Blod-hjärnbarriär
Hjärna
Evans Blue
Kapillärgenomtränglighet
Genomtränglighet
Claudin-5
Tight Junctions
Hjärnödem
P-glykoprotein
Transcytosis
Endotelceller
Occludin
Biologisk transport
CNS-aktiva medel
Astrocyter
Loperamid
Läkemedelsadministrationssystem
Råttor, Sprague-Dawley
Hjärntumörer
P-glykoproteiner
Mannitol
Zonula Occludens-1 Protein
Centrala nervsystemet
Kärlendotel
Blod-vattenbarriär
Sjukdomsmodeller, djur
Blod-näthinnebarriär
Hjärnischemi
Mikrobubblor
Vävnadsdistribution
Tight Junction Proteins
Plexus choroideus
Hjärninflammation
Läckage av diagnostiska och terapeutiska medel
Möss, inavlade C57BL
Cellmembrangenomtränglighet
Gadolinium-DTPA
Fluorescein
Aquaporin 4
Cerebrospinalvätska
Mediainfarkt
Akridiner
Blod-testikelbarriär
Sonikering
Celler, odlade
Kolradioisotoper
Råttor, Wistar
Hjärnkemi
Transendothelial and Transepithelial Migration
Albuminer
Magnetisk resonanstomografi
Tidsfaktorer
Matrixmetalloproteinas 9
Blod-nervbarriär
Tetrahydroisokinoliner
Dextraner
Möss, knockout
Hjärnhinneinflammation, bakteriell
Pericyter
Mjuk hjärnhinna
Verapamil
Hjärnhinnor
Nervskyddande medel
Hjärnbark
ABC-bärare
Encefalomyelit, autoimmun, experimentell
Membranproteiner
Injektioner, intraarteriella
GLUT1-protein
Blod-luftbarriär
Neuroglia
Kontrastmedel
Modeller, biologiska
Farmaceutiska preparat
Hjärnskador
Hjärnsjukdomar
Multipel skleros
Amprolium
Amyloid beta-Peptides
Sackaros
Fluorescein-5-isotiocyanat
Dos-responskurva, läkemedel
Poloxalen
Kinoliner
Gliom
Biologisk transport, aktiv
Alzheimers sjukdom
Anfall
Hjärnblödning
Kommunikationshinder
Claudin-1
Area postrema
Gliafilamentprotein
Radiojod i serumalbumin
Pepparrotsperoxidas
Slaganfall
Inulin
Mikroglia
Hjärninfarkt
Nervceller
Läkemedelsbärare
Neuroimmunmodulering
Kokulturmetoder
Färger
Inflammation
Råttor, inavlade stammar
Kolsyreanhydras V
Ultraljud
Pikoliner
Mikrodialys
Dibensocykloheptener
Ultraljudsterapi
Nervsystemets sjukdomar
Den medicinska definionen av "blod-hjärnbarriären" (BHB) är ett system av cellmembran som kontrollerar och begränsar utbytet av substanser mellan blodomloppet och centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen). Den består huvudsakligen av endotelceller i de små blodkärlen som försörjer hjärnan, vilka är sammanbundna av täta skrynklor som begränsar vad som kan diffundera över till det omgivande vävnaden. Dessutom finns det en underlagrad basalmembran och glialceller (särskilt astrocyter), vilka bidrar till att upprätthålla och reglera barriärens integritet och funktion.
BHB har till syfte att skydda hjärnan från skadliga substanser, toxiner och patogener som kan finnas i blodet, samtidigt som den tillåter nödvändiga näringsämnen, hormoner och signalsubstanser att passera över för att underhålla och kommunicera med nervcellerna (neuroner). Den här selektiva permeabiliteten gör att BHB är av stor betydelse för hjärnans homeostas och funktion. Vissa sjukdomar, skador och läkemedel kan dock påverka BHBs integritet och leda till en störd hjärnfunktion.
Hjärnan är det centrala nervösa systemets kontroll- och koordineringsorgan. Den består av hjärnbarken (cerebrum), liljan (cerebellum) och förlängda märgen (medulla oblongata), samt flera inre strukturer så som thalamus, hypothalamus och hippocampus. Hjärnan är ansvarig för högre kognitiva funktioner såsom tankeprocesser, minne, språk och medvetandet, samt kontrollerar också kroppens autonoma funktioner som andning, hjärtrytm och kroppstemperatur. Hjärnan är indelad i två hemisfärer och innehåller miljarder nervceller (neuron) som kommunicerar med varandra via nervimpulser för att skapa tankar, känslor, minnen och handlingar.
Evans Blue är ett syntetiskt blått färgämne som används inom medicinen. Det är en sulfonated triarylmethan-föring och har låg toxicitet. När Evans Blue injiceras intravenöst binder det till albuminet i blodplasmån och ger blodet en blå färg. Det används som en markör för att undersöka proteinet albumins diffusionsfördelning i kroppen, till exempel vid studier av blod-hjärnbarriären och andra vävnadsvätskebarriärer.
I en medicinsk kontext kan definitionen av Evans Blue vara: "Ett syntetiskt, sulfonerat triarylmethan-färgämne som används som markör för att undersöka albuminets diffusionsfördelning i kroppen när det injiceras intravenöst. Det ger blodet en blå färg och används ofta inom forskning för att studera blod-hjärnbarriären och andra vävnadsvätskebarriärer."
"Kapillärgenomtränglighet" (i vissa sammanhang även kallat "mikrovaskulär genomslagskraft") är ett medicinskt begrepp som refererar till förmågan hos olika typer av läkemedel att passera igenom kapillärväggarna i kroppen. Kapillärerna är de mycket små blodkärlen som bildar nätverk i alla kroppens vävnader och organ, förutom i hjärtat och lungorna.
Läkemedel kan tas upp av kapillärerna och transporteras till olika delar av kroppen via blodomloppet. Kapillärgenomtränglighet beror på flera faktorer, inklusive läkemedlets molekylstorlek, laddning, lipofilitet (förmåga att lösa sig i fett) och proteinbindningsgrad.
Läkemedel med hög kapillärgenomtränglighet kan passera genom kapillärväggarna lättare och nå högre koncentrationer i omgivande vävnader och celler, vilket kan vara viktigt för att uppnå terapeutisk effekt. Däremot kan hög kapillärgenomtränglighet också öka risken för biverkningar och skada normalt fungerande vävnader.
Det är därför viktigt att utveckla läkemedel med optimal kapillärgenomtränglighet, så att de kan nå målceller effektivt utan att orsaka onödiga skador på kroppen.
"Genomtränglighet" (engelska: "permeability") är ett medicinskt begrepp som hänvisar till hur lätt eller svårt det är för substanser att passera genom en cellmembran, ett organ eller ett kroppssystem. En hög genomtränglighet betyder att substansen kan diffundera relativt enkelt, medan en låg genomtränglighet innebär att det är svårare för substansen att passera igenom.
I samband med läkemedel kan genomträngligheten vara viktig att ta hänsyn till eftersom den påverkar hur snabbt och i vilken omfattning ett läkemedel absorberas, distribueras, metaboliseras och utsöndras i kroppen. En lägre genomtränglighet kan leda till att läkemedlet behöver ges i högre doser eller via andra administrationsvägar för att uppnå den önskade effekten.
Claudin-5 är ett protein som tillhör en grupp av tättpackade proteiner, kända som claudiner, som hjälper till att bilda täta skikt (tight junctions) mellan celler i blodkärlsväggarna. Dessa tätskikt är viktiga för att reglera permeabiliteten och selektivt kontrollera vilka substanser som kan passera genom blodkärlens väggar. Claudin-5, som specifikt uttrycks i centrala nervösa systemets blodkärlsväggar, bidrar till att underhålla blod-hjärnbarriärens integritet och selektivt kontrollerar vilka substanser som kan passera från blodomloppet till hjärnan.
Tight junctions, også kjent som zonula occludens, er en type av kontaktoppløsninger mellom epitellsier og endotellsier i levende væv. De fungerer som barriere som forhindrer passasje av molekyler mellom de sammenkoblede cellene. Tight junctions er komplekse strukturer bestående av transmembrane proteiner, slik som occludin og claudins, som interagerer med hverandre og med cytoplasmatiske proteiner for å stabilisere kontaktoppløsningen. Disse strukturene er viktige for reguleringen av permeabiliteten i epitellsiale barrierer, inkludert tarmsystemet, lungene og hjernen.
Hjärnödem definieras som en patologisk tillstånd där hjärnan infiltreras och swäljs upp av vätska eller andra fluidfyllda strukturer. Det kan orsakas av olika sjukdomar, skador eller störningar i kroppen, såsom förhöjt tryck i kranieventilationssystemet, hjärnblödning, infektion, tumörer eller metabola störningar.
Vid hjärnödem ökar volymen av hjärnbältet, vilket kan leda till ökat intrakraniellt tryck och skada hjärnan genom kompression av nervceller och blodkärl. Symptomen på hjärnödem kan variera beroende på orsaken och svårheten, men de kan inkludera huvudvärk, yrsel, synstörningar, minnesförlust, förvirring, medvetandeförlust och i allvarliga fall till och med koma eller död. Behandlingen av hjärnödem beror på underliggande orsak och kan innefatta medicinsk behandling, kirurgi eller andra terapeutiska metoder.
Kapillärer är mycket små blodkärl med en diameter på omkring 5-10 mikrometer. De återfinns i alla vävnader och organ i kroppen, förutom i hjärtat självt. Kapillärernas främsta funktion är att möjliggöra utbyte av syre, näringsämnen, kolsyra och andra ämnen mellan blodet och de omkringliggande vävnaderna.
Kapillärerna bildar ett nätverk av små kärl som är sammanlänkade med större blodkärl, såsom arterieller och venösa kärl. Arteriell kapillärblod flödar från hjärtat och innehåller syresatt blod. När blodet passerar genom de smala kapillärerna diffunderar syret ut genom kapillärväggarna till de omkringliggande vävnadscellerna, medan kolsyra och andra ämnen diffunderar in i kapillärerna. Venös kapillärblod flödar sedan tillbaka till hjärtat och innehåller nu syrefattigt blod.
Kapillärernas väggar består av endotelceller, som är mycket tunna och platta. Detta gör att det är lätt för ämnen att diffundera genom kapillärväggarna. Kapillärerna har också en mycket stor yta till volym-förhållande, vilket underlättar utbytet av ämnen mellan blodet och vävnaderna.
P-glykoprotein (P-gp) är ett protein som fungerar som en aktiv transportör och hjälper till att pumpa vissa substanser, till exempel läkemedel, ut från celler. Det förekommer naturligt i kroppen och hittas bland annat i cellmembranet hos celler i tarmen, levern, njurarna och hjärnan. P-gp har en viktig funktion i att skydda kroppen från främmande substanser, men kan också påverka hur väl läkemedel absorberas, distribueras och elimineras i kroppen. I vissa fall kan överaktivitet eller underaktivitet hos P-gp leda till resistens mot vissa läkemedel.
Transcytosis är ett transportprocess i celler där en substans transporteras från ena sidan av cellmembranet till den andra. Detta sker genom att substansen fångas upp av endocytos i en del av cellmembranet, varefter vesikeln innehållande substansen transporteras genom cellen och slutligen fusioneras med det ursprungliga cellmembranet på den motsatta sidan. Transcytosen är en viktig mekanism för transport av stora molekyler som proteiner och viruspartiklar genom celler, särskilt i epitel- och endotelceller som bildar barriären mellan olika kroppsdelar.
'Endothelial cells' er de celler som tapiserer binnenrommet av blodkar og lymfekar i kroppen. De danner en barriere mellom det krevende blodet og vævshindren, og spiller en viktig rolle i reguleringen av blodfluks, immunrespons og koagulasjon. Endotelceller er også involvert i reguleringen av diaskevesis, angiogenese og andre fysiologiske prosesser. De produserer også en rekke viktige molekyler som nitrisk oxid, prostacykliner og endotelin, som har vasoaktive, immunmodulerende og sekretoriske funksjoner.
Occludin är ett protein som spelar en viktig roll i skapandet och underhållet av tätta kontakterna, även kallade "tight junctions", mellan celler. Tätta kontakter är komplexa strukturer som hittas i epitel- och endotelceller och de är viktiga för att reglera permeabiliteten av intercellulära skikt, såsom lumen i tarmsystemet eller alveoler i lungorna.
Occludin består av fyra transmembrana domäner, två extracellulära looper och en intracellulär C-terminal domain. Det är den intracellulära domänen som interagerar med andra proteiner för att hjälpa till att stabilisera tätta kontakter. Mutationer i OCCLUDIN-genen har associerats med vissa typer av enteropati, en grupp sjukdomar som orsakas av skada på tarmslemhinnan.
"Biological transport" refererar till de mekanismer och processer som är involverade i förflyttningen av substanser, såsom näringsämnen, hormoner, syre, koldioxid och avfallsprodukter, inom och mellan levande organismers celler, vävnader och system. Det kan ske genom olika mekanismer som diffusion, osmos, aktiv transport, exocyos/endocytos och cirkulation i blod- eller lymfkärl. Biologisk transport är nödvändig för att underhålla homeostas, cellernas överlevnad och funktion, samt kommunikation mellan celler och organ.
