Ankle-brachial index (ABI) är ett viktigt screeningverktyg inom medicinen, som används för att upptäcka perifer arteriell sjukdom (PERipheral Arterial Disease, PAD). Det är ett enkelt sätt att mäta blodflödet i benens artärer och jämföra det med blodtrycket i armarna.

ABI-värdet beräknas genom att dividera systoliskt ankelblodtryck (den lägsta värdet av trycket i båda underbenen) med systoliskt bruksblodtryck i den ena överarmen. Normalt ABI-värde ligger mellan 0,9 och 1,3.

En ABI-värde under 0,9 kan indikera närvaro av PAD, medan värden under 0,5 kan vara ett tecken på allvarlig sjukdom. Vidare undersökningar och behandling rekommenderas vanligen för personer med lägre ABI-värden.

'Wrist’ er en del av armen som forbinder hånden med underarmen. På medisinsk språk, refererer vi ofte til det som ‘carpus’ eller ‘wrist joint’. Wristen består av 8 små ben (os carpi) staplet på hverandre og en runde ledkapsel som tillater bevegelse mellom disse bena og underarmen (forearm). Den primære funksjonen til wristen er å gi oss muligheten for å bevege vår hånd i mange retninger, inkludert op-og-ned-bevegelse, sidelong bevegelse og rotasjon.

Perifer vaskulär sjukdom (PVD) eller perifera kärlsjukdomar är en sammanfattande benämning på ett spektrum av sjukdomar som beror på skada eller funktionsnedsättning i de blodkärl som försörjer kroppens extremiteter, vanligtvis benen. Detta kan orsakas av åderförkalkning (ateroskleros), entära blodproppar (tromboser) eller inflammation i kärlen.

PVD innefattar en rad olika tillstånd, däribland:

1. Sklerotiska rangliga artärsjukdom (SRA): En progressiv åderförkalkning som orsakar smalning och hårdnad av de stora benartärerna, vilket kan leda till klåfingrighet, smärta under vila och i vissa fall gangrän om inte behandling ges.

2. Sklerotiska artärsjukdom i mindre kärl (LSAS): En åderförkalkning som drabbar de mindre arteriolerna, vilket kan orsaka smärta under vila, sårbildning och i vissa fall ulcerationer.

3. Venös insufficiens: En funktionsnedsättning eller skada på de venösa kärlen som förhindrar att blodet returneras till hjärtat effektivt, vilket kan leda till symtom som svullnad, smärta och klåfingrighet i benen.

4. Raynauds fenomen: En vasospasm (konstriktion) av de små digitala artärerna i händer och fötter, ofta utlöst av kyla eller stress, vilket kan orsaka smärta, klåfingrighet och blekning följt av cyanos (blåfärgad eller lila nyans) i fingrar och tår.

5. Akrocyanos: En kronisk vasospasm av de små digitala artärerna som orsakar permanent blåfärgning, svullnad och sårbildning i fingrar och tår.

6. Livedo reticularis: En förändring i hudfärgen som visar sig som ett nätverk av röda eller blåa linjer på huden, ofta orsakat av en skada eller funktionsnedsättning i de små kärlen.

Behandling för dessa tillstånd kan innefatta medicinering, livsstilsförändringar, kompression och i vissa fall kirurgi. Det är viktigt att söka specialistvård om man upplever symtom som kan vara relaterade till dessa tillstånd.

Peripheral Arterial Disease (PAD) är en medisk tillstånd där artärerna utanför hjärtat och hjärnan, oftast i benen, blir stela och förträngda på grund av atheroskleros. Atheroskleros är en process där fett, kolesterol och andra substanser ansamlas sig som plack på insidan av artärväggarna. Detta kan orsaka smalning och hårdning av artärerna, vilket kan leda till att blodflödet till benen minskar.

Symptomen på PAD kan inkludera smärta eller obehag i benen under vila eller aktivitet, särskilt vid gång eller stigning. Andra symtom kan vara kalla fötter eller händer, svullnad i benen eller fötterna, sår som läker långsamt eller inte alls, och förändringar i hudfärgen på benen. I allvarliga fall kan det leda till gangrän och amputation.

För att diagnostisera PAD används ofta en kombination av fysiska undersökningar, anamnes, laboratorieprov och bilddiagnostik som ultraljud, magnetresonansangiografi (MRA) eller datortomografisk angiografi (CTA). Behandlingen av PAD kan innebära livsstilsförändringar som rökstopp, ökad motion och kostförändringar. Medicinering kan vara aktuellt för att lindra symtom och förebygga komplikationer. I vissa fall kan operation eller angioplasti behövas för att öppna upp förträngda artärer.

'Fotled' (latin: articulatio talocruralis) är den joint som sitter mellan underbenet (tibia och fibula) och foten (talus). Den består av två sammanlänkade ledpannor, en mellan över-/underbenet (talo-crural) och en mellan överbenet och fotens calcaneus (subtalar). Fotleden är viktig för stånd, gång och balans genom att möjliggöra flexion/extension (plantarflexion/dorsiflexion) av foten.

'Fotledsskada' refererer til skader på fotleden, som er den del af kroppen som forbinder underbenet med foden. Fotleden består af en kompleks samling av ben, muskler, sener, nerver og blodkar, og den er ansvarlig for at bære vægt, stabilisere kroppen og muliggøre bevægelse.

Fotledsskader kan opstå som følge af en række forskellige mekanismer, herunder traumer, overbelastning, gigt og aldringsprocessen. Nogle almindelige typer af fotledsskader omfatter:

1. Seneskader: Disse skader opstår som følge af overbelastning eller for meget brug af senerne i fotledet. De kan være akutte eller kroniske og kan føre til smerter, svelling, hårdhed og begrænset bevægelse.
2. Ledskader: Fotledet har flere små led, der kan blive skadet som følge af traumer eller overbelastning. Disse skader kan føre til smerter, svelling, hårdhed og begrænset bevægelse i fotledet.
3. Bruskskader: Fotledet indeholder også flere små brusk, der kan blive skadet som følge af traumer eller overbelastning. Disse skader kan føre til smerter, svelling, hårdhed og begrænset bevægelse i fotledet.
4. Nerveskader: Fotledet indeholder også flere nervesløjfer, der kan blive skadet som følge af traumer eller overbelastning. Disse skader kan føre til smerter, kramper, formørkelse af sansen og begrænset bevægelse i fotledet.
5. Knogleskader: Fotledet indeholder også flere knogler, der kan blive skadet som følge af traumer eller overbelastning. Disse skader kan føre til smerter, svelling, hårdhed og begrænset bevægelse i fotledet.

Hvis du tror, at du har en skade i dit fotled, bør du søge medicinsk behandling umiddelbart for at undgå yderligere skader og komplikationer. Din læge kan diagnostisere din skade og give dig en behandlingsplan, der passer til dine specielle behov.

