Bukspottkörtelsvikt
Pankreatin
Pankrelipas
Bukspottkörtelextrakt
Bukspottkörtelfunktionstester
Bukspottkörtelsjukdomar
Pankreas, exokrin
Benförtjockning
Bukspottkörtel
Cystisk fibros
Mag-tarmmedel
Lipomatos
Lipas
Bukspottkörtelinflammation
Pankreatisk elastas
Benmärgssjukdomar
Hundsjukdomar
Avföring
Isoamylas
Steatorre
Tarmsekret
Malabsorptionssyndrom
Inre faktor
Amylaser
Schillings test
4-aminobensoesyra
Vitamin K-brist
Encyklopedier, principer
Bukspottkörtelsvikt, eller pankreasinsufficiens, är ett tillstånd där bukspottskörteln inte producerar tillräckligt med digestiva enzymer. Detta kan leda till problem med näringsupptaget och onormalt höga nivåer av kolhydrater, protein och fetter i avföringen. Orsakerna till bukspottkörtelsvikt kan vara olika, men det är vanligt förekommande hos personer med kronisk pankreatit eller celdystrofi. Symtomen på bukspottkörtelsvikt kan inkludera buksmärtor, diarré, onormalt stora, flytande avföringar, viktnedgång och näringsbrist. Behandlingen av bukspottkörtelsvikt består ofta av en substitutionsbehandling med digestiva enzymer.
Pankreatin är ett enzymextrakt från mänsklig eller djurpankreas, som innehåller de tre viktigaste enzymerna amylas, lipas och proteas. Dessa enzymer hjälper till att bryta ned kolhydrater, fett och protein i matspjälkningen. Pankreatin används som ett medicinskt preparat för att behandla exokrin pankreaspåslag (EPI), en tillstånd där levern inte producerar tillräckligt med dessa enzymer, vilket kan leda till problem med näringsupptag och mag-tarmsymtom.
Pankrelipas är ett enzympreparat som används för att behandla underliggande orsaker till mag-tarmträtsproblem, särskilt vid exokrin pankreasöverfunktion. Det innehåller enzymer som produceras i bukspjälsens (pankreas) skaftkörtel, däribland lipaser, amylaser och proteaser. Dessa enzymer hjälper till att bryta ned fett, kolhydrater och protein i maten så att de kan absorberas korrekt i tarmarna.
Pankrelipas används vanligen vid behandling av kronisk pankreatit, cystisk fibros och andra tillstånd som orsakar onormalt låg produktion av dessa enzymer i bukspjälsen. Preparatet tas ofta under eller efter måltider för att underlätta enzymbrist under matspjälkningen.
Bukspottkörtelextrakt, også kendt som sukkus extractum, er en medicinsk forbindelse som traditionelt udvindes af bukspottkørter (en del af mavesækken hos okse). Den anvendes primært inden for homeopati og har ingen dokumenteret virkning overfor sygdomme eller lidelser. Derfor findes der ikke nogen officiel medicinsk definition af bukspottkørtelextrakt.
I en homeopatisk kontekst kan bukspottkørtelextrakt defineres som en vandig opløsning af materiale udvundet fra oksebuksprutter, der derefter bliver gennemgående dilueret og skallet (en proces hvor løsningen bliver rystet kraftigt for at forstærke den homeopatiske virkning) flere gange, indtil der kun er en yderst ringe sandsynlighed for at der stadig findes et eneste molekyle af det oprindelige stof tilbage i løsningen. Dette fremstillede homeopatiske middel anvendes derefter ifølge homeopatisk tro og overbevisning til at behandle forskellige sygdomme, selvom der ikke findes nogen videnskabelig evidens der støtter denne brug.
Den bukspottkörtelns funktionstestare (pancreas function test) är en grupp av tester som används för att utvärdera bukspottkörtelns förmåga att producera och sekretera dess två huvudsakliga ämnen: de digestiva enzymen och hormonet insulin.
De vanligaste typerna av funktionstester inkluderar:
1. Fasting Serum Insulin (FSI): Mäter nivåerna av insulin i blodet efter en snabb påstående.
2. Glukosstimulerad insulinsekretionstest (GST): Mäter bukspottkörtelns respons på en glukostimulus, vanligtvis genom att ge en glukossolution per oral (oralt glukostolerans test, OGTT) eller intravenöst.
