadenylatsyntetas
Njurcellskarcinom
ISGF3G-protein
Hårcellsleukemi
STAT1-transkriptionsfaktor
ISGF3-faktor
TYK2-kinas
Behandlingsresultat
Interferoner
Sköldkörtelinflammation
Cellgifter
Dendritiska celler
Myxovirus Resistance Proteins
Leukemi, myeloid, kronisk fas
Metylgrönt
Hepatit B, kronisk
Autoimmuna nervsjukdomar
Interferon Type II
Hepatit, kronisk
Amantadin
Toll-liknande receptor 7
Systemisk lupus erythematosus
Alanintransaminas
Celler, odlade
Dos-responskurva, läkemedel
Leukocyter, mononukleära
Cellinje
Harringtoniner
Injektioner, subkutana
Piperaziner
Virusförökning
Interleukin-2
Tumörceller, odlade
Virusbelastning
Tidsfaktorer
Melanom
Kryoglobulinemi
Fusionsproteiner, bcr-abl
RNA, viralt
Läkemedelstillförselschema
Pyrimidiner
RNA, budbärar
Toll-like receptor 9
Cytokiner
Läkemedelssamverkan
Kombinationsterapi med cellgifter
Isotretinoin
Nervsystemets missbildningar
Remissionsinduktion
IRF-1-transkriptionsfaktor
Januskinas 1
Molekylsekvensdata
Bassekvens
Fluorouracil
IRF-2-transkriptionsfaktor
Reglering av genuttryck
Lymfomatoid granulomatos
Signalomvandling
Neopterin
Leukemi, myeloid, kronisk, atypisk, BCR-ABL negativ
Flödescytometri
Karcinom, hepatocellulärt
Cytogenetisk analys
Koformycin
IRF-7-transkriptionsfaktor
Hepatit B-virus
Hepatit B e-antigener
Gikthämmande medel
Monocyter
Survival Analysis
Philadelphiakromosom
Monoklonala antikroppar
Immunterapi
Genuttryck
Transaktivatorer
Poly I-C
Tumörnekrosfaktor-alfa
Mördarceller, naturliga
Lymfocytaktivering
Skrumplever
Paroxetin
Kombinationsterapi
Enzymkopplad immunadsorberande analys
ISGF3-alfaprotein
Alpha-interferon, också känt som interferon-alfa, är en typ av cytokin, ett protein som produceras och utsöndras av vissa vita blodkroppar (leukocyter) i respons på infektioner eller främmande ämnen såsom virus. Alpha-interferon har antivirala, immunreglerande och cellcyklusreglerande egenskaper. Det används som läkemedel för behandling av vissa typer av cancer och virussjukdomar, till exempel hepatit C.
Interferon typ I är en grupp interferoner som produceras och utsöndras av kroppen i respons på infektion, speciellt virusinfektion. De två huvudsakliga typerna av Interferon typ I är interferon alfa (IFN-α) och interferon beta (IFN-β). När en cell blir infekterad av ett virus börjar den producera och utsöndra Interferon typ I, som sedan kan binda till receptorer på närliggande celler. Detta leder till att dessa celler aktiveras för att motstå viruset, bland annat genom att öka sin produktion av enzymer som bryter ner virus-RNA och -DNA samt genom att öka sin förmåga att presentera virusproteiner för immunsystemet. Interferon typ I spelar därför en viktig roll i kroppens försvar mot infektioner och cancer.
Antivirala medel är en typ av läkemedel som används för att behandla eller föventionellt förhindra infektioner orsakade av virus. De fungerar genom att hindra viruses reproduktion och spridning inne i kroppen. Exempel på antivirala medel inkluderar läkemedel som används för att behandla HIV/AIDS, herpes, influensa (vanlig hosta och mag-tarmlopp), hepatit B och C samt vissa former av cancer. Det är viktigt att notera att antivirala medel inte bör användas för att behandla infektioner orsakade av bakterier, svamp eller parasiter, eftersom de inte kommer att vara effektiva mot dessa typer av patogener.
Ribavirin är ett antiviralt läkemedel som används för att behandla vissa virusinfektioner, till exempel hepatit C och respiratorisk syncytialvirus (RSV). Det fungerar genom att störa replikationen av viruset. Ribavirin kan ges oralt (tabletter), intravenöst (dropp) eller inhalativt (inandas via en inhalationsapparat).
Det är viktigt att notera att ribavirin inte bör användas ensamt för behandling av hepatit C, utan vanligtvis ges tillsammans med andra antivirala läkemedel. Dessutom kan det ha allvarliga biverkningar och ska endast användas under nära medicinsk övervakning.
Rekombinanta proteiner är proteiner som har skapats genom tekniker för genetisk rekombination, där man kombinerar DNA-sekvenser från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskvärda egenskaper. Denna teknik möjliggör produktionen av stora mängder specifika proteiner med konstant och predikterbar struktur och funktion. Rekombinanta proteiner används inom flera områden, till exempel inom medicinen för framställning av läkemedel som insulin, vaccin och enzymer.
Kronisk hepatit C definieras som en infektion med Hepatit C-virus (HCV) som varar i sex månader eller längre. Många personer med akut HCV-infektion kommer aldrig att utveckla kronisk hepatit C. Men om din akuta infektion inte behandlas, finns det en hög risk att den blir kronisk. Cirka 75-85% av de som blir smittade med HCV kommer att utveckla kronisk hepatit C.
Kronisk hepatit C kan orsaka inflammation och skada levervävnaden under en lång tid, vilket kan leda till leverfibros (scarring) och eventuellt levercirros (allvarlig leverfibros). I vissa fall kan kronisk hepatit C också leda till levercancer. Symptomen på kronisk hepatit C kan variera från att inte ha några symtom alls till att ha trötthet, smärta i magen (buken), matta hud och gul färg på hud och ögon (ikterus).
Interferon alfa-beta receptorn (IFNAR) är ett transmembrant proteinreceptor som består av två subenheter, IFNAR1 och IFNAR2. Denna receptor finns på cellmembranet hos de flesta celler i kroppen. När interferon alfa eller beta binder till receptorn aktiveras en signaltransduktionsväg som leder till att cellens genuttryck ändras, vilket resulterar i en antiviral respons. Aktivering av IFNAR leder också till att immunsystemet aktiveras och differensiering av olika immunceller stimuleras. Dessa processer hjälper till att skydda kroppen mot infektioner och onkologiska tillstånd.
Interferonreceptorer är en typ av receptorceller som binder specifika signalproteiner (ligander) som kallas interferoner. Interferoner är cytokiner som produceras och utsöndras av celler i kroppen som ett svar på infektion eller cellskada. När interferonet binder till sin respektive receptor aktiveras en signaltransduktion som leder till att cellen får en förändrad genuttrycksmönster, vilket kan hämma virusreplikation och påskynda celldöd av infekterade celler.
Det finns två huvudsakliga familjer av interferonreceptorer: typ I och typ II. Typ I-interferonreceptorerna består av en heterodimer av IFNAR1 och IFNAR2 underenheter, medan typ II-interferonreceptorerna består av en homodimer av IFNGR1 underenheter.
Typ I-interferoner (IFN-α/β) binder till typ I-interferonreceptorer och aktiverar JAK-STAT-signaltransduktionsvägen, vilket leder till att cellen producerar antivirala proteiner och andra cytokiner som hjälper till att koordinera immunresponsen. Typ II-interferon (IFN-γ) binder till typ II-interferonreceptorer och aktiverar också JAK-STAT-signaltransduktionsvägen, men denna typ av interferon är mer involverad i moduleringen av immunresponsen än i direkta antivirala effekter.
Immunfaktorer, även kända som immunmodulerande faktorer, är signalmolekyler som produceras och sekreteras av celler inblandade i det immuna systemet. Deras funktion är att modulera, reglera och stödja immunresponsen genom att aktivera, attrahera eller hämmas olika celler och molekyler involverade i den immunologiska responsen.
Immunfaktorer inkluderar:
1. Cytokiner: proteiner som verkar som signalmolekyler mellan celler, såsom interleukiner (IL), interferoner (IFN) och tumörnekrosfaktorer (TNF). De kan vara pro-inflammatoriska eller anti-inflammatoriska beroende på deras funktion.
2. Kemokiner: små proteiner som attraherar vita blodkroppar till områden med infektion eller skada genom att binda till specifika receptorer på cellmembranet.
3. Komplementfaktorer: en grupp proteinaser som aktiveras i ett kaskadliknande system för att underlätta fagocytos, inflammation och immunresponser.
4. Akutfasproteiner: proteiner som produceras av levern under akuta inflammatoriska tillstånd, såsom C-reaktivt protein (CRP) och serumamyloid A (SAA). De hjälper till att rekryterar vita blodkroppar till området och aktivera immunresponsen.
5. Immunoglobuliner: antikroppar som produceras av B-celler för att binda till specifika antigener och neutralisera eller eliminera dem från kroppen.
6. Vävnadsfaktorer: proteiner som produceras av celler i olika vävnader för att stödja immunresponsen, såsom surfaktantproteiner och mukoproteiner.
Chronic myeloid leukemia (CML) is a type of cancer that starts in the blood-forming cells of the bone marrow. More specifically, CML is a form of myeloproliferative neoplasm, which is a group of cancers that begin in the bone marrow and cause an overproduction of one or more types of blood cells. In CML, the excessive production is of myeloid cells, which are immature cells that become white blood cells.
The "BCR-ABL positive" designation refers to a specific genetic change that occurs in many cases of CML. This genetic alteration results from a chromosomal abnormality called the Philadelphia chromosome, which is formed when pieces of two different chromosomes (chromosomes 9 and 22) break off and switch places with each other. The resulting fusion gene, BCR-ABL, produces an abnormal protein that signals the myeloid cells to grow and divide continuously, leading to the uncontrolled production of leukemic cells.
In summary, "chronic myeloid leukemia, BCR-ABL positive" is a specific subtype of CML characterized by the presence of the BCR-ABL fusion gene and the overproduction of myeloid cells in the bone marrow and blood.
Polyethylene glycols (PEG) är en grupp av syntetiska, vattenlösliga polymerer som består av monomeren etylenoxid. De har en varierande molekylär vikt och används inom medicinen som excipient i läkemedel för att förbättra deras löslighet, stabilitet och biodistribution. PEG kan också användas som aktiv ingrediens i form av pegylering av protein- eller kolhydratpreparat för att förlänga deras halveringstid i kroppen. Dessutom har PEG visat sig ha potential inom området läkemedelsutleverans, exempelvis som en del av nanopartiklar eller liposomer.
Erdheim-Chester sjukdom (ECD) är en mycket sällsynt, idiopatisk inflammatorisk och fibrotisk sjukdom som drabbar mjukvävnader och ben. Sjukdomen karaktäriseras av ett överdrivet infiltrat av histiocyter (specifikt CD68+, FXIIIa+, CD1a-, Langerhans-cellnegativa celler) i olika organ och vävnader.
Typiska kliniska manifestationer inkluderar skelettrelaterade symptom som smärta, svullnad eller frakturer i lårbenen, skulderbladen och revbenen; externa ögonsjukdom (också kallat "känslolöshet" eller "orange peel-syndrom"); centralnervsystemrelaterade symptom som balansstörningar, huvudvärk, och försämrad kognition; njurfunktionsnedsättning; och hjärtsvikt på grund av infiltration i hjärtmuskulaturen eller klaffarna.
Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av kliniska, radiologiska, laboratorie- och patologiska befunder. Behandlingen består ofta av systemisk immunosuppressiv terapi med steroider, kinaser inhibitorer eller andra immunmodulerande läkemedel. Prognosen är varierande, men många patienter kan ha en relativt god livskvalitet med behandling.