'CNS-aktiva medel' refererar till läkemedel eller andra substanser som påverkar Centrala Nervösa Systemet (CNS), inklusive hjärnan och ryggmärgen. Dessa medel kan antingen stimulera eller hämma nervcellernas funktion, beroende på deras mekanism av verkan. Exempel på CNS-aktiva medel är sedativa, stimulanter, antidepressiva, antipsychotiska läkemedel och opiater.
Astrocyter är en typ av stödjecell i centralnervösystemet (CNS), som hjälper till att bilda neuroglia, även känd som nervvävnad. De är den vanligaste typen av glialcell i CNS och spelar en viktig roll i underhåll och funktion av neuroner (nervcellerna).
Astrocyter har många funktioner, inklusive:
1. Underhåll av homeostas: De hjälper till att reglera jonbalansen och näringsomsättningen i den centrala nervsystemet.
2. Buffring av neurotransmittorer: De tar upp och bort neurotransmittorerna efter de har skickat sin signal, för att säkerställa att signalsystemet inte störs.
3. Skydd av blod-hjärnbarriären: De hjälper till att reglera vad som kan passera från blodomloppet in i hjärnan.
4. Stöd av neuroner: De bildar en strukturell stödjande ramverk runt neuronerna och hjälper till att fästa dem på rätt plats.
5. Reparation efter skada: Efter en skada i CNS, kan astrocyter bli reaktiva och bilda ärrvävnad för att skydda omgivande vävnad.
Astrocyter är också involverade i flera sjukdomar som drabbar det centrala nervsystemet, inklusive neurodegenerativa sjukdomar, hjärnskador och cancer.
Loperamid är ett läkemedel som används för att behandla diarré, och det fungerar genom att sakta ner tarmrörelserna och förlänga tiden mellan tarminnehållets passage genom tarmen. Det gör också att tarmväggen blir mer genomsläpplig för vatten, så att mindre vätska förloras i diarréen.
Loperamid är en opioid receptor agonist, men dess effekter på centrala nervsystemet är minimala till nonexisterande vid terapeutiska doser på grund av dålig absorption över blod-hjärnbarriären. Därför används loperamid primärt för att behandla diarré snarare än smärta eller hosta, som andra opioider kan användas till.
Läkemedlet finns under flera varumärken, såsom Imodium och Kaopectate. Det bör användas enligt receptbelagd dosering och under läkares övervakning om det används för längre perioder än några dagar.
'Blodflöde i hjärnan' (cerebral blodflöde) refererar till den totala mängden syresatt blod som cirkulerar genom hjärnans blodkärl (artärer, kapillärer och vener) per tidsenhet. Det cerebrala blodflödet är avgörande för hjärnans funktion och överlevelse, eftersom hjärnan är beroende av ett ständigt tillförande av syre och näringsämnen från blodet.
Normalvärden för cerebralt blodflöde varierar mellan 45 och 55 milliliter per 100 gram hjärnvävnad per minut (ml/100g/min). Det kan mätas noninvasivt med tekniker som transkraniell dopplersonografi, magnetisk resonansangiografi (MRA) eller datoriserad tomografi (CTA), vilka ger information om storleken och formen på de stora hjärnartärerna samt blodflödeshastigheten i dem.
Förändringar i cerebralt blodflöde kan orsakas av olika sjukdomstillstånd, som exempelvis stroke (blodpropp eller blödning i hjärnan), hypotension (låg blodtryck), hypertenision (högt blodtryck), arterioskleros (förträngning av artärerna) och skalltrauma. Dessa förändringar kan leda till neurologiska symtom som huvudvärk, yrsel, synstörningar, svårigheter att tala eller andas, medvetandeförlust och i värsta fall död.
Ett läkemedelsadministrationssystem (LAS) är ett datorsystem som används för att hantera, spåra och kontrollera administrationen av läkemedel till patienter, särskilt inom sjukvården. Detta inkluderar ofta funktioner för att dokumentera patientinformation, skapa och hantera medicinska order, övervaka läkemedelsbehov och inventering, och generera rapporter och analyser. Läkemedelsadministrationssystem används vanligen i kombination med elektroniska patientjournaler och andra datorsystem inom sjukvården för att underlätta säkerheten, effektiviteten och kvaliteten av läkemedelsbehandlingar.
"Mikrokärl" är ett medicinskt begrepp som ofta används för att beskriva de allra minsta blodkärlen i kroppen. Dessa små kärl har en diameter på mindre än 100 micrometer (ett mikrometer är en miljondel av en meter) och är mycket viktiga för att transportera syre, näringsämnen och andra nödvändiga substanser till celler i olika delar av kroppen. Mikrokärlen består av två huvudtyper: arterioler (små grenar av artärer) och kapillärer (de yttersta grenarna av blodkärlsystemet). I kapillärerna sker utbytet av syre, näringsämnen och avfall mellan blodet och cellerna. Efter att ha passerat kapillärerna samlas de små kärlen ihop igen och bildar venuler (små grenar av vener), vilka transporterar det syrefattiga blodet tillbaka till hjärtat.
Sprague-Dawley råtta är en specifik strain av laboratorieråtta som vanligtvis används inom forskning. Denna strain utvecklades under 1920-talet av två forskare, Sprague och Dawley, i USA.
Sprague-Dawley råttor är kända för sin jämna genetiska bakgrund, god hälsa och lätta hantering, vilket gör dem till en populär val för forskning inom områden som farmakologi, toxicologi, beteendevetenskap och cancerforskning. De är också vanliga som subjekt i prekliniska studier av nya läkemedel och andra terapeutiska behandlingar.
Dessa råttor har en genomsnittlig livslängd på två till tre år och väger ungefär 250-500 gram som vuxna. De är också kända för sin fertilitet och stor förmåga att producera avkomma, vilket gör dem lättillgängliga och relativt billiga att använda i forskningssyfte.
En hjärntumör är en abnorm odling av celler i hjärnan som kan vara godartad (benign) eller elakartad (malig). Hjärntumörer kan uppstå från olika typer av hjärnceller eller från strukturer som omger hjärnan. De kan orsaka en rad symtom beroende på var i hjärnan de växer, inklusive huvudvärkar, krämpor, epilepsi, syn- och hörminskningar samt kognitiva problem. Behandlingen kan bestå av kirurgi, strålbehandling och/eller cellgiftsbehandling beroende på typen och graden av tumören.
P-glykoprotein (P-gp) är ett transmembrant protein som fungerar som aktiv transportprotein och pumpar ut främmande substanser, till exempel vissa läkemedel, från celler. Det förekommer naturligt i kroppen och hjälper till att skydda oss mot skadliga ämnen. P-gp kan påverka hur väl olika läkemedel fungerar eftersom det kan minska koncentrationen av läkemedlet i celler där det behövs för att verka. Det kallas också för MDR1 (multidrug resistance protein 1) och är en del av familjen ABC-transporter (ATP-bindande casette-transporter).
Mannitol är ett slags sugarsubstanser som används inom medicinen. Det är en typ av sockeralkohol som kan användas som en osmotisk diuretikum, vilket betyder att det hjälper till att öka urinproduktionen genom att öka mängden vätska i njurarna som passerar ut i urinen.
Mannitol kan ges intravenöst (via en infusion in i en ven) för att hjälpa att reducera trycket inne i hjärnan (intrakraniellt tryck) hos patienter med allvarliga skalltrauman eller andra tillstånd som orsakar ökat intrakranielt tryck. Det kan också användas för att hjälpa att skydda njurarna under operationer där kontrastmedel används, eftersom mannitol kan hjälpa att förhindra skada på njurarna genom att minska mängden kontrastmedel som absorberas av kroppen.
Vanliga biverkningar av mannitol inkluderar ökad törst, uttorkning och ökad urinproduktion. I vissa fall kan det orsaka allvarligare biverkningar som elektrolytrubbningar eller överdosering, särskilt om det ges i för höga doser eller om patienten har några speciella hälsoproblem som gör dem känsligare för dess effekter.
Zonula Occludens-1 (ZO-1) protein är en tätt sammanlänkande (tight junction) protein som spelar en viktig roll i att reglera och upprätthålla cellers barrierfunktion i epitel- och endotelvävnader. Detta protein hör till en grupp av proteiner som kallas för "zonula occludens"-proteiner, och det är ett viktigt strukturellt och funktionellt komponent inom täta stängsel.
ZO-1 protein binder direkt till transmembrana proteiner i den tight junction, såsom klaminin, occludin och junktaderminalprotein 1 (JAM-1), för att hjälpa till att stabilisera och organisera dessa proteiner. Det fungerar också som en ankare för aktinskelettet inne i cellen, vilket bidrar till att mekaniskt stödja och förstärka barrierfunktionen.
Dessutom har ZO-1 protein visat sig ha en roll i intracellulära signaltransduktionsvägar, vilket inkluderar reglering av celldelning, celldifferentiering och cellyttans integritet. Vidare forskning pågår för att undersöka de specifika mekanismerna bakom ZO-1 proteins roll i cellulär reglering och hur dessa insikter kan användas för att utveckla terapeutiska strategier för att behandla olika sjukdomar, till exempel inflammatorisk tarmsjukdom (IBD) och cancer.
"Centralt nervous system (CNS)" är en medicinsk term som refererar till det delområde av nervsystemet som inkluderar hjärnan och ryggmärgen. Detta är den kontrollcentralen för kroppens funktioner, där information bearbetas, sammanbinds och tolkas, och varifrån kommandon skickas ut till resten av kroppen via det perifera nervsystemet (PNS).
Hjärnan är ansvarig för högre mentala processer som tanke, minne, perception, emotion och medvetande, samt kontrollerar andning, hjärtrytm, blodtryck och andra autonoma funktioner. Ryggmärgen löper upp och ner i ryggraden och är ansvarig för att transportera sensoriska signaler till hjärnan och motoriska signaler från hjärnan till musklerna och andra organ.
CNS skyddas av tre höljen, de harbara men porösa meningeala membranerna, som hjälper att hålla det inre miljön stabilt och fri från skada. Dessutom är den omgiven av cerebrospinalvätska (CSF), en klar vätska som agerar som ett buffertämne och skyddar CNS mot stötar och skador.
"Kärlendotel" är ett medicinskt begrepp som refererar till en förträngning eller åderusning i en artär, vilket orsakas av att det bildas ämnen som kalk och fibrös vävnad inne i artärväggen. Detta kan leda till att blodflödet genom artären minskar, och i allvarliga fall kan det orsaka smärta, andningssvårigheter eller hjärtinfarkt beroende på vilken artär som är drabbad. Kärlendotel kan behandlas med mediciner, operationer eller livsförändringar som att sluta röka och ändra kosten.
Den blod-hjärnbarriären, även känd som blod-hjärnvattnenbarriären eller blod-flüssighetsbarriären i hjärnan, är en selektivt permeabel barrière mellan centrala nervsystemets kapillärer och den omgivande extracellulära fluiden. Den består av endotelceller som är sammanbundna av tightsjunctions, vilket begränsar diffusiónen av vissa substanser från blodomloppet till hjärnvävnaden. Den här barriären skyddar hjärnan från toxiner och patogener i blodet och hjälper också till att upprätthålla en konstant miljö för nervceller genom att reglera transporten av näringsämnen, hormoner och andra viktiga molekyler.
"Animal disease models" refer to the use of animals as a tool in biomedical research to study human diseases and their treatments. These models are created by manipulating or breeding animals to develop symptoms or conditions that resemble those seen in humans with specific diseases. The purpose is to gain a better understanding of the pathophysiology, progression, and potential treatment strategies for these diseases. Animal disease models can be generated through various methods such as genetic modification, infectious agents, drugs, or environmental factors. Commonly used animals include mice, rats, zebrafish, rabbits, guinea pigs, and non-human primates. The choice of animal model depends on the specific research question being asked and the similarities between the animal's physiology and that of humans.
Den medicinska definitonen av "blod-näthinnebarriär" (engelska: blood-retinal barrier) är ett system av blodkärl i ögat som reglerar och begränsar diffusionen av substanser mellan blodomloppet och näthinnan (retina). Den består av två delar: det yttre barriärsystemet, som utgörs av tätt sammanflätade endotelceller i de stora blodkärlen (arterioler och veneroler) i näthinnan, och det inre barriärsystemet, som utgörs av celler i pigmentepithelskiktet bakom de mindre blodkärlen (kapillärer) i näthinnan. Dessa två barriärsystem arbetar tillsammans för att skydda näthinnan från skadliga substanser och hålla en konstant miljö för de ljuskänsliga cellerna i näthinnan, som är nödvändiga för synen.
Hjärnischemi (cerebral infarction) är en form av stroke som orsakas av ett blodflödesbrist i hjärnan, vilket leder till att hjärnvävnaden inte får tillräckligt med syre och näringsämnen. Detta kan resultera i cellskador eller död i den drabbade hjärnregionen.
Hjärnischemi kan delas in i två kategorier:
1. Trombotisk ischemisk stroke: Orsakas av en blodpropp (tromb) som bildats i ett av hjärnans artärer eller dess grenar.
2. Embolisk ischemisk stroke: Orsakas av en blodpropp (embolus) som har lossnat från ett annat ställe i kroppen, till exempel hjärtat eller karotisartären, och transporterats med blodflödet till hjärnan där den blockerar en artär.
