"Blåskatarr" er en gammelnorsk betegnelse for en infektion i nedre luftveier, som oftest forårsaket av bakterien Haemophilus influenzae eller Streptococcus pneumoniae. Denne infeksjonen kan føre til opståen af betennelse og forsnævring i de nedre luftveier, inklusive bronkiene og lungerne. Symptomer på blåskatarr kan omfatte hoste, produktivt svedende, halskiver, feber, trang til å respirere og/eller brystpine under indånding.

I moderne medicinsk terminologi kaldes denne sygdom ofte for "lobar pneumoni" eller blot "pneumoni". Betegnelsen 'blåskatarr' er ikke lenger i brug innenfor den professionelle medicinske verden, men den kan stadig være kjent og brukt av lege i noen land deler.

Urinblåsa (i medicinska sammanhang även känt som cystis) är ett tillstånd där urinen inte kan tömmas korrekt från urinblåsan, vilket leder till en ökning av trycket i blåsan och en utvidgning av den. Detta kan orsakas av olika faktorer, såsom infektion, obstruktion eller neurologiska skador. Symptomen på urinblåsa kan inkludera smärta, tryck i underlivet, trängtan att urinera ofta och inkontinens. I allvarliga fall kan urinblåsa leda till skada på njurarna eller andra komplikationer. Behandlingen beror på orsaken till tillståndet, men kan innefatta antibiotika, läkemedel som hjälper till att tömmas urinblåsan eller i vissa fall kirurgi.

'Urinblåsesjukdomar' är ett samlingsbegrepp för olika tillstånd som påverkar urinblåsan och dess funktion. Det kan innefatta problem med att lagra eller tömma urinen korrekt. Några exempel på urinblåsesjukdomar är:

1. Benign prostatisk hyperplasi (BPH): En vanlig åldersrelaterad tillväxt av prostata som kan orsaka svårigheter med urinering.
2. Urinvägsinfektion (UTI): En infektion i någon del av urinsystemet, ofta orsakad av bakterier.
3. Interstitiell cystit/blåsanflammning: En kronisk blåsanflammning som kan orsaka smärta, behov av att urinera ofta och små urineringsmängder.
4. Neurogen blasafunktionsstörning: Skador på nervsystemet som kan leda till problem med urinlagring och tömning.
5. Urininkontinens: Förlust av kontroll över urinen, vilket kan vara orsakat av olika faktorer såsom svag blåsmuskulatur eller skada på nerver som styr blåsan.
6. Onkologiska tillstånd: Vissa cancerformer, såsom prostata-, blåsa- och livmodercancer, kan leda till urinblåsesjukdomar.

Cystoskopi är en medicinsk undersökningsmetod där man använder ett cystoskop, ett slankt rör med en lins och en ljuskälla, för att titta in i urinblåsan. Cystoskopet införs genom urinröret och möjliggör direkt seende av blåsans inre yta. Denna undersökning används vanligen för att diagnostisera eller övervaka behandlingar av olika urinvägsrelaterade sjukdomar, såsom till exempel cancer, cystit (urinfluss), stenar i urinvägarna eller skador på urinblåsan.

'Bäckensmärta' (på engelska: 'pelvic pain') är ett samlingsbegrepp för smärtor i bäckenet. Det kan ha många olika orsaker, till exempel muskuloskelettala problem, infektioner, inflammation eller neurologiska störningar. Beroende på orsaken kan smärtan vara konstant eller komma och gå, vara lokaliserad till en viss plats i bäckenet eller stråla ut till andra delar av kroppen.

Det är viktigt att söka medicinsk expertis om man upplever pågående bäckensmärtor, särskilt om de är starka, förekommer tillsammans med andra symptom som feber, utflöde eller problem med urin- eller avföringshanteringen. En läkare kan undersöka orsaken till smärtan och ge en korrekt diagnos, vilket i sin tur möjliggör en lämplig behandling.