Beta-interferon är en typ av interferon som produceras naturligt i kroppen som ett svar på infektioner och cancer. Det finns också tillgängligt som ett läkemedel för behandling av flera sjukdomar, inklusive multipel skleros (MS).
Som läkemedel är beta-interferon en proteinpreparat som produceras genom bioteknologi. Det finns tre olika former av beta-interferon som används för behandling av MS: beta-1a, beta-1b och gamma-1b. Dessa preparat har olika strukturer och farmakologiska egenskaper, men de fungerar alla genom att modulera immunresponsen och på så sätt minska skadan på nervsystemet som orsakas av MS.
Beta-interferon ges vanligen som injektion under huden eller i muskeln en till tre gånger per vecka beroende på preparatet. Vanliga biverkningar inkluderar influensaliknande symtom, irritation vid injektionsstället och försämrad leverfunktion. I sällsynta fall kan det även förekomma allvarligare biverkningar som exempelvis blodproppar eller autoimmuna reaktioner.
Hepacivirus är ett släkte inom familjen Flaviviridae och omfattar virus som kan orsaka leverinfektioner hos människor och djur. Det mest kända viruset inom släktet är hepatit C-virus (HCV), som orsakar den allvarliga infektionssjukdomen hepatit C hos människor. Hepacivirus har en enkel, icke-segmenterad, positivt polariserad RNA-sträng som genomet. Andra djurarter som kan drabbas av hepacivirus inkluderar hästar, apor och fåglar.
Hepatit C definieras som en infektion orsakad av hepatit C-virus (HCV), som angriper levern och kan leda till leverinflammation, skada leverceller och orsaka leverförändringar. Det är en av de vanligaste blodsburna infektionerna i världen och sprids främst genom kontakt med smittat blod, som kan ske vid injicerande drogbruk, oskyddad sexuell aktivitet, transfusioner av smittat blod eller från moder till barn under fostertiden. Många personer med hepatit C visar inga symtom under de tidiga stadierna av sjukdomen, men kan fortfarande sprida viruset till andra. I senare stadier kan symptomen inkludera trötthet, mjällbildning, gulsot, leverinflammation och i vissa fall levercirros eller levercancer. Hepatit C behandlas vanligen med antivirala läkemedel som kan bota sjukdomen hos en del patienter och fördröja eller stoppa leverförändringarna hos andra.
Läkemedelsterapi, kombinerad, refererar till användandet av två eller flera läkemedel tillsammans för att behandla en sjukdom eller ett symptom. Detta görs ofta för att öka effektiviteten av behandlingen, minska biverkningarna eller för att behandla flera aspekter av en sjukdom samtidigt. Kombinerad läkemedelsterapi kan användas inom alla medicinska områden, från infektionssjukdomar till psykiatriska störningar. Det är viktigt att notera att kombinerad läkemedelsterapi måste övervakas noga av en läkare för att undvika onödvändiga biverkningar eller komplikationer som kan uppstå när läkemedlen interagerar med varandra.
Stat2 (Signal Transducer and Activator of Transcription 2) er en transskripsionsfaktor som spiller en viktig rolle i reguleringen av immunresponsen og antivirale forsvarsmekanismer i kroppen. Når celler opplever infeksjon eller andre trusselmotstand, aktiveres en signalvei kalt JAK-STAT (Janus kinase-Signal Transducer and Activator of Transcription), som fører til at Stat2 fosforyleres og dimeriseres med andre transskripsjonsfaktorer. Dette komplekset migrerer deretter inn i kjerneområdet av cellen, hvor det binder seg til specifikke DNA-sekvenser og regulerer uttrykkene av gener involvert i immunrespons og antiviral forsvar. Stat2 spesifikt er involvert i responsen mot interferoner, som er viktige signalmolekyler i kroppens forsvar mot infeksjon og kraftigere tumørutvikling.
Ren cell carcinoma (RCC) är en typ av cancer som utgår från de tubulära epitelcellerna i njuren. Det är den vanligaste formen av njurcancer hos vuxna och utgör cirka 80-85% av alla primära njurcancertumörer. RCC kännetecknas ofta av ett långsamt tillväxttempero, men den kan också vara aggressiv och sprida sig till andra delar av kroppen. Symptomen på RCC kan variera stort, men de vanligaste tecknen är blod i urinen, smärta eller tryckkänsla i flanken, och en kändisk knöl i buken. Behandlingen för RCC beror på cancerstadiet, storleken på tumören, om den har spridit sig till andra delar av kroppen och patientens allmänt tillstånd. Behandlingsalternativen innefattar operation, strålbehandling, immunterapi, målinriktad terapi och kemoterapi.
Kortfattat kan njurtumörer definieras som onkologiska tillstånd orsakade av obehindrad celldelning och växt i njurarna. Detta kan leda till att godartade (benigna) eller elakartade (maligna) tumörer bildas. De vanligaste formerna av njurtumörer är kidney cancer, som oftast drabbar vuxna och kan vara av olika subtyper beroende på vilken celltyp de utvecklas ifrån. Renal cell carcinom (RCC) är den vanligaste subtypen och representerar ungefär 80-85% av alla njurcancerfall. Andra typer inkluderar transsitional cell carcinom, Wilms tumör (som främst drabbar barn) och sarcoma. Symptomen på njurtumörer kan variera beroende på storlek och placering men kan inkludera blod i urinen, smärta eller obehag i ländryggen, onormala urinerade mängder och viktminskning. Behandlingen beror på typ, grad och stadium av tumören men kan omfatta kirurgi, strålbehandling, immunoterapi eller målinriktad terapi.
ISGF3G är ett protein som ingår i transskriptionsfaktorkomplexet ISGF3, vilket aktiveras vid interferon typ I-signaleringsvägen. Proteinet kodas av genen IFNGR2 och är en del av den globala responsen på infektioner med virus och andra patogener genom att reglera uttrycket av interferonstimulerade gener (ISG). ISGF3G består av tre underenheter: STAT1, STAT2 och IRF9. När interferon typ I binder till sin receptor aktiveras tyrosinkinas JAK1 och TYK2, vilket leder till fosforylering av STAT1 och STAT2. Dessa fosforylerade proteiner bildar en komplex med IRF9 som kallas ISGF3. Denna komplex translocheras därefter till cellkärnan där den binder till specifika DNA-sekvenser i promotorregionen av ISG och initierar transkriptionen av dessa gener, vilket leder till en antiviral respons.
Hair cell leukemia är inte en etablerad diagnos inom hematologi eller onkologi. Det verkar som att du kan ha förväxlat två olika begrepp.
Leukemi är en cancerform som drabbar det blodbildande systemet, och cancer i hörselceller kallas vanligtvis platta cellstumörcancer eller sarkom.
Om du menade hairy cell leukemia (HCL), som också kan stavas som hårig cellsleukemi, är det en sällsynt typ av lymfocytär leukemi där cancercellerna har en speciell utseende med utskott liknande "hår" under mikroskop. Dessa celler kallas hairy cells. HCL drabbar vanligtvis vuxna män och kan påverka blod, benmärg och lymfkörtlar.
Stat1 (Signal Transducer and Activator of Transcription 1) er en transskripsjonsfaktor som spiller en viktig rolle i reguleringen av immunrespons og cellulær respons på stress. Stat1 aktiveres ved interferon-gamma (IFN-γ) signaling, der IFN-γ binder til sin receptor og aktiverer januskinasene Jak1 og Jak2, som fosforylerer Stat1-proteinet. Dette resulterer i dimerisering av Stat1-molekylene og overflytning til kjernen, der de binder til specifikke DNA-sekvenser og regulerer transskripsjonen av gener involvert i immunrespons og cellecyklusregulering. Dessutert er Stat1 involvert i responsen på andre typer interferoner enn IFN-γ, som Interferon-alfa (IFN-α) og Interferon-beta (IFN-β).
ISGF3 (Interferon-stimulated gene factor 3) är en transkriptionsfaktor som aktiveras i respons på interferon-σ och interferon-α signalsubstanser. Den består av tre underenheter: STAT1, STAT2 och IRF9. När ISGF3 aktiveras transporteras det in i cellkärnan där det binder till specifika DNA-sekvenser i promotorregionerna för interferonstimulerade gener, vilket inducerar deras transkription och ökar produktionen av proteiner som är involverade i immunförsvaret.
TYK2-kinas, eller tyrosin kinase 2, er ein enzym som spiller en viktig rolle i immunsystemet og inflammasjonsresponsene i kroppen. Det er involvert i signalveien for flere av de cytokiner og faktorer som styrer cellkommunikasjonen mellom immunsystemets celletypes, slik som interleukiner, interferoner og koloni stimulerende faktorer.
TYK2-kinas aktiveres når en cytokin binder til sin reseptor på cellens overflate. Dette resulterer i at TYK2-kinasen fosforylerer andre proteiner, som deretter kan fortsette å overføre signalen videre inn i celleen. Denne prosessen er viktig for regulering av immunsystemets aktivitet og inflammasjonsresponsene.
Feilfunksjoner i TYK2-kinasen har blitt koblet til ulike autoimmune sykdommer, slik som psoriasis, multipl sklerose og rhematoid artritt. Derfor kan TYK2-kinasinhibitorer være en mulig behandlingsmåte for disse sykdommene.
"Behandlingsresultat" er en betegnelse for hvordan en pasient reagerer på en behandling. Det kan inkludere forbedringer i symptomer, funksjon og kvalitet av liv, men også potentiale bivirkninger eller komplikasjoner til behandlingen. Behandlingsresultatet må ofte evalueres over tid for å kunne avgjøre om behandlingen er effektiv og om det er behov for justeringer i terapeutisk strategi.
Interferoner är en typ av signalsubstanser, eller cytokiner, som produceras och secreteras av kroppens celler, särskilt av vita blodkroppar som leukocyty och fibroblaster. Interferoner spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar mot infektioner och cancer.
Det finns tre huvudsakliga typer av interferoner: typ I, typ II och typ III. Typ I-interferoner är de mest prevalenta och inkluderar interferon-alpha (IFN-α), interferon-beta (IFN-β) och interferon-omega (IFN-ω). De produceras av celler som infekterats av virus och hjälper till att koordinera den lokala immunresponsen genom att aktivera andra immunceller, såsom naturliga killer (NK) celler och cytotoxiska T-celler.
Typ II-interferon, även känt som interferon-gamma (IFN-γ), produceras av T-celler och naturliga killer (NK) celler när de aktiveras av antigenpresenterande celler (APC). Typ II-interferon har en viktig roll i adaptiva immunresponser, särskilt mot intracellulära patogener som virus och protozoer.
Typ III-interferoner, även kända som interferon-lambda (IFN-λ), är strukturellt relaterade till typ I-interferoner men har en något annorlunda funktion. De produceras av epitelceller och andra celler vid mukosamembran och hjälper till att koordinera den lokala immunresponsen mot virusinfektioner i respirations- och tarmkanalen.
Interferoner fungerar genom att binda till specifika receptorer på cellmembranet, vilket aktiverar en signalkaskad som leder till induktion av en antiviral respons. Denna respons inkluderar syntesen av antivirala proteiner som blockerar virusreplikationen och presentation av virala antigener till immunsystemet. Interferoner har också andra effekter, såsom att modulera immunsvaret och påverka cellcykeln och apoptosen.
Sköldkörtelinflammation, även känd som tyreoidit, är en autoimmun sjukdom där kroppens immunförsvar attackerar och skadar sköldkörteln. Detta orsakar en inflammation av sköldkörteln, som kan leda till en rad symtom beroende på hur allvarligt sköldkörteln är drabbad.
Symptomen på sköldkörtelinflammation kan variera från milda till allvarliga och kan inkludera trötthet, viktminskning, hjärtklappning, muskel- och ledsvaghet, förändringar i humör och kognition, förhöjd känslighet för kyla eller värme, och förändringar i tacksjuka. I allvarliga fall kan sköldkörtelinflammation leda till hypotyreos (undervaktig sköldkörtelfunktion) eller hypertyreos (överaktiv sköldkörtelfunktion).
