Annexin A2
Annexin V
Annexin A6
Annexin A4
Annexin A7
Annexin A3
Annexiner
Nervvävnadsprotein S 100
Fosfatidylseriner
Apoptos
Propidium
Kalcium
Fosfolipider
Kalciumbindande proteiner
Cellmembran
Proteinbindning
Tumörcellinje
Celler, odlade
Molekylsekvensdata
Flödescytometri
Aminosyrasekvens
Ektosomer
Formylpeptidreceptorer
Rekombinanta proteiner
Kaspas-3
Blotting, Western
Organoteknetiumföreningar
Cellöverlevnad
Cellinje
Kaspaser
Fluorescein-5-isotiocyanat
TUNEL
Fibrinolysin
Annexin A2 är ett protein som hör till annexinfamiljen och består av 32 kilo Dalton. Det uttrycks i höga nivåer i endotelceller, epitelceller och inflammatoriska celler. Annexin A2 har en viktig roll i celldelning, migration, adhesion och vesikeltrafik. Det är också involverat i koagulering och angiogenes.
Proteinet bildar en heterotetramer med två identiska annexin A2-dimrar som binder till fosfolipider på cellytan och till andra proteiner, såsom S100A10 och plasminogen. Denna komplex kan aktivera plasminogen till plasmin, vilket är en viktig process i fibrinolysen (förstörelsen av blodkoagel). Annexin A2 har också visat sig ha en roll i cancerutveckling och metastasering.
Annexin A1, även känt som Anx A1 eller Lipocortin 1, är ett protein som tillhör annexinfamiljen och består av 346 aminosyror. Det uttrycks i många olika celltyper, inklusive neutrofiler, epitelceller och endotelceller. Annexin A1 har en viktig roll i inflammation och immunresponser genom att modulera diverse cellulära processer som exocytose, aktinergöranden och signaltransduktion. Det binder till cellytan via calcium-beroende växelverkan med fosfolipider och har förmåga att inhibera fosfolipas A2, en enzym som frigör arakidonsyra, ett prekursor molekyl för eikosanoider som prostanoider och leukotriener. Annexin A1 spelar också en roll i resolutionen av inflammation genom att underlätta upprensningen av apoptotiska neutrofiler och att modulera immunresponser genom interaktion med receptorer som formyl peptid receptor 2 (FPR2).
Annexin V är ett protein som binder till fosfolipider, specifikt fosfatidylserin, i cellmembranet. Det används ofta som en markör för apoptos (programmerad celldöd) eftersom fosfatidylserin normalt finns på insidan av cellmembranet och endast exponeras på ytan under apoptos. När annexin V binder till de exponerade fosfatidylserinen kan det identifieras och kvantifieras med hjälp av fluorescensmikroskopi eller flow cytometri, vilket gör att man kan upptäcka apoptotiska celler.
Annexin A6, också känt som ANXA6, är ett protein som tillhör annexinfamiljen. Annexiner är kalcium- och fosfolipidbindande proteiner som deltar i cellytorreglering, celldelning, endocytos och exocytos.
Annexin A6 består av 36 repetitiva domäner med homologi till kalmodulin, en calciumbindande proteinsekvens. Det är unikt bland annexiner eftersom det kan bilda högre ordningar av oligomerer och polymerer genom att interagera med sig självt och andra proteiner.
Annexin A6 har visat sig ha en roll i cellytans organisation, membrantransport, inflammation och cancer. Det kan vara involverat i regleringen av kolesterolhomöostas och cellsignalering genom att interagera med andra proteiner som integriner, receptorer och G-proteinkopplade receptorer (GPCR).
I medicinsk kontext kan förändringar i annexin A6-uttrycket vara associerat med olika sjukdomstillstånd, såsom cancer, neurodegenerativa sjukdomar och autoimmuna sjukdomar.
Annexin A4 är ett protein som hör till annexin-familjen, som består av calcium- och fosfolipidbindande proteiner. Annexin A4 har förmåga att binda till cellytan och kan spela en roll i celldelning, vesikulär trafficking och neurogenesis. Det har också visat sig ha en potential roll i cancerutveckling genom att påverka cellproliferation, apoptos och invasiv kapacitet. Annexin A4 kan hittas i höga nivåer i vissa typer av cancerceller och kan vara ett möjligt mål för cancerbehandlingar.
