CA-125 är ett protein som finns på ytan av manyka cells, en typ av cell som tapetceller i äggstockarna. CA-125 står för Cancer Antigen 125 och är ett tumörmarkörprotein som kan mätas i blodet.

CA-125 används som ett tillfälligt verktyg för att övervaka behandlingen av äggstockscancer och för att spåra eventuell återfall efter behandlingen. Även om höga nivåer av CA-125 kan vara relaterade till äggstockscancer, kan höga nivåer också förekomma hos personer med andra typer av cancer eller icke-cancerrelaterade sjukdomar som exempelvis endometrios, fibrom, tubovarianal cystor och andra. Därför är det viktigt att tolka CA-125-värdena i klinisk kontext tillsammans med andra undersökningsresultat och symtom.

"Antigen" er en medisinsk term som refererer til et stoff som kan aktivere immunsystemet og fremkalde en immunrespons. Antigener består vanligvis av strukturer som kaller T-cellsreseptorer og B-cellsreseptorer, som er spesielle proteiner på overflater av hvite blodlegemer kalt T-celler og B-celler. Når et antigen binder til en av disse reseptorer, aktiveres immunsystemet for å bekjempe det fremmede stoffet. Antigener kan være proteiner, kulhydrater, lipider eller andre molekyler som finnes på overflater av bakterier, svamp, virus, parasitter eller andre substances som ikke tilhører kroppen.

Bakteriella antigener definieras som molekyler på ytan eller invändigt hos bakterier som kan identifieras och stimulera ett immunsvar hos en värdorganism. Dessa antigener kan vara proteiner, kopolysackarider, teikoiperoder eller andra strukturer som är unika för en viss bakteriestam eller art. När bakteriella antigener interagerar med immunsystemet kan det leda till produktion av specifika antikroppar och aktivering av cellmedierade immunitet, vilket hjälper kroppen att bekämpa infektioner orsakade av bakterier.

Tumørantigener är proteiner eller andra molekyler som endast förekommer på eller i cancerceller och inte på normalt differentierade celler. De kan uppstå som ett resultat av genetiska mutationer, virusinfektioner eller förändringar i den epigenetiska modifieringen av DNA. Tumörantigenerna kan identifieras och attackeras av immunsystemet, vilket utlöser en immunrespons mot cancercellerna. Dessa antigener används också som mål för cancerimmunterapi, där patientens eget immunsystem stimuleras att attackera cancercellerna med hjälp av tumörantigener.

I medicinsk kontext är antigent ytliga strukturer på cellytan eller på mikroorganismer som kan identifieras och stimulera ett immunsvar hos värden. Antigen kan vara proteiner, kolhydrater eller andra molekyler som binder till specifika receptorer på immunceller, såsom B-celler och T-celler. När ett antigen binds till en immuncell aktiveras cellen för att initiera en immunrespons mot den främmande strukturen. Ytantigener kan också användas i diagnostiska tester för att identifiera specifika sjukdomar eller tillstånd genom att upptäcka närvaron av specifika antikroppar som binder till dem.

Medicinskt kan man definiera virusantigener som proteiner eller andra molekyler på ytan av ett virus som kan identifieras och bindas till specifika antikroppar hos värden. När ett virus invaderar en organism, kan immunsystemet producera dessa antikroppar för att kämpa mot infektionen. Dessa antikroppar binder till virusantigenen och hjälper till att markera viruset så att det kan elimineras av immunförsvaret.

Virusantigener är viktiga för utvecklingen av vacciner, eftersom de kan användas för att stimulera produktionen av antikroppar och skydda mot framtida infektioner. Genom att exponera individen för en mild form av viruset eller en del av det (såsom ett virusantigen), kan immunförsvaret tränas att känna igen och bekämpa viruset om det senare skulle infektera individen.

Protozoiska antigener är proteiner eller andra molekyler som produceras av protozoer, en grupp encelliga eukaryota organismer. Dessa antigener kan vara specifika för en viss art eller gemensamma för en större grupp protozoer. De kan utlösa en immunreaktion hos ett värddjur när en protozoisk infektion uppstår, vilket leder till produktionen av antikroppar och aktivering av cellmedierad immunitet. Protozoiska antigener kan användas inom forskning och diagnostik för att identifiera och undersöka protozoiska infektioner.

Transformeringsantigen hos polyomavirus är proteiner som produceras av vissa stammar av polyomavirus och som har förmågan att transformera (omvandla) normala celler till cancerceller under vissa förhållanden. De två viktigaste transformeringsantigenen hos polyomavirus är large T-antigen (LTA) och small t-antigen (STA). Dessa protein kodas av två olika gener på viruset och har förmågan att störa cellcykeln, inaktivera tumörsuppressorgener och orsaka genetisk instabilitet i värdcellen. Transformeringsantigen hos polyomavirus är kända för att vara involverade i patogenesen av vissa typer av cancer, särskilt hos immunosupprimereda individer där virusinfektionen inte kan kontrolleras effektivt av det immunsystemet.

HLA-antigener (Human Leukocyte Antigen antigens) är en grupp av proteiner som finns på ytan av våra kroppens celler och som spelar en central roll i vår immunförsvarsmekanism. De är ansvariga för att identifiera själva kroppens celler från främmande celler, såsom virusinfekterade celler eller cancerceller. HLA-antigener delas in i tre huvudgrupper: HLA klasse I, HLA klasse II och HLA klasse III.

HLA-antigener är polymorfa, vilket betyder att de finns i många varianter i populationen. Varje individ har en unik kombination av HLA-antigener som är genetiskt bestämd och ärvts från sina föräldrar. Dessa antigener är viktiga vid transplantationer, eftersom de kan påverka om en donator och mottagare kommer att matcha varandra eller inte. Om de inte matchar kan det leda till avstötningsreaktioner där mottagarens immunförsvar attackerar de transplanterade cellerna eller organen.

Tumörassocierade kolhydratanter är specifika sockerstrukturer som finns på cellytan hos tumörceller. Dessa strukturer kallas även tumörassocierade carbohydrate antigens (TACAs) och de kan vara överpresenterade eller abnormt modifierade jämfört med normala, gesundra celler. TACAs är ofta glykoproteiner eller glykolipider som innehåller en eller flera sockerstrukturer som kan identifieras av immunsystemet och utlösa en immunrespons.

Exempel på tumörassocierade kolhydratanter inkluderar:

* GM2, GM3, GD2, GD3: gangliosider (glykolipider) som är överpresenterade i vissa typer av cancer, såsom neuroblastom och melanom.
* Lewis Y, Lewis A: dessa är sockerstrukturer som finns på cellytan hos tumörceller inom flera olika cancertyper, till exempel bröstcancer, lungcancer och koloncancer.
* TF (Thomsen-Friedenreich): en sockerstruktur som är överpresenterad i vissa typer av cancer, såsom bröstcancer, levercancer och magcancer.

Tumörassocierade kolhydratanter kan användas som tumormarkörer för att hjälpa till att diagnostisera och övervaka cancer. De kan också vara mål för immunterapi, där patientens eget immunsystem tränas att känna igen och attackera tumörcellerna som bär på dessa specifika sockerstrukturer.

'Svampantigener' refererer til de genetiske materialer, såsom DNA og RNA, som findes i svampe (svampeslægten). Svampeslægten er en af de ældste og mest diversificerede grupper af levende organismer på jorden, med en skønnet antal arter på over 300.000.

Svampantigener inkluderer gener, der koder for proteiner involveret i cellulære processer som næringsupptagelse, cellevækst og celldeling, samt gener, der koder for unikke enzymer og andre biomolekyler, som svampene producerer for at overleve i deres specifikke økologiske nicher.

Svampeantigener har været anvendt til mange formål, herunder identificering og klassificering af svampeslægten, undersøgelse af evolutionæ forhold indenfor svampeslægten, og udvikling af nye farmakologiske behandlinger mod sygdomme, der skyldes infektioner med patogene svampe.

CD-antigen (Cluster of Differentiation) er en type overflateproteiner som finnes på celloverflaten til mange forskjellige typer av hvite blodceller, inkludert lymfocytter og monocytter. CD-antigener brukes som markører for forskjellige celltyper og er viktige for å forstå forskjellene mellom de ulike typer av immunceller og deres funksjoner.

CD-antigener er også viktige mål for immunterapy, som for eksempel monoklonale antistoff, som brukes i behandlingen av mange typer av kraftige sykdommer som kreft og autoimmune lidelser. CD-antigener er også viktige for å forstå hvordan immunsystemet fungerer og hvordan det kan bli styrt i ulike patologiske tilstander.

'Maskantigener' är inget etablerat medicinskt begrepp, men det kan vara att ni förväxlar det med 'maskerade antigener', som är ett begrepp inom immunologin. Maskerade antigener är molekyler som har förmågan att undgå upptäckt och attack av det immuna systemet, genom att bära en sorts "mask" av andra molekyler som döljer dem från den immunologiska responsen. Detta sker ofta när ett virus eller en bakterie infekterar en värdcell, där de kan modifiera cellens yta så att det immuna systemet inte känner igen cellen som främmande och attackerar den.

Carcinoembryonic antigen (CEA) är ett protein som förekommer naturligt i fostret under dess utveckling, men normalt inte kan det ses i vuxna, friska individer. Men när celler i en vuxen människas kropp börjar växa och dela sig oövervänt och oregelbundet, som vid cancer, kan CEA-proteinet återigen produceras i stor skala.

Därför används mätning av CEA-nivåer ofta som ett tumörmarkör, ett verktyg för att hjälpa läkare att övervaka svar på cancerbehandling och upptäcka eventuell återfallsrisk. Det bör dock noteras att höga nivåer av CEA inte är specifika för cancer och kan också förekomma vid andra tillstånd, såsom rökning, lungsjukdom eller mag-tarmsjukdomar.

H-2-antigener är ett samlingsbegrepp för en grupp av molekyler som finns hos musmus och andra gnagare. De är belägna på cellmembranet och fungerar som markörer för cellens identitet. H-2-antigenera delas in i två huvudklasser: klass I och klass II. Klass I-antigener består av tre komponenter: en transmembrana proteinkomplex med tre polypeptider, och två lätta kedjor. De klasse II-antigenerna består av två transmembrana polypeptider.

H-2-antigenera är viktiga i immunförsvaret eftersom de presenterar peptidfragment från intracellulära proteiner för T-celler, vilket aktiverar cellmedierad immunitet. De är också involverade i den så kallade histokompatibiliteten, det vill säga förmågan att skilja egen vävnad från främmande. Mellanindividuella skillnader i H-2-antigener kan leda till avstötning av transplanterat vävnad och organ.

CA 19-9 är ett tumörantigen, vilket betyder att det är ett protein som produceras av cancerceller. Specifikt handlar det om en typ av koloncancer och gallgångscancer. CA 19-9 används som en tumormarkör i diagnostiska tester för att hjälpa till att fastställa om cancer är närvarande, övervaka svaret på behandling eller upptäcka återfalls cancer. Det bör dock poängteras att CA 19-9 inte används som ett enda kriterium för att ställa en diagnos eftersom det kan förekomma falska positiva och falska negativa resultat.

'Virala tumörantigener' är en term som används för att beskriva proteiner eller andra molekyler som produceras av virus, som sedan kan utlösa en immunreaktion mot cancerceller. När vissa virus infekterar celler i kroppen kan de integrera sin egen genetisk information med cellens DNA. Ibland kan detta leda till att cellen börjar producera virusproteiner eller andra molekyler som normalt inte finns där.

När cancerceller utvecklas kan de också ha mutationer i sitt genetiska material som gör att de börjar producera dessa virala proteiner eller molekyler. Dessa kan sedan uppfattas som främmande av immunsystemet, vilket kan leda till att immunförsvaret attackerar och förstör cancercellerna.

Det är värt att notera att inte alla virusutlösta tumörer producerar virala tumörantigener, och inte alla virala tumörantigener leder nödvändigtvis till en effektiv immunreaktion mot cancerceller. Men forskning på området har gett hopp om att utveckla nya typer av cancerbehandlingar som bygger på att stimulera immunsystemet att attackera cancerceller med hjälp av virala tumörantigener.

'Monoklonala antikroppar' är en typ av antikroppar som produceras av en enda klon av B-celler och har därför alla samma specifika antigenbindningsplats. De används inom medicinen för att behandla olika sjukdomar, framför allt cancer och autoimmuna sjukdomar. Exempel på monoklonala antikroppar som används terapeutiskt är Rituximab, Trastuzumab och Infliximab.

HLA-DR-antigener är en typ av human leukocyte antigen (HLA) klasse II-antigener som spelar en central roll i immunförsvaret hos människor. De presenterar peptider från inre och yttre källor, såsom infektionsagenter och cancerceller, för CD4+ T-celler (hjälparceller), vilket initierar specifika immuna svar. HLA-DR-antigener är genetiskt mycket varierande mellan individer, vilket kan påverka individens sårbarhet för vissa sjukdomar och deras respons på olika behandlingsformer.

Receptorer: Inom medicinen refererar receptorer till speciella proteiner på cellens yta eller inne i cellen som är involverade i cellernas kommunikation och signalering. De kan aktiveras av olika signalsubstanser, såsom hormoner, neurotransmittorers eller till exempel signalsubstanser från immunsystemet. När en signalsubstans binder till receptorn utlöses en kaskad av intracellulära händelser som kan leda till att cellen startar en viss funktion eller process.

Antigen: Ett antigen är ett ämne, oftast ett protein eller kolhydrat, som kan identifieras och binder till specifika immunceller i kroppen, såsom T-celler och B-celler. Antigener kan vara främmande substanser, till exempel virus, bakterier eller parasiter, men de kan också vara delar av vår egen kropp, som i fall av autoimmuna sjukdomar. När ett antigen binds till en T-cell eller B-cell aktiveras den och startar en immunrespons mot det aktiva antiginet.

T-celler: T-celler är en typ av vita blodkroppar som utgör en viktig del av vårt immunsystem. De produceras i röda benmärgen och mognar i tarmens lymfatvävnad. När de aktiverats kan T-celler direkt attackera och döda virus-infekterade celler eller hjälpa till att aktivera andra immunceller, såsom B-celler, för att producera antikroppar mot främmande ämnen. T-celler har receptorer på sin yta som kan känna igen och binda till specifika antigener. När en T-cell binds till sitt specifika antigen aktiveras den och börjar att producera cytokiner, proteiner som koordinerar immunresponsen.

Histokompatibilitetsantigener (HLA) är en grupp av proteiner som finns på ytan av våra celler och som hjälper till att regulera vår immunförsvarsmekanism. De är genetiskt betingade och varierar mellan olika individer, vilket gör att det kan finnas en högre eller lägre grad av överensstämmelse mellan två personers HLA. Om en persons HLA inte är tillräckligt kompatibel med ett organ som ska transplanteras, kan deras immunförsvar angripa och förkasta det nya organet. Därför är en grundläggande del i en organdonation att matcha donatorn och mottagaren så väl som möjligt med avseende på HLA-antigener för att minska risken för organs rejektion.

"Prolifererande cellkärneantigen" (PCNA) är ett protein som spelar en viktig roll i celldelningen och DNA-replikationen. Det fungerar som en processkopplingprotein och hjälper till att koordinera och reglera den DNA-syntesen under celldelningens S-fas. PCNA binder till DNA och interagerar med andra enzymer som är involverade i DNA-replikationen, reparation och skador på DNA. PCNA används också som ett markörprotein för cellproliferation, eftersom uttrycket av PCNA ökar i celler som är i aktiv delning.

Histokompatibilitetsantigener (HLA) är ett samlingsnamn för en grupp av gener och de proteiner de kodar för. Dessa proteiner finns på cellernas yta och har som uppgift att identifiera själva kroppens celler från främmande celler, såsom virus och bakterier. HLA-antigener delas in i två klasser: klass I och klass II.

HLA-klasse II-antigener är proteiner som finns på ytan av vissa immunceller, till exempel B-celler och makrofager. Dessa antigener spelar en viktig roll i adaptiva immunsvar, det vill säga de hjälper kroppen att identifiera och bekämpa främmande ämnen som bakterier, virus eller transplanterade organ. HLA-klasse II-antigener presenterar fragment av främmande proteiner för CD4+-T-celler (hjälp T-celler), vilket aktiverar dessa celler och initierar en immunreaktion.

I en medicinsk kontext kan HLA-klasse II-antigener vara viktiga att testa för inför en transplantation, eftersom olikheter mellan givare och mottagares HLA-antigener kan öka risken för avstötningsreaktioner. Genom att matcha HLA-antigener så nära som möjligt minskar risken för avstötningsreaktioner och ökar chansen för en framgångsrik transplantation.

Prostataspecifikt antigen (PSA) är ett protein som produceras av prostata. Det används som ett tumormarkör för att hjälpa till att screena, diagnostisera och övervaka prostatacancer. Normala värden på PSA varierar beroende på ålder och andra faktorer, men högre än normalt PSA-värden kan indikera en större risk för prostatacancer eller annan prostatautökning som benign prostathyperfi (BPH). Det är viktigt att notera att även om PSA är ett användbart verktyg, så har det också begränsningar och kan ge falska positiva eller negativa resultat. Därför bör PSA-tester tolkas tillsammans med andra kliniska faktorer och rekommenderas vanligtvis endast för specifika patientgrupper, till exempel män över ett visst åldersspann eller män med högt cancerrisksammansättning.

O-antigener refererar till en del av strukturen hos vissa typer av bakterier, nämligen polysackaridkedjan som är en del av deras yttre membran. O-antigenerna är en del av bakteriens cellvägg och de kan variera mellan olika bakteriestammar, vilket gör att de kan användas för att identifiera och klassificera bakterier på art- eller stamnivå.

Specifikt är O-antigenerna en del av lipopolysackariderna (LPS) som finns i yttre membranet hos gramnegativa bakterier. LPS består av tre huvuddelar: lipid A, coreregionen och O-antigenen. Lipid A är ansvarig för bakteriens toxicitet och immunogenicitet, medan coreregionen och O-antigenen bidrar till strukturell variation mellan olika bakteriestammar.

O-antigenerna är en polymer av sockerarter som kan variera i längd och sammansättning mellan olika bakteriestammar. Dessa variationer gör att O-antigenerna kan användas som ett värdefullt verktyg för att identifiera och skilja mellan olika bakteriestammar, vilket är viktigt inom klinisk medicin och forskning.

Receptor: En receptor är ett proteinmolekyl som kan binda specifikt till en annan molekyl, kallad ligand. I en medicinsk kontext refererar receptorer ofta till proteiner på cellens yta eller i cellens inre (i cytoplasman eller kärnan) som binder till signalsubstanser och aktiverar cellulära svar när de binds till sin ligand.

Antigen: Ett antigen är ett molekyl som kan identifieras och stimulera immunsystemet att producera en specifik immunrespons. Antigener kan vara proteiner, polysackarider, lipopolysackarider eller andra strukturer som finns på bakterier, virus, svampar, parasiter eller transplanterade celler och vävnader. När ett antigen binds till en immuncell aktiveras den och sätter igång en immunrespons mot det antigenetiska ämnet.

B-celler: B-celler är en typ av vita blodkroppar som utgör en del av adaptiva immunsystemet. De producerar och sekreterar antikroppar (immunglobuliner) som binder till specifika antigener och hjälper till att eliminera dem från kroppen. När en B-cell möter ett antigen aktiveras den och differensieras till en plasmacyt, en cell som producerar och sekreterar stora mängder av specifika antikroppar mot det antigenetiska ämnet.

"Epitope" er en medisinsk terminologi som refererer til den del av et antigen (et fremmed protein eller struktur) som blir kjennetegnet av et antistoff, og som binder seg til det. Epitopen kan være en liten molekyleringskompleks på antigener, noe som gjør at det er spesifikk for den enkelte type antigen. Dette er viktig i immunologi og medisinsk sammenheng fordi epitopene kan identifiseres og måles for å undersøke immunresponsen til et bestemt antigen, som kan være assosiert med en infeksjon eller en sykdom.

CD15 är ett protein som finns på ytan av vissa vita blodceller, särskilt granulocyter och monocyter. Det används som en markör inom patologi för att identifiera olika typer av cancer och andra sjukdomar. CD15-antigen är ett annat namn på detta protein, eftersom "antigen" är ett samlingsnamn för substanser som kan utlösa en immunreaktion när de binds till specifika antikroppar.

HLA-A2 är ett protein som finns på ytan av vissa celler i kroppen, och är ett exempel på en typ av molekyler som kallas major histokompatibilitetskomplex (MHC) klass I-molekyler. Dessa MHC-molekyler binder till och presenterar fragment av proteiner från intracellulära patogener, såsom virus, för T-celler i det adaptiva immunförsvaret.

HLA-A2 är ett av de mest studerade HLA-antigenen och förekommer hos ungefär 40-50% av den vita befolkningen i Europa och Nordamerika. Det finns också en subtyp av HLA-A2, som kallas HLA-A*02:01, som är speciellt välstuderad.

Det är värt att notera att variationer i HLA-generna kan påverka individens svar på olika sjukdomar och vacciner, och att en given individ kan ha två olika varianter av HLA-A2-antigenet (ett från varsin förälder).

CD8-antigen är ett proteinkomplex som finns på ytan av vissa typer av vita blodceller, så kallade T-lymfocyter. CD8-proteinet hjälper till att identifiera och binder till specifika proteinmolekyler, antigener, på ytan av infekterade celler eller cancerceller. När en CD8+ T-lymfocyt binder till en sådan cel via sitt CD8-antigen, kan den aktiveras och därefter producera cytokiner som hjälper till att koordinera ett immunsvar mot den infekterade eller cancercellen. CD8-antigen är därför viktigt för cellmedierad immunitet och skyddar kroppen mot infektioner och cancer.

T-lymfocyter, också kända som T-celler, är en typ av vita blodkroppar som hör till det adaptiva immunsystemet. De utvecklas i thymus och har en central roll i cellmedierad immunitet. T-lymfocyter kan identifiera och svara på specifika antigen, ofta presenterade av andra celler i form av peptidfragment bundna till MHC-molekyler.