Sköldkörtelinflammation behandlas vanligen med mediciner som hjälper att lindra symtomen och reducera inflammationen. I vissa fall kan kirurgi vara aktuell om sköldkörteln är allvarligt skadad eller om patienten har komplikationer såsom knölar eller cystor i sköldkörteln.
"Cellular engraftment" refers to the process by which cells or tissues are transplanted into a patient's body and establish themselves within the recipient's tissue. This is an important concept in regenerative medicine, where cells such as stem cells may be used to replace or repair damaged or diseased tissues.
During cellular engraftment, the donor cells must migrate to the site of injury or damage, adhere to the extracellular matrix, and differentiate into the appropriate cell type. They must also establish a blood supply to receive nutrients and oxygen, and evade the recipient's immune system to avoid rejection.
The success of cellular engraftment depends on various factors, including the type and quality of the donor cells, the method of delivery, and the condition of the recipient's tissue. Efficient and safe cellular engraftment is a critical challenge in regenerative medicine, as it can have significant implications for the treatment of various diseases and conditions, such as cancer, diabetes, heart disease, and neurological disorders.
Dendritiska celler (DCs) är en typ av immunceller som spelar en central roll i att initiera och reglera immunsvar. De är en del av vår kropps försvarssystem och hjälper till att identifiera och svara på främmande ämnen, såsom virus, bakterier och tumörceller.
DCs har fått sitt namn efter sin unika morfologi, med långa utskott (dendriter) som de använder sig av för att fånga upp och analysera material från omgivningen. När en DC fångar upp ett främmande ämne börjar den bearbeta det och presentera dess beståndsdelar på sin yta, så kallade antigener, tillsammans med olika signaler som aktiverar andra immunceller.
Det finns två huvudtyper av DCs: konventionella dendritiska celler (cDCs) och plasmacytoid dendritiska celler (pDCs). cDCs är specialiserade i att presentera antigen till T-celler, en typ av immuncell som hjälper till att koordinera immunsvaret. pDCs däremot producerar stora mängder interferon när de aktiveras, ett ämne som hjälper till att skydda kroppen mot virusinfektioner.
I sin helhet är DCs viktiga regulatorer av immunsvaret och har potentialen att användas inom medicinen för att behandla olika sjukdomar, såsom cancer och autoimmuna sjukdomar.
'Myxovirus Resistance Proteins' (Mx proteins) är en typ av interferonstimulerade antivirala protein som hjälper till att skydda celler från infektioner orsakade av olika virus, inklusive influensavirus och andra negative strands RNA-virus. Dessa proteiner produceras som en respons på interferonetabellaktivitet i kroppen och de fungerar genom att blockera virusspecifika steg i replikationscykeln hos virus. Mx-proteinerna har förmågan att polymerisera och bilda oligomerer som kan fånga in och transportera viruset till proteasomerna för nedbrytning. Det finns två huvudtyper av Mx-proteiner hos människor, MxA och MxB, båda kodade av olika gener på olika kromosomer.
Kronisk myeloid leukemi (CML) är en typ av cancer som drabbar de vita blodkropparna (leukocyter) i benmärgen. I CML sker det genetiska fel i stamcellerna för vita blodkroppar, vilket leder till att dessa celler produceras i onormalt stort antal och utan att mogna fullt ut.
Den specifika genetiska avvikelsen som kännetecknar CML är en så kallad Filadelfia-kromosom, vilket är ett resultat av en translokation (byte) mellan två olika kromosomer (9 och 22). Denna förändring leder till att två gener, BCR och ABL, slås samman och bildar en ny gen som ger upphov till en abnorm protein med ökad tyrosinkinasaktivitet. Detta protein bidrar till oreglerad celldelning och kannibalism (apoptos) hos de vita blodkropparna, vilket leder till en överväxt av leukemi celler i benmärgen och blodet.
CML har tre faser: den kroniska fasen, accelererade fasen och blastisk fas (eller blastkris). Den kroniska fasen är den första fasen av sjukdomen och kännetecknas av en allt större andel leukemi celler i benmärgen och blodet, men de drabbade kan vara asymptomatiska eller ha milda symtom som trötthet, svaghet och infektionskänslighet. I accelererade fasen ökar cellproliferationen ytterligare, och det kan uppstå mer allvarliga komplikationer som blödningsrubbningar och infektioner. Slutligen kan CML utvecklas till en blastisk fas, även kallad blastkris, där andelen leukemi celler är mycket hög och de drabbade ofta har allvarliga symtom som feber, blödotor, infektioner och organsvikt.
Behandlingen av CML beror på fasen av sjukdomen. I den kroniska fasen används vanligen tyrosinkinas inhibitorer (TKI) som imatinib (Gleevec), nilotinib (Tasigna) och dasatinib (Sprycel). Dessa läkemedel blockerar aktiviteten hos BCR-ABL, vilket minskar celldelningen och kanningbalismen hos leukemi cellerna. I accelererade fasen och blastisk fas kan TKI kombineras med andra behandlingar som kemoterapi, stamcellstransplantation eller CAR-T-cellterapi.
Prognosen för patienter med CML har förbättrats betydligt sedan införandet av TKI-behandlingen. Cirka 80-90% av patienterna i den kroniska fasen kan uppnå en djup remission och ha ett normalt livslängd. Även om prognosen för patienter med accelererad eller blastisk fas är sämre, har de också möjlighet att få långvarig kontroll av sjukdomen med kombinerade behandlingar.
"Metylgrönt" är ett begrepp inom kemi och refererar till en specifik typ av organisk förening, nämligen metyl-3-metoxypyrollidin-2-yliodid. Detta är en färgad kemisk substans som används som ett reagens inom organisk syntes och har en distinkt grönaktig färg.
Ibland kan "metylgrönt" även användas som en förkortad benämning på en specifik typ av fluorescensfärg, nämligen metylgrönt 6B (C.I. 42590), som är en triarylmetanfärg som används inom mikroskopi och histologi för att färga celler och vävnader.
Det är viktigt att notera att dessa två begrepp inte är identiska, men de delar en gemensam grön färg och kan ibland förväxlas.
Kronisk hepatit B definieras som en infektion med Hepatit B-virus (HBV) som varar i sex månader eller längre. Den kan orsaka skada på levern och leda till komplikationer som levercirros och levercancer. Symptomen på kronisk hepatit B kan variera från att inte orsaka några besvär alls, till att orsaka trötthet, mjällbildning, buksmärtor och gulsot. Behandlingen av kronisk hepatit B kan innebära antivirala läkemedel som kan hjälpa att kontrollera virusets replikation och förhindra skada på levern. Vaccinering mot hepatit B finns tillgänglig och rekommenderas för alla barn och vuxna som inte redan har immunitet mot viruset.
Autoimmune nervous system disorders är en grupp sjukdomar som orsaks av ett felaktigt svar från det immunförsvar som normalt försvarar kroppen mot främmande ämnen, såsom virus och bakterier. I autoimmuna nervsjukdomar attackerar det immunförsvaret istället kroppens egna nervceller eller skyddande membran runt nerverna, vilket orsakar skada på nervsystemet.
Detta kan leda till en rad olika symtom beroende på vilka nerver och delar av nervsystemet som är drabbade. Symptomen kan inkludera bland annat svaga muskler, kramper, smärtor, förlorad känsel, balans- och koordinationsproblem, samt autonoma nervsystemsstörningar som exempelvis hjärtfrekvensstörningar och sväljningssvårigheter.
Exempel på autoimmuna nervsjukdomar är multipel skleros (MS), Guillain-Barrés syndrom, myasthenia gravis och chronisk inflammatorisk demyeliniserande polyneuropati (CIDP). Behandlingen av dessa sjukdomar kan variera beroende på typ och allvarlighetsgrad, men inkluderar ofta immunosuppressiva läkemedel som minskar aktiviteten i det immunförsvar som orsakar skadan. Fysioterapi och rehabilitering kan också vara viktiga delar av behandlingen för att hjälpa till att underhålla muskelstyrka och rörlighet.
Interferon typ II, även känt som IFN-γ (Interferon gamma), är ett cytokin som produceras främst av aktiverade T-lymfocyty och naturliga killerceller (NK-celler) under cellulär immunrespons. Det spelar en viktig roll i modulerandet av både den adaptiva och innata immunsvaret mot infektioner orsakade av virus, intracellulära bakterier och parasiter, samt i regleringen av celltillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).
IFN-γ utövar sin biologiska aktivitet genom att binda till specifica receptorer på cellytan, vilket leder till aktivering av JAK-STAT-signaltransduktionsvägen och efterföljande transkriptionella förändringar av målgener. Dessa förändringar resulterar i en antiviral respons som inkluderar upphörande av virusreplikation, ökad presentation av antigener till T-celler och aktivering av andra immunceller såsom makrofager.
I patologiska sammanhang har IFN-γ visat sig ha en viktig roll i uppkomsten och underhållet av autoimmuna sjukdomar, kronisk inflammation och allvarliga former av COVID-19.
Kronisk hepatit är en beteckning för en inflammation i levern som varar i sex månader eller längre. Den kan orsakas av olika faktorer, till exempel virusinfektioner (t.ex. Hepatit B eller C), alkoholmissbruk, fetma, autoimmuna sjukdomar eller vissa läkemedel. Symptomen kan variera från att inte orsaka några besvär alls till att orsaka trötthet, mjäll i huden, smärta i leverområdet, illamående och gulsot. Kronisk hepatit kan med tiden leda till skrumplever, levercirros och levercancer om den inte behandlas.
Amantadine är ett läkemedel som primärt används för att behandla parkinsonism och extrapyramidala bieffekter (sidor effekter) orsakade av neuroleptika. Det verkar genom att blockera receptorerna för glutamat, en signalsubstans i hjärnan, samt öka frisättningen och blockeringen av dopamin, en annan signalsubstans. Amantadine kan också användas för att förebygga infektioner orsakade av influensavirus A.
Läkemedlet ges vanligen som tablett eller i läkemedelsform som lösning för oral användning. Vanliga biverkningar inkluderar yrsel, huvudvärk, sömnsjukdom och torr mun. Högre doser kan orsaka hallucinationer, förvirring och andra psykiatriska symptom.
Det är viktigt att konsekvent ta amantadin som prescriberats av en läkare och inte öka eller minska dosen utan att först diskutera det med läkaren.
Bensadinon, även känt som bensamid, är ett centralstimulerande medel som tillhör gruppen amfetaminliknande substanser. Det används huvudsakligen för behandling av ADHD (Uppåtmodstörning) och nässelfeber (urtikaria).
I medicinsk kontext refererar 'bensamider' till bensadinon, men det är värt att notera att termen kan vara missvisande eftersom den låter som en pluralform. Det korrekta sättet att referera till substansen i medicinsk kontext är "bensadinon".
Toll-like receptor 7 (TLR7) är ett protein som tillhör gruppen toll-like receptorer, som är en typ av proteiner som kallas pattern recognition receptors (PRR). TLR7 finns i cellmembranet hos vissa immunceller, såsom dendritceller och granulocyter. Det aktiveras av specifika strukturer på virus, så kallade ssRNA (enkelsträngat RNA), och sätter igång en signaltransduktion som leder till att immunförsvaret aktiveras och börjar producera cytokiner och kemokiner för att bekämpa infektionen. TLR7 spelar därför en viktig roll i det första försvaret mot virusinfektioner.
Systemisk lupus erythematosus (SLE) är en autoimmun sjukdom, vilket betyder att kroppens immunförsvar istället för att skydda mot främmande ämnen attackerar och skadar kroppens egna celler och vävnader. SLE kan påverka olika organ och system i kroppen, såsom hud, ledvävnader, njurar, lungor, hjärta och centrala nervsystemet.