Annexin A7, även känt som Syntaxin-binding protein 2 (STXBP2), är ett protein som tillhör annexinfamiljen. Annexiner binder till cellytan och har en roll i cellulär signalering, celldelning och celldöd.
Annexin A7 har visat sig ha en speciell funktion i att reglera kalciumkanaler och vesikeltransport i celldelningen (mitos) och exocytosen. Det binder till andra proteiner, inklusive syntaxiner, som är involverade i dessa processer.
Mutationer i ANXA7-genen har associerats med olika sjukdomar, såsom familjär bröstcancer och Glanzmanns trombasteni, en blödningsrubbning.
Annexin A3, också känt som p36 eller lipocortin III, är ett protein som tillhör annexinfamiljen. Annexiner binder till cellytan och har en roll i cellulär signalering, membranorganisation och skydd mot oxidativ skada.
Specifikt binder Annexin A3 till fosfolipider som innehåller negativt laddade fosfatidylsserin (PS) som friläggs på cellytan under apoptos eller programmerad celldöd. Detta gör att Annexin A3 kan användas som en markör för apoptos.
Annexin A3 har också visat sig ha en roll i blodkoagulering och inflammation, och har undersökts som ett möjligt terapeutiskt mål för behandling av sjukdomar såsom cancer och autoimmuna sjukdomar.
Annexin är ett samlingsnamn för en familj av proteiner som binder till cellytan och kan påverka celldelning, inflammation och apoptos (programmerad celldöd). Annexiner deltar också i reparationsprocesser efter skada på cellmembranet. De är kända för sin förmåga att binda till fosfolipider, speciellt fosfatidylserin, som normalt finns på cellytans insida men kan exponeras under vissa fysiologiska och patofysiologiska tillstånd. Annexiner används som markörer för att identifiera apoptotiska celler inom forskning och diagnostik.
S-100 är ett protein som uttrycks i gliala celler, såsom astrocyter och Schwannceller, i centrala nervsystemet (CNS) och perifera nervsystemet (PNS). Proteinet spelar en viktig roll i celldifferentiering, calciumhomöostas och celleväxthållning. Det är ett litet protein med en molekylvikt på cirka 21 kDa och består av två identiska subenheter som binder till varandra för att bilda ett komplext heterodimer.
S-100 har visat sig ha potential som markör för nervskador eftersom koncentrationen i cerebrospinalvätskan (CSF) och serum ökar vid skador på CNS eller PNS. Det kan också användas för att diagnostisera specifika neurologiska tillstånd, såsom neurocysticercosis, medulloblastom och hjärntumörer.
Det är värt att notera att S-100 även uttrycks i andra typer av celler, som melanocyter, adipocyter och chondrocyter, men det är främst känt för sin roll i nervvävnaden.
Fosfatidylseriner är en typ av fosfolipid som förekommer naturligt i cellmembranet hos levande väsen, inklusive människor. Det är ett viktigt strukturellt och funktionellt komponent av cellytan, speciellt i hjärnan där det spelar en roll i signalering och kommunikation mellan neuroner. Fosfatidylseriner deltar också i regleringen av cellcykeln, apoptos (programmerad celldöd) och immunresponsen.
Chemiskt sett består fosfatidylseriner av en glycerolbacke med två fettsyror bundna till kolatomerna C1 och C2 och en fosfatgrupp och serinaminosyra bundna till kolatom C3. Den negativt laddade fosfat- och seringruppen är riktad in mot cellens cytosol, medan de två fettsyrorna utgör den hydrofoba ytan som är vänd utåt i vätskefasen.
Fosfatidylseriner kan också användas som ett markör för celldöd och stress, eftersom det under vissa omständigheter kan bli exponerat på cellens yta under apoptos eller när cellmembranet är skadat. Detta upptäcks fenomen har potentialen att användas som en markör för att identifiera och undersöka sjukdomar, såsom cancer, neurodegenerativa sjukdomar och inflammatoriska tillstånd.
