"Apatiter" är ett samlingsnamn på en grupp mineral som inkluderar hydroxylapatit, fluorapatit och klorapatit. Dessa mineral är fosfater av kalcium och har en gemensam kemisk formel: Ca5(PO4)3X, där X kan vara OH-, F- eller Cl-. Apatiter förekommer naturligt i naturen och de är viktiga som råmaterial för framställning av konstgjord benväv och som källa till fosfor i konstgödsel.

I medicinsk sammanhang kan apatit också användas för att beskriva en form av benväv, ofta kallad "biologisk apatit", som huvudsakligen består av kalciumfosfat i mineralform. Denna typ av benväv är viktig för stödjande struktur och mineralsättning i skelettet hos djur, inklusive människor.

Calciumfosfater är ett samlingsnamn för oorganiska salter som bildas när calciumjoner (Ca2+) kombineras med fosfatjoner (PO43-). Det finns flera olika typer av calciumfosfater, men de två vanligaste är hydroxiapatit (Ca10(PO4)6(OH)2) och brushit (CaHPO4·2H2O).

Hydroxiapatit är den huvudsakliga komponenten i människans tänder och ben, där det utgör upp till 70% av deras mineralmassa. Det är ett mycket hårt material med en hög buffertkapacitet, vilket gör att det kan hjälpa att reglera kroppens pH-värde.

Brushit däremot förekommer ofta i patologiska sammanhang, såsom vid njursten eller urinsyrabildning i lederna (gikt). Det är ett mindre stabilt mineral som kan bildas när urinen har ett för högt pH-värde och/eller när koncentrationen av calcium och fosfat är för hög.

I medicinsk kontext kan calciumfosfater vara intressanta i samband med till exempel ben- och mineralstoffmetabolism, njursjukdomar och läkemedelsbehandlingar som påverkar dessa processer.

Dura mater är den yttersta och starkaste av de tre hjärnhinnorna (membranen) som omger hjärnan. Durapatit är ett kalciumfosfat-baserat biomaterial som används inom ortopedisk kirurgi, neurokirurgi och tandvård för att stimulera benväxt och reparation.

I en medicinsk kontext kan "durapatit" referera till ett preparat av detta material som används för att ersätta eller stödja dura mater under neurokirurgiska ingrepp, särskilt när den naturliga hjärnhinnan är skadad eller borttagen. Detta kan hjälpa till att återställa och skydda hjärnbalkens integritet och funktion.

Enligt den medicinska ordboken Definitionsmedical.com, är ett benersättningsmedel (engelska: "nutritional supplement") en produkt som tillhandahåller näringsämnen som kan komplettera eller förbättra din vanliga kost. Detta inkluderar vitaminer, mineraler, aminosyror, essentiella fettsyror och andra substanser som kan ha en potential nyttig effekt på ditt hälsotillstånd. Benersättningsmedel kan vara i form av tabletter, kapslar, pulver eller drycker.

Det är viktigt att notera att benersättningsmedel inte ska användas som en ersättning för en balanserad och näringsrik kost, utan snarare som ett komplement till den. Det är alltid rekommenderat att först konsultera en läkare eller dietist före början av bruket av någon typ av benersättningsmedel för att undvika onödvändiga hälsorisker och för att säkerställa att det är lämpligt för din specifika behov.

Hydroxiapatit (OHA) är ett mineral som förekommer naturligt i kroppen och utgör huvudbeståndsdelen i vår ben- och tandvävnad. Det är en form av apatit, vilket är en grupp mineraler som innehåller kalciumfosfat. Hydroxiapatit har den kemiska formeln Ca10(PO4)6(OH)2 och består av 10 delar kalcium, 6 delar fosfat och 2 delar hydroxid.

I medicinsk kontext används syntetiskt tillverkat hydroxiapatit ofta som en biokompatibel fyllningsmaterial i ortopedisk och tandläkarkirurgi. Det kan hjälpa till att stimulera benvävnadens regenerering och återbildning, eftersom det har en struktur och egenskaper som liknar de naturliga mineralen i benvävnaden.