Riskfaktorer för hjärnischemi inkluderar hög ålder, högt blodtryck, diabetes, rökning, hög kolesterol, övervikt och fysisk inaktivitet. Symptomen på hjärnischemi kan variera beroende på vilken del av hjärnan som är drabbad, men de kan inkludera plötslig svaghet eller förlamning på ena kroppshalvan, problem med talsättet eller förståelsen av språk, synförlust, yrsel, samt plötsliga och starka huvudvärkar.
"Mikrobubblor" är en medicinsk term som refererar till små gasbublor som kan bildas i kroppens vätskor, vanligtvis blodet. Dessa bubbor kan uppstå som ett resultat av olika medicinska behandlingar eller sjukdomsförlopp.
I samband med dyalysbehandling (en typ av blodrening) kan mikrobubblor bildas om luft kommer in i blodet under processen. Detta kallas för aerofaki och kan leda till symtom som yrsel, huvudvärk, andnöd eller i värsta fall stroke eller hjärtinfarkt.
Mikrobubblor kan också uppstå vid behandling med högt tryck luft under operationer, så kallad cavitationsbehandling. Detta kan leda till skador på vävnader och blodkärl.
I vissa fall kan mikrobubblor bildas som en komplikation till sjukdomar som exempelvis lungemboli eller hjärtinfarkt, då små gasbublor kan lossna från klaffarna i hjärtat och cirkulera runt i kroppen.
I allmänhet är mikrobubblor ofarliga om de upptäcks och behandlas tidigt, men i vissa fall kan de leda till allvarliga komplikationer eller skador.
'Vävnadsdistribution' (på engelska: 'tissue distribution') refererar till hur ett ämne, såsom en läkemedelssubstans eller en kemisk förorening, fördelas och distribueras inom olika vävnader i ett levande organism. Detta omfattar hur substansen absorberas, transporteras och utsöndras i kroppen, och hur mycket som ansamlas i varje typ av vävnad. Vävnadsdistributionen påverkas av en rad faktorer, inklusive farmakokinetiska egenskaper hos substansen (som absorption, distribution, metabolism och elimination), samt specifika interaktioner mellan substansen och vävnader eller celler i kroppen. Det är viktigt att förstå vävnadsdistributionen av en substans för att bedöma dess säkerhet, effektivitet och potentiala bieffekter som läkemedel, eller för att utvärdera riskerna relaterade till exponering för kemiska föroreningar.
Tight junction proteins, också kända som occludens-proteiner och claudin-proteiner, är strukturella komponenter i de täta skruvarna (tight junctions) som hittas i epitel- och endotelcellernas laterala membran. Dessa proteiner spelar en viktig roll i regleringen av paracellulär permeabilitet, vilket innebär att de kontrollerar vilka molekyler som kan passera mellan cellerna i ett epitel eller endotel. Tight junction proteins hjälper också till att skapa en barriär mot diffusion av vatten och lösta substanser genom cellerna, och de bidrar till att hålla cellernas membran tätt intill varandra. Dessa proteiner är viktiga för att underhålla celldelningen och integriteten hos epitel- och endotelskikten, och deras funktioner kan påverkas i olika sjukdomstillstånd, inklusive inflammatoriska tarmsjukdomar och cancer.
'Plexus choroideus' er en del av hjernens vannsystem, som består av et kompleks nettverk av blodkar i de fire ventriklerne (huler) i hjernen. Plexus choroideus dannes av specialisierte cellsitter (ependymale celler) som vokser inn i venntriklene og formes til et tett nettverk av blodkar. Dette nettverket er direkte forbundet med det cerebrospinalvæske (CSF), som fyller opp ventriklerne og omgir hjernen og rygmarven. Plexus choroideus er ansvarlig for produksjonen av CSF, som fungerer som en slags kjedebuffert som skaper en beskyttende og næringsrig miljø for centralnervesystemet (CNS).
Hjärninflammation, även känd som encefalit, är ett medicinskt tillstånd där hjärnhinnan eller det inre vävnadslagret i hjärnan blir inflammerat. Det orsakas oftast av infektioner med virus, bakterier eller parasiter, men kan även uppstå som en komplikation till autoimmuna sjukdomar eller efter skalltrauma. Symptomen på hjärninflammation kan variera beroende på vilken del av hjärnan som är inflammerad och hur allvarligt tillståndet är, men kan inkludera feber, huvudvärk, förvirring, minnesförlust, stelhet i nacken, krampanfall och i värsta fall koma. Behandlingen av hjärninflammation beror på orsaken till tillståndet och kan innebära antibiotika, antivirala läkemedel eller immunosuppressiva behandlingar.
Mikrocirkulation definieras som den del av cirkulationssystemet i kroppen som förser de små kapillärerna med blod. Det är den sista fasen av systemisk cirkulation och innebär små artärer, kapillärer och små venösa kärl. Mikrocirkulationen är ansvarig för utbyte av syre, näringsämnen, hormoner och avfall mellan blodet och cellerna i olika vävnader. Den styr även immunförsvaret, inflammation och värmereglering. Problemet med mikrocirkulation kan leda till allvarliga hälsoproblem som hjärtsjukdomar, njursjukdomar, diabetes och neurologiska sjukdomar.
Aminoisoheptanoic acids, eller aminosmörsyror, är en grupp av kemiska föreningar som innehåller både aminogrupper och karboxylgrupper. De är relaterade till isoheptansyra, en mättad fettsyra med sju kolatomer, men har tillagda aminogrupper i olika positioner längs med kolkedjan.
Den specifika betydelsen av "aminoisoheptanoic acids" i en medicinsk kontext är inte klar utan mer information behövs för att ge en precis definition. I allmänhet kan dessa ämnen användas som intermediärer inom kemi och farmakologi, men de kan också ha specifika biokemiska funktioner i levande organismer.
Läckage av diagnostiska och terapeutiska medel refererar till ointentionala utsläpp eller spill av medicinska preparat som används för att ställa diagnoser, behandla sjukdomar eller lindra symtom. Detta kan inträffa under olika omständigheter, såsom felaktig administration, brister i utrustning eller dåligt lagring av mediciner.
Exempel på läckage av diagnostiska medel kan innefatta kontrastmedel som används under bilddiagnostiska tester, såsom datortomografi (CT) eller magnetresonanstomografi (MRT). Om kontrastmedlet läcker ut kan det orsaka skada på huden, vävnaden eller andra organ.
Terapeutiska medel som kan läcka innefattar läkemedel som injiceras eller ges via en infusionslinje. Om en injektionsnål eller en infusionsslang är skadad eller om det finns en felaktig anslutning kan läkemedlet rinna ut och orsaka skada på patienten eller andra personer i omgivningen.
Läckage av diagnostiska och terapeutiska medel kan vara farligt och orsaka allvarliga skador, så det är viktigt att ha rutiner och procedurer i place för att förebygga, upptäcka och hantera läckage så snart som möjligt.
"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används i biomedicinsk forskning. Denna musstam är inavlad och har en homogen genetisk bakgrund, vilket gör dem till ett värdefullt verktyg för att studera genetiska faktorers roll i olika sjukdomar och biologiska processer.
C57BL musen är känd för sin robusta hälsa, lång livslängd och god fertilitet, vilket gör den till en populär stam att använda i forskning. Den har också visat sig vara sårbar för vissa sjukdomar, som exempelvis diabetes och katarakter, vilket gör den till ett användbart djurmodell för att studera dessa tillstånd.
Det finns flera understammar av C57BL musen, såsom C57BL/6 och C57BL/10, som skiljer sig något från varandra i genetisk makeup och fenotypiska egenskaper. Dessa understammar används ofta för att undersöka specifika frågeställningar inom forskningen.
Cell membrane permeability refers to the ability of various substances, such as ions, molecules, or drugs, to pass through the cell membrane. The cell membrane is a lipid bilayer that surrounds the cell and regulates the movement of materials in and out of the cell. The permeability of the cell membrane can be influenced by several factors, including the size and charge of the substance, as well as the presence of specialized transport proteins in the membrane.
In general, small, uncharged molecules can pass through the lipid bilayer of the cell membrane by simple diffusion, while larger or charged molecules require the assistance of transport proteins to cross the membrane. Some substances can also disrupt the integrity of the cell membrane and increase its permeability, allowing for the passive diffusion of otherwise impermeable substances.
Abnormalities in cell membrane permeability have been implicated in a variety of diseases and conditions, including cancer, neurodegenerative disorders, and infectious diseases. Understanding the factors that influence cell membrane permeability is an important area of research with potential applications in drug development, diagnostics, and therapeutics.
Gadolinium-DTPA, också känt som gadopentetat dimeglumin, är ett kontrastmedel som används vid magnetresonanstomografi (MRI) eller magnetkameraundersökningar (MRA). Det består av joner av metallen gadolinium som är kemiskt bundna till en molekyl som kallas DTPA (diethylenetriaminpentaacetat).
Gadolinium-DTPA fungerar genom att absorbera och reflektera radiovågor, vilket gör det möjligt för läkaren att se strukturer i kroppen mer tydligt på en MRI- eller MRA-skanning. Det hjälper också att underlätta diagnostiseringen av sjukdomar och skador i hjärnan, ryggraden, levern, njurarna, lungorna, bröstet, buken, benen och armarna.
Det är viktigt att notera att användningen av gadolinium-baserade kontrastmedel kan vara kopplat till ett sällsynt, men allvarligt tillstånd som kallas nefrogennsystemisk fibros (NSF). NSF är en skada på hud och vävnader som kan uppstå hos patienter med nedsatt njurfunktion efter exponering för gadolinium-baserade kontrastmedel. Därför bör användning av dessa kontrastmedel begränsas till de lägsta möjliga doserna och endast när det är absolut nödvändigt för patienter med nedsatt njurfunktion.
Fluorescein är ett fluorescerande, gulorangefärgat ämne som används inom medicinen, bland annat inom oftalmologi (ögonläkekonst) och i diagnostiska procedurer för att påvisa skador eller abnormaliteter i kroppen.
I oftalmologin används fluorescein ofta som en färgande lösning som droppas in i patientens öga för att underlätta undersökning av ögonytan och det övriga ögonvävnadssystemet. När fluoresceinet exponeras för blått eller ultraviolett ljus lyser det upp med en karakteristisk grönaktig färg, vilket gör att oregelbundenheter och skador i ögonens ytor kan upptäckas och undersökas.
Fluorescein används också inom andra medicinska områden, exempelvis som ett kontrastmedel under flurescensangiografi (en typ av röntgenundersökning) för att visualisera blodkärl och läckage i kroppen. Det kan också användas för att upptäcka skador på huden eller slemhinnor, samt för att undersöka urinvägarna och mag-tarmsystemet.
Aquaporin-4 (AQP4) er en vannkanalprotein som primært forekommer i hjernens og ryggmärkens gliale celler, særskilt astrocyter. AQP4 spiller en viktig rolle i reguleringen av vanntransport og homeostasisk balanse i centralnervøstem systemet (CNS). Det er involvert i glympatiske mekanismer, som hjelper til å fjerne avfall fra CNS, og er også assosiert med patofysiologiske tilstander som cerebral edema og neuroinflammatoriske forhold. AQP4 har også vært studert i forbindelse med reguleringen av excitatorene overledninger i hjernen, selv om dette er en omstridt spørsmål.
Cerebrospinalvätska, på latin called "liquor cerebrospinalis", är en klar, steril och färglös vätska som cirkulerar i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) hos ryggradsdjur, inklusive människan. Den produceras kontinuerligt av specialiserade celler i kilarna, en typ av blodkärl som finns i hjärnbarken. Cerebrospinalvätskan agerar som ett skyddande och näringsfyllt kudde runt hjärnan och ryggmärgen, minskar på så sätt mekanisk skada från stötar och ger en buffertzon för att mildra tryckfluktuationer.
Cerebrospinalvätskan cirkulerar genom subarachnoidalrummet, ett utrymme mellan hårda och mjuka hjärnhinnan, samt i centrala kanaler inne i ryggmärgen. Den cirkulerar sedan upp till hjärnventriklarna, där den till slut återabsorberas till blodomloppet via arachnoidalmembranet och granulationsvävnaden i venösa vener.
En analys av cerebrospinalvätskan kan ge värdefull information om eventuella sjukdomar eller skador på centrala nervsystemet, eftersom vätskan ofta innehåller proteiner och celler som kan vara tecken på olika tillstånd. Lumbarpunktion är en medicinsk procedur där en liten mängd cerebrospinalvätska tas ut från ryggraden för att undersöka dess sammansättning och hitta eventuella sjukdomsmärken.
En mediainfarkt, även kallat arterioskleros eller ateroskleros, är ett tillstånd där det uppstår hårdning och förträngning i artärerna som försörjer kroppens vävnader med syre- och näringsriktig blod. Detta orsakas av en pålagsbildning av fett, kalk och fibros material (plack) inne i artärens väggar. När placken växer kan den delvis eller helt blockera blodflödet genom artären, vilket kan leda till syrebrist och undernäring i de vävnader som förses av den drabbade artären.
I svårare fall kan en mediainfarkt leda till allvarliga komplikationer såsom hjärtinfarkt (om det är hjärtats kärl som är drabbade), stroke (om det är hjärnans kärl) eller gangrän (om det är benens kärl). För att undvika dessa komplikationer är det viktigt att behandla och förebygga mediainfarkt genom livsföringsuppehållanden såsom rökfrihet, motion, balanserad kost och kontroll av andra riskfaktorer som högt blodtryck, hög kolsterol och diabetes.
