'Arvade blodkoagulationsstörningar' refererar till ett samlingsbegrepp för genetiskt baserade medicinska tillstånd som påverkar den normalt stadda processen av blodkoagulation, eller blodets förmåga att koagulera och bilda blodproppar, genom att störa någon av de faktorer som är involverade i koagulationskaskaden, vilket kan resultera i en ökad risk för både blödning och/eller trombosbildning.
Blödnings- och trombostillstånd till följd av onormala blodkoagulationsförhållanden, vilka i sin tur kan bero på koagulationsproteinrubbningar, trombocytrubbningar, blodproteinrubbningar eller närings brister.
Den serie av processer som äger rum när blodets många koagulationsfaktorer samverkar och slutligen leder till bildandet av en olöslig fibrintromb. Förloppet kan indelas i tre steg: 1) aktivering av de n inre och yttre protrombinkonverteringsprocessen; 2) bildande av trombin; 3) bildande av stabila fibrinpolymerer.
Ett sjukdomstillstånd som kännetecknas av ett reducerat antal element som ingår i blodkoagulationen, beroende på att de brukas i utbredd trombbildning i blodkärlen. Blodproppsbildningen kan uppstå till följd av en rad störningar. I ett framskridet stadium förekommer omfattande blödningar.
Brist på eller avsaknad av fibrinogen i blodet.
Laboratoriemetoder för utvärdering av blodlevringsmekanismen hos en person.
Mer eller mindre spontan blödning till följd av brister i blodlevringsmekanismerna (blodkoaguleringssjukdomar) eller annan störning som ger upphov till strukturella brister i blodkärlen (vaskulära hemostatiska störningar).
Prothrombin time (PT) är ett laboratoriemedicinskt test som mäter hur lång tid det tar för en blodpropp (trombus) att bildas i ett prov av blodplasma. Testet används för att utvärdera blodets koagulationsstatus, särskilt när man misstänker att en patient har en koagulopati orsakad av något som hämmar den naturliga koagulationsprocessen. PT mäter tiden (i sekunder) för en specifik reaktionskedja som leds av protrombin, ett protein som omvandlas till det aktiva koagulationsfaktorn thrombin under processen. Längre PT-tider kan indikera förlängd blödningsrisk och kan vara associerade med leverfunktionsstörningar, vissa läkemedel (såsom warfarin) eller koagulationsfaktorbrist.
Endogena ämnen, vanligen proteiner, som ingår i blodkoagulationsprocessen.
Den klassiska hemofilin som beror på brist på faktor VIII. Det är en ärftlig blodlevringssjukdom, vars kännetecken är benägenhet för ständig blödning.
"Partiell tromboplastinidtid" (PTT) är ett laboratoriemedicinskt mått på blodets tendens att koagulera, eller blöda. Det mäts genom en coagulationsprovet som mäter tiden det tar för en del av blodet att koagulera efter att en reagent som kallas partiell tromboplastin (tillsammans med calciumjoner) har lagts till.
Tracheotomi är ett medicinskt ingrepp där man skapar en öppning genom halsen och skiljer på luftstrupen (trakean), för att underlätta andningen. Detta kan vara nödvändigt vid långvarig andningssvårighet, till exempel vid lunginflammation eller när andningsvägen är blockerad. Efter ingreppet får patienten en så kallad trakeostoma, en konstgjord öppning i luftstrupen där man kan sätta in en slang (trakealkanül) för att underlätta andningen.
En blodkoagulationssjukdom med autosomalt recessiv ärftlighet; den kan dock förvärvas. Sjukdomen kännetecknas av brister i såväl den inre som yttre koagulationsprocessen, onormal tromboplastintid och onormal protrombinomsättning.
Brist på koagulationsfaktor V (proaccelerin, acceleratorglobulin eller labil faktor), vilket leder till en sällsynt blödningsbenägenhet kallad Owrens sjukdom eller parahemofili. Sjukdomen varierar kraftigt i svårighetsgrad. Faktor V-brist är ett autosomalt recessivt ärftlighetsdrag.
Värme- och lagringslabilt plasmaprotein som påskyndar omvandlingen av protrombin till trombin vid blodkoagulation. Detta åstadkoms genom att faktor V bildar komplex med faktor Xa, fosfolipid och kalcium (protrombinaskomplex). Brist på faktor V leder till Owrens sjukdom.
Tromboplastin, även känt som tissue factor (TF), är ett protein som utlöser blodets koagulationskaskad och orsakar bildning av blodproppar (tvärt stopp i blodflödet). Tromboplastin finns naturligt i celler som ligger utanför blodomloppet, såsom fibroblaster och endotelceller. När kroppen skadas och dessa celler skadas, kommer tromboplastinet frisläppas och aktivera koagulationskaskaden, vilket leder till bildning av blodproppar för att stoppa blödningen. Tromboplastin kan också användas i laboratoriet för att diagnostisera koagulationsrubbningar och påskynda koagulationen under vissa medicinska procedurer.
Plasmaglykoprotein som koagulerar av trombin och som består av en dimer av tre icke identiska par av polypeptidkedjor (alfa, beta och gamma), hoplänkade med disulfidbindningar. Fibrinogenlevring är en sol-gelförändring som utgörs av en komplex molekylär process. Medan fibrinogen spjälkas av trombin och bildar polypeptid A och B, ger andra enzymers proteolytiska verkan olika nedbrytningsprodukter av fibrinogen.
Läckage av blod från blodkärl.
'Postoperativ blödning' refererar till en komplikation efter en kirurgisk procedure, där det uppstår fortsatt eller excesivt blodflöde från operationsstället, vilket kan leda till sjuklighet och potential behov av ytterligare ingrepp för att kontrollera blödningen.
Den aktiverade formen av faktor X som ingår i såväl den inre som yttre blodkoagulationsprocessen. Den katalyserar omvandlingen av protrombin till trombin tillsammans med andra kofaktorer.
Ett värme- och lagringsstabilt plasmaprotein som aktiveras av vävnadstromboplastin till att bilda faktor VIIa i den yttre blodkoaguleringsprocessen. Den aktiverade formen katalyserar därpå aktivering av faktor X till Xa.
En lagringstålig koagulationsfaktor av glykoprotein som kan aktiveras till faktor Xa både i inre och yttre koagulationsprocesser. Brist på faktor X (ibland kallad Stuart-Prower-faktorbrist) kan ge upphov till en systemisk koagulationsrubbning.
Prothrombin, också känt som faktor II, är ett protein involverat i blodets koagulationsprocess. Det produceras i levern och är enzymatisk aktivt när det omvandlas till sin aktiva form, trombin, av en annan koagulationsfaktor (Faktor Xa). Trombin spelar en central roll i koagulationskaskaden genom att konvertera fibrinogen till fibrin, vilket leder till bildningen av blodproppar och stoppar blödning.
Lagringsstabil blodkoagulationsfaktor med inre verkan. Dess aktiverade form, IXa, bildar komplex med faktor VIII och kalcium på blodplättsfaktor 3 så att faktor X aktiveras till Xa. Brist på faktor IX leder till hemofili B (Christmas sjukdom). Syn. hemofili B-faktor; Christmas faktor.
"Thromboelastography (TEG) is a viscoelastic hemostatic assay that measures the kinetics of clot formation, clot strength, and fibrinolysis in whole blood, providing a global assessment of hemostasis."
Den aktiverade formen av koagulationsfaktor VII. Den aktiverar faktor X i den yttre blodkoaguleringsprocessen.
Trombin är ett enzym som spjälkar fibrinogent till fibrin, vilket är en viktig process i blodets koaguleringskaskad och bildandet av blodproppar (tromber).
Ett fibrinstabiliserande plasmaenzym (i gruppen transglutaminaser) som aktiveras av trombin och kalcium till att bilda faktor XIIIa. Det har en viktig, stabiliserande roll vid bildandet av den fibrinpolymer (blodkrusta) som utgör ändledet i hela koagulationsprocessen.
Tiden det tar för helblod att visa tecken på levring.
Blodkoagulationsfaktor VIII, en antihemofilifaktor som utgör en del av faktor VIII/von Willebrandfaktorkomplexet. Faktor VIII produceras i levern och har sin verkan i den inre koagulationsprocessen. Den tjänar som kofaktor vid faktor X-aktivering, vilken påtagligt förstärks genom små mängder trombin.
