Andningsstimulerande medel
Perifera nervsystemet, medel verkande på
Andningssystemet
Sensory System Agents
CNS-aktiva medel
Lungtänjbarhet
Andningsmekanik
Andningsfysiologi
Adningssystemetsmissbildningar
Funktionell residualkapacitet
Lunga
Andetagsvolym
Andning
Luftsäckar
Andning, konstgjord
Lufttryck
Oscillometri
Andningsfunktionstester
Positive-Pressure Respiration
Luftvägssjukdomar
Spirometri
Locusta migratoria
"Andningsstimulerande medel" är en benämning på läkemedel som används för att öka andningsfrekvensen och/eller djupet på andningen. Dessa medel kan användas när en individ har nedsatt andningsaktivitet eller andningsstillestånd, till exempel i samband med allvarlig lungsjukdom, överdosering av vissa droger eller vid bedövning under operationer.
Exempel på andningsstimulerande medel inkluderar:
1. Stimulanter av andningscentra i hjärnbarken, såsom doxapram (Dopram).
2. Opioidantagonister, som naloxon (Narcan), som kan revertera effekterna av opiater som suppression av andningen.
3. Adrenerga agonister, som dopamin och dobutamin, som kan öka andningsfrekvensen genom att påverka andningscentra i hjärnan.
4. Andningsstimulerande gaser, såsom helox (50% syre + 50% helium), som kan minska resistansen i de centrala luftvägarna och underlätta andningen.
Det är viktigt att använda andningsstimulerande medel under kontrollerade förhållanden och under medicinsk övervakning, eftersom de kan orsaka biverkningar som ökad hjärtslagfrekvens, högt blodtryck och rastlöshet.
Den perifera nervsystemet (PNS) är det yttre delen av det nervsystem som ligger utanför centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen). Det består av ett nätverk av nerver som förgrenar sig överallt i kroppen och som har ansvar för att samla information från kroppens olika delar och sedan skicka den tillbaka till centrala nervsystemet för bearbetning. PNS kan delas in i två huvudgrupper:
1. Sensoriska nerver: Dessa nerver är ansvariga för att samla information från kroppens yttre och inre sensoriska receptorer, såsom huden, musklerna, leder och inre organ. De överför sedan denna information till centrala nervsystemet för bearbetning.
2. Motoriska nerver: Dessa nerver är ansvariga för att överföra signaler från centrala nervsystemet till olika delar av kroppen, såsom muskler och körtlar, vilket orsakar en fysisk respons.
Perifera nervsystemet innehåller också det autonoma nervsystemet (ANS), som styr de involuntära funktionerna i kroppen, såsom hjärtslag, andning och matsmältning. ANS kan delas in i två delar: den sympatiska delen, som förbereder kroppen för fight-or-flight-svar (kämpa eller fly-svar), och den parasympatiska delen, som hjälper till att vila och digitalisera kroppen.
Medicinskt sett kan en skada på det perifera nervsystemet orsaka olika symptom beroende på vilken del av systemet som är drabbad. Exempel på symptom inkluderar smärta, känselbortfall, muskelsvaghet, koordinationssvårigheter och autonoma symptom som svettningar eller yrsel. Behandlingen av perifera nervskador kan variera beroende på orsaken till skadan och kan inkludera mediciner, fysisk terapi, kirurgi eller andra behandlingsmetoder.
I svenska medicinska sammanhang används begreppet andningssystemet ofta för att referera till de strukturer i kroppen som är involverade i respirationen, det vill säga processen där syre tas in och kolmonoxid avges.
Andningssystemet kan delas upp i övre och undre andningsvägar. Övre andningsvägen inkluderar näsa, näsanghålor, svalg och struphuvud. Undre andningsvägen består av luftrör, bronker, lungornas bronkioler och alveoler.
När luften andas in genom näsan eller munnen passerar den först övre andningsvägen. Här värms luften upp, fuktas den och renas den från främmande partiklar med hjälp av cilier och slem i svalget och näshålorna.
Därefter passerar luften genom luftröret ner till lungorna. I lungorna delar sig luftröret upp i två bronker som leder in till vardera lunga. Bronkerna delar sig sedan upp i allt mindre grenar, kallade bronkioler, som slutligen mynnar ut i de små luftsäckarna, alveolerna.