Biomimetiska material, även kända som biomimetiska polymerer eller kompositer, är konstgjorda material som efterliknar egenskaper hos levande vävnader eller strukturer i naturen. De utvecklas ofta för att användas inom medicinsk teknik och design av medicinska enheter, såsom proteser, implantat och regenerativ medicin.

Biomimetiska material kan ha en rad olika egenskaper beroende på deras tillämpning. Exempelvis kan de vara elastiska, starka, lätta, hållbara eller ha förmågan att stödja celltillväxt och differentiering. De kan också vara utformade för att ha en specifik topografi eller struktur som liknar den hos ett visst biologiskt material, till exempel kollagenfibriller i brosk eller mikrostrukturen på fiskskal.

Denna typ av material kan tillverkas genom olika tekniker, såsom elektrospinnning, 3D-printning och självorganiserande processer. De kan också innehålla biologiskt aktiva ämnen, som peptider eller proteiner, för att påverka cellrespons och funktion.

Biomimetiska material används ofta inom områden som ortopedisk kirurgi, tandvård, ögonkirurgi och hjärt-kärlsjukvård, men de kan också ha potential att användas inom andra medicinska områden.

Svepelektronmikroskopi (SEM) är en typ av elektronmikroskopi som använder en fin stråle av primäre elektroner för att generera en detaljerad och magnifierad bild av ett provs material. När primära elektroner accelereras mot provet skapas sekundära elektroner, backscatterade elektroner och annan signalering som kan användas för att generera en bild.

I SEM-mikroskopi interagerar primära elektronerna med atomer i provet och får atomer att exciteras eller ioniseras, vilket resulterar i emissionen av sekundära elektroner. Antalet sekundära elektroner som emitteras är direkt proportionellt mot den ursprungliga energin hos primära elektronerna och beroende på materialets sammansättning, topografi och andra faktorer.

Sekundära elektroner samlas sedan in med en detektor och omvandlas till en elektrisk signal som bearbetas för att generera en tvådimensionell bild av provet. Bilden visar vanligtvis kontrasterade skuggor och höjdskillnader, vilket gör SEM-mikroskopi användbart för att undersöka ytstrukturen och topografin hos materialprover på nanometer- till mikrometerskalan.

SEM är ett viktigt verktyg inom materialvetenskap, elektronik, biologi och andra forskningsområden där detaljerade bilder av ytor och strukturer behövs för att förstå och analysera materialegenskaper och funktion.

Amelogenin är ett protein som spelar en viktig roll i den initiala fasen av tands skalbildning. Det syntetiseras av ameloblastcellerna och utgör ungefär 90% av proteinet i den skiva av ameloblastmembran som bildar den inre kärnan av tandemaljen under tidig utveckling.

Amelogenin har visat sig ha en viktig funktion i regleringen av mineraliseringen av emaljen, genom att verka som en matrix för att fånga in calcium- och fosfatjoner som sedan kristalliseras till hydroxiapatitkristaller. Dessa kristaller utgör den huvudsakliga strukturen i emaljen.

Mutationer i amelogenin-genen kan leda till olika former av tandsjukdomar, såsom amelogenesis imperfecta, som kännetecknas av missbildningar och defekter i emaljen.

Fysiologisk förkalkning, även känd som dystrofisk calcificering, är ett naturligt fenomen som kan uppstå i kroppen när viss typ av cellskador eller ämnesomsättningsrubbningar sker. Det innebär att mineraler, främst kalcium, sedimenterar och ackumuleras i vävnader och organ som normalt inte innehåller sådana mineraler.

Detta fenomen är vanligt förekommande i hjärtmuskeln efter en hjärtinfarkt, där döda celler ersätts med kalk. Även brosk och senor kan bli förkalkade, liksom vissa körtelvävnader som bröstkörtlar och thyroidea (sköldkörteln).

