AnatomiSjukdomarTekniker och utrustning för analys, diagnostik och terapi
Blind tarmslynga-syndromTillförande slyngans syndromSchillings testJejunumGastroenterostomi
Blind tarmslynga-syndrom
Bristande upptag av näringsämnen, särskilt vitamin B12 och folsyra, pga av metabolisk konkurrens från bakterier som frodas i någon del av tunntarmen utan genomströmning. En sådan störning kan uppstå s om en postoperativ komplikation efter en tarmanastomos eller till följd av divertikulit, fistel m m.
Tillförande slyngans syndrom
En komplikation till gastrojejunostomi, orsakad av akut eller kronisk obstruktion av den tillförande slingan pga bråck, instjälpning, tarmvred osv. Tillståndet kännetecknas av smärta och kräkningar in nehållande galla.
Schillings test
"Schillingtest" är en nu föråldrad medicinsk tester som användes för att diagnostisera vitamin B12-absorptionsstörningar, till exempel perniciös anemi. Testet mäter förmågan att absorbera oralintaget av radioaktivt markert vitamin B12 från en standardiserad dos, följt av en supplementering med intramuskulärt injicerat icke-radioaktivt vitamin B12. Den efterföljande mängden radioaktivt markerat vitamin B12 i urinen jämförs med referensvärden för att bedöma patientens absorptionsförmåga.
Jejunum
Den del av tunntarmen som sträcker sig mellan tolvfingertarmen och ileum. Jejunum utgör ungefär 2/5 av tunntarmens längd bakom tolvfingertarmen.
Gastroenterostomi
En rad kirurgiska rekonstruktiva förfaranden för återställande av ett sammanhängande mag-tarmsystem. De två viktigaste standardmetoderna är Billroth I (gastroduodenostomi) och Billroth II (gastrojejunostomi).
Blind tarmslynga-syndrom, även känt som appendicesyndrom eller tytoidappendicit, är ett tillstånd där det förekommer inflammation i blindtarmligörelsen (appendix) utan att det finns någon bakteriell infektion. Detta kan orsaka smärtor i naveln eller höger sida av buken, illamående och feber. I vissa fall kan tillståndet vara asymptomatiskt. Blind tarmslynga-syndrom behandlas vanligtvis med smärtlindring och observation, men i allvarliga fall kan operation (appendektomi) krävas för att avlägsna den inflammerade blindtarmligörelsen.

Blind tarmslynga-syndrom, även känt som blindtarmlindring eller kolonikonvulsiv epilepsi, är en medicinsk diagnos som karaktäriseras av återkommande smärtor i mag-tarmkanalen, särskilt i det högra undre kvadranten av buken, som kan vara kopplat till blindtarmsinflammation eller blindtarmssten. Andra symtom kan inkludera diarré, trötthet, feber, viktminskning och symptom på irritabel tarm. Syndromet är vanligare hos unga kvinnor och kan vara relaterat till menstruationscykeln. Diagnosen ställs ofta genom klinisk bedömning och bilddiagnostik, såsom ultraljud eller datortomografi (CT). Behandlingen kan innefatta antibiotika, antiinflammatoriska läkemedel och eventuellt kirurgiskt ingrepp.

'Tillförande slyngans syndrom' (eng. Uterovaginal prolapse) är en term som används för att beskriva nedstigningen eller nedsjunkningen av livmodern, slidan och/eller äggledarna från deras normala positioner i kvinnans underliv till ett eller flera steg ner i slidan, vanligtvis orsakad av svag muskulatur eller stödvävnad i bäckenbotten.

'Tillförande slyngans syndrom' (engelska: 'Transposition of the great arteries') är en medfödd hjärtsjukdom där de två stora hjärtartärerna, aortan och pulmonalartären, är felväxlade vid sin utgång från hjärtat. Det innebär att aortan istället för att komma från den vänstra hjärtkammaren kommer från den högra, och pulmonalartären istället för att komma från den högra hjärtkammaren kommer från den vänstra.

Detta medför att syresatt blod från lungorna inte kan transporteras till kroppen och syrefattigt blod från kroppen inte kan pumpas till lungorna för att oxygeneras. Detta leder till cyanos (blåfärgad hud, läppar och naglar) och andnöd direkt efter födseln eller inom de första dagarna av livet.