"Acridine" är en organisk förening som tillhör gruppen heterocykliska aromatiska aminer. Det består av en planär, aromatisk ring med fem kolatomer och en heteroatom ( kväve ) i mitten. Acridin och dess derivat har en varierad biologisk aktivitet och används inom medicinen som läkemedel och fluorescerande markörer. Exempel på acridinderivat som används som läkemedel är kinacrin (antimalariamedel) och ametryptilin (antidepressivt medel).
Den blod-testikelbaraärrän (BTB) är en selektiv barrier som kontrollerar utbyte av substanser mellan blodomloppet och testikelvävnaden. Den består av tätt packade celler, primarily spermatogonier och Sertoli-celler, i seminiferösa tubulerna i testikeln. BTB skyddar testikelvävnaden från skadliga substanser i blodomloppet och hjälper till att underhålla en unik miljö för spermacellers utveckling. Endast vissa små, lipofila molekyler kan diffundera genom BTB, medan större och/eller hydrofila molekyler inte kan passera.
"Sonikering" är ett begrepp som ofta används inom medicinen, speciellt inom områdena laboratoriemedicin och mikrobiologi. Det refererar till en metod för att desinficerings- eller steryliseringsprocess genom att använda ultraljud.
Under sonikeringen skapas ultraljudsvågor som orsakar kavitation, formation och kollaps av små bubblor i vätskan. Denna process genererar energimängder som kan bryta ned och eliminera mikroorganismer, vilket gör sonikering till en effektiv metod för desinfektion och sterylisering av olika typer av material, särskilt inom laboratoriemiljöer.
Det är viktigt att notera att sonikering inte skall förväxlas med autoklavning, som är en annan metod för sterylisering som använder höga temperaturer och tryck istället för ultraljud.
"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.
'Kolradioisotoper' refererer til isotoper (varianter) av kulstof-atomet som har ustabil nucleus og som sender ut ioniserende stråling, noe som gjør dem anvendelige i medisinsk kontekst. Et velkjent eksempel er kulstoff-14 (^14C), som kan brukes i en type radiokarbondatering. I medisinen kan kolradioisotoper brukes til å merke ut forskjellige organismer eller stoffer, slik at de kan følges opp innen kroppen ved hjelp av en gammakamera etter at de er injiserte, inhalert eller ingestert. Dette kan være nyttig i diagnostisk testing for å avdekke for eksempel skjult blodtapt, infeksjoner, tumorer eller andre abnormaliteter.
Wistar rats are a type of albino laboratory rat that are widely used in scientific research. They were first developed at the Wistar Institute in Philadelphia, USA in the early 20th century. Wistar rats are outbred, which means that they have been bred to produce offspring with a high degree of genetic variability. This makes them useful for studies that require a large and diverse population.
Wistar rats are typically used in biomedical research because of their size, ease of handling, and well-characterized genetics. They are also relatively resistant to disease, which makes them a good choice for studies that involve infectious agents. Wistar rats are commonly used in toxicology studies, pharmacology studies, and studies of basic biological processes such as aging, development, and behavior.
Wistar rats are typically larger than other strains of laboratory rats, with males weighing between 350-700 grams and females weighing between 200-400 grams. They have a relatively short lifespan of 2-3 years, which makes them useful for studies of aging and age-related diseases. Wistar rats are also used in studies of cancer, cardiovascular disease, neurological disorders, and other health conditions.
Overall, Wistar rats are a versatile and widely used animal model in biomedical research. Their well-characterized genetics, ease of handling, and resistance to disease make them an ideal choice for many types of studies.
'Hjärnkemi' är inte en etablerad medicinsk term, men det kan vara ett slanguttryck eller ett begrepp som används inom neurovetenskap och psykiatri för att beskriva den biokemiska aktiviteten i hjärnan. Detta kan inkludera studiet av hur olika kemikalier, såsom neurotransmittorer och hormoner, påverkar hjärnans funktion och beteende.
Neurotransmittorerna är kemiska signalsubstanser som överför signaler mellan neuron (hjärnbildande celler) i centrala nervsystemet. Dessa signalsubstanser kan ha effekter på olika mentala processer, såsom sinnesstämning, minne, inlärning och kognition. Exempel på neurotransmittorer är serotonin, dopamin, noradrenalin och GABA (gamma-aminobutyriska syra).
Hormoner är också kemiska signalsubstanser som kan påverka hjärnans funktion. De frisätts ofta från endokrina körtlar och cirkulerar i blodet innan de når målceller, inklusive neuron. Hormoner kan ha effekter på sinnesstämning, kognition, minne och andra mentala processer. Exempel på hormoner som påverkar hjärnans funktion är östrogen, testosteron, kortisol och insulin.
I en bredare betydelse kan 'Hjärnkemi' också syfta på den biokemiska grunden för mentala tillstånd och sjukdomar, inklusive neuropsykiatriska störningar som depression, ångest, schizofreni och autism. Denna forskningsområde undersöker hur genetiska faktorer, livsförhållanden och miljöfaktorer påverkar hjärnans biokemi och hur detta kan leda till olika mentala tillstånd.
Transendothelial migration (TEM) och transepithelial migration (TEpM) är två närbesläktade biologiska processer som involverar cellrörelser genom endotelet eller epitelet, respektive. Dessa processer är viktiga för olika fysiologiska och patofysiologiska processer, såsom immunresponser, cancer-metastaser och läkemedelsabsorption.
Transendothelial migration (TEM) definieras som den process där celler, till exempel vita blodkroppar (leukocyter), passerar genom endotelcellerna som bildar kapillärväggarna i blodkärlen för att nå vävnader och utföra sina funktioner. Denna process är kritisk för immunresponsen, eftersom det tillåter vita blodkroppar att ta sig ut från blodomloppet och in i vävnaden där de kan bekämpa infektioner och inflammation.
Transepithelial migration (TEpM) är en process där celler, ofta epitelceller, passerar genom ett epitelet, som t.ex. i tarmslemhinnan eller luftvägarna. Denna process kan vara involverad i normala fysiologiska processer såsom ämnesupptag och celldifferentiering, men den kan också spela en roll i patologiska tillstånd som cancer-metastaser och inflammatoriska reaktioner.
Sammantaget är transendothelial migration (TEM) och transepithelial migration (TEpM) viktiga biologiska processer som involverar cellrörelser genom endotelet eller epitelet, respektive. Dessa processer kan ha både fysiologiska och patofysiologiska konsekvenser och är därför ett område av forskning med stort potentialt för att utveckla nya terapeutiska strategier för att behandla olika sjukdomar.
Albumin är ett protein som syntetiseras i levern och är den mest förekommande proteinet i blodplasmatan. Albuminet har flera viktiga funktioner, bland annat hjälper det att reglera vätskan i kroppen genom att hålla vätskan inne i blodkärlen och transporterar olika substanser, som hormoner, fettsyror och läkemedel, runt i kroppen.
Albuminets koncentration i blodplasman kan användas som ett mått på leverfunktionen och proteinbalansen i kroppen. Låga värden av albumin i blodet (hypoalbuminemi) kan vara ett tecken på en sjuklig förlust av protein, exempelvis vid njursjukdom eller inflammation, medan höga värden (hyperalbuminemi) kan förekomma vid förhöjd proteinproduktion i levern.
Magnetisk Resonansstomografi (MRI), även kallat Kärnmagnetisk Resonans (NMR) är en icke-invasiv diagnostisk bildgebande teknik som använder starka magnetiska fält och radiovågor för att producera detaljerade bilder av inre strukturer och funktioner i kroppen.
Under en MRI-undersökning placeras patienten i en tunn, rörlig bädd som glider in i en tunnelformad magnetisk resonansscanner. Scannern genererar ett starkt magnetfält som får protonerna (atomkärnor) i kroppens vätskor att orientera sig parallellt med magnetfältet. Radiovågor används sedan för att störa denna orientering, och när radiovågorna stängs av återgår protonerna till sin ursprungliga position. Detta ger upphov till en svagt elektromagnetiskt fält som detektorer i scannern kan uppfatta och tolka för att skapa två- eller tredimensionella bilder av kroppens inre.
MRI används vanligtvis för att undersöka mjuka vävnader, såsom hjärnan, ryggraden, muskler, ligament och inre organ, och är speciellt användbar för att upptäcka skador, inflammationer, tumörer och andra avvikelser.
I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:
1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.
I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.
Matrix metalloproteinase 9 (MMP-9) är ett enzym som tillhör en grupp av enzymer som kallas matrix metalloproteinaser (MMPs). Dessa enzymer är involverade i nedbrytningen och omstruktureringen av extracellulär matrix, det vill säga det stödjeväv som finns mellan celler. MMP-9 är specifikt inblandat i nedbrytningen av typ IV collagen, ett protein som utgör en viktig del av basalmembranet, en tunn yttre skikt av extracellulär matrix som fungerar som en barriär och stödjeväv runt blodkärl och andra strukturer. MMP-9 produceras främst av celler i det immunsystemet, såsom neutrofila granulocyter (en typ av vit blodcell), men kan också produceras av andra celltyper som till exempel cancerceller. Enzymets aktivitet är nödvändig för normal fetal utveckling och vuxen homeostas, men ökad aktivitet av MMP-9 har associerats med flera sjukdomstillstånd, till exempel cancer, autoimmuna sjukdomar och neurologiska sjukdomar.
Den blod-nervbarariären (eller "blod-hjärnbarriären") är en selektiv barrière som skyddar centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) från skadliga substanser i blodomloppet, samtidigt som den tillåter nödvändiga närings- och syremolekyler att passera. Den består av speciella endotelceller i kapillärväggarna som är förenade med täta junctioner och omgivna av glialceller, särskilt astrocyter. Dessa celler reglerar aktivt transporten av olika substanser mellan blodet och nervcellerna (neuronerna) i hjärnan. Den blod-nervbarariären bidrar därmed till en skyddande och kontrollerad miljö för nervsystemets funktion och integritet.
Elektrisk impedans (Z) är ett begrepp inom elektrotekniken och definieras som det komplexa motståndet i en elektrisk krets. Det består av två delar: resistans (R) och reaktans (X). Reaktansen kan ytterligare delas upp i induktiv reaktans (XL) och kapacitiv reaktans (XC). Impedansen är relaterad till frekvensen av den växelström som passerar igenom kretsen. Den kan uttryckas med hjälp av följande formel:
Z = R + jX
där j är den imaginära enheten. Impedansen mäts i enheten Ohm (Ω).
Tetrahydroisoquinoliner (THIQ) är en typ av kemisk förening som innehåller en tetrahydroisoquinolinring. De kan vara naturligt förekommande eller syntetiska och har identifierats i vissa läkemedel, droger och livsmedel. Vissa THIQ-föreningar har visat sig ha potential som läkemedel mot olika sjukdomar, medan andra kan vara neurotoxiner och bidra till utvecklingen av neurologiska störningar såsom Parkinson's sjukdom. THIQ-föreningar kan bildas i kroppen genom metabolismen av aminosyror som tyrosin och fenylalanin, eller genom direkt intag av exogena källor som alkohol och opiater.
Dextraner är en typ av polysackarider, som består av en lång kedja av sockermolekyler som är sammanlänkade med varandra. De kan ha olika molekylmassor och sönderdelas av vissa enzymer i kroppen. Dextraner används inom medicinen, bland annat för att minska blodets viskositet och för att behandla svullnad efter skador eller operationer. De kan också användas som kontrastmedel under bilddiagnostiska undersökningar. Dextraner är normalt ofarliga, men i sällsynta fall kan de orsaka allergiska reaktioner eller andra biverkningar.
"Knockout mus" är en typ av genetiskt modifierade möss som saknar en viss gen som normalt finns i deras kroppar. Denna gen inaktiveras eller "knockas ut" med hjälp av tekniker som ger forskare möjlighet att studera funktionen hos den specifika genen och hur den påverkar olika fysiologiska processer i kroppen. Detta kan vara användbart för att undersöka samband mellan genetiska faktorer och sjukdomar, läkemedelsverkan och biologiska processer.
Bakteriell hjärnhinneinflammation, även känd som bakteriell meningit, är en allvarlig infektion som orsakas av bakterier som penetrerar hjärnhinnorna, de membraner som omsluter hjärnan och ryggmärgen. Den vanligaste orsaken till bakteriell hjärnhinneinflammation är meningokocker (Neisseria meningitidis), streptococcus pneumoniae (pneumokocker) och haemophilus influenzae type b (Hib).
Infektionen orsakar inflammation av hjärnhinnorna, särskilt den yttre hjärnhinnan (pia mater) och den spinnkörtel-liknande inre hjärnhinnan (arachnoidea), samt kan leda till allvarliga komplikationer som hjärnskador, döva ställen, amputationer och i värsta fall död. Symptomen på bakteriell hjärnhinneinflammation kan inkludera plötslig feber, stark huvudvärk, kräkningar, muskelvärk, trötthet, stel nacke, ljuskänslighet, förvirring och ibland ett rödaktigt eller purpurfärgat utseende på huden (meningokockhinneinflammation).