I de flesta fallen är fysiologisk förkalkning ofarlig och orsakar inga symptom. I vissa fall kan det dock leda till komplikationer, beroende på var i kroppen som förkalkningen sker och hur omfattande den är. Behandling av fysiologisk förkalkning behövs vanligtvis inte, men i vissa fall kan läkare välja att övervaka patientens tillstånd för att säkerställa att det inte uppstår några komplikationer.

'Vävnadsvänliga material' (i engelska 'biocompatible materials') är material som är designeda för att användas i kontakt med levande vävnad utan att orsaka skada, irritation eller en immunreaktion. Dessa material har egenskaper som gör dem säkra, uthålliga och förmådna att integreras med kroppen på ett så pass naturligt sätt att de blir tolererade av kroppens immunsystem. De används ofta inom områden som medicinsk implantatteknik, tandvårdsprodukter och läkemedelsutveckling.

"Materialprövning" är ett begrepp inom medicinen som refererar till processen att undersöka och testa fysiska material, vanligtvis biologiskt material såsom vävnader eller kroppsfluider, för att få information om deras egenskaper, struktur och funktion. Detta kan göras med hjälp av olika tekniker och metoder, till exempel mikroskopi, kemiell analys, genetisk testning eller immunologiska tester.

Materialprövning är viktig inom medicinen för att ställa diagnoser, planera behandlingar, övervaka sjukdomsutveckling och bedöma effekterna av behandlingar. Det kan också användas för forskningsändamål, till exempel för att utveckla nya terapier eller förstå sjukdomsprocesser bättre.

Matrix metalloproteinase 20 (MMP-20) är ett enzym som tillhör en grupp av zinkberoende endopeptidaser, kända som matrix metalloproteinaser (MMP). MMP-20 är specifikt inblandat i nedbrytningen och remodelleringen av extracellulär matris, särskilt vid tandutvecklingen. Det spelar en viktig roll i nedbrytningen av dentinproteiner, såsom dentin sialofosfoprotein (DSPP), under morfogenesen av tandemaljen och dentinen. MMP-20 är också känt som enzymet kallat "enamelysin" på grund av sin specifika roll i nedbrytningen av enamelproteiner under tandemaljens mineralisering.

Tandremineralisering är ett naturligt fenomen där mineraler, främst hydroxiapatit, calcium och fosfat, lagras tillbaka i tandsmåtan efter att de förlorats genom processen kallad tanddemineralisering. Denna cykel pågår kontinuerligt i munhålan, särskilt efter intag av sockerhaltiga livsmedel eller drycker som kan sänka pH-värdet och leda till demineralisering. Genom god oral hygien, fluoridbehandlingar och en hälsosam kost kan remineraliseringen främjas och hjälpa till att förebygga dental caries (tandkaries).

"Enamel formation" refers to the biological process by which the hard, white, and highly mineralized substance that covers the outer surface of teeth, known as enamel, is formed. This process involves the differentiation and secretion of ameloblasts, which are specialized cells that produce and organize the enamel proteins and minerals during tooth development. The entire process of enamel formation is called amelogenesis, which occurs in two main stages: the secretory stage and the maturation stage.

During the secretory stage, the ameloblasts secrete a protein-rich matrix that forms the foundation for the enamel structure. As the matrix is laid down, it is mineralized by hydroxyapatite crystals, which give the enamel its hardness and durability.

In the maturation stage, the ameloblasts modify the protein matrix and continue to deposit minerals, resulting in a further increase in the hardness and density of the enamel. Once the enamel has fully matured, the ameloblasts undergo programmed cell death, leaving behind a highly mineralized and acellular tissue that is resistant to wear and decay.

Anomalies in the process of enamel formation can lead to various dental conditions, such as hypoplastic enamel (thin or poorly formed enamel), amelogenesis imperfecta (genetic disorder affecting enamel formation), and fluorosis (excessive exposure to fluoride during tooth development).