Det finns två huvudsakliga populationer av T-lymfocyter: CD4+ T-hjälparceller och CD8+ cytotoxiska T-celler. CD4+ T-hjälparceller hjälper till att koordinera immunresponsen genom att producera cytokiner och aktivera andra immunceller, medan CD8+ cytotoxiska T-celler dödar virusinfekterade eller cancerceller direkt.

T-lymfocyterna har receptorer på sin yta som känner igen specifika antigener och aktiveras när de binder till sina målantigen. När T-lymfocyten är aktiverad, kommer den att klona sig själv och differensiera till effektorceller och minnessceller för att möta framtida förekomster av samma antigen.

Enzyme-linked immunosorbent assay (ELISA) är en typ av immunologisk analys som använder en enzymmärkt antikropp för att detektera och quantifiera en specifik molekyl, till exempel ett protein eller en peptid, i en biologisk prov.

I ELISA-analysen fästs antigenet (det målprotein som ska detekteras) först till en solid fas, till exempel en mikrotitrerad platta. Sedan adsorberas en primär antikropp som binder till antigenet till plattan. Efter en washing-steg adderas en sekundär antikropp som är konjugerad till ett enzym, såsom horseradish peroxidase (HRP). Den sekundära antikroppen binder till den primära antikroppen och efter ytterligare washing-steg tillsätts ett substrat som reagerar med det enzymmärkta komplexet och genererar ett signal som kan kvantifieras, vanligtvis i form av färgförändring eller fluorescens.

ELISA är en mycket känslig och specifik analysmetod som används inom flera områden, till exempel för att detektera och mäta antikroppar i serum, för att upptäcka patogener såsom virus och bakterier, och för att bestämma koncentrationen av olika hormoner och andra biologiskt aktiva molekyler.

'Ovarian neoplasms' refererar till abnorma tillväxtor i äggstockarna som kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). De kan också vara av oklar natur (gränsövergående). Ovarian neoplasms delas vanligen in i epiteliella, germcell-relaterade och stromala neoplasmer beroende på vilken celltyp de utvecklas från. Symptomen kan vara vagt och kan omfatta buksmärta, magsmärta, svullnad eller trycksensation i buken samt trötthet. Behandlingen beror på typen av tumör, dess storlek och om den har spridit sig till andra delar av kroppen. Vanligen innebär det kirurgiskt ingrepp för att ta bort tumören och ibland även cellgiftsbehandling (chemotherapi) eller strålbehandling (radioterapi).

Immunoglobulin G (IgG) är den vanligaste typen av antikroppar i människokroppen. De produceras av B-celler och har en viktig roll i immunförsvaret mot infektioner. IgG-antikropparna kan neutralisera toxiner, virus och bakterier, och de kan också hjälpa till att aktivera komplementsystemet för att eliminera patogener.

IgG-antikroppar delas in i fyra subklasser: IgG1, IgG2, IgG3 och IgG4. Varje subklass har olika funktioner och kan aktiveras av olika typer av antigener. IgG-antikroppar kan vara monomera, dimera eller tetramera beroende på hur många identiska Y-formade regioner de har. De kan korsa placentalmembranet och ger passiv immunitet till foster i livmodern. IgG-nivåerna är som högst under vuxenlivet och sjunker med åldrande.

Blood group antigens are proteins or carbohydrates found on the surface of red blood cells that can stimulate an immune response when introduced into the body of a person who does not have those same antigens on their own red blood cells. These antigens are also known as "blood group antigen systems" and include well-known examples such as the ABO and Rh systems.

The ABO system includes two antigens, A and B, and four corresponding blood types (A, B, AB, and O). The presence or absence of these antigens determines a person's blood type. If a person has Type A blood, for example, their red blood cells will have the A antigen on their surface.

The Rh system includes several antigens, with the most important being the D antigen. People who have this antigen are considered Rh-positive, while those who do not are considered Rh-negative.

Blood group antigens can cause an immune response when they are introduced into the body of a person who does not have them because the immune system recognizes them as foreign and mounts a defense against them. This is why it's important to match blood types in transfusions and transplants, to avoid triggering an immune response that can cause serious complications or even be life-threatening.

Hepatit B-ytantigener (HBsAg) är ett proteinkomplex som utgör ytstrukturen på hepatit B-virusets yta. Det kan detekteras i blodet hos en individ som är infekterad med hepatit B-virus, och dess närvaro används som en diagnosmarkör för aktiv infektion. HBsAg kan upptäckas cirka 1–10 veckor efter att en person har blivit smittad av viruset och kan vara detekterbar i upp till sex månader efter akut infektion, även om individen har blivit botad. Om HBsAg kan påvisas mer än sex månader efter akuta symtomen kallas detta en kronisk hepatit B-infektion.

CD3-antigener är en typ av proteiner som finns på ytan av T-celler, en viktig typ av vita blodkroppar som hjälper till att koordinera immunförsvaret i kroppen. CD3-antigenen består av flera olika underenheter (CD3γ, CD3δ, CD3ε och CD3ζ) som tillsammans bildar en komplex struktur på T-cellernas yta. När en T-cell aktiveras genom att binda till ett antigenpresenterande celler (APC), sker en serie signaltransduktion via CD3-komplexet, vilket leder till aktivering av T-cellen och initieringen av en immunrespons. CD3-antigener är därför viktiga markörer för att identifiera och studera T-celler in vitro och in vivo.

En korsreaktion är inom medicinen en immunologisk reaktion som uppstår när en individ som redan är sensibiliserad mot ett visst antigen utsätts för ett annat, relaterat antigen. Denna reaktion orsakas av att antikroppar eller T-celler som bildats under den första exponeringen kan korsreaktivitet med det nya antigenet.

Korsreaktioner kan förekomma mellan olika allergen, till exempel pollen och frukt, men även mellan vissa läkemedel och kontrastmedel som används under röntgenundersökningar. Korsreaktioner kan i värsta fall leda till allvarliga allergiska reaktioner, såsom anafylaxi.

HLA-A-antigener är ett sorts proteiner som finns på ytan av våra celler och som spelar en central roll i vår immunförsvar. De tillhör gruppen HLA-antigener (Human Leukocyte Antigen), vilka är molekyler som presenterar fragment av proteiner från både vårt eget kroppsmaterial och från främmande ämnen, såsom virus, bakterier och cancerceller, för vår immunförsvarssystem.

HLA-A-antigener är ett slags MHC (Major Histocompatibility Complex) klass I-molekyler som binder till små fragment av proteiner, kända som peptider, och presenterar dem på cellens yta. Detta gör att vår immunförsvar kan identifiera och attackera celler som är infekterade eller cancerceller.

Varje individ har en unik uppsättning HLA-antigener, vilket gör det möjligt för vårt immunsystem att skilja på vårt eget material och främmande ämnen. Vissa sjukdomar, såsom autoimmuna sjukdomar och transplantationsrelaterade komplikationer, kan uppstå när det finns en missmatch mellan en persons HLA-antigener och de av en annan person.

Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.

DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.

Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.

Histokompatibilitetsantigener (HLA) är en grupp av proteiner som finns på ytan av våra celler och som spelar en central roll i vår immunförsvarsmekanism. De fungerar som markörer för vår individuella immuna identitet och hjälper till att skilja själva kroppen (värdkroppen) från främmande substance, såsom virus och bakterier.

Histokompatibilitetsantigener klass I är en typ av HLA-proteiner som finns på alla kärnhaltiga celler i vår kropp, inklusive blodceller, hudceller och leverceller. De består av tre delar: en alpha-kedja, en beta-2 mikroglobulin-kedja och en lätt kedja. Dessa proteiner presenterar fragment av proteiner från intracellulära patogener till cellens övervakningssystem, så kallade CD8 + T-celler eller cytotoxiska T-celler. När ett främmande proteinpresenteras på en klass I HLA-molekyl aktiveras CD8+ T-cellerna för att attackera och förstöra den infekterade cellen.

I transplantationsmedicin är kompatibiliteten mellan givare och mottagares HLA-antigener av stor betydelse, eftersom en brist på kompatibilitet kan leda till en kraftfull immunreaktion mot den transplanterade organen eller vävnaden.

"BALB/c mus" är en typ av möss som används i forskning. Denna musstam har blivit inavlad under många generationer för att få en relativt sett jämn genetisk bakgrund och beteende, vilket gör dem till ett populärt val för experimentell forskning. BALB/c är en av de vanligaste musstammarna som används inom biomedicinsk forskning.

Specifikt står "BALB" för det engelska National Institutes of Health (NIH) beteckningssystemet för möss, och "c" står för den specifika understammen som har utvecklats genom inavel. BALB/c musen är känd för att ha en starkt responsiv immunreaktion, vilket gör dem användbara i studier av immunologi och infektionssjukdomar. De har också en relativt låg aggressionsnivå jämfört med andra musstammar.

Det är värt att notera att även om BALB/c musen är en mycket använd modellorganism inom forskning, så kan resultaten som erhålls från studier på mus inte alltid direkt tillämpas på människor på grund av skillnader i genetik och fysiologi.

Lymfocytaktivering är ett samlingsbegrepp för de processer som sker när B-celler och T-celler, två typer av lymfocyter, aktiveras för att spela sin roll i immunförsvaret. När en främmande substans, till exempel ett virus eller ett bakterieprotein, introduceras i kroppen presenteras denna substans för lymfocyterna av andra celler i immunsystemet, så kallade antigenpresenterande celler.

När en lymfocyt får kontakt med just det antigen som den kan erkänna och reagera på kommer den att bli aktiverad. Aktiveringen innebär att lymfocyten börjar dela sig och differensiera till effektorceller, vilka är specialiserade celler som utför specifika uppgifter i immunförsvaret. Exempel på effektorceller är cytotoxiska T-celler, som kan döda virusinfekterade celler, och antikroppssyntetiserande B-celler, som producerar antikroppar mot främmande substanser.

Lymfocytaktivering är en central del i immunförsvaret och är nödvändigt för att kroppen ska kunna besegra infektioner och skydda sig från sjukdomar.

HLA-D-antigener, även kända som major histokompatibilitetskomplex klass II antigen (MHC Klass II), är en typ av proteiner som finns på ytan av vissa vita blodceller, såsom B-celler och makrofager. Dessa proteiner spelar en central roll i immunsystemet genom att presentera fragment av främmande proteiner (antigener) för T-celler, vilket initierar ett immunsvar mot infektioner eller cancer.

HLA-D-antigener finns som tre huvudtyper: HLA-DP, HLA-DQ och HLA-DR. Varje typ består av två polypeptidkedjor, en alpha- och en beta-kedja, som bildar ett komplex tillsammans med det främmande proteinfragmentet. Genom att variera i sin sekvens kan dessa proteiner binda en mångfald olika antigener, vilket gör det möjligt för immunsystemet att känna igen och svara på en stor variation av patogener.

HLA-D-antigener är genetiskt determinierade och varierar mellan individer, vilket kan ha betydelse för transplantationsmedicin och sjukdomar som är kopplade till specifika HLA-typer, såsom vissa autoimmuna sjukdomar.

'Antikroppsspecificitet' refererer til hvilken specifik antigen en given antikrop binder seg til. Antikroppar er proteiner som produceres av immunsystemet for å bekjempe fremmede stoffer, såkalt antigener. Hver antikrop har en unik struktur som gjør at den kun binder spesifikt til et bestemt antigen. Dette kaller man antikroppsspecificiteten. Denne specifisiteten er viktig for å sikre at immunsystemet reagerer korrekt på ulike trusler og ikke angriper kroppens egne celler ved fejlagtige responsar.

'Antigenreceptorer' refererer til specielle receptorproteiner som findes på overfladen af B-celler og T-celler, som er hvidblodsceller i vores immunforsvar. Disse receptorer er designet til at genkende og binde sig specifikt til bestemte antigener, der er fremmede stoffer, som kan være infektionsagenter som bakterier eller virusser. Når en antigenreceptor binder sig til et korrespondenterende antigen, udløses en kaskade af signalering inden i cellen, hvilket får cellen til at blive aktiveret og spille sin rolle i immunforsvaret, som f.eks. at producere antistoffer eller dræbe inficerede celler. Antigenreceptorerne er meget specifikke og kan genkende små strukturelle detaljer på antigener, hvilket gør det muligt for immunsystemet at skelne mellem fremmede stoffer og vore egne celler og proteiner.

CD45-antigen, även känt som leukocyte common antigen (LCA), är ett transmembrant protein som uttrycks på alla hälsa vit blodceller (leukocyter) med undantag för de äldsta typen av röda blodceller (erytrocyter). Proteinet är involverat i signaltransduktion och aktivering av cellerna. CD45-antigenet har olika isoformer beroende på cellypen, och dess uttryck kan användas för att identifiera och klassificera olika typer av leukocyter.

Hepatit B-antigener (HBsAg) är ett protein som finns på ytan av hepatit B-viruspartiklarna. Det kan upptäckas i blodet hos en person som är infekterad med hepatit B-virus.

Det finns tre typer av Hepatit B-antigener:

1. Duk (Dane)-partikel-HBsAg: Detta är det fullständiga virushöljet och innehåller både ytantigen (HBsAg) och kärnantigen (HBcAg).
2. S-HBsAg: Detta är en mindre form av HBsAg som saknar det fullständiga virushöljet men fortfarande innehåller ytantigenet.
3. Grundprotein (preS1 och preS2): Dessa är två typer av grundproteiner som finns i hepatit B-viruset och kan också upptäckas som antigener i blodet hos en infekterad person.

Upptäckten av HBsAg i blodet används vanligen för att diagnostisera en aktiv hepatit B-infektion och för att screena donatorer av blod och organ på hepatit B-infektion.

CD4-antigen, även känd som CD4-receptor eller T4-receptorn, är ett protein som finns på ytan av vissa vita blodcellar, såsom hjälparceller (T-hjälpceller) och monocyter/makrofager. Det fungerar som en ko-receptor tillsammans med T-cellens receptor (TCR) för att binda till MHC klass II-komplexet på antigenpresenterande celler, vilket aktiverar T-cellen och initierar den immuna responsen. HIV använder sig av CD4-receptorn som en ingång till T-cellen och infekterar därmed huvudsakligen hjälparcellerna, vilket leder till ett nedsatt immunförsvar och progressivt sjukdomstillstånd.

'Antigen-antibody reactions' refer to the specific binding and interaction between antigens and antibodies in the immune system. An antigen is a foreign substance, such as a protein or polysaccharide, found on the surface of viruses, bacteria, or other microorganisms that can stimulate an immune response. An antibody is a protective protein produced by the immune system in response to an antigen.

When an antigen enters the body, it is recognized as foreign and activates the immune system to produce specific antibodies that can bind to the antigen. This binding reaction occurs when the antigen's epitope (the part of the antigen that is recognized by the immune system) interacts with the paratope (the part of the antibody that recognizes and binds to the antigen).

The binding of an antigen to its corresponding antibody can lead to various outcomes, such as neutralization of the antigen's activity, agglutination (clumping together) of the antigen, or activation of complement proteins that can destroy the antigen. The antigen-antibody reaction is a crucial component of the adaptive immune response and plays an essential role in protecting the body against infection and disease.

CD1 är en grupp av proteiner som uttrycks på ytan av vissa immunceller, framförallt dendritceller och makrofager. CD1-proteinerna binder och presenterar specifika typer av lipider (istället för proteinfragment) för T-celler, vilket gör att de kan spela en viktig roll i immunförsvaret mot vissa infektioner och sjukdomar. CD1-antigener är därför specifika epitoper som finns på CD1-proteinerna och som kan binda till och aktivera specifika T-celler. Det finns flera olika typer av CD1-antigener, beroende på vilken typ av CD1-protein de binder till.

Immunfluorescens (IF) är en teknik inom patologi och histologi som används för att visualisera och lokalisera specifika proteiner eller antikroppar i celler eller vävnader. Den bygger på principen att vissa antikroppar kan binda till sitt målprotein och sedan under speciella omständigheter fluorescera, det vill säga avge ljus av en viss våglängd när de exponeras för ljus av en annan våglängd.

I immunfluorescensmetoden inkuberas ett preparat av celler eller vävnader med en specifik antikropp som är konjugerad till ett fluorofor, ett ämne som fluorescerar när det exponeras för ljus. Om denna antikropp binder till sitt målprotein i preparatet kommer den att fluorescera och kan ses under ett fluorescensmikroskop.

Det finns två huvudtyper av immunfluorescens: direkt och indirekt. Vid direkt immunfluorescens används en antikropp som är konjugerad till ett fluorofor, medan vid indirekt immunfluorescens används två antikroppar i två steg: först en icke-konjugerad primärantikropp som binder till målproteinet, följt av en sekundär antikropp som är konjugerad till ett fluorofor och binder till den primära antikroppen. Indirekt immunfluorescens kan öka känsligheten eftersom flera fluorescerande sekundära antikroppar kan binda till en enda primärantikropp.

Immunfluorescensen är ett viktigt verktyg inom forskning och diagnos av sjukdomar, särskilt vid identifiering av autoimmuna sjukdomar och infektioner.

Bakteriella antikroppar är en typ av antikroppar som produceras av immunsystemet i samband med en infektion orsakad av bakterier. Dessa antikroppar är proteiner som bildas av B-celler och är specificerade för att binda till specifika antigener på ytan av bakterierna. När bakteriella antikroppar binder till sina målantigener aktiveras komplementsystemet, vilket kan leda till destruktion av bakterierna och skydda kroppen från infektioner.

Bakteriella antikroppar kan vara av olika typer, inklusive IgG, IgM, IgA och IgE, beroende på vilken sorts immunrespons som är aktiverad. Varje typ av antikropp har en unik funktion i kroppen, men de flesta bakteriella antikroppar är av typen IgG, som är den vanligaste och mest flexibla typen av antikroppar.

Det är värt att notera att det kan finnas en förväxlingsrisk med begreppen "bakteriella antikroppar" och "antikroppar mot bakterier". De senare refererar till när en persons immunsystem har producerat antikroppar som reagerar med bakterier eller deras toxiner, oavsett om personen är sjuk eller inte. Därför kan en person ha antikroppar mot bakterier utan att vara sjukt.

Immunsera, även känt som immunoglobuliner eller gammaglobulin, är proteiner som produceras av B-celler och Plasma celler i vårt immunsystem. De fungerar som en viktig del av vår immunitet genom att hjälpa till att identifiera och neutralisera främmande ämnen såsom bakterier, virus och andra patogener.

Immunsera finns i två former: monomera och polymera. Monomera immunsera består av en enda subenhet, medan polymera immunsera består av flera sammanlänkade subenheter. Det finns också fem typer av immunsera, som kallas IgA, IgD, IgE, IgG och IgM, var och en med specifika funktioner i vårt immunförsvar.

IgG är den vanligaste typen av immunsera och hjälper till att förhindra infektioner genom att neutralisera toxiner och virus. IgA finns huvudsakligen i slemhinnor, såsom i lungorna och mag-tarmkanalen, där den hjälper till att förhindra infektioner från att tränga in i kroppen. IgM är den första typen av immunsera som produceras när en individ utsätts för en ny patogen och hjälper till att aktivera komplementsystemet, vilket bidrar till borttagandet av främmande ämnen från kroppen. IgD finns huvudsakligen på ytan av B-celler och hjälper till att initiera immunresponsen när en patogen identifieras. IgE är den minsta mängden immunsera i kroppen, men den har en viktig roll i försvaret mot parasiter och är också involverad i allergiska reaktioner.

'Antikroppsbildning' (antibody production) är en immunologisk process där B-celler, en typ av vita blodcellar, producerar specifika proteiner som kallas antikroppar. Antikropparna binder till ytor på främmande ämnen, såsom virus eller bakterier, och hjälper till att markera dem för att elimineras av immunsystemet.

Denna process startar när en B-cell träffar på ett antigen (ett främmande ämne som kan utlösa en immunrespons). Om B-cellen har en receptor som matchar det specifika antigenet kommer den att aktiveras och börja dela sig. Några av dessa avkomlingar blir plasma celler, som är specialiserade till att producera stora mängder av en viss typ av antikroppar som matchar det ursprungliga antigenet. Dessa antikroppar cirkulerar sedan i kroppen och hjälper till att eliminera de främmande ämnena från kroppen.

Antikroppsbildning är en viktig del av den adaptiva immunresponsen, vilket innebär att det är en aktiv process som utvecklas över tid och blir mer effektiv vid upprepad exponering för samma antigen.

"Cell line" er en betegnelse for en population av levende celler som deler seg selvstandig og ubestemt i laboratoriet. Disse cellene har typisk samme karyotype (sammensetningen av deres kromosomer) og genetiske egenskaper, og de kan replikeres over en lang periode av tid. De kan brukes i forskning for å studere cellebiologi, molekylær biologi, farmakologi, virologi og andre områder innen biovitenskapen. Eksempler på velkjente cellinjer inkluderer HeLa-cellinjen (som er tatt fra en livstrukturløs kvinne i 1951) og Vero-cellinjen (som er vanlig å bruke i studier av virusinfeksjoner).

HLA-B är ett antigen som tillhör gruppen human leukocyte antigens (HLA) och är beläget på cellmembranet hos alla kroppens celler, förutom de röda blodkropparna. HLA-B är en del av det system som hjälper kroppen att skilja egen vävnad från främmande och spelar därför en viktig roll i immunförsvaret.

HLA-B-antigenet är ett proteinkomplex som består av två polypeptidkedjor, en lätt och en tung. Detta komplex binder till och presenterar små peptider från intracellulära proteiner för T-celler, vilket hjälper kroppen att identifiera och bekämpa infektioner orsakade av virus eller andra patogener.

Varje individ har två kopior av HLA-B-antigenet, en ärvt från varje förälder. Det finns många olika varianter av HLA-B-antigenet, och dessa varianter kan påverka risken för att utveckla vissa sjukdomar eller reagera på vissa läkemedel.

"Differentieringsantigener" är en medicinsk term som refererar till specifika antigener som används för att skilja olika subtyper eller former av en viss typ av cell eller mikroorganism från varandra. Dessa antigener är ofta proteiner eller kolhydrater på cellens yta och kan variera mellan olika subtyper, vilket gör det möjligt att skilja dem åt med hjälp av specifika antikroppar eller andra immunologiska verktyg.

Exempel på differentieringsantigener inkluderar HLA-antigener som används för att skilja olika subtyper av vita blodkroppar från varandra, och akvarienteringsproteiner som används för att identifiera olika serotyper av bakterier inom släktet Streptococcus.

