"Beniinflammation" är ett begrepp som används för att beskriva en kronisk inflammation orsakad av övervikt och fetma. Det uppstår när fettceller i kroppen, särskilt de i bukfetman, utsöndrar proinflammatoriska signalsubstanser som aktiverar immunsystemet. Denna typ av inflammation är en låggradig, kronisk process som kan pågå under många år och bidra till utvecklingen av insulinresistens, metabolisk syndrom, diabetes och hjärt-kärlsjukdomar.

Osteitis fibrosa cystica är ett skelettrelaterat tillstånd som orsätts av överaktivitet hos parathyroidea hormon (PTH), vanligen på grund av en benign tumör i bakre delarna av sköldkörteln, kallad en parathyroidadennom.

Den ökade aktiviteten av PTH leder till ett förhöjt uppblandat omvandlingssätt hos osteoklaster och osteoblaster, vilket orsakar benabsorption och ledde till benvätskor, cystor och allmänt sönderfall av benstrukturen.

Tillståndet kännetecknas av smärta, svaghet och skelettrelaterade komplikationer som frakturer, skolios och andra deformiteter. Andra symtom kan inkludera njursten, muskelkramper, trötthet och psykiatriska symptom som depression och irritabilitet. Behandlingen består ofta av kirurgiskt avlägsnande av den överaktiva sköldkörteln eller behandling med läkemedel som reglerar PTH-produktionen.

Förvärvat hyperostossyndrom är ett sällsynt tillstånd där det sker en överdriven benbildning (hyperostos) på kraniet eller andra skelettdelar. Detta orsakas av att benvävnaden blir förtjockad och förstorad, vilket kan leda till smärtor, funktionsnedsättning och i vissa fall neurologiska symptom. Tillståndet kan vara relaterat till olika sjukdomar eller medicinska behandlingar, såsom ledvattnesjukdomar, cancer, hormonrubbningar eller intag av retinoider (en typ av vitamin A-preparat). För att ställa diagnosen behövs vanligen undersökningar som röntgen, datortomografi (CT) eller magnetresonanstomografi (MRT), samt i vissa fall laboratorieprov och biopsi. Behandlingen kan bestå av mediciner, operation och rehabilitering beroende på sjukdomens art och svårighetsgrad.

'Blygdbensfog', även känt som 'pubertal modesty' eller 'adolescent embarrassment', är ett fenomen som kan uppstå under puberteten. Det saknas dock en entydig medicinsk definition av begreppet, men det handlar ofta om en känsla av skam, besvär eller obehag i samband med att barnet närmar sig vuxen ålder och genomgår de fysiska förändringarna under puberteten.

Blygdbensfog kan yttra sig på olika sätt, beroende på individuella skillnader och kulturella kontext. Exempelvis kan det handla om en känsla av obehag vid diskussioner om sexuella ämnen eller när det gäller att ta del av aktiviteter som involverar nakna kroppsdelar, som exempelvis simundervisning.

Det är viktigt att notera att blygdbensfog inte är en patologisk tillstånd, utan snarare en normativ del av den psykosociala utvecklingen under puberteten. Men om det leder till onödigt lidande eller funktionsnedsättning kan det vara värt att söka professionell hjälp från en läkare, psykolog eller terapeut.

'Blygdben' er en uformell betegnelse for det skjulte, smallere område som ligger overfor skamlæberne og under undermunden hos kvinder. Den medicinske betegnelse for blygden er 'mons pubis' eller 'pudendum'. Det er normalt dækket af pubisk hår.

Det er viktig å merke på at det ikke er en sykdom og at dette området har en normal variasjon i størrelse og form mellom forskjellige mennesker.

'Torr tandhåleinflammation', även känd som 'xerostomi-relaterad oral inflammation' eller 'torr mun-relaterad slemhinneinflammation', är en medicinsk term som refererar till en inflammatorisk reaktion i munhålan orsakad av ett torrt och irriterat tändlägg (tandhåla) till följd av minskat salivflöde.

Den vanligaste orsaken till denna tillstånd är en medicininducerad xerostomi, där patienten tar mediciner som reducerar salivproduktionen. Andra orsaker kan vara sjukdomar som Sjögrens syndrom, strålbehandling i huvud- och halsområdet eller åldrande.