Behandlingen av bakteriell hjärnhinneinflammation består vanligen av antibiotika, intravenöst fluidersättning och ibland kirurgiskt avlägsnande av infekterat vävnad. För att förebygga bakteriell hjärnhinneinflammation rekommenderas vaccinationer mot de vanligaste orsakerna till sjukdomen, särskilt för barn och äldre eller andra personer med försvagat immunsystem.
Pericyter är en typ av cell som omger kapillärer, de minsta blodkärlen i kroppen. De sitter fast på kapillärernas yttre vägg och hjälper till att stödja och skydda dem. Pericyter har också en viktig funktion i regleringen av blodflödet genom att kontrahera (krympa) eller relaxera, vilket påverkar kapillärernas diameter. Dessutom deltar pericyter i angiogenesen, det vill säga tillväxten av nya blodkärl från befintliga. Pericyter har också potential att differensiera till andra celltyper, såsom fett- och muskelceller.
Den medicinska termen för "mjuk hjärnhinna" är "pia mater". Pia mater är den inre och mest känsliga av de tre hinningarna som omger hjärnan och ryggmärgen. Den består av ett tunnt, transparent lager av bindväv och är riktat blodkärl. Pia mater följer med när hjärnbarken skjuter ut små utskott (så kallade gyri) och sänkor (sulci), vilket gör att den formar en kontinuerlig yta tillsammans med hjärnbarken. Den skyddar och näringar hjärnan genom att tillhandahålla blod till hjärnvävnaden.
Verapamil är ett läkemedel som tillhör gruppen kalciumkanalblockerare. Det används vanligen för behandling av olika hjärt- och kärlsjukdomar, såsom hypertension (högt blodtryck), angina pectoris (svårigheter att andas vid ansträngning på grund av syrgasbrist i hjärtat) och vissa typers arrhythmier (hjärtfrekvensrubbningar).
Verapamil fungerar genom att blockera de kalciumkanaler som finns i muskelcellerna i hjärtats blodkärl och i dess kamrar. Detta orsakar en avslappnande effekt på musklerna, vilket leder till sänkt blodtryck och minskad arbetskraft på hjärtat. Som ett resultat kan det hjälpa att förhindra eller behandla smärtsamma anginalepisoder och andra symtom relaterade till hjärt- och kärlsjukdomar.
Läkemedlet ges vanligen som tablett, men kan också ges som intravenös injektion i vissa fall. Det bör endast användas under läkarövervakning eftersom det kan ha allvarliga biverkningar vid överdosering eller vid kombination med andra vissa läkemedel.
Hjärnhinnor, även kallade meninges, är de membran som omsluter och skyddar hjärnan och ryggmärgen. Det finns tre hjärnhinnor: dura mater, arachnoidea mater och pia mater. Dura mater är den yttersta hjärnhinnan och är tjock och stark. Arachnoidea mater är den mellersta hjärnhinnan och har ett spindelvävsliknande utseende. Pia mater är den innersta hjärnhinnan och är mycket tunn och följer nära hjärnbarkens kontur.
Dessa hjärnhinnor har olika funktioner, men deras huvudsakliga uppgift är att skydda hjärnan och ryggmärgen från skada, förse dem med näring och transportera avfallsprodukter bort ifrån dem. De tillåter också förflyttningar av hjärnan inom kraniet utan att det skadas.
'Nervskyddande medel' är ett samlingsbegrepp för läkemedel som används för att skydda nervsystemet från skada. Dessa kan användas för att behandla eller förebygga olika tillstånd, såsom neurodegenerativa sjukdomar (till exempel Parkinson eller Alzheimers sjukdom), skador på nervsystemet orsakade av kemikalier, infektioner eller trauma.
Exempel på nervskyddande medel inkluderar:
1. Antioxidanter: Dessa är substanser som skyddar celler, inklusive nervceller, från skada orsakad av fria radikaler. Exempel på antioxidanter som används som nervskyddande medel är vitamin E, vitamin C och selen.
2. Neurotrofiska faktorer: Dessa är proteiner som främjar tillväxten, underhållet och överlevnaden av nervceller. Exempel på neurotrofiska faktorer som används som nervskyddande medel är glial cell linjära neurotrofin-3 (GDNF) och brain-derived neurotrophic factor (BDNF).
3. Kalciumkanalblockare: Dessa är läkemedel som blockerar inträdandet av kalcium i nervceller, vilket kan hjälpa att skydda nervceller från excesiv aktivering och skada. Exempel på kalciumkanalblockare som används som nervskyddande medel är nimodipin och flunarizin.
4. Anti-inflammatoriska medel: Dessa kan hjälpa att reducera inflammation i nervsystemet, vilket kan bidra till skyddandet av nervceller. Exempel på anti-inflammatoriska medel som används som nervskyddande medel är kortikosteroider och minocyklin.
5. Antioxidanter: Dessa kan hjälpa att reducera oxidativ stress i nervsystemet, vilket kan bidra till skyddandet av nervceller. Exempel på antioxidanter som används som nervskyddande medel är vitamin E och N-acetyl-L-cystein (NAC).
Det är värt att notera att många av dessa läkemedel fortfarande befinner sig i tidiga stadier av utveckling och behöver ytterligare studier för att fastställa deras säkerhet och effektivitet som nervskyddande medel.
'Hjärnbark' är ett medicinskt begrepp som refererar till den yttre vävnadslagern av hjärnan, även känd som cerebral cortex. Den består av nervceller och deras utskott (axoner och dendriter) och är indelad i olika områden med specifika funktioner, såsom sensoriska, motoriska och kognitiva funktioner. Hjärnbarken är den del av hjärnan som är involverad i högre mentala processer, inklusive tankeprocesser, minne, perception, språk och medvetande.
Injektioner, intravenösa (IV) är en medicinsk procedur där ett läkemedel eller en fluid direkt införs in i en ven med hjälp av en injektionsnål. Detta görs vanligtvis med en injektionsspruta eller en infusionsset, som till exempel en intravenös kateter.
Intravenösa injektioner används ofta när det behövs snabb påverkan av läkemedlet i kroppen, då absorptionen via magsäcken undviks och läkemedlet istället kommer direkt in i blodomloppet. Det kan vara speciellt användbart vid akuta tillstånd, smärtlindring, eller när patienten har svårigheter att svälja.
Säkerheten är viktigt vid intravenösa injektioner, och rutinmässiga procedurer bör följas för att minimera komplikationer som infektioner eller skador på venerna.
"ABC-bärare" är ett medicinskt begrepp som står för "Acetylgrupp-bindande proteiner", även kända som "Acetyltransferaser". Dessa enzymer har förmågan att överföra en acetylgrupp från en donator, ofta en acetyl-koenzym A (acetyl-CoA), till ett acceptorprotein eller en annan biomolekyl.
Acetyltransferaser spelar en viktig roll i olika cellulära processer, såsom reglering av genuttryck, metabolism och cellsignalering. I synnerhet, histonacetyltransferas (HAT) är en undergrupp av ABC-bärare som specifikt överför acetylgrupper till histonproteiner i kromatin, vilket leder till förändringar i kromatinstrukturen och genuttryck. Dysfunktion eller oreglerad aktivitet hos ABC-bärare har visats vara involverade i patofysiologiska processer som relateras till många sjukdomstillstånd, inklusive cancer, neurodegenerativa sjukdomar och metaboliska störningar.
"Autoimmune Experimental Encephalomyelitis" (EAE) er en laboratoriemodell for å afterskaffe symptomer som likner dem man ser ved flere typer av autoimmune demyeliniserende sykdommer, særlig multippel sklerose (MS). Dette er en inflammatorisk demyeliniserende sykdom der nervesjelelegemer i centralnervøssystemet angripes og ødeles av eget immunsystem.
I denne modellen induceres en autoimmun respons mot myelinsheath-antigener, ofte ved injektion av emulsioner som inneholder disse antigener i forening med stoffer som fremmer immunrespons (adjuvans). Dette resulterer i en inflammatorisk reaksjon i centralnervøssystemet og demyelinisering, som igjen fører til neurologiske symptomer som svært, svingende gang, muskelsvakhet, koordinationsforstyrrelser og sensoriske forstyrrelser.
EAE er en viktig forskningsmodell for å forstå patofysiologien til autoimmune demyeliniserende sykdommer og for å teste mulige behandlinger. Selv om modellen ikke helt kan efterligne alle aspekter ved MS eller andre demyeliniserende sykdommer, er den allikevel en viktig del av forskningen på området.
"Diseases of the central nervous system" refer to a group of medical conditions that affect the brain and spinal cord, which together make up the central nervous system (CNS). These diseases can be caused by various factors, including genetics, infections, injuries, tumors, and degenerative processes.
Examples of CNS diseases include:
1. Multiple sclerosis: a chronic autoimmune disease that affects the myelin sheath surrounding nerve fibers in the brain and spinal cord.
2. Alzheimer's disease: a progressive neurodegenerative disorder that causes memory loss, cognitive decline, and behavioral changes.
3. Parkinson's disease: a degenerative disorder of the central nervous system that affects movement and coordination.
4. Epilepsy: a chronic neurological condition characterized by recurrent seizures.
5. Amyotrophic lateral sclerosis (ALS): a progressive neurodegenerative disease that affects nerve cells in the brain and spinal cord, leading to muscle weakness, paralysis, and respiratory failure.
6. Meningitis: an infection of the membranes surrounding the brain and spinal cord.
7. Brain tumors: abnormal growths of cells in the brain that can be benign or malignant.
8. Stroke: a sudden interruption of blood flow to the brain, causing damage to brain tissue.
9. Huntington's disease: a genetic disorder that causes progressive degeneration of nerve cells in the brain, leading to cognitive decline and movement disorders.
10. Spinal cord injuries: damage to the spinal cord caused by trauma or injury, resulting in loss of motor function, sensation, or both.
Membranproteiner är proteiner som är integrerade i eller associerade med cellmembran, såsom plasma membran, mitokondriella membran och endoplasmatiska retikulums membran. De kan vara inkorporerade i lipidbilagan i membranet eller fäst vid ytan av membranet. Membranproteiner utför en rad viktiga funktioner, såsom transport av molekyler över membranet, signaltransduktion och cellytiska processer som celladhesion och celldelning. Enligt en uppskattning utgör membranproteiner upp till 30% av det proteomika landskapet hos eukaryota celler. Membranproteiner kan delas in i tre kategorier baserat på deras struktur och funktion: transmembrana proteiner, bitmembrana proteiner och GPI-ankrade proteiner.
Intraarteriell injection (IA) är en medicinsk procedur där en substans injiceras direkt in i en artär. Detta görs vanligtvis med hjälp av en nål och en infusionssett. Injektionen kan vara antingen diagnostisk eller terapeutisk.
Diagnostiska intraarteriella injektioner används ofta för att utföra angiografi, ett undersökningsmetod som ger en detaljerad bild av kärlens struktur och funktion. Kontrastmedel injiceras in i artären för att göra kärlen synliga på röntgenbilder.
Terapeutiska intraarteriella injektioner används ofta för att leverera höga koncentrationer av läkemedel direkt till en specifik del av kroppen. Detta kan vara användbart vid behandling av vissa cancerformer, där läkemedlen kan ges i högre doser än vid vanlig intravenös administration och med mindre biverkningar.
Intraarteriella injektioner bör endast utföras av skickliga och träna sjukvårdspersonal, eftersom det finns en risk för allvarliga komplikationer om injektionen utförs felaktigt. Dessa komplikationer kan inkludera bland annat blodproppar, infektioner och skador på nerver eller kärl.
GLUT1-proteinet, også kjent som slikket transporterer glukoseovergangen over cellmembranet, er ein typ av glukosetransporterprotesjein som fungerer som en kanal for glukosen til å unngå direkte kontakt med vann og lipider i cellemembranet. GLUT1-proteinet er nøkkelest i transporten av glukose fra blodet til hjernen over blod-hjernebarrieren. Dette proteinet er også viktig for glukosetransport i andre typer celler, som røde blodceller og plasmacellene i tarmsystemet. GLUT1-proteinet er kodet av genen SLC2A1.
Den blod-luftbarariären (alveolokapillärbarriären) är en mycket tunn membran i lungorna som separerar blodet i kapillärerna från luften i alveolerna. Den består av ett endotelcellskikt, en basalmembran och ett epitelellcellskikt med typ II celler och typ I celler. Oxygenering (syreupptagning) och deoxygenering (koldioxidavsättning) sker över denna barriär genom diffusion.
Intraventrikulära injektioner är en medicinsk procedur där ett läkemedel eller annan substans direkt införs in i en av de laterala ventriklarna i hjärnan, vanligtvis som en del av behandlingen av centrala nervösa system (CNS) störningar som hydrocefalus eller cerebral sjukdom.
Denna typ av injektioner kräver ofta specialiserad medicinsk utrustning och skicklighet, eftersom den innebär att en tunn nål införs genom kraniet och insätts i det specifika området i hjärnan. Det är viktigt att notera att intraventrikulära injektioner är en invasiv procedur och medför vissa risker, inklusive infektion, blödning och skada på hjärnan eller nervsystemet. Dessa risker måste vägas upp mot potentiala fördelar av behandlingen innan en sådan procedur genomförs.
Neuroglia, även känt som glial cells, är stödjevävnad i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) hos djur. De utgör ungefär hälften av hjärnbalansens volym och har länge antagits vara passiva underhållsceller, men nyligen forskning visar att de också kan ha en aktiv roll i informationsprocesseringen.