3. Funktionsprov med direkt sekretin: Mäter mängden av de digestiva enzymen i bukspottkörtelns sekret efter stimulering med ett hormon som heter secretin.
4. C-peptidnivåer: C-peptid är ett byggblock för insulin och kan användas för att uppskatta hur mycket insulin som producerats av bukspottkörteln.
5. Prov på pankreatisk elastas: Mäter mängden av det digestiva enzymet elastas i blodet, vilket är ett tecken på pankreasfunktion.
Dessa tester används ofta för att diagnostisera och övervaka behandlingen av sjukdomar som berör bukspottkörteln, såsom diabetes, cystisk fibros och akut eller kronisk pankreatit.
Bukspottkörtelsjukdomar, eller pankreatit, är medicinska tillstånd som berör bukspottkörteln (pancreas) och kan delas in i akuta och kroniska former.
Akut pankreatit definieras som en plötslig inflammation av bukspottkörteln, vanligtvis orsakad av gallsten eller alkoholmissbruk. Andra orsaker kan inkludera vissa läkemedel, infektioner och skador. Symptomen på akut pankreatit kan vara mycket smärtsamma och innefatta plötslig buksmärta i övergumpen, illamående, kräkningar, feber och ökad hjärtfrekvens.
Kronisk pankreatit definieras som en långvarig inflammation av bukspottkörteln, oftast orsakad av alkoholmissbruk eller genetiska faktorer. Symptomen på kronisk pankreatit kan vara mindre akuta än de hos akut pankreatit, men kan inkludera buksmärta, diarré, onormal viktstörning och störningar i fettsyrans absorption. Kronisk pankreatit kan också leda till komplikationer som diabetes och mag-tarmsjukdomar.
Behandlingen av bukspottkörtelsjukdomar beror på typen och svårighetsgraden av sjukdomen, men kan innefatta smärtlindring, intravenös vätskebehandling, näringsstöd, kirurgi och mediciner för att reducera magsaftproduktionen. För kronisk pankreatit kan behandlingen också inkludera en speciell diet och livsstilsförändringar.
Exokrina pankreas är den del av pankreas som producerar och sekreterar digestiva enzymer som hjälper till att bryta ned näringsämnen i maten. Exokrina pankreas består av Langerhans' celler, som utsöndrar insulin och glukagon, samt acinuskärlor, som producerar enzymer som lipaser, amylaser och proteaser. Dessa enzymer transporteras via canalaiculer till duodenum, där de hjälper till att bryta ned fetter, kolhydrater och protein i maten.
"Bensäcksömsling" eller "benförtjockning" (i medicinska sammanhang ofta benämnt "lymphedema") är ett tillstånd där en extremitet, vanligtvis arm eller ben, utvecklar en ökad volym och förändrad form på grund av en ansamling av lymfa i vävnaden under huden. Detta kan orsakas av skada eller avlägsnande av lymfkärl, till exempel som följd av cancerbehandling som kirurgi eller strålbehandling.
Lymfan är ett vitvattniskt vätskor som transporterar avfall och immunceller runt i kroppen. När lymfkärlen inte fungerar korrekt kan vätskan ansamlas i vävnaden och orsaka svullnad. I onkologiska sammanhang är det vanligt att benförtjockning uppstår som en komplikation till cancerbehandling, särskilt efter behandling av bröstcancer.
Symptomen på benförtjockning kan inkludera:
* En känsla av tunghet eller trötthet i den drabbade extremiteten
* Svullnad som kan variera under dagen och under olika aktiviteter
* Förändrad form på armen eller benet
* Hudförändringar, såsom rynkor, fjällning eller hudskador
* Smärta, stelhet eller kramper i den drabbade extremiteten
Om du tror att du kan ha benförtjockning bör du söka medicinsk vård för en korrekt diagnos och behandling. Behandlingen av benförtjockning kan innebära kompressionstextilier, massage, övningar och ibland även mediciner eller kirurgi.
Den bukspottkörteln (pancreas) är en glandulär organs situerad i bakre delen av bukhålan. Den har två huvudsakliga funktioner:
1. Exokrin funktion: Den producerar och sekreterar en alkalisk juice, som innehåller enzymer som hjälper till att bryta ned proteiner, kolhydrater och lipider i mag-tarmkanalen.