'Fönstertittarsjuka' är ett informellt eller folkligt uttryck för en benskada som kallas "benfraktur i metacarpal II". Detta innebär en fraktur (ett benbrott) i den andra lillfingerbenet, närmast handloven. Namnet 'fönstertittarsjuka' kommer från att personer med denna skada tenderar att hålla handen på ett sätt som påminner om någon som tittar igenom ett fönster när de vilar armen på en yta.

Det är värt att notera att det inte finns någon officiell medicinsk diagnos med namnet 'fönstertittarsjuka', och detta är bara ett vanligt namn för en specifik typ av fraktur.

"Radial bone" er en medisinsk betegnelse for den del av underarmen som kan kjennes ved å bøye inn håndflatet mot underarmen. Denne benet er en del av forearmen og starter i skulderen, går ned langs ytre siden av overarmen og ender i hånden. Radial bone er viktig for bevegelsen i hånden og armen, og det kan være smertefulle å ha problemer med denne benet.

I'm sorry for the confusion, but "Ben" is a personal name and not a medical term. It could refer to a person named Ben or a shortened version of the name Benjamin. If you are looking for a medical term, please provide more context so I can give you an accurate definition.

Pulsåderförträngning, även känd som arteriosklerotisk karotisstenos, är en medicinsk term som beskriver en förträngning eller pånarmliggning av halsartären (karotisartären), som förser hjärnan med blod. Denna förträngning orsakas vanligtvis av atheroskleros, en process där fett, kolesterol och andra ämnen ansamlas sig i artärväggen och bildar plack.

Graden av pulsåderförträngning kan variera från mild till allvarlig. I allvarliga fall kan den leda till ett drastiskt minskat blodflöde till hjärnan, vilket kan orsaka symtom som yrsel, svimningar, minnesförlust och i värsta fall stroke. Regelbundna kontroller av pulsådern är därför viktigt, särskilt för personer med riskfaktorer såsom hög ålder, rökning, högt blodtryck, höga kolesterolvärden och diabetes.

Skenbensartärer, även kända som perforanta artärer, är små blodkärl som försörjer benen med blod. De är belägna längs med ytan av skenbenet (tibia) och förenas med de djupare benartärerna i benet. Skenbensartärerna spelar en viktig roll i att förse benvävnaden, senorna och huden med näring och syre.

Dessa artärer kan drabbas av åderförkalkning (ateroskleros), vilket kan leda till påträngning eller blockering av blodflödet genom dem. När detta händer kan smärtor i benet uppstå under träning eller vila, kyla i fötterna och sår som läker långsamt vara tecken på en sjukdom som kallas perifera artärbristning (PAD). I allvarliga fall kan det leda till gangrän och amputation om behandlingen inte ges i tid.

'Nedre extremitet' är ett medicinskt begrepp som refererar till den del av kroppen som sträcker sig från bäckenet och nedåt, inklusive höftbenen, lårbenen, skenbenen, vadbenen och foten. Detta omfattar också alla muskler, senor, ligament, ledband och led som hör till dessa strukturer.

Ischemia är ett medicinskt tillstånd som uppstår när blodflödet till en viss del av kroppen, oftast hjärta eller hjärnan, minskar eller helt upphör. Detta leder till syrebrist i de drabbade vävnaderna och kan orsaka skada om det pågår under en längre tid. Ischemisk hjärtsjukdom är ett vanligt tillstånd som kan leda till smärtor i bröstet (angina pectoris) eller hjärtinfarkt. Ischemisk hjärnskada kan orsaka symtom som svimning, yrsel, förvirring, problem med talet och rörelse, beroende på vilken del av hjärnan som drabbas.

Medicinskt sett betyder "gående" att en person har förmågan att ta steg och förflytta sig själv över marken med hjälp av sina ben. Det inkluderar också förmågan att hålla balansen, koordinera rörelserna och anpassa sig till olika underlag och miljöförhållanden. Gående är en grundläggande funktion för självständighet och deltagande i vardagsaktiviteter.

En blodtrycksmätning är en medicinsk undersökning där man mäter det tryck som blodet utövar på kärlväggarna i artärerna, vanligtvis i de stora blodkärlen i armarna. Detta ger två värden: systoliskt blodtryck (det högsta trycket under hjärtats slag) och diastoliskt blodtryck (det lägsta trycket mellan hjärtslag). Blodtrycksmätning används ofta som ett screeningverktyg för att upptäcka högt blodtryck, som kan leda till allvarliga hälsoproblem om det inte behandlas.

'Lateral ligament, wrist' refererar till de ligament som stödjer och stabiliserar den yttre (laterala) sidan av handleden. Det består av tre separata ligament: det laterala bindvävskapselhuvudet (ligamentum capituli radii), det korta radiala ligamentet (ligamentum breve radiiale) och det långa radiala ligamentet (ligamentum longe radiale). Dessa ligament håller tummens ben (radius) i rätt position i förhållande till handledens övriga ben. Skador på laterala ligamenten kan orsaka instabilitet och smärta i handleden.

'Knävecksartär' är ett vanligt begrepp för den artär som försörjer knäet med blod. Den medicinska benämningen på denna artär är *poplitealartären*. Poplitealartären är en av de stora arterierna i kroppen och förser benen med syre- och näringsriktigt blod.

Poplitealartären går genom knävecket (*popliteafossan*), ett område bakom knät där lårsenan och vaden möts. Artären är belägen djupt i detta område, vilket kan göra den svår att känna eller se. Poplitealartären delar sig sedan vanligtvis upp i två mindre artärer, *knäböjartärerna* (*genuartärerna*), som fortsätter ner längs benen till foten.

Poplitealartären kan drabbas av flera olika sjukdomar, bland annat åderförkalkning (*arterioskleros*) och artärinflammation (*artrit*). Dessa sjukdomar kan leda till symtom som smärta, klåda eller sårbildning i benen. I vissa fall kan det vara nödvändigt att operera poplitealartären för att återställa blodflödet till benen.

Prediktivt värde av tester (PDV) är ett mått på hur väl en given test kan förutsäga ett specifikt utfall eller en sjukdom hos en individ. PDV uttrycks vanligtvis som sannolikheten för att ett visst utfall ska inträffa baserat på resultatet av en given test.

PDV kan beräknas genom att jämföra sannolikheterna för att ett specifikt utfall ska inträffa med eller utan testresultatet. Denna jämförelse ger en odds ratio, som kan användas för att beräkna PDV.

PDV är viktigt inom klinisk praktik eftersom det kan hjälpa läkare att bedöma riskerna och möjligheterna för olika behandlingsalternativ. Det kan även användas för att screena populationer för högriskpatienter, vilket kan leda till tidigare identifiering och behandling av sjukdomar.