I alveolerna sker gasutbytet mellan luften och blodet. Syret diffunderar från luften in i blodet medan kolmonoxiden diffunderar ut från blodet och andas ut.
Sensory system agents are a category of pharmaceutical drugs that act on the sensory systems of the body, which include the senses of sight, hearing, touch, taste, and smell. These agents can be used to diagnose or treat various medical conditions related to these senses.
For example, some sensory system agents may act on the eye and visual system to treat conditions such as glaucoma or macular degeneration. Others may act on the auditory system to treat hearing loss or tinnitus. Agents that act on the chemical senses of taste and smell may be used to diagnose or treat disturbances in these senses.
Sensory system agents may also include drugs that are used to manage pain, such as local anesthetics, which block nerve impulses in the affected area, or analgesics, which work in the central nervous system to alter the perception of pain.
Overall, sensory system agents are a diverse group of pharmaceuticals that play an important role in diagnosing and treating medical conditions related to the senses and pain management.
'CNS-aktiva medel' refererar till läkemedel eller andra substanser som påverkar Centrala Nervösa Systemet (CNS), inklusive hjärnan och ryggmärgen. Dessa medel kan antingen stimulera eller hämma nervcellernas funktion, beroende på deras mekanism av verkan. Exempel på CNS-aktiva medel är sedativa, stimulanter, antidepressiva, antipsychotiska läkemedel och opiater.
Lungtänjbarhet (eng. Compliance) är ett mått på hur mycket luftvolym som förändras i lungorna när trycket mellan alveolerna och atmosfären ändras. Det kan ses som ett mått på lungornas elasticitet, där en högre komplians betyder att lungorna är mer "tänjbara" eller "deformationsbart". Lungtänjbarheten mäts ofta i liters per cm vatten (L/cmH2O).
Normalvärdet för lungtänjbarhet hos en vuxen person ligger vanligtvis mellan 100-200 ml/cmH2O. Vid sjukdom eller skada i lungorna kan lungtänjbarheten vara nedsatt, vilket kan leda till problem med andning och syreupptagningen.
Andningsmekaniken (respiratory mechanics) är det område inom fysiologi som handlar om de mekaniska processerna involverade i andningen. Det inkluderar studiet av de krafter och mekanismer som påverkar rörelserna hos lungorna och bröstkorgen under andning, samt hur dessa påverkar respirationsvolymer och luftflöden.
De viktigaste komponenterna i andningsmekaniken innefattar:
1. Kompliance (deformabilitet) av lungorna och bröstkorgen, som bestämmer hur mycket de kan expandera under tryckförändringar.
2. Resistans i luftvägarna, som påverkar hur lätt eller svårt det är att andas in och ut luft.
3. Olika muskelgrupper, såsom interkostalmusklerna, diafragen och hals- och bröstkorgsmuskulaturen, som arbetar tillsammans för att generera de nödvändiga tryckförändringarna för att möjliggöra andning.
Andningsmekaniken kan påverkas av en rad olika faktorer, inklusive ålder, kön, lungvolym, luftvägsdiameter och muskelstyrka. Dysfunktion i andningsmekaniken kan leda till andningssvårigheter och respiratoriska komplikationer, vilket gör det viktigt att förstå dessa processer för att kunna diagnostisera och behandla andningsrelaterade sjukdomar.
Andningsfysiologi (engelska: Respiratory physiology) är ett medicinskt specialområde som handlar om hur andningssystemet fungerar och hur det påverkar kroppens homeostas. Det inkluderar studiet av gasutbyte i lungorna, blodets transport av syre och kolmonoxid, cellandningens syrebehov och produktion av kolmonoxid, samt regleringen av andningen. Andningsfysiologin undersöker också hur olika sjukdomar och tillstånd påverkar dessa processer.
Luftvägsmotstånd (Airway resistance) är ett mått på hur mycket luften möttr resistans när den passerar luftvägarna under andningen. Det beräknas som förhållandet mellan tryckfallet över luftvägarna och flödet av luft genom dem. Luftvägsmotståndet kan vara ökat vid olika lungsjukdomar, såsom astma, kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL) och lungemfysem. Ökat luftvägsmotstånd kan leda till andnöd och sämre syresättning i blodet.