Immunisering, även känt som vaccinering, är en metod för att skydda en individ mot infektionssjukdomar genom att exponera dem för en mild form av sjukdomen eller en del av den, vanligtvis genom att ge ett vaccin. Detta stimulerar immunsystemet att utveckla specifika antikroppar och T-celler som ger immunitet mot den specifika patogenen.

Det finns olika typer av immunisering, inklusive levande vacciner som innehåller svaga eller modifierade former av en patogen, och döda vacciner som innehåller dödade patogener eller delar av dem. Det finns också subunit-vacciner som innehåller specifika proteiner eller andra beståndsdelar från en patogen, och toxoid-vacciner som använder inaktiverade toxiner från en patogen.

Immunisering är en av de mest effektiva metoderna för att förebygga infektionssjukdomar och har räddat miljoner liv världen över. Genom massimmunisering kan också populationell immunitet uppnås, vilket skyddar de som inte kan bli vaccinerade genom att minska circulationen av patogener i befolkningen.

En aminosyrasekvens är en rad av sammanfogade aminosyror som bildar ett protein. Varje protein har sin unika aminosyrasekvens, som bestäms av genetisk information i DNA-molekylen. Den genetiska koden specificerar exakt vilka aminosyror som ska ingå i sekvensen och i vilken ordning de ska vara placerade.

Aminosyrorna i en sekvens är sammanbundna med peptidbindningar, vilket bildar en polymer som kallas ett peptid. När antalet aminosyror i en peptid överstiger cirka 50-100 talar man istället om ett protein.

Aminosyrasekvensen innehåller information om proteinet och dess funktion, eftersom den bestämmer proteins tertiärstruktur (hur aminosyrorna är hopfogade i rymden) och kvartärstruktur (hur olika peptidkedjor är sammansatta till ett komplext protein). Dessa strukturer påverkar proteinet funktion, eftersom de avgör hur proteinet interagerar med andra molekyler i cellen.

B-lymfocyter, också kända som B-celler, är en typ av vita blodkroppar som är en del av det adaptiva immunförsvaret hos däggdjur. Deras främsta funktion är att producera antikroppar, även kallade immunglobuliner, som hjälper till att bekämpa infektioner orsakade av främmande patogener, såsom bakterier och virus. När B-lymfocyterna aktiveras genom kontakt med ett specifikt antigen, ombildas de till plasmacyter som producerar och sekreterar stora mängder av specifika antikroppar för att neutralisera eller eliminera patogenen. B-lymfocyterna utvecklas i benmärgen och kan hittas i lymfknutor, milt, tunntarm och andra lymfatiska vävnader.

Enzyme-linked immunosorbent assay (ELISA) and Western blotting are two common enzyme-immunological methods used in the medical field.

ELISA is a plate-based assay that uses antibodies to detect the presence of a specific protein or antigen in a sample. The sample is added to a microplate well that has been coated with a capture antibody specific to the target antigen. After washing, a detection antibody labeled with an enzyme is added, which binds to the captured antigen. A substrate is then added, and the enzyme catalyzes a reaction that produces a detectable signal, such as a color change, indicating the presence and quantity of the target antigen in the sample.

Western blotting is a laboratory technique used to detect specific proteins in a mixture of proteins. The protein mixture is first separated by size using gel electrophoresis, then transferred to a membrane where it can be probed with antibodies specific to the target protein. A detection system such as a chemiluminescent or colorimetric substrate is used to visualize the location and quantity of the target protein on the membrane.

These enzyme-immunological methods are widely used in clinical laboratories for various diagnostic tests, including the detection of infectious diseases, allergies, and cancer markers. They offer high sensitivity, specificity, and reproducibility, making them valuable tools in medical diagnostics and research.

MART-1, också känt som Melan-A, är ett antigen som förekommer naturligt i melanocyter, de celler som producerar pigment i huden. Det används ofta som en tumormarkör för att hjälpa till att identifiera och diagnostisera melanom, en form av hudcancer. MART-1 är specifikt för melanocyter och uttrycks inte i andra celltyper, vilket gör det till ett användbart mål för immunterapi och andra behandlingsformer av melanom.

'Styren' (C8H8) er en organisk forbindelse som tilhører klassen av aromatiske klorerede olefiner. Det er oljefremstillingens viktigste byggestein og et viktig industrikjemikal. Styren er en klar, farveløs væske med en søt, skarp lukt. Den er giftig for mennesker og dyr og kan forårsake irritasjon av hud, øyne og luftveier ved eksposisjon. Styren er også brandbart og utsirer giftige røkgassar når den brinner.

I medisinsk sammenheng kan styren være skadelig hvis det kommer i kontakt med blodet, fordi det kan skade de røde blodcellene og forårsake metemoglobinemia, en tilstand der hindrer hemoglobinet i å transportere ilt. Langvarig eller akutt eksposisjon kan også føre til neurologiske skader og skade leveren, nyrerne og hjertet.

HIV-antigen refererer til et proteinet eller en anden molekyl i HIV-viruset som kan udløse en immunreaktion hos en inficeret vært. Disse antigener er vigtige for diagnostiske formål, da de kan detekeres i blodprøver fra personer inficeret med HIV, før der opstår antibodier mod viruset.

Et eksempel på et HIV-antigen er p24-antigenet, som er en del af HIVs kapsidprotein. Det kan detekeres i blodet omkring 2-3 uger efter en infektion og før der dannes antistoffer mod viruset. HIV-antigener anvendes ofte i HIV-tests, der kombinerer antigent-detektion med antibodi-detektion for at diagnosticere en infektion så tidligt som muligt.

CD80 är ett membranprotein som uttrycks på aktiverade B-celler, monocyter och dendritceller. Det fungerar som en kostimulerande molekyl i T-cellers aktivering och verkar samverka med CD28-receptorn på T-celler för att stärka signalsvarvet och främja T-cellers proliferation, differentiering och cytokinproduktion. CD80 kan också binda till CTLA-4 (cytotoxisk T-lymfocytassocierad protein 4), som är en negativ regulator av T-cellsresponsen.

CD80-antigen definieras alltså som ett proteinsubstrat som binder till CD80-receptorn och utövar en funktionell effekt på cellen där det uttrycks. Detta kan exempelvis vara en ligand eller ett antikropp som binder till CD80 och modulerar dess signalering eller aktivitet.

Epstein-Barr virus (EBV) är ett herpesvirus som kan orsaka infektionssjukdomar hos människor. När EBV smittar en individ etablerar det sig i kroppen och kan bli latent, vilket betyder att viruset fortfarande finns kvar men inte orsakar några symtom. Epstein-Barr viruskärnantigen (EBER) är en typ av icke-kodande RNA som finns i alla EBV-infekterade celler, oavsett om de är aktiva eller latenta.

EBER-1 och EBER-2 är de två typerna av EBER som har identifierats hos EBV. Dessa kärnantigen spelar en viktig roll i att viruset undgår det immunförsvar som kroppen sätter upp för att bekämpa infektionen. De kan också bidra till cellens onkogenes, vilket kan leda till cancerutveckling.

I medicinska sammanhang används termen "Epstein-Barr viruskärnantigen" ofta för att indikera när EBV har infekterat en individ och etablerat sig i kroppen, vilket kan styrkas genom att detektera EBER med hjälp av molekylära tekniker som in situ hybridisering eller PCR.

CD19 är ett proteinet som finns på ytan av B-celler, en typ av vita blodcellar som är involverade i immunförsvaret. CD19-antigenet används ofta som mål för immunterapi behandlingar vid olika typer av cancer, till exempel non-Hodgkins lymfom och leukemi.

CD19-antigen är en typ av proteinkomplex som finns på ytan av B-celler och är involverat i aktiveringen av B-cellernas immunrespons. CD19-antigenet är ett viktigt mål för behandlingar som tar tillvara kroppens egna immunsystem för att attackera cancerceller. Genom att rikta specifika antikroppar eller celler mot CD19-antigenet kan man eliminera cancercellerna utan skada andra celler i kroppen.

"Heterophile Antigens" är ett begrepp inom immunologi och serologi. Det refererar till antigener som kan reagera med antikroppar från flera olika arter, inklusive mellan arter som normalt inte skulle ha någon immunreaktion mot varandra. Dessa antigener är ofta proteiner eller kolhydrater som har en viss strukturell likhet över olika arter.

Ett exempel på ett heterophilt antigen är "Heterophile Antibodies" som kan produceras efter en infektion med Epstein-Barr virus (EBV), orsaken till infektionssjukdomen mononucleos. Dessa antikroppar kan reagera med flera olika antigener, inklusive antigenet från ett annat virus som heter humana cytomegalovirus (HCMV).

Det är värt att notera att begreppet "heterophil" används ibland i en snävare mening för att beskriva antikroppar som reagerar med flera olika arter, men inte med antigener från samma art. I denna betydelse är "Heterophile Antibodies" ett exempel på heterofila antikroppar.

Hepatit B-kärnanitgener (HBcAg) är proteiner från det virala kapsidskalet hos Hepatit B-virus. Det kan ses som ett tecken på en aktiv infektion med Hepatit B-virus och kan detekteras i serum under den akuta infektionsfasen. I vissa fall kan HBcAg också detekteras i leverbiopsier hos personer med kronisk Hepatit B-infektion. Det finns två former av HBcAg: (1) en icke-sekretorisk form som är inneboende i infekterade celler och (2) en sekretorisk form som ingår i det virala kapsidskalet och kan påträffas i serum under en aktiv infektion.

'Sensitivitet' (sensitivity) och 'specificitet' (specificity) är två centrala begrepp inom diagnostisk forskning och utvärdering av medicinska tester.

- Sensitivitet definieras ofta som sannolikheten för ett positivt testresultat givet att individen faktiskt har sjukdomen (den 'sanna' positiva andelen). En hög sensitivitet innebär att det flertalet av de sjuka individer som testas kommer att få ett positivt resultat. Detta är viktigt när man vill undvika falska negativa resultat.

- Specificitet definieras ofta som sannolikheten för ett negativt testresultat givet att individen faktiskt inte har sjukdomen (den 'sanna' negativa andelen). En hög specificitet innebär att det flertalet av de friska individer som testas kommer att få ett negativt resultat. Detta är viktigt när man vill undvika falska positiva resultat.

Sensitivitet och specificitet används ofta tillsammans för att beräkna positivt prediktivt värde (PPV) och negativt prediktivt värde (NPV), som ger en uppfattning om sannolikheten för sjukdom eller friskhet givet ett specifikt testresultat. Dessa beräknas vanligtvis med hjälp av 2x2-tabeller där antalet sanna positiva, falska positiva, sanna negativa och falsa negativa resultat redovisas.

"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används i biomedicinsk forskning. Denna musstam är inavlad och har en homogen genetisk bakgrund, vilket gör dem till ett värdefullt verktyg för att studera genetiska faktorers roll i olika sjukdomar och biologiska processer.

C57BL musen är känd för sin robusta hälsa, lång livslängd och god fertilitet, vilket gör den till en populär stam att använda i forskning. Den har också visat sig vara sårbar för vissa sjukdomar, som exempelvis diabetes och katarakter, vilket gör den till ett användbart djurmodell för att studera dessa tillstånd.

Det finns flera understammar av C57BL musen, såsom C57BL/6 och C57BL/10, som skiljer sig något från varandra i genetisk makeup och fenotypiska egenskaper. Dessa understammar används ofta för att undersöka specifika frågeställningar inom forskningen.

"Bassekvens" er en medisinsk betegnelse for en abnorm, gentagen sekvens eller mønster i et individ's DNA-sekvens. Disse baseparsekvenser består typisk av fire nukleotider: adenin (A), timin (T), guanin (G) og cytosin (C). En bassekvens kan være arvelig eller opstå som en mutation under individets liv.

En abnormal bassekvens kan føre til genetiske sygdomme, fejlutviklinger eller forhøjet risiko for bestemte sykdommer. For eksempel kan en bassekvens, der koder for en defekt protein, føre til en arvelig sykdom som cystisk fibrose eller muskeldystrofi.

Det er viktig å understreke at en abnormal bassekvens ikke alltid vil resultere i en sykdom eller fejlutvikling. I mange tilfeller kan individet være asymptomatisk og leve et normalt liv.

'Mjälte' är ett medicinskt begrepp som refererar till kroppens stora salivkörtlar, som ligger i huvudet och halsen. De två största mjältena är glandula parotis (öronmjälta) och submandibulär glandula (underkäkmjälta). Dessa körtlar producerar saliv som hjälper till att smida upp maten så att den blir lättare att svälja. Mjältena kan bli inflammerade eller infekterade, vilket kallas mjältinflammation (sialadentis) eller mjältinfektion (sialit). Andra medicinska tillstånd som kan drabba mjälten inkluderar tumörer och stenar i gångsystemet för saliven.

CD40 är ett membranbundet protein som fungerar som en kostimulatorisk receptor på antigenpresenterande celler (APC), såsom B-celler och makrofager. Det aktiveras av sin ligand, CD154 (även känd som CD40L eller GP39), som är expressed på aktiverade T-celler.

CD40-CD154 samspelet spelar en central roll i adaptiva immunresponser genom att reglera aktivering, differentiering och överlevnad av B-celler, samt aktivering och differentiering av dendritiska celler. Det är också involverat i inflammatoriska svar och atherogenes.

En antigen är ett molekyltarm som kan bindas till en immuncellreceptor, såsom en T-cellreceptor eller B-cellreceptor, och inducerar en immunrespons. CD40-antigener refererar inte till någon specifik substans eller molekyl, utan snarare till ett koncept relaterat till den roll CD40 spelar i antigenpresentationsprocessen.

Molekylvikt, eller molekylär vikt, är ett begrepp inom kemi och fysik som refererar till det totala antalet gram av en viss substans som motsvarar dess molekylmassa. Molekylmassan är summan av atommassorna för varje atom i en molekyl, och molekylvikten uttrycks vanligtvis i enheten gram per mol (g/mol).

Mer specifikt, molekylvikten är relaterad till Avogadros konstant, som definierar antalet partiklar (i detta fall, molekyler) i en mol av en substans. En mol av en substans innehåller exakt 6.02214076 × 10^23 partiklar, och molekylvikten är massan av en mol av en viss substans.

Sålunda, om du känner till molekylmassan av en given molekyl, kan du beräkna dess molekylvikt genom att multiplicera molekylmassan med Avogadros konstant. Omvänt, om du känner till molekylvikten och Avogadros konstant, kan du bestämma molekylmassan genom att dividera molekylvikten med Avogadros konstant.

Immunodiffusion är en laboratorietest som används för att upptäcka och identifiera antikroppar eller antigener i ett prov. Det är en typ av immunologisk test som bygger på principen att antigen och antikropp binder specifikt till varandra, bildande en immunkomplex.

I en typ av immundiffusionstest, kallas diffusion i gelé (ODG), består provet av en vätska som innehåller antigen eller antikropp som placeras i ett hål i en gelé, ofta gjord av agaros. En annan vätska med känt antigen eller antikropp placeras i ett angränsande hål. Sedan diffunderar båda vätskorna genom gelén och när de möts bildas en immunkomplex som kan ses som en synlig linje eller ett band i gelén.

Denna metod är användbar för att identifiera olika typer av antigener eller antikroppar, till exempel vid diagnostisering av infektionssjukdomar eller autoimmuna sjukdomar.

"Autoantigen" er en betegnelse for et antigen som normalt findes i en organisme, men som under visse omstændigheder kan udløse en immunreaktion mod sig selv. Det sker ved at immunsystemet fejlagtigt opfatter det egne væv eller celler som fremmede og danne antistoffer eller aktiverer immunceller, der angriber dem. Dette kan føre til autoimmune sygdomme som f.eks. reumatoid artritis, systemisk lupus erythematosus (SLE) og diabetes typ 1.

"Antikroppar", på latin "Anticorpora", är en typ av proteiner som produceras av kroppens immunsystem för att bekämpa främmande ämnen, såsom virus och bakterier. De kallas även "immunglobuliner". Antikroppar binds till specifika ytor på främmande ämnen och hjälper till att markera dem för förstörelse av andra delar av immunförsvaret. Varje antikropp är specifik för ett visst främmande ämne, eller antigen. De finns naturligt i kroppen men kan också produceras genom vaccinationer.

Immunoglobulin M (IgM) er en type av antistoffer (eller immunglobuliner) i kroppen. Antistoffer er proteiner som produceres av kroppens B-celler for å hjelpe til med å bekjempe frammannskaper som bakterier og jungers. IgM er den første type av antistoffer som produseres i responsen på en infeksjon, og det er også den mest effektive type av antistoffer når det kommer til å aktivere komplementsystemet, som er ein del av kroppens immunforsvar. IgM forekommer normalt i blodet og lymfen og er en del av den humorale immuniteten.

Thy-1-antigen, også kjent som CD90, er ein membranprotein som forekommer hovedsakelig på overflaten til visse typer av hvite blodceller, som f.eks. T-lymfositer og neuroner. Det er en glykoprotein med en molekylvekt de som veier rundt 25-37 kDa. Thy-1-antigenet spiller en viktig rolle i cellegrovnereglering, adherens og migrasjon. Det kan også være involvert i signaloverføring mellom celler.

Forssmanantigen är ett heterofelt antigen som först upptäcktes 1911 av den svenske forskaren Johan Forssman. Det förekommer naturligt i vissa djurarter, till exempel hästar och grisar, men kan också syntetiseras av bakterier som exempelvis Streptococcus pyogenes.

Forssmanantigenet är en fosfolipid med en speciell struktur som kan inducera immunresponser hos djur och människor, inklusive produktion av antikroppar och aktivering av komplementsystemet. När Forssmanantigenet introduceras i en organism som inte naturligt har det, kan det orsaka en immunreaktion som kan vara skadlig för den individen.

Det är viktigt att notera att Forssmanantigenets exakta funktion och mekanismer fortfarande inte fullständigt förstås, men forskning pågår för att klargöra dess roll i immunologiska reaktioner och sjukdomar.

'Antigen-antibody complex' är en medicinsk term som refererar till den bindning som sker när ett antigen (ett främmande protein eller substans som kan utlösa en immunreaktion) binder till en antikropp (en proteinkomponent i serum som produceras av B-celler för att bekämpa främmande ämnen). När ett antigen och en antikropp binder tillsammans bildar de en komplex, vilket kan leda till olika immunologiska respons. Denna respons kan vara antingen lokal eller systemisk och kan orsaka symtom som inflammation och skada på vävnader. I vissa fall kan antigen-antikroppskomplexen ansamlas i kroppen och leda till autoimmuna sjukdomar, såsom systemisk lupus erythematosus (SLE) eller rheumatoid artrit.

H-Y-antigen är ett antigen som finns hos människor och däggdjur. Det är ett proteinkomplex som kodas av genen SRY på Y-kromosomen, vilket gör att det primärt förekommer hos män. H-Y-antigenet spelar en viktig roll i den tidiga utvecklingen av könsorganen under fostertiden. Det kan även spela en roll i immunologiska reaktioner vid transplantation och i vissa sjukdomstillstånd som till exempel autoimmuna sjukdomar.

I medical terms, "kaniner" refererer til dyrene guineapig (Cavia porcellus), som er en art i familien Caviidae. Guineapiger er små pattedyr, der oprstammer fra Sydamerika og ofte holdes som kæledyr verden over. De er populære på grund af deres rolige og venlige natur.

Det kan være forvirrende at guineapiger ofte bliver omtalt som "kaniner" i daglig tale, men det er en fejlagtig betegnelse. De er ikke relateret til den almindelige kanin (Oryctolagus cuniculus), der tilhører familien Leporidae.

Antigen-presenting cells (APCs) are a group of immune cells that play a critical role in the adaptive immune response by processing and presenting antigens to T-cells. This process activates the T-cells and initiates an immune response against specific pathogens or foreign substances.

There are several types of APCs, including dendritic cells, macrophages, and B-cells. Dendritic cells are considered the most potent APCs and are located in tissues that are in contact with the external environment, such as the skin and mucous membranes. They are responsible for capturing antigens and transporting them to the lymphoid organs, where they present the antigens to T-cells.

Macrophages are another type of APC that engulf and digest foreign substances, including pathogens. They then display a portion of the digested substance on their surface in combination with a major histocompatibility complex (MHC) molecule. This presentation allows T-cells to recognize and respond to the antigen.

B-cells are primarily responsible for producing antibodies, but they can also function as APCs. When B-cells encounter an antigen, they internalize it, process it, and display it on their surface in combination with an MHC molecule. This presentation activates T-cells, which then help to stimulate the production of antibodies specific to the antigen.

Overall, antigen-presenting cells are essential for initiating and regulating the adaptive immune response, and dysfunction in APCs can lead to immune disorders or increased susceptibility to infection.

Dendritiska celler (DCs) är en typ av immunceller som spelar en central roll i att initiera och reglera immunsvar. De är en del av vår kropps försvarssystem och hjälper till att identifiera och svara på främmande ämnen, såsom virus, bakterier och tumörceller.

DCs har fått sitt namn efter sin unika morfologi, med långa utskott (dendriter) som de använder sig av för att fånga upp och analysera material från omgivningen. När en DC fångar upp ett främmande ämne börjar den bearbeta det och presentera dess beståndsdelar på sin yta, så kallade antigener, tillsammans med olika signaler som aktiverar andra immunceller.

Det finns två huvudtyper av DCs: konventionella dendritiska celler (cDCs) och plasmacytoid dendritiska celler (pDCs). cDCs är specialiserade i att presentera antigen till T-celler, en typ av immuncell som hjälper till att koordinera immunsvaret. pDCs däremot producerar stora mängder interferon när de aktiveras, ett ämne som hjälper till att skydda kroppen mot virusinfektioner.

I sin helhet är DCs viktiga regulatorer av immunsvaret och har potentialen att användas inom medicinen för att behandla olika sjukdomar, såsom cancer och autoimmuna sjukdomar.

Komplementfixerings test (CFT) är en typ av immunologisk tester som används för att diagnostisera infektioner orsakade av encapsulerade bakterier, såsom Streptococcus pneumoniae och Haemophilus influenzae type b.

