Brosksjukdomar
Brosk
Ledbrosk
Näsbrosk
Artros
Struphuvudbrosk
Hyalinbrosk
Proteoglykaner
Cartilage Oligomeric Matrix Protein
Knäartros
Aggrekaner
Kollagen typ II
Glykosaminoglykaner
Matrilin Proteins
Broskbildning
Extracellulära matrixproteiner
Broskfrakturer
Kollagen
Knäled, djur
Skenben
Nässkiljevägg
Epifyser
Kannbrosk
Nötkreatur
Sköldkörtelbrosk
Osteokondrit
Matrixmetalloproteinas 13
Viktbärande
Leder
Vävnadsteknik
Ben och benvävnad
Hyaluronsyra
Lårbenshuvud
Ledhinna
Extracellulär matrix
Magnetisk resonanstomografi
Ledvätska
Mekanisk påfrestning
Kondroitinsulfater
Biomechanical Phenomena
Mandibularkondyl
Artrit, experimentell
Smörjning
SOX9-transkriptionsfaktorer
Prokollagen N-endopeptidas
Uronsyror
Främre korsband
Artroplastik, subkondral
Matrixmetalloproteinas 3
Celler, odlade
Polarisationsmikroskopi
Vävnadsodlingsmetoder
Ledinjektioner
Kollagen typ IX
Revben
'Brosksjukdomar' (engelska: *Musculoskeletal diseases*) är en samlande beteckning för sjukdomar som drabbar muskuloskelettal systemet, vilket innefattar ben, muskler, senor, ligament, brosk, tarmband och lederna. Detta omfattar en bred varierad grupp av tillstånd, från artriter och reumatiska sjukdomar till skador och trauma. Andra exempel på brosksjukdomar inkluderar osteoporos, tumörer och infektioner i muskuloskelettal systemet. Symptomen på brosksjukdomar kan variera mycket beroende på vilket tillstånd det rör sig om, men kan innefatta smärta, stelhet, svullnad och nedsatt rörlighet. Behandlingen beror också på vilket tillstånd det är fråga om, men kan innefatta mediciner, terapi, operation eller livsstilsförändringar.
'Brosk' er en type væv som findes i dyreorganismers krops, herunder mennesker. Det består af et stort antal tynde og fjedrende fibre, der er ophobet i en geléagtig substans. Brosk er ikke så hårdt som knogler, men er mere stiv end muskler og slimhinder.
Broskvævet findes oftest i bevægelige dele af kroppen, hvor det fungerer som en slags amortisering mellem knoglerne og dermed mindsker slid og skader under bevægelse. Et eksempel på et sted, hvor brosk findes, er i knæet, hvor der er et lag brosk bag knæskånen (patella) kaldet det bagre knæbrosk (posterior cruciate ligament).
Brosk har også en vigtig rolle i at absorbere stød og fordele trykket jævnt over et areal. Dette gør det muligt for leddene at bevæge sig glidende og smidigt, uden at blive beskadiget af gentagne slitage.
I takt med alderen kan brosket blive mindre elastisk og forløsere sig, hvilket kan føre til ledbesvær og smerter. Desuden kan skader på brosket være smertefulde og svære at helbrede, da det har en begrænset evne til at regenerere sig selv.
'Ledbrosk' er en medisinsk term som refererer til en skade på ledbåndene i et led. Ledbåndene holder knoklene sammen og hjælper med at styre bevægelsen i leddene. En ledbroskskade kan variere fra en let distorsjon, hvor ledbåndet er overstrakt eller smallt, til en alvorlig skade, hvor ledbåndet er delvis eller helt revnet.
Ledbroskskader forekommer oftest i fødderne, hænderne, knæene og anklerne, særligt i forbindelse med sports- eller arbejdsrelaterede aktiviteter, som involverer hurtige bevægelser, skiftende retninger eller stød. Symptomer på en ledbroskskade kan inkludere smerte, svelling, blåt og/eller lyslæsioner, hævede knogler og/eller manglende rørelse i det skadede led. Behandlingen af en ledbroskskade kan variere alt efter alvorheden og omfatte hvile, kompressering, is, opdræt (RICE), fysioterapi, immobilisering eller i værste fald kirurgi.
'Broskceller' (chondrocytes) är celler som finns i broskvävnad. Brosk är en elastisk, gegrof typ av bindväv som huvudsakligen består av ett stort antal extracellulära matrisproteiner, bland annat kollagen och proteoglykaner. Broskcellerna producerar och underhåller denna matris genom att sekretera dessa proteiner. De är specialiserade celler som är anpassade för att fungera i de mekaniska belastningarna som brosk utsätts för, särskilt i ledvävnader. Broskcellerna har förmågan att expandera och producera mer matris när brosket utsätts för påfrestningar eller skador, vilket gör att det kan repareras och återhämta sig.
En näsbrosk, även känd som nasal septum deviation, är ett tillstånd där den skiljevägg som delar näshålorna (nässeptum) är avvikande från sin normala position. Den kan vara böjd, underviktsig eller överviktsig, vilket orsakar en oregelbundenhet i näshålan. I milda fall kan det inte orsaka några besvär alls, medan allvarligare avvikelser kan leda till symtom som svårigheter att andas genom näsan, torr näsborrar, hosta, snuva och ökad slemproduktion. I vissa fall kan även sömnsvårigheter och huvudvärk förekomma. Behandlingen kan variera från läkemedel till operativt ingrepp beroende på svårighetsgraden av näsbrosken.
'Arthros' är ett stavfel för den medicinska termen 'arthrosis', som på engelska kallas 'osteoarthritis'. Arthros/osteoarthritis är en vanlig artörtsjukdom som orsakas av nedbrytning och förslitning av ledkärlets brosk, ledhuvudet och/eller ledkapseln. Detta leder till smärta, stelhet, svullnad och ibland funktionsnedsättning i leden. Arthros kan drabba alla leder i kroppen, men är vanligast i knä, höft, handled och rygg. Den orsakas ofta av åldrande, övervikt, felställning, skada eller arbetsskada, men kan även vara ärftlig. Behandlingen består av smärtstillande medel, fysioterapi, viktminskning och i vissa fall operation.
Ear cartilage, also known as auricular cartilage, refers to the flexible and supportive structure in the ear made up of tough, but elastic tissue called cartilage. The ear cartilage provides shape and support to the outer ear (pinna) and helps maintain its position and form.