Torr tandhåleinflammation kan leda till symtom som rodnad, sveda, smärta, sårighet och svullnad i munhålan, torka i munnen och slemhinnaförändringar. Den kan också öka risken för karies, tandlossning och infektioner i munhålan. Behandlingen av torr tandhåleinflammation inkluderar behandling av grundorsaken, som att justera medicinering eller använda slemhinnesskyddande produkter, samt god oral hygien och regelbunden tandvård.

Etmoidalsinuit, även känt som etmoidal celler eller etmoidal labyrint, är en medicinsk term som refererar till de luftfyllda hålrummen i den övre delen av näsa och skallbenet. Dessa hålrum inkluderar framför allt de etmoidala cellerna, men kan även omfatta andra strukturer såsom de middlemeatala cellerna och de slutna cellerna.

Etmoidalsinuiten är en del av näshålan och skiljs åt från ögats bakre del av en tunn vävnadslapp, som kallas lamina papyracea. De etmoidala cellerna kan variera mycket i antal och storlek mellan individer.

Etmoidalsinuiten har en viktig funktion i andningsvägen och hjälper också till att fuktigöra, värma och filtrera luften som andas in genom näsa. Dessutom kan etmoidalsinuiten vara involverad i sjukdomar såsom inflammationer, infektioner och tumörer.

'Osteitis deformans', även känt som Pagets sjukdom, är en benrelaterad metabolisk skelettsjukdom som karaktäriseras av ovanligt stor benomvandling och omdaning. Den vanligaste typen av osteitis deformans är den som drabbar vuxna, även om det finns en sällsyntare form som kan drabba barn (juvenil osteitis deformans).

Vid osteitis deformans blir benstrukturen förändrad på grund av onormalt stor benbildning och benresorption. Detta leder till att benen blir mer tjocka, men samtidigt svagare och mer sårbara för skador. Även om sjukdomen kan drabba vilka ben som helst, tenderar den oftast att påverka benen i bäckenet, ryggen, armar och ben.

Symptomen på osteitis deformans kan variera mycket från person till person, men de vanligaste symptomen inkluderar smärta och stelhet i berörda områden, kraftig trötthet, sköldkörtelrubbningar, hörselnedsättning och förändringar i utseendet på benen. I vissa fall kan sjukdomen också leda till komplikationer som frakturer (skador), njursten, hjärt-kärlsjukdomar och neurologiska problem.

Det finns inget botemedel för osteitis deformans, men vissa behandlingar kan hjälpa att lindra symtomen och förhindra komplikationer. Behandlingen bestäms vanligtvis av sjukdomens svårighetsgrad och hur mycket den påverkar patientens livskvalitet. Vanliga behandlingsalternativ inkluderar smärtstillande medel, kalcium- och vitamin D-preparat, bisfosfonater (läkemedel som hjälper till att stärka benen) och operation.

I'm sorry for any confusion, but "Silben" is not a medical term in English. The term you may be looking for is "syllable," which refers to a unit of pronunciation having one vowel sound, with or without surrounding consonants, forming the whole or a part of a word. For example, there are two syllables in "water" (wa-ter) and three syllables in "investigate" (in-ves-ti-gate).

If you have any medical questions or terms you would like me to define, please let me know!

'Nyckelben' (latin: clavicula) är ett parigt, S-formad ben i skuldergördeln som förbinder bröstkorgen med överarmsbenet. Det fungerar som en bärarm för att öka räckvidden och rörelsefrittområdet hos överarmen. Nyckelbenet är också involverat i skyddandet av de stora blodkärlen och nervbanor som går från huvud till övre extremiteten.

Hyperostosis av den sternokostoklavikulära leden (även känd som SC-leden) är ett tillstånd där det förekommer en överdriven benbildning eller förstoring av benmassan i denna led. Sternokostoklavikularleden är den led som förbinder nyckelbenet (clavicula) med bröstbenet (sternum) via sternoklavikulärarticulationen.

Hyperostos kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive trauma, inflammation, infektion eller i vissa fall som en del av en ärftlig sjukdom. I vissa fall kan hyperostos leda till smärta, stelhet och/eller nedsatt rörlighet i den berörda leden. Även om hyperostos vanligtvis anses vara ett behandlingsbart tillstånd, kan symtomen variera från milda till allvarliga beroende på graden av överdriven benbildning och andra faktorer som individuell hälsa och funktion.

Renal osteodystrophy is a bone disease that occurs in people with chronic kidney disease (CKD). It is caused by disturbances in the metabolism of calcium, phosphorus, and vitamin D, which are all important for maintaining healthy bones. As CKD progresses, the kidneys become less able to remove excess phosphorus from the body, leading to high levels of phosphorus in the blood. This, along with decreased levels of the active form of vitamin D, can cause changes in the bone structure and strength.