Vid SLE produceras autoantikrocher, vilket är antikroppar riktade mot kroppens egna celler och proteiner. Dessa autoantikrocher kan bilda komplex som orsakar inflammation och skador på olika vävnader i kroppen. SLE karaktäriseras av att patienten ofta har symptom från flera olika organsystem samtidigt, och sjukdomen kan variera mycket mellan olika individer.
Några vanliga symtom på SLE inkluderar trötthet, feber, hudutslag (särskilt ett typiskt utslag känt som "malärt butterfly-utslag" på kinderna), ledvärk och ledont i händerna, muskelvärk, lunginflammation, njursjukdom, blodproppar och neurologiska symtom som minnesförlust, koncentrationssvårigheter och humörsvängningar.
SLE är vanligare hos kvinnor än män, och sjukdomen tenderar att debutera under fertil ålder (20-40 år). Sjukdomens orsaker är inte fullständigt kända, men det finns starka indicier på att både genetiska och miljöfaktorer spelar in. Behandlingen av SLE består ofta av immunosuppressiva läkemedel för att kontrollera den överaktiva immunsystemreaktionen, samt behandling av specifika symtom och komplikationer.
Alanintransaminas, även känt som Alanin aminotransferas (ALT), är ett enzym som normalt förekommer i lever, hjärta, skelettmuskler och leverceller (hepatocyter). Nivåerna av ALT kan mätas i blodet genom en laboratorietest.
ALT-nivåer ökar vanligtvis som ett resultat av skada eller sjukdom i leverceller, såsom vid leverinflammation, levercirros eller levercancer. Andra orsaker till höga ALT-värden kan vara hjärtsjukdomar, muskelskador och vissa mediciner.
Det är viktigt att tolka ett ökat ALT-värde i kombination med andra laboratorie- och kliniska data samt patientens symptom och sjukhistoria.
"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.
En dos-respons kurva är en grafisk representation av hur effekten av ett läkemedel varierar beroende på dosen. Kurvan visar den önskvärda effekten som ökar med ökande dos, tills en toppnivå nås där ytterligare ökning av dosen inte ger någon extra effekt. Vid högre doser kan läkemedlet bli skadligt och orsaka biverkningar, vilket resulterar i att kurvan börjar dalande.
Den optimala dosen av ett läkemedel är ofta den lägsta effektiva dosen som ger önskad terapeutisk effekt med minsta möjliga risk för biverkningar. Dos-respons kurvor används ofta vid utformning och planering av kliniska prövningar för att fastställa läkemedels säkerhet, effektivitet och optimal dosering.
'Mononuclear leukocytes' är en samlingsbeteckning för vissa vita blodkroppar (leukocyter) som har en enda cellkärna och en relativt homogen cytoplasma. Denna grupp innefattar monocyter och lymfocyter, som båda är viktiga delar av immunförsvaret. Monocyterna hjälper till att försvara kroppen mot infektioner genom att fagocytera (fagra upp och förstöra) främmande partiklar och patogener, medan lymfocyterna producerar antikroppar och hjälper till att koordinera immunresponsen. Tillsammans utgör mononukleära leukocyter en viktig del av kroppens försvar mot sjukdomar och infektioner.
"Cell line" er en betegnelse for en population av levende celler som deler seg selvstandig og ubestemt i laboratoriet. Disse cellene har typisk samme karyotype (sammensetningen av deres kromosomer) og genetiske egenskaper, og de kan replikeres over en lang periode av tid. De kan brukes i forskning for å studere cellebiologi, molekylær biologi, farmakologi, virologi og andre områder innen biovitenskapen. Eksempler på velkjente cellinjer inkluderer HeLa-cellinjen (som er tatt fra en livstrukturløs kvinne i 1951) og Vero-cellinjen (som er vanlig å bruke i studier av virusinfeksjoner).
Harrington-naglar är en typ av metallstavar som används inom ortopedisk kirurgi för att rätta av skolios (lateral krökning av ryggraden) och andra former av skleros (ryggens deformiteter). De utvecklades på 1950-talet av den amerikanske kirurgen Paul Harrington.
Harrington-naglar består av två metallstavar som fästes till vertebrala (ryggradsfenor) och sedan böjs så att de drar ryggraden tillbaka till en rakare position. Naglarna är vanligtvis gjorda av rostfritt stål eller titan och kan vara fast monterade eller removable (avyttras efter behandling).
Användning av Harrington-naglar har minskat på senare år, då andra typer av skoliosbehandlingar som till exempel segmentala instrumentering och fusion blivit vanligare.
Subkutan injektion (SC-injektion) är en metod för att administrera läkemedel eller andra terapeutiska substanser genom att infoga dem under huden med en injektionsnål. Den subkutana vävnaden är det lösa vävnadslagret direkt under huden och ovanför muskelvävnaden.
Vid en SC-injektion introduceras nålen vanligtvis i en vinkel på 45 grader till huden, med den spetsiga änden riktad neråt. Nålen ska penetrera huden och subkutan vävnad, men inte gå djupare in i muskelvävnaden. Efter injektionen ska nålen dras tillbaka långsamt för att undvika att suga upp vävnad i nålen.
SC-injektioner används ofta för att administrera läkemedel som insulin, vacciner och andra substanser som inte behöver ges in direkt i blodbanan eller muskelvävnaden. Det är vanligtvis en smärtfri procedur, men det kan kännas lite obehagligt när nålen träffar huden. Vissa läkemedel kan orsaka lokala reaktioner som rodnad, svullnad eller smärta på injektionsstället.
Piperaziner är en grupp av organiska föreningar som innehåller en piperazinring, ett heterocykliskt komplex med två kolatomar och två kväveatomer i en sluten ringstruktur. Piperazin är en basisk förening och kan agera som en protonacceptor.
Inom medicinen används piperaziner ofta som en del av strukturen hos läkemedel, där de kan fungera som en del av en receptorbindningsplats eller på annat sätt påverka farmakologisk aktivitet. Exempel på läkemedel som innehåller piperazinringar är antihistaminet cyproheptadin, neuroleptika som flufenazin och muskelrelaxanten pipecuronium.
Det är värt att notera att piperaziner också kan användas inom kemisk industri för att syntetisera andra kemikalier och läkemedel.
Medicinskt sett definieras virusförökning som processen där en värdkälla, till exempel en cell, infekteras av ett virus och tvingas producera fler virioner (viruspartiklar). Detta sker genom att virusets genetiskt material integreras eller replikeras inom värddjuret och tvingar den till att producera nya viruspartiklar som sedan friges och kan infektera andra celler.
Virusförökningen är en central del i viruspatogenes, det vill säga sjukdomsprocessen orsakad av ett virus. Förståelsen av denna process har varit viktig för utvecklingen av antivirala läkemedel och vacciner som används för att behandla och förebygga virussjukdomar.
Interleukin-2 (IL-2) er ein cytokin, som spiller en viktig rolle i reguleringen av immunsystemet. Det produseres av T-lymphocytene, en type hvite blodcellar, og stimulerer aktiviteten til andre immunsystemetts celler, slik som deaktiverte T-lymphocytar, B-lymphocytar og naturlige drabbefanger. IL-2 er involvert i reguleringen av immunresponsens mot infeksjoner og tumorer, men det kan også være involvert i autoimmune sykdommer og transplantasjonsavvisning.
'Tumörceller, odlade' refererar till när cancerceller har bildat en massa eller tumör genom att dela sig och växa oregelbundet. Tumör i sig själv är inte alltid cancer, eftersom det finns både godartade (benigna) och elakartade (maligna) tumörer.
Godartade tumörer växer långsamt, har väldefinierade gränser och tenderar att vara mindre aggressiva än elakartade tumörer. De kan ofta tas bort genom kirurgi och är sällan livshotande.
Elakartade tumörer däremot, som också består av odlade tumörceller, växer snabbare, infiltrerar omgivande vävnad och kan sprida sig (metastasera) till andra delar av kroppen via blod- eller lymfkärlen. Dessa tumörer är mer aggressiva än godartade och kan vara livshotande beroende på storlek, placering och omfattning av spridningen.
'Viral load' eller 'virusbelastning' refererer til mængden af virus i en given biological prøve, typisk blod, svimmelhed, spyt eller væv. Det er et mål for den aktive replikation og spredning af en infektion med en given type virus.
I klinisk sammenhæng kan 'viral load' være vigtig at overvåge hos patienter med HIV-infektion, da en høj viral load øger risikoen for overførsel af infektionen og er associeret med en hurtigere progression til AIDS. Samme princip kan også gælde for andre virusinfektioner som hepatitis B og C, hvor en høj viral load kan være relateret til mere alvorlige sygdomsforløb.
Det er vigtigt at bemærke, at 'viral load' måles med specifikke teknikker som PCR (polymerase chain reaction) eller andre molekylære metoder, og resultatet angives ofte som en kopi per milliliter (cp/ml) eller internationale enheder (IU/mL).
I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:
1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.
I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.
Melanom är en form av cancer som utvecklas i hudens pigmentceller, kallade melanocyter. Det är den allvarligaste typen av hudcancer och kan potentiellt vara livshotande om det inte upptäcks och behandlas i tid. Melanom kännetecknas vanligtvis av en förändring eller nybildning av ett pigmenterat hudmärke, som kan variera i storlek, form, färg och struktur. Det kan även uppstå på slemhinnor, ögon och andra delar av kroppen som innehåller melanocyter.
Faktorer som kan öka risken för melanom innefattar:
* Överdrivet solexponering eller solbränna under livet
* Ljus hudtyp (type I eller II)
* Förekomst av många mole eller stora atypiska mole
* Personer med många solbrännor under bar barn- och ungdomsålder
* Anamnes om tidigare melanom eller andra typer av hudcancer
* Familjehistoria med melanom (ärftlig predisposition)
Det är viktigt att uppsöka läkare om man observerar några ovanliga förändringar i sina hudmärken, såsom asymmetri, oregelbundna kanter, skiftande färg, storlek över 6 mm eller en ulceration. Tidig upptäckt och behandling av melanom ökar chansen till fullständig bot.
Kryoglobulinemi är ett sjukligt tillstånd där kroppen producerar antikroppar, kallade kryoglobuliner, som blir icke-flytande när de utsätts för låg temperatur. När dessa immunproteiner precipiterar kan det orsaka inflammation och skada i små blodkärlen, särskilt i huden och nerverna. Kryoglobulinemi kan vara primärt, vilket betyder att den inte är förknippad med någon underliggande sjukdom, eller sekundärt, vilket innebär att den uppstår som en komplikation till en annan sjukdom, ofta en autoimmun sjukdom eller en cancer. Symptomen på kryoglobulinemi kan vara mångskiftande och inkluderar ofta hudutslag, artropatier (ledinflammation), neuropati (nervskada) och trötthet.
Fusionsproteiner er dannede når to forskellige gener fusionerer og danner et nyt gen, som koder for et abnormt proteinkompleks. BCR-ABL er et eksempel på et fusionsprotein, der dannes ved en specifik genfusion, der oftest findes hos patienter med chronisk myeloid leukæmi (CML) og i sjældnere tilfælde akut lymphatisk leukæmi (ALL).
Den abnorme genfusion sker som regel som følge af en kromosomalt translokation, hvor dele af to forskellige kromosomer bytter plads. I tilfældet med BCR-ABL resulterer denne translokation i at en del af BCR-generet (breakpoint cluster region) fusionerer med ABL-generet, hvilket fører til dannelse af et nyt BCR-ABL gen. Dette gen koder for et abnormt proteinkompleks, der besidder en konstitutionelt aktiveret tyrosinkinase-domæne fra ABL-proteinet og kan medføre uregulerede cellevækst og celledifferentiering, hvilket er karakteristisk for leukæmi.