There are three main parts of the ear cartilage:
1. The helix: This is the curved outer rim of the ear.
2. The antihelix: This is the slightly raised ridge that runs parallel to the helix, forming an inverted 'V' shape.
3. The tragus and antitragus: These are the small pointed pieces of cartilage located in front of and behind the ear canal opening, respectively.
Ear cartilage is unique because it has no direct blood supply; instead, it receives nutrients from surrounding tissues through diffusion. This makes ear cartilage more prone to injury and slower to heal compared to other types of tissue.
Strupehusbandbrosk, även kallat epiglottiskes brosk, är ett rörligt broskflik i struphuvudet hos däggdjur. Det ligger bakom tungan och under stämbanden och har en viktig funktion vid sväljning av mat och dryck. När vi sväljer får strupehusbandbrosken vatten till att resa sig upp och täcka över stämbanden för att förhindra att mat och dryck kommer in i luftvägarna. Detta är en del av den så kallade sväljreflexen. Strupehusbandbrosket är också en del av andningssystemet och kan påverkas vid vissa sjukdomar, till exempel epiglottit, som orsakas av bakterieinfektion och kan leda till svår andningsbesvär.
'Hyalinbrosk' är ett medicinskt begrepp som refererar till en förändring i vävnad där cellerna och extracellulära matrisen ersätts av en glatt, homogen, färglös substans som kallas hyalin. Hyalin är ett proteinrikt material som ofta består av kolagen och proteoglykaner.
Denna förändring kan ses i olika typer av vävnader, inklusive bindväv, muskulatur och blodkärl. Hyalinbrosk kan vara ett tecken på en patologisk process, såsom en sjukdom eller skada, som orsakar cellödema, nekros eller fibros. I vissa fall kan hyalinbrosk vara en normalt förekommande struktur, till exempel i glomerulus i njuren.
Det är värt att notera att alltför mycket hyalin kan leda till en försämring av vävnadens funktion och möjligen till organpåverkan.
Knäled, även kallat articularis genus, är den led som sitter mellan lårbenet (femur) och skenbenet (tibia) och möjliggör rörelser som böjning, streckning, rotation och skjuvning i knäet. Ledhuvudet på lårbenet (condylus femoris) artikulerar med ledyta på skenbenet (platå på tibia) samt med knäskålens (patella) baksida. Knäleden är omgiven av ledkapsel, ligament och muskler som ger stabilitet och underlättar rörelserna i leden.
Proteoglykaner är en typ av glykoproteiner som förekommer i extracellulära matrix (ECM) hos djur. De består av en protein-kärna som är kovalent bundet till en eller flera långa, upprepade disackaridkedjor, vanligtvis bestående av kolhydraten chondroitinsulfat eller keratansulfat. Dessa kolhydrater ger proteoglykanerna deras negativa laddning och förmåga att binda vattenmolekyler, vilket gör dem viktiga för strukturellt stöd och buffring av tryck i vävnader som brosk, hälar och blodkärl. Proteoglykaner deltar också i cellsignalering och regulering av diverse biologiska processer som tillväxtfaktorernas aktivitet och celladhesion.
Cartilage Oligomeric Matrix Protein (COMP) är en non-kollegen proteinkomponent i broskvävnad och andra stödjevävnader, såsom senor och ligament. Det är ett glykoprotein som tillhör thrombospondin-familjen och består av fem identiska underenheter som bildar en pentamer.
COMP har visat sig spela en viktig roll i broskutveckling, homeostas och sjukdomsprocesser, såsom artros. Det är involverat i celldifferentiering, celladhesion, angiogenes och inflammation. COMP-nivåerna har visats vara förhöjda i blod och synovialvätska hos patienter med artros, vilket kan vara ett tecken på denna sjukdoms utveckling och progression.
Knäartros, även kallat gonartros, är en form av artros som drabbar knäleden. Artros är en kronisk och progressiv ledsjukdom som orsakas av nötning och förslitning av den glatta broskskivan (menisken) och ledytslan (glidharts) i leden. Vid knäartros blir rörelserna i knät alltmer smärtsamma och svåra, vilket kan leda till stelahet och funktionsnedsättning.
Sjukdomen beror ofta på ålder, övervikt, felställning, skador eller arbetsskada, men kan även ha en genetisk komponent. Behandlingen av knäartros kan innefatta vila, viktminskning, fysioterapi, smärtstillande läkemedel och i vissa fall operation.
Aggrekaner är en typ av proteoglykan som är närvarande i större delen av extracellulära matrisen, särskilt i broskvävnad. De består av en central kolv, som är gjord upp av ett proteinaggregat, och en eller flera glykosaminglykan-sidokedjor som sitter fast på kolven. Aggrekaner spelar en viktig roll i broskets mekaniska styrka och förmåga att hålla fukt. De bidrar också till att reglera diffusionen av molekyler inom broskvävnaden.
Kollagen typ II är ett slags kollagen som är specifikt för broskvävnad och bindväv i lederna. Det utgör en viktig del av den extracellulära matrisen i dessa vävnader och ger stöd, struktur och integritet till dem. Kollagen typ II är också en viktig komponent i hyalint brosk, som täcker slutledsliggande ytor och hjälper till att minska friktionen mellan lederna. Mutationer i generna som kodar för kollagen typ II kan leda till sjukdomar såsom osteoartrit och andra brosksjukdomar.
Glykosaminoglykaner (GAG) är en typ av komplexa kolhydrater, även kända som proteoglykaner, som finns i djurs kroppar. De består av långa, repeaterande sockerkedjor som sitter kovalent bundna till ett proteinbakgrundsmolekyl.
GAG-kedjorna är negativt ladade och kan binda stora mängder vatten, vilket gör att de hjälper till att ge vävnader deras struktur och förmåga att hålla fuktighet. De finns i hög koncentration i brosk, blodkärl, hud, lever, lungor och andra vävnader.
Det finns fem huvudtyper av GAG: chondroitinsulfat, dermatan sulfat, heparan sulfat, heparin och keratan sulfat. Varje typ har en unik sockersekvens som ger dem specifika biologiska aktiviteter och funktioner i kroppen.