Den aktiverade formen av faktor XI. I den inre koagulationsprocessen aktiveras faktor XI till att bilda XIa av faktor XIIa i närvaro av kofaktorn högmolekylviktskininogen (HMWK). Därpå aktiverar faktor XIa faktor IX att bilda IXa i närvaro av kalcium.
Den naturliga, enzymatiska upplösningen av fibrin.
Oftast endogena ämnen, som hämmar blodkoagulationen. De kan påverka ett eller flera enzym i koagulationsprocessen. Sammantaget kan de också hämma enzymer i andra processer än blodkoagulationen, som t ex enzymer i komplementsystemet, i fibrinolysenzymsystemet, i blodcellerna, samt i bakterier.
Exogena substanser som används för att främja blodkoaguleringen. De endogena blodkoaguleringsfaktorerna betraktas som koagulantia endast när de ges som läkemedel.
Ett alfa-2-glykoprotein som står för huvuddelen av antitrombinverkan i normal plasma och som även hämmar flera andra enzym. Det kallades tidigare antitrombin II (AT II), vilket visat sig vara identisk t med AT III. Antitrombin III-defekt leder till tromboemboli. Det ingår i serpinfamiljen.
Den process som spontant stoppar blodflödet från kärl som leder blod under tryck. Till den bidrar sammandragning av kärlen, hopklumpning av blodkroppar (t ex erytrocytaggregation) och blodkoagulering.
Protein C är ett protein i blodplasm som fungerar som en naturlig antikoagulant, hämmer blodets tendency att koagulera eller bilda blodproppar. Det aktiveras av ett annat protein, thrombin, och när det aktiveras, tar det bort klistermolekyler från ytan av endotelceller (celler som liningar blodkärlen) och oskadade celler, vilket förhindrar att blodplättar adhererar till ytan och bildar klumpar. Protein C är viktigt för att hålla blodet i rörelse och undvika onödiga blodproppar.
Den aktiverade formen av faktor IX. Aktiveringen sker via en inre process genom aktivering av faktor XIa och kalcium eller via en yttre process genom aktivering av faktor VIIa, tromboplastin och kalcium. Faktor IXa medverkar till att faktor X aktiveras till Xa genom att spjälka arginyl-leucinpeptidbindningen i faktor X.
Hydroxyethyl starch (HES) derivatives are modified starches that are used as plasma expanders in medical treatment. They are created by chemically modifying a starch source, typically from potatoes or corn, with hydroxyethyl groups. The modification process changes the properties of the starch, making it more stable and longer-acting in the bloodstream compared to unmodified starches. HES derivatives can be used to treat hypovolemia (low blood volume) due to trauma, surgery, or other conditions that cause fluid loss. However, their use has become somewhat controversial due to concerns about potential side effects such as kidney injury and coagulopathy.
Svår, affektiv sjukdom med stora svängningar i sinnesstämningen mellan återkommande nedstämdhet eller upprymdhet och depressivitet.
Thrombin är ett protein (enzym) som spelar en viktig roll i blodets koagulationssystem. Det konverterar fibrinogen till fibrin, vilket leder till bildandet av blodproppar (tromber). Sålunda kan en medicinsk definition av 'trombintid' vara: "Tiden det tar för ett prov av plasma att koagulera efter tillsats av en standardiserad mängd thrombin".
Den aktiverade formen av koagulationsfaktor XII. I ett inledande skede i den inre koagulationsprocessen spjälkar kallikrein (tillsammans med kofaktorn högmolekylviktskininogen) faktor XII till XIIa. Faktor XIIa bryts därpå ned ännu mer av kallikrein, plasmin och trypsin i mindre faktor XII-fragment (Hagemanfaktorfragment). Dessa fragment ökar prekallikrein-kallikreinaktiviteten, men minskar prokoagulantverkan hos faktor XII.
Preparat som förhindrar blodproppsbildning. Naturligt förekommande ämnen i blodet räknas hit endast om de används som läkemedel.
Ett protein som erhålls från fibrinogen i närvaro av trombin och som utgör en del av blodproppen.
Plasmaersättningsmedel, även kända som kolloidala lösningar eller substitutionsvätskor, är preparat som används för att ersätta vätska och protein i blodplasmavätskan under olika medicinska tillstånd, såsom blödningar, operationer, trauma, sepsis och skada på njurfunktionen, då den naturliga produktionen av plasma inte är tillräcklig. De kan vara av naturlig eller syntetisk börd och innehåller ofta albumin, kolloidala polymerer eller syntetiska aminosyror.
En stabil blodkoagulationsfaktor som medverkar i den inre koagulationsprocessen. Den aktiverade formen XIa aktiverar faktor IX till att bilda IXa. Brist på faktor XI kallas ofta hemofili C.
Stabil blodkoagulationsfaktor som aktiveras vid kontakt med den subendoteliala ytan av ett skadat kärl. Tillsammans med prekallikrein tjänar den som den kontaktfaktor som sätter igång den inre koagulationsprocessen. Kallikrein aktiverar faktor XII till XIIa. Brist på faktor XII, även benämnd Hagemannfaktorn, leder till ökat antal tillfällen av tromboembolism.
Brist på blodkoagulationsfaktor XI (även kallad plasmatromboplastinförstadium eller PTA eller antihemofilifaktor C) som leder till en systemisk blodlevringsdefekt, benämnd hemofili C eller Rosenthals syndrom, vilken kan påminna om klassisk hemofili.
Vitamin K är ett samlingsnamn för en grupp kolesterolbaserade fettsolubla vitaminer som är nödvändiga för den normala blodkoagulationsprocessen och håller också andras kroppsliga funktioner i balans. Det huvudsakliga verkningsmedlet för Vitamin K är att aktivera proteiner som reglerar blodets koaguleringsfaktorer. Dessa proteiner bidrar till att ställa in rätt balans mellan blodets tendens att koagulera och dess tendens att lösa upp koagulation, förhindrar alltför mycket blödning eller alltför mycket koagulation. Vitamin K finns i två naturligt förekommande former: K1 (filoquinon) och K2 (menakinoner). K1 hittas främst i gröna vegetabilier, medan K2 huvudsakligen produceras av bakterier i tarmen.
Mentala sjukdomstillstånd, kännetecknade av brister i adaptionsprocessen som främst kommer till uttryck som avvikelser i tankar, känslor och beteende och leder till oro eller funktionsstörning.
En endogen familj av proteiner tillhörande serpinsuperfamiljen som neutraliserar effekterna av trombin. Sex naturligt förekommande antitrombiner har identifierats och betecknas med de romerska siffror na I - VI. Antitrombin I och III tycks vara de med störst betydelse.
Fullständig eller partiell brist på blodkoagulationsfaktor XII. Den förekommer vanligtvis utan känd blödarsjuka hos patient eller släkt och kännetecknas av utdragen blodlevringstid.
Lösliga proteinfragment som bildas genom plasmins proteolytiska verkan på fibrin eller fibrinogen. FDP och dess komplexbildningar är till stor skada i den hemostatiska processen och en betydande orsak till blödning i samband med intravaskulär koagulation och fibrinolys.
Tillstånd där ångest utgör den dominerande störningsyttringen.
Tillstånd som har störningar av sinnesstämningen som dominerande drag.
Den aktiverade formen av faktor VIII. B-domänen i faktor VIII spjälkas proteolytiskt med trombin till att bilda faktor VIIIa. Faktor VIIIa uppträder som en icke-kovalent dimer i ett metallbundet (sannolikt kalcium) komplex och verkar som kofaktor vid den enzymatiska aktiveringen av faktor X med faktor IXa. Faktor VIIIa påminner till struktur och uppkomst om faktor Va.
En blodpropp (okklusjon) er en tilstand der et bloddeler forsterkes og forhindrer fritt blodgjennomstrømming i et blodkar. Dette kan føre til sirkulasjonsproblemer og skade vitale organer, beroende på hvor i kroppen proppen forekommer.
Trombocyter. Kärnfria, små och skivformiga celler som bildas i megakaryocyterna och finns i blodet hos alla däggdjur. De är av betydelse för blodets koagulation.
Den aktiverade formen av koagulationsfaktor V. Den är en essentiell kofaktor för aktivering av protrombin som katalyseras av faktor Xa.