Det finns fyra huvudtyper av neuroglia: astrocyter, oligodendrocyter, ependymceller och mikrogliaceller. Astrocyter är de vanligaste glialcellerna och hjälper till att underhålla neuroner, reglera transmissionen av signalsubstanser i synapsen och underhåll och reparera hjärnan efter skada. Oligodendrocyter producerar myelin som isolerar axoner (långa utskott från neuroner) och ökar nervimpulsens hastighet. Ependymceller liner ventrikelsystemet, en serie håligheter i hjärnan fyllda med cerebrospinalvätska, och hjälper till att producera den vätskan. Mikrogliaceller är immunförsvarsceller som hjälper till att försvara nervsystemet mot infektioner och skador.
'Kontrastmedel' är inom medicinen ett medel som används under bilddiagnostiska undersökningar, såsom röntgen, datortomografi (CT) och magnetresonanstomografi (MRT), för att förbättra kontrasterna mellan olika vävnader eller strukturer inne i kroppen. Detta gör det möjligt att klarare definiera och urskilja olika sjukdomar, skador eller avvikelser.
Kontrastmedlen kan vara baserade på olika substanser, beroende på vilken typ av undersökning som skall utföras. Vid röntgenundersökningar använts ofta jodbaserade kontrastmedel, medan gadoliniumbaserade kontrastmedel är vanliga under MRT-undersökningar.
Det är viktigt att notera att vissa individer kan ha allergiska reaktioner på vissa typer av kontrastmedel, och det är därför viktigt att informera personalen om eventuella allergihistorik eller andra hälsoproblem innan undersökningen genomförs.
Biological models är matematiska eller datorbaserade representationer av biologiska system, processer eller fenomen. De används inom forskning för att simulera, analysera och förutsäga beteendet hos komplexa biologiska system, som exempelvis celler, organ, populationer eller ekosystem. Biological models kan vara mekanistiska (baserade på förståelse av underliggande mekanismer) eller empiriska (baserade på experimentella observationer och korrelationer). Exempel på biologiska modeller inkluderar systemdynamikmodeller, differentiall equations-modeller, agentbaserade modeller och neuronala nätverksmodeller.
Ett farmaceutiskt preparat är en formulerad substans eller en kombination av substanser för therapeutisk eller prosaiskt bruk, som är framställd enligt god farmaceutisk praxis (GFP) av en auktoriserad och regleringsmyndighetsgodkänd farmaci. Preparatet kan vara i olika farmaceutiska formuleringar, såsom tablettform, kapslar, salvor, lozenges, droppar eller injicerbara lösningar. De aktiva ingredienserna och eventuella excipienter (tillsatsmedel) är specificerade i en farmakopé, som innehåller standardiseringskrav för läkemedelskvalitet. Preparatet kan vara receptbelagt eller över-the-counter (OTC), beroende på dess indikation och potentiala risker och biverkningar.
Immunohistochemistry (IHC) är en teknik inom patologi och histologi som kombinerar immunologiska metoder med mikroskopisk observation för att visualisera specifika proteiner eller antigener i celler eller vävnader. Denna teknik använder sig av specifika antikroppar som är markerade med en fluorescerande markör eller en enzymatisk reaktion, vilket gör det möjligt att lokalisera och identifiera olika typer av celler och strukturer inuti ett vävnadsprov. IHC används ofta som en diagnosmetod inom klinisk medicin för att ställa diagnoser på olika slags cancersjukdomar och andra sjukdomar som är relaterade till specifika proteiner eller antigener.
Hjärnskada (traumatisk hjärnskada) definieras som skada på hjärnan orsakad av ett yttre våld. Det kan vara olyckor, fall, trafikolyckor, våld eller sportrelaterade skador. Hjärnskador kan variera från milda, som en hjärnskakning, till allvarliga, som komatoskada eller dödsfall. Symptomen på en hjärnskada kan variera beroende på vilken del av hjärnan som skadats och hur allvarlig skadan är. Symptomen kan inkludera minnesförlust, koncentrationssvårigheter, irritabilitet, humörsvängningar, huvudvärk, yrsel, svårt att tala eller svälja, och i allvarliga fall kan det leda till förlamning, medvetandeförlust eller dödsfall.
Hjärnsjukdomar är en övergripande term för sjukdomar som drabbar hjärnan och kan påverka dess struktur, funktion eller kemi. Detta inkluderar en bred varierad palett av tillstånd, från neurodegenerativa sjukdomar som Alzheimers sjukdom och Parkinson sjukdom, till stroke, hjärntumörer, multipla skleros, epilepsi, mentala ohälsa som schizofreni och depression, samt neurologiska störningar som autism och ADHD. Hjärnsjukdomar kan orsakas av genetiska faktorer, infektioner, trauma, livsstilsfaktorer eller okända orsaker. Symptomen varierar beroende på vilken typ av hjärnsjukdom det rör sig om, men kan inkludera minnesförlust, förändringar i kognition, motoriska störningar, smärta, sinnesförluster och beteendeförändringar.
Multiple sklerosis (MS) är en autoimmun sjukdom som påverkar centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen). Sjukdomen orsakas av att kroppens immunförsvar angriper och skadar myelin, den täckning som skyddar nerverna. När myelin skadas bildas ärr (skleroser) på nerverna, vilket förhindrar att nervimpulser kan överföras effektivt. Detta leder till en rad symtom som kan variera i allvarlighet och inkludera bland annat synproblem, muskelsvaghet, känselbortfall, balans- och koordinationssvårigheter, samt problem med tala och minne. MS är en kronisk sjukdom som ofta varierar över tid i sin aktivitet och kan leda till progressiv funktionsnedsättning.
Amprolium är ett anti-kokcidiemedel som används främst vid behandling av kycklingar och andra hönsfåglar. Det verkar genom att hämma thiamin (Vitamin B1) absorptionen i kokcidiesparaten, vilket orsakar en thiaminbrist hos parasiten och dödar den. Amprolium ges ofta som en del av en preventiv behandlingsstrategi för att förhindra kokcidios, särskilt i områden där parasiten är vanlig.
Läkemedlet kan ges som ett medel till föda eller vatten och finns i olika former, såsom pulver, tabletter eller koncentrerad lösning. Doseringen och behandlingslängden beror på art, vikt och allmäntillstånd hos fågeln, samt typ och svårighetsgrad av kokcidiosinfektionen.
Det är viktigt att följa djurvårdsinstruktioner och rekommenderade doseringar noga när man ger Amprolium till sina fåglar, för att undvika överdosering och biverkningar som kan vara farliga för deras hälsa.
Amyloid beta-peptides (Aβ) are small protein fragments that are derived from the larger amyloid precursor protein (APP). APP is a transmembrane protein that is expressed in many tissues, including the brain. In the brain, APP can be cleaved by enzymes called secretases to produce several different peptides, one of which is Aβ.
Aβ peptides can vary in length, but the most common forms are 40 and 42 amino acids long, referred to as Aβ40 and Aβ42, respectively. These peptides have a tendency to misfold and aggregate into beta-sheet structures, forming insoluble fibrils that deposit as plaques in the brain. The accumulation of these plaques is a characteristic feature of Alzheimer's disease (AD), and it is believed that the aggregation and deposition of Aβ play a central role in the development and progression of this disorder.
The exact mechanisms by which Aβ contributes to AD are not fully understood, but it is thought that the accumulation of these peptides leads to neurotoxicity, inflammation, and oxidative stress, which ultimately result in the death of neurons and cognitive decline. Therefore, understanding the biology of Aβ and developing strategies to target its production, aggregation, and clearance are important areas of research in the search for new treatments for AD.
Saccharose, ofta kallat sackaros, är ett disacharid som består av två monosackarider, glukos och fruktos, som är kopplade till varandra via en glykosidbindning. Saccharose förekommer naturligt i många sockerrika livsmedel, såsom sockerbetor, sockerrör och flera olika frukter. När vi äter livsmedel som innehåller saccharose spjälkas det upp av vår kropp till glukos och fruktos, vilka kan användas som energikälla.
Fluorescein-5-isotiocyanat (FITC) är ett fluorescerande markeringsmolekyul som används inom biomedicinsk forskning. Det är en förening av fluorescein, ett fluorescerande pigment, och isotiocyanatgruppen, vilket gör det möjligt att koppla FITC till antikroppar eller andra proteiner för att specificera målproteinet i celler eller vävnader. När FITC exciteras med ljus av en viss våglängd (t.ex. blått ljus) kommer det att emittera ljus av en annan våglängd (t.ex. grönt ljus), vilket gör att man kan studera dess subcellulära distribution och interaktioner med andra molekyler.
En dos-respons kurva är en grafisk representation av hur effekten av ett läkemedel varierar beroende på dosen. Kurvan visar den önskvärda effekten som ökar med ökande dos, tills en toppnivå nås där ytterligare ökning av dosen inte ger någon extra effekt. Vid högre doser kan läkemedlet bli skadligt och orsaka biverkningar, vilket resulterar i att kurvan börjar dalande.
Den optimala dosen av ett läkemedel är ofta den lägsta effektiva dosen som ger önskad terapeutisk effekt med minsta möjliga risk för biverkningar. Dos-respons kurvor används ofta vid utformning och planering av kliniska prövningar för att fastställa läkemedels säkerhet, effektivitet och optimal dosering.
Poloxaler är en typ av nonionisk surfaktant, som består av en central hydrofob (vattenavvisande) block av polypropylenoxid (PPO) flankerat av två hydrofila (vattenlösliga) block av polyetylenglykol (PEG). Den kemiska formeln för poloxaler är (PEO-PPO-PEO).
Poloxalers amfipila egenskaper, som kommer från dess hydrofoba och hydrofila delar, gör att det har förmågan att bilda miceller i vattenlösningar. När koncentrationen av poloxaler i en vattenlösning överskrider kritisk micellkoncentration (CMC) kommer de att spontant forma miceller med hydrofoba PPO-delar inne i centrum och hydrofila PEG-delar på ytan.
Poloxalers förmåga att bilda miceller används ofta inom farmaceutisk forskning för att öka lösligheten och biodisponibiliteten av vissa läkemedel. Det kan också användas som uträdningsmedel i kromatografi, emulgeringsmedel i livsmedelsindustrin och som ett smidigt medium i hudvårdsprodukter.
Kinoliner, även kända som fluorokinoloner, är en grupp av antibiotika-preparat som är syntetiskt framställda och har en kinolonstruktur. De verkar genom att hämta enzymet DNA-gyras, vilket är nödvändigt för bakteriens DNA-replikation och transkription. På så sätt hämmas bakteriens tillväxt och multiplikation.
Kinoliner används vanligen för att behandla allvarliga infektioner orsakade av gram-negativa bakterier, som exempelvis urinvägsinfektioner, lunginflammationer och mag-tarminfektioner. De kan också användas för att behandla komplicerade hud- och webbinfektioner orsakade av både gram-positiva och gram-negativa bakterier.
Exempel på vanligt använda kinoliner är ciprofloxacin, levofloxacin och ofloxacin. Det är viktigt att notera att kinoliner inte ska användas för behandling av lindrigare infektioner eller infektioner som kan behandlas med andra typer av antibiotika, eftersom det finns en risk för biverkningar och resistensutveckling.
En gliom är en typ av hjärntumör som utgår från gliacellerna i hjärnan eller ryggmärgen. Gliaceller är stödjande celler i centrala nervsystemet (CNS) och hjälper till att skydda, näringsuppehålla och underhålla andra nervceller.
Det finns olika subtyper av gliom beroende på vilken sorts gliacell de utgår från. Några exempel är astrocymomer, ependymomer och oligodendrogliomer. Astrocymomer är den vanligaste typen av gliom och utgår från astrocytceller.
Gliomer klassificeras ofta efter deras grad av malignitet, som indikerar hur snabbt tumören växer och sprider sig. Låggradiga gliomer växer långsammare och är mindre aggressiva än höggradiga gliomer.
Symptomen på gliom kan variera beroende på var i hjärnan eller ryggmärgen tumören finns och hur stor den är. Vanliga symtom inkluderar huvudvärk, krämpor, yrsel, minnesförlust, svårigheter med att tala, se eller höra, samt muskelsvaghet eller förlamning. Behandlingen av gliom kan innebära kirurgi, strålbehandling och/eller cellgiftsbehandling beroende på tumörtyp, storlek och placering.
"Aktiv biologisk transport" refererer til en type transportmechanisme i levende organismer, hvor energikonsumérer (som ATP) bruges for at transportere molekyler mod eller imod et koncentrationsgradient. Dette står i kontrast til passiv transport, hvor molekyler diffunderer langs med et koncentrationsgradient uden behov for energikonsumtion.
Et eksempel på aktiv biologisk transport er natriumpumpen (Na+/K+-pumpen), som findes i cellemembranerne hos mange levende organismer. Denne pump transporterer natrium- og kaliumioner imod deres respektive koncentrationsgradient, hvilket kræver energikonsumtion for at fungere korrekt. Dette er en vigtig proces for at opretholde homeostase i cellen og i organismen som helhed.