GAG-er är viktiga för många cellulära processer, inklusive cellytiska signalering, celladhesion, migration och differentiering. Dysfunktion eller abnormaliteter i GAG-metabolismen kan leda till olika sjukdomar, såsom osteoartrit, Marfan syndrom och Ehlers-Danlos syndrom.
Matrilin proteins are a group of extracellular matrix (ECM) proteins that are involved in the formation and maintenance of connective tissues, such as cartilage. They are named matrilins because they were first identified in the cartilage matrix, where they play important roles in the organization and stability of the ECM.
Matrilin proteins are composed of multiple domains, including von Willebrand factor type A (vWA) domains, epidermal growth factor-like (EGF-like) domains, and coiled-coil domains. These domains allow matrilins to interact with other ECM components, such as collagens and proteoglycans, and play a role in the formation of higher-order structures within the ECM.
There are four main types of matrilin proteins, known as matrilin-1, matrilin-2, matrilin-3, and matrilin-4 (also called cartilage matrix protein). Matrilin-1 is found in a variety of tissues, including cartilage, tendon, and ligament. Matrilin-2 is primarily found in hyaline cartilage, where it helps to regulate the organization of collagen fibrils. Matrilin-3 is also found in hyaline cartilage, as well as in other tissues such as the eye and inner ear. Matrilin-4 is found in a variety of tissues, including cartilage, tendon, and ligament.
Mutations in matrilin genes have been associated with a number of skeletal disorders, including multiple epiphyseal dysplasia (MED) and pseudoachondroplasia (PSACH). These conditions are characterized by abnormalities in the development and maintenance of cartilage, leading to joint pain, stiffness, and other symptoms.
'Broskbildning' (fibros) är en patologisk process som innebär att bindvävsmassa bildas i ett organ eller vävnad, vilket kan leda till förtjockning och funktionsnedsättning. Brosk är egentligen en annan typ av vävnad än bindväv, men begreppet 'broskbildning' används ofta som en övergripande beteckning på abnormalt ökat inslag av bindväv i olika typer av vävnader.
I medicinsk kontext kan 'broskbildning' syfta på ett flertal olika tillstånd, beroende på vilket organ eller vävnad som är drabbat. Några exempel är:
* Lungsfibros: Broskbildning i lungorna, vilket kan leda till andningssvårigheter och permanent skada på lungvävnaden.
* Leverfibros: Broskbildning i levern, ofta orsakad av alkoholmissbruk eller hepatit, vilket kan leda till levercirros och levercancer.
* Hjärtfibros: Broskbildning i hjärtmuskulaturen, vilket kan leda till hjärtsvikt och andra hjärtrelaterade problem.
* Njurfibros: Broskbildning i njuren, ofta orsakad av kronisk njursjukdom, vilket kan leda till nedsatt njurfunktion och eventuell dialysbehandling.
Behandlingen av broskbildning beror på vilket organ eller vävnad som är drabbat, orsaken till tillståndet och dess svårighetsgrad. I vissa fall kan mediciner som dämpar inflammation hjälpa, medan andra fall kan kräva operation eller transplantation.
Extracellular Matrix (ECM) proteins refer to a diverse group of molecules that provide structural and biochemical support to cells in tissues and organs. The ECM is composed of a complex network of proteins, glycoproteins, and carbohydrates that are produced by the cells themselves and deposited into the extracellular space.
ECM proteins can be classified into several categories based on their functions and structures. Some of the major classes of ECM proteins include:
1. Collagens: These are the most abundant proteins in the ECM, and they provide strength and structure to tissues such as skin, tendons, and bones.
2. Proteoglycans: These are complex molecules that consist of a core protein attached to one or more glycosaminoglycan chains. They play important roles in maintaining tissue hydration, providing cushioning and lubrication, and regulating the diffusion of molecules within the ECM.
3. Elastin: This is a highly elastic protein that allows tissues such as blood vessels and lungs to stretch and recoil.
4. Fibronectins: These are large glycoproteins that bind to various ECM components, including collagens, proteoglycans, and integrins on the cell surface. They play important roles in cell adhesion, migration, and differentiation.
5. Laminins: These are large cross-shaped proteins that are a major component of basement membranes, which provide structural support to epithelial and endothelial cells.
Overall, ECM proteins play crucial roles in maintaining tissue structure and function, and abnormalities in their composition or organization can contribute to various diseases, including fibrosis, cancer, and degenerative disorders.
"Tillväxtplatta" är ett medicinskt begrepp som refererar till ett tillstånd där tillväxten hos en individ inte fortsätter att öka, trots att individen fortfarande växer och utvecklas. Detta kan inträffa vid olika tidpunkter under barndomen och adolescensen beroende på individens genetiska och miljömässiga faktorer.
Den mest kända tillväxtplattan är den som inträffar efter att en person har nått sitt slutgiltiga längdväxt, vilket normalt sker under senare tonåren eller tidiga 20-talet. Vid detta stadium avlivas de växande benmärgscellerna i lårbenen och armbågarna, vilket förhindrar att benen fortsätter att växa.
Det är viktigt att notera att tillväxtplattor också kan påverkas av andra faktorer som hälsoproblem, näringsbrist eller stress. Dessa faktorer kan leda till en försening eller avstannande i tillväxten, vilket kan ha långsiktiga konsekvenser för individens utveckling och hälsa.
En broskfraktur är en skada på brosket som omger och stöttar en led. Det kan orsakas av ett trauma eller en skada, till exempel vid en sportrelaterad skada eller en olycka. Vid en broskfraktur blir brosket ofta delat i två eller flera delar, och ibland kan även den underliggande benknölen vara skadad. Symptomen på en broskfraktur kan inkludera smärta, ömhet, svullnad, blåmärken, nedsatt rörlighet och i vissa fall synliga deformiteter. Diagnosen ställs vanligtvis genom röntgenundersökningar, men ibland kan även andra avbildande metoder behövas för att fastställa skadan. Behandlingen av en broskfraktur beror på dess allvar och plats, men den kan innebära vila, immobilisering, smärtbehandling, operation och rehabilitering.
Kollagen är ett protein som finns i djurs och människors kroppar. Det är ett strukturprotein som utgör en viktig del av bindväv, ben, hud, senor och leder. Kollagen ger styrka och elasticitet åt dessa vävnader. Det är det mest förekommande proteinet i djurriket och utgör upp till 30% av allt protein i en människokropp.