Testet fungerar genom att kombinera ett prov som tros innehålla antikroppar mot en specifik patogen med ett komplementsystem bestående av proteiner som normalt finns i serum. Om antikroppar är närvarande i provet, kommer de binda till den specifika bakterien och aktivera komplementsystemet, vilket orsakar en kedja av reaktioner som slutligen leder till att ett komplementprotein klyvs och bildar en membranattackkomplex (MAC).

MAC-komplexet skapar en por i cellmembranet hos bakterien, vilket orsakar dess död. I CFT mäts den mängd komplement som konsumerats under testets gång, och detta kan användas för att indirekt bestämma antikropparnas koncentration i provet.

Testet är användbart eftersom det kan ge en indikation på om en individ har utvecklat en immunrespons mot en specifik patogen, och kan hjälpa till att fastställa om en aktiv infektion finns eller inte. Det är också användbart för att övervaka effekterna av vaccinationer som ger skydd mot encapsulerade bakterier.

HLA-DQ-antigener är en typ av human leukocyte antigen (HLA) klass II-molekyler, som spelar en central roll i immunsystemet hos människor. Dessa molekyler presenterar peptider från utomkroppsmässiga proteiner för CD4+ T-celler, vilket initierar den adaptiva immunresponsen.

HLA-DQ-antigener består av två polypeptidkedjor, en alpha- och en beta-kedja, som binder till varandra för att bilda en heterodimer. Dessa kedjor är kodade för av genkluster på kromosom 6 i människans DNA. Det finns flera olika varianter av HLA-DQ-antigener, och individuella variationer i dessa antigener kan ha betydelse för immunresponsen mot patogener samt för risken att utveckla autoimmuna sjukdomar.

HLA-DQ-antigener är speciellt viktiga vid presentationen av glutenpeptider hos individer med celiaki, en autoimmun sjukdom som orsakas av en överdriven immunrespons mot gluten i livsmedlen. I dessa fall kan variationer i HLA-DQ2 och HLA-DQ8-antigener öka risken för att utveckla celiaki.

Flödescytometri är en laboratorieteknik inom cellbiologi och patologi som används för att kvantifiera och analysera fysikaliska och kemiska egenskaper hos enskilda celler i en population av levande eller fixerade celler. Metoden bygger på att celler passerar genom ett snävt ljusstråle, ofta laserljus, varvid cellernas optiska egenskaper registreras med hjälp av olika detektorer.

Cellerna fluorescerar när de exciteras av laserljuset, och det är möjligt att koppla specifika antikroppar eller andra molekyler som binder till cellreceptorer markerade med fluoroforer till cellerna före analysen. På så sätt kan man få information om olika aspekter av cellernas proteinexpression, cellyta, DNA-innehåll och andra egenskaper.

Flödescytometri är en mycket känslig metod som möjliggör att analysera upp till ett tusen celler per sekund, och den används inom många områden inom biomedicinsk forskning och klinisk diagnostik, exempelvis för att bestämma immunfenotyp, det vill säga vilka typer av vita blodceller som finns i en blodprov, eller för att uppskatta cellcykeln hos cancerceller.

Ovalbumin är ett protein som utgör den dominerande delen av äggvitan i hönsägg. Det är ett globulärt protein med en molekylmassa på ungefär 45 kDa och består av 385 aminosyror. Ovalbumin används ofta som modellprotein inom immunologi och allergiforskning, eftersom det är ett av de mest välstuderade allergenen hos hönsägg.

CD86 är ett proteinsurfatsmolekyl (kallat en kostimulatorisk molekyl) som spelar en viktig roll i aktiveringen av den adaptiva immunresponsen. Det uttrycks på ytan av antigenpresenterande celler, såsom dendritceller och makrofager. När CD86 interagerar med sin receptor, CD28, på T-celler, aktiveras T-cellerna och börjar dela sig och producera cytokiner, vilket initierar och underhåller den adaptiva immunresponsen. CD86 kan också interagera med en annan receptor, CTLA-4, som fungerar som en negativ regulator av T-cellaktivering. Denna balans mellan stimulering och inhibition av T-celler är viktig för att undvika överdriven immunrespons och autoimmunitet.

"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.

Simian Virus 40 (SV40) är ett polyomavirus som ursprungligen isolerades från rhesusmarkatta (Macaca mulatta) celler. Det upptäcktes första gången på 1960-talet och har sedan dess studerats intensivt. SV40 är en liten, dubbelsträngad DNA- virus som kan orsaka infektion hos både apor och människor.

Viruset är känt för att vara onkogen, vilket betyder att det har förmågan att transformera normala celler till cancerceller under vissa omständigheter. SV40 kan orsaka tumörer hos apor och det finns också epidemiologiska studier som antyder en möjlig koppling mellan SV40-infektion och vissa typer av mänskliga cancerer, såsom mesoteliom och non-Hodgkins lymfom. Dock är det inte fastställt om viruset orsakar cancer hos människor eller om det bara finns i cancercellerna som en slump.

SV40 kan infektera många olika typer av celler, inklusive lung-, njure- och immunceller. Det kan spridas via respiratoriska sekreter, blod eller urin från infekterade individer. Många människor har utsatts för SV40 genom vaccination med levande poliovacciner som var kontaminerade med viruset under 1950- och 1960-talen. Sedan dess har vaccinerna renats från viruset, men det finns fortfarande oro över möjliga långsiktiga hälsorisker för de människor som fick kontaminerade vaccin under den tiden.

I medicinsk kontext är SV40 en viktig forskningsmodell för att studera polyomavirusinfektion och cancerutveckling. Det används också som ett verktyg för att undersöka interaktioner mellan virus och värdceller, samt för att utveckla antivirala behandlingsstrategier.

En lymfocyt är en typ av vit blodcell (leukocyт) som är en central del i ditt immunsystems försvar mot infektioner och sjukdomar. Lymfocyterna hjälper till att koordinera immunsvaret genom att producera antikroppar och att direkt attackera främmande ämnen som virus och bakterier. Det finns två huvudtyper av lymfocyter: B-lymfocyter och T-lymfocyter, vilka har olika funktioner i immunsvaret. B-lymfocyterna producerar antikroppar som neutraliserar eller eliminerar främmande ämnen, medan T-lymfocyterna direkt attackerar och dödar virus-infekterade celler eller cancerceller. Lymfocyterna cirkulerar kontinuerligt mellan blodet och lymfatiska vävnader som lymfnoder, mjölke och tunntarm, där de utvecklas, matas på näringsämnen och reagerar på infektioner.

Tumörmarkörer är substance som kan användas för att hjälpa till att diagnosticera, behandla eller övervaka cancer. Biologiska tumörmarkörer är substance som produceras av cancerceller själva eller av kroppen i respons på cancercellerna. De kan mätas i blod, urin, vävnad eller andra kroppsfluidor. Exempel på biologiska tumörmarkörer inkluderar proteiner, hormoner, virus och DNA-sekvenser. Vissa tumörmarkörer är specifika för en viss typ av cancer medan andra kan påträffas i flera olika sorters cancer. Nivåerna av tumörmarkörer kan variera beroende på cancertyp, stadiet och graden av cancern, samt patientens ålder, kön och hälsostatus.

T-lymfocyter, cytotoxiska, är en typ av vita blodcellar som spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar. De är specialiserade på att identifiera och eliminera celler som är smittade med virus eller som har blivit cancerosa. Cytotoxiska T-lymfocyter kan direkt döda sådana celler genom att sekretera toxiska ämnen eller via kontaktmedierad celldöd. Dessa lymfocyter utvecklas i tarmens limfa och bär på CD8-receptorer, varför de också kallas CD8+ T-celler.

Receptorer: Proteiner på cellytan som kan binde specifika molekyler, till exempel hormoner, neurotransmittorers eller andra signalsubstanser. Dessa receptorer utlöser en biokemisk respons inne i cellen när de aktiveras av sina respektive ligander (de molekyler de binder till).

Antigen: En substans som kan identifieras och inducera en immunrespons hos ett immunsystem. Antigener kan vara proteiner, polysackarider, glykoproteiner eller andra molekyler som finns på ytan av celler eller fritt i kroppen. De kan vara både exogena (främmande) och endogena (egen). Exogena antigener kommer från utomstället, till exempel virus, bakterier eller parasiter, medan endogena antigener produceras inne i kroppen, som till exempel cancerceller.

T-celler alfa-beta: En undergrupp av T-celler, som är en typ av vita blodkroppar som spiller en central roll i cellmedierad immunitet. T-celler alfa-beta har receptorer som består av två typer av proteinkedjor, alfa- och betakedjorna, som tillsammans bildar ett komplex som kan binda specifikt till en viss kombination av antigen och MHC-molekyler (major histocompatibility complex) på ytan av andra celler. När T-cellen alfa-beta binder till sin målcell aktiveras den och kan sedan initiera en immunrespons, till exempel att producera cytokiner eller döda målcellen.

'Virusantikroppar' (eller 'virusantistoffer') är immunologiska proteiner som produceras av B-celler i kroppen som svar på en infektion med ett virus. Dessa antikroppar binder till ytor på viruset, vilket gör det möjligt för kroppens immunsystem att identifiera och eliminera viruset från kroppen.

Det finns olika typer av virusantikroppar, men de flesta tillhör en grupp som kallas IgG-antikroppar. När en person har haft en infektion med ett visst virus och sedan har blivit immun mot det, kommer de att ha höga nivåer av specifika IgG-antikroppar i sin blodomlopp som kan mätas för att fastställa om personen har haft en tidigare infektion.

Det är värt att notera att det finns också andra typer av immunologiska respons på virusinfektioner, såsom T-celler och interferoner, men virusantikroppar är ett viktigt sätt för kroppen att identifiera och bekämpa viruset.

Immunelektrofores (IEF) är en laboratorieteknik inom proteindelning där ett proteinblandat med ett laddat bufferämne appliceras i en gel med en konstant pH-gradient. När ett elektriskt fält appliceras kommer de olika proteinerna att röra sig genom gelen med olika hastigheter beroende på deras laddning, storlek och form. Proteinerna separerar sig i band som kan ses när gelen framkallas med en färgningsteknik såsom Coomassie Brilliant Blue eller silverfärgning.

IEF är en mycket kraftfull metod för att separera och identifiera olika proteiner, eftersom den kan skilja på proteiner som har mycket lika molekylvikter men skilda laddningar. Denna teknik används ofta inom forskning och klinisk diagnostik för att undersöka proteiner i blod, vävnader och andra biologiska fluider.

Cellulär immunitet, även känt som cellmedierad immunitet, är en form av immunitet som involverar celler som kan identifiera och förstöra infektiösa agenter eller cancerceller. Detta sker genom att speciella immunceller, såsom T-lymfocyter (eller T-celler), aktiveras för att direkt attackera och eliminera de främmande cellerna eller ämnena som orsakar sjukdomen.

Cellulär immunitet är en viktig del av vår immunförsvarsmekanism, särskilt när det gäller att bekämpa intracellulära patogener, som virus och bakterier som lever inne i våra celler. Denna form av immunitet är också viktig för att eliminera cancerceller, eftersom de ofta undgår upptäckt av andra delar av det immunologiska systemet.

Cellulär immunitet skiljer sig från humoral immunitet, som istället involverar produktionen av antikroppar av B-lymfocyter (eller B-celler) för att bekämpa extracellulära patogener. Båda formerna av immunitet arbetar tillsammans för att skydda kroppen mot infektion och sjukdom.

Katepsin B är ett enzym som tillhör de proteolytiska enzymerna, vilka bryter ner andra proteiner i kroppen. Katepsin B är specifikt ett cysteinproteas, vilket betyder att det använder sig av en sulfhydrylgrupp i aminosyran cystein för att bryta ned proteiner.

Katepsin B finns naturligt i celler och är aktivt vid lågt pH, vilket gör att det främst verkar inne i lysosomer, de organeller som är ansvariga för nedbrytningen av cellens avfall. Katepsin B har en kluven peptidbindning och kan därför bryta ner flera olika proteiner, vilket gör att det spelar en viktig roll i cellens proteinhomeostas.

Utöver sin naturliga funktion har katepsin B också visat sig ha en patofysiologisk roll vid flera sjukdomar, till exempel cancer och neurodegenerativa sjukdomar som Alzheimers sjukdom och Parkinsons sjukdom. Dessa sjukdomar kan orsaka ökad aktivitet av katepsin B, vilket i sin tur kan leda till onormalt nedbrytande av proteiner och cellskador.

CTLA-4, eller Cytotoxic T-Lymphocyte Associated Protein 4, är ett transmembrant protein som uttrycks på aktiverade T-celler. Det fungerar som en negativ regulator av T-cellaktivering och hjälper till att kontrollera immunresponsen för att förhindra överaktivitet eller autoimmunitet. CTLA-4 agerar genom att konkurrera med CD28 om bindning till kostimulerande molekyler på antigenpresenterande celler, vilket minskar T-cellaktiveringen.

CTLA-4 är ett viktigt mål för immunterapi vid behandling av cancer, eftersom blockering av CTLA-4 kan öka aktiviteten hos tumörspecifica T-celler och leda till bättre svar på cancerväxten. Icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel (NSAID) som aspirin har visat sig minska risken för cancer genom att öka uttrycket av CTLA-4 på tumörceller, vilket kan leda till större immunrespons och bättre kontroll av cancerväxten.

Immunanalyser er en overordnet betegnelse for laboratoriemetoder, der anvendes til at undersøge og måle forskellige aspekter af det immunforsvarende system. Dette inkluderer metoder som:

1. Serologi: En metode der involverer at analysere patientens blodserum for antistoffer mod specifikke antigener, der kan indikere en infektion eller en autoimmun sygdom.
2. Vævsprover: Undersøgelse af væv fra patienten, såsom hud, lever, lunge osv., for at diagnosticere infektioner, kræft eller andre sygdomme.
3. Cytometri: En metode der anvendes til at tælle og karakterisere forskellige typer celler i blodet eller andre vævsprover, herunder hvidblodsceller (leukocytter) og immunceller.
4. Immunhistokemi: En metode der anvendes til at farve specifikke proteiner eller antigener i vævsprøver for at diagnosticere sygdomme, herunder kræft.
5. Immunofluorescens: En metode der anvendes til at detektere og lokalisere specifikke proteiner eller antigener i celler eller vævsprøver ved hjælp af fluorescerende markører.
6. Funktionelle immunassays: Metoder der anvendes til at måle immuncellers funktion, herunder deres evne til at producere cytokiner eller dræbe infektiøse agenter.

Immunanalysen er en vigtig del af moderne diagnostisk medicin og hjælper med at stille en præcis diagnose, overvåge sygdomsforløb og evaluere effektiviteten af behandlinger.

Interferon typ II, även känt som IFN-γ (Interferon gamma), är ett cytokin som produceras främst av aktiverade T-lymfocyty och naturliga killerceller (NK-celler) under cellulär immunrespons. Det spelar en viktig roll i modulerandet av både den adaptiva och innata immunsvaret mot infektioner orsakade av virus, intracellulära bakterier och parasiter, samt i regleringen av celltillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

IFN-γ utövar sin biologiska aktivitet genom att binda till specifica receptorer på cellytan, vilket leder till aktivering av JAK-STAT-signaltransduktionsvägen och efterföljande transkriptionella förändringar av målgener. Dessa förändringar resulterar i en antiviral respons som inkluderar upphörande av virusreplikation, ökad presentation av antigener till T-celler och aktivering av andra immunceller såsom makrofager.

I patologiska sammanhang har IFN-γ visat sig ha en viktig roll i uppkomsten och underhållet av autoimmuna sjukdomar, kronisk inflammation och allvarliga former av COVID-19.

Immunohistochemistry (IHC) är en teknik inom patologi och histologi som kombinerar immunologiska metoder med mikroskopisk observation för att visualisera specifika proteiner eller antigener i celler eller vävnader. Denna teknik använder sig av specifika antikroppar som är markerade med en fluorescerande markör eller en enzymatisk reaktion, vilket gör det möjligt att lokalisera och identifiera olika typer av celler och strukturer inuti ett vävnadsprov. IHC används ofta som en diagnosmetod inom klinisk medicin för att ställa diagnoser på olika slags cancersjukdomar och andra sjukdomar som är relaterade till specifika proteiner eller antigener.

CD79 är ett protein som finns på ytan av B-celler, en typ av vita blodcellar som producerar antikroppar i vårt immunsystem. CD79 bildar en del av B-cellsreceptorn (BCR), tillsammans med immunglobulin (Ig) alpha och Ig beta. När BCR binder till ett specifikt antigen på en främmande cell, aktiveras signaltransduktionsvägar som leder till B-cellens aktivering, proliferation och differentiering till plasma cells som producerar antikroppar mot det specifika antigenet. CD79-antigen är ett sätt att referera till själva proteinet CD79.

"Protozoan antibodies" refer to antibodies produced by the immune system in response to an infection caused by a protozoan, which is a type of single-celled microorganism. These antibodies are part of the adaptive immune response and are specific to certain proteins or other molecules found on the surface of the protozoan. They can help the body recognize and eliminate the pathogen, and also play a role in immunity to future infections with the same protozoan. Examples of protozoan infections that can stimulate the production of protozoan antibodies include malaria, giardiasis, and toxoplasmosis.

'Ovarian diseases' refer to a range of medical conditions that affect the ovaries, which are small reproductive glands located on either side of the uterus in women. The ovaries produce eggs (oocytes) and sex hormones such as estrogen and progesterone, which play crucial roles in reproduction and sexual development.

There are several types of ovarian diseases, including:

1. Ovarian cysts: These are fluid-filled sacs that develop on the ovary. Most cysts are benign (non-cancerous) and may not cause any symptoms. However, some cysts can grow large and cause pain or discomfort. In rare cases, ovarian cysts can rupture and cause internal bleeding.
2. Polycystic ovary syndrome (PCOS): This is a hormonal disorder that affects women of reproductive age. Women with PCOS have enlarged ovaries that contain numerous small cysts. The condition can cause irregular menstrual periods, excessive hair growth, acne, and weight gain.
3. Ovarian cancer: This is a malignant (cancerous) tumor that develops in the ovary. Ovarian cancer is often difficult to detect in its early stages because it does not typically cause any symptoms until it has advanced. Symptoms may include abdominal pain, bloating, and difficulty eating.
4. Endometriosis: This is a condition in which tissue similar to the lining of the uterus grows outside of the uterus, often on the ovaries or other pelvic structures. Endometriosis can cause painful periods, pelvic pain, and infertility.
5. Ovarian torsion: This occurs when the ovary twists around its blood supply, cutting off blood flow to the ovary. Ovarian torsion is a medical emergency that requires prompt treatment to prevent tissue death.
6. Premature ovarian failure (POF): This is a condition in which the ovaries stop functioning before the age of 40. POF can cause symptoms such as irregular periods, hot flashes, and difficulty getting pregnant.

These are just a few examples of conditions that can affect the ovary. If you have concerns about your reproductive health, it is important to speak with a healthcare provider.

Rekombinanta proteiner är proteiner som har skapats genom tekniker för genetisk rekombination, där man kombinerar DNA-sekvenser från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskvärda egenskaper. Denna teknik möjliggör produktionen av stora mängder specifika proteiner med konstant och predikterbar struktur och funktion. Rekombinanta proteiner används inom flera områden, till exempel inom medicinen för framställning av läkemedel som insulin, vaccin och enzymer.

CD4-positiva T-lymfocyter, även kända som CD4+ T-celler eller helper-T-celler, är en typ av vita blodkroppar som spelar en central roll i det adaptiva immunförsvaret hos däggdjur. De identifieras och klassificeras med hjälp av proteinet CD4, ett ko-receptorprotein som sitter på cellens yta och binder till MHC klasse II-komplexet på antigenpresenterande celler.

CD4+ T-celler aktiveras när de får stimuli från antigenpresenterande celler som har processat och presenterat en patogen (t.ex. virus, bakterier eller parasiter). När CD4+ T-cellen binds till MHC klasse II-komplexet på antigenpresenterande cellen aktiveras den och differensieras till olika subtyper av effektorceller, såsom Th1, Th2, Th17 och Treg-celler. Dessa subtyper producerar olika cytokiner och har olika funktioner i immunförsvaret.

CD4+ T-celler är viktiga för att koordinera och underhålla immunsvar, inklusive aktivering av B-celler för produktion av antikroppar, aktivering av makrofager för fagocytos och förstörelse av patogener, samt reglering av inflammation. Dessutom är CD4+ T-celler viktiga i kampen mot intracellulära patogener som virus, t.ex. HIV, genom att koordinera celldödande immunresponser och direkt döda infekterade celler.

I HIV-infektioner är CD4+ T-cellerna specifika mål för viruset, och en av de viktigaste riskfaktorerna för progressionen till AIDS är den minskade antalet CD4+ T-celler i blodet.

Radioimmunanalyse (RIA) är en typ av laboratorietest som använder radioaktivt märkt antigen eller antikropp för att kvantifiera koncentrationen av ett specifikt protein i en biologisk provprov. I allmänhet involverar RIA följande steg:

1. Förbereda en standardkurva med kända koncentrationer av det målprotein som ska mätas, tillsammans med en fast koncentration av en radioaktivt märkt antikropp (eller omvänt, ett radioaktivt märkt antigen).
2. Extraktion och förberedelse av det okända provet som innehåller målproteinet.
3. Lägg till en konstant koncentration av den radioaktiva markören (antikropp eller antigen) i både standardkurvan och provet.
4. Låt systemet nå jämvikt, så att det radioaktiva markören binds till målproteinet i både standardkurvan och provet.
5. Separera de fria markörerna från de bundna komplexen, vanligtvis genom centrifugation eller filtrering.
6. Mäta den radioaktiva signalen i varje separerat fritt markör-provet och bundet markör-protein-provet.
7. Använd standardkurvan för att korrelera den mätta radioaktiva signalen till en koncentration av målproteinet i provet.

Radioimmunanalys används ofta inom klinisk forskning och medicinsk diagnostik för att uppskatta koncentrationer av olika hormoner, vitaminer, droger, nukleotider, aminosyror och andra biologiskt aktiva molekyler i blod, urin eller andra kroppsfluider.