Apoptosis är en form av programmerad celldöd som sker under normala fysiologiska förhållanden, såväl som i samband med sjukdomar och skada. Det är en aktiv process där cellen genomgår en serie specifik morfologiska och biokemiska förändringar, inklusive kondensation av kromatin, fragmentering av DNA, membranbubblor och celldelning till apoptotiska kroppar som sedan fagocyteras av omgivande celler utan att orsaka någon inflammatorisk respons. Apoptos kan initieras genom en mängd olika signaltransduktionsvägar, inklusive extracellulära signalsubstanser, intracellulära stressfaktorer och mitokondriella störningar. Dessutom är apoptos en viktig mekanism för att eliminera celler som är skadade eller muterade, för att underhålla homeostasen i flertalet organismers vävnader och för att modulera immunresponsen.
Propidium är ett fluorescensfärgämne som används inom molekylärbiologi och cellbiologi. Det kan penetrera döda eller skadade celler, men normalt inte levande celler med intakt cellyta. När propidium binds till DNA i cellkärnan får det röd fluorescens, vilket gör att man kan använda det för att differentiera döda och levande celler i en population. Det är därför vanligt att använda propidium i kombination med ett blått fluorescerande färgämne som exempelvis DAPI eller Hoechst, för att ställa sig sure på celldödhet genom att jämföra cellkärnornas fluorescens i två olika spektralområden.
Kalcium (Ca) er ein essensiell mineral som spiller en viktig rolle i menneskelige kroppa. Det er det mest abundaante mineralet i den menneskelige kroppen og utgjør om lag 1,5-2% av kroppens totale vekt. Kalcium finst foremost i tannene og benene, men det også fungerer som en viktig elektrolytt i kroppa og er involvert i mange viktige fysiologiske prosesser, så som:
1. Muskelkontraksjon: Kalcium hjelper med å aktivere muskelkontraksjoner, slik at vi kan bevege oss.
2. Nervesignalering: Kalcium er involvert i nervesystemet og hjeler med å overføre nervesignaler mellom nervecellene.
3. Blodkoagulasjon: Kalcium spiller en viktig rolle i blodkoagulasjonen ved hjelp av å aktivere bestemte proteiner som er involvert i denne prosessen.
4. Hormonproduksjon: Kalcium er også involvert i produksjonen og reguleringen av visse hormoner, for eksempel parathyroideahormonet og kalcitoninet.
5. Cellsignaleringsprosesser: Kalcium hjelper med å regulere cellsignaleringsprosesser i kroppen, som for eksempel cellevekst og celldeling.
For å sikre at kroppa får nok kalcium, er det viktig å ha en balanseert kost med tilstrekkelige mengder av denne næringsstoffen. God kilder på kalcium inkluderer mælkprodukter, grønnsaker som brokkoli og bladgrønnsaker, bønner, nøtter og fisk som sardiner og laks.
Fosfolipider är en typ av lipider som består av en glycerolmolekyl med två fettsyror bundna till kolatomerna i mitten och en fosfatgrupp bundet till den tredje kolatomen. Fosfatgruppen kan esterifieras med olika alkoholer, vilket ger upphov till olika typer av fosfolipider. De två fettsyrorna kan vara lika eller olika varandra och variera i längd och grad av påladdning.
Fosfolipider är en viktig komponent i cellmembranen, där de bildar en dubbellager som skapar en semipermeabel barriär mellan cellens inre och yttre miljö. Den hydrofoba delen av fosfolipiden består av fettsyrorna, medan den hydrofila delen består av fosfatgruppen. Denna uppbyggnad gör att fosfolipider kan bilda en lipidbilaga som är viktig för cellens struktur och funktion.
Kalciumbindande proteiner är proteiner som har förmågan att binda sig till joner av calcium (Ca2+). Detta kan ske genom negativt laddade aminosyror, särskilt glutaminsyra och aspartsyra, i proteinet som attraherar de positivt laddade calciumjonerna. Kalciumbindande proteiner finns naturligt i många levande organismer och har en rad olika funktioner. I vissa fall kan de hjälpa till att reglera intracellulärt kalcium, medan de i andra fall kan vara involverade i processer som koaguleringsfaktorer, hormontransporter och benvävnadsmineralisering. Exempel på kalciumbindande proteiner inkluderar kasein, albumin, parvalbumin och calmodulin.