Urotelial cells, även känt som transitional epithelial cells, är typen av celler som liningar de flesta delarna av urinvägar systemet, inklusive nedre delen av urinröret och urinblåsan hos människor. Dessa celler har en förmåga att sträcka ut sig och ändra form när de utsätts för variationer i tryck eller volym, vilket gör dem väl anpassade till deras funktion som en barriär som skyddar urinvägarna från infektion och skada. Urotelial cell cancer, också känd som transitional cell carcinoma, är en typ av cancer som kan drabba dessa celler i urinvägar systemet.

Pentosanpolysulfat är ett polysackaridpreparat som används inom medicinen, framförallt för behandling av symtom orsakade av osteoartrit (Gelenkskleros). Preparatet fungerar som en typ av elastisk yta mellan rörliga ledytor och hjälper till att skydda dem från friktion och skada. Det verkar också genom att minska inflammationen i lederna och på så sätt lindra smärtan.

Pentosanpolysulfat är ett av de få läkemedlen som kan injiceras direkt in i leden (intraartikulärt) för behandling av osteoartrit. Det kan också ges som en tablett för oralt intag, där det främst används för att behandla interstitiell cystit, en kronisk blåsbelastning hos kvinnor.

Läkemedlet har visat sig vara effektivt för att lindra smärta och förbättra funktionen hos många patienter med osteoartrit, men det kan ta några veckor eller månader innan man upplever en förbättring. Det är viktigt att prata med läkaren om potentiala biverkningar och andra behandlingsalternativ.

BK-virus är ett human betsmittt virus som tillhör polyomaviridae familjen. Det upptäcktes 1971 och namngavs efter den första patienten, en man vid namn BK. Viruset är vanligt förekommande hos människor och smittar ofta under barndomen via droppburen eller fekalt-oral smitta.

Efter initial infektion etablerar sig viruset i nieren där det kan ligga latent (dvs. inte orsaka några symtom) hos de flesta vuxna. Vid immunsuppression, till exempel hos transplantatmottagare eller HIV-smitta, kan BK-viruset reaktiveras och orsaka sjukdomar som exempelvis nefropati (skada på njurarna).

Symptomen på en BK-virusinfektion kan variera beroende på vilken del av kroppen som är drabbad. I de flesta fall förblir infektionen asymptomatisk eller orsakar endast milda symtom som feber och trötthet. Vid allvarligare infektioner kan dock BK-viruset orsaka svår nefropati, urogenital infektioner, hjärninflammation (encefalit) eller lunginflammation (pneumonit).

Det finns inget specifikt behandlingssätt mot BK-virusinfektioner, men symtomatisk behandling och stödjande vård kan ges för att lindra symptomen. I vissa fall kan antivirala läkemedel användas för att kontrollera viruset, särskilt hos immunsupprimerade patienter.

Pyelonefrit är en infektion i nedre delen av urinvägarna som har spridit sig till det ena eller båda av de två njurarna. Den orsakas oftast av bakterier, vanligtvis Escherichia coli (E. coli), och drabbar främst kvinnor. Symptomen på pyelonefrit kan inkludera smärta i ryggen eller sidan, feber, trötthet, illamående och kräkningar. Behandlingen består vanligen av antibiotika för att bekämpa infektionen och smärtstillande medel för att lindra smärtan. I allvarliga fall kan patienten behöva hospitaliseras för intravenös behandling.

"Blod i urin" betyder att det finns synliga eller osynliga spår av blod i personens urin. Det medicinska begreppet för när det finns mindre mängder blod i urinen är hematuria, och den kan vara antingen "manifest" (synlig röd eller rosa färg på urinen) eller "oktult" (endast synlig under mikroskop).

Det kan finnas olika orsaker till blod i urinen, såsom infektioner, inflammation, stenar i urinvägar, njursjukdomar, vissa cancerformer eller skador på urinvägar. Om du upplever att du har blod i urinen rekommenderas du att söka medicinsk hjälp för att fastställa orsaken och få behandling om det behövs.

Medicinsk definieras "läkemedelstillförsel i urinblåsan" (i engelska: "bladder instillation" eller "intravesical therapy") som en behandlingsmetod där ett läkemedel tillfälligt införs direkt in i urinblåsan genom en slang (kateter) som leder in via urinröret. Detta görs vanligen under kontrollerade omständigheter, exempelvis under medicinsk övervakning i en klinisk setting.