Hemagglutination är en process där röda blodkroppar (erytrocyter) sammanlänkas till klumpar på grund av interaktion med en substans, ofta ett protein eller polysackarid på ytan av en virus eller bakterie.

En hemagglutinationstest (HAT) är ett laboratorietest som utnyttjar denna egenskap för att detektera antikroppar i serumprover från patienter. I testet blandas serumprovet med röda blodkroppar och den specifika mikroorganismen (antigen) som man vill undersöka. Om patientserumet innehåller antikroppar mot den aktuella mikroorganismen kommer de att binda till antigenet, vilket orsakar hemagglutination och bildandet av blodkroppsklumpar. Om det inte finns några antikroppar i serumprovet kommer röda blodkroppar och antigen att förbli separerade.

Hemagglutinationstester används ofta inom diagnostiken av olika infektionssjukdomar, till exempel influensavirusinfektioner och malariaparasiter. Dessa tester är relativt enkla att utföra och ger snabba resultat, men de har blivit allt mindre vanliga på grund av utvecklingen av mer känsliga och specifika serologiska testmetoder, såsom ELISA-tester (Enzyme-linked Immunosorbent Assay).

GP100, også kjent som gp100 melanoma-antigen, er ein protein som forekommer naturlig i melanocytene, de celler som er ansvarlig for produksjonen av pigmentet melanin i huden. GP1

'Serologiska tester' är laboratorietestningar som utvärderar patientens serum eller plasma för närvaro av antikroppar eller andra immunföreteelser. Dessa tester används ofta för att hjälpa till att diagnostisera infektionssjukdomar, autoimmuna sjukdomar och andra medicinska tillstånd genom att upptäcka specifika reaktioner mellan antikropparna i patientens blod och olika antigener eller antigenfragment.

Exempel på serologiska tester inkluderar ELISA (Enzyme-linked Immunosorbent Assay), Western Blot, Immunofluorescens och Komplementbindningsreaktion. Dessa tester kan vara kvalitativa eller kvantitativa och används ofta i kombination för att stödja en diagnos och övervaka behandlingen av olika medicinska tillstånd.

CD8-positiva T-lymfocyter, också kända som CD8+ T-celler eller cytotoxiska T-celler, är en typ av cell som spelar en viktig roll i den adaptiva immunresponsen. De identifierar och eliminerar virusinfekterade celler och cancerceller genom att producera toxiska proteiner som orsakar apoptos (programmerad celldöd) hos målcellerna. CD8-positiva T-lymfocyter har en proteinreceptor på sin yta som kallas CD8, vilket gör dem specifika för att binda till major histokompatibilitetskomplexet (MHC) klass I molekyler på målcellens yta. När CD8-positiva T-lymfocyter aktiveras producerar de också cytokiner som rekryterar och aktiverar andra immunceller för att förstärka den immuna responsen.

Lewis blodgruppssystem är ett av de tre huvudsakliga systemen för att klassificera mänskliga blodgrupper, tillsammans med ABO och Rh. Det upptäcktes av den brittiska läkaren Sir William Maddock Bayliss och hans assistent, Bernhard Lewis, under tidigt 1900-tal.

Lewis-systemet innefattar två huvudsakliga blodgruppstypen: Le(a+) och Le(a-). En tredje typ, Le(b), förekommer också, men den är mycket sällsynt. Det finns även en fjärde typ, Le(ab), som innebär att individen har båda antigenen a och b på sina röda blodkroppar.

Lewis-systemet avgörs av två olika antigener, Le^{a} och Le^{b}, som finns på ytan av röda blodkroppar. Dessa antigener är inte lika viktiga som ABO- och Rh-antigenen när det gäller blodtransfusioner, eftersom de flesta människor inte har några reaktiva antikroppar mot Lewis-antigener.

Det är dock värt att notera att Lewis-systemet kan ha betydelse för vissa medicinska tillstånd, såsom inflammation och cancer. Vissa studier har visat att Lewis-antigenen kan påverka individens sårvägring och risken för vissa typer av cancer.

"Bibensyler" er en betegnelse for to organiske forbindelser, ortho-xylen (1,2-dimetylbenzen) og meta-xylen (1,3-dimetylbenzen). De er isomerer av xylen (1,2,3,4-tetrametylbenzen) og har like sumformler (C8H10), men forskjellige struktur. Bibensyler forekommer naturlig i kull og råolje, og er også produkter av for eksempel træforbrining og forstening av fossile brenseler. De har en sød, terpentinagtig lukt og er lauksiogene (svake løsningsmidler) for mange organiske forbindelser.

I medisinsk sammenheng kan bibensyler være skadelige hvis de inhaleres eller kommer i kontakt med huden over lengre tid, og kan føre til symptomer som hodepine, svimmelhet, huket syn, hornestemme og trang. Hvis bibensyler kommer i kontakt med øynene, kan det føre til irritasjon og sveden. I alvorlige tilfeller kan inhalering av store mengder bibensyler over en lengre periode føre til nerve- og leverpåvirkninger.

I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:

1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.

I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.

Medicinskt kan "möss, inavlade stammar" definieras som speciellt avlasade populationer eller linjer av möss (Mus musculus), som används i forskning och experiment. Genom att avla möss under kontrollerade förhållanden över flera generationer, kan forskare skapa populationer med specifika genetiska bakgrunder och karaktäristika. Detta gör det möjligt att studera specifika sjukdomar, tillstånd eller biologiska processer i en kontrollerad och reproducerbar miljö.

Inavlade stammar av möss kan vara antingen kongenitala (renbure) eller korsblandade (hybrida). Kongenitala stammar har ett slutet genetiskt system, där alla individer i populationen härstammar från en enda individ eller en mycket liten grupp individer. Detta gör att deras gener är nästan identiska, och det kan vara användbart för att reducera varians inom populationen och underlätta reproducerbarhet i experiment.

Korsblandade stammar härstammar från två eller fler kongenitala stammar och har en mer varierad genetisk bakgrund. Dessa stammar kan användas för att undersöka effekterna av genetiska variationer på olika sjukdomar och tillstånd.

I medicinsk forskning är inavlade stammar av möss mycket viktiga, eftersom de möjliggör kontrollerade studier av många biologiska processer och sjukdomar. De används ofta för att testa nya läkemedel och behandlingar innan de testas på människor.

Ki-67 är ett antigen som förekommer i cellkärnan hos prolifererande celler, det vill säga celler som delar sig och växer. Det används som en markör för celldelning och kan hittas i alla aktiva delningsfaserna under celldelningen (G1, S, G2 och M-fasen).

Ki-67-antigenet är ett proteinkomplex som består av flera olika underenheter. Det förekommer inte alls eller i mycket liten mängd i cellkärnan hos vilaande celler (i G0-fasen). Därför används det ofta som en indikator för celldelning och tillväxt i forskning och klinisk diagnostik, särskilt inom patologin.

I kliniska sammanhang kan immunhistokemisk färgning med antiboder mot Ki-67 användas för att bedöma proliferationsaktiviteten i olika typer av tumörer, vilket kan vara viktigt för att fastställa prognos och välja behandlingsmetoder.

'Maskantikroppar' är ett immunologiskt begrepp som refererar till speciella former av antikroppsmolekyler, mer konkret IgA-antikroppar, som produceras av vår immunsystem. Dessa antikroppar bildar en täckande skikt (eller 'mask') på ytan av slemhinnor i kroppen, såsom i luftvägar, mag-tarmkanalen och genitourinsystemet. Deras främsta funktion är att skydda dessa ytor från infektion genom att binda till främmande ämnen som virus, bakterier eller andra patogener och förhindra dem från att kolonisera och skada kroppen. Maskantikroppar bidrar också till att neutralisera toxiner och andra skadliga substanser som kan finnas i vår näring eller miljö.

Altretamine är en läkemedelssubstans som används i behandlingen av ovarialcancer. Det är en antineoplastisk medel och agerar genom att störa cellernas förmåga att dela sig och växa, vilket kan hjälpa att förhindra spridningen av cancerceller.

Altretamine tillhör en grupp läkemedel som kallas alkyleringsmedel och verkar genom att reagera med DNA i cellerna och orsaka skador som förhindrar celldelning och växt. Det är vanligtvis reserverat för användning när andra behandlingar har visat sig vara verkningslösa eller inte längre är effektiva.

Själva ordet 'Altretamine' refererar till den aktiva substansen i läkemedlet, som kan marknadsföras under olika handelsnamn beroende på var du befinner dig i världen.

T-cell dependent antigens, också kända som T-beroende antigen, är ett typspecifikt tillbehör på en patogens yta eller ett protein som kan skapa en immunrespons genom att aktivera T-celler. Dessa antigen presentationeras av major histokompatibilitetskomplexet (MHC) klass II molekyler på antigenpresenterande celler (APC) till CD4 + T-hjälparceller, vilket leder till aktivering och differensiering av T-celler för att bekämpa infektionen. Detta är en viktig del av adaptiva immunresponsen.

CD2-antigen, också känt som LFA-2 (Lymphocyte Function-associated Antigen 2), är ett transmembrant protein som uttrycks på T-lymfocyter, naturliga killer-celler och en del B-lymfocyter. Det fungerar som en adhesionsmolekyl och spelar en viktig roll i cell-till-cellinteraktioner under immunförsvarets respons. CD2 interagerar med sin ligand, LFA-3 (CD58), på annan cells yta för att hjälpa till att stabilisera kontakten mellan cellerna och aktivera signalsystemet inne i T-cellen. Detta är viktigt för att initiera och underhålla immunresponsen.

Immunotolerance, eller immunologisk tolerans, är ett tillstånd där det immunsystemet inte reagerar på en specifik substans eller celltyp, trots att den kan vara främmande för kroppen. Detta är en nödvändig mekanism för att undvika autoimmuna sjukdomar, där det immunsystemet attackerar kroppens egna celler och vävnader. Immunotolerans kan uppnås genom flera olika mekanismer, inklusive deletion av autoreaktiva T-celler under utvecklingen i thymus, anergisk tillstånd hos aktiverade autoreaktiva T-celler och suppression av immunresponsen av regulatoriska T-celler.

Hepatit B e-antigen (HBeAg) är ett protein som produceras av hepatit B-virus (HBV) under sin replikationscykel. Det kan detekteras i serumet hos en individ som är infekterad med HBV och indikerar aktiv replikation av viruset.

HBeAg anses vara en markör för hög nivå av infektionskraft och kan användas för att bedöma prognosen och behandlingsstrategin hos en individ med hepatit B. Dessutom kan förlusten av HBeAg ses som ett tecken på respons på antivirala behandlingar.

Det är värt att notera att närvaro av HBeAg inte alltid korrelerar med skada på levern, och det finns fall där individuer med HBeAg har inga tecken på leverinflammation eller skada. Därför bör HBeAg-tester tolkas i klinisk kontext tillsammans med andra laboratorie- och kliniska data.

Polyacrylamide gel electrophoresis (PAGE) er en laboratoriemetode som brukes til å separere biomolekyler basert på deres lading, størrelse og form. Metoden er særlig nyttig for å skille DNA-fragmenter, RNA-molekyler eller proteiner fra hverandre.

I polyacrylamidgelelektroforesen prepurer man prøven gjennom en gel bestående av polymerisert acrylamid og bis-acrylamid i tilstedeværelse av en pH-buffer og et reduktionsmidel som sikrer at biomolekylerne blir pålitt linje under elektrisk felt. Størrelsen på de separerte molekylene kan bestemmes ved å sammenligne deres migrasjon i gelen med en standardprøve med kjent molekylvekt.

Denne teknikken er viktig innenfor mange områder av biologi og medicin, for eksempel i diagnose av genetiske sykdommer, studier av proteinekspression og -interaksjoner, forening av DNA-fragmenter etter restriksjonsdigestion og analyse av komplekse genetiske profiler.

Stilbener är en typ av organisk förening som innehåller två benzenringar som är kopplade till varandra genom en eten-dubbelbindning. Det finns många olika slag av stilbener, men de flesta har en struktur där de två benzenringarna är substituerade med en eller flera hydroxigrupper (-OH). Exempel på kända stilbener inkluderar resveratrol och pinosylvin.

Resveratrol, som finns i röd vin, har fått mycket uppmärksamhet för sina potentiala hälsoeffekter, såsom att motverka åldrande, minska inflammation och förebygga kardiovaskulära sjukdomar. Pinosylvin finns i tall och har visat sig ha antiinflammatoriska, antioxidativa och neuroprotektiva effekter.

Det är värt att notera att stilbener också kan ha biverkningar och ska inte användas som en ersättning för konventionell medicinsk behandling utan först diskuteras med en läkare eller farmaceut.

Hypersensitivity, Delayed (typically referred to as Type IV hypersensitivity) is a type of immune response that becomes apparent several hours or days after exposure to an antigen. Unlike other types of hypersensitivity reactions, it does not involve the production of antibodies such as IgE. Instead, it involves the activation of T-cells (a type of white blood cell) and the release of cytokines, which can cause inflammation and tissue damage.

This type of hypersensitivity reaction is often seen in response to certain medications, chemicals, or other environmental antigens. Examples include contact dermatitis (e.g., poison ivy), some drug reactions (e.g., penicillin), and graft-versus-host disease. Treatment typically involves avoiding the offending agent and managing symptoms with topical corticosteroids, antihistamines, or other medications as needed.

Immunologisk cytotoxicitet refererer til den skade eller destruksjon som oppstår når immunsystemet angriper og ødelegger kroppens egen celler. Dette skjer normalt ikke under vanlige forhold, men kan forekomme ved feilaktig regulering av immunsystemet eller som en bivirkning av bestemte terapeutiske behandlinger, så som immunterapien ved kraftfull behandling av kræft.

Immunologisk cytotoxicitet involverer typisk aktivering av naturlige drabssystemer, som naturlige drabssaker (NK-celler) og T-lymphocytter, som identifiserer og angriper kroppens egen celler som er merket av bestemte molekyler på overflaten, så som antigener. Når disse immuncellene blir aktivert, friset de toksiner og andre substanser som fører til apoptose (programmert celledød) eller nekrose (en type av celldød som resulterer fra skade på cellestrukturen) i målcellene.

Immunologisk cytotoxicitet kan også forekomme ved autoimmune sykdommer, hvor immunsystemet forvirres og angriper kroppens egen vesentligge strukturer som leddannelser, huden eller organer. Dette kan føre til en rekke symptomer og komplikasjoner, afhengig av hvilken del av kroppen som blir angripen.

CD28 är ett kostimulerande molekylärt receptorprotein som uttrycks på T-celler och spelar en viktig roll i aktiveringen av dessa celler. CD28-antigenet refererar till det antigen som binder till CD28-receptorn och aktiverar därmed T-cellen. Det mest välkända liganden för CD28 är B7-1 (CD80) och B7-2 (CD86), som uttrycks på antigenpresenterande celler såsom dendritiska celler och aktiverade B-celler. När CD28-receptorn binder till sina ligander aktiveras flera intracellulära signaltransduktionsvägar, vilket leder till ökad T-cellproliferation, cytokinproduktion och överlevnad. CD28-signaleringsvägen är därför en viktig mekanism för att stärka och underhålla immunresponsen.

CD95, även känt som Fas-receptorn, är ett transmembranprotein som tillhör tumörnekronsfamiljen av dödlighetsreceptorer. När CD95 binder till sin ligand, CD95L (FasL), aktiveras en signalkaskad som leder till apoptos eller programmerad celldöd.

CD95-antigen definieras medicinskt som ett proteinerkännmärke (antigen) som identifierar CD95-receptorn på cellens yta. Detta antigen är viktigt för att reglera immunresponsen och hålla kontroll över cellexpansion och apoptos. Dysfunktion i CD95-systemet har visats vara involverat i patologiska tillstånd som autoimmuna sjukdomar, onkologi och neurodegenerativa sjukdomar.

Autoantikroppar är en typ av antikroppar som utvecklas i kroppen och attackerar egna friska celler och vävnader. Normalt producerar vår immunsystem antikroppar för att bekämpa främmande ämnen, såsom virus och bakterier. I vissa fall kan det dock uppstå en felaktig respons där antikropparna istället angriper kroppens egna celler eller proteiner. Dessa autoantikroppar kan vara en del av sjukdomsbilden vid autoimmuna sjukdomar, såsom reumatoid artrit, systemisk lupus erythematosus och diabetes typ 1.

'Cellkärneantigener' (eng. 'nuclear antigens') är proteiner eller DNA-sekvenser som finns i cellkärnan och kan utgöra mål för autoimmuna reaktioner hos vissa sjukdomar, till exempel systemisk lupus erythematosus (SLE). Exempel på vanliga cellkärneantigener inkluderar små kärnproteiner (sm antigener), dsDNA-antigen och histonantigener. Dessa antigener kan mätas i blodet för att hjälpa till att ställa diagnos på autoimmuna sjukdomar och följa deras behandling.

Minor histocompatibility antigens (miHA) are peptides presented on the surface of cells in the context of major histocompatibility complex (MHC) molecules, which can be recognized by T-cells as foreign and elicit an immune response. Unlike classical MHC antigens, miHA are not restricted to the human leukocyte antigen (HLA) system and can be derived from a variety of cellular proteins. They are called "minor" because they tend to induce weaker immune responses compared to classical HLA antigens.

MiHA can be generated through various mechanisms, such as point mutations, alternative splicing, or post-translational modifications. They are widely expressed in different tissues and can be found in both self and non-self cells. In the context of transplantation, miHA can contribute to graft rejection and graft-versus-host disease (GVHD) in allogeneic hematopoietic stem cell transplantation (allo-HSCT).

In cancer immunotherapy, tumor-specific miHA can be recognized by the immune system as foreign and targeted for destruction. Identification of these antigens can help in the development of personalized cancer vaccines or T-cell therapies.

Glykoproteiner är proteiner som har kovalent bundna kolhydrater (oligosackarider) i sin molekylstruktur. Kolhydratdelarna på glykoproteinerna kan variera mycket i komplexitet, från en enkel monosackarid till stora, förgrenade oligosackarider. Glykoproteiner förekommer naturligt i många levande organismer och har en rad olika funktioner, bland annat som strukturella komponenter, signalproteiner, och enzymproteiner. De kan även spela en viktig roll i cell-till-cell-interaktioner och immunförsvaret.

Hybridom är en teknik inom molekylärbiologi där celler kombineras för att producera monoklona antikroppar. Detta uppnås genom att fusionera en typ av cancercell, oftast en myelomcell, med en annan typ av cell som producerar specifika antikroppar, till exempel B-lymfocyter.

Den resulterande hybridcellen, hybridomen, har både cancercellens förmåga att dela sig oändligt och B-lymfocytens förmåga att producera specifika antikroppar. Genom att använda sig av selektiva metoder kan man sedan isolera de hybridceller som producerar önskade antikroppar, vilka kan odlas upp i stora mängder för forsknings- eller terapeutiska syften.

Monoklona antikroppar är mycket värdefulla verktyg inom forskning och klinisk praktik, eftersom de är specifika för ett visst molekylärt mål och kan användas till att behandla sjukdomar som cancer och autoimmuna störningar.

HLA-B27 är ett genetiskt antigen som tillhör major histokompatibilitetskomplexet (MHC) klass I-molekyler. Dessa molekyler presenterar normalt cellvävnadsfrämmande peptider för T-celler, en del av vårt immunförsvar. HLA-B27 förekommer hos ungefär 6-8% av den genomsnittliga populationen i Europa och Nordamerika, men är mycket vanligare bland vissa etniska grupper, till exempel kan upp till 20-30% av den kaukasiska befolkningen vara bärare av HLA-B27.

Det finns över 100 olika varianter av HLA-B27, men de flesta studier fokuserar på de vanligaste två, HLA-B*27:05 och HLA-B*27:02. Det är viktigt att specificera vilken variant som avses när man diskuterar HLA-B27 eftersom olika varianter kan ha olika kliniska associationer.

HLA-B27 har en stark association med axialspondyloartropatier (AxSpA), en grupp rheumatologiska sjukdomar som inkluderar ankyloserande spondylit och reaktiv artrit. Cirka 90% av de drabbade av ankyloserande spondylit är HLA-B27-positiva, men det bör poängteras att endast en liten andel av de som är HLA-B27-positiva utvecklar någon form av AxSpA.

Det finns också en association mellan HLA-B27 och andra sjukdomar, såsom psoriasisartrit, reaktiv artrit, enteropatisk artrit och uveit. Dock är det inte klart huruvida förekomsten av HLA-B27 orsakar eller bara förhöjer risken för dessa sjukdomar.

'Tumörceller, odlade' refererar till när cancerceller har bildat en massa eller tumör genom att dela sig och växa oregelbundet. Tumör i sig själv är inte alltid cancer, eftersom det finns både godartade (benigna) och elakartade (maligna) tumörer.

Godartade tumörer växer långsamt, har väldefinierade gränser och tenderar att vara mindre aggressiva än elakartade tumörer. De kan ofta tas bort genom kirurgi och är sällan livshotande.

Elakartade tumörer däremot, som också består av odlade tumörceller, växer snabbare, infiltrerar omgivande vävnad och kan sprida sig (metastasera) till andra delar av kroppen via blod- eller lymfkärlen. Dessa tumörer är mer aggressiva än godartade och kan vara livshotande beroende på storlek, placering och omfattning av spridningen.

Histokompatibilitetskomplex (MHC) är ett samlingsbegrepp för en grupp genetiskt relaterade proteinkomplex som finns på cellmembranet hos alla kroppsceller, med undantag för de röda blodkropparna. Dessa proteinkomplex har en viktig roll i att koordinera immunsvar och är involverade i att presentera antigen till T-celler, en typ av vita blodkroppar som hjälper kroppen att försvara sig mot infektioner.

MHC-komplexen delas in i två huvudklasser: MHC klass I och MHC klass II. MHC klass I-molekyler finns på alla celler och presenterar främst proteiner som producerats inne i cellen till CD8+ T-celler, också kända som cytotoxiska T-celler. MHC klass II-molekyler återfinns huvudsakligen på immunceller såsom dendritceller, makrofager och B-celler, och presenterar främst proteiner från utomkälliga patogener till CD4+ T-celler, också kända som hjälparande T-celler.