'Adningssystemets missbildningar' kan översättas till 'congenital malformations of the immune system' på engelska. Det är en medicinsk term som refererar till strukturella och funktionella avvikelser i det immunologiska systemet som förekommer vid födseln. Dessa missbildningar kan vara orsakade av genetiska faktorer, infektioner under graviditeten eller exponering för teratogener (substanter som kan orsaka fetal missbildningar).
Det immunologiska systemet har en viktig roll i att beskydda kroppen mot främmande ämnen, såsom bakterier, virus och andra patogener. Adningssystemets missbildningar kan leda till ett ökat risk för infektioner, autoimmuna sjukdomar och cancer. Exempel på olika typer av adningssystemets missbildningar inkluderar primära immunbristtillstånd, kombinerad immunbrist, svårigheter med antikroppssyntes och kompromitterade cellulära immuniteter.
Det är viktigt att upptäcka adningssystemets missbildningar så tidigt som möjligt för att ge adekvat behandling och övervakning, vilket kan hjälpa till att förebygga komplikationer och förbättra prognosen.
Lungvolymmätningar (Lung Volume Measurements) är en grupp av tekniker som används för att mäta olika delar av luftvolymerna i lungorna. Det finns fyra huvudsakliga volymer som mäts:
1. Total Lung Capacity (TLC): Den totala lungkapaciteten är summan av alla luftvolymer i lungorna, inklusive den residuala volymen.
2. Vital Capacity (VC): Den vitala kapaciteten är den maximala mängden luft som kan andas ut efter en maximal inandning.
3. Inspiratory Reserve Volume (IRV): Det inspiratoriska reservvolymen är den extra luft som kan andas in över och above den normala inandningsvolymen.
4. Functional Residual Capacity (FRC): Den funktionella residualkapaciteten är den mängd luft som finns kvar i lungorna efter en normal utandning.
Lungvolymmätningar kan användas för att diagnostisera och övervaka behandling av lungsjukdomar som exempelvis COPD (Chronic Obstructive Pulmonary Disease) och astma, samt för att bedöma lungfunktionen före operationer där det är viktigt att känna till patientens lungvolymer.
Functionell residual kapacitet (FRC) är ett begrepp inom andningsfysiologi och refererar till den luftvolym som finns kvar i lungorna efter normal utandning. Detta är den luft som fortfarande finns kvar i lungorna även efter att de muskler som används vid andningen, såsom diaframman och interkostalmusklerna, har slappnat av. FRC är viktig för att säkerställa en tillräcklig syre-kolmonoxid-utbyte i lungorna, och påverkas av flera faktorer som till exempel kroppsställning, ålder, kön och eventuella lungsjukdomar.
'Lungor' (plural av 'lunga') är de organ i kroppen som hjälper till att andas. De två lungorna finns i bröstkorgen och är omgivna av revben, muskler och hud. Lungornas främsta funktion är att ta emot luft från luftvägarna, syreta den inandade luften och släppa ut koldioxid vid utandning.
Lungorna består av ett komplext nätverk av luftvägar, blodkärl och alveoler (luftsäckar), som möjliggör gasutbyte mellan luften och blodet. Alveolerna är mycket tunna vävnader som tillåter syre att diffundera in i blodomloppet och koldioxid att diffundera ut.
Lungorna är också involverade i andra funktioner, såsom röstproduktion och immunförsvar.
'Anteilvolym' (også kalt andelstøttrykk eller fractional exhaled volume of carbon dioxide, FeCO2) er en måling af det relative indhold af CO2 i den udånde luft. Det er defineret som forholdet mellem udåndets CO2-volum og totalt udåndet volum under specifikke forsøgsbetingelser, typisk udført under kontrollerede vejrforhold og standardiserede respiratoriske manøvrer.
Anteilvolym er et vigtigt klinisk mål, der ofte anvendes i intensivmedicinsk pleje for at overvåge patienters respiratoriske funktion og tilpas behandlingen. For eksempel kan ændringer i andetagsvolymet vise på komplikationer som lungeemboli, lungeödem eller respirationssvigt.
Det er vigtigt at understrege, at korrekt tolkning af andetagsvolym må tage højde for patientens kliniske tilstand, medicinske behandling og andre faktorer, der kan påvirke dette mål. Derfor bør andetagsvolym altid overvåges i sammenhæng med andre kliniske data og under ledelse af en erfaren læge eller sygeplejerske.