Det är viktigt att notera att PDV inte alltid är statiskt och kan variera beroende på populationen som testas och andra faktorer som prevalensen av sjukdomen, sensitiviteten och specificiteten hos testet. Därför bör PDV alltid tolkas i kontext och tillsammans med andra kliniska informationer.

Riskfaktorer är enligt medicinsk terminologi några egenskaper, faktorer eller expositioner som ökar sannolikheten för att utveckla en viss sjukdom eller hälsoproblem. Riskfaktorer kan vara modifierbara, det vill säga de kan påverkas genom livsstilsförändringar och preventiva åtgärder, eller icke-modifierbara, som är oberoende av individens val och omständigheter. Exempel på modifierbara riskfaktorer inkluderar tobaksrökning, fysisk inaktivitet, ohälsosam kost och alkoholmissbruk. Icke-modifierbara riskfaktorer kan vara exempelvis genetiska predispositioner, ålder och kön. Det är värt att notera att närvaro av en riskfaktor inte garanterar att en person kommer att utveckla en viss sjukdom, men ökar bara sannolikheten.

'Blodtryck' är ett medicinskt begrepp som refererar till den kraft som utövas av blodet mot kärlväggarna i de artärer som försörjer kroppen med syre- och näringsriktigt blod. Blodtrycket mäts vanligtvis i millimeter kvicksilver (mmHg) och består av två värden: systoliskt blodtryck och diastoliskt blodtryck.

Systoliskt blodtryck är det högsta trycket som uppnås under hjärtats slag, när kamrarna kontraherar och pumpar ut blodet i kroppen. Detta inträffar vanligtvis vid ungefär 120 mmHg under normala förhållanden.

Diastoliskt blodtryck är det lägsta trycket som uppnås under hjärtats slag, när kamrarna vilar och fylls på med blod. Detta inträffar vanligtvis vid ungefär 80 mmHg under normala förhållanden.

Dessa två värden tas tillsammans som ett totalblodtryck, till exempel 120/80 mmHg, och ger en indikation på individens kardiovaskulära hälsa. Högt blodtryck, även kallat hypertension, kan öka risken för allvarliga hälsoproblem som hjärtinfarkt, stroke och njursvikt.

Lårbensartären (latin: arteria femoralis) är en av kroppens stora blodkärl och förser benet med syre- och näringsriktigt blod. Den delar sig vanligen upp i tre grenar: profunda femoralis, superficialis femoralis och lateralis circumflexa femoris. Profunda femoralis förser musklerna i lårets framsida med blod, medan superficialis femoralis fortsätter ner i benet som poplitealartären. Lateralis circumflexa femoris förser höftmuskulaturen med blod.

'Kärlöppenhet' (engelska: 'Vasodilation') är ett medicinskt begrepp som refererar till den process där blodkärlen (artärer och vener) relaxerar och expanderar, vilket orsakar en ökning av kärldiametern och minskad perifer resistan. Detta leder till en sänkning av blodtrycket och en ökad blodgenomströmning i de drabbade områdena.

Kärlöppenhet kan vara ett normalt fysiologiskt fenomen, till exempel vid vila eller vid värmeexponering, men den kan också uppstå som en patofysiologisk process i samband med sjukdomar som hypertension, diabetes, hjärtsvikt och neurologiska störningar. Vissa läkemedel, såsom nitroglycerin och kalciumantagonister, kan också orsaka kärlöppenhet som en del av sin verkningsmekanism.

Duplexultraljud, även kallat duplexsonografi, är en typ av ultraljudsundersökning som kombinerar två olika tekniker för att producera detaljerade bilder av blodflödet och strukturen hos ett specifikt område i kroppen.

Den första tekniken är den vanliga ultraljudsmetoden, där högfrekventa ljudvågor reflekteras av vävnader och tolkas som bilder på en skärm. Den andra tekniken är dopplersonografi, vilket innebär att man mäter hastigheten och riktningen av blodflödet genom att analysera hur ljudvågor förändras när de passerar genom rörliga partiklar i blodet.

Genom att kombinera dessa två tekniker kan duplexultraljud ge en visuell representation av strukturen och funktionen hos ett område, till exempel en artär eller en vena. Detta gör det möjligt för läkare att diagnostisera och övervaka olika sjukdomar och skador, såsom blodproppar, artärskleros, inflammationer och cancersjukdomar.

'Ultraljudsdoppler' är en typ av ultraljudsundersökning som används för att undersöka blodflöde i kroppens blodkärl. Metoden bygger på Dopplereffekten, vilket innebär att man kan mäta hastigheten och riktningen av rörliga objekt, i det här fallet röda och vita blodkroppar.

Under en ultraljudsdopplerundersökning placeras en liten sensor på huden över det område som ska undersökas. Sensorn avger höga frekvensljudvågor som reflekteras tillbaka när de träffar rörelseändrade partiklar i blodet, såsom röda och vita blodkroppar. Genom att mäta skillnaden i frekvens mellan det utsända ljudet och det reflekterade ljudet kan man beräkna hastigheten och riktningen på blodflödet.

Ultraljudsdoppler används ofta för att undersöka blodflöde i hjärtat, karotisartärerna, benen, levern och andra organ. Den kan hjälpa till att diagnostisera olika sjukdomar och störningar i blodkärlen, såsom blodproppar, artärskleros, hjärtsvikt och andra kardiovaskulära sjukdomar.

'Stukningar' och 'vrickningar' är två olika typer av skador på muskel-skelettsystemet.

En stukning (engelska: *sprain*) är en skada på ligament, det vill säga det starka bandväv som håller benen och lederna på plats. Stukningar uppstår vanligen när en led hastigt rör sig utanför sitt normala omfång av rörelse, vilket kan ske vid exempelvis en olycka eller en sportrelaterad skada. Symptomen på en stukning innefattar ofta smärta, svullnad, blåmärken och/eller besvärlighet att röra sig i den skadade leden.

En vrickning (engelska: *strain*) däremot är en skada på muskler eller senor, det vill säga det vävnad som ansluter musklerna till benen och andra skelettdelar. Vrickningar kan uppstå när en muskel sträcks eller dras för långt eller hastigt, exempelvis vid en plötslig rörelse eller ett fall. Symptomen på en vrickning innefattar ofta smärta, svullnad, spasmer och/eller besvärlighet att använda den skadade muskeln.

I allmänhet behandlas både stukningar och vrickningar genom att vila, svalka, komprimerar och höja (RICE-metoden), eventuellt i kombination med smärtstillande läkemedel och/eller fysioterapi. I vissa fall kan en läkare behövas konsulteras för att utvärdera skadan och ge rekommendationer om behandling.

Diabetic vasculopathy, eller diabetiska kärlsjukdomar, är en samling av komplikationer som beror på att blodkärlen skadas av diabetes. Detta kan drabba både små och stora kärl i kroppen.