Alzheimer's disease is the most common cause of dementia, which is a continuous decline in thinking, behavioral and social skills that disrupts a person's ability to function independently. The early signs of the disease include forgetting recent events or conversations. As the disease progresses, a person with Alzheimer's disease will develop severe memory impairment and lose the ability to carry out everyday tasks.
In Alzheimer's disease, changes in the brain begin years before symptoms appear. The damage initially occurs in the hippocampus, the part of the brain essential for forming memories. As more neurons (brain cells) die, additional parts of the brain are affected and begin to shrink. By the final stage of Alzheimer's disease, damage is widespread and brain tissue has significantly decreased.
Although there is no cure for Alzheimer's disease, treatments can temporarily slow the worsening of dementia symptoms and improve quality of life. Medications are available to help maintain mental function, control behavioral symptoms, and manage sleep disturbances. Supportive measures, such as ensuring a safe environment, can be helpful for people with more advanced dementia.
Sources: Mayo Clinic och National Institute on Aging.
"Anfall" er en overførbar betegnelse som kan referere til forskjellige medisinske tilstander. En av de mest kjente er epilepsianfall, som karakteriseres av pludselige, ukontrollert og gentagende aktivitet i hjernen som fører til fysiske konvulsjoner eller absense (tab av bevissthet). Andre typer medisinske anfaller kan inkludere:
* Astmaanfall: en plutselig forværring av åndedrettet svikt som kan føre til hoste, trang til å få ilt og i værste fall, lete seg i lavt iltnivå.
* Hjertanfall: plutselig stopp i hjertets funksjon eller rytme, som kan føre til bevisstløshet og død hvis ikke behandlet straks.
* Angstanfall: en plutselig overvældende känsla av angst eller rædsel, som kan være forbundet med hyperventilering, svimmelhed og hjertebanken.
* Synsanfall: en plutselig størrelsesendring i synsfeltet, ofte forårsaket av en migræne eller en anden type hjerneskade.
Denne listen er ikke uttømmende, og det kan være andre typer medisinske tilstander som også kan beskrives som "anfaller". Hvis du lurer på en spesifikk type anfall, kan jeg prøve å gi deg mer informasjon om den.
En hjärnblödning, även känd som intracranial blödning, är när ett blodkärl i hjärnan spricker eller skadas, vilket orsakar blod att läcka in i hjärnvävnaden. Detta kan leda till tryckökning inne i skallen och skada hjärnceller. Hjärnblödningar kan vara livshotande och kräver akut medicinsk behandling.
Det finns olika typer av hjärnblödningar, beroende på var blodet samlas:
1. Subduralblödning: Detta sker när ett blodkärl mellan hjärnan och den yttre hårda hinna som omger hjärnan spricker. Blodet accumulerar under den hårda hinnan och kan komprimera hjärnan.
2. Subarachnoidalblödning: Detta sker när ett blodkärl mellan hjärnbarken och det spinnwebbartäck som täcker hjärnbarken spricker. Blodet accumulerar i den subarachnoidala rymden, vilket kan orsaka starka huvudvärkar, krampanfall och förändringar i medvetandegraden.
3. Intraparenchymal blödning: Detta sker när ett blodkärl inne i hjärnvävnaden spricker. Blodet accumulerar i hjärnvävnaden och kan orsaka tryckökning och skada hjärnceller.
Hjärnblödningar kan orsakas av olika faktorer, såsom högt blodtryck, äldre ålder, trauma, aneurysm (en svaghet i ett blodkärl), artieriell scleros (hårdnad av blodkärlen) och vissa sjukdomar som till exempel amyloidangiopati.
'Kommunikationshinder' er et begreb, der dækker over sværdige udfordringer eller forhindringer i at etablere og opretholde effektiv kommunikation med andre. Dette kan skyldes mange forskellige faktorer, herunder:
1. Sprogbarrierer: Når to personer ikke deler et fælles sprog, kan det være vanskeligt at overføre tanker, følelser og idéer korrekt.
2. Fysiologiske forhindringer: Hvis en person har høretesvigt, synsforstyrrelser eller andre fysiske begrænsninger, kan det påvirke deres evne til at kommunikere effektivt med andre.
3. Kognitive forhindringer: Personer med intellektuelle udfordringer, kognitive handicaps eller neuropsykiatriske lidelser (f.eks. autisme) kan have vanskeligheder med at forstå og svare på sociale signaler og kommunikative intentioner.
4. Psykologiske forhindringer: Emotionelle udfordringer, mentale sygdomme eller psykiatriske lidelser kan også påvirke en persons evne til at kommunikere effektivt med andre.
5. Kulturelle forskelle: Forståelsen af og respekten for kulturelle forskelle er vigtig for effektiv kommunikation. Manglende kendskab eller forståelse af en andens kultur kan føre til misforståelser og uklarheder.
Et stort antal personer med forskellige baggrunde og udfordringer kan opleve kommunikationshinder, herunder børn og voksne, mennesker med handicap og dem uden. Det er vigtigt at være opmærksom på disse hindringer og arbejde aktivt for at overvinde dem for at sikre en effektiv og inkluderende kommunikation.
Claudin-1 är ett protein som tillhör en grupp av tätthetsproteiner, och spelar en viktig roll i skapandet och underhållet av den tätta sammanbindningen (tight junction) mellan celler. Tätta sammanbindningar är komplexa strukturer som hjälper till att reglera passage av molekyler genom cellernas intercellulära gränser, och på så sätt hålla en strikt kontroll över cellytans sammansättning.
Claudin-1 är specifikt involverat i regleringen av paracellulär passage (mellan cellerna) av små joner och molekyler, och har visats vara viktigt för att upprätthålla cellytans integritet och funktion. Mutationer eller abnorma nivåer av claudin-1 kan leda till celldysfunktion och är associerade med olika sjukdomar, inklusive cancer och autoimmuna sjukdomar.
"Area postrema" är en region i bakhuvudet hos däggdjur, inklusive människor. Det är en del av det autonoma nervsystemet och är beläget i den bakre delen av hjärnbalken (medulla oblongata). Area postrema har en viktig roll i att upprätthålla homeostas, särskilt när det gäller regleringen av aptit, illamående och kräkning. Det innehåller speciella celler som kan detektera toxiner och andra skadliga substanser i blodet, vilket kan leda till en känsla av illamående eller kräkningar. Area postrema är också permeabelt för vissa substanser i blodomloppet, såsom hormoner och neurotransmittorer, vilket gör att det kan reagera på förändringar i kroppens inre miljö och hjälpa till att reglera olika fysiologiska processer.
Gliafilamentproteiner är en typ av strukturproteiner som förekommer i glialceller, som är stödjevävnadsceller i nervsystemet hos djur. Dessa proteiner är viktiga för att ge strukturell integritet och stöd till glialcellerna. De kan också spela en roll i celldelning, migration och differentiering. Ett exempel på ett gliafilamentprotein är glial fibrillary acidic protein (GFAP), som förekommer i astrocyter, en typ av stödjevävnadsceller i hjärnan och ryggmärgen. Andra exempel på gliafilamentproteiner inkluderar neurofilamentproteiner och peripherin.
Radiojod terapi är en form av behandling där radioaktivt jod (I-131) används för att behandla sköldkörtelrelaterade sjukdomar, till exempel giftstruma och diffus sköldkörtelöverfunktion. När radioaktivt jod intas via oral väg accumuleras det i sköldkörteln, där det emitterar radiation som förstör delar av eller hela sköldkörteln beroende på dosen.
"Radiojod i serumalbumin" refererar till när radioaktivt jod binds till serumalbuminet istället för att accumuleras i sköldkörteln. Serumalbuminet är ett protein som förekommer naturligt i blodplasma och har en rad olika funktioner, bland annat hjälper det till att transportera diverse substanser runt kroppen.
I detta fall skulle radioaktivt jod kunna bindas till serumalbuminet istället för att gå direkt till sköldkörteln, vilket kan påverka effektiviteten och säkerheten hos behandlingen. För höga nivåer av radiojod i serumalbumin kan öka risken för biverkningar i andra delar av kroppen istället för i sköldkörteln. Därför är det viktigt att kontrollera och övervaka nivåerna av radiojod i serumalbumin under behandlingen.
Peppermint peroxidase (peppermint plant peroxidase eller pepparmyntperoxidas) är ett enzym som utvinns från pepparmynta (*Mentha piperita*). Det tillhör peroxidas-familjen av enzymer och har förmågan att katalysera oxidationen av olika substrat med hjälp av väteperoxid som elektrondonator.
I vissa kommersiella produkter används peppermint peroxidase som en naturlig konserveringsmetod, eftersom det kan hjälpa till att förhindra bakteriell tillväxt genom att oxidera och förstöra cellmembranen hos mikroorganismer. Det är värt att notera att dess användning som en konserveringsmetod fortfarande är relativt ny och behöver mer forskning för att fastställa dess effektivitet och säkerhet jämfört med traditionella konserveringsmedel.
En stroke, även känd som slaganfall eller cerebrovaskulärt accident (CVA), är en plötslig och ofta oväntad händelse som orsakas av en rubbning i blodförsörjningen till hjärnan. Det kan bero på att ett blodkärl i hjärnan går sönder (ischemisk stroke) eller att ett blodkärl i hjärnan brister (hemorragisk stroke). När blodflödet till en del av hjärnan störs, kan de nerver som kontrollerar vissa kroppsfunktioner skadas, vilket kan leda till svåra och varaktiga funktionsnedsättningar.
En ischemisk stroke uppstår när ett blodkärl i hjärnan blockeras av en blodpropp eller en blodplättsamling (trombos), vilket förhindrar att syre- och näringsrika blod kommer fram till de drabbade nervecellerna. I vissa fall kan en mindre artär i hjärnan drabbas av en smalning (ateroskleros) som orsakar en progressiv förträngning, vilket kan leda till en långsam och gradvis påverkan på hjärnfunktionen.
En hemorragisk stroke inträffar när ett blodkärl i hjärnan brister eller läcker, vilket orsakar blödning in i hjärnvävnaden eller i den omgivande hjärnhinnan (subarachnoidea hjärnhinna). Den ökade intracraniala trycket och den toxiska effekten av blodet på de omgivande nervecellerna kan orsaka en snabb och allvarlig skada på hjärnfunktionen.
Stroke är en medicinsk nödsituation som kräver omedelbar behandling för att minska risken för varaktiga skador eller död. De tidigaste tecknen på stroke kan inkludera plötslig svaghet, förlust av känsel eller smärta i ansiktet, armarna eller benen, speciellt på ena sidan av kroppen, plötslig förvirring, problem med balansen eller koordination, plötsliga svårigheter att tala eller förstå tal, plötslig synförlust i ett öga eller båda ögonen och plötslig allvarlig huvudvärk utan känd orsak.
Inulin är ett naturligt förekommande, icke-digestibelt kolhydrat som tillhör en grupp av kostfiber som kallas fytosackarider. Det kan hittas i flera olika slags växter, såsom lök, artischocker, chokladrotor och tomatrotsknyten. Inulin används ofta som en prebiotisk fiber i kosttillskrivningar och livsmedelsprodukter eftersom det kan hjälpa till att främja tillväxten av vänliga bakterier i tarmen. När inulin når tarmen, omvandlas det av bakterier till kortkedjiga fettsyror som kan användas som näringsämne av kolonceller.
Inom medicinsk kontext kan inulin användas som ett diagnostiskt verktyg för att mäta njurfunktionen, eftersom det filtreras ut ur blodet och utsöndras i urinen. Denna metod kallas för inulinclarans test och används för att uppskatta den glomerulära filtrationsratan (GFR), som är ett mått på njurarnas förmåga att rensa blodet från avfall.
Mikroglia är en typ av glialcell som förekommer i centrala nervsystemet (CNS), inklusive hjärnan och ryggmärgen. De utgör ungefär 10-15% av den totala cellpopulationen i CNS och är viktiga för underhåll, homöostas och skydd av det centrala nervsystemet. Mikroglia har också en viktig roll i immunförsvaret inom CNS genom att fagocytera (fagra upp och bortskaffa) skadade celler, patogener och celldebris. De kan aktiveras under olika patologiska tillstånd, såsom infektioner, trauma, neurodegenerativa sjukdomar och neuroinflammation, vilket leder till morfologiska och funktionella förändringar. Mikroglia kan vara både neuroskyddande och neurodestruktiva beroende på deras aktiveringsstatus och utsöndrade signalsubstanser.
En hjärninfarkt, även känd som cerebral infarkt eller stroke, är en medicinsk tillstånd där blodflödet till en del av hjärnan blockeras eller på något sätt avbryts. Detta kan orsakas av ett blodpropp (trombus) eller ett embolus som färdas från ett annat ställe i kroppen, eller genom att ett blodkärl i hjärnan brister (hemorragisk hjärninfarkt). När hjärnbarken inte får tillräckligt med syre och näringsämnen kan celler i den drabbade området skadas eller dö, vilket kan leda till varierande grader av förlust av funktion beroende på var infarkten inträffar. Symptomen på en hjärninfarkt kan inkludera plötslig svaghet, domning eller förlamning på en sida av kroppen, problem med talsättet eller svårigheter att förstå tal, synförlust, yrsel, illamående och svårigheter att koordinera rörelser. Hjärninfarkt är ett allvarligt tillstånd som kräver omedelbar medicinsk behandling.