In medical terms, "andning" refererar till den process som innebär att luft fyller lungorna när vi andas in (inhalering), och att luften lämnar lungorna när vi andas ut (exhalering). Under inandningen dras syre rik av syre in i kroppen, medan koldioxid, ett avfallsgas som produceras under cellandningen, avges under utandningen.
Andningen är en nödvändig livsfunktion som kontrolleras av det autonoma nervsystemet och regleras för att upprätthålla en balans mellan syre och koldioxid i blodet. Andningsfrekvensen varierar beroende på aktivitetsnivå, ålder och hälsotillstånd.
Medicinskt sett refererar luftsäckar till membranosa (vätskefyllda) strukturer som hittas i lungorna. De kallas också alveoler och är mycket viktiga för andningen eftersom de möjliggör utbyte av syre och koldioxid mellan luften och blodet. Luftsäckarna är mycket tunna och har en väldigt stor yta, vilket gör det möjligt för dem att transportera syre till alla delar av kroppen.
Den medicinska definitionen av "konstgjord andning" (mechanisk ventilation på svenska) är when a machine is used to assist or replace spontaneous breathing. Detta kan ske när en persons egen andningsfunktion är nedsatt eller helt utlämnad, t.ex. vid allvarlig lungsjukdom, överdosering av lugnande medel eller hjärnskada. Konstgjord andning innebär att en maskin tar hand om andningen genom att pressa luft eller syre in och ut i lungsäckarna (alveolerna) med hjälp av ett slangsystem och olika typer av ventilatorer. Syfte är att underhålla livsuppehållande syre- och koldioxidnivåer i kroppen, ge läkemedel och stöd till andningsmusklerna för att främja lungornas rehabilitering.
Lufttryck är ett mått på den kraft som atmosfärens luft ger upphov till på olika ytor och i olika djup. Det standardmått som används för att mäta lufttrycket är pascal (Pa), men det kan även uttryckas i millibar (mb) eller i mm kvicksilver (mmHg).
I medicinsk kontext avses ofta med lufttryck det tryck som andningsluften utövar på lungorna under inandning och utandning. Det normalt sett normala lufttrycket vid havsytan är ungefär 101 325 Pa (1 atm), men luftpressuren kan variera beroende på höjden över havet, väderförhållanden med mera.
I samband med sjukdomar eller skador på lungorna kan lufttrycket i lungorna bli förhöjt eller sänkt, vilket kan ha negativa effekter på andningsfunktionen och syresättningen av kroppen. Exempel på sådana tillstånd är lungsäcksinflammation (pneumothorax), lungkollaps (atelektas) eller kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL).
Oscillometri är en noninvasiv metod för att mäta blodtryck. Den använder sig av en luftslinga som trycks runt en persons arm och infleras och deflasseras automatiskt för att upptäcka pulsens oscillerande karaktär. Genom att analysera dessa oscillationer kan oscillometrin uppskatta systoliskt, diastoliskt och medelvärde av blodtrycket. Detta gör den till en enkel och relativt komfortabel metod för routinemässiga blodtryckskontroller.
En andningsfunktionstest (PFT) är en grupp av undersökningsmetoder som mäter lungornas funktion. Denna typ av tester kan mäta lungvolymer, flödeskapacitet och syrgashalning i blodet. PFT inkluderar ofta:
1. Spirometri: Mäter luftvolym och flöde genom att andas in och ut i ett instrument som kallas spirometer. Detta kan mäta förhindringar i luftflödet, såsom obstruktion eller restriktion.
2. Lungvolymmätning: Mäter den totala lungvolymen och den residuala volymen (den luft som är kvar i lungorna efter maximal utandning). Detta kan göras med hjälp av olika metoder, till exempel body plethysmography eller helium-dilution.
3. Diffusionskapacitet: Mäter hur effektivt syre och kolmonoxid kan diffundera över alveolär-kapillärmembranet från lungorna till blodomloppet. Detta kan ge information om lungornas förmåga att utbyta gaser.
Andningsfunktionstester används ofta för att diagnostisera, övervaka och bedöma effekterna av behandlingar för lungsjukdomar som astma, kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL), cystisk fibros och interstitiell lunga
Positive-pressure respiration är en typ av mekanisk ventilation där luft eller gas blåsas in i lungsäckarna (alveolerna) med hjälp av ett positivt tryck jämfört med atmosfärstrycket utanpå. Detta skapas vanligen genom att en andningsmask eller ett andningstuber placeras över patientens mun och näsa, varefter luften tvingas in i lungorna med hjälp av en andningsapparat.