Transposition of the great arteries är en allvarlig hjärtsjukdom som behöver omedelbar behandling, vanligen genom en operation kallad arterienswap, där aortan och pulmonalartären byts tillbaka till sin normala position.

"Schillingtest" är en nu föråldrad medicinsk tester som användes för att diagnostisera vitamin B12-absorptionsstörningar, till exempel perniciös anemi. Testet mäter förmågan att absorbera oralintaget av radioaktivt markert vitamin B12 från en standardiserad dos, följt av en supplementering med intramuskulärt injicerat icke-radioaktivt vitamin B12. Den efterföljande mängden radioaktivt markerat vitamin B12 i urinen jämförs med referensvärden för att bedöma patientens absorptionsförmåga.

'Schilling test' är en nu föråldrad diagnosmetod som användes för att undersöka absorptionen och transporten av vitamin B12 i kroppen. Testet utvecklades på 1950-talet av den amerikanske läkaren Robert F. Schilling och användes främst för att diagnostisera perniciös anemi, en typ av blodbrist orsakad av brist på intrinsic factor, ett protein som produceras i magtarmkanalen och behövs för att korrekt absorbera vitamin B12.

I Schillingtestet får patienten först ta en oral dos av radioaktivt märkt vitamin B12, vanligen under formen av radiokolmarkerad cyanocobalamin. Sedan samlas urinen upp under en viss tidsperiod och undersöks för nivåerna av radioaktivitet. En hög koncentration av radioaktivitet i urinen antyder att patienten har en normal vitamin B12-absorption, medan en låg koncentration kan indikera en absorptionstörning.

I ett andra stadium av testet ges patienten ytterligare en dos av icke-radioaktivt vitamin B12 tillsammans med intrinsic factor för att ersätta eventuell brist på detta protein. Om patientens absorption och transport av vitamin B12 är normaliserad efter tillförseln av intrinsic factor, kan det antyda att perniciös anemi orsakas av en brist på detta protein.

Schillingtestet har blivit allt mindre vanligt som diagnosmetod på grund av de stränga regleringarna kring användning och hantering av radioaktiva ämnen, samt möjligheten att använda andra, icke-radioaktiva metoder för att diagnostisera perniciös anemi.

Jejunum är den mellersta delen av tunntarmen i människans och andra däggdjurs mag-tarmkanal. Det utgör ungefär två femtedelar av den totala längden på tunntarmen och ligger mellan duodenum (den första tunntarmsdelen) och ileum (den tredje och sista tunntarmsdelen). Jejunum har en viktig funktion i näringsupptagningen, eftersom det är här som de flesta näringsämnen absorberas in i kroppen.

Jejunum är en del av tunntarmen (intestinum tenue) som ligger mellan duodenum (den första delen av tunntarmen) och ileum (den sista delen av tunntarmen). Jejunum är ungefär 2,5 meter långt hos en vuxen människa.

Jejunum har till uppgift att absorbera näringsämnen från maten som passerar genom tarmen. Det har en rik blodförsörjning och ett stort ytväte för att underlätta absorptionen. Jejunums slemhinna är också täckt med små, fingerliknande utskott (villi) som ökar ytan ytterligare.

I jejunum sker också en del av den kemiska nedbrytningen av näringsämnena genom att enzymer från bukspottkörteln (pancreas) och tarmens egen slemhinna bryter ner proteiner, kolhydrater och fetter till mindre molekyler som kan absorberas lättare.

Gastroenterostomi är ett medicinskt tillstånd eller ett ingrepp där en konstgjord förbindelse skapas mellan magen (gastro) och den övre delen av tunntarmen (entero). Detta kan göras genom ett kirurgiskt ingrepp, oftast som en metod för att bypassa en obstruktion eller en sjukdom i magsäcken eller duodenum.

Gastroenterostomi är ett medicinskt tillstånd eller ett ingrepp där en konstgjord förbindelse skapas mellan magen (gastro) och tarmsystemet (entero). Detta kan göras genom ett kirurgiskt ingrepp, där man direkt sys samman magens slemhinna med tarmslemhinnan. Det kan också ske genom en mindre invasiv procedur, som perkutan endoskopisk gastrostomi (PEG), där en slang placeras genom huden och in i magsäcken för att ge näringsstöd.

Denna procedure används ofta när patienten har problem med matspjälkningssystemet, till exempel på grund av obstruktioner eller andra mag-tarmsjukdomar. Det kan också användas för att ge näring till patienter som inte kan äta normalt.