1. Diabetisk microvasculopathy:
Diabetes kan skada de små blodkärlen (mikrovaskulatur) som förser nerver, ögon och nedsätta njurfunktionen. Detta kan leda till komplikationer som:

- Diabetisk nefropati: Skador på de små kärlen i njurarna som kan leda till nedsatt njurfunktion eller njur failure.
- Diabetisk retinopati: Skador på de små blodkärlen i ögat som kan leda till synnedsättning, blindhet eller andra ögonproblem.
- Diabetic neuropathy: Skador på nerverna som orsakas av skadade små kärl som förser nerverna med syre och näringsämnen. Detta kan leda till symtom som känselbortfall, smärta, sömnsörja eller muskelsvaghet.

2. Diabetic macrovasculopathy:
Diabetes kan också skada de stora blodkärlen (makrovaskulatur) som förser hjärtat, hjärnan och extremiteter med syre och näringsämnen. Detta kan leda till komplikationer som:

- Diabetisk kardiovaskulär sjukdom: Skador på de stora blodkärlen i hjärtat som kan leda till hjärtinfarkt, stroke eller andra hjärtsjukdomar.
- Diabetisk perifera artropati: Skador på de stora blodkärlen i arterien som förser benen och fötterna med syre och näringsämnen. Detta kan leda till smärta, sårbildning, infektion eller i värsta fall amputation av en extremitet.

Sammantaget är det viktigt att kontrollera blodsockret, livsstil och medicinering för att förebygga komplikationer till följd av diabetes.

"En tvärsnittsstudie (engelska: cross-sectional study) är en typ av observationsstudie inom epidemiologi där data samlas in vid en given tidpunkt eller över en kort tidsperiod, till skillnad från longitudinella studier som följer upp deltagarna över en längre tid. I en tvärsnittsstudie undersöks förekomsten av en viss egenskap, sjukdom eller hälsofaktor hos en population vid en given tidpunkt.

Tvärsnittsstudier är användbara för att uppskatta prevalens (den aktuella andelen fall) hos en viss sjukdom eller tillstånd, men de ger sällan information om orsakssamband eftersom de inte kan etablera en tidsföljd mellan exponering och utgång. Därför är det svårt att fastslå om ett samband mellan två variabler är orsakssamband eller bara en slumpmässig korrelation."

"Uppföljningsstudier" (engelska: "follow-up studies") är en typ av longitudinell forskningsdesign inom medicinen där man studerar en grupp individer under en längre tidsperiod. Dessa studier kan vara observationella eller interventionsbaserade, och syftet är ofta att undersöka hur olika faktorer påverkar hälsan, sjukdomsutvecklingen eller behandlingsresultaten över tid.

I en uppföljningsstudie kan forskarna exempelvis samla in data om deltagarnas levnadsvanor, miljöfaktorer och medicinska historik, och sedan följa upp dem regelbundet för att se hur de utvecklas. Detta kan ge värdefull information om riskfaktorer, skyddsfaktorer och möjliga orsaker till olika hälsotillstånd.

Uppföljningsstudier kan vara av olika slag, beroende på hur länge de pågår och hur ofta data samlas in. De kan vara kohortstudier, där en grupp individer följs över tid, eller fallföljningsstudier, där man följer upp en specifik diagnos eller behandling hos en grupp patienter.

"Prospektiva studier" är en typ av forskningsdesign inom epidemiologi och klinisk forskning. Den innebär att data insamlas prospektivt, det vill säga efter ett bestämt datum och framåt, medan deltagarna fortfarande är i livet och studeras över en viss tidsperiod. Detta står i kontrast till retrospektiva studier, där data insamlas genom att granska redan existerande data eller dokument från tidigare händelser.

Prospektiva studier kan vara antingen kohortstudier eller longitudinella studier. I en kohortstudie följs två eller flera grupper med deltagare som har olika exponeringar för en viss riskfaktor över tid, och man jämför huruvida de utvecklar en viss sjukdom eller inte. I en longitudinell studie följs en population under en längre tidsperiod för att undersöka hur förändringar i olika variabler relaterar till hälsoutfall eller andra utgångar.

Prospektiva studier anses ofta ge starkare bevis som stöd för orsakssamband än retrospektiva studier, eftersom de minskar risken för återblickars bias och ger möjlighet att kontrollera för konfoundingare. Dock kan de vara tidskrävande och dyra att genomföra.

"Arbetsprov" er en medicinsk term som oftest brukes i forbindelse med arbeidsrelaterte skader eller sykdommer. Det refererer til en vurdering eller en rekke prøver som gjennomføres for å avklare om en person er i stand til å utføre bestemte arbeidsoppgaver etter å ha fått behandling for en skade eller sykdom.

Arbetsprovene kan involvere fysisk, psykisk og sensorisk evaluering av en persons evne til å fullføre arbeidsoppgavene i henhold til de fysiske, kognitive og psykososiale kravene til jobben. Dette kan inkludere ting som styrke, rørelseomfang, ulike bevegelsesmønstre, smerte toleranse, arbeidshastighet, koncentrasjon, minne, beslutningstagning og andre relevante ferdigheter.

Formålet med et arbetsprov er å hjelpe med å bestemme om en person er klar til å vende tilbake til arbeidet i sin gamle stilling eller om de trenger tilrettelegginger for å kunne utføre sine oppgaver på en trygg og effektiv måte. Det kan også hjelpe med å identifisere om en person trenger ytterligere behandling eller træning før de kan vende tilbake til arbeidet.

Ateroskleros är en chronisk inflammatorisk sjukdom som drabbar medelstora och stora artärer. Den kännetecknas av att feta depositions i form av lipoproteiner, speciellt LDL (lågdensitets-lipoprotein), kalk och cellulärt material ansamlas under innersta väggen (endotel) i artären. Detta bildar så kallade plack som kan leda till att artärernas lumen (insidan) stängs delvis eller helt, vilket kan orsaka allvarliga komplikationer som hjärtinfarkt, stroke och gangrän.

Aterosklerosen utvecklas ofta under en lång period och är vanligast hos äldre personer. Faktorer som ökar risken för ateroskleros inkluderar höga nivåer av LDL-cholesterol, högt blodtryck, diabetes, rökning, övervikt och brist på fysisk aktivitet.

Ballongvidgning av ett kärl (engelska: balloon angioplasty) är en typ av medicinsk procedur där en smal kärl, oftast i hjärtat eller i de lägre extremiteterna, vidgas med hjälp av en liten ballong. Proceduren utförs vanligtvis under lokalbedövning och med hjälp av en kateter som införs in i kroppen genom en artär i benet eller handen.

När katetern når det trånga kärlet, inflateras ballongen och pressar plack eller annan vävnad som orsakar trängsel mot kärlväggarna bort. Detta ökar blodflödet genom kärlet och förbättrar symtomen hos patienten. I vissa fall kan en stent, ett rörformat nätverk av metalltrådar, placeras i kärlet för att hålla det vidgat efter ballongvidgningen.