Det finns flera olika typer av kollagen, men de vanligaste är typ I, II och III. Typ I kollagen är det starkaste och mest vanliga och hittas bland annat i huden, benen och senorna. Typ II kollagen hittas främst i brosk och leder och ger dem deras elasticitet. Typ III kollagen finns i blodkärl, hud och andra mjuka vävnader.
Kollagens molekyler är uppbyggda av tre polypeptidkedjor som spirals samman till en tresnöring. Dessa tresnörningar sitter sedan ihop med varandra i långa fibriller som ger kroppsvävnaderna deras mekaniska styrka och flexibilitet.
Medicinskt sett är knäleden hos djur den del av extremiteten som sitter mellan låret och skenbenet. Den består av benet, knäskålens ledyta (femurkondyl), knäbandet (ligamentum cruciatum) och ledkapseln. Knäleden hos djur är en synovial joint, vilket innebär att den har en vätska som fungerar som smörjmedel för att minska friktionen under rörelse. Denna led är mycket viktig eftersom den tillåter djuret att göra rörelser som steg, sittande och liggande.
'Knäskål' (popliteus muscle bursitis) är en inflammation i en liten vätskesäck, en bursa, som ligger mellan knäskålsmuskeln (musculus popliteus) och underarmsbenet (ulna) i knät. Knäskålsmuskeln hjälper till att rotera lårbenet inåt när benet böjs. Bursan fungerar som en amortisering mellan muskeln och benet, för att underlätta rörelserna i knät.
Popliteus muscle bursitis kan uppstå till följd av en skada eller överansträngning på muskeln eller omkringliggande vävnad, vilket orsakar inflammation och smärta i knäskålen. Symptomen inkluderar smärta och ömhet i det baksida av knät, särskilt när man böjer eller sträcker benet. Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av fysiska undersökningar och bilddiagnostik som röntgen, ultraljud eller magnetresonanstomografi (MRT). Behandlingen innefattar ofta vila, isapplikationer, smärtstillande läkemedel och fysioterapi. I vissa fall kan operation behövas om inflammationen inte förbättras med konservativ behandling.
'Skenben' er en medisinsk betegnelse for en type fraktur (knøskebrud) i underarmsknoglen (ulna), der sker nær leddet til armen. Det vil si at bruddet sker i den del av underarmsknoglen som ligger nærmest skulderen og håndleddet. Skenbenet er en vigtig del av bærekraftsystemet i underarmen, og et knøskebrud her kan føre til smerter, svelling, blåmærker og/eller begrænset rørelseevne i armen. Behandlingen af skenben kan inkludere opplasting, sleng, behandling med splint eller gips, fysioterapi og i vissa tilfeller kirurgi.
Lårben, på latin "femur", är ett ben i underkroppen hos däggdjur och fåglar. Det är det längsta och starkaste benet i kroppen och bildar en del av benskelettet. Lårbenet sträcker sig från höftleden till knäskålen (patella) och består av tre delar: översta delen som kallas femurhuvudet, mitten som kallas femurskaftet och den nedre delen som kallas femurknuten. Lårbenet är involverat i rörelser som går, står och sitter.
Tibiala menisken, ofta bara kallade "meniscus", är halvmånformade skivar av broskvävnad i knäleden. De två méniskerna i varje knä, den mediale (inre) och laterala (yttre), delar upp knäledsgropen mellan lårbenet (femur) och skinnet (tibia). Ménisken har flera funktioner, bland annat att dämpa stötar, fördela trycket och leda synovialvätskan i knäleden. Den tibiala ménisken är mer rörlig än den översta, femurala méniskan. Skador på ménisken, såsom skållningar eller trasigheter, är vanliga orsaker till smärta och funktionsnedsättning i knäet.
"Nässkiljevägg" är ett begrepp inom medicinen, särskilt inom området lungmedicin (pneumoni). Det refererar till en typ av inflammation eller infektion i lungan där det bildas en barriär av vätska (näsflimmer, sekret) mellan två delar av lungan. Denna barriär förhindrar att syre och kolmonoxid passerar fritt genom lungorna, vilket kan leda till hypoxi (syrebrist) och hyperkapni (för höga nivåer av koldioxid i blodet). Nässkiljeväggen kan orsakas av olika faktorer, till exempel infektioner, trauma eller autoimmuna sjukdomar. Behandlingen innefattar ofta antibiotika, andningsstöd och i vissa fall operation.
"Epifysen" er en del av langbenet eller andre lange ben i kroppen hos barn og unge. Det er den del av skelettet som ligger overst i de lengre benene, og det er der leddet finnes mellom epifysen og metafysen (den neste del nedover). Epifysen består av søttveitsknuttene og er viktig for vekst og utvikling av benet. Under voksenalderen blir epifyser og metafysen sammenvokset, noe som kalleres slutting av de voksne grensene.
'Kannbrask' er en norsk medisinsk term som direkte kan oversattes til 'cramps' eller 'muscle spasms' på engelsk. Det dreier seg om en pludselig, ofte smertefuld, kontraktion av en muskel eller en gruppe muskler.
Muskelkrampene kan være forårsaket af mange forskjellige faktorer, inklusive overbelastning under øvelser, mangel på elektrolytbalanse (som magnesium, kalium eller calcium), nedsatt cirkulasjon, sårbarhetsfaktorer som graviditet og multipl sklerose, og virkninger av bestemte lægemidler.
I noen tilfeller kan årsaken til muskelkramp ikke fastslås med sikkerhet, men i de fleste tilfeller vil behandlingen fokusere på lindrende smertelindring og korrigering av underliggende faktorer hvis mulig.
Krikoidalbrosk, eller krikoid cartilage, är en broskig struktur i halsen som utgör den främre delen av stämbandsringarna (ringuis vocalis). Den är formad som en smal, halvcirkulär ring och ligger under stämbanden. Krikoidalbrosket har en viktig funktion i rörelserna hos struplocket (epiglottis) under sväljning och andning. Det kan även vara involverat i rörelserna av stämbandsmuskulaturen under fonation, eller röstproduktion.
I medically speaking, the term "Nötkreatur" refers to a member of the Bos genus, specifically the domestic species Bos taurus (cattle) or Bos indicus (zebu). These animals are often raised for their meat, milk, hides, and labor. In some contexts, "nötkreatur" may also refer to other large herbivorous mammals, such as bison or water buffalo, that are used in similar ways. However, it's important to note that these animals belong to different genera (Bison and Bubalus, respectively) and are not technically classified as "nötkreatur" in a strict sense.