'Kristallisering' er en begrep i medisinen som refererer til dannelse av fast, regelmessig oppbygd materiale (et kristall) i en væske eller i et legeme. Denne prosessen skjer når stoffer som normalt er opløst i en væske, nås en koncentrasjon der de ikke lenger kan forbli i opløsning under de aktuelle temperatur- og trykkondisjonene. I stedet vil de starte å forme kristaller som sedimenterer ut av løsningen.

I medisinen kan kristallisering forekomme under ugunstige omstendigheter, for eksempel når en væske med høy koncentrasjon av opløste stoffer ikke kan draines fra et legemeområde. Dette kan føre til dannelse av kristaller i det berørte området, som kan være smertefulle eller skade veskelappene. Et eksempel på dette er gikt, en sykdom der karakteriseres av kristallisering av urinsyren (urat) i leddens synovialvæske og leddampe.

Kristallisering kan også forekomme som en bivirkning til behandling med visse lægemidler, for eksempel når et lægemiddel ikke fullstendig løses i kroppen og stoffer derfor begynner å kristallisere. Dette kan føre til bivirkninger som smerte, inflammasjon eller skader på veskelappene.

Röntgendiffraktion (XRD) är en teknik inom fysik och kemi som används för att bestämma materialets kristallografiska struktur. Den bygger på att man skickar en röntgenstråle genom ett material, varvid de skarpaste intensitetsspitjena i den resulterande diffraktionsmönstret kan jämföras med tabeller över kända material och deras kristallografiska strukturer för att identifiera det undersökta materialet. Röntgendiffraktion är en central metod inom materialsforskning och används bland annat för att bestämma kristallstruktur hos proteiner, studera ytstrukturer på material och kontrollera kvaliteten på tillverkade material.

Photoelektronspektroskopi (PES) är en typ av spektroskopi som används för att studera elektronstrukturen hos ett material. Den bygger på fotonernas förmåga att frigöra elektroner från ett material när de absorberas. Genom att mäta den kinetiska energin hos de frigjorda elektronerna kan man dra slussningar om materials egenskaper, till exempel bindingsenergier och geometri. Photoelektronspektroskopi delas ofta upp i två underkategorier: Ultraviolett photoelektronspektroskopi (UPS) och Röntgenphotoelektronspektroskopi (XPS). UPS använder ultraviolett ljus för att studera de yttre elektronerna medan XPS använder sig av röntgenstrålning för att undersöka de innersta elektronerna.

FTIR (Fourier Transform Infrared) spectroscopy er en type infrarød spektroskopi som brukes for å identifisere og analysere forskjellige kjemiske forbindelser ved å måle deres absorpsjon av infrarødt lys. I en FTIR-spektrometer, blir et bredt spektrum av infrarød stråling generert og sendt gjennom en prøve. Når lyset passerer gjennom prøven, vil bestemte molekyler i prøven absorbere bestemte frekvenser av det infrarøde lyset basert på deres kjemiske struktur og bindinger. Dette resulterer i en unik absorbansprofil for hver type molekyl, som kan sammenlignes med referanse spektre for å identifisere de ulike bestanddelene i prøven.

FTIR-spektroskopi er et viktig verktøy innen kjemien og relaterte felt som f.eks. materialvitenskap, miljøvitenskap og biovitenskap. Det kan for eksempel brukes til å identifisere ukjente stoffer, kontrollere reinsdyr av kvaliteten på legemsmateriale, studere molekylære interaksjoner og forandringer i materialer under forskjellige forhold, samt for å foreta kvalitative og kvantitative analyser av forskjellige kjemiske forbindelser.

'Mineral' er en medisinsk betegnelse for et uorganisk stof som er nødvendig for kroppens funksjoner. Mineraler er essensielle for mange biologiske prosesser, herunder opbygning av knogler og tænder, muskel- og nervesystemets funktion, blodets sammensætning og regulering af hjertets aktivitet.

De vigtigste mineraler for mennesker inkluderer calcium, magnesium, fosfor, svovl, jern, kobber, zink, mangan og iod. Disse mineraler findes naturligt i mange fødevarer som grøntsager, frugt, nødder, frø, kød, fisk og mejeriprodukter.