2. Endokrin funktion: Den innehåller cellgrupperingar kända som Langerhans' öar, som producerar hormoner såsom insulin, glukagon och somatostatin, vilka hjälper till att reglera blodsockernivåerna.
Så en medicinsk definition av 'bukspottkörtel' är: En glandulär organs i bukhålan med exokrin och endokrin funktion som producerar enzymer för nedbrytning av näringsämnen och hormoner för reglering av blodsockernivåer.
Cystic fibrosis (CF) is a genetic disorder that primarily affects the lungs and digestive system. It is caused by a mutation in the gene that makes a protein called CFTR (cystic fibrosis transmembrane conductance regulator). This protein controls the movement of salt and water in and out of cells, and when it doesn't function properly, it can lead to thick, sticky mucus building up in various organs.
In the lungs, this mucus can clog the airways and make it difficult to breathe. It also creates an environment that is conducive to bacterial growth, leading to chronic lung infections and inflammation. Over time, this can result in severe lung damage and respiratory failure.
In the digestive system, the thick mucus can prevent the release of digestive enzymes from the pancreas, which helps break down food. This can lead to malnutrition, growth problems, and poor weight gain in children with CF. Additionally, people with CF may have issues with their liver, bile ducts, and sex organs.
CF is a progressive disease, meaning that it gets worse over time. However, with proper medical care, many people with CF can manage their symptoms and live into their 40s, 50s, or beyond. Treatment typically includes chest physical therapy to help clear the lungs, medication to thin mucus and fight infections, a healthy diet, and enzyme supplements to aid digestion. In some cases, lung transplantation may be necessary for severe lung disease.
Medicinskt kan 'Mag-tarmmedel' (gastrointestinalt preparat) definieras som ett läkemedel eller en behandling som används för att städa ut, lindra symptom eller bota sjukdomar i mag-tarmsystemet. Det kan vara avsett att användas för att:
1. Förbereda patienten inför en kolonoskopi eller annan undersökning av tarmarna. I detta fall innebär behandlingen ofta att dricka en stor mängd en speciell lösning som hjälper till att rensa ut tarmsystemet, så att läkaren kan se tarmarnas insida klart under undersökningen.
2. Lindra symptom orsakade av irritabelt tarmsyndrom (IBS), inflammatorisk tarmsjukdom (ITD) eller andra mag-tarmsjukdomar, till exempel genom att minska diarré, smärta, illamående eller kräkningar.
3. Behandla parasitiska infektioner i mag-tarmkanalen med hjälp av antihelmintiska läkemedel som dödar parasiter och hjälper till att bota infektionen.
4. Lindra symptom orsakade av akut gastroenterit (magsjuka) genom att minska illamående, kräkningar och diarré.
5. Behandla eller förebygga förstoppning (obstipation) med hjälp av laxermedel som verkar genom att öka tarmtarmens peristaltik (kontraktioner) och/eller öka vattnets innehåll i tarminnehållet.
Exempel på olika typer av mag-tarmmedel inkluderar laxermedel, antispasmodika, antiacider, prokinetiska läkemedel, antihelmintiska medel och antibiotika. Det är viktigt att använda dessa läkemedel enligt receptbelagda instruktioner eller som angett på produktens etikett för att undvika biverkningar och komplikationer.
"Lipoma" är ett medicinskt begrepp som refererar till en typ av godartad (icke-cancerös) tumör som består av fettsvävnad. Lipomer växer vanligtvis långsamt och kännetecknas ofta av att de är runda eller ovala, mjuka till konsistensen och lösa under huden. De kan variera i storlek från några millimeter upp till flera centimeter i diameter.
Lipomer kan förekomma över hela kroppen, men de är vanligast på baksidan av nacken, ryggen, armarna och låren. I de flesta fall är lipomer ofarliga och behöver inte behandlas, men om de orsakar smärta, skymmer synen eller blir störande kan de avlägsnas genom kirurgisk ingrepp.
'Lipase' är ett enzym som bryter ned lipider (fett) i mindre delar, så kallade fettsyror och glycerol. Detta sker som en del av den normala matspjälkningen i mag-tarmkanalen. Lipaser produceras naturligt i människokroppen, främst i bukspottkörteln och i mindre utsträckning i magsäcken, tarmen och speichelsen.
Abnormt höga nivåer av lipas kan indikera på sjukdomar som akut bukspottkörtelinflammation (pancreatitis) eller annan skada på bukspottkörteln.