En sköldkörtelbrosk (thyreoidal nodul) är en överväxt eller abnorm formation i sköldkörteln som kan vara både godartad eller elakartad. Dessa broskbildningar kan variera i storlek och antal, och de kan orsaka olika symptom beroende på deras storlek och placering. I vissa fall kan sköldkörtelbrosk inte orsaka några symptom alls och upptäckas av en slump under en rutinundersökning.
Godartade sköldkörtelbrosk är vanligare än elakartade, och de tenderar att växa långsamt över tid. De flesta godartade brosken är ofarliga, men i vissa fall kan de orsaka problem som andningssvårigheter eller obehagliga symptom som halsont och hosta om de trycker på luftstrupen.
Elakartade sköldkörtelbrosk, även kända som sköldkörtelcancer, är mycket ovanligare än godartade brosk. Symptomen på elakartad sköldkörtelbrosk kan vara likartade till de symptom som orsakas av godartade brosk, men de tenderar att vara mer allvarliga och kan inkludera sväljningssvårigheter, röstförändringar och smärta i halsen.
Det är viktigt att uppsöka en läkare om du upplever några av dessa symptom eller om du upptäcker någon ovanlig formation i din hals. Genom en kombination av fysiska undersökningar, blodtester och bilddiagnostik kan läkaren fastställa om det verkligen är fråga om en sköldkörtelbrosk och om den är godartad eller elakartad.
Osteokondrit är en medicinsk term som används för att beskriva ett tillstånd där det uppstår skada eller nekros (död) i benvävnaden under brosken inom en led. Detta kan orsaka smärta, svullnad och nedsatt rörlighet i den drabbade leden. Osteokondrit är vanligtvis relaterat till repetitiv mekanisk belastning eller skada, men kan också vara relaterat till andra sjukdomar som exempelvis sickle cell anemia och Kawasakis sjukdom. I vissa fall kan lesionen spontant läka ut, medan andra behöver kirurgisk behandling för att återställa normal funktion i leden.
Matrix metalloproteinase 13 (MMP-13) är ett enzym som tillhör en grupp av enzymer som kallas matrix metalloproteinaser (MMP). Dessa enzymer är involverade i nedbrytningen och omstruktureringen av extracellulär matrix, det vill säga de proteiner och andra molekyler som utgör strukturen på cellernas yttre layer och den omgivande miljön.
MMP-13 är specifikt involverat i nedbrytningen av typ II collagen, ett protein som är en viktig komponent i brosk och ledkapslar. MMP-13 har också förmåga att bryta ner andra proteiner i extracellulär matrix, såsom elastin och fibronectin.
MMP-13 produceras av flera olika celltyper, inklusive kondrocyter (broskceller), synoviocyter (ledkapselceller) och fibroblaster (bindvävsceller). Överaktivitet hos MMP-13 har associerats med flera patologiska tillstånd, såsom ledinflammation, artros och tumörinvasion.
"Viktbärande" är ett medicinskt begrepp som ofta används för att beskriva den totala belastningen eller stressen som placeras på skelettet och lederna, vanligtvis i samband med viktfördelning. Denna belastning kan orsaka smärta eller ökad slitage över tid, särskilt i leder som bär stort av vikten, såsom knä- och höftleder. Faktorer som kan påverka viktbärandet inkluderar kroppsvikt, muskelstyrka, balans, hållning och rörelsemönster.
Ett exempel på en medicinsk definition är: "Viktbärande är den totala kraften eller belastningen som utövas på bäckenet, ländryggen och de underliggande lederna och strukturerna. Denna belastning beror på kroppsvikt, muskelstyrka, balans och rörelsemönster." (Kendall, McCreary, & Provance, 2019)
In a medical context, 'leder' er typisk en betegnelse for et medisinsk fagfølelse eller tilstand karakteriseret ved smerte og skade i en led, som normalt inneholder knogler, senevæv, slimhinder og ledvev. Leder kan også være inflammeret eller have andre patologiske forstyrrelser.
Her er en formel medicinsk definisjon av 'leder':
En led er en struktur som tillater bevegelse mellan två bena eller andra strukturer i kroppen. Ledene inneholder vanligvis ben, senevæv, slimhinder og ledvev. Leder kan utsattes for skader, smitte og andre patologiske tilstander som fører til smerte, stivhet, svelling eller funksjonsnedsettelse.
'Vävnadsteknik' (i engelska 'Tissue Engineering') är ett multidisciplinärt forskningsområde som kombinerar principer från cellbiologi, bioengineering och medicinsk vetenskap för att utveckla metoder för att ersätta, reparera eller förbättra funktionen hos skadade eller sjukliga vävnader och organ. Detta uppnås genom att kultivera celler på speciellt designade biomaterialskaffoldar (scaffolds) som ger stöd och guidance under cellernas differentiering och vävnadsformation. Syftet är att skapa funktionella substitut för mänskliga vävnader och organ som kan användas inom regenerativ medicin och transplantationsmedicin.
"Tryckhållfasthet" (eng. "pressure resistance") är ett mått på en materials förmåga att motstå deformation under tryck. Det definieras ofta som det maximala trycket som kan appliceras på ett material innan det permanent deformeras eller går sönder. Tryckhållfastheten mäts vanligen i enheter som pascal (Pa), psi (pound-force per square inch) eller bar (100 000 Pa). Det är ett viktigt begrepp inom materialvetenskap och används ofta vid konstruktion av komponenter som utsätts för höga tryck, till exempel i rörledningar, hydrauliska system och trycksensorer.
"Ben" refererar anatomiskt till den del av extremiteten som är belägen under knäet, medan "benvävnad" (i medicinska sammanhang) ofta refererar till all vävnad som utgör benet, inklusive benmärg, benvävnad, brosk, senor, muskler och hud. Benvävnaden består huvudsakligen av kollagen och mineralsalter, vilket ger benen styrka och styvhet. Benmärgen inne i benen producerar röda och vita blodkroppar.
Hyaluronsyra är ett glycosaminoglykan, en typ av komplex kolhydratmolekyl, som naturligt förekommer i kroppen hos människor och djur. Den är en viktig beståndsdel i extracellulär matris, den stela vävnaden som omger celler, och har en rad funktioner.