Den positiva tryckskillnaden mellan lungsäcken och omgivningen under inandning ger upphov till en ökad volym av insukt luft jämfört med den vanliga, spontana andningen. Detta kan vara användbart i olika situationer, exempelvis när patienten inte har tillräcklig andningsvolym eller andningsfrekvens på egen hand, eller när det behövs en snabb och effektiv sätt att förse lungorna med syre.
Positiv-pressure respiration kan användas som ett akut behandlingsstöd under vård av patienter med andningssvårigheter, till exempel vid lunginflammation, skador på bröstkorgen eller muskelsvaghet. Det kan också användas som en långsiktig behandling för patienter med kroniska andningssvårigheter, såsom neuromuskulära sjukdomar eller restriktiv lungsjukdom.
'Lungventilation' (eller 'lunga ventilation') refererer til den proces hvor luft bevæges ind og ud af lungerne under respirationen. Det består af to faser: inhalation (inspiration) og exhalation (expiration). Under inhalation trækker musculaturen i thorax (brystkassen) luft ind i lungerne, hvilket øger volumenet og sænker trykket inde i lungerne. Under exhalation slapper musculaturen af, hvilket får brystkassen til at synke sammen igen, reducerer volumenet og forhøjer trykket inde i lungerne, så luften bliver presset ud igen. Dette er en nødvendig proces for at sikre levering af ilt til kroppen og fjerne affaldsstoffer som CO2 fra kroppen.
Luftvägssjukdomar är en övergripande benämning på sjukdomar som drabbar luftvägarna, det vill säga strukturer i andningssystemet som luften passerar när vi andas. Detta inkluderar näsa, svalg, bronker och lungor. Luftvägssjukdomar kan vara infektionsrelaterade, allergiska eller relaterade till andra sjukdomar eller skador på luftvägarna. Exempel på luftvägssjukdomar är influensa, astma, kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL), lungemboli och cancer i luftvägarna. Symptomen på luftvägssjukdomar kan variera beroende på vilken del av andningssystemet som är drabbad, men de vanligaste symptomen inkluderar hosta, sömnsjuka, bröstsmärta, andfåddhet och utslag.
Spirometri är en vanlig andningsprovning som mäter lungfunktionen. Den mäter hur mycket luft du kan andas ut och hur snabbt du kan andas ut den. Detta görs genom att du blåser in och ut i ett instrument som kallas ett spirometer. Spirometrin används ofta för att hjälpa läkare att diagnostisera och övervaka lungrelaterade sjukdomar som astma, kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL) och andra andningsproblem. Med hjälp av spirometri kan läkaren avgöra om din luftvägsfunktion är normal, förbättrad eller försämrad jämfört med tidigare tester.
'Locusta migratoria' er en art av grønne myrer, som også kallas for afrikanske migrerende grønne myrer. Det er en stor og stærk flyvende insektart i familien Acrididae, og den er kjent for sine store svarmere som kan vandre langt over land og ødelegges store områder av åkerjord og andre grønne områder under sine migreringer. Larver og voksne insekter lever av græsser, blade og andre planter. Den er også en viktig kilde til protein i mange dele av verden, især i Afrika og Asia.
Lungans gasutbyte, även känt som pulmonell gasutbyte, är ett medicinskt begrepp som refererar till mängden syre och kolmonoxid som diffunderar över alveolär-kapillärmembranet i lungorna. Detta gasutbyte är en nödvändig process för att syre ska kunna transporteras från luften vi andas in till blodomloppet, och för att kolmonoxid ska avlägsnas från blodet och utandas igen.
Under normala förhållanden är lungans gasutbyte mycket effektivt, och syre-kolmonoxid-diffusionen sker fort och löper tillbaka till jämvikt. Därför kan andningen och syresättning i blodet hålla en konstant nivå, även under fysiskt aktiva tillstånd då behovet av syre ökar.
Även om lungans gasutbyte är en viktig process för att upprätthålla homeostas i kroppen, kan det påverkas negativt av olika sjukdomar och skador som exempelvis lungsjukdomar, hjärtsvikt och hög altitud. Dessa tillstånd kan leda till syrgasbrist eller hypoxi, vilket kan ha allvarliga konsekvenser för kroppens funktioner och överlevnad.