'RNA viralt' refererer til et virus som har sin genetisk informasjon lagret i RNA (ribonukleinsyre) istedenfor DNA (deoxyribonukleinsyre) som er vanligere for levende organismer. Disse typer av viruser bruker RNA-polymerase enzym for å transkribere og replikere sin genetisk informasjon. Mange infektiøse og smittebærende virusser, som f.eks. HIV, influenza, SARS-CoV-2 (som forårsaker COVID-19), er RNA-virusser.
Läkemedelstillförsel, även kallat medicineringsschema eller medicinsk behandling, är en individuell plan för intaget av läkemedel. Det inkluderar information om vilka läkemedel som ska tas, doseringen, taktdelningen (hur ofta per dag), varaktigheten och eventuella speciella instruktioner eller varningar.
Läkemedelstillförselscheman är viktiga för att säkerställa att patienten får rätt läkemedel i rätt dos och till rätt tid, för att uppnå den terapeutiska effekten och undvika biverkningar eller komplikationer. De kan vara skrivna av läkare, apotekare eller sjuksköterskor och delas ut till patienten tillsammans med ett recept eller vid en kontrollbesök.
Det är viktigt att följa läkemedelstillförselschemat noga och inte avvika från instruktionerna utan att först diskutera det med vården, eftersom det kan ha allvarliga konsekvenser för patientens hälsa.
'Pyrimidiner' är en klass av kemiska föreningar som innehåller en sex-atomig aromatisk ring med två kväveatomer. De är en del av de två huvudsakliga klasserna av nukleotider, tillsammans med 'Puriner', som bygger upp DNA och RNA. De tre naturligt förekommande pyrimidinbaserna är cytosin (C), timin (T) och uracil (U). Cytosin och timin finns i DNA, medan uracil istället för timin återfinns i RNA. Dessa baser bildar par med varandra genom vätebindningar i dubbelsträngat DNA eller RNA: cytosin parar sig alltid med guanin (G), och timin respektive uracil parar sig med adenin (A). Pyrimidiner har också en viktig roll inom farmakologi, där flera läkemedel som används för att behandla cancer och infektioner är designade för att störa deras syntes eller funktion.
RNA (Ribonucleic acid) är ett samlingsnamn för en grupp molekyler som spelar en central roll i cellens proteinsyntes och genuttryck. Det finns olika typer av RNA, men en specifik typ kallas just budbärarrNA (mRNA, messenger RNA). BudbärarrNA har till uppgift att transportera genetisk information från cellkärnan till ribosomen i cytoplasman, där den används för att bygga upp proteiner enligt instruktionerna i genomet. På så sätt fungerar budbärarrNA som ett slags "budbärare" av genetisk information mellan cellkärnan och ribosomen.
Toll-like receptor 9 (TLR9) är ett protein som tillhör gruppen toll-like receptorer (TLR). TLR är en typ av proteiner som kallas pattern recognition receptors (PRR), vilka har förmågan att känna igen och binda till specifika mönster på patogena mikroorganismer, såsom bakterier och virus. TLR9 är specifikt känd för att det kan känna igen DNA från bakterier och virus. När TLR9 binder till dessa molekyler aktiveras det intracellulära signalsystemet, vilket leder till produktion av cytokiner och andra immunaktiva mediatorer som aktiverar immunsvaret. TLR9 finns främst i celler som ingår i det innate immune systemet, såsom dendritceller, monocyter/makrofager och B-celler.
Cytokiner är signalmolekyler som utsöndras av celler och påverkar kommunikationen mellan olika celler i kroppen. De spelar en viktig roll inom immunförsvaret, inflammation och celldelning. Exempel på cytokiner är interleukiner, interferoner, tumörnekrosfaktorer och koloni-stimulerande faktorer. Cytokinerna binder till specifika receptorer på målcellernas yta och utlöser en kaskad av intracellulära signaltransduktionsvägar, vilket leder till att cellen ändrar sitt beteende eller funktion. Cytokinerna kan ha både pro- och antiinflammatoriska effekter och deras nivåer kan stiga kraftigt under sjukdomstillstånd som infektioner, cancer och autoimmuna sjukdomar.
Läkemedelssamverkan (Drug-Drug Interaction, DDI) definieras som ett samspel mellan två eller fler läkemedel där effekten på farmakologiska, kemiska eller fysiologiska sätt är avvikande jämfört med den enskilda effekten av var och en av de ingående substanserna. Det kan resultera i ökat eller försämrade läkemedelsverkan, biverkningar eller skada för patienten.
Läkemedelssamverkan kan delas in i farmakodynamiska (interaktioner som påverkar läkemedlets mekanism av verkan) och farmakokinetiska (interaktioner som påverkar läkemedlets upptagande, fördelning, metabolism eller exkretering) samverkan.
Det är viktigt att identifiera, undvika eller hantera potentiella läkemedelssamverkan genom att utvärdera patientens medicinska historia, farmakoterapi och laboratoriemedicinska data för att minimera risker och maximera terapeutiska effekter.
Kombinationstherapie mit Zelltherapeutika bezieht sich auf die Anwendung von zwei oder mehr Arten von Zelltherapeutika, die zusammen verwendet werden, um eine Krankheit oder Erkrankung zu behandeln. Zelltherapeutika sind medizinische Produkte, die lebende Zellen enthalten und dazu bestimmt sind, bei, in oder mit dem menschlichen Körper angewendet zu werden, um eine therapeutische Wirkung zu erzielen.
Die Kombinationstherapie mit Zelltherapeutika kann auf verschiedene Arten durchgeführt werden, wie zum Beispiel:
* Die Kombination von Stammzellen und genetisch modifizierten Zellen, um eine spezifische therapeutische Wirkung zu erzielen.
* Die Kombination von zwei oder mehr Arten von Stammzellen, um die Vorteile jeder Art von Stammzelle zu nutzen und eine verbesserte therapeutische Wirkung zu erzielen.
* Die Kombination von Zelltherapeutika mit anderen Arten von Therapien, wie zum Beispiel Chemotherapie oder Strahlentherapie, um die Wirksamkeit der Behandlung zu erhöhen und gleichzeitig Nebenwirkungen zu minimieren.
Die Kombinationstherapie mit Zelltherapeutika ist ein aktives Forschungsgebiet in der Medizin, insbesondere in Bereichen wie Onkologie, Neurologie und degenerative Erkrankungen. Es gibt bereits einige zugelassene Produkte, die auf dieser Art von Therapie basieren, und es wird erwartet, dass in den kommenden Jahren weitere Produkte auf den Markt kommen werden.
Isotretinoin är ett starkt receptbelagt läkemedel som används för att behandla allvarlig eller svår akne. Det är en form av vitamin A och verkar genom att minska produktionen av olja i hudens talgkörtlar, vilket hjälper att förebygga komedoner (svarta hål och vita huvuden) och bakterier som orsakar akne. Isotretinoin intas vanligtvis per oral, det vill säga som tabletter.
Läkemedlet kan ha allvarliga biverkningar, till exempel på fostrets utveckling under graviditet, och därför finns strikta riktlinjer för dess användning. Patienter som behandlas med isotretinoin måste vara under regelbunden medicinsk övervakning och använda effektiv preventivmedel under behandlingen.
"Beteendesymtom" er en betegnelse som ofte brukes innen psykiatri og medicin for å beskrive usædvanlige, abnorme eller uønskede adferdsmønster eller handlinger hos en person. Disse symptomer kan være vilkårlige, repetitive eller stereotypiske, og de kan være forbundet med mange forskjellige psykiatriske lidelser, neurologiske forstyrrelser eller fysiologiske tilstander.
Eksempler på beteendesymptomer innebærer:
* Å være overdrevent redselsslagen eller angstensik (f.eks. å undveie sosial interaksjon)
* At vere aggressiv, voldelig eller selvskadende
* Å ha abnorme tics eller stammende
* At være ufokuserte, hyperaktive eller impulsive
* Å ha forstyrret søvnmønstre (f.eks. insomni eller hypersomni)
* Å ha forstyrret appetitt eller spisevaner (f.eks. anoreksi eller bulimi)
* At være apatisk, avdelt eller uinteressert i sin omgivelse
* Å ha abnorme seksuelle interesser eller adferd
* Å ha hallucineringer eller illusioner
* At oppbevare abnorme overbevisninger eller tankegangsmønster (f.eks. paranoia eller vanvidstanker)
Det er viktig å undersøke beteendesymptomer i sammenheng med andre symptomer og faktorer for å kunne stille en korrekt diagnose og planlegge en effektiv behandling.
'Nervsystemets missbildningar', även kända som neurala tube defects (NTD), är en grupp med medfödda defekter orsakade av oregelbunden utveckling under fostertiden. Dessa defekter berör det nervsystemet och kan variera i allvarlighetsgrad. De två vanligaste formerna av NTD är anencefali och spina bifida.
Anencefali uppstår när hjärnan och huvudet inte formas korrekt under fostrets utveckling, vilket orsakar en mycket allvarlig defekt där barnet saknar delar av hjärnan och skallbenet. Barn med anencefali föds oftast döda eller lever endast några timmar eller dagar.
Spina bifida är en defekt i ryggkotornas slutplatta, vilket orsakar att ryggraden och nerverna i ryggmärgen inte utvecklas korrekt. Det finns olika grader av spina bifida, men de vanligaste formerna är spina bifida occulta och spina bifida manifesta. Spina bifida occulta är den mildare formen där ryggkotorna inte stängs fullständigt, men det saknas ofta symtom eller endast finns små tecken som en liten hudplugg eller en liten knöl på ryggen. Spina bifida manifesta är allvarligare och kan orsaka neurologiska skador som ledar till svaga ben, muskelsvaghet, förlamning, sängliggande blåsa och/eller förstoppning, samt sensorisk störning i underlivet.
NTD beror ofta på en kombination av genetiska och miljömässiga faktorer, inklusive brist på folsyra under graviditeten. För att minska risken för NTD rekommenderas alla kvinnor som planerar att bli gravida att ta 400 mikrogram (0,4 milligram) folsyra dagligen innan graviditeten och under de första tre månaderna av graviditeten.
'Remissionsinduktion' er en betegnelse, der primært anvendes indenfor onkologi og hematologi. Det refererer til den fase af en kræftbehandling, hvor målet er at reducere tumorlasten og/eller undertrykke sygdommen så meget som muligt, typisk med henblik på at opnå komplet remission eller delvis remission.
I praksis kan remissionsinduktion involvere brug af forskellige typer behandlinger, herunder kemoterapi, immunterapi, targeted therapy (målrettet terapi) og/eller stråleterapi, alt efter den specifikke kræfttype og dens biologiske egenskaber.
For eksempel i akut lymfoblastisk leukæmi (ALL), vil remissionsinduktion ofte involvere en kombination af forskellige typer kemoterapi, der gives over en periode på flere uger med det formål at eliminere så mange leukæmiske celler som muligt og opnå komplet remission.
Det er værd at notere, at remissionsinduktion ikke altid resulterer i en komplet forsvinden af sygdommen, men kan også føre til en delvis remission, hvor tumorlasten er reduceret, men stadig eksisterer. I sådanne tilfælde kan yderligere behandling gives for at forsøge at eliminere resten af sygdommen og opnå komplet remission.
IRF-1 (Interferon Regulatory Factor 1) er en transskripsjonsfaktor som hører til IRF-familien og spiller en viktig rolle i reguleringen av immunsystemet og inflammasjonen. IRF-1 aktiveres som svar på infeksjonssignaler, såsom interferon (IFN), og binder seg til specifikke DNA-sekvenser for å regulere uttrykket av gener involvert i immunresponsen, inkludert gener involvert i antivirale svar, apoptose og cellulær prosesser som relaterer til infeksjon og immunitet. IRF-1 kan også være involvert i onkogenese og tumorsuppresjon.