'Arvade blodkoagulationsstörningar' (eng. 'Inherited coagulation disorders') är medicinska tillstånd där individens blod har en nedsatt förmåga att koagulera orsakad av genetiska mutationer. Detta leder till ett ökat risk för onormalt blödande (excessive bleeding) eller blodproppar (thrombosis). Exempel på arvade blodkoagulationsstörningar inkluderar hemofili A och B, von Willebrands sjukdom och faktor V Leiden mutation. Dessa tillstånd kan vara allvarliga och kräver ofta livslång behandling och övervakning.

Blood coagulation disorders, eller koagulopati, är medicinska tillstånd där blodets förmåga att koagulera (bilda blodproppar) är rubbad. Det kan bero på en för långsam, för snabb eller felaktig koagulationsprocess. Det finns två huvudsakliga typer av koagulopati: hemofili och trombofili.

Hemofili är ett genetiskt tillstånd där blodet saknar eller har för lite av vissa koagulationsfaktorer, vilket gör att blödningar kan vara svåra att stoppa. Det finns tre olika typer av hemofili: A, B och C.

Trombofili är ett tillstånd där blodet har en förhöjd benägenhet att koagulera, vilket kan leda till att blodproppar bildas lättare än normalt. Detta kan öka risken för komplikationer som stroke, lungemboli och hjärtinfarkt. Trombofili kan orsakas av genetiska faktorer eller vissa mediciner, sjukdomar eller livsstilsfaktorer.

Det är viktigt att diagnostisera och behandla koagulopati så snart som möjligt för att förebygga komplikationer och skada. Behandlingen kan innebära mediciner som ersätter koagulationsfaktorer, minskar blodets tendens att koagulera eller skyddar mot blodproppar.

'Blodkoagulation' er en naturlig prosess hvor plasmakoagulationsfaktorer i blodet reagerer med hverandre for å forme en blodkoagel som stopper blødning etter skade på blodkjertelen. Denne prosessen involverer omskingling av fibrinogen til fibrin, som formet en tredimensional nettverk som holder de sammen blodcellene i plassert og stenger hulen i vævet. Koagulasjonsprosessen aktiveres når blødning oppstår og reguleres av et kompleks system av både prokoagulasjonselementer, antikoagulasjonselementer og fibrinolytiske enzimer for å forebygge uønsket blodkoagulering og for at sikre at koaguleringen er begrenset til området der det trengs.

Disseminerad intravasal koagulation (DIK) är en blodsjukdom där koagulationskaskaden aktiveras systemiskt, vilket leder till att blodet koagulerar och bildar blodproppar i små kapillärer över hela kroppen. Detta kan orsaka ischemisk skada (dvs. syrebrist) i olika organ, såsom lungor, njurar, hjärta och hjärnvävnad. Samtidigt som koagulationen pågår, tar aktiveringen av koagulationskaskaden också bort de faktorer som förhindrar normal blodkoagulering, vilket leder till att det bildas blödningar i andra delar av kroppen.

DIK kan orsakas av en rad olika sjukdomstillstånd, inklusive svår infektion, trauma, cancer och komplikationer under graviditet. Behandlingen av DIK består ofta av att behandla den underliggande orsaken samt att ge antikoagulanter för att förhindra fortsatt koagulation och blodproppsbildning, samtidigt som man ger substitutionsbehandling med blodprodukter för att ersätta de faktorer som förlorats under den systemiska koagulationsprocessen.

Fibrinogen är ett protein som spelar en viktig roll i blodets koagulationssystem. Det konverteras till fibrin under den sista steget av koagulationen, vilket leder till bildandet av blodproppar och stelning av sår.

Fibrinogenbrist definieras som ett lägre än normalt nivå av fibrinogennivåer i blodet. Det kan orsakas av genetiska defekter, leverförsörtningssjukdomar, vitamin K-brist eller förlorande av stora mängder blod. Fibrinogenbrist kan leda till en ökad risk för blödningar och kan vara ett allvarligt tillstånd om det inte behandlas korrekt.

Blood coagulation tests, also known as coagulation studies or clotting tests, are a series of medical tests used to evaluate the blood's ability to clot. These tests measure the time it takes for a blood sample to clot and can help identify any underlying bleeding disorders, liver disease, or medication side effects that may affect the blood clotting process.

The most common blood coagulation tests include:

1. Prothrombin Time (PT): Measures the time it takes for a blood sample to form a clot after the addition of calcium and tissue factor. This test is used to evaluate the extrinsic and common pathways of the coagulation cascade.
2. Activated Partial Thromboplastin Time (aPTT): Measures the time it takes for a blood sample to form a clot after the addition of calcium, phospholipid, and an activator. This test is used to evaluate the intrinsic and common pathways of the coagulation cascade.
3. International Normalized Ratio (INR): A standardized ratio that compares the PT of a patient's blood sample to a normal reference range. The INR is commonly used to monitor anticoagulant therapy, such as warfarin.
4. Thrombin Time (TT): Measures the time it takes for a fibrin clot to form after the addition of thrombin. This test is used to evaluate the final common pathway of the coagulation cascade and can help identify the presence of fibrinogen or thrombin inhibitors.
5. Fibrinogen Level: Measures the amount of fibrinogen, a protein involved in blood clotting, present in the blood sample. Low levels of fibrinogen may indicate an increased risk of bleeding, while high levels may indicate an increased risk of thrombosis.
6. D-dimer Test: Measures the presence of D-dimer, a byproduct of fibrin degradation, in the blood sample. High levels of D-dimer may indicate the presence of a blood clot or recent thrombosis.

These tests are typically performed using a blood sample drawn from a vein and analyzed in a laboratory. The results can help diagnose bleeding disorders, identify an increased risk of thrombosis, monitor anticoagulant therapy, and guide treatment decisions.

'Blödningsbenägenhet' (coagulopathy) är ett medicinskt tillstånd där blodet har en störd koaguleringsförmåga, vilket kan leda till förlängd blödningstid och ökad risk för blödningar. Detta kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive nedsatt funktion eller minskat antal av blodets koagulationsfaktorer, nedsatt plasmakoaguleringskapacitet, eller påverkan på de cellulära beståndsdelarna i blodet som är involverade i koagulationen. Coagulopati kan vara inneboende (konstitutionell) eller förvärvat (till exempel orsakad av en sjukdom, läkemedelsbehandling eller trauma).

Protrombin tid (PT) är ett laboratoriemedicinskt förfarande som mäter koagulationsstatus i blodet. PT mäter tiden det tar för en prover av blodplasm att koagulera efter att ha tillsatts med tillsatsen exogen (utvärtes) thromboplastin. Thromboplastinet initierar den sista steget i koagulationskaskaden, aktivering av faktor X till Xa, vilket resulterar i bildandet av en klot av fibrin.