Det är en behandlingsform som används vid vissa typer av sjukdomar eller skador på urinblåsan, till exempel interstitiell cystit (IC/BPS), inflammatoriska blåsalssjukdomar och efter behandling av vissa former av cancer i urinvägar. Läkemedlen som används kan vara diverse, beroende på diagnosen och syftet med behandlingen, men inkluderar ofta lokalbedövande medel, antiinflammatoriska läkemedel, immunmodulerande substanser eller kemoterapeutika.

Behandlingen kan vara av två typer: en engångsdos eller repetitiv (varierande från veckovisa till månadsvisa instillationer). Efter intrblåsningsbehandlingen får patienten ofta ligga still med full blasinnehåll i upp till en timme för att läkemedlet ska få tid att verka innan det tas bort via katetern.

Polyomavirusinfektioner är infektioner orsakade av polyomavirus, ett släkte av dubbelsträngat DNA- virus som kan infektera människor och djur. Det finns flera olika typer av polyomavirus som kan ge upphov till olika sjukdomar beroende på vilken typ av virus det är och individens immunstatus.

Hos människor kan de två vanligaste typerna av polyomavirus vara BK-virus (BKV) och JC-virus (JCV). De flesta människor blir infekterade under barndomen eller tidiga livet, men virusinfektionen ger oftast inga symtom eftersom immunsystemet håller viruset under kontroll.

I vissa fall kan BKV orsaka sjukdomar i njurarna och urinvägarna, särskilt hos personer med nedsatt immunförsvar, till exempel transplantatmottagare eller HIV-smittade individer. Symptomen på en BKV-infektion kan inkludera feber, trötthet, blod i urinen och smärta i ländryggen eller buken.

JCV kan orsaka progressiv multifokala leukoencefalopati (PML), en allvarlig neurologisk sjukdom som främst drabbar personer med nedsatt immunförsvar, till exempel HIV-smittade individer eller personer som tar immunosuppressiva läkemedel efter en transplantation. PML orsakas av att JCV infekterar och förstör glialceller i hjärnan, vilket kan leda till svåra neurologiska symtom som bland annat inkluderar förlamning, kognitiva störningar och synnedsättning.

Det finns inget specifikt behandlingssätt mot polyomavirusinfektioner, men i allmänhet fokuseras behandlingen på att hantera symtomen och att stödja immunförsvaret hos den drabbade individen. I vissa fall kan antivirala läkemedel användas för att kontrollera infektionen, men deras effektivitet är begränsad.

'Blödning' kan definieras som en oönskad utflöde av blod från kroppens blodkärl, till följd av skada eller sjukdom. Det kan vara inre blödningar, där blodet samlas inne i kroppen, eller yttre blödningar, där blodet kommer ut genom huden eller slemhinnor. Blödningsgraden kan variera från små punkteringar till livshotande blödningar beroende på orsaken och platsen för blödningen.

Urin är en vätska som produceras i njurarna och innehåller olika slags ämnen, däribland vatten, salt, urea, kreatinin och andra avfallsprodukter från kroppens celler. Urinen transporteras genom urinvägarna (uretrerna) och samlas i urinblåsan innan den tas bort från kroppen genom urinerande.

En urinvägsinfektion (UTI) är en infektion som orsakas av bakterier, virus eller svamp i någon del av urin systemet. De flesta urinvägsinfektioner drabbar urinblåsan (cystit), men de kan också drabba någon annan del av urinvägarna, till exempel uretran (uretrit) eller njurarna (pyelonefrit). De vanligaste orsakerna till UTI:er är bakterier som hittar sin väg upp i urinvägarna från tarmen. Symptomen på en UTI kan inkludera smärta, brännande känsla under urinering, frekvent behov av att urinera och eventuellt blod i urinen. Behandlingen för UTI:er består oftast av antibiotika för att döda de bakterier som orsakar infektionen.

En urinvägsinfektion (UTI) är en infektion som drabbar någon del av urin systemet, inklusive urin blåsa, urin ledningar eller urin tracten hos kvinnor. De flesta urinvägsinfektioner orsakas av bakterier, vanligtvis Escherichia coli (E. coli).