Hyaluronsyra har förmågan att binda mycket vatten, vilket gör att den hjälper till att ge kroppens vävnader rörlighet, flexibilitet och hållbarhet. Den påverkar också cellernas beteende genom att interagera med cellreceptorer och reglera celldelning, migration och differentiering.
I kroppen finns hyaluronsyra i höga koncentrationer i brosk, hud, synögon, ledvävnad och annan mjuk vävnad. Den har visat sig ha en viktig roll i läkning av sår, skydda mot skador på ledvävnad och underlätta näringsupptagningen till celler.
I medicinskt hänseende används hyaluronsyra ofta som en del av behandlingar för ledsmärtor, speciellt i knäleden, där den injiceras direkt in i leden för att ersätta naturligt förekommande hyaluronsyra som kan ha brutits ned på grund av ålder, skada eller sjukdom. Den används också i kosmetisk medicin för att mjuka ut rynkor och öka hudens fuktighet.
Lårbenshuvud, på latin "caput femoris", är den del av lårbenet (femur) där det articulerar med höftleden. Det är en kulaformad ledyta som sitter uppåt och bakåt på lårbenet och passar in i höftledens skålformade ledpanna, acetabulum. Lårbenshuvudet är omgivet av brosk, så kallat ledbrosk ("cartilago articularis"), som dämpat slid mellan lårbenshuvudet och höftbenet (os ilium).
'Ledhinna' är ett medicinskt begrepp som refererar till en inflammation i leden, oavsett orsak. Det kan bero på en rad olika sjukdomar eller skador, såsom artrit, gikt, trauma eller infektion. Ledhinna kännetecknas ofta av smärta, ömhet, svullnad och/eller rörelsebegränsning i den drabbade leden. Behandlingen beror på orsaken till ledhinnan och kan innefatta läkemedel, fysioterapi eller i vissa fall kirurgi.
Extracellular Matrix (ECM) är ett nätverk av strukturella och funktionella molekyler som utom cellerna (extracellulärt) bildar en biologiskt aktiv miljö i flera typer av vävnader. ECM består huvudsakligen av proteiner, såsom kollagen, elastin, fibronectin och laminin, samt polysackarider, som glykosaminglykaner (GAG) och proteoglycaner. Dessa molekyler interagerar med varandra och med cellmembranet för att ge strukturell stöd, skapa barriärer, reglera celldelning, differentiering, migration, adhesion och apoptos, samt modulera signaltransduktion och homeostas. ECM kan variera mellan olika vävnader och är dynamiskt under olika fysiologiska och patologiska tillstånd, inklusive embryonal utveckling, vuxen vävnadens normala funktion och sjukdomar som fibros, cancer och autoimmuna sjukdomar.
Magnetisk Resonansstomografi (MRI), även kallat Kärnmagnetisk Resonans (NMR) är en icke-invasiv diagnostisk bildgebande teknik som använder starka magnetiska fält och radiovågor för att producera detaljerade bilder av inre strukturer och funktioner i kroppen.
Under en MRI-undersökning placeras patienten i en tunn, rörlig bädd som glider in i en tunnelformad magnetisk resonansscanner. Scannern genererar ett starkt magnetfält som får protonerna (atomkärnor) i kroppens vätskor att orientera sig parallellt med magnetfältet. Radiovågor används sedan för att störa denna orientering, och när radiovågorna stängs av återgår protonerna till sin ursprungliga position. Detta ger upphov till en svagt elektromagnetiskt fält som detektorer i scannern kan uppfatta och tolka för att skapa två- eller tredimensionella bilder av kroppens inre.
MRI används vanligtvis för att undersöka mjuka vävnader, såsom hjärnan, ryggraden, muskler, ligament och inre organ, och är speciellt användbar för att upptäcka skador, inflammationer, tumörer och andra avvikelser.
'Ledvätska' eller 'synovialvätska' är en klar, viskös vätska som produceras i ledkapslarna och fyllde ut de små utrymmena (ledhålor) mellan ledens två benartade ytor. Denna vätska fungerar som en sköljvätska, smörjmedel och skydd för leden genom att mildra slitaget och chockerna som uppstår när leden rör sig. Ledvätskan innehåller också näringsämnen som hjälper till att underhålla den vävnad som täcker ledens ytor (ledbrosk).
Mekanisk påfrestning inom medicinen refererar till krafter som verkar mekaniskt, det vill säga fysisk på kroppen eller dess delar. Det kan handla om tryck, drag, skjuvning, rotation eller kombinationer av dessa. Exempel på mekaniska påfrestningar inkluderar stötar, slag, lyft, tryck från tyngdkraften, rörelser med onormal belastning och så vidare. Dessa påfrestningar kan leda till skador eller smärtor i kroppen beroende på deras storlek, varaktighet och område där de verkar.
Kondroitinsulfat är ett slags polysackarid, som är en typ av komplex kolhydrat, och består av en rad repeaterande disakcharider bestående av glukoronsyra och N-acetylgalaktosamin. Det är en viktig bestanddel av brosk, kartilaginous vävnader och andra strukturer i kroppen som behöver stödja och skydda. Kondroitinsulfat har en negativ laddning på grund av sulfatgrupper som är bundna till N-acetylgalaktosamin, vilket gör att det kan attrahera vattenmolekyler och ge vävnaden en rymlig struktur. Det används också inom medicinen som ett supplement för att behandla ledsmärtor orsakade av artros.
Biomechanics is the application of mechanical principles to living organisms, and biomechanical phenomena refer to the observable events or characteristics that result from the interaction of biological structures and mechanical forces. These phenomena can occur at various levels of organization within the body, including the molecular, cellular, tissue, and whole-body levels.
Examples of biomechanical phenomena include:
1. The way that muscles and tendons work together to generate force and movement in joints.
2. The mechanical properties of bones, such as their strength, stiffness, and toughness, which allow them to withstand loads and stresses.
3. The fluid dynamics of blood flow through the cardiovascular system, including the effects of pressure, resistance, and viscosity on circulation.
4. The mechanics of respiration, including the movement of the diaphragm and chest wall during breathing.
5. The biomechanics of locomotion, such as the gait cycle in walking or running, and the forces that act on the body during these activities.