Januskinas 1 (JAK1) är ett intracellulärt enzym som tillhör tyrosinkinasfamiljen. Det spelar en viktig roll i signaltransduktionen av cytokiner och tillväxtfaktorer genom att fosforylera och aktivera signalsubstratproteiner. JAK1 är involverat i flera cellulära processer, inklusive celldelning, differentiering och apoptos. Mutationer i JAK1-genen har associerats med olika autoimmuna sjukdomar och cancer.
'Azulfärg' är ett begrepp inom medicinen som ofta används för att beskriva en speciell blå färg som kan ses i kroppen under vissa omständigheter. Den blå färgen orsakas av en kopparhaltig protein-komplex, kallad ceruloplasmin, som är löslig i kroppens vätskor och har en stark blå färg.
Azulfärg kan ses vid vissa sjukdomstillstånd, till exempel i huden eller slemhinnorna hos personer med Wilson's sjukdom, en ärftlig störning som orsakas av en förhöjd kopparhalt i kroppen. Vid denna sjukdom kan ceruloplasmin-nivåerna bli för höga, vilket orsakar att kroppsvätskorna får en blåaktig färg.
Azulfärg kan också ses i urinen hos personer som tar certaina läkemedel, till exempel methenamin-mandelsyra (Mands), ett antibiotikum som används för att behandla urinvägsinfektioner. När Mands bryts ned i kroppen bildas en blå färgämne som kan ses i urinen.
Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.
DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.
Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.
Autoantikroppar är en typ av antikroppar som utvecklas i kroppen och attackerar egna friska celler och vävnader. Normalt producerar vår immunsystem antikroppar för att bekämpa främmande ämnen, såsom virus och bakterier. I vissa fall kan det dock uppstå en felaktig respons där antikropparna istället angriper kroppens egna celler eller proteiner. Dessa autoantikroppar kan vara en del av sjukdomsbilden vid autoimmuna sjukdomar, såsom reumatoid artrit, systemisk lupus erythematosus och diabetes typ 1.
"Bassekvens" er en medisinsk betegnelse for en abnorm, gentagen sekvens eller mønster i et individ's DNA-sekvens. Disse baseparsekvenser består typisk av fire nukleotider: adenin (A), timin (T), guanin (G) og cytosin (C). En bassekvens kan være arvelig eller opstå som en mutation under individets liv.
En abnormal bassekvens kan føre til genetiske sygdomme, fejlutviklinger eller forhøjet risiko for bestemte sykdommer. For eksempel kan en bassekvens, der koder for en defekt protein, føre til en arvelig sykdom som cystisk fibrose eller muskeldystrofi.
Det er viktig å understreke at en abnormal bassekvens ikke alltid vil resultere i en sykdom eller fejlutvikling. I mange tilfeller kan individet være asymptomatisk og leve et normalt liv.
Fluorouracil är ett cancerläkemedel som tillhör gruppen antimetaboliter. Det används vanligen för att behandla carcinom, en typ av cancer som bildas i skinn- eller slemhinnesceller. Fluorouracil fungerar genom att hämta cellernas förmåga att dela och växa, vilket stoppar cancerns tillväxt.
Läkemedlet ges vanligen som intravenös infusion eller som en salva som appliceras direkt på huden. Några av de vanliga biverkningarna av fluorouracil inkluderar illamående, kräkningar, diarré, hudirritation och munulcerationer.
Det är viktigt att notera att fluorouracil kan vara toxiskt i höga doser och bör endast användas under en läkares övervakning.
IRF-2 (Interferon Regulatory Factor 2) är ett transkriptionsfaktorprotein som binder till specifika DNA-sekvenser och reglerar genuttrycket av målgenen. Det tillhör IRF-familjen av transkriptionsfaktorer, som är involverade i reguleringen av immunresponsen och inflammationen.
IRF-2 har en negativ regulatorisk funktion på interferon (IFN)-inducerad genuttryck, eftersom det kan konkurrera med andra positiva regulatoriska IRF-proteiner om samma DNA-bindningsställe. IRF-2 är också involverat i reguleringen av cellcykel och apoptos (programmerad celldöd). Dessutom har IRF-2 visat sig ha en roll i differensiering och aktivering av olika immunceller, såsom dendritceller och T-celler.
Cell deling (celldeling på engelska) är ett centralt koncept inom cellbiologi och refererar till processen därbyggnadselementen i en cell, såsom kromosomer och organeller, fördelas mellan två identiska dotterceller under celldelningens olika faser. Det finns två huvudsakliga typer av celldelning hos eukaryota celler: mitos och meios.
Mitos är den typ av celldelning som sker under växande och differentiering av celler i en organism. Under mitosen separeras kromosomerna till två identiska uppsättningar, varefter cytoplasman delas upp så att varje dottercell får en komplett uppsättning kromosomer och organeller.
Meiosen är en speciell typ av celldelning som sker under bildandet av könsceller (gameter) hos sexuellt reproducerande organismer. Under meiosen sker två raka celldelningar efter varandra utan mellanliggande celldelning och celldelningen innefattar en särskild process där kromosomantalet halveras, så att könscellerna får hälften så många kromosomer som de ursprungliga cellerna. Detta är nödvändigt för att undvika att antalet kromosomer dubbleras vid befruktning, då två könsceller slås samman och bildar en zygot (en fertiliserad äggcell).
I båda fallen är celldelningen en noga reglerad process som innefattar flera olika faser där cellens struktur och innehåll förändras systematiskt. Celldelning är en nödvändig del av livscykeln hos de flesta levande organismer, och fel i celldelningen kan leda till sjukdomar såsom cancer.
'Reglering av genuttryck' (engelska: gene regulation) refererar till de mekanismer och processer som kontrollerar aktiviteten hos gener, det vill säga när och i vilken omfattning gener ska transkriberas till mRNA och översättas till protein. Detta är en central aspekt av genetisk kontroll och påverkar alla cellulära processer, inklusive celldifferentiering, cellcykelkontroll, apoptos och respons på miljöförändringar.
Regleringen av genuttryck sker på flera olika sätt, både vid transkriptionsnivån (där DNA transkriberas till mRNA) och translationsnivån (där mRNA översätts till protein). Några exempel på mekanismer som kan ingå i regleringen av genuttryck inkluderar:
* Transkriptionsfaktorer: Proteiner som binder till DNA-sekvenser upstream av gener och påverkar initieringen av transkriptionen. De kan aktivera eller inhibera transkriptionen beroende på deras bindningspreferens till DNA.
* Epigenetiska modifieringar: Förändringar i DNA-metylering, histonmodifiering och nukleosomposition som påverkar tillgängligheten av DNA för transkriptionsfaktorer och därmed reglerar genuttrycket.
* MikRNA: Små icke-kodande RNA-molekyler som binder till komplementära sekvenser i mRNA och påverkar stabiliteten eller translationskapaciteten hos dessa molekyler.
* Posttranskriptionella modifieringar: Förändringar av mRNA efter transkriptionen, inklusive 5'-capping, polyadenylering och splicing, som kan påverka stabiliteten, lokaliseringsmönstret eller translationskapaciteten hos mRNA.
* Posttranslationella modifieringar: Förändringar av proteiner efter translationen, inklusive fosforylering, acetylering och ubiquitinering, som kan påverka stabiliteten, aktiviteten eller interaktionsmönstret hos proteiner.
Genom att integrera information från dessa olika regulatoriska nivåer kan celler koordinera genuttrycket och svara på förändringar i intra- och extracellulära signaler. Dessa mekanismer är viktiga för cellulär differentiering, homeostas och patologi.
Lymfomatoid granulomatosis (LGM) är en sällsynt, icke-Hodgkins lymfom (NHL)-lik sjukdom som karaktäriseras av skiftande storlek på onormala samlingar av vita blodkroppar (lymfocyter) och andra inflammatoriska celler i olika delar av kroppen. Sjukdomen är klassificerad som en borderline-malign lymfoproliferativ sjukdom, vilket innebär att den har potentialen att bli cancersjukdom men inte alltid gör det.
LGM orsakas vanligtvis av Epstein-Barr virus (EBV), ett mycket vanligt herpesvirus som ofta förblir i kroppen utan att orsaka några symptom. Vid LGM aktiveras dock viruset och orsakar onormala celldelningar och inflammation.
Sjukdomen kan drabba personer av alla åldrar, men är vanligast hos män i 40- till 60-årsåldern. Symptomen varierar beroende på vilka organ som är drabbade, men kan inkludera andningssvårigheter, hosta, feber, viktförlust och yrsel.
Behandlingen för LGM beror på sjukdomens allvarlighetsgrad och utbredning. I mildare fall kan observation vara tillräckligt, medan mer aggressiv behandling som kemoterapi och immunterapi kan rekommenderas i allvarliga fall.
I medicinen kan "signalomvandling" definieras som den process där celler eller molekyler omvandlar inkommande signaler till en biologisk respons. Detta sker ofta genom en kaskad av reaktioner, där en initial signal aktiverar en receptor, som sedan aktiverar andra molekyler i en signalkedja. Den slutliga responsen kan vara en genetisk aktivering eller enzymatisk aktivitet, beroende på vilken typ av cell och signal som är inblandad. Signalomvandling är en central mekanism för cellkommunikation och koordinering av cellulära processer som tillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).
Neopterin är ett biologiskt ämne som produceras inom kroppens immunsystem. Det är ett metabolit av en substans som heter guanosintriphosphat (GTP) och produceras av celler som aktiverats för att bekämpa infektioner eller skada. Neopterin används som en markör för celldelning och aktivering av immunsystemet, särskilt i samband med infektioner orsakade av virus, såsom HIV, och med vissa autoimmuna sjukdomar, till exempel reumatoid artrit. Höga nivåer neopterin kan indikera en överaktivering av immunsystemet eller en allvarlig infektion.
Chronic myeloid leukemia (CML) är en typ av cancer som drabbar de vita blodkropparna (leukocyter) i benmärgen. Det orsakas av en genetisk avvikelse som resulterar i att en speciell typ av vit blodcell, myeloiden stamcell, växer och delar sig överdrivet snabbt. Denna överdriven celldelning leder till en ökad produktion av vita blodceller, vilket kan leda till en otillräcklig mängd röda blodceller och blodplättar i kroppen.
Atypisk chronic myeloid leukemia (aCML) är en undergrupp av CML som inte har den typiska genetiska avvikelsen, Philadelphia-kromosomen eller BCR-ABL-fusionen, vilket gör att den inte kan behandlas med tyvärr vanliga behandlingar för CML. Istället kan aCML orsakas av andra genetiska avvikelser som leder till överdriven celldelning och ökad produktion av vita blodceller.
Således betyder 'Leukemi, myeloid, kronisk, atypisk, BCR-ABL negativ' att det rör sig om en typ av cancer som drabbar de vita blodkropparna i benmärgen, där den överdrivna celldelningen och ökade produktionen av vita blodceller inte orsakas av Philadelphia-kromosomen eller BCR-ABL-fusionen.
Flödescytometri är en laboratorieteknik inom cellbiologi och patologi som används för att kvantifiera och analysera fysikaliska och kemiska egenskaper hos enskilda celler i en population av levande eller fixerade celler. Metoden bygger på att celler passerar genom ett snävt ljusstråle, ofta laserljus, varvid cellernas optiska egenskaper registreras med hjälp av olika detektorer.
Cellerna fluorescerar när de exciteras av laserljuset, och det är möjligt att koppla specifika antikroppar eller andra molekyler som binder till cellreceptorer markerade med fluoroforer till cellerna före analysen. På så sätt kan man få information om olika aspekter av cellernas proteinexpression, cellyta, DNA-innehåll och andra egenskaper.