Behandlingen för en urinvägsinfektion innebär ofta att ta antibiotika för att döda de bakterier som orsakar infektionen. Vanliga antibiotika som används för att behandla obebyggda urinvägsinfektioner inkluderar trimetoprim/sulfametoxazol (Bactrim, Septra), fosfomycin (Monurol), nitrofurantoin (Macrobid) och ciprofloxacin (Cipro).

Den specifika behandlingen som rekommenderas kan variera beroende på flera faktorer, inklusive typen av bakterier som orsakar infektionen, patientens hälsa allmänt och om de har några andra sjukdomar eller allergier.

Det är viktigt att fullständigt behandla en urinvägsinfektion för att undvika komplikationer som kan uppstå om infektionen sprider sig till andra delar av kroppen, såsom njurarna. Om du tror att du har en urinvägsinfektion bör du kontakta din läkare för att få en korrekt diagnos och behandling.

Mesna, som också stavas mesna natrium (MSN), är ett läkemedel som används för att skydda njurarna från skada vid behandling med vissa typer av kemoterapi, till exempel ifosfamid och cyklofosfamid.

Mesna fungerar genom att neutralisera akrolein, ett giftigt ämne som bildas som en biprodukt när dessa läkemedel bryts ned i kroppen. Akrolein kan skada celler i njurarna och andra organ, men mesna hjälper till att förhindra detta genom att binda till akroleinet och göra det mindre giftigt.

Mesna ges vanligtvis som en intravenös infusion under behandlingen med ifosfamid eller cyklofosfamid, och kan också ges som en tablettform. Läkemedlet börjar ges innan kemoterapin startar och fortsätter under och efter behandlingen för att säkerställa full skyddseffekt.

'Vulvodynia' är ett medicinskt tillstånd som kännetecknas avronk, kronisk eller återkommande smärta i vulvan (den yttre kvinnliga könsorganet) utan någon synlig orsak. Smärtan kan vara lokaliserad till en viss del av vulvan eller spridd över hela området, och den kan vara konstant eller uppstå i samband med vissa aktiviteter som sexuellt umgänge, användning av tamponer eller påklädning. Tillståndet kan ha en negativ effekt på kvinnans kvalitet på livet och orsaka problem med att sova, arbeta och upprätthålla intima relationer. Vulvodynia är inte smittsam och behandlingen kan variera beroende på den underliggande orsaken till smärtan, om den kan fastställas.

Akrolein, med den kemiska formeln C3H4O, är en färglös, mycket reaktiv och giftig flyktig vätska med en stark, irriterande lukt. Den är en aldehyd som naturligt förekommer i rök från bränder, och kan även produceras av vissa industriprocesser och transporteringsmedel. Akrolein kan orsaka irritation i ögon, näsa, hals och lungor, och långvarig eller intensiv exponering kan leda till allvarliga skador på luftvägar och centrala nervsystemet.

'Pyelitis' är en gammal term som användes för att beskriva inflammation i nedre delen av urinblåsan, specifikt i pelvis renis – det område där urinen samlas innan den passerar ner till uret. Numera används istället oftare termen 'pyelonephrit', som inkluderar inflammation i både pyelon och nefron (nefropylonefrit). Pyelit kan orsakas av en infektion, vanligtvis orsakad av bakterier som har migrerat upp från urinröret. Symptomen på pyelit kan inkludera smärta i ryggen eller flankerna, trötthet, feber och förhöjd urinflödesvolym. Behandlingen av pyelit består oftast av antibiotika för att behandla infektionen och smärtlindring för att lindra smärtan.

Overactive bladder (OAB) is a common condition characterized by the involuntary contraction of the detrusor muscle in the urinary bladder, leading to symptoms such as:

1. Urinary urgency: A sudden, strong desire to urinate that cannot be delayed.
2. Frequency: The need to urinate more often than usual, typically eight or more times in a 24-hour period.
3. Nocturia: Waking up frequently during the night to urinate.
4. Urge incontinence: Leakage of urine that occurs when there is a strong urge to urinate.