Understanding biomechanical phenomena is essential for understanding how the human body functions and for developing effective strategies for preventing and treating injuries and diseases.
'Knäskada' är ett allmänt begrepp som kan omfatta olika typer av skador på knäleden eller knäet. Det kan exempelvis röra sig om:
1. Senor och ligamentbristningar/-skador: Detta innebär skador på de band som håller knäets ben i rätt position. Exempel på detta är framför allt korsbandet, men också andra ligament kan drabbas.
2. Meniskskada: I knäleden finns det två skivformade kroppar, menisken, som agerar som en form av amortisering mellan lårbenet och skenbenet. En skada på denna struktur kan orsaka smärta och svullnad i knät.
3. Broskskador: Brosket i knäleden, chondrom, kan skadas till följd av exempelvis en stark påfrestning eller en olycka. Detta kan leda till smärta och sämre rörlighet i knät.
4. Knäledsinflammation: Också känd som bursit, är en inflammation av den lilla säckformade vätskefyllda kapseln (bursan) som finns mellan olika delar av knät. Detta kan orsaka smärta och svullnad i knät.
5. Broskfrakturer: I vissa fall kan brosket i knäleden spricka eller skadas, vilket kallas för en broskfraktur. Denna typ av skada är vanligare hos barn och ungdomar än hos vuxna.
Det är viktigt att söka medicinsk expertis om man misstänker en knäskada, eftersom en tidig diagnos och behandling kan förbättra prognosen och minska risken för komplikationer.
"Mandibular condyle" refererar till den del av tinbenet (mandibulan) som articulariserar med temporalbenet i käken och bildar tinbensleden. Det består av en huvudyta, en hals och en process som är belägen i den bakre överkanten av underkäken. Mandibular condyle är viktigt för öppning och stängning av munnen samt för laterala rörelser av käken.
Experimental arthritis refers to the induction of joint inflammation and damage in animal models for the purpose of studying the disease process and testing potential new treatments. There are several ways to induce experimental arthritis in animals, including:
1. Antigen-induced arthritis: This is induced by injecting an antigen into the joint space, which leads to a local immune response and subsequent inflammation.
2. Adjuvant-induced arthritis: This is induced by injecting an adjuvant (an agent that enhances the immune response) into the animal, which leads to systemic inflammation and arthritis.
3. Spontaneous arthritis models: Some strains of animals, such as the DBA/1J mouse, develop arthritis spontaneously due to genetic factors. These models are useful for studying the natural history of the disease and testing new treatments.
It's important to note that these animal models do not fully replicate human arthritis but they can provide valuable insights into the pathophysiology of the disease and help in the development of new therapies.
Medicinskt talat refererar ‘smörjning’ till ett medicineringssätt där ett medel, ofta i form av en salva eller olja, appliceras utanpå huden eller på slemhinnor för att lindra smärta, reducera irritation eller som läkemedel. Smörjningen kan också användas för att underlätta rörelseomfattningar i lederna.
Det är viktigt att notera att smörjningsmedlen inte ska förtäras eller komma i kontakt med sår eller öppna sårställen, eftersom de inte är avsedda för detta ändamål och kan orsaka skada.
Sox9 (SRY-related HMG box gene 9) är ett transkriptionsfaktorprotein som hör till Sox-familjen, som innehåller ett konservativt HMG-boxdomän som binder till specifika DNA-sekvenser i målgenernas promotor- och enhancerregioner.
SOX9 är involverad i celldifferentiering och utveckling av olika typer av vävnader under fostertiden, inklusive könsutveckling, hjärnutveckling och brosk- och kartilaginutveckling. I vuxna individer har SOX9 visat sig vara involverad i underhåll och differensiering av vissa typer av stamceller, särskilt i broskvävnaden.
SOX9-transkriptionsfaktorer binder till DNA och reglerar transkriptionen av målgener som är involverade i dessa cellulära processer. Mutationer i SOX9-genen har visats korrelera med flera genetiska sjukdomar, inklusive campomelic dysplasia, en allvarlig skelettdysplasi, och Pitt-Hopkins syndrom typ 3, en neuropsykiatrisk störning.
Prokollagen N-endopeptidase, också känd som PNEL eller Prolyloligopeptidase, är ett enzym som spjälkar peptidbindningar i proteiner. Det är specifikt inriktat på att bryta ned prokollagen till kolllagen, vilket är en viktig process för att bygga upp kroppens bindväv och benstruktur.
PNEL är ett cytosoliskt serinproteas som främst verkar i mitochondrierna och endoplasmatiska retikulatet hos eukaryota celler. Detta enzym bryter ned specifika peptidbindningar i prokollagen, vilket är ett stort protein som bildas inuti cellen. När PNEL har klyvt av dessa bindningar kan de mindre peptidfragmenten lämna cellen och undergå ytterligare modifieringar innan de blir en del av den fullständiga kolllagenstrukturen.
PNEL har också visat sig ha en roll i regleringen av neuroendokrina funktioner, såsom att bryta ned peptidhormoner som till exempel neuropeptid Y och substance P. Dessutom kan PNEL-aktivitet påverkas vid olika sjukdomstillstånd, inklusive neurodegenerativa sjukdomar, cancer och kardiovaskulära sjukdomar.
Uronsyror är en typ av organiska syror som förekommer naturligt i vissa biologiska material, såsom proteoglykaner, glykosaminoglykaner och pektiner. De bildas genom oxidation av hexuronsyra, vilket är en nedbrytningprodukt av glukos eller galaktoс.
Uronsyror har en karboxylgrupp (-COOH) och en hemiacetal-grupp (-HC=О), som kan bindas till andra sockermolekyler för att bilda komplexa kolhydrater. De två vanligaste uronsyrorna är glukuronsyra och galakturonsyra, som förekommer i många olika biologiska system, inklusive människokroppen.
Glukuronsyra är en viktig komponent i flera hormoner och andra signalkemikalier, medan galakturonsyra är en viktig beståndsdel av pektiner, som finns i växters cellväggar. Uronsyror har också visat sig ha potential som markörer för sjukdomar och skador på kroppen, såsom ledskador och cancer.
'Främre korsband' (latin: Ligamentum cruciatum anterius) är ett parallellt ligament i knäleden som förbinder lårbenet (femur) med skenbenet (tibia). Det främre korsbandet löper från den främre delen av lårbenets överkant till en punkt bakom skenbenets insida, nedanför knäets ledpanna.