Flödescytometri är en mycket känslig metod som möjliggör att analysera upp till ett tusen celler per sekund, och den används inom många områden inom biomedicinsk forskning och klinisk diagnostik, exempelvis för att bestämma immunfenotyp, det vill säga vilka typer av vita blodceller som finns i en blodprov, eller för att uppskatta cellcykeln hos cancerceller.
Hepatocellular carcinoma (HCC) är en typ av primär malign tumör i levern och utgör ungefär 75-85% av alla primära levercancerfall. Den utvecklas vanligtvis från hepatocyter, de celler som utgör majoriteten av leverns vävnad. Faktorer som ökar risken för att utveckla HCC inkluderar virusinfektioner (hepatit B och C), alkoholrelaterad levercirros och aflatoxinexponering. Symptomen på HCC kan variera, men de vanligaste tecknen är viktminskning, trötthet, smärta i övergången mellan buken och bröstet, aptitlöshet och gulsot. Behandlingen beror på cancerstadiet, allmänt hälsotillstånd och patientens preferenser, men kan innefatta kirurgi, ablation, strålbehandling eller systemisk behandling med målriktad terapi eller immunterapi.
Cytogenetisk analysering är en metod inom genetiken som studerar kromosomer, deras struktur och deras arvsmässiga förändringar. Denna analys görs vanligen genom att ta ett prov av celler, exempelvis från blod, benmärg eller vävnad, och sedan färga kromosomerna så att de blir synliga under mikroskop. Genom att analysera antalet, formen och positionen av bandningarna på kromosomerna kan forskare identifiera olika slags kromosomavvikelser, som kan vara associerade med genetiska sjukdomar eller abnormaliteter. Cytogenetisk analys kan användas för att ställa diagnoser, planera behandlingar och bedöma risker för ärftliga sjukdomar.
Koformycin är ett antibiotikum som tillhör aminoglykosidgruppen. Det används vanligen för behandling av allvarliga infektioner orsakade av gramnegativa bakterier, såsom Pseudomonas aeruginosa och Enterobacteriaceae. Koformycin verkar genom att hämma proteinsyntesen i bakterierna, vilket leder till deras död. Preparatet ges vanligen intravenöst eller intramuskulärt.
IRF-7 (Interferon Regulatory Factor 7) är ett transkriptionsfaktorprotein som spelar en viktig roll i den immuna responsen. Det aktiveras av patogener och virus, vilket leder till att det binder till specifika DNA-sekvenser och regulerar transkriptionen av interferoner och andra cytokiner som är involverade i inflammation och immunförsvar. IRF-7 är kritiskt för produktionen av typ I interferoner, vilka utgör en central del av värden kroppens försvar mot infektioner.
Hepatit B-viruset (HBV) är ett DNA- virus som primärt infekterar leverceller (hepatocyter). Viruset är omslutet av ett lipidhaltigt membran och innehåller en central kapsidproteinkärna. HBV kan orsaka akut och kronisk hepatit, levercirros och levercancer. Det överförs främst via blod eller sexuella kontakter, men kan även överföras från mor till barn under förlossningen. Vaccin finns tillgängligt för att förebygga infektion med HBV.
Hepatit B e-antigen (HBeAg) är ett protein som produceras av hepatit B-virus (HBV) under sin replikationscykel. Det kan detekteras i serumet hos en individ som är infekterad med HBV och indikerar aktiv replikation av viruset.
HBeAg anses vara en markör för hög nivå av infektionskraft och kan användas för att bedöma prognosen och behandlingsstrategin hos en individ med hepatit B. Dessutom kan förlusten av HBeAg ses som ett tecken på respons på antivirala behandlingar.
Det är värt att notera att närvaro av HBeAg inte alltid korrelerar med skada på levern, och det finns fall där individuer med HBeAg har inga tecken på leverinflammation eller skada. Därför bör HBeAg-tester tolkas i klinisk kontext tillsammans med andra laboratorie- och kliniska data.
"Gikt" är ett äldre medicinskt begrepp för att beskriva en särskild typ av hjärtflimmer som kallas atriell fibrillation. Atriell fibrillation orsakar ofta en snabb och oregelbunden hjärtslagfrekvens och kan öka risken för stroke.
"Gikthämmande medel" (eller "giktmediciner") är mediciner som används för att behandla atriell fibrillation och minska risken för stroke. Dessa mediciner kallas ofta antikoagulantia eller blodtunningsmedel. De verkar genom att förhindra blodet från att koagulera och bilda blodproppar som kan orsaka stroke. Exempel på gikthämmande medel inkluderar warfarin, apixaban, rivaroxaban och dabigatran.
"En monocyt är en typ av vit blodcell (leukocyт) som utgör en del av kroppens immunförsvar. Monocyter är stora celler med ett rundat till ovalt sken och en diameter på cirka 12-20 Mikrometer. De mognar i benmärgen och cirkulerar sedan i blodomloppet där de kan utgöra upp till 10% av alla vita blodceller. När de aktiveras, migrerar monocyterna från blodbanan in i vävnader där de differensieras till makrofager eller dendritceller. Dessa celler spelar en viktig roll i att fagocytera (åt ett förstöra) främmande partiklar och patogener, samt i att presentera antigen för T-celler och initiera immunresponsen."
En levertumör är en abnorm oväxt i levergewebe som kan vara godartad (benign) eller elakartad (malig). De maliga levertumörerna, även kända som primära levercancer, inkluderar hepatocellulär carcinom (HCC), klorom, angiosarkom och hepatoblastom. Dessa typer av cancer kan vara livshotande om de inte upptäcks och behandlas tidigt. Faktorer som ökar risken för levercancer inkluderar viral hepatit (hepatit B eller C), fetma, alkoholmissbruk, tobacco smoking och exponering för karcinogena kemikalier. Godartade levertumörer inkluderar hemangiomer, adenom och fokal nodulär hyperplasi (FNH). Dessa är ofta asymptomatiska och upptäcks ofta slumpmässigt under en rutinundersökning. I allmänhet behövs inget behandling för godartade levertumörer om de inte orsakar några symtom eller växer över tiden.
'Genotyp' är ett begrepp inom genetiken som refererar till den unika kombinationen av gener och arvsmassa som en individ har. Det är den del av vår arvedel som bestämmer de egenskaper som är ärftliga, det vill säga de drag som vi fysiskt eller kemiskt har ärvt från våra föräldrar. Genotypen kan variera mellan individer och påverkar ofta individens fenotyp, det vill säga den synliga utformningen av en organism, inklusive dess morfologi, fysiologi och beteende.
'Survival analysis' är en statistisk metod som används för att analysera tid till händelse, ofta för att undersöka tiden till ett specifikt utfall, såsom dödlighet eller misslyckande av en behandling. Den inkluderar tekniker för att beräkna sannolikheten för olika typer av överlevnad, som total överlevnad (tiden till att den första händelsen inträffar), ömsesidig överlevnad (sannolikheten för att båda två i en grupp överlever till en viss tidpunkt) och begränsad överlevnad (sannolikheten för att överleva en viss tidsperiod). Survival analysis används ofta inom medicinsk forskning, men kan också användas inom andra områden som kräver analys av tid till händelse, såsom ingenjörsvetenskap och sociologi.
Philadelphia-kromosomen (Ph-kromosom) är en genetisk avvikelse som kan påträffas vid kronisk myeloisk leukemi (CML) och i vissa typer av akut lymfatisk leukemi (ALL). Ph-kromosomen uppstår när två icke-homologa kromosomer, vanligen kromosom 9 och 22, bryts och byter plats med varandra under en process som kallas translokation.
Denna genetiska avvikelse leder till att en del av genen ABL på kromosom 9 och en del av genen BCR på kromosom 22 slås samman och bildar en hybridgen, kallad BCR-ABL. Denna genproducerar en abnorm protein som stör celldelningen och kan leda till oreglerad celldelning och cancerutveckling.
Det är värt att notera att identifieringen av Ph-kromosomen har varit en viktig diagnosmarkör för CML och har möjliggjort utvecklingen av specifika behandlingsmetoder, såsom tyrosinkinas inhibitorer (TKI), som riktar in sig på BCR-ABL-proteinet.
'Monoklonala antikroppar' är en typ av antikroppar som produceras av en enda klon av B-celler och har därför alla samma specifika antigenbindningsplats. De används inom medicinen för att behandla olika sjukdomar, framför allt cancer och autoimmuna sjukdomar. Exempel på monoklonala antikroppar som används terapeutiskt är Rituximab, Trastuzumab och Infliximab.
Immunoterapi, även känt som immunologisk terapi eller biologisk terapi, är en form av behandling som använder sig av patientens egna immunsystem för att bekämpa sjukdomar, särskilt cancer. Den kan också användas för att behandla autoimmuna sjukdomar och allergier.
Immunterapi innebär ofta att stimulera patientens immunsystem att attackera och förstöra cancerceller eller andra patogena celler. Det kan göras genom att ge patienten preparat som hjälper till att stärka, rikta eller restaurera deras immunförsvar. Exempel på immunterapeutiska behandlingar inkluderar monoklonala antikroppar, cytokiner, vaccin och cellterapi med adopterade T-celler.
Immunterapi har visat sig vara mycket lovande inom cancerbehandling, särskilt för vissa typer av cancer som kan vara svåra att behandla med traditionell kirurgi, strålbehandling eller kemoterapi. Immunterapi kan också ha förmånen att orsaka mindre biverkningar jämfört med andra behandlingsformer, eftersom den riktar in sig på cancerceller snarare än alla snabbt växande celler i kroppen.
"Genuttryck" (engelska: "genetic imprinting") är ett fenomen där arvsmassan i en viss del av en kromosom eller ett visst genområde är "märkt" beroende på om det är den könsbestämda kromosomen som givits vid från modern eller fadern. Detta leder till att antingen moderns eller faderns version av genen är aktiv, medan den andra är inaktiv i cellen. Detta kan ha konsekvenser för uttrycket av genen och därmed på individens fenotyp (kroppslig utveckling och funktion). Ett exempel på ett sådant fall är Prader-Willi syndromet, som orsakas av en deletion eller avstängning av paternellt tillförda gener i kromosom 15.
Transaktivatorer är en typ av proteiner som hjälper att aktivera eller stänga av andra gener genom att binde till deras kontrollregioner, även kända som enhancer. Transaktivatorerna kan påverka genuttrycket genom att rekrytera andra proteiner till DNA:t, vilket orsakar en ökning eller minskning av transkriptionen av specifika gener.
Det finns olika typer av transaktivatorer, inklusive kärnreceptorer som binder till hormoner och andra signalsubstanser för att reglera genuttrycket i samband med cellsignalering. Andra exempel på transaktivatorer är transkriptionsfaktorer som aktiverar eller stänger av gener genom att interagera med deras enhancer.
Transaktivatorer kan spela en viktig roll i cellulär differentiering, utveckling och patologiska tillstånd som cancer. Dysreglering av transaktivatorer kan leda till onormal genuttryck och cellfunktion.
Poly I:C är ett syntetiskt viralt mimiker, vilket betyder att det efterliknar vissa aspekter av en virusinfektion. Det består av dubbelsträngad RNA (ribonukleinsyra) som bildats genom polymerisation av adenosin och inosinmonofosfat.
I immunologisk terminologi är Poly I:C ett toll-like receptor 3 (TLR3) agonist, vilket betyder att det binder till TLR3-receptorer på vissa immunceller och stimulerar deras aktivitet. Detta leder till en kaskad av händelser som resulterar i att cellerna producerar cytokiner och andra substanser som är involverade i immunförsvaret.
Poly I:C används ofta i forskning för att studera virusinfektioner och inflammatoriska reaktioner, eftersom det aktiverar samma signalvägar som många virus gör när de infekterar celler.
Tumörnekrosfaktor-alfa (TNF-α) är ett citokin, som är en typ av proteiner som spelar en viktig roll i immunförsvaret och inflammationen. TNF-α produceras främst av vita blodkroppar, såsom makrofager och neutrofila granulocyter, men kan även produceras av andra celltyper som lymfocyter och tumörceller.