PT används ofta för att övervaka effekten av antikoagulerande behandling med vitamin K-antagonister som warfarin, och för att screena för koagulationsstörningar orsakade av leverfunktionsnedsättning, vitamin K-brist eller faktor VII-deficit. Resultatet av PT uttrycks som International Normalized Ratio (INR), vilket är ett standardiserat mått på förhållandet mellan patientens koagulationsstatus och en referenspopulation.

Blood coagulation factors, också kända som koagulationsproteiner eller gerinnungsfaktorer, är en grupp av proteinmolekyler som spelar en viktig roll i blodets koagulering (gerinnande) process. När ett blodkärl skadas och blöder, aktiveras koagulationsfaktorerna i en kaskadreaktion för att bilda en blodpropp (tromb) och stoppa blödningen.

Det finns 13 kända blodkoagulationsfaktorer, och de betecknas med romerska siffror från I till XIII. Var och en av dessa faktorer har en specifik funktion i koagulationskaskaden. Några exempel är:

* Faktor I (fibrinogen): En protein som omvandlas till fibrin, som bildar nätverket i blodproppen.
* Faktor II (protrombin): Enzymet som konverteras till trombin, som klipper av fibrinogena till fibrin.
* Faktor IX (Christmasfaktorn): Enzymet som aktiverar faktor X i den intrinsika koagulationsvägen.
* Faktor X (Stuart-Prowerffaktorn): Enzymet som konverteras till trombin, vilket är en kritisk punkten i koagulationskaskaden.

Många av dessa faktorer aktiveras genom en serie enzymatiska reaktioner, där varje faktor aktiverar nästa faktor i kedjan. Vissa faktorer aktiveras också av yttre signaler, till exempel när ett blodkärl skadas eller när specifika signalsubstanser frisätts.

För att förhindra överdrivet koagulering och trombosbildning finns det också en grupp av proteiner som kallas naturliga antikoagulationsfaktorer, till exempel protein C, protein S och antitrombin III. Dessa proteiner hjälper till att kontrollera koagulationsprocessen och förhindra onormal trombosbildning.

Hemofili, ofta kallat "blödarsjuka", är en genetisk blödningsrubbning som orsakas av ett defektivt eller saknat proteín som behövs för blodets att koagulera korrekt. Det finns två huvudtyper av hemofili: A och B. Hemofili A är den vanligaste formen och orsakas av en brist på klottingfaktorn VIII, medan hemofili B orsakas av en brist på klottingfaktorn IX.

Personer med hemofili har ofta långvariga blödningar efter skada eller operation och kan också drabbas av spontana inre blödningar, särskilt i lederna och musklerna. Symptomen på hemofili varierar beroende på hur allvarlig defekten är. Vid milda fall kan symptomen vara begränsade till lätta blödningar efter skada eller operation, medan svårare fall kan leda till upprepade blödningar, kronisk smärta, skador på lederna och i värsta fall död.

Hemofili är en genetisk sjukdom som vanligtvis ärvs från föräldrar till barn, men den kan också uppstå spontant på grund av nya mutationer. Behandlingen av hemofili består ofta av preventiv substitution av de saknade klottingfaktorerna och god vård av blödningar när de inträffar.

Partiell tromboplastintid (PTT) är ett laboratoriemedicinskt förfarande som mäter tiden det tar för en patientens plasma att koagulera när en reagent som innehåller partiklar av tromboplastin och en aktiverad delen av faktor XII (Hageman-faktorn) tillsätts.

PTT används ofta för att screena patienter för koagulationsstörningar, såsom nedsatt funktion hos de intrinsiska eller gemensamma koagulationsvägarna, nedsatt faktor-XIII-aktivitet eller när man vill upptäcka eventuell heparinbehandling. Vidare kan PTT användas för att monitorera effekten av behandling med läkemedel som påverkar koagulationssystemet, till exempel låga molekylära hepariner och direkt orala antikoagulantia (DOAK).

Det är viktigt att notera att PTT inte mäter aktiviteten hos vitamin K-beroende faktorer II, VII, IX och X, som istället mäts med protrombintid (PT).

Tracheotomi är ett medicinskt ingrepp där man skapar en öppning genom halsen och skiljer trakean (luftstrupen) från matstrupen. Detta görs vanligen genom att skära ett hål i framsidan av struphuvudet och sedan in i luftstrupen.

Denna procedure utförs oftast när en patient har svårigheter med andningen på grund av någon form av luftvägsobstruktion eller när det behövs långvarigt mekaniskt stöd för andning, till exempel vid användning av respirator.

Efter en trakeotomi får patienten en så kallad trakeostoma, vilket är den konstgjorda öppningen i luftstrupen där en trakeostomisk tub kan placeras för att underlätta andningen och bortledning av slem eller sekret.

Factor X deficiency, also known as Stuart-Prower factor deficiency, is a rare bleeding disorder that affects the blood clotting process. Factor X is one of the proteins in the coagulation cascade that helps to form a blood clot and stop bleeding. A deficiency in this protein can lead to excessive bleeding after injury or surgery, as well as spontaneous bleeding in some cases.

The severity of the disorder varies depending on the level of factor X activity in the body. Those with less than 1% activity may experience severe bleeding, while those with higher levels may only have mild symptoms. Treatment typically involves replacement therapy with fresh frozen plasma or recombinant factor X concentrates to help control bleeding episodes. In some cases, gene therapy may also be considered as a potential treatment option.

Faktor V-brist, också känd som Faktor V Leiden, är en genetisk mutation som orsakar en förhöjd risk för blodpropp (trombos). Mutationen berör coagulationsfaktorn V och gör honom resistent mot inactivation av proteinet C. Detta leder till en förlängd aktivering av koagulationskaskaden och en högre benägenhet för blodproppar. Faktor V-brist är den vanligaste genetiska orsaken till venöst tromboemboli (VTE).

Faktor V, også kjent som proakcelerin eller Labile Faktor, er ein koagulasjonsfaktor som spiller en viktig rolle i blodets størkingprosess. Det er ein proteinsubstans som aktiveres av trombin under koagulasjonen og deretter aktiverer andre koagulasjonsfaktorer, slik som Faktor X og II (protrombin). Dette fører til dannelse av en trombus og stopper blodfiatt. Defekter i Faktor V kan føre til forstyrrelser i koagulasjonsprosessen, som i værste fall kan resultere i uforklarlige blødninger eller tromboser.

Tromboplastin (alternativt stavat "thromboplastin") är ett proteinkomplex som deltar i blodets koagulationsprocess. Det finns naturligt förekommande i cellmembranet hos blodkroppar (trombocyter) och i endotelceller som tappar blodkärlen. När tromboplastinet aktiveras bildas enzymet thrombin, vilket omvandlar fibrinogent till fibrin, vilket i sin tur leder till formationen av ett blodkoagulum eller blodpropp.

Det finns också exogent tromboplastin som kan användas för att starta en koagulationsreaktion i laboratoriet, ofta extraherat från kalvspottkörtel (bovine thromboplastin) eller konstgjort. Exogen tromboplastin är vanligen en del av assayar som mäter aktiviteten hos olika koagulationsfaktorer i blodet, till exempel protrombintid (PT) och partiel lösningstid (APTT).

Fibrinogen är ett protein som finns i blodplasma och har en viktig roll inom koagulationssystemet. Det produceras i levern och består av två identiska trippelstrukturer, var och en innehållande tre polypeptidkedjor (Aα, Bβ och γ). När blodkoagulationen aktiveras omvandlas fibrinogen till fibrin under inflytande av enzymet trombin. Fibrinet polymeriserar sedan och bildar ett nätverk som hjälper till att stänga av blödningar och stötta upp vävnader.

'Blödning' kan definieras som en oönskad utflöde av blod från kroppens blodkärl, till följd av skada eller sjukdom. Det kan vara inre blödningar, där blodet samlas inne i kroppen, eller yttre blödningar, där blodet kommer ut genom huden eller slemhinnor. Blödningsgraden kan variera från små punkteringar till livshotande blödningar beroende på orsaken och platsen för blödningen.

