Bindvävssjukdomar (Connective Tissue Diseases) är en grupp sjukdomar som påverkar bindväven, ett stödjevävsystem som hjälper till att ge form och struktur åt kroppen. Dessa sjukdomar kan påverka olika typer av bindväv, inklusive ben, senor, muskler, hud och organ. Symptomen varierar beroende på vilken typ av bindvävsvävnad som är drabbad, men kan inkludera smärta, svullnad, rörelsebegränsningar och skador på huden eller andra vävnader. Exempel på bindvävssjukdomar är reumatoid artrit, systemisk lupus erythematosus (SLE), scleroderma och dermatomiositis.
Post-exposure prophylaxis (PEP) är en preventiv behandling med antiretrovirala läkemedel som ges till personer som har haft en riskab exponering för HIV, med syfte att reducera risken för en HIV-infektion. Behandlingen bör ges så snart som möjligt, och senast inom 72 timmar (idealt inom 36 timmar) efter exponeringen, för att vara mest effektiv. PEP består vanligen av en kombination av tre olika antiretrovirala läkemedel som tas under en period av 28 dagar. Det är viktigt att notera att PEP inte garanterar fullständig skydd mot HIV-infektion, men kan minska risken med upp till 81%.

"Bindhinnesjukdomar" refererar till sjukdomar som drabbar bindhinnorna, de tunna membranen som täcker och skyddar de inre organen i kroppen. Det finns två huvudsakliga typer av bindhinnor: serösa bindhinnor och muskulösa bindhinnor. Serösa bindhinnor tapetserar ytan på de flesta av kroppens inre organ, medan muskulösa bindhinnor hittas i hjärtat och blodkärlen.

Exempel på sjukdomar som kan drabba serösa bindhinnor är:

* Pleurit (inflammation av lungornas bindhinna)
* Perikardit (inflammation av hjärtats bindhinna)
* Peritonit (inflammation av bukhinnan)
* Synovit (inflammation av ledbindhinnan)

Dessa sjukdomar kan orsakas av infektioner, autoimmuna störningar, skada eller cancer. Symptomen på bindhinnesjukdomar kan inkludera smärta, svullnad, rodnad och feber. Behandlingen beror på orsaken till sjukdomen, men kan innefatta antibiotika, antiinflammatoriska läkemedel eller kirurgi.

Post-exposure prophylaxis (PEP) är en preventiv behandling som ges till personer som har haft en möjlig exponering för en infektionssjukdom, med syfte att förebygga en infektion från att utvecklas. Det används vanligtvis inom 72 timmar efter en exponering, men kan i vissa fall ges upp till 14 dagar efter exposuren.

Ett exempel på detta är när en person har blivit utsatt för HIV-viruset, till exempel genom att ha haft oskyddat sex med en HIV-positiv partner eller genom att ha blivit stucken av en HIV-positiv nål. I sådana fall kan PEP med antiretrovirala läkemedel ges för att minska risken för en HIV-infektion.

PEP är dock inte garanterat att förhindra en infektion, men det kan minska risken och bör ges så snart som möjligt efter exposuren. Det är viktigt att söka medicinsk hjälp omedelbart efter en exponering om PEP behandling rekommenderas.