"Cell membrane," også kjent som plasma membran, er en flexible, semipermeable barriere som omgir alle levende celler. Det består hovedsakelig av lipider og proteiner og har til oppgave å kontrollere pasasjen av molekyler, ions og andre stoffer inn i og ut av cellen. Lipidbilagen i cellmembranen er organiert som en dobbeltlayet med hydrofobe halvballer mot hverandre og hydrofille halvballer vendt ut og inne i cellen. Proteinmolekyler inneholdt i membranen kan fungere som transportproteiner, reseptorer, enzymers eller mekaniske koblinger til cytoskelettet. Cellmembranen er viktig for å opretholde cellens homeostasisme og integritet.
Proteinbindning (ibland även kallat proteininteraktion) refererar till den process där ett protein binder sig till ett annat molekylärt ämne, exempelvis en liten organisk molekyl, ett metalljon, ett DNA- eller RNA-molekyl, eller till ett annat protein. Proteinbindningar är mycket viktiga inom cellbiologi och medicinen, eftersom de ligger till grund för många olika biokemiska processer i kroppen.
Exempel på olika typer av proteinbindningar inkluderar:
* Enzym-substratbindningar, där ett enzym binder till sitt substrat för att katalysera en kemisk reaktion.
* Receptor-ligandbindningar, där en receptor binder till en ligand (exempelvis ett hormon eller en neurotransmittor) för att aktiveras och utlösa en cellsignal.
* Protein-DNA/RNA-bindningar, där proteiner binder till DNA eller RNA-molekyler för att reglera genuttrycket eller för att delta i DNA-replikation eller -reparation.
* Protein-proteinbindningar, där två eller fler proteiner interagerar med varandra för att bilda komplexa eller för att reglera varandras aktivitet.
Proteinbindningar kan styras av en mängd olika faktorer, inklusive den tresdimensionella strukturen hos de involverade molekylerna, deras elektriska laddningar och hydrofila/hydrofoba egenskaper. Många proteinbindningar kan också moduleras av läkemedel eller andra exogena ämnen, vilket gör att de är viktiga mål för farmakologisk intervention.
En tumörcellinje är en population av cancerceller som delar gemensamma genetiska mutationer och karaktäristika, och som har potentialen att växa, sprida sig och forma nya tumörer. När en cancercell delar sig och bildar nya celler kan dessa celler ärva de genetiska mutationerna från den ursprungliga cellen. Om en av dessa celler utvecklar ytterligare mutationer och börjar växa oberoende av den ursprungliga tumörcelllinjen, kan detta leda till en ny tumörcelllinje med nya karaktäristika och potentialen att respondera olikartat på behandlingar.
Tumörcelllinjer kan studeras i laboratorier för att undersöka cancercellers biologi, respons på behandlingar och möjliga terapeutiska mål. Genom att jämföra skillnader mellan olika tumörcelllinjer kan forskare få insikt i de genetiska och epigenetiska förändringarna som leder till cancerutveckling och progression.
"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.
Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.
DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.
Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.
Flödescytometri är en laboratorieteknik inom cellbiologi och patologi som används för att kvantifiera och analysera fysikaliska och kemiska egenskaper hos enskilda celler i en population av levande eller fixerade celler. Metoden bygger på att celler passerar genom ett snävt ljusstråle, ofta laserljus, varvid cellernas optiska egenskaper registreras med hjälp av olika detektorer.
Cellerna fluorescerar när de exciteras av laserljuset, och det är möjligt att koppla specifika antikroppar eller andra molekyler som binder till cellreceptorer markerade med fluoroforer till cellerna före analysen. På så sätt kan man få information om olika aspekter av cellernas proteinexpression, cellyta, DNA-innehåll och andra egenskaper.
Flödescytometri är en mycket känslig metod som möjliggör att analysera upp till ett tusen celler per sekund, och den används inom många områden inom biomedicinsk forskning och klinisk diagnostik, exempelvis för att bestämma immunfenotyp, det vill säga vilka typer av vita blodceller som finns i en blodprov, eller för att uppskatta cellcykeln hos cancerceller.
En aminosyrasekvens är en rad av sammanfogade aminosyror som bildar ett protein. Varje protein har sin unika aminosyrasekvens, som bestäms av genetisk information i DNA-molekylen. Den genetiska koden specificerar exakt vilka aminosyror som ska ingå i sekvensen och i vilken ordning de ska vara placerade.