These symptoms can significantly impact an individual's quality of life, causing distress, embarrassment, and limitations on daily activities. The exact cause of OAB is not always known, but it may be associated with underlying medical conditions such as neurological disorders, diabetes, or bladder infections. In many cases, however, the cause remains unclear. Treatment options for overactive bladder include behavioral modifications, pelvic floor exercises, medications, and, in some cases, surgical interventions.

Cyklofosfamid är ett cellgift som används för att behandla olika slags cancer och autoimmuna sjukdomar. Det är en typ av alkylerande medel, vilket betyder att det fungerar genom att skada DNA i cancerceller så att de inte kan dela sig och växa.

Cyklofosfamid ges vanligen som intravenös infusion (dropp) eller som tablett. Några av de vanligaste biverkningarna av cyklofosfamid inkluderar illamående, kräkningar, diarré, mukosit (irriterad och smärtsam slemhinna i munnen och tarmen), håravfall och ökad risk för infektion. Cyklofosfamid kan också ha skada på de vita blodkropparna, röda blodkropparna och blodplättarna, vilket kan leda till en förhöjd risk för blödningar, anemi och infektioner.

Liksom med alla cellgifter bör cyklofosfamid ges under noggrann medicinsk övervakning för att minimera risken för biverkningar och komplikationer.

Uropathogenic Escherichia coli (UPEC) är en specifik typ av E. coli-bakterie som orsakar urinvägsinfektioner (UTI) hos människor. UPEC-stammarna har utvecklat specifika virulensfaktorer som gör dem mer lämpade att kolonisera och infektera de nedre och övre urinvägarna, inklusive urinblåsan och njurarna. Dessa virulensfaktorer kan omfatta adhesiner som hjälper bakterierna att fastna på cellerna i urinvägarna, toxiner som skadar vävnaden och skyddar bakterierna från värdimmunsvaret, och mekanismer för att undvika fagföreställningar och andra former av bakteriell kontroll. UPEC-infektioner kan orsaka en rad symtom, från milda till allvarliga, inklusive smärta vid urinering, frekvent behov av att urinera, starka smärtor i ländryggen eller buken och feber. Behandling av UPEC-infektioner involverar vanligtvis antibiotikater som är verksamma mot E. coli, men resistens har blivit en allt större utmaning i senare år.

Nitrofurantoin är ett antibiotikum som används för att behandla urinvägsinfektioner orsakade av särskilda bakterier. Det fungerar genom att döda de bakterier som orsakar infektionen. Preparatet finns i form av tabletter och kapslar, och intas vanligen två till fyra gånger per dygn under en behandlingsperiod på fem till sju dagar.

Läkemedlet bör inte användas hos personer med nedsatt njurfunktion eller gravt leverproblem, samt av gravida kvinnor som är i slutet av sin graviditet eller vid förlossning, eftersom det kan påverka barnet. Vissa biverkningar kan förekomma, såsom illamående, kräkningar och diarré. I sällsynta fall kan mer allvarliga biverkningar uppstå, till exempel lunginflammation eller skador på nerverna.

Det är viktigt att fullständig läkarvård söks om symptomen inte förbättras inom några dagar efter behandlingens start, eller om de blir värre under behandlingen.

Uroplakin II är ett transmembrant protein som är en del av de plasmliknande vesikelstrukturer (uroplakar) som täcker ytan på specialiserade celler i urinvägarnas slemhinna, kallade urothelceller. Uroplakin II bildar tillsammans med andra uroplakiner en multimer komplex struktur som är viktig för att hålla urinvägarnas barrierfunktion intakt och skydda slemhinnan från skador, infektioner och toxiner. Dessutom har uroplakin II visat sig ha en potential roll i diagnostiseringen av vissa former av urinvägsinfektioner genom att det kan upptäckas i urinen under sjukdomstillståndet.

Uroplakin III är ett protein som är en del av de plasmliknande vesikelmembranen (PLVM) som täcker ytan på specialiserade celler i urinvägarna, kallade urothelceller. Uroplakiner är en grupp av fyra huvudsakliga proteiner (Ia, Ib, II, och III) som tillsammans bildar komplexa heterodimerer och trimera strukturer på ytan av PLVM. Dessa strukturer ger urinvägarna en extra skyddande barriär och hjälper till att förhindra penetration av bakterier, toxiner och andra skadliga substanser från att tränga in i underliggande vävnader. Uroplakin III är specifikt involverat i cellytanens struktur och funktion och har också visat sig spela en roll i cellsignalering och celldelning.