Bukspottkörtelinflammation, också känd som pancreatit, är en medicinsk tillstånd där bukspottkörteln blir inflammerad. Detta orsakas vanligtvis av en överdriven aktivering av de enzymer som bukspottkörteln producerar för att bryta ned föda i tarmen. När dessa enzymer aktiveras inuti bukspottkörteln, istället för i tarmen, kan de skada vävnaden och orsaka inflammation.
Det finns två typer av bukspottkörtelinflammation: akut pancreatit och kronisk pancreatit. Akut pancreatit är en plötslig och allvarlig sjukdom som kan kräva omedelbar vård, medan kronisk pancreatit utvecklas gradvis över tid och kan orsaka permanenta skador på bukspottkörteln.
Orsakerna till bukspottkörtelinflammation kan vara många, men de vanligaste orsakerna är alkoholmissbruk och gallsten. Andra orsaker kan inkludera vissa läkemedel, infektioner, skador och vissa arvsfaktorer.
Symptomen på bukspottkörtelinflammation kan variera beroende på om det är en akut eller kronisk form av sjukdomen. Till de vanligaste symtomen hör smärta i magtrakten, illamående, kräkningar och feber. I allvarliga fall kan bukspottkörtelinflammation leda till komplikationer som blodförgiftning, andningssvårigheter, diabetes och svårartad magblödning.
Pankreatisk elastas är ett enzym som produceras i bukspottsdrüsen (pancreas) och har en viktig roll i den proteolytiska nedbrytningen av proteiner i mag-tarmsystemet. Det är ett av de huvudsakliga enzymerna i bukspottsvätskan, tillsammans med amylas, lipas och trypsin.
Pankreatisk elastas bryter ned specifika proteiner som innehåller elastin, ett protein som finns i bindväv och hjälper till att ge struktur åt olika vävnader i kroppen. Dessutom används pankreatisk elastas ofta som en markör för bukspottsinflammation (pancreatit) eftersom nivåerna av detta enzym ökar i blodet när bukspottsdrüsen är skadad eller inflammerad.
Benmärgssjukdomar är en övergripande beteckning på sjukdomar som drabbar benmärgen, vilket är det vävnadslager i benen där blodkroppar produceras. Benmärgssjukdomarna kan delas in i olika kategorier beroende på vilken typ av cell som är drabbad och hur sjukdomen uppstår. Några exempel på benmärgssjukdomar är:
1. Anemi: En nedsatt produktion av röda blodkroppar (erytrocyter) kan leda till anemi, vilket yttrar sig i trötthet, blekhet och andfåddhet.
2. Leukemi: En onormal ökning av vita blodkroppar (leukocyter) kan orsaka leukemi, som är en cancerform som kan vara livshotande om den inte behandlas tillräckligt snabbt.
3. Lymfom: En onormal ökning av lymfocyter, en viss typ av vita blodkroppar, kan leda till lymfom, vilket är en cancerform som drabbar lymfsystemet.
4. Myelom: En onormal ökning av plasma celler, en viss typ av vita blodkroppar, kan leda till myelom, vilket är en cancerform som drabbar benmärgen och kan orsaka skelettskador, njursvikt och immunbrist.
5. Aplastisk anemi: En allvarlig sjukdom där benmärgen inte producerar tillräckligt med röda och vita blodkroppar samt blodplättar.
6. Granulomatös myofibros: En sällsynt autoimmun sjukdom som drabbar benmärgen och kan orsaka trötthet, feber, viktminskning och andningssvårigheter.
Det är viktigt att notera att det finns många andra sjukdomar och tillstånd som kan drabba benmärgen, så om du misstänker att du har någon av de ovan nämnda sjukdomarna eller någon annan sjukdom som berör benmärgen bör du söka vård hos en läkare så snart som möjligt.
"Hundsjukdomar" är ett samlingsbegrepp för sjukdomar och tillstånd som kan drabba hundar. Det finns många olika slags hundsjukdomar, och de kan vara genetiska, infektionsrelaterade, åldersrelaterade eller orsakas av trauma eller miljöfaktorer. Några exempel på vanliga hundsjukdomar är hjärtproblem, cancer, diabetes, epilepsi, allergier, ledbesvär och njursjukdomar.