Aminosyrorna i en sekvens är sammanbundna med peptidbindningar, vilket bildar en polymer som kallas ett peptid. När antalet aminosyror i en peptid överstiger cirka 50-100 talar man istället om ett protein.
Aminosyrasekvensen innehåller information om proteinet och dess funktion, eftersom den bestämmer proteins tertiärstruktur (hur aminosyrorna är hopfogade i rymden) och kvartärstruktur (hur olika peptidkedjor är sammansatta till ett komplext protein). Dessa strukturer påverkar proteinet funktion, eftersom de avgör hur proteinet interagerar med andra molekyler i cellen.
"Ektoplasma" och "ektosom" används sällan inom medicinsk terminologi, utan är istället begrepp som främst används inom biologi och cellforskning. Ektosomen är ett membranomslutet organell som kan hittas på ytan av vissa celler, särskilt celler som är involverade i blodets koagulationsprocess.
Ektosomer innehåller en uppsättning proteiner och andra molekyler som utövar en rad olika funktioner, till exempel kan de vara involverade i cellytiska signaltransduktioner, cell-cell-kontakt, celladhesion och nedbrytning av extracellulära matrisstrukturer.
Det är viktigt att notera att begreppet "ektosom" kan ha olika betydelser beroende på kontexten och det är alltså viktigt att specificera vilken typ av ektosom som avses när man använder termen.
Formylpeptidreceptorer (FPR) är en typ av proteiner som fungerar som receptorers på cellmembranet hos vissa typer av celler, särskilt vita blodkroppar (leukocyter). Dessa receptorer binder specifika formylated peptider och derivat av batterier och svampar, vilket leder till aktivering av cellen och initiering av immunresponsen. FPR spelar därför en viktig roll i kroppens försvar mot infektioner.
Rekombinanta proteiner är proteiner som har skapats genom tekniker för genetisk rekombination, där man kombinerar DNA-sekvenser från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskvärda egenskaper. Denna teknik möjliggör produktionen av stora mängder specifika proteiner med konstant och predikterbar struktur och funktion. Rekombinanta proteiner används inom flera områden, till exempel inom medicinen för framställning av läkemedel som insulin, vaccin och enzymer.
Kaspas-3 (Caspase-3) är ett enzym som tillhör en grupp enzymer kallas caspaser, som spelar en viktig roll i apoptos, också känd som programmerad celldöd. Caspaser aktiveras när cellen ska dö och bryter ned proteiner i cellen så att den kan fragmenteras och fagocyteras av andra celler.
Kaspas-3 är särskilt viktigt eftersom det aktiverar flera enzymer som bryter ner strukturella proteiner i cellkärnan och cytoskelettet, vilket leder till att cellen fragmenteras och kapslar in sig själv i membrankapslar kallade apoptotiska kroppar. Dessa kroppar kan sedan tas upp av andra celler och brytas ned på ett kontrollerat sätt.
Förhöjda nivåer av aktiverad Kaspas-3 har observerats i många sjukdomstillstånd, inklusive neurodegenerativa sjukdomar, cancer och ischemisk skada.
"Western blotting" är en laboratorieteknik som används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en biologisk prov. Denna metod kombinerar elektrofores, immunoblotting och immunokemi.
I korthet innebär tekniken följande steg:
1. Elektrofores: Proteiner i ett extrakt av en cell eller vävnad separeras beroende på deras molekylära vikt genom elektrisk potentialskillnad i en gel.
2. Transfer: De separerade proteinkomplexen överförs sedan från gelen till en membran (vanligtvis nitrocellulosa eller PVDF) där de fastnar i ett ordnat mönster.
3. Blockering: Membranet blockeras med ett protein som inte binder till den primära antikroppen, för att undvika nonspecifika bindningar.
4. Immunoblotting: Membranet exponeras för en specifik primär antikropp som binder till det sökta proteinets epitop.
5. Avläsning: Andra sekundära antikroppar, konjugerade med ett enzym eller fluorescenta markörer, införs för att binda till primärantikroppen och avslöja positionen och mängden av det sökta proteinet.
Denna teknik används ofta inom forskning och klinisk diagnostik för att upptäcka specifika proteiner som är associerade med sjukdomar, funktionella störningar eller förändringar i cellulär aktivitet.