'Nervceller', eller neuroner, är de specialiserade cellerna i nervsystemet som skickar och tar emot signaler, så kallade impulser, från varandra via sina utskott, axon och dendriter. Dessa signaler kan vara kemiska eller elektriska och används för att kommunicera information inom och mellan olika delar av nervsystemet. Nervcellerna är mycket viktiga för alla aspekter av kroppens funktion, inklusive sinnesintryck, rörelse, minne och känslor. De är också specialiserade till att överleva länge och har en hög grad av återbildning efter skada jämfört med andra celltyper i kroppen.
En läkemedelsbärare, även kallad en formulering eller en dosageform, är ett preparat som används för att leverera ett aktivt läkemedel till en patient. Bäraren kan vara i olika former beroende på läkemedlets art och hur det behöver tas in i kroppen. Några exempel på läkemedelsbärare är tabletter, kapslar, salvor, lozenges, droppar, injektionsvätskor och transdermala patchar.
Läkemedelsbäraren innehåller ofta olika typer av hjälpämnen som hjälper till att stabilisera, konservera eller förbättra läkemedlets verkan, absorption, distribution och eliminering i kroppen. Dessa hjälpämnen kan vara exempelvis fyllmedel, bindemedel, smakstoff, konserveringsmedel, färgämne och dispersionsmedel.
Det är viktigt att utforma en lämplig läkemedelsbärare eftersom det kan påverka läkemedlets säkerhet, effektivitet och hur länge det behåller sin verkan.
Neuroimmunmodulering refererer til den sammensatte interaksjon mellom det immune systemet og nervsystemet, hvor både celler og signalmolekyler involveres i reguleringen av fysiologiske funksjoner, inflammasjon og patofysiologiske tilstander i centralnervøse systemet (CNS) og det perifere nervøse systemet (PNS).
Denne prosessen inkluderer regulering av immunresponsen i hjernen og ryggmarken, som kan påvirke smerteoverføring, neuroinflammasjon, neurodegenerasjon og andre neuropatiske tilstander. Neuroimmunmodulering innebærer også studiet av hvordan immunsystemet påvirker neurale funksjoner og hvordan det kan utnyttes i behandlingen av neuropsykiatriske lidelser, autoimmune sykdommer og andre tilstander som involverer CNS og PNS.
Behandlingsformer innen neuroimmunmodulering kan omfatte bruk av immunsuppressive medisiner, biologiske terapier som blokkerer specifikke immunsignalveier, og cellterapi med stamceller eller modifiserte immunceller.
'Kokulturmetoder' är ett begrepp inom mikrobiologi och relaterade områden, som refererar till metoder där två eller flera olika mikroorganismer (bakterier, svampar, protozoer med mera) odlas tillsammans under kontrollerade förhållanden. Detta görs ofta i syfte att studera deras interaktioner och hur de påverkar varandras tillväxt, metabolism och överlevnad. Kokulturmetoder kan användas för att simulera naturliga ekosystem eller för att undersöka patogen-mikrobiominteraktioner in vitro. Genom att analysera dessa interaktioner kan forskare få en bättre förståelse av mikroorganismernas roll och betydelse i olika ekologiska nischer, vilket kan ha implicationer för medicinsk forskning, miljövetenskap och bioteknologi.
I medicinskt sammanhang kan "färger" (engelska: "colors" eller "colours") referera till användning av färgkoder för att kommunicera viktig information, särskilt inom områden som laboratoriediagnostik och medicinsk bild.
I laboratoriediagnostiken kan olika färger användas för att indikera olika resultatnivåer av en analys. Till exempel kan ett blodprovet som testats för glukosnivåer kanske ha olika färger på resultatet beroende på om glukosnivån är normal, låg eller hög.
Inom medicinsk bild används ofta färger för att kontrastera olika strukturer och hjälpa till att tolka bilderna korrekt. Till exempel kan en MRI-skanning av hjärnan visas i olika färger för att skilja grå substans från vit substans, eller för att markera områden med skada eller sjukdom.
Det är viktigt att notera att användningen av färger kan variera mellan olika laboratorier och kliniker, så det är alltid viktigt att tolka resultaten korrekt och i sammanhang med patientens symptom och andra tester.
Inflammation is the body's natural response to injury or infection. It is a complex process that involves various cells, chemicals, and blood vessels in the affected area. The main goal of inflammation is to eliminate the initial cause of cell damage, clear out necrotic tissue and cellular debris, and initiate tissue repair.
The cardinal signs of inflammation are:
1. Rubor (redness) - This results from increased blood flow to the affected area due to vasodilation of local blood vessels.
2. Calor (heat) - The increased blood flow also leads to an increase in temperature in the affected region.
3. Tumor (swelling) - Fluid and immune cells accumulate in the tissue, causing it to swell.
4. Dolor (pain) - The release of inflammatory mediators like prostaglandins sensitizes nerve endings, leading to pain.
5. Functio laesa (loss of function) - The inflammation and accompanying symptoms can impair the normal functioning of the affected organ or tissue.
Inflammation can be classified into two types: acute and chronic. Acute inflammation is a short-term response that usually lasts for a few days, while chronic inflammation is a long-term response that can persist for weeks, months, or even years. Chronic inflammation is often associated with various diseases, such as autoimmune disorders, cardiovascular disease, and cancer.
Inom medicinsk forskning refererar "inavlade stammar av råttor" till specifika linjer eller populationer av råttor som har avlas under kontrollerade förhållanden med syfte att framställa djur med en standardiserad genetisk bakgrund och förutsägbar fenotyp. Dessa inavlade stammar används ofta i forskning på grund av deras konsekventa egenskaper, såsom sårbarhet eller resistens mot vissa sjukdomar, beteendemönster och fysiologiska funktioner. Exempel på vanligt använda inavlade råttstammar är Sprague-Dawley, Wistar och Lewis råttor.
Kolsyreanhydras, även känt som carbonic anhydrase II (CA II), är ett enzym som katalyserar omvandlingen av kolsyra (H2CO3) till väteion (H+) och hydrogenkarbonat (HCO3-) i kroppen. Detta enzym spelar en viktig roll i regleringen av kroppens surhetsgrad (pH) och hjälper också till att transportera kolsyra från lungorna till blodomloppet under utandning. Kolsyreanhydras finns naturligt i flera olika typer av celler, inklusive röda blodkroppar och nyreceller.
'Ultraljud' er en medisinsk undersøkelsesmetode som bruker høyfrekvente lydbølger for å produsere bilder av intern organer og vevsystemet i kroppen. Metoden kalles også sonografi. I ultralydsundersøkelsen plasseres en liten, fleksibel sensor (transducer) på huden over det område som skal undersøkes. Sensoren sender ut lydbølger som passerer gjennom kroppen og reflekteres tilbake til sensoren fra forskjellige strukturer i kroppen. Denne informasjonen bearbeides av en computer for å produsere et todimensjonalt eller tredimensjonalt bilde som viser det interne området. Ultralyd er en sikker, ikke-invasiv undersøkelsesmetode som ikke bruker ioniserende stråling og har ingen kjent bivirkninger.
"Pikolinering" är ett begrepp inom neurologi och farmakologi som refererar till användning av ett läkemedel som innehåller den aktiva substansen pikolinat, vanligtvis i kombination med en antihistamin. Pikolinat är en form av niacin (vitamin B3) och har visat sig ha vissa positiva effekter på sömnkvalitet och minskad trötthet under dagtime.
Pikoliner används ofta för att behandla primärt sömnsörja (insomnia) och andra sömnrelaterade störningar, såsom ökad trötthet på dagen och sömnlöshet. Dessutom kan pikolinering ha en viss effekt på minskad muskeltrötthet och förbättrad kognitiv funktion.
Det är viktigt att notera att det inte finns mycket forskning kring pikoliner, och de flesta studier som har utförts har haft små prövospersoner och begränsade studieperioder. Därför bör användningen av dessa läkemedel ske under kontroll av en legitimerad läkare eller sjukskötare, och patienten bör informeras om eventuella biverkningar och risker relaterade till deras användning.
Mikrodialys är en teknik inom forskningsområdet som möjliggör kontinuerlig och online-mätning av substanskoncentrationer i levande vävnad. Den bygger på att en ultrafiltrationsmembran placeras i kontakt med det vävnadsområde som ska undersökas, och en lösning pumpas genom membranen. Substanser med en molekylär vikt under membranens uppdelningsgräns diffunderar genom membranen och kan therefter kvantifieras. På så sätt kan mikrodialys användas för att mäta koncentrationer av olika substanser, till exempel neurotransmittorer, i levande vävnad.
I'm sorry for any confusion, but "Dibensocykloheptener" doesn't appear to be a recognized or established term in medical or scientific literature. It's possible that there may be a spelling mistake or it could be a very specialized or obscure term used in a specific research context. Could you please provide more context or check the spelling? I'm here to help!
'Ultraljudsterapi', även känt som 'ultrasound therapy' eller 'therapeutic ultrasound', är en form av behandling inom fysioterapi och andra rehabiliteringssammanhang. Den innebär användning av högfrekventa ljudvågor (över människans hörselgräns) för att producera värme i vävnader, vilket kan leda till ökat blodflöde, muskelavspänning och smärtalleviering.
Under behandlingen placeras en ultraljudshead, som vibrerar med höga frekvenser (typ 1-3 MHz), mot huden i kontakt med ett gel för att underlätta överföringen av ljudvågorna. Dessa vågor penetrerar djupare vävnader och orsakar kinetisk energi som kan öka temperatur och leda till de terapeutiska effekterna.
Ultraljudsterapi används ofta för att behandla muskel- och skelettrelaterade smärtor, skador eller sjukdomar, såsom muskelsmärtor, inflammationer, ledsmärtor, seninflammationer och benbrott. Vidare kan den också användas för att underlätta läkemedelstillförsel till vävnader genom ultraljudsguidning.
'Nervsystemets sjukdomar' är en övergripande term som innefattar en mängd olika tillstånd som påverkar hjärnan, ryggmärgen och de perifera nerverna. Dessa sjukdomar kan delas in i olika kategorier baserat på deras orsaker och symptom.
1. Neurodegenerativa sjukdomar: Dessa sjukdomar orsakas av en progressiv nedbrytning och förlust av nervceller i hjärnan eller ryggmärgen. Exempel på neurodegenerativa sjukdomar är Alzheimers sjukdom, Parkinson sjukdom, Huntingtons sjukdom och Amyotrofisk lateralskleros (ALS).
2. Konvulsiva sjukdomar: Dessa sjukdomar orsakas av abnorma elektriska aktivitet i hjärnan och kan leda till krampanfall. Exempel på konvulsiva sjukdomar är epilepsi, migrän och stroke.
3. Neuropati: Detta är en allmän term för skada eller funktionsnedsättning av de perifera nerverna, som kan orsakas av olika faktorer som diabetes, alkoholmissbruk, exponering för toxiner och genetiska störningar.
4. Infektionella sjukdomar: Dessa sjukdomar orsakas av infektion med bakterier, virus, svampar eller parasiter. Exempel på infektionella nervsystemssjukdomar är hjärnhinneinflammation (meningit), rabies och polio.
5. Strukturella sjukdomar: Dessa sjukdomar orsakas av strukturella skador eller abnormaliteter i hjärnan eller ryggmärgen, som kan vara congenitala (födde) eller aquired (komma senare i livet). Exempel på strukturella nervsystemssjukdomar är cerebral pares (skada i hjärnbarken), skolios (ryggkotorskröning) och syringomyeli (cysta i ryggmärgen).
6. Psykiatriska sjukdomar: Dessa sjukdomar påverkar beteendet, känslorna och tankarna och inkluderar depression, ångeststörningar, schizofreni och personlighetsstörningar.
7. Neurodegenerativa sjukdomar: Detta är en grupp av sjukdomar som orsakas av progressivt förlust av nervceller i hjärnan eller ryggmärgen, vilket leder till förlust av kognitiva och fysiska funktioner. Exempel på neurodegenerativa sjukdomar är Alzheimers sjukdom, Parkinsons sjukdom och Huntingtons sjukdom.
Detta är en icke-uttömmande lista över olika typer av nervsystemssjukdomar. Det finns många andra sällsynta eller speciella tillstånd som inte nämns här.
"Western blotting" är en laboratorieteknik som används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en biologisk prov. Denna metod kombinerar elektrofores, immunoblotting och immunokemi.
I korthet innebär tekniken följande steg:
1. Elektrofores: Proteiner i ett extrakt av en cell eller vävnad separeras beroende på deras molekylära vikt genom elektrisk potentialskillnad i en gel.
2. Transfer: De separerade proteinkomplexen överförs sedan från gelen till en membran (vanligtvis nitrocellulosa eller PVDF) där de fastnar i ett ordnat mönster.
3. Blockering: Membranet blockeras med ett protein som inte binder till den primära antikroppen, för att undvika nonspecifika bindningar.
4. Immunoblotting: Membranet exponeras för en specifik primär antikropp som binder till det sökta proteinets epitop.
5. Avläsning: Andra sekundära antikroppar, konjugerade med ett enzym eller fluorescenta markörer, införs för att binda till primärantikroppen och avslöja positionen och mängden av det sökta proteinet.
Denna teknik används ofta inom forskning och klinisk diagnostik för att upptäcka specifika proteiner som är associerade med sjukdomar, funktionella störningar eller förändringar i cellulär aktivitet.