Det är viktigt att notera att denna beskrivning inte är en fullständig eller officiell medicinsk definition, utan snarare ett allmänt sammanfattande begrepp för sjukdomar som kan drabba hundar.
'Avföring' er en medicinsk betegnelse for afføring, altså den proces hvor afføringsmateriale elimineres fra kroppen via endetarmen. Afføring består af uoppløselige rester af mad, bakterier, slim, og celler fra tarmens indvendige overflade. Normal afføring er mørkebrun, formet som en cylinder, og har en blød konsistens. Frekvensen af afføring varierer fra person til person, men normalt er det 1-3 gange om dagen.
Isoamylase är ett enzym som bryter ned komplexa kolhydrater, särskilt stärkelse och glykogen, genom att hydrolysera alfa-1,6-glykosidbindningar. Det finns i olika former hos många levande organismer, inklusive människor, och används kommersiellt inom livsmedelsindustrin för att producera sötningsmedel och klara proteinblandningar. Isoamylas har också potentialen att användas som ett terapeutiskt medel för att behandla sjukdomar relaterade till stärkelseomsättning.
Steatorrhea är ett medicinskt tillstånd där avsöndringen av fettsyror i avföringen ökar, vilket orsakar en oljig och flytande konsistens hos avfärden. Ordet "steatorrhea" kommer från grekiskan och betyder "fettavföring".
Den vanligaste orsaken till steatorrhea är malabsorption, vilket kan bero på en rad olika sjukdomar eller skador på mag-tarmkanalen. Exempel på sådana sjukdomar inkluderar celdysplasi, celiaki, Crohns sjukdom, fibros, giardiasis, kirurgiska resektioner av tjocktarmen och pankreatit.
Steatorrhea kan leda till symptom som diarré, buksmärtor, viktminskning och näringsbrist på grund av onormal upptagning av fett och andra näringsämnen. Diagnosen ställs ofta genom att mäta fettsyran i avföringen eller genom en Dünnseparationstest. Behandlingen av steatorrhea beror på underliggande orsak, men kan innefatta dietförändringar, mediciner och kirurgiska ingrepp.
Exokrina körtlar är en typ av körtel som producerar, lagrar och sekreterar (avsöndrar) sina sekretionsprodukter genom ett slags utledare till yttre eller inre ytor i kroppen. Detta skiljer sig från endokrina körtlar, som istället sekreterar sina hormoner direkt in i blodomloppet. Exempel på exokrina körtlar är svettkörtlar, spottkörtlar och magsäckskörtlar.
'Tarmsekret' er en faglig betegnelse for det slim, væske og elektrolyt som produceres i tarmen. Det hjælper til at transportere afføringen gennem tarmen og beskytte den mod skade fra stærke magsyre og andre skadelige stoffer. Tarmsekret indeholder også enzymer, der hjælper med at nedbryde kulhydrater, fedtstoffer og proteiner i maden, så de kan absorberes af kroppen.
Malabsorptionssyndrom är ett samlingsnamn för en grupp sjukdomar och tillstånd som alla påverkar kroppens förmåga att tillgodogöra sig näringsämnen, vitaminer och mineraler från maten. Det kan orsakas av en rad olika problem, inklusive mag-tarm-sjukdomar, strukturella skador på tarmarna, infektioner eller förlust av mag-tarm-sekreterande celler.
Symptomen på malabsorptionssyndrom kan variera beroende på vilket underliggande tillstånd som orsakar det, men de vanligaste symptomen inkluderar diarré, buksmärtor, viktminskning, trötthet, svullnad i magen och ont i buken. Andra symtom kan vara näringsbrist, vitaminbrist och mineralbrist, som kan leda till ytterligare komplikationer såsom anemi, benvämningar och muskelsvaghet.
Diagnosen ställs vanligen genom en kombination av symtom, fysiska undersökningar, blodprover och tarmtätningsprov. Behandlingen beror på vilket underliggande tillstånd som orsakar malabsorptionssyndromet och kan innefatta ändringar i kosten, mediciner för att behandla underliggande sjukdomar eller tillskott av vitaminer och mineraler. I vissa fall kan kirurgi vara nödvändig för att korrigera strukturella skador på tarmarna.