Postoperativ blödning är när en patient som har genomgått en operation får fortsatt eller nyutvecklad blödning från operationsstället efter att operationen är klar. Detta kan orsaka komplikationer såsom anemi, hypovolemi (volymbrist) och i värsta fall chock. Postoperativa blödningar kan vara omedelbart efter operationen eller upp till några dagar senare. Orsakerna kan variera från tekniska fel under operationen, blodproppar eller för högt tryck i blodkärlen. Behandlingen kan innefatta ytterligare kirurgi, transfusioner av röda blodkroppar och andra behandlingar för att stävja blödningen och hålla patientens vätske- och elektrolytbalans.

Faktor Xa är ett enzym som spelar en viktig roll i koagulationskaskaden, den serie biokemiska reaktioner som leder till blodets koagulation eller blodstillning. Faktor Xa är den aktiverade formen av protrombinasframtrivaren (Faktor X) och är direkt involverad i konverteringen av protrombin till thrombin, ett ytterligare enzym som är ännu mer centralt för blodkoagulationen. Faktor Xa verkar också positivt på den negativa feedback-loopen som reglerar koagulationskaskaden och hjälper till att begränsa överdrivna koagulationssvar.

Faktor Xa aktiveras av både den intrinseka (inre) och den extrinseka (yttre) koagulationsvägen, vilket gör det till ett viktigt sammanbindningspunkt mellan de två vägarna. Faktor Xa kan också direkt aktiveras av stillasubstanser, såsom tissue factor (en transmembranprotein som utsöndras från skadade celler och aktiverar den extrinseka koagulationsvägen).

Abnormaliteter i Faktor Xa-aktivitet kan leda till blödningsrubbningar eller tromboser beroende på om aktiviteten är för låg eller för hög. Faktor Xa är också ett viktigt mål för flera antikoagulationsmediciner, inklusive nya orala antikoagulanter (NOAK) som apixaban, rivaroxaban och edoxaban. Dessa läkemedel designades för att hämma Faktor Xa-aktiviteten specifikt och ge en effektiv antikoagulation med mindre blödningsrisken jämfört med traditionella antikoagulationsmediciner som warfarin.

Faktor VII, också känd som protrombinkonvertas, är ett enzym som spelar en viktig roll i koagulationskaskaden, den serie biokemiska reaktioner som leder till bildandet av blodproppar och stoppar blödningar. Faktor VII aktiveras av vävnadstromboplastin när ett sår eller en skada uppstår, och aktiverad Faktor VII konverterar i sin tur faktor X till dess aktiva form, faktor Xa. Detta är en kritisk reaktion som initierar bildandet av en blodpropp och stoppar blödningen. Faktor VII produceras naturligt i levern och kräver vitamin K för sin syntes.

Faktor X, även känd som Stuart-Prower faktor, är ett enzym som spelar en viktig roll i blodets koagulationskaskad. Det aktiveras av både intrinsekt och extrinsekt koagulationssökvägar och konverterar protrombin till thrombin, vilket i sin tur omvandlar fibrinogen till fibrin, en nödvändig process för att bilda blodproppar och stänga sår. Faktor X är ett serinproteas och syntetiseras i levern. Genetisk mutation eller nedsatt funktion av Faktor X kan leda till koagulationsrubbningar, såsom hemofili A.

Protrombin, även känt som faktor II, är ett protein i blodplasmavätskan som spelar en viktig roll i den koagulationsprocess som orsakar blodets stelning vid skada. Protrombinet aktiveras till thrombin när det kommer i kontakt med aktiverad faktor X och kalciumjoner på cellmembranet hos trombocyter (blodplättar). Thrombin är ett enzym som omvandlar fibrinogent till fibrin, vilket bildar nätverk av insolubila fiber som stelnar och hjälper till att stänga av blödningar.

Protrombintiden (PT) är ett laboratoriemässigt mått på koagulationsförmågan i blodet, som mäter tiden det tar för protrombinet att omvandlas till thrombin. PT används ofta för att screena och diagnostisera koagulationsstörningar eller för att övervaka effekten av antikoagulantbehandling.

Faktor IX, också känd som Christmas faktor, är ett enzym som spelar en viktig roll i blodets koagulationskaskad. Det produceras i levern och är ett protein som aktiveras när blodet koagulerar för att stänga av blödningar. Faktor IX-defekter orsakar den sjukdomen hemofili B.

Trombelastografi är en laboratorieundersökning som mäter koagulering och lysis (när blodet blir till blodpropp och när proppen upplöses) av hela blodet, istället för att bara mäta koagulationsfaktorer i blodplasmа. Denna metod ger information om hur snabbt en blodpropp bildas, dess styrka och hur länge den kan hålla, samt hur snabbt proppen löses upp. Trombelastografi används ofta för att diagnostisera koagulationsrubbningar och välja rätt behandling vid operationer, för gravida kvinnor som riskerar att drabbas av blodproppar, samt för patienter med kardiologiska sjukdomar eller trauma.

Factor VIIa, också känd som aktiverad Faktor VII, är ett enzym som spelar en viktig roll i koagulationskaskaden, den serie biokemiska reaktioner som leder till blodets koagulering eller blodstillning.

Faktor VIIa produceras av levern och aktiveras vid skada på kärlen eller vid förekomst av trombin. När Faktor VIIa aktiveras, kan det katalysera en reaktion som leder till bildandet av trombin från protrombin. Trombin är ett viktigt enzym i koagulationskaskaden eftersom det orsakar omvandlingen av fibrinogen till fibrin, vilket resulterar i att blodet koagulerar och bildar en blodpropp för att stoppa blödningen.

Faktor VIIa används också som ett läkemedel vid behandling av vissa blödningsrubbningar, såsom hemofili.

'Trombin' er ein koagulasjonsfaktor, entfallt under faktorn 2a i koagulasjonskjedjen. Det er ein enzym som omdannar fibrinogen til fibrin under blodets koagulasjon, og det spiller dermed en viktig rolle i hemostasen og blodstillingsprosessen. Trombin dannes fra protrombin under innvirkning av andre koagulasjonsfaktorar som aktiveres i kjekkenet på et intrínskt eller eksintrínkt sätt.

Faktor XIII, også kjent som fibrin stabiliserende faktor, er ein enzym i koagulasjonskjedsenet som hjelper til å styrke blodklottene. Det aktiverte Faktoret XIII katalyserer reaksjonen mellom fibrin og fibrinogens alpha-strenger, der fibrinnet dannes til ein mer stabil struktur. Dette hjelper å forhindre blødning og styrker blodklottene slik at de ikke opløses for raskt. Defekter i Faktor XIII kan føre til forlenget blødningstid og økt risiko for uforklarlige blødninger.

Den medicinska termen "Helblodskoagulationstid" (engelska: "Prothrombin time", förkortat "PT") används för att mäta hur lång tid det tar för ett blodprov att koagulera, alltså omvandlas från flytande till fast form. PT är ett vanligt laboratorietest som mäter aktiviteten hos de enzymer som är involverade i koagulationsprocessen i kroppen.

Testet utförs genom att blodplasmatan blandas med en substans som saknas naturligt i blodet, tillsats av tromboplastin och calciumjoner. Tromboplastinet aktiverar protrombinkinasen, vilket leder till omvandlingen av protrombin till thrombin och bildandet av en koagel (blodkoagulering). PT mäts i sekunder och jämförs med ett standardvärde.

Ett förlängt PT kan indikera en koagulationsrubbning, som kan orsakas av leverfunktionsstörningar, vitamin K-brist, användning av antikoagulantia eller andra sjukdomstillstånd. PT används också för att övervaka effekten av behandling med oral antikoagulantia som warfarin.