Mangel på essensielle mineraler kan føre til forskellige sundhedsproblemer, herunder svækkelse af knoglerne, anæmi, muskelkramp, hjertesvigt og neurologiske problemer. Derfor er det vigtigt at have en balanceret kost som dækker behovet for alle essensielle mineraler.

Emissionsspektroskopi (emissionsspektrometry) är en teknik inom analytisk kemi där man studerar emissionsspektra för att identifiera och quantifiera ett analysämnese koncentration. Emissionsspektrometri kan användas för att analysera alla slags ämnen som avger ljus under excitering, till exempel gaser, plasma och fasta material.

I emissionsspektroskopi exciteras ett prov med elektromagnetisk strålning eller elektrisk urladdning, vilket orsakar atomer och/eller molekyler i provet att avge ljus i form av emission. Denna emission sker vid vissa karaktäristiska våglängder som är specifika för varje grundämne eller molekyl. Genom att mäta intensiteten och våglängden hos det emitterade ljuset kan man identifiera och bestämma koncentrationen av olika ämnen i provet.

Emissionsspektroskopi är en mycket känslig teknik som används inom flera områden, till exempel miljöanalys, metallanalys, läkemedelsanalys och astronomi.

I medical terms, 'keramik' refererer til et materiale som består af ikke-organiske, nonmetalliske komponenter, der er udvundet fra jordklumpen. Keramiske materialer er typisk hårde, skøre og gode isolatorer for varme og elektricitet. De anvendes ofte i medicinske implantater, som fx knogletilvækstmateriale, takket være deres biokompatibilitet og modstandsdygtighed overfor korrosion.

Tandförkalkning, även kallat dental karies eller tandcancer, är en progressiv och hälsobetonad sjukdom som orsakas av mikroorganismer i munhålan. Den beror på en interaktion mellan mikroorganismer, värdrelaterade faktorer (till exempel tändernas beskaffenhet och salivens sammansättning) och kostfaktorer (till exempel sockerintag).

Förkalkning uppstår när mjölksyra bildas som en produkt av socker och stärkelse, som bryts ned av bakterier i placken på tänderna. Mjölksyran sänker pH-värdet i munhålan och leder till demineralisering av tandens hårda substance (emalj, dentin och cement). Om detta fortsätter utan behandling kan hålbildningar uppstå i tänderna.

För att förebygga förkalkning rekommenderas god oral hygien med regelbunden tandsmittning, fluoridbehandling och en hälsosam kosthållning med begränsat sockerintag.

In medicine, karbonater refererer til salte af carbonisk syre (H2CO3). Disse salte indeholder ionen hydrogenkarbonat (HCO3-), der også kaldes bikarbonat. Karbonater spiller en vigtig rolle i kroppens bufferingkapacitet og hjælper med at opretholde en normal pH-værdi i blodet. De findes naturligt i mange fødemidler, herunder grøntsager og mælkeprodukter, og de kan også gives som medicin for at behandle forskellige sygdomstilstande, såsom syre-base-forstyrrelser og magens suret indhold.

Kalciumkarbonat är ett salt av koldioxid och kalcium. Det har den kemiska formeln CaCO3. Det förekommer naturligt i flera mineral, som exempelvis kalksten och marmor.

I medicinsk kontext används kalciumkarbonat ofta som ett kosttillskott för att behandla eller föventionellt förhindra låga nivåer av kalcium i blodet, en tillstånd som kallas hypokalcemi. Det kan också användas för att neutralisera magsyra hos personer med höra magsyraproduktion, såsom dem som har gastroesofageal refluxsjukdom (GERD) eller magulcus.

Kalciumkarbonat är också ett vanligt ingrediens i tandkräm, där det hjälper till att härda tänderna och skydda dem från karies.

"Biokompatibel belagd material" refererar till ett material som har en yta som är belagd med en biokompatibel substans, med andra ord en substans som inte orsakar skada eller reaktion när den kommer i kontakt med levande vävnad eller biologiska fluid.