Histokompatibiliteten refererar till den grad av likhet eller olikhet mellan två individs MHC-molekyler. En hög grad av histokompatibilitet, det vill säga när två personers MHC-molekyler är mycket lika varandra, kan öka risken för en immunreaktion vid transplantation av organ eller vävnad mellan de två individerna. Därför utförs vanligen en histokompatibilitetsanalys innan en transplantation genom att jämföra MHC-molekylerna hos både donator och mottagare för att minimera risken för avstötningsreaktioner.

En kloncell är en cell som har exakt samma genetiska uppstäggning som den cell de har skapats ifrån. Detta uppnås genom att en cell kopieras och delar sig, vilket resulterar i en grupp identiska celler. Klonceller kan användas inom medicinen för att studera sjukdomar på cellnivå, utveckla terapier och tillverka celler som kan ersätta skadade eller defekta celler hos patienter.

Hepatit Delta-antigen (HDAg) är ett protein som produceras av hepatit delta-viruset (HDV), också känt som delta-agens. HDV är en defekt RNA- virus som behöver koinkidera med hepatitis B-viruset (HBV) för att infektera leverceller och orsaka skada.

Det finns två isoformer av HDAg: den lilla HDAg (24 kDa) och den stora HDAg (27 kDa). Den lilla HDAg-varianten är nödvändig för HDV:s replikation, medan den stora HDAg-varianten reglerar packningen av viruset. Båda isoformerna kan detekteras i serum och levervävnad hos infekterade individer.

Upptäckten av HDAg har varit viktig för att förstå HDV:s livscykel och patogenes, och det är ett viktigt mål för diagnostiska tester och möjliga terapeutiska strategier.

HLA-C-antigener är en del av det humana leukocytantigenkomplexet (HLA) som består av proteiner på ytan av celler i kroppen. HLA-systemet hjälper till att reglera immunresponsen och svarar på främmande ämnen, såsom virus och bakterier.

HLA-C är ett klass I-MHC-molekyl som presenterar peptider för CD8+ T-celler (cytotoxiska T-celler). Dessa peptider kan vara fragment av infektiösa agens eller cancerceller. HLA-C-antigener är ärftliga och varierar mellan individer, vilket gör att vissa personer kan ha en högre risk för att utveckla vissa sjukdomar än andra.

HLA-C-antigener spelar också en roll i transplantationsmedicin, där matchning av HLA-kompatibilitet mellan donator och mottagare kan öka sannolikheten för en lyckad transplantation och minska risken för avstötningsreaktioner.

CD58 (tidligere kendt som LFA-3) er et membranprotein på overfladen af mange typer celler, herunder hvide blodceller som T-celler og B-celler. Det fungerer som en kostimulerende molekyle under immunresponset ved at interagere med CD2 receptoren på aktiverede T-celler for at styrke cellulære immunrespons.

CD58-antigenet er et proteiner på overfladen af cellen, som kan måles og identificeres i laboratoriet ved hjælp af specifikke monoklonale antistoffer. Reduceret udtryk eller mangel på CD58-antigen kan være forbundet med bestemte sygdomme, herunder autoimmune sygdomme og visse former for kræft.

CD1d är ett protein som tillhör gruppen MHC klass I-like proteiner och förekommer framförallt på ytan hos vissa immunceller, såsom dendritceller och B-celler. CD1d binder och presenterar specifika lipidantigener för en typ av T-celler som kallas naturligt omedelbart aktiverade T-celler (NKT-celler). När CD1d binder till en NKT-cells receptor aktiveras denna och svarar genom att sekretera cytokiner, vilket kan påverka immunförsvarets funktion.

CD1d-antigener är därför specifika lipider som binder till CD1d-proteinet och presenteras för NKT-celler. Dessa antigener kan vara endogena, det vill säga producerade inne i kroppen, eller exogena, det vill säga införda från utomstående källor. Exempel på CD1d-antigener är glykolipider som förekommer naturligt i cellmembranet och bakteriella lipider som kan identifieras som främmande av immunsystemet.

HLA-A1 är ett genetiskt definierat antigen som tillhör den stora gruppen humana leukocyttantigener (HLA) klass I. Dessa antigener spelar en central roll i den immunologiska responsen och presenterar delvis bakteriella, virala eller andra främmande proteiner för T-celler. HLA-A1 är specifikt associerat med en viss variant av HLA-A-genen och identifieras serologiskt genom att reagera med en viss typ av antikroppar. Det förekommer hos ungefär 16 procent av den kaukasiska populationen och kan spela en roll i transplantationsresultat, autoimmuna sjukdomar och infektionssjukdomar.

Medicinskt sett är peptider korta aminosyrakedjor som består av två eller flera aminosyror som är kedjebundna med peptidbindningar. Peptider bildas när en aminosyraförening reagerar med en annan aminosyraförening och bildar en dipeptid, vilket kan fortsätta genom att ytterligare aminosyror adderas till kedjan. När antalet aminosyror i peptiden överstiger cirka 50-100 är den inte längre klassificerad som en peptid, utan istället som ett protein. Peptider har många olika funktioner i kroppen och kan agera som hormoner, neurotransmittorer eller en del av strukturella proteiner.

"Western blotting" är en laboratorieteknik som används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en biologisk prov. Denna metod kombinerar elektrofores, immunoblotting och immunokemi.

I korthet innebär tekniken följande steg:

1. Elektrofores: Proteiner i ett extrakt av en cell eller vävnad separeras beroende på deras molekylära vikt genom elektrisk potentialskillnad i en gel.
2. Transfer: De separerade proteinkomplexen överförs sedan från gelen till en membran (vanligtvis nitrocellulosa eller PVDF) där de fastnar i ett ordnat mönster.
3. Blockering: Membranet blockeras med ett protein som inte binder till den primära antikroppen, för att undvika nonspecifika bindningar.
4. Immunoblotting: Membranet exponeras för en specifik primär antikropp som binder till det sökta proteinets epitop.
5. Avläsning: Andra sekundära antikroppar, konjugerade med ett enzym eller fluorescenta markörer, införs för att binda till primärantikroppen och avslöja positionen och mängden av det sökta proteinet.

Denna teknik används ofta inom forskning och klinisk diagnostik för att upptäcka specifika proteiner som är associerade med sjukdomar, funktionella störningar eller förändringar i cellulär aktivitet.

HLA-B7 är ett antigen som tillhör den grupp av humana leukocyttantigener (HLA) som kallas HLA klass I. Dessa antigener spelar en viktig roll i den immunologiska responsen och presenterar delvis bakteriella, virala eller andra främmande proteiner för T-celler.

HLA-B7 är ett av de många olika subtyperna av HLA-B-antigen som har identifierats. Det specificerar en viss typ av molekyl som uttrycks på ytan av celler hos en individ. Varje individ kan ha två kopior av varje HLA-gen, en ärvd från var och en av sina föräldrar.

Det är värt att notera att HLA-B7 och andra HLA-antigener kan spela en roll i transplantationsmedicin och sjukdomar som beror på autoimmunitet, eftersom de är involverade i den immunologiska responsen. Vissa varianter av HLA-B7 har också visats korrelera med ökad risk för vissa sjukdomar, såsom reumatoid artrit och multipel skleros.

Bacterial polysaccharides are complex carbohydrates that consist of long chains of sugar molecules (monosaccharides) linked together by glycosidic bonds. These polysaccharides are produced and secreted by bacteria as part of their cell walls, capsules, or slime layers. They play various roles in bacterial physiology, including providing structural support, helping the bacteria to evade host immune responses, and facilitating adherence to surfaces.

Bacterial polysaccharides can be broadly classified into three categories:

1. Capsular polysaccharides (CPS): These are tightly associated with the bacterial cell surface and form a protective capsule around the bacterium. They are often involved in pathogenesis, as they can help bacteria to evade host immune responses by inhibiting phagocytosis and complement activation.

2. Cell wall polysaccharides: These are integral components of the bacterial cell wall and provide structural support. They include peptidoglycans, lipopolysaccharides (LPS), and teichoic acids. LPS, found in the outer membrane of Gram-negative bacteria, contains a core oligosaccharide and a highly antigenic O-polysaccharide that plays a crucial role in host immune recognition.

3. Exopolysaccharides (EPS): These are secreted by bacteria into their surrounding environment and can form a slimy layer known as a biofilm. Biofilms provide protection for the bacteria, making them more resistant to antibiotics and host immune responses. EPS can also serve as a source of nutrients and help bacteria adhere to surfaces, facilitating colonization and infection.

Bacterial polysaccharides have attracted significant interest in medical research due to their potential as vaccine candidates, diagnostic markers, and therapeutic targets.

HLA-DR4 är ett antigen (proteinmolekyler på cellens yta) som tillhör gruppen HLA-klasse II-antigener. Dessa antigener spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att presentera fragment av proteiner från intracellulära patogener (smittaorganismer såsom virus och bakterier) för T-celler, vilket initierar ett immunsvar.

HLA-DR4 är inte en specifik molekyl utan istället en samlingsbeteckning på en grupp relaterade HLA-DR-antigener som delar en viss strukturell och funktionell likhet. De mest vanliga undertyperna av HLA-DR4 är HLA-DRB1*04:01, HLA-DRB1*04:02, HLA-DRB1*04:04, HLA-DRB1*04:05 och HLA-DRB1*04:08.

Det är värt att notera att vissa HLA-antigener, inklusive HLA-DR4, har visat sig vara associerade med en ökad risk för vissa autoimmuna sjukdomar, såsom reumatoid artrit och diabetes typ 1. Dessa associationer är dock inte definitiva och det finns många individer med HLA-DR4 som aldrig utvecklar någon av dessa sjukdomar.

Bacterial proteins are simply proteins that are produced and present in bacteria. These proteins play a variety of roles in the bacterial cell, including structural support, enzymatic functions, regulation of metabolic processes, and as part of bacterial toxins or other virulence factors. Bacterial proteins can be the target of diagnostic tests, vaccines, and therapies used to detect or treat bacterial infections.

It's worth noting that while 'bacterieproteiner' is not a standard term in English medical terminology, I assume you are asking for information about proteins that are found in bacteria.

'Fenylacetater' är ett samlingsnamn för esterföreningar av fenylacetsyra. Fenylacetsyra är en organisk syra med formeln C8H8O2. Dess esterföreningar, fenylacetater, bildas när fenylacetsyra reagerar med alkoholer.

Estersyror har ofta sötaktiga dofter och används ofta inom parfym- och kosmetikaindustrin. Fenylacetat är också en naturligt förekommande substans i vissa livsmedel, som choklad och jordnötter.

Det finns många olika typer av fenylacetater, beroende på vilken alkohol som har använts under esterificeringsprocessen. Exempel på fenylacetatestrar inkluderar metylfenylacetat, etylfenylacetat och butylfenylacetat.

I medicinskt sammanhang kan fenylacetater användas som excipient i läkemedel eller som en aktiv ingrediens i vissa behandlingar. Fenylacetat kan också bildas som ett biprodukt vid nedbrytningen av proteiner i kroppen och kan påträffas hos personer med allvarliga lever- eller njursjukdomar.

HLA-DR3 är ett genetiskt antigen som tillhör den större gruppen HLA (Human Leukocyte Antigen)-antigen, vilka är belägna på ytan av våra kroppens celler och har en central roll i vår immunförsvarsmekanism. HLA-DR3 är specifikt ett klass II-MHC (major histocompatibility complex) molekyl som hjälper till att reglera immunsvaret genom att presentera proteiner från främmande ämnen, såsom virus och bakterier, för T-celler.

Det finns många olika varianter av HLA-DR3-antigen, men de flesta av dem är associerade med vissa sjukdomar, särskilt autoimmuna sjukdomar som exempelvis rheumatoid artrit, diabetes typ 1 och celiaki. Detta beror på att specifika HLA-DR3-varianter kan öka risken för att utveckla en överdriven immunreaktion mot vissa självproteiner i kroppen.

Det är värt att notera att förekomsten av HLA-DR3-antigen varierar mellan olika populationer och etniciteter, och att det inte är ett säkert tecken på att en person kommer att utveckla en autoimmun sjukdom. Det finns dock en viss korrelation mellan förekomsten av HLA-DR3-antigen och risknivån för vissa sjukdomar, men det finns också andra faktorer som kan påverka risken, såsom miljöfaktorer, livsstilsfaktorer och genetiska faktorer.

ABO-blodgruppsystemet är ett genetiskt system för blodtypindelning hos människor, som grundar sig på förekomsten eller saknaden av två olika sockerstrukturer (antigener) på ytan av de röda blodkropparna. Dessa antigener kallas A och B. Det finns fyra huvudsakliga blodgrupper inom ABO-systemet: A, B, AB och O.

1. Blodgrupp A: Personer med denna blodgrupp har A-antigen på ytan av sina röda blodkroppar och producerar antikroppar mot B-antigen.
2. Blodgrupp B: Personer med denna blodgrupp har B-antigen på ytan av sina röda blodkroppar och producerar antikroppar mot A-antigen.
3. Blodgrupp AB: Personer med denna blodgrupp har både A- och B-antigener på ytan av sina röda blodkroppar och producerar inga antikroppar mot antingen A- eller B-antigen.
4. Blodgrupp O: Personer med denna blodgrupp har inga A- eller B-antigener på ytan av sina röda blodkroppar, men de producerar både antikroppar mot A- och B-antigen.

Det är viktigt att matcha blodtransfusioner och organtransplantationer korrekt enligt ABO-blodgruppssystemet för att undvika allvarliga komplikationer som immunreaktioner eller transplantatförkastning.

Agglutinationstest är en typ av laboratorietest som används inom medicinen för att identifiera och mäta närvaron av antikroppar eller antigener i ett prov, såsom blod. Testet fungerar genom att blanda tillsammans ett prov med en reagens, vanligtvis bestående av specifika antikroppar eller antigener, som binder till motsvarande substans i provet om den finns där. När de två komponenterna binder samman bildas klumpar eller aggregat, ett fenomen kallat agglutination.

Agglutinationstesterna kan användas för att diagnostisera en rad olika sjukdomar och tillstånd, inklusive infektioner, autoimmuna sjukdomar och blodgruppstyp. Exempel på vanliga agglutinationstester är Coombs-testet, som används för att upptäcka antikroppar som binder till röda blodkroppar, och Widal-testet, som används för att diagnostisera tyfoidfeber.

Syntetiske vacciner er vacciner som ikke er dannet ud fra et levende eller inaktiveret agent, men i stedet er fremstillet i laboratoriet ved hjælp af kemiske metoder. Disse vacciner indeholder ofte syntetiserede dele af en patogen, såsom et syntetisk proteine eller peptider, der kan stimulere et immunrespons i modtageren uden at udløse sygdommen. Syntetiske vacciner anvendes bl.a. til at forhindre infektioner med HIV og visse former for cancer.

Membranglykoproteiner (engelska: membrane glycoproteins) är proteiner som innehåller kolhydrater och är integrerade i cellmembranet. De kan fungera som receptorer, adhesionsmolekyler eller transporteringsproteiner och är viktiga för cellens kommunikation, signalöverföring och interaktion med andra celler och substanser i omgivningen. Membranglykoproteinerna delas in i olika klasser beroende på hur de är integrerade i membranet, till exempel transmembrana glykoproteiner som spänner över hela membranet och typ I-glykoproteiner som sticker ut från cellens yta.

CD5 är ett proteiner och en typ av cell yta markör som uttrycks på vissa typer av vita blodceller, inklusive T-celler och B-1-celler. CD5-antigenet är också känt som Leu-1, LCA, or TP50 protein. Det fungerar som en receptor och deltar i signalering av immunresponser.

I diagnostiska tester kan CD5-antigentestning användas för att hjälpa till att identifiera olika typer av leukemi och lymfom, inklusive B-cell lymfom och chronic lymphocytic leukemia (CLL). I CLL är det vanligtvis ett negativt prognostiskt tecken om tumörcellerna saknar CD5-antigen.

En prostatatumör är en abnormell tillväxt eller förändring av prostata-glanden hos mannen. Det kan vara av olika typer, men den vanligaste formen är prostatacancer. Prostatacancern utgör ungefär 70-80% av alla prostatatumörer och uppstår när cancerceller bildas i prostata-glanden och börjar växa obehindrat. Andra typer av prostatatumörer inkluderar bland annat prostatabalken, som är en icke-cancerös tillväxt av prostatan, samt andra sällsynta sorter av cancer såsom småcellig prostatacancer och neuroendokrin prostatacancer.

CD20 är ett proteiner antigen som finns på ytan av B-celler, en typ av vita blodkroppar som är involverade i immunförsvaret. CD20-antigenet används som mål för behandling med monoklonala antikroppar, såsom Rituximab, ofta vid behandling av B-cellrelaterade sjukdomar som cancer (exempelvis non-Hodgkins lymfom och chronisk lymfatisk leukemi) och autoimmuna sjukdomar (exempelvis reumatoid artros och systemisk lupus erythematosus).

CD27 är ett proteinsurfatantigen som tillhör tumor nekros factor-receptor familjen. Det uttrycks på aktiverade B-celler, T-celler och naturliga killer (NK)-celler. CD27 spelar en viktig roll i ko-stimulering av T-celler och B-cellernas differentiering, proliferation och överlevnad. CD27 binder till liganden CD70, som uttrycks på aktiverade T-celler, B-celler och dendritiska celler.

CD27-antigen definieras medicinskt som ett proteinsurfatantigen som kodas av genen CD27 och som är involverad i immunresponsen. Ändringar eller mutationer i CD27-genen kan vara associerade med olika sjukdomstillstånd, till exempel autoimmuna sjukdomar och cancer.

HLA-A24 är ett histokompatibilitet antigen, som tillhör den stora gruppen human leukocyte antigens (HLA). Dessa antigener hittas på ytan av kroppens celler och har en viktig roll i immunförsvaret. HLA-A24 är specifikt ett klass I-MHC-molekyl, vilket betyder att det binder till och presenterar endogena peptider för CD8+ T-celler (cytotoxiska T-celler).

HLA-A24 förekommer hos en viss andel av befolkningen och kan variera mellan olika etniska grupper. Det är känt för att spela roll i transplantationsimmunologi, där det kan påverka både acceptansen och avstötningsreaktionerna av transplanterade organ. Dessutom har vissa associationer mellan HLA-A24 och olika sjukdomar, till exempel visats för vissa typer av cancer och autoimmuna sjukdomar.

CD34 är ett protein som fungerar som en transmembranös tyrosinkinase receptor och är associerat med hematopoetiska stamceller. CD34-antigenet används som en markör för att identifiera och isolera hematopoetiska stamceller, som har potentialen att differensiera till olika blodcellstyper.

CD34-positiva celler kan hittas i benmärgen, blodet och i vissa typer av tumörer. Dessa celler är viktiga inom medicinen då de används vid stamcellstransplantationer för att behandla olika sjukdomar som leukemi, lymfom och andra blodrelaterade sjukdomar.

CD34-antigenet är ett glykoprotein som finns på cellmembranet hos hematopoetiska stamceller och endotelceller i blodkärl. Det är en del av en grupp av molekyler som kallas för selektiner, vilka är involverade i celldifferentiering, celldelning och celladhesion. CD34-antigenet är ett viktigt mål inom immunologi och cancerforskning, då det kan användas som en markör för att studera hematopoetisk differentiering och tumörutveckling.

Isoantigener är antigener som skiljer sig mellan individer av samma art, men som inte orsakar någon immunreaktion under normala förhållanden. Dessa antigener finns på cellmembranen hos celler och kan vara protein, kolhydrat eller lipid molekyler. De blir kliniskt relevanta när en individ med en viss isoantigenexponeras för celler från en annan individ som saknar denna isoantigen. Detta kan leda till en immunologisk reaktion och produktion av antikroppar mot isoantigenen, vilket kallas en transfusionsreaktion eller en transplantatreaktion beroende på kontexten. Ett exempel på isoantigener är ABO-systemet för blodgrupper, där individerna har olika antigener på sina röda blodkroppar som kan orsaka en transfusionsreaktion om de får en blodtransfusion med fel blodgrupp.

I medicinskan kontexten, refererar bindningsplatser på antikroppar till de specifika regionerna på antikroppens yta där den kan binda till ett specifikt antigen. Antikroppar är proteiner som produceras av B-celler som en del av det adaptiva immunförsvaret, och de hjälper till att identifiera och neutralisera främmande ämnen såsom virus, bakterier och andra patogener.

Varje antikropp har två typer av bindningsplatser: en variabel region och en konstant region. Den variabla regionen är den delen av antikroppen som är unik för varje antikropp och som kan binda till ett specifikt antigen. Den konstanta regionen däremot, är densamma för alla antikroppar av samma klass och subklass, och den utför funktioner såsom att aktivera komplementproteiner och binde till immunceller.

Bindningsplatserna på antikropparna består av en komplex struktur av aminosyror som bildar en tredimensionell form som kan binda till specifika epitoper på antigenet. Epitopen är den del av antigenet som antikroppen binder till, och de kan variera i storlek, laddning och struktur. När en antikropp binder till ett antigen via sina bindningsplatser, neutraliseras det främmande ämnet och immunsystemet kan identifiera och eliminera det från kroppen.

Cancer vaccines are a type of immunotherapy that helps the body's immune system to recognize and attack cancer cells. They can be prophylactic (preventive) or therapeutic (treatment) in nature. Prophylactic cancer vaccines, such as the human papillomavirus (HPV) vaccine, are given to healthy individuals to prevent the development of certain types of cancer caused by viral infections. Therapeutic cancer vaccines, on the other hand, are designed to treat existing cancers by stimulating the immune system to destroy tumor cells. These vaccines typically contain specific antigens found on cancer cells, which help the immune system to identify and target them. The goal of cancer vaccines is to enhance the body's natural ability to fight off cancer, potentially leading to improved outcomes and fewer side effects compared to traditional cancer treatments like chemotherapy and radiation therapy.

Vaccination, även känt som immunisering, är en förebyggande metod för att skydda en individ mot infektionssjukdomar genom att exponera dem för ett antigen som liknar den patogen som orsakar sjukdomen. Detta stimulerar immunsystemet att producera en immunrespons, vilket innebär att kroppen lär sig att känna igen och bekämpa den specifika patogenen om individen exponeras för den i framtiden.