TNF-α har en rad biologiska effekter på kroppens celler, inklusive aktivering av immunförsvaret, inflammation och celldöd. Det är involverat i regleringen av celldelning, differentiering och apoptos (programmerad celldöd). TNF-α kan också bidra till sjukdomar som reumatoid artrit, Crohns sjukdom och cancer.
I cancerutvecklingen kan TNF-α ha både onkogena och tumörsuppressiva effekter. Det kan stimulera celldelning och överlevnad av tumörceller samt bidra till angiogenes (bildning av nya blodkärl) i tumören, men det kan också inducera apoptos hos tumörceller under vissa omständigheter. TNF-α har därför potential att användas som en behandlingsmetod för cancer, men det finns också risk för biverkningar och komplikationer.
Aminokinoliner är en grupp av ämnen som inkluderar både naturligt förekommande neurotransmittorer och syntetiska läkemedel. De har alla en gemensam kemisk struktur, där de innehåller en aminogrupp (NH2) och en kinolring.
De två viktigaste naturligt förekommande aminkinolinerna är serotonin och dopamin, som båda spelar en viktig roll i hjärnans signalsubstanser och är involverade i regleringen av känslor, sömn, aptit, smärta och rörelse.
Syntetiska aminkinoliner, såsom kinapril, kinidin och kinurensyra, används som läkemedel för att behandla olika sjukdomar. Kinapril är exempelvis ett ACE-hämmare som används för att behandla högt blodtryck och hjärtsvikt. Kinidin är en antiarrhythmisk medicin som används för att behandla oregelbundna hjärtrytmstörningar.
I allmänhet har aminkinoliner en stimulerande effekt på centrala nervsystemet och kan orsaka ökad upphetsning, oro och sömnsvårigheter som biverkningar.
Natural killer (NK) cells are a type of white blood cell in the human body that play a crucial role in the immune system's response to viral infections and cancer. They are called "natural killers" because they have the ability to recognize and destroy abnormal cells, such as infected or cancerous cells, without the need for prior activation or sensitization.
NK cells are part of the innate immune system, which means they provide a rapid but nonspecific response to threats. They can identify abnormal cells through the recognition of specific markers on their surface that indicate cellular stress or transformation. Once NK cells recognize an abnormal cell, they release cytotoxic granules containing proteins like perforin and granzymes, which create pores in the target cell's membrane and induce apoptosis (programmed cell death).
NK cells also secrete cytokines, such as interferon-gamma (IFN-γ), that help coordinate the immune response by recruiting other immune cells to the site of infection or inflammation. Overall, natural killer cells are an essential component of the human immune system, providing a critical defense mechanism against various diseases and disorders.
Lymfocytaktivering är ett samlingsbegrepp för de processer som sker när B-celler och T-celler, två typer av lymfocyter, aktiveras för att spela sin roll i immunförsvaret. När en främmande substans, till exempel ett virus eller ett bakterieprotein, introduceras i kroppen presenteras denna substans för lymfocyterna av andra celler i immunsystemet, så kallade antigenpresenterande celler.
När en lymfocyt får kontakt med just det antigen som den kan erkänna och reagera på kommer den att bli aktiverad. Aktiveringen innebär att lymfocyten börjar dela sig och differensiera till effektorceller, vilka är specialiserade celler som utför specifika uppgifter i immunförsvaret. Exempel på effektorceller är cytotoxiska T-celler, som kan döda virusinfekterade celler, och antikroppssyntetiserande B-celler, som producerar antikroppar mot främmande substanser.
Lymfocytaktivering är en central del i immunförsvaret och är nödvändigt för att kroppen ska kunna besegra infektioner och skydda sig från sjukdomar.
'Skrumplever' er ikke en medisinsk term eller diagnose som jeg kjenner til. Det kan være at du refererer til "ascites", som er en akkumulering av overskuddslig fluid i abdomenell hule. Ascites kan ha mange forskjellige årsaker, inkludert levercirrosis, hjertefailure, kreft og infeksjoner.
Hvis du menet noe annet med 'skrumplever', kan jeg ikke gi en medisinsk definisjon uten mer kontekst eller informasjon.
Paroxetin är ett selectivt serotoninåterupptagshämmare (SSRI) som används för behandling av olika psykiatriska tillstånd, såsom depression, ångeststörningar, panikstörningar och social fobi. Preparatet fungerar genom att öka mängden serotonin i hjärnan, vilket kan hjälpa att förbättra humöret och lindra rädsla och oro. Läkemedlet ges vanligen som tablettor som tas en gång om dagen och behandlingen bör övervakas av en läkare. Biverkningar kan förekomma, men de tenderar att vara milda och tillfälliga.
Kombinationstherapie (engelska: Combination therapy) är en form av behandling där två eller fler läkemedel, var och en med sitt specifika verkningssätt, kombineras för att behandla en sjukdom. Syftet med kombinationstherapin kan vara att öka effektiviteten hos behandlingen, minska doserna av varje läkemedel och/eller reducera potentialen för biverkningar genom att undvika höga koncentrationer av enskilda läkemedel.
Denna typ av terapi används ofta vid behandling av kroniska sjukdomar som HIV/AIDS, cancer och hjärt-kärlsjukdomar. I exempelvis HIV/AIDS-behandling kan en kombination av flera antiretrovirala läkemedel användas för att minska virusets förmåga att replikera sig, vilket i sin tur saktar ned sjukdomens framskridande och förbättrar patientens livskvalitet.
I cancerbehandling kan kombinationstherapin involvera användning av flera olika typer av läkemedel, såsom kemoterapi, immunterapi och målgerichtad terapi, för att attackera tumören på olika sätt. Detta kan öka sannolikheten för en framgångsrik behandling och minska risken för resistensutveckling hos cancercellerna.
I vissa fall kan kombinationstherapin även användas vid behandling av infektionssjukdomar, där flera antimikrobiella läkemedel kombineras för att bekämpa en resistentsjukdom eller öka effektiviteten av behandlingen.
Enzyme-linked immunosorbent assay (ELISA) är en typ av immunologisk analys som använder en enzymmärkt antikropp för att detektera och quantifiera en specifik molekyl, till exempel ett protein eller en peptid, i en biologisk prov.
I ELISA-analysen fästs antigenet (det målprotein som ska detekteras) först till en solid fas, till exempel en mikrotitrerad platta. Sedan adsorberas en primär antikropp som binder till antigenet till plattan. Efter en washing-steg adderas en sekundär antikropp som är konjugerad till ett enzym, såsom horseradish peroxidase (HRP). Den sekundära antikroppen binder till den primära antikroppen och efter ytterligare washing-steg tillsätts ett substrat som reagerar med det enzymmärkta komplexet och genererar ett signal som kan kvantifieras, vanligtvis i form av färgförändring eller fluorescens.
ELISA är en mycket känslig och specifik analysmetod som används inom flera områden, till exempel för att detektera och mäta antikroppar i serum, för att upptäcka patogener såsom virus och bakterier, och för att bestämma koncentrationen av olika hormoner och andra biologiskt aktiva molekyler.
ISGF3 (Interferon-stimulated gene factor 3) är ett transkriptionsfaktorproteinkomplex som aktiveras i samband med interferonstimulering och spelar en viktig roll i reguleringen av immunförsvaret. ISGF3-komplexet består av tre underenheter: STAT1 (Signal Transducer and Activator of Transcription 1), STAT2 och IRF9 (Interferon Regulatory Factor 9).
ISGF3-alfaproteinet refererar till den första underenheten, STAT1. När celler exponeras för interferon binder detta till specifika receptorer på cellmembranet och aktiverar en signaltransduktionskaskad som leder till fosforylering av STAT1 och STAT2. Dessa två proteiner dimeriserar sedan och bildar en komplex tillsammans med IRF9, vilket kallas ISGF3. Det aktiverade ISGF3-komplexet transporteras in i cellkärnan där det binder till specifika DNA-sekvenser, kallade interferonstimulerade responsenheter (ISRE), och initierar transkription av interferonstimulerade gener, vilket leder till syntesen av proteiner som är involverade i immunförsvaret.
Interferon
C-reaktivt protein
Hepatit C
HTLV
Interferon - Wikipedia
Active Biotech » Nya data som presenteras på ASCO visar på Active Biotechs stora engagemang i cancerforskning
Behandling av primära kutana T-cellslymfom - RCC Kunskapsbanken
Behandlingsförberedande diagnostik, behandling och uppföljning - RCC Kunskapsbanken
Om det aktuella coronaviruset - Meningen Med Miguel
Hypotyreos
Amma graviditet
Norge import och export
covid-19 Archives - GB Obesitas
Billigt Apcalis jelly
Antivirala lakemedel herpes
sv
Hydroxylas - 21 ak (IgG) - Region Blekinge
Interleukin 6 (IL-6) - Region Blekinge
sjukvårdskunskap - Medicinsk
Active Biotech » Active Biotech och NeoTX ingår partnerskap för utveckling och kommersialisering av ANYARA för immunonkologi
Köp Pegasys Injektionsvätska, lösning i förfylld spruta Paranova Läkemedel AB 135 mikrogram Peginterferon alfa-2a 4 x 0,5...
Svenska
Accutane Till Salu Online | Accutane Bästa Piller - allatambulancia.hu
Leflunomide medac, Filmdragerad tablett 15 mg (Vita till nästan vita och runda med en diameter på ca 7 mm. Tabletten är präglad...
Tillverka2
- Med hjälp av bioteknologi har det blivit möjligt att tillverka syntetiskt interferon, vilket används som behandling vid en rad sjukdomstillstånd, bland annat multipel skleros (MS) och vissa viralt orsakade former av hepatit. (wikipedia.org)
- Kubanerna lärde sig att tillverka stora kvantiteter interferon. (gabard.se)
Kombination1
- Studien omfattade 513 patienter och var utformad för att utvärdera effekten av ANYARA i kombination med interferon-alfa, jämfört med endast interferon-alfa, i patienter med avancerad njurcancer. (activebiotech.com)
Central1
- Interferon-beta är en central beståndsdel i tre vanliga läkemedel mot multipel skleros. (wikipedia.org)
Virus4
- Interferon är ett naturligt förekommande protein, producerat av kroppens celler som svar på attacker av virus, maligna celler samt mot intracellulära parasiter. (wikipedia.org)
- Det kubanska Interferon Alpha 2b har visat sig vara effektivt mot virus liknande COVID-19. (gabard.se)
- BAKGRUNDBältros orsakas av varicella-zostervirus, vilket är ett DNA-virus inom alfa-herpesfamiljen. (firebaseapp.com)
- Usually, the earlier antiviral Synergistic antiviral effects of anti-herpes compounds and human Leukocyte interferon on Varicella-Zoster virus in vitro May 1984 Antimicrobial Agents and Chemotherapy 25(4):515-7 Antivirala läkemedel tolereras bra av de flesta eftersom de riktar sig mot viruset, inte friska celler i kroppen. (firebaseapp.com)
Bland annat2
- Med hjälp av bioteknologi har det blivit möjligt att tillverka syntetiskt interferon, vilket används som behandling vid en rad sjukdomstillstånd, bland annat multipel skleros (MS) och vissa viralt orsakade former av hepatit. (wikipedia.org)
- INTERFERON ALFA-2b (bland annat FEER på AL fa 2 b) är ett konstgjort protein. (medicinsk.net)
Protein2
- Interferon är ett naturligt förekommande protein, producerat av kroppens celler som svar på attacker av virus, maligna celler samt mot intracellulära parasiter. (wikipedia.org)
- Interferon är ett protein som påverkar kroppens immunsystem och hjälper på så sätt till att bekämpa infektioner och allvarliga sjukdomar. (kronansapotek.se)