Faktor VIII, också känd som antihemofilisfaktor B, är ett protein som spelar en viktig roll i blodets koagulationsprocess. Det produceras i levern och är en essentiell komponent i den koagulationskaskad som bildar blodproppar (blodomlagring) vid skada på kärlväggar. Faktor VIII aktiveras av trombin och fungerar sedan som en kofaktor till faktor IXa, vilket leder till ytterligare aktivering av koagulationskaskaden och bildandet av ett stabilt blodpropp.

Defekter eller nedsättningar i Faktor VIII kan leda till hemofili A, en ärftlig blödningsrubbning som kännetecknas av långvariga och ofta svåra blödningar. Behandlingen för hemofili A innefattar vanligen intravenös substitution av konstgjord Faktor VIII.

Factor XIa är en aktiverad form av enzymet förekommande i koagulationskaskaden, som är involverat i blodets koaguleringsprocess. Det bildas när föregångaren, Factor XI, aktiveras, ofta som ett resultat av kontakt med negativt laddade ytor eller andra enzymer såsom thrombin. Factor XIa fungerar som en serinprotease och bidrar till att konvertera protrombin till thrombin, vilket är en viktig del i blodets koaguleringskaskad.

'Fibrinolys' refererar till den naturliga processen i kroppen där blodet får förmåga att lösa upp blodproppar genom nedbrytning av ett protein som heter fibrin. Fibrinet är en viktig beståndsdel i blodproppar och bildas när blod koagulerar vid skada eller infektion.

Fibrinolysen sker genom att ett enzym som kallas plasmin aktiveras. Plasmin bryter ner fibrinet till mindre bitar, vilket gör att blodproppen kan upplösas och försvinna. Fibrinolysen är en viktig del av koagulationssystemet och hjälper till att förhindra allvarliga komplikationer som stroke eller hjärtinfarkt.

Förutom den naturliga fibrinolyfen kan fibrinolys också induceras medicinskt genom administration av läkemedel som trombolytika, även kända som 'klotdissolverande medel'. Dessa medel aktiverar plasmin eller motsvarande enzymer för att bryta ner blodproppar.

En blodkoagulationsfaktorhämmare är ett ämne som hindrar eller minskar blodets förmåga att koagulera, alltså bilda blodproppar. Detta kan uppnås genom att hämma en eller flera av de enzymer och proteiner som är involverade i koagulationskaskaden, som är den biokemiska processen som leder till bildandet av ett blodpropp. Exempel på blodkoagulationsfaktorhämmare innefattar heparin, warfarin och direkta orala antikoagulanter (DOAC) såsom apixaban och rivaroxaban. Dessa mediciner används vanligen för att förebygga eller behandla sjukdomstillstånd som är kopplade till ökat risk för blodproppar, såsom föryngring av blodproppar (tromboser) och stroke.

Coagulantia är ett medicinskt begrepp som hänvisar till förekomsten av blodproppar eller koagulerade klumpar av blod i kroppens blodkärl. Dessa kan varaarteriella, vilket innebär att de bildas i artärerna, eller venösa, vilket innebär att de bildas i venerna. Blodproppar kan orsakas av en rad olika faktorer, såsom blodstillande mediciner, sjukdomar som påverkar blodet eller hjärtat, skador på kärlen eller ett sämre blodflöde. Symptomen på coagulantia kan variera beroende på var proppen sitter och hur stor den är, men de kan inkludera smärta, rodnad, värme och svullnad i det drabbade området, samt andningssvårigheter eller yrsel om proppen befinner sig i lungorna.

Antithrombin III (ATIII) är ett protein som finns naturligt i blodplasmatan och har en viktig roll i blodets koagulationssystem. Proteinet neutraliserar olika proteaser, till exempel serinproteasen thrombin och faktor Xa, vilka annars skulle leda till en överdrivet aktiverad koagulationskaskad och därmed ökat risk för blodproppar (tromboser). ATIII fungerar genom att binda till och inaktivera dessa proteaser. Hämmande av ATIII-funktionen kan leda till ett ökat thrombosriskt tillstånd.

"Blodstillning" eller "Hemostasis" är ett medicinskt begrepp som refererar till den process som får blödningen att upphöra när ett kärl skadas. Denna process består av två huvudsakliga faser:

1. Vaskulär fas: Konstriktion (trångning) av de skadade blodkärlen och aggregation (sammanlagring) av blodplättar (trombocyter) vid skadan för att bilda en provisorisk blodstillningsbar platta.
2. Koaguleringsfas: Aktivering av hemostas-systemet som orsakar omvandlingen av fibrinogent till fibrin, vilket leder till skapandet av ett nätverk av insolubila trådar som hjälper till att stabilisera blodstillningsbar plattan och bilda en blodpropp.

Den slutliga produkten av denna process är en blodpropp som består av aggregerade blodplättar, fibrin och andra koaguleringsfaktorer som hjälper till att stänga av blödningen och börja reparationsprocessen.

Protein C är ett protein i blodplasm som fungerar som en naturlig antikoagulant, vilket betyder att det hjälper till att förhindra blodet från att koagulera eller bilda klumpar. Protein C aktiveras av ett annat protein kallat thrombin och aktiverad protein C i sin tur söver ner flera andra proteiner som är involverade i den naturliga blodkoagulationsvägen, såsom faktor V och faktor VIII. På detta sätt hjälper protein C att hålla koagulationsprocessen under kontroll och förhindra överdrivna blodkoagulationer som kan leda till komplikationer som tromboser och embolier. Protein C har också visat sig ha antiinflammatoriska och cytoprotektiva egenskaper, vilket kan vara speciellt viktigt under sjukdomstillstånd som är associerade med inflammation och cellskada.

Factor IXa är ett enzym som spelar en viktig roll i koagulationskaskaden, det system av reaktioner som leder till bildandet av blodproppar (tromber) för att stoppa blödningar. Factor IXa aktiverar ett annat enzym, Factor X, vilket i sin tur aktiverar protrombin till thrombin, som är den enzym som konverterar fibrinogen till fibrin, vilket bildar nätverk av fiber som stänger av blodflödet och hjälper till att stabilisera blodproppen. Faktor IXa produceras i levern och aktiveras från sin inaktiva form, Factor IX, av enzymet Factor XIa eller genom kontakt med ytan på främmande partiklar som bakterier eller nekrosat vävnad. Genetiska mutationer eller andra skador på genen för Factor IX kan leda till den blödningsrubbning som kallas hemofili B.

Hydroxyethyl starch derivatives are a type of medication known as a colloid, which is used as a volume expander in the treatment of hypovolemia or low blood volume. They are made from modified amylopectin, a complex carbohydrate derived from cornstarch, through the addition of hydroxyethyl groups. This modification results in an increase in the molecular weight and osmotic pressure of the solution, allowing it to draw water into the intravascular space and increase blood volume.

Hydroxyethyl starch derivatives are available in different preparations with varying molecular weights, substitution degrees, and branching patterns, which affect their pharmacokinetics and clinical effects. They are used for the treatment of hypovolemia due to bleeding, surgery, or other causes, as well as for the maintenance of intravascular volume during major surgical procedures.

Like all medications, hydroxyethyl starch derivatives have potential risks and side effects, including kidney injury, coagulopathy, and anaphylaxis. Therefore, they should be used with caution and under the close supervision of a healthcare professional.

Manodepressiv sjukdom, även känd som bipolär affektivt störning, är en mental ohälsa som karaktäriseras av upprepade episoder med maniska, hypomana eller depressiva symptom. Under en manisk episod kan individen uppleva ökad energi, eufori, tankeflöde och självsäkerhet, samt ha svårt att sätta sig stilla eller tänka klart. Under en depressiv episod kan personen känna sig nedstämd, hopplös, trött, sakna energi och ha ont i kroppen. I vissa fall kan individen uppleva både maniska och depressiva symptom samtidigt, ett tillstånd som kallas mixed state. Manodepressiv sjukdom påverkar personens humor, tankar, perception, handlingar och sömn. Det är en livslång sjukdom som behandlas med mediciner och psykoterapi.