Det finns olika typer av vacciner, men de flesta innehåller ett dödad eller avsvagt patogen, en del av ett patogen eller ett genetiskt material som kodar för ett protein från patogenen. När vaccinet ges till en individ, triggas immunsystemet att producera specifika antikroppar och aktivera T-celler som är specialiserade på att bekämpa den specifika patogenen. Dessa immunitetsmekanismer förblir i kroppen även efter att vaccinet har avtagit, vilket ger en långvarig skydd mot sjukdomen.

Vaccination är en effektiv metod för att kontrollera och eliminera infektionssjukdomar på populationnivå, och det rekommenderas starkt av världshälsoorganisationen (WHO) och andra hälsovårdsmyndigheter att alla individer ska vaccineras enligt de nationella immunisationsschemana som finns i respektive land.

Molekylär kloning är en biologisk teknik där man skapar exakta kopior av specifika gener eller andra stycken av DNA. Detta görs genom att skapa en rekombinant DNA-molekyl, vilken består av DNA från två olika källor. Denna rekombinanta DNA-molekyl innehåller oftast en önskad gen som är flankerad av kontrollsekvenser, så kallade promotor- och terminatorkärnor, som styr när och hur mycket av genen ska exprimera sig.

Den rekombinanta DNA-molekylen införs sedan i en värdcell, ofta en bakteriecell eller en eukaryot cell, där den kan replikera sig tillsammans med cellens egna gener. På det viset produceras stora mängder av den önskade genen eller DNA-sekvensen.

Molekylär kloning används inom forskning för att studera geners funktion och interaktion, för att producera proteiner i stor skala för medicinska tillämpningar och för att skapa genetiskt modifierade organismer som används inom jordbruk och bioteknik.

Immunmodulerande medel är läkemedel som påverkar eller ändrar ditt immunsystems funktion. De kan antingen stärka (stimulera) eller försvaga (dämpa) immunsvaret beroende på behandlingsindikationen. Immunmodulerande medel används ofta för att behandla autoimmuna sjukdomar, där ditt immunsystem attackerar dina egna celler eller vävnader, eller för att stärka immunsvaret vid cancerbehandling. Exempel på immunmodulerande medel inkluderar kortikosteroider, immunsuppressiva läkemedel och biologiska terapier som monoklonala antikroppar.

Endometriose er en gynecologisk tilstand der karakteriseres ved at være dannet af endometrium-lignende væv udenfor livmoderen. Endometriet er det indre slimhinde lag i livmoderen, som bløder hver måned under menstruationen. Ved endometriose kan dette slags væv vokse og bløde på andre steder i kroppen, oftest i bughulen, på æggelederne eller på/i livmoderen. Disse voksende vævsafsnit reagerer på hormonelle forandringer på samme måde som endometriet inde i livmoderen gør under menstruationen, hvilket kan føre til smerter, inflammation og muligvis skader på de omkringliggende organer. Endometriose er en kronisk og ofte småsymptomatisk sygdom, der kan have betydelige konsekvenser for drøftelsen af graviditet og kan være svær at diagnostisere og behandle.

En immunologisk dos-respons-kurva visar sambandet mellan en given dos av ett antigen (som till exempel ett vaccine) och den immuna respons som det ger upphov till. Kurvan illustrerar hur stor andel av individer i en population som utvecklar en immunrespons (till exempel produktion av antikroppar eller T-celler) vid olika doser av antigenet.

Typiskt sett stiger immunresponsen initialt med ökande dos, men når sedan ett plato då ytterligare ökningar av dosen inte ger någon ytterligare förbättring av immunresponsen. I vissa fall kan alltför höga doser av antigenet leda till en nedsatt immunrespons, vilket resulterar i en topp och sedan ett fall i kurvan vid mycket höga doser.

Det är värt att notera att individuella variationer kan förekomma, så att samma dos av antigen inte ger upphov till samma immunrespons hos alla individer. Dessutom kan andra faktorer, som individens ålder, hälsotillstånd och immunstatus, påverka den immuna responsen.

"Adnexa" är ett medicinskt begrepp som refererar till de strukturer i kvinnans bäckenregion som är relaterade till äggstockarna och äggledare. Dessa strukturer inkluderar:

1. Äggstockarna (Ovarier): De två organen där äggutveckling och hormonproduktion sker.
2. Äggledare (Tubae uterinae): De två smala rör som leder från äggstockarna till livmodern och transporterar ägget efter ägglossning.
3. Broad ligament: Den dubbla membran som håller äggstockarna i position och bildar en del av bäckenbotten.

"Adnexasjukdomar" är ett samlingsbegrepp för sjukdomar eller tillstånd som drabbar någon av dessa strukturer. Detta kan inkludera:

1. Infektioner, såsom salpingit (äggledarinflammation) och ovarian abscess (äggstockabsCESS).
2. Entitäter relaterade till ägglossning, såsom polycystisk ovariesyndrom (PCOS), ovarialtorsion eller cystor.
3. Godartade eller elakartade tumörer i äggstockarna eller äggledarna.
4. Adhäsiivbildningar, där strukturerna fastnar tillsammans på grund av infektion, inflammation eller operation.

Det är viktigt att notera att adnexasjukdomar kan ha en varierande grad av allvarlighet och kräver ofta professionell medicinsk utvärdering och behandling.

"Genetically modified mice" refer to mice that have undergone genetic modification, which is the process of altering the DNA or genes of an organism to produce a desired trait. This is typically achieved through the use of recombinant DNA technology, where specific genes are inserted, deleted, or altered in the mouse genome. The resulting mice can serve as important models for studying human diseases and testing new therapies.

There are several methods used to create genetically modified mice, including:

1. Pronuclear injection: This involves injecting DNA containing the desired gene directly into the pronucleus of a fertilized egg. The egg is then transferred into a surrogate mother, and the resulting offspring will carry the altered gene in all their cells.
2. Embryonic stem cell manipulation: In this method, embryonic stem cells are genetically modified in vitro, and these cells are later introduced into an early-stage embryo. The modified embryonic stem cells contribute to the germ line of the resulting chimeric mouse, allowing for the transmission of the altered gene to its offspring.
3. CRISPR/Cas9 system: This is a more recent and efficient method for generating genetically modified mice. It uses a targeted DNA-cutting enzyme (Cas9) guided by a small RNA molecule (CRISPR RNA) to introduce specific modifications into the mouse genome.

Genetically modified mice are widely used in biomedical research to study various aspects of human diseases, such as cancer, diabetes, neurodegenerative disorders, and immunological conditions. They provide valuable insights into disease mechanisms and potential therapeutic targets, contributing significantly to our understanding and treatment of numerous medical conditions.

Lymfkörtlar, även kända som lymfnoder, är små, bönformade strukturer som finns i vår kropp, främst koncentrerade till halsen, armhålorna, ljumskarna och underarmarna. Deras huvudsakliga funktion är att hjälpa till med immunförsvaret genom att filtrera det interstitella vätskan (lymf fluid) från olika kroppsdelar för infektionskällor, främmande partiklar och celler som inte tillhör oss, såsom cancerceller.

Lymfkörtlarna innehåller speciella vita blodkroppar, kallade lymfocyter, som är en del av vårt adaptiva immunsystem. När lymffluiden passerar genom lymfkörteln, undersöker lymfocyterna den för eventuella skadliga ämnen. Om de upptäcker någonting farligt, blir lymfocyterna aktiverade och börjar producera specifika antikroppar eller andra signalproteiner för att hjälpa till att eliminera hotet.

Dessutom har lymfkörtlarna en viktig roll i dräneringen av vätskor från olika kroppsdelar och hjälper till att underhålla balansen mellan vätskan i det interstitella utrymmet och blodomloppet.

I samband med infektioner eller andra immunreaktioner kan lymfkörtlarna bli ömmare, svullna och kännas uppvärmda, vilket är ett tecken på att de är aktiva i kampen mot det inträngande hotet.

'Pseudomonas putida' är en gramnegativ, aerob bakterie som tillhör släktet Pseudomonas. Denna art är vanligen icke-patogen och förekommer i naturen, framförallt i fuktiga miljöer såsom jord, vatten och på planter. *Pseudomonas putida* är känd för sin förmåga att bryta ned en mängd olika organiska ämnen och kan användas inom bioremediering för att rena mark och vatten ifrån skadliga kemikalier. Den är också ett vanligt modellorganismer inom molekylärbiologi och genetisk manipulation på grund av sitt snabba växttemperatur, lätta hantering och förmåga att tolerera en bredd av kulturella förhållanden.

Immunoblot, även känt som Western blotting, är en laboratorieteknik inom molekylärbiologi och immunologi. Den används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en proteinblandning, till exempel i cellulär extract eller i ett kroppsvätskeprov som serum eller urin.

Tekniken bygger på elektrofores, där proteiner separeras beroende på deras molekylvikt genom att låta dem vandra genom ett gelatinaliknande material i ett elektriskt fält. Efter separationen överförs proteinerna från gelen till en nitrocellulosa- eller PVDF-membran, där de fastnar och blir tillgängliga för immunologisk detektering.

I nästa steg inkuberas membranet med ett specifikt antikroppar mot det protein som ska detekteras. Antikroppen binder till sitt målprotein på membranet, och efter en avspolningstapp kan ytterligare en sekundär antikropp användas för att binda till de primära antikropparna. Den sekundära antikroppen är konjugerad till ett enzym, som i sin tur katalyserar en kemisk reaktion som leder till bildning av ett synligt band på membranet när ett substrat tillsätts.

Immunoblot används ofta för att bekräfta produktionen och nedbrytningen av proteiner, undersöka protein-proteininteraktioner eller jämföra relativa mängder av specifika proteiner i olika prover.

"Arts specificity" är inte en etablerad medicinsk term, men inom konstterapi och relaterade områden kan det referera till användandet av specifika konstnärliga uttrycksformer, tekniker eller processer som har visat sig vara särskilt effektiva för att uppnå vissa terapeutiska mål.

Exempelvis kan "arts specificity" innebära användandet av musikterapi med specifika tonarter, rytmer eller melodier för att påverka patientens humör och emotionella tillstånd. I dansterapi kan det innebära användandet av specifika rörelsemönster eller koreografier för att främja självkännedom, kommunikation och social interaktion.

Det är värt att notera att termen "arts specificity" inte är allmänt accepterad inom alla konstterapeutiska sammanhang och kan variera beroende på teoretisk och praktisk inriktning.

Immunoglobulin A (IgA) är en typ av antikropp som produceras av kroppens immunsystem. Den förekommer i två former: en monomera form som finns i serum och en polymera form som förekommer i sekret, till exempel i slem, saliv, tårar, mjölke och tarmsekreteringar. IgA har en viktig roll i den lokala immuniteten och hjälper till att försvara kroppen mot infektioner genom att neutralisera virus och bakterier som försöker tränga in i kroppen via slemhinnor. IgA kan också hjälpa till att reglera immunresponsen och minska inflammationen i kroppen.

Rekombinanta fusionsproteiner är proteiner som skapats genom molekylärbiologiska metoder, där genetisk information från två eller fler olika protein kodande gener kombineras till en enda gen. Den resulterande fusionerade genen ger upphov till ett protein som innehåller delar av de ursprungliga proteinenheterna, vilka är sammanfogade i en enda peptidkedja.

Denna teknik möjliggör skapandet av proteiner med nya och unika funktionella egenskaper som inte finns hos de ursprungliga proteinerna. Rekombinanta fusionsproteiner används inom forskning, diagnostik och terapi, exempelvis vid tillverkning av monoklonala antikroppar för behandling av cancer och autoimmuna sjukdomar.

Guajacol är ett organiskt förening som tillhör den kemiska gruppen fenoler. Det är en vanlig substans i naturen och kan hittas i vissa typer av trä, som guajakträ, och i rök från brända växter.

I en medicinsk kontext kan guajacol användas som ett rengörningsmedel för sår och som ett desinfektionsmedel. Det har också använts som en hjälpmedel i tester för att upptäcka blod i avföring, även om dess användning i denna kapacitet har minskat på grund av mer känsliga och specifika tester.

Guajacol är inte nödvändigtvis en substans som du kommer att stöta på i din vardaglig medicinska vård, men det kan vara användbart att ha en grundläggande förståelse för vad det är.

Receptorer: Receptorer är proteiner på cellens yta eller inne i cellen som kan binda specifika molekyler, så kallade ligander. När en ligand binder till receptorn aktiveras den och sätter igång en signaltransduktion som kan leda till olika respons hos cellen.

Antigen: Ein antigen är ett ämne som kan identifieras och attackeras av immunsystemet. Antigener kan vara proteiner, kolhydrater eller andra molekyler som finns på ytan av bakterier, virus eller andra främmande partiklar. När immunsystemet upptäcker ett antigen produceras specifika antikroppar och T-celler för att bekämpa det.

T-celler gamma-delta: T-celler är en typ av vita blodkroppar som spelar en central roll i immunförsvaret. T-celler gamma-delta utgör en liten del av alla T-celler och kännetecknas av att de har en särskild form av receptor, gamma-delta-receptorn. Denna typ av T-celler är ofta den första linjen i immunförsvaret och kan aktiveras redan vid kontakt med ett antigen, utan behov av att presenteras av andra celler. De kan också vara specialiserade på att reagera på stressmolekyler eller molekyler som är specifika för tumör- eller infektionsceller.

En falskt positiv reaktion är ett fall där en medicinsk test visar ett positivt resultat, men det saknas verifierbara tecken eller bevis på att den personen faktiskt har sjukdomen eller tillståndet som testet mäter. Det kan orsakas av en rad olika faktorer, beroende på vilket slags test som används och hur det utförs.

För att ge ett exempel, om vi tar ett tester för droger, kan en falskt positiv reaktion inträffa om den person som testas har intagit någon annan substans som innehåller samma kemiska struktur som den aktiva ingrediensen i drogen man letar efter. Detta kan leda till ett felaktigt positivt resultat, även om personen aldrig har använt den specifika drogen.

Falskt positiva reaktioner är allvarliga problem när det gäller medicinsk diagnostik, eftersom de kan leda till onödiga behandlingar, överdriven oro och kostnader. Därför är det viktigt att alla medicinska tester utvärderas i kontexten av den persons symptom, historia och andra faktorer som kan påverka resultatet. I allmänhet rekommenderas det att bekräfta ett positivt testresultat med ett annat typ av test eller metod för att minimera risken för falskt positiva reaktioner.

CD7 är ett protein som finns på ytan av vissa typer av vita blodceller, särskilt T-celler och naturliga killer (NK)-celler. Det är en transmembranös receptor som tillhör immunglobulin-superfamiljen. CD7 spelar möjligen en roll i aktivering, signalering och cytotoxicitet hos T-celler och NK-celler. CD7 kan också användas som markör vid diagnostisering och klassificering av olika typer av blodcancer, till exempel T-cellslymfolymfom och adult T-cells leukemi.

Röda blodkroppar, även kända som erytrocyter, är de vanligaste cellerna i blodet och har sin huvudsakliga funktion att transportera syre till kroppens olika vävnader. De utgör ungefär 40-45% av blodets volym hos en genomsnittlig vuxen människa.

Röda blodkroppar saknar cellkärna och andra organeller, vilket gör dem speciella eftersom de är de enda cellerna i kroppen som saknar dessa strukturer. Detta ger röda blodkropparna en hög grad av flexibilitet så att de kan passera genom små kapillärer i olika vävnader utan problem.

Den typiska formen på en röd blodkropp är diskformad, vilket underlättar syreupptaget och -transporten. Hemoglobin är ett protein som innehåller järn och finns i röda blodkroppar. Detta protein binder sig till syret i lungorna och frigör det sedan i olika vävnader när behovet uppstår. När röda blodkropparna inte längre fungerar korrekt eller när de inte produceras i tillräcklig mängd kan det leda till syrebrist och anemi.

Bakterielle vacciner är preparat som används för att inducera immunitet mot infektioner orsakade av bakterier. De kan innehålla hela eller delar av bakterier, som dödade eller avskaligade, eller specifika proteiner (antigen) från bakterien.

Det finns två huvudsakliga typer av bakteriella vacciner:

1. Konjugatvaccin: Denna typ av vaccine innehåller en koppling av en bakteriepolysackarid till ett protein. Detta hjälper att stärka immunsvaret genom att aktivera T-celler, som är viktiga för att eliminera infektioner. Konjugatvacciner används ofta för att skydda mot bakterier som orsakar allvarliga sjukdomar hos barn, till exempel Haemophilus influenzae typ b (Hib) och pneumokocker.

2. Subunit vaccin: Denna typ av vaccine innehåller en specifik del av bakterien, såsom ett protein eller en polysackarid, som orsakar immunsvaret. Exempel på subunitvacciner är den dTP-vaccinen (diftieri, tetanus och stelkramp) och Hepatitis B-vaccinen.

Bakteriella vacciner kan ge aktiv immunitet, vilket innebär att kroppen producerar en immunrespons som ger skydd mot framtida infektioner med samma bakterie. De kan också ge passiv immunitet, där immunglobuliner (antikroppar) från vaccinet ger omedelbar, men tillfällig, immunitet.

Det är viktigt att notera att bakteriella vacciner inte skyddar mot alla typer av bakterieinfektioner och att de inte behandlar aktiva infektioner. De används främst för att förebygga sjukdomar och minska spridningen av infektioner i populationen.

Immunelektrofores, tvådimensionell (2DE) är en biokemisk teknik som används för att separera och analysera proteiner baserat på deras laddning och molekylär vikt. Denna metod kombinerar två separata tekniker: immunpreciptation och elektrofores.

I den första dimensionen sker immunpreciptation, där en antikropp som är specifik för ett visst protein används för att fånga upp det proteinet i ett komplext proteinblandat. Detta görs genom att blanda proteinet med antikroppen och sedan centrifugera blandningen för att separera de immunprecipiterade proteinerna från de övriga.

I den andra dimensionen sker elektrofores, där de immunprecipiterade proteinerna appliceras på ett gelélektroforesgell och separeras baserat på deras laddning och molekylär vikt när en elektrisk potential appliceras. Proteinerna migrerar genom gelen under dessa förhållanden, och de som har olika laddningar och molekylära vikter migrerar också olika snabbt.

Slutligen kan de separerade proteinerna detekteras med hjälp av färgning eller immunoblotting, vilket gör att man kan se var de proteiner som är av intresse finns på gelen och i vad stor mängd.

Tvådimensionell immunelektrofores är en kraftfull teknik för att analysera komplexa proteinblandningar, såsom cellulär extract, plasma eller serum. Den kan användas för att identifiera och karakterisera olika proteiner i ett specifikt system, vilket kan vara användbart inom forskning och klinisk diagnostik.

HLA-DR7 är ett antigen som tillhör den större gruppen HLA (Human Leukocyte Antigens), som är belägna på ytan av våra kroppens celler. Dessa antigen är involverade i vår immunförsvar och hjälper till att skilja själva kroppens celler från främmande celler, såsom virusinfekterade celler eller cancerceller.

Specifikt är HLA-DR7 ett klass II MHC (Major Histocompatibility Complex) antigen som huvudsakligen uttrycks på ytan av våra immunceller, såsom B-celler och dendritiska celler. Dessa celler har en viktig roll i att presentera främmande proteiner till T-celler, vilket initierar ett immunsvar mot de främmande ämnena.

Det är värt att notera att HLA-DR7 är ett mycket vanligt förekommande antigen i befolkningen och det finns flera olika varianter av detta antigen, beroende på specifika aminosyrasekvenser. Dessa variationer kan ha betydelse för vår immunrespons och risk för sjukdomar som autoimmuna sjukdomar och transplantatrelaterade komplikationer.

"Hepatitantigen" är ett samlingsbegrepp för olika proteiner eller antigen som finns i levern och som kan orsaka en immunreaktion som leder till inflammation och skada på leverceller, vilket kan leda till sjukdomen hepatit. Det finns olika typer av hepatitantigen som är specifika för de olika typerna av viral hepatit, till exempel hepatitis A-, B- och C-virus. Dessa antigen kan användas i diagnostiska tester för att upptäcka och identifiera olika typer av hepatit.

"Serositis" er en medisinsk betegnelse for inflammation i serøse membraner, som omgiver og beskyttelser interne organer i kroppen. Disse membraner producerer en type af kropsvæske kaldet "serosliquor", der hjælper med at reducere friktion mellem de forskellige organer.

Serositis kan ramme flere områder i kroppen, herunder lungerne (pleurisy), hjertet (perikardit), bugen (peritonitt) og ledene (synovitis). Symptomerne på serositis kan variere alt efter hvilket område der er inflammation, men de inkluderer ofte smerter, væskeansamling i det påvirkede område, feber, træthed og øget puls.

Serositis kan have mange årsager, herunder infektioner, autoimmune sygdomme som systemisk lupus erythematosus (SLE) og rheumatoid artritt, kræft, skader og andre betingelser. Behandlingen af serositis afhænger af dens årsag og kan omfatte medicinsk behandling med anti-inflammatoriske lægemidler, immunsuppressive medicin eller antibiotika, samt smertestillende midler og andre terapier for at hjælpe med at reducere inflammationen og lindre symptomerne.

RNA (Ribonucleic acid) är ett samlingsnamn för en grupp molekyler som spelar en central roll i cellens proteinsyntes och genuttryck. Det finns olika typer av RNA, men en specifik typ kallas just budbärarrNA (mRNA, messenger RNA). BudbärarrNA har till uppgift att transportera genetisk information från cellkärnan till ribosomen i cytoplasman, där den används för att bygga upp proteiner enligt instruktionerna i genomet. På så sätt fungerar budbärarrNA som ett slags "budbärare" av genetisk information mellan cellkärnan och ribosomen.

Polyhydroxyalkanoates (PHAs) är en typ av bioplaster som produceras av bakterier som en form för kolhydratlagring. De är långa kedjor av hydroxylestrar som bildar en plastliknande material som kan användas i en mängd olika tillämpningar, inklusive medicinsk utrustning och implantat. PHAs är biologiskt nedbrytbara och kan brytas ner av mikroorganismer i naturen, vilket gör dem till en miljövänlig alternativ till konventionella petroleumbaserade plaster.

Immunoglobuliner, också kända som antikroppar, är en typ av protein som produceras av B-celler och Plasma celler i vår immunsystem. Deras huvudsakliga funktion är att identifiera och neutralisera främmande ämnen såsom bakterier, virus och andra patogener för att skydda kroppen från infektioner och sjukdomar.