En kolibakterieinfektion är en infektion orsakad av bakterier från släktet Kolibakterium, som ofta förknippas med födoämnesburen diarré. Den mest vanliga art som orsakar sjukdom hos människor är Kolibacterium ravoysii (tidigare kallad Kolibacterium freundii), följt av Kolibacterium perfringens och andra arter. Infektionen kan ge upphov till symptom som diarré, buksmärtor, illamående och kräkningar. I allvarliga fall kan infektionen leda till komplikationer som septikiemi eller tarminflammation. Kolibakterieinfektioner sprids ofta via kontaminerad mat eller vatten.

Uriner, også kendt som enten at urinere eller at pi' i folkemunde, er den proces hvor organismen fjerner affaldsstoffer fra kroppen gennem udskillelse af urin gennem urinvejene og blæren. Urinen dannes i nyrerne som en del af det urinsystem, der hjælper med at holde væskebalance og fjerne affaldsstoffer fra kroppen. Når blæren er fuld, vil personen normalt opleve en trang til at tisse eller udskille urinen.

Prostatit är ett samlingsbegrepp för olika tillstånd som alla berör prostata, en körtel belägen under urinvägensblåsan hos mannen. Det finns fyra huvudsakliga typer av prostatit:

1. Bakteriell prostatit: Denna form av prostatit orsakas av en bakterieinfektion och kan behandlas med antibiotika. Symptomen inkluderar smärta, sveda under urineringen, frekvent urineringsbehov och i vissa fall feber.

2. Kronisk bakteriell prostatit: Denna form av prostatit kännetecknas av återkommande eller kroniska infektioner i prostata som är svåra att behandla med antibiotika. Symptomen kan vara mildare än för akut bakteriell prostatit, men kan fortfarande orsaka smärta och urinvägsproblem.

3. Kronisk prostatit/chronisk pelvisk smärta: Detta är en kronisk smärtasyndrom som drabbar prostata och ibland även omgivande strukturer, såsom blygdbenet och muskler i ländryggen. Symptomen inkluderar smärta eller obehag i låret, buken, blygdbenet eller i perineum (området mellan anus och skrevet). Smärtan kan vara konstant eller komma och gå, och kan förvärras efter sexuell aktivitet.

4. Asymptomatisk inflammatorisk prostatit: Denna form av prostatit orsakar inga symptom, men en rutinmässig undersökning visar tecken på inflammation i prostata. Det är oklart om denna tillstånd har någon klinisk betydelse eller behöver behandlas.

Det är viktigt att söka medicinsk hjälp om du upplever smärta, obehag eller andra symptom som kan vara relaterade till prostatit. En läkare kan undersöka dina symptom och rekommendera lämplig behandling.

"Bakteriuri" är ett medicinskt begrepp som betyder att urinen innehåller bakterier i en koncentration som överstiger 100 000 koloniformande enheter per milliliter (cfu/ml). Detta fenomen kallas ofta för "bakteriuri" eller "asymptomatisk bakteriuri".

Det är värt att notera att när en person visar symtom på en urinvägsinfektion (UVI), såsom smärta vid urinering, frekvent behov av att urinera och smärta i underlivet, kan det finnas färre än 100 000 bakterier per milliliter i urinen. I sådana fall kan en läkare fortfarande ställa diagnosen UVI baserat på symtomen och andra tester, som ett positivt kulturresultat av urinen.

Asymptomatisk bakteriuri är vanligast hos äldre kvinnor, särskilt de som bor i vårdhem eller har katetrar i urinblåsan. Även om det ofta är obekvämt och kan öka risken för komplikationer, behöver inte alltid asymptomatisk bakteriuri behandlas med antibiotika. Läkaren kommer att bedöma om behandling behövs baserat på patientens symtom, allmänt hälsotillstånd och andra faktorer som kan påverka risken för komplikationer.