I medically, a thrombin time (TT) is a laboratory test used to measure the time it takes for blood to clot. Thrombin is a protein that plays a crucial role in the coagulation cascade, which is a series of chemical reactions that lead to the formation of a blood clot.

The TT test measures the activity of thrombin in a sample of plasma (the liquid portion of blood). The test involves adding a known amount of thrombin to a sample of plasma and measuring the time it takes for a clot to form. A prolonged thrombin time may indicate the presence of an inhibitor or deficiency of one or more factors involved in the coagulation cascade, such as fibrinogen or thrombin itself.

Abnormal TT results can be seen in various medical conditions, including disseminated intravascular coagulation (DIC), liver disease, and the use of certain medications that affect blood clotting, such as heparin. It is important to note that the TT test should not be used as a standalone test to diagnose these conditions, but rather as part of a comprehensive evaluation of a patient's coagulation status.

Factor XIIa är en aktiverad form av faktor XII, även känd som Hageman faktorn, som är ett enzym involverat i koagulationskaskaden. Faktor XIIa spelar en roll i initieringen av koagulation genom att aktivera andra koagulationsfaktorer såsom faktor XI och kallikrein. Detta leder till bildandet av en blodpropp eller trombus för att stoppa blödning när ett blodkärl skadas.

"Blodförtunningsmedel" er en overordnet betegnelse for lægemidler, der anvendes til at reducere eller forhindre dannelse af blodpropper (thrombus) i kroppen. Disse lægemidler kaldes også antikoagulantia eller blodtætningsmidler. Der er forskellige typer af blodförtunningsmedel, herunder:

1. Antikoagulanter: De forhindrer dannelse af blodpropper ved at hæmme Gerinningsfaktorer som thrombin eller faktor Xa. Eksempler på antikoagulanter inkluderer warfarin (Coumadin), heparin og nye orale antikoagulanter (NOAK) som apixaban (Eliquis), rivaroxaban (Xarelto) og dabigatran (Pradaxa).

2. Antiplatelet Agent: De forhindrer aggregation af blodplader, hvilket reducerer risikoen for at blodpropper dannes. Eksempler på antiplatelet agenter inkluderer acetylsalicylsyre (Aspirin), clopidogrel (Plavix) og dipyridamole (Persantine).

3. Trombolytiske Agenter: Disse lægemidler opløser eksisterende blodpropper ved at hjælpe med at omdanne fibrin, et protein der er en vigtig komponent i blodproppens struktur. Eksempler på trombolytiske agenter inkluderer alteplase (Activase) og streptokinase.

Det er vigtigt at notere, at brug af blodförtunningsmedel indebærer en øget risiko for indre blødninger, så det er vigtigt at veje potentialet for fordelen mod risikoen for hver individuel patient. Lægevidenskaben og farmakologien udvikler sig støt, så der kan opstå nye behandlingsmuligheder og metoder for at administrere disse lægemidler.

Fibrin är ett protein som bildas i kroppen under blodkoaguleringen. När blodet koagulerar aktiveras proteinet fibrinogen till fibrin, vilket resulterar i att långa trådar av fibrin bildas och hjälper till att stänga av blödningar genom att forma ett blodst opt. Fibrinen spelar också en viktig roll i wound healing (sårbot) eftersom den hjälper till att bilda en provisorisk matrix för celler att växa in och reparera skadan.

Plasmaersättningsmedel, även kända som kolloidala lösningar eller kolloida plasmaexpanderare, är medicinska preparat som används för att behandla volymbrist i kroppen. De ersätter förlorad vätska och elektrolyter i blodet och andra kroppsvätskor. Plasmaersättningsmedel kan vara baserade på syntetiska eller naturliga substanser, som albumin, gelatin, dextran eller hydroxyetylstärk (HES). Dessa medel hjälper till att öka blodvolymen och förbättra cirkulationen av syre i kroppen. De används ofta under operationer, vid blödningar, trauma, sepsis och andra tillstånd som orsakar volymförlust.

Factor XI, också känd som faktor XIa eller PTT-aktivatorn, är ett enzym som spelar en viktig roll i koagulationskaskaden, den serie reaktioner som leder till blodets koagulation och bildande av blodproppar (tromber). Faktor XI aktiveras när det kommer i kontakt med trombin och negativt charged fosfolipider på ytan av aktiverade celler, vilket leder till att det konverterar protrombin till thrombin. Detta är en viktig del av intrinsekt koagulationssättet. Faktor XI-defekter orsakar en blödningsrubbning som kallas hemofili C, men denna sjukdom är mycket mindre vanlig och mildare än klassisk hemofili A eller B.

Factor XII, också känd som Hageman faktorn, är ett enzym som spelar en viktig roll i koagulationskaskaden, den serie reaktioner som leder till blodets koagulation eller blodstillning. Factor XII aktiveras när det kommer i kontakt med negativt laddade ytor, såsom vid skada på kärlväggar. När det är aktiverat, konverterar det prekallikrein till kallikrein och aktiverar även faktor XI, vilket fortsätter koagulationskaskaden och slutligen leder till bildandet av blodproppar (tromber). Dessutom har Factor XII visat sig ha en roll i inflammation och immunförsvar.

Factor XI-deficiency, också känt som Hemofilia C, är ett sällsynt blödningssyndrom som orsakas av en nedsatt funktion eller mängd av koagulationsfaktorn XI. Detta protein spelar en viktig roll i blodets koagulationskaskad och hjälper till att stänga av blödningar vid skada.

Personer med Factor XI-deficiency kan ha milda till moderata blödningssymptom, såsom lätta blåmärken, näsa- eller tänderblödningar, men i vissa fall kan det också leda till allvarligare blödningar efter skada eller kirurgi.

Det är värt att notera att Factor XI-deficiency inte är lika vanligt som de andra formerna av hemofili (Hemofilia A och Hemofilia B) och att det ofta kan vara asymptomatiskt eller orsaka milda symtom, även om det finns en familjehistoria av blödningsproblem.

Vitamin K är ett samlingsnamn för en grupp kolesterolliknande fettsolubla vitaminer som är nödvändiga för blodets att koagulera korrekt. Det finns två naturligt förekommande former av vitamin K: vitamin K1 (filoquinon) och vitamin K2 (menakinoner). Vitamin K1 hittas främst i gröna bladgrönsaker, medan vitamin K2 produceras av bakterier i tarmen.

Vitamin K är viktigt för att aktivera en grupp protein som kallas för koagulationsfaktorer, vilka spelar en central roll i blodets koaguleringsprocess. Dessa proteiner hjälper till att stänga av blödningar och bilda blodproppar (trombar) när ett blodkärl skadas.

Ett svårartat tillstånd som kallas för vitamin K-brist kan uppstå om kroppen inte får tillräckligt med vitamin K. Detta kan leda till onormalt långsam blodkoagulering och ökat riskt för allvarliga blödningar. Vitamin K-brist är ovanligt i industrialiserade länder, men kan förekomma hos nyfödda barn, personer med malabsorption eller leverfunktionsstörningar, och personer som tar vissa typer av mediciner som påverkar vitamin K-nivåerna i kroppen.

Psykiska störningar (eller mentala störningar) är enligt Världshälsorganisationen WHO en allmän beteckning på en grupp sjukdomar, som kännetecknas av särskilda förändringar i känsloliv, tankar, perceptioner, minne, inlärning, motivation, uppfattning om verkligheten och beteende. Dessa förändringar är så pass allvarliga att de orsakar individen klart lidande eller funktionsnedsättning i vardagslivet. Psykiska störningar kan ha olika orsaker, exempelvis genetiska faktorer, hjärnskador, trauma, missbruk av droger eller alkohol, samt sociala och miljömässiga faktorer. Exempel på psykiska störningar är depression, schizofreni, ångeststörningar, personlighetsstörningar och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som exempelvis autism och ADHD.