Dess huvudsakliga funktion är att hindra:
1. Förflyttning av skenbenet framåt under lårbenet.
2. Rotation av skenbenet när benet böjs.
Det främre korsbandet är en mycket viktig struktur i knäleden eftersom det hjälper till att stabilisera knät och förhindra oönskad rörelse under aktivitet. Skador på det främre korsbandet är vanliga bland idrottare och kan orsaka instabilitet, smärta och svullnad i knäleden.
"Subcondral Artroplastik" är en medicinsk term som refererar till en typ av artroplastik, eller ledersättning, där endast den understa delen (subcondrala lagret) av den skadade ledytan ersätts istället för att helt ersätta leden. Detta kan vara ett lämpligt alternativ när patienten har en relativt begränsad skada i leden, till exempel vid vissa typer av artros eller trauma.
Målet med denna procedure är att behålla så mycket som möjligt av den ursprungliga leden medan man samtidigt lindrar smärtan och återställer funktionen i leden. Detta kan vara en mindre invasiv metod jämfört med en total artroplastik, där hela leden ersätts.
Ledersättningar är vanliga inom ortopedisk kirurgi och används för att behandla en rad olika sjukdomar och skador i leden. De kan vara permanenta eller tillfälliga, beroende på patientens specifika behov och diagnos.
Matrix metalloproteinase 3 (MMP-3) är ett enzym som tillhör en grupp av enzymer som kallas matrix metalloproteinaser (MMP). Dessa enzymer är involverade i nedbrytningen och omstruktureringen av extracellulär matrix, det vill säga de proteiner och andra molekyler som utgör stödjevävnaden kring celler. MMP-3 har specifikt förmågan att bryta ned flera olika typer av proteiner i extracellulär matrix, inklusive kollagen, gelatin och proteoglykaner. Det produceras främst av fibroblaster, men kan även produceras av andra celltyper som till exempel immunceller. MMP-3 har också visat sig ha en roll i inflammation och celldifferentiering.
"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.
Polarisationsmikroskopi är en mikroskopiteknik som använder sig av polariserat ljus för att undersöka material med dubbelbrytning, såsom kristaller och speciella sorters cellstrukturer. Genom att analysera hur ljuset polariseras och dephaseras när det passerar genom ett preparat kan man dra slutsatser om materialets orientering, brytningsindex och struktur. Polarisationsmikroskopi används ofta inom materialvetenskap, geologi och biomedicinsk forskning för att studera exempelvis ben- och broskvävnad, muskelceller och olika slags cellkärnor.
Till vävnadsodlingsmetoder (tissue engineering methods) räknas de tekniker och metoder som används för att skapa, bygga upp eller regenerera vävnad utanför ett levande organismers kropp, före införandet av den konstruerade vävnaden i kroppen. Detta innefattar ofta tre huvudkomponenter: stamceller eller specialiserade celler, en matris (scaffold) som stöder cellernas tillväxt och differentiering, samt signalsubstanser som reglerar cellernas beteende. Genom att kombinera dessa komponenter kan forskare skapa konstruerade vävnader som efterapper naturliga vävnadens struktur och funktion. Exempel på vävnadsodlingsmetoder innefattar tekniker såsom mikrofabrikation, 3D-bioprinting, samt metoder för att kultivera celler på speciellt utformade matriser. Dessa metoder används inom forskning och medicin för att behandla olika sjukdomar och skador, till exempel ben-, hud- och leverregenerering.
En ledinjektiон är en procedur där läkemedel, lokalbedövningsmedel eller andra substanser injiceras direkt in i en led (gångjärn). Detta görs vanligtvis för att lindra smärta, reducera inflammation eller öka rörligheten i den berörda leden. De kan användas för att behandla en rad olika sjukdomar och skador, till exempel artrit, bursit, tennis elbow eller skador på senor och ligament. Injektionen utförs vanligtvis av en läkare, sjukgymnast eller annan medicinsk specialist.
Kollagen typ IX är ett nedsatt vanligt förekommande typ av kollagen som hör till den grupp av kollagener som kallas för fibrillära mikrofibriller. Detta specifika kollagen förekommer i extracellulära matrisen, särskilt i hyalintartyden och i artropodernas extracellulära matrix. Kollagen typ IX spelar en viktig roll för att koppla samman kolllagen typ II och XI, vilket bidrar till stabiliteten hos kollagenfibrillerna. Mutationer i genen som kodar för kollagen typ IX kan leda till olika arftagande skelettsjukdomar, såsom Sticklers syndrom och Marshall syndrom.
'Revben' (latin: Costa) är en benartad, flat och långsmal benstruktur i vårt kroppsskelett. Människan har tolv par revben som är förbunden med bröstkorgens (thorax) ryggsida via de rörliga lederna revbenskorgen (sternum). Revbenen skyddar också viktiga vitala organ såsom hjärtat och lungorna. De har också muskelanslutningar, särskilt mellanrevbenen (costae verae) som är viktiga för andningen genom att de hjälper till att expandera bröstkorgen när vi andas in.
Kondroitin är ett naturligt förekommande sockerartat substance som finns i kroppen, framförallt i brosk, hälso och bindväv. Det består av en serie av sockermolekyler som är kopplade till varandra och bildar en lång kedja. Kondroitin har en viktig funktion i att ge stöd till strukturen hos brosk och hälsa, samt att hjälpa till att behålla rörligheten i lederna genom att attrahera vattenmolekyler och på så sätt göra dem mer flexibla.
Kondroitin används också som en del av behandlingen för vissa ledrelaterade sjukdomar, till exempel artros, eftersom det kan hjälpa att minska smärtan och förbättra funktionen i lederna. Det gör detta genom att hämma nedverkningarna av enzymer som bryter ner broskvävnaden och på så sätt skyddar den kvarvarande vävnaden. Kondroitin kan tas som ett komplement till andra smärtbehandlingar eller som en del av en multimodal behandlingsstrategi för artros.
'Kollagenas' är ett enzym som bryter ned kollagen, ett protein som utgör en viktig del av bindväv och brosk. Kollagenaser produceras naturligt i kroppen, men kan också förekomma i vissa sjukdomar eller behandlingar. De kan orsaka skador på bindväv och leder, vilket kan leda till symptom som smärta, ömhet och svullnad.