"Inre faktor" är ett begrepp inom hematologi och refererar till en grupp von Willebrand-faktor-beroende proteiner som är involverade i blodets koagulationsprocess. Dessa proteiner produceras naturligt i kroppen, främst i levern, och spelar en viktig roll i att ställa in blödningar genom att underlätta sammanlänkningen av blodplattarna (trombocyter). Inre faktorer delas ofta upp i två kategorier: inre faktor I (eller fibrinogen) och inre faktor II till XV (eller protrombin till faktor XVa). Varje inre faktor har en specifik funktion i koagulationskedjan, och brist på eller felaktig funktion hos någon av dessa faktorer kan leda till koagulationsstörningar och ökad blödningsrisk.
I'm sorry for any confusion, but "Amylaser" is not a medical or scientific term. It seems like it might be a combination of the words "amylase," which is a type of enzyme, and "laser," which is a device that produces light in an intense, narrow beam. If you have any questions about amylases or lasers, I would be happy to help clarify those concepts for you!
Amylases are enzymes that break down complex carbohydrates, such as starch and glycogen, into simpler sugars like glucose. There are several types of amylases, including salivary amylase (also known as ptyalin), which is produced in the salivary glands, and pancreatic amylase, which is produced in the pancreas. These enzymes help with the digestion of carbohydrates in the body.
Lasers, on the other hand, are devices that produce light in an intense, narrow beam. They are used in a wide variety of applications, including surgery, dentistry, and industrial cutting and welding. Lasers work by producing light at a specific wavelength, which can be absorbed by certain materials to cause a chemical or physical change. For example, in laser surgery, the laser light is absorbed by the tissue, causing it to heat up and cut or coagulate.
'Binjurehypofunktion' refererar till en nedsatt funktion hos binjurarna, som är ett par endokrina organ lokaliserade ovanpå nyckelbenen. Binjurarnas främsta funktion är att producera hormoner, såsom aldosteron, som reglerar salt- och vattenbalansen i kroppen, samt renin, som spelar en roll i regleringen av blodtrycket. De producerar också steroidhormoner, till exempel kortisol och dehydroepiandrosterone (DHEA).
En binjurehypofunktion kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive sjukdomar som diabetes, högt blodtryck, tumörer eller cystor i binjurarna, infektioner och autoimmuna sjukdomar. Även skador på binjurarna kan leda till en nedsatt funktion.
Symptomen på binjurehypofunktion kan variera beroende på graden av nedsättning och kan inkludera trötthet, svaghet, saltkänslighet, muskelspasmer, urinsyre i blodet (azidose) och ökad känslighet för kalla temperaturer. I allvarliga fall kan patienten drabbas av elektrolytbrist, särskilt natriumbrist, samt hypotoni (sänkt blodtryck).
Diagnosen ställs vanligen genom att mäta nivåerna av binjurehormoner i blodet och att undersöka patientens symptom och medicinska historia. Behandlingen beror på orsaken till binjurehypofunktionen, men kan innebära hormonersättningst Therapi med syntetiska hormoner som aldosteron och kortisol.
'Schilling test' är en nu föråldrad diagnosmetod som användes för att undersöka absorptionen och transporten av vitamin B12 i kroppen. Testet utvecklades på 1950-talet av den amerikanske läkaren Robert F. Schilling och användes främst för att diagnostisera perniciös anemi, en typ av blodbrist orsakad av brist på intrinsic factor, ett protein som produceras i magtarmkanalen och behövs för att korrekt absorbera vitamin B12.
I Schillingtestet får patienten först ta en oral dos av radioaktivt märkt vitamin B12, vanligen under formen av radiokolmarkerad cyanocobalamin. Sedan samlas urinen upp under en viss tidsperiod och undersöks för nivåerna av radioaktivitet. En hög koncentration av radioaktivitet i urinen antyder att patienten har en normal vitamin B12-absorption, medan en låg koncentration kan indikera en absorptionstörning.
I ett andra stadium av testet ges patienten ytterligare en dos av icke-radioaktivt vitamin B12 tillsammans med intrinsic factor för att ersätta eventuell brist på detta protein. Om patientens absorption och transport av vitamin B12 är normaliserad efter tillförseln av intrinsic factor, kan det antyda att perniciös anemi orsakas av en brist på detta protein.
Schillingtestet har blivit allt mindre vanligt som diagnosmetod på grund av de stränga regleringarna kring användning och hantering av radioaktiva ämnen, samt möjligheten att använda andra, icke-radioaktiva metoder för att diagnostisera perniciös anemi.