Den biokompatibla beläggningen gör att materialet blir mer anpassat för användning inom medicinsk teknik, till exempel som en del av en protes eller ett medicinskt instrument som kommer i kontakt med kroppen. Beläggningen kan bestå av en polymer, ett hydrogel, ett keramiskt material eller en kombination av dessa.

Den biokompatibla beläggningen ska reducera risken för infektion, reaktioner som inflammation och fibros, samt förhindra adherens och korrosion av materialet. Det är viktigt att materialet är non-toxic, har god kemisk stabilitet och en långvarig livslängd.

'Njurstenar' är ett samlingsbegrepp för olika slags inflammatoriska tillstånd i njurens vävnad. Det kan orsakas av infektioner, autoimmuna sjukdomar eller andra skador på njuren. Njurstenar kan vara akuta eller kroniska och de kan variera i allvarlighetsgrad från milda till livshotande.

I vissa fall kan njurstenar leda till komplikationer som njursvikt, blod i urinen och ödem. Behandlingen av njurstenar beror på orsaken till tillståndet och dess allvarlighetsgrad. I milda fall kan vila, vätskeintag och smärtstillande medel vara tillräckliga, medan mer allvarliga fall kan kräva starkare behandling som antibiotika eller immunsuppressiva läkemedel. I vissa fall kan även operation vara nödvändig.

"Tandemalj" är ett medicinskt begrepp som används för att beskriva när två proteser, vanligtvis artificiella tänder eller kronor, sitter direkt bredvid varandra. Detta kan ske när en patient behöver ha flera tandbeläggningar och de placeras i en rad, eller "tandem", för att ersätta saknade tänder eller förbättra funktionen och/eller esetiken hos tänderna.

Tandemalj kan också användas när två implantatplaceras nära varandra för att stödja en tandprotes, även kallad "tandemimplantat". Detta kan vara ett alternativ till traditionell tandprotes som är fastsatt med hjälp av lim eller klamrar.

I allmänhet används termen "tandemalj" för att beskriva när två artificiella tänder sitter direkt bredvid varandra och stöds av en protes eller implantat, men det kan också ha andra betydelser inom odontologin.

I medicinsk kontext, refererar "ytegenskaper" (på engelska: "physical properties") vanligtvis till de observerbara karaktäristika hos ett biologiskt material eller en substans, som kan inkludera färg, lukt, smak, konsistens, densitet, hårdhet, ljusbrytning, ledningsförmåga för elektricitet, etc.

Ytegenskaperna kan vara viktiga att ta hänsyn till när man diagnostiserar eller behandlar sjukdomar, eftersom de kan ge information om vilka substanser eller material som finns i en patient's kropp, hur de beter sig under olika förhållanden, och hur de påverkas av olika terapeutiska interventioner.

Exempelvis, färgen på en persons urin kan ge information om deras hydratationsnivå eller om förekomsten av blod i urinen. Smaken och luften hos en persons andedräkt kan vara viktiga tecken på underliggande sjukdomar, som diabetes eller lungsjukdomar. Konsistensen hos en persons slemhinnor kan ge information om deras allmänna hälsostatus och om förekomsten av inflammation eller infektion.

'Kroppsvätskor' (i medicinsk kontext) refererar till de vätskor som har en biologisk funktion i människokroppen. Detta inkluderar:

1. Blod: En vätska som cirkulerar i kroppsvaskulära systemet och transporterar syre, näringsämnen, hormoner och andra substanser till och från cellerna.

2. Lymfa: En färg- och näringsfattig vätska som produceras av lymfkörtlarna och cirkulerar genom ett separat system av lymfkärl, hjälper till att transportera vit blodceller och avlägsnar vävnadsvätskor som läcker ut från kapillärerna.

3. Interstitialvätska: Den vätska som finns i det interstitiella utrymmet mellan cellerna och de kapillärer som förser dem med näring och syre.

4. Synfluid: En klar, vattenliknande vätska som produceras av kroppen och fyller kamrarna i ögat, hjälper till att ge ögat dess form och skyddar det från skada.