Ballongvidgning av kärl används ofta som behandling för koronarvasömscleros (förträngning av hjärtats kranskärl) och perifera artärsjukdom (förträngning av blodkärlen i extremiteterna).

"Behandlingsresultat" er en betegnelse for hvordan en pasient reagerer på en behandling. Det kan inkludere forbedringer i symptomer, funksjon og kvalitet av liv, men også potentiale bivirkninger eller komplikasjoner til behandlingen. Behandlingsresultatet må ofte evalueres over tid for å kunne avgjøre om behandlingen er effektiv og om det er behov for justeringer i terapeutisk strategi.

Cardiovascular diseases (hjärt-kärlsjukdomar) är en samlande benämning på sjukdomar som drabbar hjärtat och kärlen. Detta inkluderar, men är inte begränsat till:

1. Ischemisk hjärtsjukdom: Sjukdomar orsakade av förträngning eller blockering i de koronara artärerna som försörjer hjärtmuskulaturen med syre och näringsämnen, exempelvis angina pectoris och hjärtinfarkt.

2. Hjärtrytmrubbningar: Avvikelser i hjärtats rytm, inklusive både för snabb (tachykardier) och för långsam (bradykardier) hjärtslag.

3. Strukturella hjärtsjukdomar: Sjukdomar som påverkar hjärtats struktur, exempelvis hjärtmuskelsjukdomar (kardiomyopatier), hjärtvävnadsdefekter och vaskulära sjukdomar.

4. Hjärtfel hos barn: Inkluderar kongenitala hjärtfel, som är fel som barnet föds med, och akviredtala hjärtfel, som utvecklas under barndomen.

5. Cerebrovasculära sjukdomar: Sjukdomar i de hjärnans blodkärl, exempelvis stroke och transitorisk ischemisk attack (TIA).

6. Perifera kärlsjukdomar: Sjukdomar i de blodkärl som förser kroppens extremiteter och andra organ med syre, exempelvis perifer arterioskleros.

I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:

1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.

I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.

Regionalt blodflöde är ett medicinskt begrepp som refererar till mängden blod som flödar genom en specifik region eller del av kroppen under en viss tidsperiod. Det regionala blodflödet kan variera beroende på olika faktorer, såsom aktivitet i den aktuella regionen, hormonella förändringar och hälsa hos det kardiovaskulära systemet.

Blodflödet mäts vanligtvis i volymen blod per tidsenhet, till exempel milliliter per minut (ml/min). För att bestämma det regionala blodflödet kan olika metoder användas, såsom ultraljud, datortomografi (CT) eller magnetresonanstomografi (MRT).

Det regionala blodflödet är viktigt att övervaka och bedöma eftersom det kan ge information om hälsa och funktion i olika kroppsregioner. Förändringar i det regionala blodflödet kan vara ett tecken på olika sjukdomstillstånd, såsom hjärt-kärlsjukdomar, lungemboli eller skador på muskler och ben.

C-reaktivt protein (CRP) är ett protein som produceras i levern som svar på inflammation i kroppen. Nivåerna av CRP i blodet kan mätas och användas som en markör för inflammation. Normalt sett ligger CRP-värden under 10 mg/L, men vid akut inflammation eller infektion kan värdena stiga kraftigt. I allvarliga fall av infektion eller inflammation kan CRP-värden öka till över 100–200 mg/L.

Det är viktigt att notera att CRP inte är specifikt för någon särskild sjukdom, utan istället är en allmän markör för inflammation. Därför bör resultatet av en CRP-test tolkas tillsammans med andra kliniska data och symtom när man undersöker en patient.

Fotopletysmografi (PPG) är en icke-invasiv metod för att mäta volymförändringar i kapillärblodflödet i huden, ofta i fingrarna eller tårna. Det görs genom att uppmätta ljusabsorptionen eller reflektionen från blodet i huden medan det cirkulerar genom kapillärerna.

En PPG-sensor består av en ljuskälla, ofta en LED, och en fotodetektor som mäter den reflekterade ljusströmmen. När blodflödet i kapillärerna ökar under systolen (den del av hjärtcykeln då hjärtat expanderar och fylls med blod), absorberas mer ljus från sensorn, vilket resulterar i en minskad reflekterad ljusström. Omvänt, när blodflödet minskar under diastolen (den del av hjärtcykeln då hjärtat slappnar av och utvidgas), absorberas mindre ljus från sensorn, vilket resulterar i en ökad reflekterad ljusström.

PPG-signalen kan analyseras för att extrahera information om hjärtats frekvens (HR) och härtdryghet (HRT), blodtryck, syresättningsgrad i blodet (SpO2) och andra viktiga hälsoparametrar. Fotopletysmografi används ofta tillsammans med elektrokardiografi (ECG) för att mäta hjärtfrekvensvariabilitet (HRV).

"Prevalens" er en begrep i epidemiologi som refererer til den totale andelen av individuer i en population som har en bestemt sykdom, skade eller tilstand ved et givent tidspunkt. Det kan også beskrive antall personer som har en bestemt egenskap eller eksponering i en befolkning. Prevalensen måles ofte som en prosentandel av den totale populationen eller som antall per 1000, 10 000 eller 100 000 personer, afhængig av hyppigheden og størrelsen på populationen.

Det er viktig å skille mellom prevalens og incidens. Incidensen beskriver antall nye tilfeller av en sykdom eller tilstand som oppstår innen et bestemt tidsrom, mens prevalensen viser hvor mange personer i en population som har den på et gitt tidspunkt. Prevalensen vil ofte være høyere enn incidensen for kroniske sykdommer og tilstander, siden disse kan forekomme over lengre tidsperioder.

"Chi-tvåfördelning", även känd som Chi-kvadrat-test eller Pearson's chi-square test, är en statistisk hypotesprövningsmetod som används för att undersöka om det finns en signifikant samband eller skillnad mellan två kategoriska variabler. Det är ett icke parametriskt test som inte kräver några antaganden om populationens fördelning.

I en Chi-tvåfördelning jämförs den observerade frekvensfördelningen hos två variabler med den förväntade frekvensfördelningen, som beräknas baserat på hypotesen om att det inte finns någon samband mellan variablerna. Teststatistiken är en Chi-kvadrat-värde som räknas ut genom att summera de observerade och förväntade frekvensernas skillnader i kvadrat, dividerat med den förväntade frekvensen, för varje cell i tabellen.

Teststatistiken följer en Chi-kvadrat-fördelning med (r-1) * (c-1) frihetsgrader, där r är antalet rader och c är antalet kolumner i tabellen. Denna fördelning används sedan för att bestämma sannolikheten för den observerade skillnaden mellan de två variablerna under hypotesen om att det inte finns något samband, och därmed avgöra om den är signifikant eller ej.