4-Aminobenzoesyra, även känd som PABA (para-aminobenzoesyra), är en organisk komponent som förekommer naturligt i vissa livsmedel, såsom lever, nötter och mjölkprodukter. Det är också en del av vitamin B-komplexet och fungerar som ett koenzym under växternas fotosyntesprocess.
Medicinskt sett kan 4-aminobenzoesyra användas som ett läkemedel för att behandla eller förebygga vissa hälsoproblem. Exempelvis kan det användas som en solskyddsfaktor (SPF) i vissa solskyddsprodukter, eftersom det hjälper till att blockera ultraviolett strålning från solen. Det kan också användas för att behandla eller förebygga några specifika typer av bakterieinfektioner, eftersom vissa bakterier behöver 4-aminobenzoesyra för att överleva och växa.
Även om 4-aminobenzoesyra kan ha vissa medicinska användningsområden, bör det inte användas utan recept eller läkarens råd, eftersom det kan ha biverkningar eller interagera med andra läkemedel.
Tolvfingertarm, också känd som ilium, är den bredaste och övre av de tre delarna av tarmsystemet hos däggdjur, inklusive människor. Den ligger närmast tarmens början, ändtarmen, och har en genomsnittlig längd på cirka 25 centimeter hos vuxna.
Tolvfingertarmen har en karakteristisk form som liknar ett avlångt "U" eller en treudd, med två laterala flikar (ceca) och en gemensam blindsäck (appendix vermiformis). Cecerna är placerade på höger sida av buken och innehåller mikroflora som hjälper till att bryta ned näringsämnen.
Tolvfingertarmen har en viktig funktion i näringsabsorption, eftersom den innehåller talrika plikplattor (villi) och små blad (mikrovilli) som ökar ytan för absorption av näringsämnen. Dessutom producerar den enzymer som hjälper till att bryta ned kostens kolhydrater, protein och fetter innan de absorberas in i blodet.
'Vitamin K-brist' (eller 'Vitamin K-defisiens') är ett tillstånd där kroppen saknar tillräckligt med vitamin K, som är en vital fettlöslig vitamin som spelar en viktig roll i blodets koaguleringsprocess. Vitamin K behövs för levern att producera proteiner som hjälper blodet att koagulera korrekt.
Vitamin K-brist kan orsaka en allvarlig medicinsk komplikation kallad koagulopati, vilket innebär en förhöjd benägenhet för blödningar och svårigheter att stänga av blodflödet vid skada. Detta kan leda till allvarliga blödningar, speciellt i hjärnan och mag-tarmkanalen.
Vitamin K-brist kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive:
* Undervikt eller för tidig födsel
* Malabsorption, till exempel vid celiaki eller cystisk fibros
* Långvarig användning av antibiotika som dödar de bakterier i tarmen som producerar vitamin K
* Extremt låg kosthållning eller undernäring
* Leversjukdomar
* Vissa mediciner, till exempel warfarin och orlistat
Behandlingen av Vitamin K-brist innebär ofta att ge supplement av vitamin K för att korrigera deficiensen. I allvarliga fall kan blodtransfusion behövas för att stoppa blödningar. För att förebygga Vitamin K-brist är det viktigt att ha en balanserad kost med tillräckligt med vitamin K, undvika långvarig användning av antibiotika om det inte behövs och att undvika överdosering av mediciner som påverkar vitamin K-nivåerna.
"Encyclopedias are comprehensive reference works containing information on a wide range of topics. They are typically organized in alphabetical order and provide concise summaries of facts, concepts, and knowledge in various fields such as science, history, literature, philosophy, and arts. The principles behind the creation of encyclopedias include accuracy, objectivity, and authority, with contributions from experts in their respective fields. Encyclopedias serve as a valuable resource for researchers, students, and general readers seeking reliable information on a wide array of subjects."
En magssår, också känd som ett gastriskt ulcus, är en öppen sår (ulceration) i den inre ytan av magsäcken. Magssår orsakas vanligtvis av en infektion med bakterien Helicobacter pylori eller långvarig användning av icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel (NSAID). Symptomen på magssår kan inkludera smärta i magsidan, surhet, kräkningar och blod i avföringen. Behandlingen av magssår består vanligtvis av antibiotika för att behandla bakterieinfektionen och läkemedel som skyddar magsäcken från syra. I allvarliga fall kan kirurgi vara nödvändig.