Organoteknetsiumföreningar är en typ av radiofarmaceutiska preparat som innehåller teknetsium-99m (^99m^Tc) kopplat till en organisk molekyl. Denna koppling gör det möjligt för ^99m^Tc att bibehålla sin radiotillstånd och ändå uppföra sig som en del av den organiska molekylen, vilket gör att det kan användas för att undersöka olika funktioner i kroppen med hjälp av bilddiagnostik, till exempel SPECT-scanning.
Organoteknetsiumföreningar är vanligen lätta att framställa och har en relativt kort halveringstid på 6 timmar, vilket gör dem säkra och effektiva för klinisk användning. De kan användas för att undersöka olika organ och system i kroppen, till exempel hjärtat, lungorna, levern, benmärgen och skelettet.
Exempel på vanliga organoteknetsiumföreningar inkluderar MIBI (Sestamibi), DTPA (Technetium (IX) tetrofosmin) och HMPAO (Hexamethylpropyleneamine oxime).
"Cell survival" er en begrepsbeskrivelse innen cellebiologi som refererer til evnen til at en celle kan forblive levende og funksjonell under ugunstige forhold som skader, stress, iltsvikt eller eksponering for toksisk miljø. Dette kan involvere aktivering av cellulære overlevelsesmekanismer som f.eks. reparasjon av DNA-skade, regulering av celldød (apoptose), autofagi og endret metabolisme for å tilpasse seg de ugunstige forholdene.
Det er viktig å skille mellom "cell survival" og "viability", som refererer til en cells evne til å fortsette med normal funksjon etter eksponering for en utfordring eller behandling. En celle kan være "viable" men ha økt sårbarhet overfor ytterligere skade eller stress, mens en celle som har "cell survival" kan ha aktivert overlevelsesmekanismer for å overleve under ugunstige forhold, men kan ha noen funksjonelle begrunnelse.
"Cell line" er en betegnelse for en population av levende celler som deler seg selvstandig og ubestemt i laboratoriet. Disse cellene har typisk samme karyotype (sammensetningen av deres kromosomer) og genetiske egenskaper, og de kan replikeres over en lang periode av tid. De kan brukes i forskning for å studere cellebiologi, molekylær biologi, farmakologi, virologi og andre områder innen biovitenskapen. Eksempler på velkjente cellinjer inkluderer HeLa-cellinjen (som er tatt fra en livstrukturløs kvinne i 1951) og Vero-cellinjen (som er vanlig å bruke i studier av virusinfeksjoner).
Kaspaser är en grupp proteiner som spelar en viktig roll inom celldödens (apoptos) mekanismer. De aktiveras i samband med celldöd och bryter ned cellens DNA, vilket leder till att cellen fragmenterar och kan fagocyteras av omgivande celler utan att orsaka en inflammatorisk respons. Det finns två huvudtyper av kaspaser: initiatorkaspaser (8, 9, 10 och 11) och effektor- eller exekutorkaspaser (3, 6 och 7). Initiatorkaspaserna aktiverar sig själva och sedan andra kaspaser i en kaskadreaktion som slutligen leder till celldöd. Effektorkaspaserna är de som direkt orsakar DNA-nedbrytningen och cellens fragmentering.
Fluorescein-5-isotiocyanat (FITC) är ett fluorescerande markeringsmolekyul som används inom biomedicinsk forskning. Det är en förening av fluorescein, ett fluorescerande pigment, och isotiocyanatgruppen, vilket gör det möjligt att koppla FITC till antikroppar eller andra proteiner för att specificera målproteinet i celler eller vävnader. När FITC exciteras med ljus av en viss våglängd (t.ex. blått ljus) kommer det att emittera ljus av en annan våglängd (t.ex. grönt ljus), vilket gör att man kan studera dess subcellulära distribution och interaktioner med andra molekyler.
TUNEL (Terminal deoxynucleotidyl transferase dUTP nick end labeling) är en teknik inom patologi och molekylärbiologi som används för att detektera DNA-skador, särskilt DNA-strängbrott i cellkärnan. Denna metod använder sig av enzymet terminaldeoxynukleotidyltransferas (TdT) för att addera markeringsmolekyler till de slutna ändarna av DNA-strängar, vilket ger information om celldöd och apoptos. TUNEL används ofta i forskning och diagnostiska sammanhang för att undersöka skador på DNA orsakade av olika faktorer som ischemisk skada, cancer, infektion och toxicitet.