I medicinsk forskning kan Chi-tvåfördelningen användas för att undersöka associationer mellan två kategoriska variabler, till exempel kön och förekomsten av en viss sjukdom, eller rökning och mortalitet. Det är ett vanligt använt test inom epidemiologi, klinisk forskning och biostatistik.

Kohortstudie är en epidemiologisk studietyp där en grupp individer (kohorten) följs över tid för att undersöka samband mellan exponeringar och hälsa. Kohortstudien kan vara antingen prospektiv, där deltagarna rekryteras i förväg och studien följer dem framåt i tiden, eller retrospektiv, där man undersöker en kohort som redan har exponerats för ett visst fenomen i det förflutna.

I en prospektiv kohortstudie identifieras deltagarna baserat på en viss exponering och jämförs sedan med en kontrollgrupp som inte är exponerad. Deltagarna följs sedan över tid för att se om de utvecklar en viss hälsotillstånd eller komplikationer.

Retrospektiva kohortstudier använder sig av redan befintliga data, till exempel sjukvårdsregister eller folkräkningar, för att undersöka samband mellan en tidigare exponering och senare hälsoutfall.

Kohortstudier ger ofta starka belägg för orsakssamband eftersom man kan följa deltagarna över lång tid och kontrollera för potentiala störvariabler.

Riskbedömning (eng. risk assessment) är en systematisk och strukturerad process för att uppskatta sannolikheten och potentiala skadeverkningar av olika händelser eller utvecklingar. Den innebär en analys av risker relaterade till specifika situationer, aktiviteter, produkter eller system, med syfte att underlätta beslutsfattande och implementering av lämpliga åtgärder för att minska eller hantera riskerna.

I medicinskt sammanhang kan en riskbedömning involvera uppskattning av individuella patienters exponeringar, sårbarheter och potentiala skadliga effekter av behandlingar, terapeutiska interventioner eller preventiva åtgärder. Detta hjälper till att fastställa rimliga förhållningssätt och skyddsåtgärder för att minimera riskerna och maximera patienternas välbefinnande. Exempel på riskbedömningar inom medicinen kan vara att bedöma risken för thromboemboli (blodpropp) vid användning av kombinerad hormonbehandling hos postmenopausala kvinnor eller att uppskatta risken för biverkningar av läkemedel vid behandling av en viss sjukdom.

'Språngben' (latin: Tibia) är ett ben i underbenet mellan knäled och vristled. Det är det näst längsta benet i kroppen efter lårbenet och har en rak, cylindrisk form. Språngbenets övre del är bredare än den nedre delen och har en utstickande del på insidan som kallas medialt condyl, och en på utsidan som kallas lateralt condyl. Dessa utstickande delar hjälper till att stabilisera knäleden när benet böjs eller sträcks. Språngbenets nedre del är förbunden med vristbenet (latin: Astragalus) och flera små ben i foten via vristhuvudet (latin: Tarsus).

Språngbenet har en viktig funktion i rörelser som går, springer, står på tåspetsar och hoppar. Det är också ett vanligt område för skador inom idrott, såsom språngbenfrakturer och patelleraspongbildning (små benutskott på knäskålens baksida).

Sjukdomsgradsmått, eller "disease severity measures," är metoder och skalor som används för att kvantifiera hur allvarlig en viss sjukdom eller tillstånd är hos en patient. Det kan handla om subjektiva bedömningar gjorda av en vårdpersonal, såsom kliniska observationer och symptombeskrivningar, eller objektiva tester och mätningar som exempelvis blodprover eller bilddiagnostik.

Sjukdomsgradsmått används ofta inom forskning för att jämföra effekterna av olika behandlingsmetoder, men de kan även användas i klinisk praxis för att övervaka en patients tillstånd över tid och för att ställa in behandlingen på rätt nivå. Exempel på vanliga sjukdomsgradsmått är skalor för smärta, funktionsnedsättning, livskvalitet och komplikationsrisk.

Kroppsmasseindex (BMI) är ett mått som används för att uppskatta om någon har en hälsosam vikt i relation till sin längd. Det beräknas genom att dividera kroppsvikten i kilogram med längden i meter i kvadrat (kg/m2).

BMI-skalan delas vanligen in i följande kategorier:

* Undervikt: BMI under 18,5
* Normalvikt: BMI mellan 18,5 och 24,9
* Övervikt: BMI mellan 25 och 29,9
* Fetma: BMI 30 eller högre

Det är värt att notera att BMI inte är ett perfekt mått på hälsosam vikt eftersom det inte kan skilja mellan muskelmassa och kroppsfett. Till exempel kan en person med mycket muskler ha en högre BMI än en person med samma längd och vikt som har mer kroppsfett istället för muskler, men fortfarande vara hälsosamt. Därför bör BMI användas tillsammans med andra faktorer såsom blodtryck, kolesterolnivåer och livsstilsfaktorer som diet och motion för att bedöma en persons hälsosamma vikt.

I medicinsk kontext kan ‘fot’ definieras som den del av kroppen som utgör underdelen av benet och består av tre huvudsakliga delar: fotskål, mellanfot och tåben. Foten innehåller också 26 ben, 14 små ben, 28 muskler och ett antal senor, ligament och blodkärl. Den har en rad viktiga funktioner, däribland att bära upp kroppsvikten, balansera kroppen när den står eller går och hjälpa till med avancemanget under gång.

Medicinskt kan ledinstabilitet definieras som en situation där en eller flera strukturer runt en led, såsom ligament eller menisk, inte längre fungerar korrekt och inte längre kan stödja och kontrollera ledens rörelser på ett normalt sätt. Detta kan resultera i ökad rörlighet inom leden och en högre risk för skada eller artrit. Ledinstabilitet kan vara relaterat till en traumatisk skada, överanvändning eller en degenerativ sjukdom som åldrande. Symptomen på ledinstabilitet kan inkludera smärta, svullnad, känsla av instabilitet eller att leden går ur led. Behandlingen kan bestå av vila, fysioterapi, smärtstillande läkemedel och i vissa fall kirurgi.

En steloperation av led, också känd som artrodes, är en kirurgisk procedure där en skadad eller smärtsam led fysiskt stelnas i en fast position. Detta görs vanligtvis genom att lägga in ben eller metallstänger, skruvar eller plattor för att hålla leden rak och orörlig.

Denna operation utförs oftast när en led är allvarligt skadad eller artritisk och inte kan återställas till normal funktion med andra behandlingsmetoder, såsom ledersättning eller fysioterapi. Efter en steloperation av led kommer patienten att förlora rörelseförmågan i den aktiva leden, men de bör få lindring från smärta och ökad stabilitet i leden.

Det är viktigt att notera att en steloperation av led är en allvarlig operation som kan medföra komplikationer, såsom infektion, sårblödningar och nervskador. Dessutom kan det vara svårt att återfå normal rörelse efter operationen, även om fysioterapi och rehabilitering används.