"Antithrombin" er en naturlig forekommende proteaseinhibitor i kroppen som spiller en viktig rolle i reguleringen av koagulasjon. Antithrombin hindrer aktivering av flere av de enzymer som er involvert i blodets koagulasjonskasserole, slik som trombin og factor Xa. Dess anti-koagulasjonseffekt poteres betydelig når det binder seg til heparin, et glykosaminoglikan fra leveren. Denne større anti-koagulasjonskapasiteten hjelper med å forhindre uønsket blodprop og kan også brukes som en behandling for visse koagulasjonsrelaterte tilstander.

Faktor XII-brist, också känd som Hageman faktorn deficiens, är ett sällsynt tillstånd där individen har en nedsatt mängd eller aktivitet av koagulationsfaktorn XII. Detta kan leda till en förlängd trombinbildningstid och potentialt ökat blödningsriskt. Faktor XII spelar dock främst en roll i kontaktaktivering av koagulationskaskaden, och deficiens är oftast kliniskt asymptomatisk. I vissa fall kan det dock orsaka något förlängd blödningstid efter trauma eller kirurgi. Diagnosen ställs genom koagulationsprover som visar på en förlängd aktiverad partiell tromboplastintid (aPTT) och normal protrombintid (PT).

Fibrinfibrinognedbrytningsprodukter (FFP) är en sammanfattande benämning på de fragment som bildas när proteinet fibrin och dess föregångare fibrinogens molekylära struktur bryts ned. Detta sker naturligt i kroppen under blodkoaguleringen, då fibrinogen omvandlas till fibrin som bildar blodets klumpar eller koagulum.

Under vissa patologiska tillstånd, såsom akut inflammation, skada på vävnad eller cancer, kan nedbrytningen av fibrinfibrinogen öka kraftigt. Detta leder till en högre koncentration av FFP i blodet. Många av dessa fragment har proinflammatoriska egenskaper och bidrar därför till ett förhöjt inflammationssvar.

FFP används också som en labormässig indikator på koagulationsaktiviteten i blodet. Höga nivåer av FFP kan vara tecken på ökad koagulation, medan låga nivåer kan vara relaterade till en försämrad koagulationsförmåga.

Anxiety disorders are a category of mental health disorders characterized by feelings of excessive and persistent worry, fear, or anxiety that interfere with daily activities. According to the Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM-5), there are several specific types of anxiety disorders, including:

1. Separation Anxiety Disorder: intense fear or anxiety about being separated from a person or place that provides feelings of security or safety.
2. Selective Mutism: consistent failure to speak in certain social situations where speaking is expected, despite the ability to understand and speak in other situations.
3. Specific Phobia: excessive and persistent fear of a specific object, situation, or activity that is generally not harmful.
4. Social Anxiety Disorder (Social Phobia): intense fear or anxiety about social interactions or performing in front of others.
5. Panic Disorder: recurrent unexpected panic attacks and constant worry about having another attack.
6. Agoraphobia: fear or anxiety about being in places or situations from which escape might be difficult or help unavailable in the event of a panic attack or other incapacitating or embarrassing symptoms.
7. Generalized Anxiety Disorder (GAD): excessive and persistent worry or anxiety about several aspects of life, for a period of six months or more.
8. Substance/Medication-Induced Anxiety Disorder: anxiety caused by the effects of a substance or medication.
9. Anxiety Disorder Due to Another Medical Condition: anxiety that is the direct physiological consequence of another medical condition.
10. Other Specified Anxiety Disorder and Unspecified Anxiety Disorder: categories for disorders with symptoms that do not meet the criteria for any of the specific anxiety disorders but still cause significant distress or impairment.

These disorders can significantly impact a person's quality of life, making it difficult to function in social, occupational, and other areas of life. Treatment typically involves psychotherapy, medication, or a combination of both.

'Affektiva störningar' är ett samlingsbegrepp inom psykiatrin för en grupp sjukdomar som kännetecknas av störningar i individens affekter, det vill säga känsloliv och stämning. Detta kan yttra sig i onormalt intensiva, långvariga eller ofta skiftande känslor, till exempel depression, mani eller både och. Affektiva störningar innefattar diagnoser som depressiva störningar, bipolära störningar och cyklotymiska störningar.

Factor VIIIa är ett protein som spelar en viktig roll i den koaguleringskaskad som får blodet att koagulera och stelna upp vid skada eller sår. Factor VIIIa är en aktiverad form av Faktor VIII, som är ett klottingfaktor som katalyserar konversionen av faktor X till faktor Xa under koaguleringsprocessen.

Faktor VIIIa bildas när Faktor VIII aktiveras av enzymet trombin och fungerar sedan som en koenzym i den serinproteasekedjan som leder till aktiveringen av faktor X. Dessutom verkar Faktor VIIIa som en kofaktor för den vävnadsfaktoraktiviserade protein C-komplexet, vilket är ettzymkomplex som inaktiverar de koaguleringsfaktorer som aktiverats under koaguleringskaskaden.

Faktor VIIIa har en kort halveringstid på ungefär 10-15 minuter och bryts ned av proteas i levern. Dessutom är Faktor VIIIa ett viktigt protein i diagnostiska tester för koagulationsrubbningar, såsom partiel coagulationstest (PT) och aktiverad partiell tromboplastintid (APTT).

En "blodpropp" eller blodbrist (engelska: blood clot) är en koagulering av blod som bildar en fast massa. Det kan ske naturligt i samband med skador på kroppens vävnader, för att stänga av blödningar. Men när ett blodpropp bildas inuti ett blodkärl, kan det orsaka allvarliga hälsoeffekter beroende på var proppen bildas. Till exempel, om en blodpropp bildas i lungorna (pulmonem emboli), hjärtat (hjärtinfarkt) eller i hjärnan (cerebral trombos), kan det leda till allvarliga hälsoproblem och potentiellt livshotande situationer.

'Blodplättar' er kort for trombocyter, som er ein viktig del av blodets koagulasjonssystem. De er små, diskformade celler uten kjerne som produseres i benmärken og kan leve opp til 10 dager i blodet før de brytes ned. Når det oppstår en skade eller sår i kroppen, blir trombocytene aktivert og klumper sammen for å form et blodstopp og hindre fortsatt blødning. Redusert antall trombocyter kan føre til en medisinsk tilstand kalt trombocytopeni, mens for store antall kan føre til trombocytos.

Factor V, også kjent som proakcelerin eller labile faktor, er ein koagulasjonsfaktor i menneskeblodet. Det er en proteinsubstans som spiller en viktig rolle i den biokjemiske kaskaden som resulterer i blodkoagulasjonen. Factor V aktiveres til Factor Va når det kommer i kontakt med trombin under koagulasjonsprosessen. Aktiviert Factor Va fungerer som en ko-faktor sammen med andre koagulasjonsfaktorer for å omsette protrombin til trombin, som er nødvendig for å forme blodklotet.

Defeksjoner i Factor V-genen kan føre til en redaysert blødningstilstand kalt Faktor V Leiden. Dette skjer når det oppstår en mutasjon i genen som resulterer i en resistans mot inaktivering av aktiviert Factor Va, noe som kan føre til uønsket koagulasjon og større risiko for blodpropp.

InbornBlodkoagulationsstörningar, ärftligaSensoriska störningarPelvic Floor DisordersTourettes syndromKromosomrubbningar ... REM-sömnHörseluppfattningsstörningarSmakstörningarBlodkoagulationsstörningarParkinsonismBulimiKronisk sjukdom ...