Renal osteodystrophy can manifest as a spectrum of bone abnormalities, including:

1. Osteitis fibrosa: Increased bone resorption due to high levels of parathyroid hormone (PTH) leading to bone pain, fractures and deformities.
2. Adynamic bone disease: Decreased bone turnover due to low levels of PTH, resulting in increased risk of fractures.
3. Mixed uremic osteodystrophy: A combination of high and low bone turnover states.
4. Osteomalacia: Defective mineralization of the bone matrix leading to bone pain, muscle weakness, and susceptibility to fractures.

The diagnosis of renal osteodystrophy is usually based on clinical findings, biochemical markers, and imaging studies such as X-rays or bone scans. Treatment typically involves managing the underlying CKD, controlling phosphorus levels with dietary restrictions and medications, maintaining adequate vitamin D levels, and using medications to control PTH levels if necessary.

"Bensäcksömsling" eller "benförtjockning" (i medicinska sammanhang ofta benämnt "lymphedema") är ett tillstånd där en extremitet, vanligtvis arm eller ben, utvecklar en ökad volym och förändrad form på grund av en ansamling av lymfa i vävnaden under huden. Detta kan orsakas av skada eller avlägsnande av lymfkärl, till exempel som följd av cancerbehandling som kirurgi eller strålbehandling.

Lymfan är ett vitvattniskt vätskor som transporterar avfall och immunceller runt i kroppen. När lymfkärlen inte fungerar korrekt kan vätskan ansamlas i vävnaden och orsaka svullnad. I onkologiska sammanhang är det vanligt att benförtjockning uppstår som en komplikation till cancerbehandling, särskilt efter behandling av bröstcancer.

Symptomen på benförtjockning kan inkludera:

* En känsla av tunghet eller trötthet i den drabbade extremiteten
* Svullnad som kan variera under dagen och under olika aktiviteter
* Förändrad form på armen eller benet
* Hudförändringar, såsom rynkor, fjällning eller hudskador
* Smärta, stelhet eller kramper i den drabbade extremiteten

Om du tror att du kan ha benförtjockning bör du söka medicinsk vård för en korrekt diagnos och behandling. Behandlingen av benförtjockning kan innebära kompressionstextilier, massage, övningar och ibland även mediciner eller kirurgi.

'Bihålor' er en del av kroppen som oftest refererer til de to huler, der ligger på hver side av nesa og munden. Den medicinske betegnelse for bihålerne er 'paranasal sinus' (på latin). Bihålene består af fire par:

1. Frontalsinus: De to forreste bihålere, der ligger i pandebenet og er de største bihålere.
2. Maxillarsinus: De to sidebihålere, der ligger i kindbenet og er de mindst komplekse bihålere.
3. Ethmoidalsinus: Det mellemste par bihålere, der ligger mellem øjenhulerne og består af flere små luftfyldte kamre.
4. Sphenoidsalsinus: Den bageste par bihålere, der ligger i pandebenet og er den mest komplekse bihålere.

Bihålene hjælper med at varme, fugtiggøre og filtrere indåndingsluften. De kan blive inficerede eller koloniseret af bakterier, jungeres eller udvikle polypper, hvilket kan resultere i forskellige sygdomstilstande som f.eks. bihulebetændelse (sinusitis).

"Benspänning" eller "benförhårdning" är medicinska termer som ofta används för att beskriva en tillstånd där musklerna i benen blir styva, svullna och smärtsamma. Detta kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive långvarig inaktivitet, skador eller sjukdomar som påverkar nervsystemet eller muskulaturen.

En mer precis medicinsk definition av benförhårdning är "en subakut eller kronisk process orsakad av stagnation i blodomloppet och/eller muskelaktiviteten, vilket leder till ödem, svullnad och smärta i benen". Denna process kan vara relaterad till en rad olika medicinska villkor, såsom djup ventrombos (blodpropp i en djup ven), cellulit (infektion i huden eller underhuden), kronisk hjärtsvikt, njursjukdomar och neurologiska tillstånd som påverkar rörelseförmågan.

I vissa fall kan benförhårdning vara ett tecken på en allvarligare underliggande sjukdom, så det är viktigt att konsultera en läkare om man upplever symtom som kan vara relaterade till detta tillstånd.