Fibrinolysin, även känt som plasmin, är ett enzym som bryter ner fibrin, ett protein som är involverat i blodets koagulering. Fibrinolysin produceras av celler i blodkärlen (endotelceller) och hjälper till att förhindra att blodet koagulerar inuti kärlen genom att bryta ner de fibrinfibrer som bildats under koagulationsprocessen.
Fibrinolysin är en viktig del av den naturliga balansen mellan koagulering och fibrinolys, vilket hjälper till att förhindra blodproppar och andra komplikationer relaterade till koagulering. Dessutom används fibrinolytika, som är läkemedel som verkar genom att öka aktiviteten av fibrinolysin, vid behandling av akuta blodproppar och andra tillstånd relaterade till koagulering.
"Bindningsplatser" är ett begrepp inom strukturell biokemi och molekylärbiologi som refererar till de specifika områdena på en molekyl där den binder till en annan. Dessa bindningsplatser kan finnas på proteiner, DNA, RNA eller andra biomolekyler. De består ofta av aminosyrorsekvenser eller nukleotidsekvenser som har förmågan att känna igen och binda till specifika strukturella egenskaper hos en annan molekyl.
I proteiner kan bindningsplatser vara exponerade på proteinytan eller inbäddade i proteinets tredimensionella struktur. De kan vara specialiserade för att binde till små molekyler, joner, andra proteiner, DNA eller RNA. I DNA och RNA kan bindningsplatser bestå av komplementära baspar som möjliggör specifik bindning mellan två komplementära strängar.
Kännedom om bindningsplatser är viktigt inom forskning och medicinsk applikation, eftersom det kan användas för att utveckla läkemedel som binder till specifika proteiner eller andra molekyler i kroppen. Det kan också hjälpa till att förstå hur genuttryck regleras och hur signaleringsvägar fungerar inom celler.
Brusar upp korsord
Hårcellsleukemi - RCC Kunskapsbanken
Koldioxid | ADHD ADD
Testosteron Biverkningar - STEROID SENTER
Annexin Pharmaceuticals genomför en företrädesemission om cirka 61 MSEK för att finansiera Fas 1-studier och dubbla...
Petri malmo
Lovande potential för behandling av hjärtinfarkt med Annexin A5 - BioStock
Nyhetssvepet torsdag 16 mars - BioStock
Renat brännvin historia
Pharmaceuticals5
- Annexin Pharmaceuticals investerarsidor. (annexinpharma.se)
- Annexin A5, det kroppsegna protein som Annexin Pharmaceuticals läkemedelskandidat ANXV är baserad på, har visat hjärtskyddande effekt i en holländsk preklinisk studie. (biostock.se)
- De prekliniska studieresultaten, som publicerats av en holländsk forskargrupp som är helt oberoende av Annexin Pharmaceuticals , styrker den terapeutiska roll som proteinet Annexin A5, som även utgör basen för Annexin Pharmaceuticals läkemedelskandidat ANXV, kan ha inom hjärt- och kärlsjukdomar genom att minska de långsiktigt skadliga konsekvenserna av hjärtinfarkt på hjärtats funktion. (biostock.se)
- BioStock kontaktade bolaget för att få veta mer om betydelsen av de publicerade studieresultaten för Annexin Pharmaceuticals och huruvida de påverkar bolagets utvecklingsstrategi i någon utsträckning. (biostock.se)
- Anna Frostegård, CSO/CMO Annexin Pharmaceuticals. (biostock.se)
Klinisk2
- Annexin är ett bioteknik-företag i klinisk fas och ledande inom Annexin A5-området. (annexinpharma.se)
- I ett pressmeddelande konstaterar Anna Frostegård , bolagets Chief Scientific Officer att resultaten innebär en viktig validering av potentialen för proteinet Annexin A5 i stora hjärt- och kärlsjukdomar som exempelvis hjärtinfarkt, inte minst baserat på att den modell som använts i studien är anpassad till en relevant klinisk situation med tidsmässiga förutsättningar som liknar de som är aktuella vid behandling av hjärtinfarktspatienter ute på klinikerna. (biostock.se)