Rörelseomfång i led, även kallat ledartikulation eller ledrörlighet, är ett mått på hur mycket ett led kan röra sig inom sitt normativa område. Det mäts vanligtvis i grader (°) med hjälp av en goniometer och varierar beroende på vilket led som mäts.

För att bestämma rörelseomfånget i ett led placeras goniometern vid ledets axlar och mäter gradvis förflyttningen från den utgångsposition där benet eller armen är sträckt ut till maximal flexion (böjning). Andra rörelser som kan mätas inkluderar extension (utsträckning), abduktion (bortförande) och adduktion (införande).

Normala värden för rörelseomfång i led varierar beroende på individuella skillnader, ålder och kön. Vid en läkarexamination eller fysioterapeutisk undersökning jämförs den mätta rörelsen med normativa värden för att avgöra om det finns några begränsningar eller stelheter i leden.

Begränsad rörelseomfång kan bero på en rad olika orsaker, till exempel skador, sjukdomar, inflammationer eller åldersrelaterade förändringar. Om rörelseomfånget i leden är starkt begränsat eller saknas helt kan det vara ett tecken på allvarligare skada eller sjukdom och behöver undersökas vid en läkare.

'Ortos' kommer från grekiskan och betyder rät, rak eller rätt. 'Ser' kommer också från grekiskan och betyder att sträcka ut sig. Så en medicinsk definition av 'ortoser' skulle vara:

En ortos är en anordning som används för att stödja, korrigera eller förbättra funktionen hos en kroppsdel som inte fungerar korrekt på grund av en skada, sjukdom eller missbildning. Det kan vara exempelvis en ortopedisk sko, en knästöd, en stövel med höjd eller en armstöd. Den är oftast anpassad för den enskilda användaren och syftet är att hjälpa till att lindra smärta, korrigera hållning, förbättra balansen eller öka rörligheten.

"Ledband" er en fremdeles brukt betegnelse for en smertefølelse i halsen og nakken, oftest karakterisert ved et trykkende eller indespærret skipperi. I medicinsk sammenheng vil mange nå mer præcist beskrive dette som "cervicogen halspine smerte" eller "musculoskeletal nakkesmerte". Disse betegnelser understreger at smerten har sin opprinnelse i muskler, senevar og ledd i hals- og nakkeområdet.

Det er viktig å undersøke og behandle underliggende årsaker til smerten, som kan inkludere overbelastning, feilholdninger eller traumer. Behandlingen kan omfatte fysioterapi, smertestillende medisiner, relaksasjonsteknikker og endelig hvis nødvendig, intervensjonelle behandlingsformer som infiltrering av lokalbedøvelse eller steroider.

'Skenor och stöd' är ett samlingsbegrepp inom ortopedisk medicin som används för att beskriva olika typer av tillbehör eller hjälpmedel som används under en viss tid för att stödja, stabilisera, korrigera eller lindra smärta i en skadad eller sårbar del av kroppen.

En skena är ett styvt eller halvstyvt tillbehör som oftast används för att:

1. Skydda och stödja en skadad, opererad eller smärtsam led, såsom en knäskena efter en meniskeoperation eller en handledsskena efter en fraktur.
2. Korrigera en deformitet eller felställning i en led, till exempel en fotskena för att rätta till ett plattfotssyndrom.
3. Förhindra onödig belastning på en skadad struktur under läkande processen, som en ben- eller armskena efter en fraktur.

Stöd är ofta mer flexibla än skenor och används för att:

1. Fördela trycket och lindra belastningen på en skadad eller sårbar del av kroppen, till exempel en knäkudde eller en armstöd under vila.
2. Ge extra stöd under aktivitet, som en bålbälte under lyft eller en ryggstöd under längre perioder av sitting.
3. Hjälpa till att korrigera en hållning eller förhindra onödig belastning på en struktur under vardagliga aktiviteter, som en fotstöd för att rätta till en överpronation (inåtvridning) av foten.

Skenor och stöd kan vara tillverkade av material som plast, metall, skumgummi eller elastiska tyger och finns i olika former och storlekar beroende på användningsområde och individuell behov. De bör användas enligt rekommendationer från vårdpersonal för att uppnå maximal effekt och förhindra komplikationer under användningstiden.

Biomechanics is the application of mechanical principles to living organisms, and biomechanical phenomena refer to the observable events or characteristics that result from the interaction of biological structures and mechanical forces. These phenomena can occur at various levels of organization within the body, including the molecular, cellular, tissue, and whole-body levels.

Examples of biomechanical phenomena include:

1. The way that muscles and tendons work together to generate force and movement in joints.
2. The mechanical properties of bones, such as their strength, stiffness, and toughness, which allow them to withstand loads and stresses.
3. The fluid dynamics of blood flow through the cardiovascular system, including the effects of pressure, resistance, and viscosity on circulation.
4. The mechanics of respiration, including the movement of the diaphragm and chest wall during breathing.
5. The biomechanics of locomotion, such as the gait cycle in walking or running, and the forces that act on the body during these activities.

Understanding biomechanical phenomena is essential for understanding how the human body functions and for developing effective strategies for preventing and treating injuries and diseases.

'Vadben' är ett medicinskt begrepp som refererar till smärta eller obehag i lårbensfogens område, där lårets två ben (femur och tibia) möts. Detta kan bero på olika orsaker, till exempel trauma, artrit, infektion eller inflammation. Vadban kan också vara relaterat till problem med muskler, senor eller nerver i området. I vissa fall kan vadben vara ett tecken på en allvarligare underliggande sjukdom, så det är viktigt att undersöka orsaken till smärtan och behandla den tillräckligt. Behandlingen av vadben kan innebära vila, fysioterapi, smärtstillande läkemedel eller i vissa fall operation.

Subtalarled är ett medicinskt begrepp som refererar till en förlamning eller brist på rörelseförmåga i den subtalara leden, som är en led mellan fotens calcaneus (språngben) och talus (ankelben). Denna led är viktig för att ställa om foten under gångcykeln och för att dämpa stötar. Subtalarledsförlamning kan orsakas av skada, sjukdom eller neurologisk störning och kan leda till problem med gång och balans.

'Fotskada' är ett samlingsbegrepp för skador eller skador på foten. Det kan vara allt från små snitt och slitage till allvarliga skador som frakturer (benbrott), luxationer (ledbandsslitningar) eller amputationer (avskiljande av en kroppsdel). Fotskador kan orsakas av olyckor, sportrelaterade skador, arbetsskador eller sjukdomar som påverkar blodförsörjningen till foten. Symtomen varierar beroende på typ och allvarlighetsgrad av skadan, men kan inkludera smärta, svullnad, blåmärken, besvärlighet att gå eller stå och förlorad känsel i foten.