5. Cerebrospinalvätska (CSF): En klar, lättflytande vätska som produceras i ventrikelsystemet i hjärnan och cirkulerar kring hjärnan och ryggmärgen, skyddar dem från skador och hjälper till att reglera trycket inuti hjärnskålen.

6. Slem: En närings- och vattenrika vätska som produceras av slemhinnor i kroppen, hjälper till att fukta, skydda och transportera smuts och skräp bort från luftvägarna, matstrupen och andra kanaler.

7. Urin: En gulaktig vätska som produceras av njurarna och innehåller avfall och överflödigt vatten, elimineras sedan via urinvägarna.

Jag antar att du söker en medicinsk definition av titanium istället för "titan". Titan är ett grundämne med symbol Ti och atomnummer 22. Det är ett transitional metall som är känt för sin styrka, lätthet, korrosionsbeständighet och biokompatibilitet. Dessa egenskaper gör titan till ett värdefullt material inom ortopedisk kirurgi, tandvård, hjärtkirurgi och andra medicinska tillämpningar där långvarig funktion och patientens säkerhet är av högsta prioritet.

Exempel på titans användningsområden inom medicinen innefattar:

1. Implantat: Titan används ofta för att tillverka ortopediska implantat som skall ersätta skadade eller sjuka ben och ledknutor. Dessa implantat kan vara jointreplacementproteser, skruvar, plattor och stänger.
2. Tandimplantat: Titan används också för att tillverka tandimplantat som ersätter en saknad tandrot. Titans biokompatibilitet gör det möjligt för kroppen att integrera implantatet med benvävnaden, vilket skapar en stark och hållbar anslutning.
3. Hjärtkirurgi: Titan används i hjärtkirurgiska tillämpningar som hjärtklaffproteser och stenting av kärl. Titans korrosionsbeständighet gör det möjligt för materialet att fungera under extremt höga tryck och temperaturer.
4. Medicinsk utrustning: Titan används också i tillverkningen av medicinsk utrustning som exempelvis pacemakers, defibrillatorer och andra invärtes elektroniska enheter.

I medicinska sammanhang används ofta renat titan, eftersom det är extremt biokompatibelt och korrosionsbeständigt. Detta gör att det inte orsakar några allergiska reaktioner eller skador på kroppsvävnader.

"Ben" refererar anatomiskt till den del av extremiteten som är belägen under knäet, medan "benvävnad" (i medicinska sammanhang) ofta refererar till all vävnad som utgör benet, inklusive benmärg, benvävnad, brosk, senor, muskler och hud. Benvävnaden består huvudsakligen av kollagen och mineralsalter, vilket ger benen styrka och styvhet. Benmärgen inne i benen producerar röda och vita blodkroppar.

I fysikalisk kemi är en process beskrivet som en serie relaterade steg som leder till en fysikalisk förändring eller ett fenomen. Processer inom fysikalisk kemi kan omfatta allt från omdaningar av energier och ämnen till förändringar i aggregationstillstånd och struktur hos materia. Exempel på processer inom fysikalisk kemi är bland annat kemiska reaktioner, diffusion, osmos, elektrokemiska fenomen, lösning, jämvikt, förångning, kristallisation och fasövergångar. Dessa processer kan styras och beskrivas med hjälp av lagar och principer inom termodynamik, kvantmekanik, statistisk mekanik och elektromagnetism.

'Tandben' er på engelsk kendt som 'Dental Pulp'. Det er det bløde væv, der findes inden i tanden. Tandpulpen indeholder blodkar, nerver og bindevæv. Den forsyner tanden med næring og sensorisk følelse. Hvis tandpulpen bliver inficeret eller skadet, kan det resultere i smerte, tandkarse eller abscesser. Derfor er det vigtigt at beskytte tandpulpen mod skader og infektioner, hvilket opnås ved at have en god tandsundhed og gennemgå regelmæssige tandlægeundersøgelser.