'Gång' är ett medicinskt terminologi som refererar till den normativa, rytmiska och koordinerade processen av att ställa sig upp, bibehålla balans och föra kroppen framåt genom att successivt sätta ner och lyfta fötterna. Det är en komplex motorisk funktion som involverar flera olika muskler, senor, ligament och nervbanor för att koordinera rörelserna i benen, höfterna, ryggen och magmusklerna. Gång kan vara störd eller påverkad av en rad olika medicinska tillstånd, såsom neurologiska sjukdomar, muskuloskeletala skador eller åldrande.

Tarsus är en benämning på den del av bakbenet hos djur som motsvarar vristen (mellanfoten) hos människan. Den består av flera små ben, kända som tarmben (tarsalia), som är sammanlänkade med varandra och de övre ledpanna (tibia och fibula) i underbenet.

Tarsus hos djur är en viktig del av deras lokomotionssystem och bidrar till att stödja kroppen när de rör sig. Den kan variera mycket i storlek, form och komplexitet beroende på vilket djurs taxonomiska grupp den tillhör. Till exempel har fåglar en mycket reducerad tars som består av endast två ben, medan reptiler och amfibier tenderar att ha mer komplexa tarsusar med flera tarmben.

Det är värt att notera att termen "tars" används också inom människans anatomi för att beskriva den del av foten som ligger mellan fotens övre ledpanna (språngbenet) och tårna. Men i detta fall kallas den vanligtvis för "tars" istället för "tarsus".

Retrospective studies, på svenska retroaktiva studier, är en typ av observational study där forskare analyserar data som har samlats in före studiens början. Dessa studier undersöker ofta associationer mellan utsatta faktorer och utfall i en population under en given tidsperiod.

Retrospektiva studier kan vara antingen fall-kontrollstudier eller kohortstudier. I en fall-kontrollstudie väljer forskaren ut individer med ett specifikt utfall (fall) och jämför dem med en kontrollgrupp som inte har detta utfall. I en kohortstudie följs två eller flera grupper av individer över tid, där den ena gruppen är exponerad för en viss riskfaktor och den andra inte är det.

Retrospektiva studier kan vara användbara när det finns redan tillgängliga data som kan användas för att besvara ett forskningsfrågor, men de har också nackdelar. Dessa studier kan vara såriga för bias eftersom de är beroende av att data har samlats in på ett korrekt och konsistent sätt före studiens början. Det kan också vara svårt att etablera orsakssamband mellan exponeringar och utfall i retroaktiva studier eftersom det kan finnas okända eller outtalade variabler som påverkar resultaten.

Idrottsskada är ett samlingsbegrepp för skador eller skada som orsakas av fysisk aktivitet inom idrott, träning eller annan form av fysisk aktivitet. Skadorna kan vara akuta eller kroniska och drabba olika delar av kroppen, till exempel muskler, senar, ligament, ben, ledband, brosk, skelett, nervsystemet eller andningsorganen.

Exempel på idrottsskador inkluderar men är inte begränsade till:

* Muskelbristningar och muskelskador
* Sen- och ligamentskador, såsom anslutningsbandsskada (spridd senbandsskada) eller korsbands skada
* Ledskador, som ledinflammationer, meniskskador eller artros
* Brott i benen, till exempel frakturer eller stressfrakturer
* Hjärnskador och skallskador, såsom hjärnskakningar eller medmärken
* Andningsorganens skador, som lunginflammationer eller blödningar i lungorna

Idrottsskador kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive felaktig träning, bristfällig teknik, otillräcklig uppvärmning, överansträngning, trauma och kollisioner. För att förebygga idrottsskador rekommenderas korrekt träning, teknik och uppvärmning, samt skyddsutrustning som hjälmar, armbågsskydd, knäskydd och benskydd.

Proprioception kan definieras som förmågan att uppfatta kroppens position och rörelse i rummet, utan att behöva titta på den. Det är en form av sensorisk perception som orsakas av stimulering av sensory neuroner belägna i musklerna, leder och ledkapslarna. Proprioceptionen ger oss information om var våra kroppsdelar befinner sig och hur de rör sig i förhållande till varandra. Den hjälper oss att upprätthålla balans, koordinera rörelser och förstå gränsen för vår kropps räckvidd.

An ankle fracture is a medical term used to describe a break in one or more of the bones that make up the ankle joint. The ankle joint is formed by the junction of three bones: the tibia and fibula (the two bones of the lower leg) and the talus (a bone in the foot). An ankle fracture can involve any of these bones, and may range from a simple crack to a complete break that splinters the bone into several pieces.

Ankle fractures are often caused by trauma, such as a fall, car accident, or sports injury. They can also occur as a result of a medical condition that weakens the bones, such as osteoporosis. Symptoms of an ankle fracture may include pain, swelling, bruising, tenderness, and difficulty walking.

Treatment for an ankle fracture typically involves immobilization of the joint to allow the bone to heal properly. This may involve wearing a cast or splint, using crutches or a walker to keep weight off the injured limb, and participating in physical therapy to regain strength and mobility. In some cases, surgery may be necessary to realign the bones and promote healing.

It is important to seek medical attention promptly if you suspect that you have an ankle fracture, as delaying treatment can lead to complications such as arthritis, chronic pain, or decreased function. A healthcare professional can evaluate your injury and recommend the appropriate course of treatment to help you recover fully.

'Fotvristben' (latin: Hallux rigidus) är en form av artrit som främst drabbar stortåens grundled. Det innebär en progressiv förlust av den normala rörelseförmågan i leden, vilket kan ge upphov till smärta och svårigheter vid gång och rörelse. I vissa fall kan även knölbildningar (exostoser) förekomma på ledytan, vilket ytterligare kan försämra funktionen i leden. Fotvristben behandlas vanligen med smärtlindring, skoinnersättning och i vissa fall kirurgi.

Elektromyografi (EMG) är en medicinsk undersökningsmetod som mäter den elektriska aktiviteten i skelettmusklerna. Den består vanligen av två delar: en del där man registrerar muskelns vilorelaxation, kallad "registrering av spontan aktivitet", och en del där man studerar muskelns svar på nervstimulering och/eller patientens egen muskelaktivering, kallat "provocerande tekniker".

EMG-undersökningen utförs vanligen av en specialist i neurologi eller fysiatri, och används för att diagnostisera neuromuskulära sjukdomar som exempelvis muskeldystrofi, neuropati och skador på nervrötter. Resultaten tolkas i sammanhang med patientens kliniska symptom och andra undersökningsmetoder.

'Vridmoment' är ett begrepp inom fysiken och används sällan inom medicinen. Det kan dock i vissa fall användas för att beskriva en kraft som verkar på en struktur och orsakar en rotationsrörelse eller en twisting-rörelse. Ett exempel på detta är när en benfraktur orsakar ett vridmoment på den underliggande muskulaturen eller kring en led, vilket kan leda till skada på musklerna eller ledbanden.

Emellertid är det inte vanligt att använda termen 'vridmoment' inom medicinen och det finns inget etablerat medicinskt definition av detta begrepp.