Immunoglobuliner består av två identiska lättkedjor och två identiska tungkedjor, som hålls samman av disulfidbryggor. Det finns fem typer av tungkedjor (α, γ, δ, ε, μ) och två typer av lättkedjor (κ och λ), vilket ger upphov till fem olika klasser av immunoglobuliner: IgA, IgD, IgE, IgG och IgM.

Varje immunglobulin har två aktiva regioner som kallas Fab-regioner (antigenbindningsfragment), där antikropparna binds till specifika epitoper på antigener. Den tredje regionen av immunoglobulin, kallad Fc-regionen (kristalliseringsfragment), är involverad i interaktioner med andra celler och proteiner i immunförsvaret.

Immunoglobuliner kan hittas i blodet, lymffluiden och mukosan i kroppen. De kan också användas som terapeutiska läkemedel för att behandla en rad sjukdomar, inklusive autoimmuna sjukdomar, infektioner och immunbristsjukdomar.

Isoantikroppar är antikroppar som bildas i kroppen när främmande, icke-självproteiner (antigener) introduceras i individens blodkretslopp. I sjukvården används begreppet ofta för att beskriva antikroppar som reagerar mot antigener på cellernas yta, särskilt vid transfusioner och transplantationer.

I en medicinsk kontext refererar isoantikroppar vanligtvis till antikroppar som är specificerade för ABO-systemet eller Rh-systemet hos röda blodkroppar. Dessa system innehåller antigener på ytan av röda blodkroppar, och när en individ exponeras för ett främmande antigen i dessa system kommer deras immunförsvar att producera specifika isoantikroppar för att bekämpa det.

Ibland kan isoantikroppar också bildas som en reaktion på graviditet, där moderns kropp producerar antikroppar mot fetusens röda blodkroppar om de har olika ABO- eller Rh-blodgrupper. Detta kan leda till komplikationer som hemolytisk anemi hos det nyfödda barnet.

"CBA mice" är en typ av möss som används i forskning. "Inavlad" betyder att denna specifika stam av möss har blivit renrasig genom flera generationers avel med syfte att få en homogen population med konsekventa egenskaper och arvsmassa.

CBA (Cooperative Biology Assessment) är en av de vanligaste musstammarna använda inom biomedicinsk forskning, känd för sin robusta hälsa och långa livslängd jämfört med andra möss. Dessa egenskaper gör CBA-möss till ett attraktivt val för forskare som studerar åldrande och åldringsrelaterade sjukdomar, såsom cancer, neurodegenerativa störningar och kardiovaskulära sjukdomar.

CBA-möss har också ett starkt immunsvar och är väl lämpade för studier av immunologiska fenomen och infektionssjukdomar. Det finns flera genetiskt distinkta CBA-substränger, såsom CBA/CaJ, CBA/Ca, CBA/J och CBA/N, som kan ha olika egenskaper eller användningsområden inom forskningen.

HLA-A3 är ett genetiskt definierat antigen som tillhör den stora gruppen human leukocyte antigens (HLA) som kodas av HLA-A-seriegruppen. Dessa antigener är belägna på cellytan och spelar en viktig roll i det immunologiska systemet genom att presentera peptider från intracellulära proteiner för T-celler.

HLA-A3 är ett klass I MHC-molekyl som består av en transmembrana alpha-kedja och en lättare beta2-mikroglobulin-kedja. Det finns varianter av HLA-A3, men de flesta individer har två kopior av detta gen, ett från vardera föräldern.

HLA-A3 förekommer hos cirka 20-30 % av den vita befolkningen och är involverat i immunresponsen mot infektioner och cancer. Det kan också spela en roll i transplantationsimmunologi, där det kan bidra till att avgöra om en mottagare kommer att acceptera eller avstöta en donerad organ.

Prediktivt värde av tester (PDV) är ett mått på hur väl en given test kan förutsäga ett specifikt utfall eller en sjukdom hos en individ. PDV uttrycks vanligtvis som sannolikheten för att ett visst utfall ska inträffa baserat på resultatet av en given test.

PDV kan beräknas genom att jämföra sannolikheterna för att ett specifikt utfall ska inträffa med eller utan testresultatet. Denna jämförelse ger en odds ratio, som kan användas för att beräkna PDV.

PDV är viktigt inom klinisk praktik eftersom det kan hjälpa läkare att bedöma riskerna och möjligheterna för olika behandlingsalternativ. Det kan även användas för att screena populationer för högriskpatienter, vilket kan leda till tidigare identifiering och behandling av sjukdomar.

Det är viktigt att notera att PDV inte alltid är statiskt och kan variera beroende på populationen som testas och andra faktorer som prevalensen av sjukdomen, sensitiviteten och specificiteten hos testet. Därför bör PDV alltid tolkas i kontext och tillsammans med andra kliniska informationer.

Immunologiskt minne är ett begrepp inom immunologin som refererar till den förmåga hos det adaptiva immune systemet att "komma ihåg" en specifik patogen (t.ex. en virus eller bakterie) och snabbare och mer effektivt bekämpa den om individen exponeras för den igen i framtiden. Detta uppnås genom att specifika immunceller, såsom B-celler och T-celler, som har identifierat och svarat på en patogen under en tidigare exponering överlever efter sjukdomen och förblir i ett icke-aktiverat tillstånd i kroppen. Dessa minness Ömmar kan sedan snabbt aktiveras vid en senare exponering av samma patogen, vilket leder till en snabbare och kraftfullare immunrespons. Detta fenomen är viktigt för effektiv vaccination, eftersom vaccin ger immunsystemet en "upplevelse" av en patogen utan att orsaka sjukdomen, vilket låter immunsystemet skapa minnen som kan skydda individen från framtida infektioner.

CD11c är ett protein som fungerar som en integrin och är en del av den yttre cellmembranen hos vissa vita blodceller, särskilt dendritceller. Det bildar en komplex tillsammans med CD18 och kallas också för integrin alfa X (αX). CD11c/CD18-komplexet är involverat i celladhesion, migration och signaltransduktion. CD11c binder till flera ligander, inklusive ICAM-1, -2 och -3, vilket gör att dendritcellerna kan kommunicera med andra celler i immunförsvaret. CD11c används också som en markör för att identifiera dendritceller i forskning och kliniska sammanhang.

Herpesvirus 4, human (HHV-4), också känt som Epstein-Barr virus (EBV), är ett DNA- virus som tillhör herpesviridae familjen. Det orsakar ofta infektionssjukdomen infektös mononukleos och är starkt förknippat med flera former av cancer, särskilt Burkitt lymfom, Hodgkins lymfom och nasofaryngeal carcinom.

HHV-4 sprids vanligtvis genom direkt kontakt med infektiösa kroppsfluider, såsom speichel, blod och genitalsekret. Efter initiala symtomen av infektionssjukdomen förblir viruset i värden livet ut och kan orsaka återkommande infektioner eller reaktiveras under perioder av stress, immunosuppression eller annan sjukdom.

Förutom att orsaka infektionssjukdomar och cancer har HHV-4 också visats vara associerat med flera autoimmuna sjukdomar, inklusive multipel skleros (MS).

'Antikroppsaffinitet' refererer til styrken og specificiteten i den interaktion som skjer når en antikrop (ett protein som produceras av B-celler i respons på et antigen) binder sig till ett specifikt antigen. Affiniteten beskriver hur väl de två molekyler passar in i varandra, och kan mätas quantitativt med olika metoder. En hög antikroppsaffinitet betyder att antikroppen binder starkare till sitt respektive antigen, vilket kan ha konsekvenser för hur effektivt immunförsvaret fungerar i kampen mot patogener.

En polymerase chain reaction (PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera DNA-strängar. Den bygger på en process där DNA-molekyler replikeras med hjälp av ett enzym som kallas DNA-polymeras. Genom att upprepa denna process i flera steg kan man skapa miljontals kopior av det ursprungliga DNA-segmentet på relativt kort tid.

PCR är en mycket känslig teknik som kan användas för att detektera mycket små mängder av DNA, till exempel från en enda cell. Den används inom flera områden, till exempel i diagnostiskt syfte inom medicinen, i forensisk vetenskap och i forskning.

Melanom är en form av cancer som utvecklas i hudens pigmentceller, kallade melanocyter. Det är den allvarligaste typen av hudcancer och kan potentiellt vara livshotande om det inte upptäcks och behandlas i tid. Melanom kännetecknas vanligtvis av en förändring eller nybildning av ett pigmenterat hudmärke, som kan variera i storlek, form, färg och struktur. Det kan även uppstå på slemhinnor, ögon och andra delar av kroppen som innehåller melanocyter.

Faktorer som kan öka risken för melanom innefattar:

* Överdrivet solexponering eller solbränna under livet
* Ljus hudtyp (type I eller II)
* Förekomst av många mole eller stora atypiska mole
* Personer med många solbrännor under bar barn- och ungdomsålder
* Anamnes om tidigare melanom eller andra typer av hudcancer
* Familjehistoria med melanom (ärftlig predisposition)

Det är viktigt att uppsöka läkare om man observerar några ovanliga förändringar i sina hudmärken, såsom asymmetri, oregelbundna kanter, skiftande färg, storlek över 6 mm eller en ulceration. Tidig upptäckt och behandling av melanom ökar chansen till fullständig bot.

Cytotoxicity tests are a group of laboratory methods used to measure the damaging effects of chemicals or drugs on living cells. Immunological cytotoxicity tests, also known as immune-mediated cytotoxicity assays, involve the use of the immune system to detect and quantify cell damage or death.

In these tests, specific antibodies are used to label target cells, which can then be detected and measured using various techniques. For example, in the classic cytotoxic lymphocyte (CTL) assay, cytotoxic T-cells are incubated with target cells that have been labeled with a chromium-51 radioisotope. If the T-cells recognize and kill the target cells, the released chromium can be measured to quantify the degree of cytotoxicity.

Other immunological cytotoxicity tests include flow cytometry-based assays that use fluorescently labeled antibodies to detect cell surface markers or intracellular proteins associated with apoptosis or necrosis. These assays can provide detailed information about the mechanisms of cell death and the specificity of cytotoxic responses.

Immunological cytotoxicity tests are widely used in various fields, including drug development, cancer research, immunology, and toxicology, to evaluate the safety and efficacy of therapeutic agents, assess immune function, and study the mechanisms of cellular injury and disease.

Tuberkulös peritonit är en sjukdom som orsaks av infektion med Mycobacterium tuberculosis och berör bukhinnan (peritoneum). Sjukdomen karaktäriseras av inflammation, ödem och bildning av ärrvävnad i peritoneum. Symptomen på tuberkulös peritonit kan inkludera buksmärta, feber, viktminskning, diarré eller förstoppning, trötthet och svullnad i buken. Diagnosen ställs vanligen genom att påvisa Mycobacterium tuberculosis i blodprov, urin, avföring eller vävnadsprover. Behandlingen består av antibiotika som är specifika för tuberkulos och kan behöva vara långvarig, under flera månader.

MHC klasse II-gener er en del av det biologiske systemet som presenterer antigener for T-celler i immunforsvaret hos vertebrater, inkludert mennesker. MHC står for Major Histocompatibility Complex og består av flere gener som koder for proteiner som viser små fragmenter av både eget og fremmede proteinmolekyler på celloverflaten til immunceller, slik at T-celler kan kontrollere om de er egne eller fremmede.

MHC klasse II-molekylene består av to kjepper, alpha (α) og beta (β), som dannes i endoplasmatisk reticulum og transporteres til golvet av den vesikulære systemet før de migrerer til cellemembranen. MHC klasse II-molekylene binder typisk til peptider fra exogene proteiner, som er fagocytosert av antigenpresenterende celler (APCs) som f.eks. dendritiske celler og makrofager. Når disse peptidfragmentene blir bundet til MHC klasse II-molekylerne, vil de presenteres for CD4+ T-hjelperceller, som deretter kan svare på infeksjonen ved å produisere cytokiner og aktivere andre immunceller.

MHC klasse II-gener inkluderer HLA-DP, HLA-DQ og HLA-DR gener i mennesker, og disse varierer mellom individene, noe som kan ha betydning for hvor effektivt immunsystemet kan bekjempe infeksjoner og tilbakevise tumørceller.

Hemocyanin är ett kopparhaltigt protein som fungerar som syretransporterande molekyl hos vissa leddjur, till exempel bläckfiskar och räkor. Det återfinns i hemolymfen (motsvarigheten till blod hos ryggradslösa djur) och har en blå färg när det är oxiderat (har bundit syre). Hemocyanin transporterar syre genom att kopparatomerna i proteinet reversibelt binder syre. Detta skiljer sig från den mer vanliga syretransporterna hos ryggradsdjur, som är järnhaltiga och återfinns i hemoglobinmolekyler.

Cell deling (celldeling på engelska) är ett centralt koncept inom cellbiologi och refererar till processen därbyggnadselementen i en cell, såsom kromosomer och organeller, fördelas mellan två identiska dotterceller under celldelningens olika faser. Det finns två huvudsakliga typer av celldelning hos eukaryota celler: mitos och meios.

Mitos är den typ av celldelning som sker under växande och differentiering av celler i en organism. Under mitosen separeras kromosomerna till två identiska uppsättningar, varefter cytoplasman delas upp så att varje dottercell får en komplett uppsättning kromosomer och organeller.

Meiosen är en speciell typ av celldelning som sker under bildandet av könsceller (gameter) hos sexuellt reproducerande organismer. Under meiosen sker två raka celldelningar efter varandra utan mellanliggande celldelning och celldelningen innefattar en särskild process där kromosomantalet halveras, så att könscellerna får hälften så många kromosomer som de ursprungliga cellerna. Detta är nödvändigt för att undvika att antalet kromosomer dubbleras vid befruktning, då två könsceller slås samman och bildar en zygot (en fertiliserad äggcell).

I båda fallen är celldelningen en noga reglerad process som innefattar flera olika faser där cellens struktur och innehåll förändras systematiskt. Celldelning är en nödvändig del av livscykeln hos de flesta levande organismer, och fel i celldelningen kan leda till sjukdomar såsom cancer.

Anti-idiotypiska antikroppar, även kända som anti-Id eller AIA, är en typ av antikroppar som binder till specifika regioner (idiotypen) på andra antikroppars variabla regioner. Dessa regioner är unika för varje antikropp och spefierar den specifika antigenstrukturen de binder till.

När en organism producerar en antikropp mot ett främmande antigen, kan en annan typ av B-cell klona sig själv och producera en anti-idiotypisk antikropp som binder till den ursprungliga antikroppens idiotyp. Anti-idiotypiska antikroppar kan därför anses vara "anti-antikroppar".

Anti-idiotypiska antikroppar har visat sig ha potential som terapeutiska verktyg inom medicinen, särskilt inom cancerbehandling och autoimmuna sjukdomar. De kan användas för att modulera immunsvaret genom att blockera eller stimulera vissa delar av det.

Cross-priming är ett immunologiskt fenomen där en professionell antigenpresenterande cell (APC) som normalt processar och presenterar antigen endast för CD4+ T-celler, istället tar upp, processerar och presenterar exogen antigen på MHC class I-komplex till CD8+ cytotoxiska T-celler. Detta leder till aktivering av CD8+ T-celler och utveckling av cellmedierad immunitet mot det specifika antigenet. Cross-priming är en viktig mekanism för att inducera immunitet mot virusinfektioner, tumörer och andra patogener som inte naturligt infekterar APC:er.

HLA-B44 är ett antigen som tillhör den grupp av humana leukocyttantigener (HLA) som finns på ytan av våra kroppens celler och hjälper till att reglera vår immunförsvarsmekanism. HLA-B44 är ett serotyp-specifikt antigen inom HLA-B serien, vilket betyder att det är en av de många olika varianterna av HLA-B antigener. Detta antigen kodas för av HLA-B44 genen och delas upp i flera subtyper, inklusive B*44:01, B*44:02, B*44:03 med flera.

HLA-B44 antigener spelar en viktig roll i den transplanteringsimmunologi som är involverad när man överväger att göra en organtransplantation. Matchning av HLA-antigener mellan donator och mottagare kan hjälpa till att minska risken för avstötningsreaktioner efter transplantationen. Dessutom har vissa studier kopplat HLA-B44 antigenet till ökad sannolikhet för autoimmuna sjukdomar och infektionssjukdomar, men forskningen pågår fortfarande inom detta område.

Mucin-1, även känt som MUC1, är ett transmembrant glykoprotein som uttrycks i epitelceller i många olika typer av vävnader. Det består av en extracellulär domän med hög sackaridhalt, en transmembranregion och en cytoplasmisk domän. Mucin-1 har flera funktioner, inklusive att agera som en barriär mot patogener och att hjälpa till att fuktbevara och skydda epitelcellerna. Det kan också spela en roll i cellsignalering och celldelning. I cancer kan Mucin-1 överföras till en abnormalt hög nivå, vilket kan bidra till tumörväxt och metastaser.

Epitope er en del av et antigen som kan binde seg til en antikropp eller ett T-cellsreseptor. Epitoper på et antigen kallas også antigendeterminanter. For T-lymfocytter, er epitopene ofte peptider som presenteres av MHC (major histocompatibility complex) molekyler på overflaten for antigenpresenterende celler (APCs).

T-lymfocytter har reseptorer som kjenner seg til disse epitopene, og når de binder seg, blir T-cellen aktivert og starter en immunrespons. Epitoper på et antigen kan variere i størrelse og kompleksitet, og de kan være lineære (kontinuerlige) eller konforme (dis kontinuerlige). Lineære epitoper består av en sekvens av kontinuerlige aminosyrer fra et protein, mens konforme epitoper består av aminosyrer som ikke er kontinuerlige i den opprinnelige proteinstrukturen, men blir foldet sammen til en struktur som kan binde seg til et T-cellsreseptor.

I tillegg kan epitoper være specifiske for individet, avhengig av MHC-haplotypen hos den enkelte individet. Dette betyr at en person kan ha en immunrespons mot et antigen, mens en annen ikke gjør, fordi de har forskjellige MHC-molekyler som presenterer forskjellige epitoper fra det samme antigenet.

Membranproteiner är proteiner som är integrerade i eller associerade med cellmembran, såsom plasma membran, mitokondriella membran och endoplasmatiska retikulums membran. De kan vara inkorporerade i lipidbilagan i membranet eller fäst vid ytan av membranet. Membranproteiner utför en rad viktiga funktioner, såsom transport av molekyler över membranet, signaltransduktion och cellytiska processer som celladhesion och celldelning. Enligt en uppskattning utgör membranproteiner upp till 30% av det proteomika landskapet hos eukaryota celler. Membranproteiner kan delas in i tre kategorier baserat på deras struktur och funktion: transmembrana proteiner, bitmembrana proteiner och GPI-ankrade proteiner.

Immunelektroosmofores (IEF) är en laboratorieteknik inom immunologi och proteinforskning. Det är en metod för att separera och identifiera olika proteiner baserat på deras elektriska laddning och molekylär vikt.

Tekniken bygger på att ett proteinprov placeras i ett gel med en pH-gradient, vilket gör att proteinerna migrerar mot den katodiska eller anodiska polen baserat på deras laddning vid den specifika pH-värdet. Proteinerna separeras sedan beroende på deras molekylära vikt och laddning, vilket resulterar i en skiljbar profil av proteiner i gelen.

IEF är en känslig metod som används för att identifiera och karakterisera olika proteiner, inklusive varianter och modifieringar. Den kan också användas för att undersöka protein-proteininteraktioner och för att utveckla diagnostiska tester och terapeutiska behandlingar.

I am not a medical expert, but I can tell you that the term "bräss" is not a standard medical term in English. However, I believe you may be asking for a medical definition of "breast."

In medical terms, a breast is a part of the female anatomy that contains the mammary glands and surrounding tissue. The primary function of the breast is to produce milk for feeding infants. It consists of lobules (glandular tissue), ducts (tubes that carry milk from the lobules to the nipple), fatty tissue, ligaments, blood vessels, nerves, and lymphatic tissue.

The breasts are located on the front of the chest wall, above the muscles and below the skin. They come in various shapes and sizes, and their development is influenced by factors such as genetics, hormonal changes, age, and weight. It's essential to have regular breast examinations and mammograms to ensure early detection of any abnormalities or potential health issues, such as breast cancer.

'Peptidfragment' är ett begrepp inom biokemi och molekylärbiologi. Det refererar till en kort sekvens av aminosyror som har beenadrots från ett större peptidmolekyl eller protein. Peptidfragment kan bildas genom nedbrytning av proteiner med hjälp av enzymer, kemiska metoder eller andra processer.

I medicinskt sammanhang kan analys av peptidfragment användas för att studera struktur och funktion hos proteiner, såväl som för att identifiera specifika aminosyresekvenser som är associerade med sjukdomar eller andra patologiska tillstånd.

Adenocarcinoma, mucinous is a type of cancer that begins in the glandular cells that line the mucous-secreting glands or organs in the body. In this subtype of adenocarcinoma, the tumor cells produce and release large amounts of mucus, which can accumulate within the tumor and give it a gelatinous or "mucinous" appearance. This type of cancer can occur in various organs, including the colon, rectum, lungs, pancreas, and breast. The prognosis and treatment options for mucinous adenocarcinoma depend on several factors, such as the location and stage of the cancer, as well as the patient's overall health.

Immunologiska metoder är tekniker och analysverfahren som utnyttjar det immunologiska systemets egenskaper för att ställa diagnoser, undersöka sjukdomar eller utvärdera effekterna av behandlingar. Dessa metoder bygger ofta på antikropp-antigen-reaktioner, där en antikropp binder specifikt till ett visst protein (antigen) som finns på en cell eller en patogen (t.ex. en virus eller bakterie).

Exempel på immunologiska metoder inkluder:

1. Immunhistokemi (IHC): Används för att detektera och lokaliserar specifika proteiner i vävnader genom att använda färgade antikroppar.
2. Immunfluorescens (IF): Använder fluorescerande markörer på antikroppar för att lokalisera och identifiera specifika molekyler in situ i celler eller vävnader.
3. ELISA (Enzymimmunoassay): En laboratorietest som mäter koncentrationen av en specifik protein i en vätska, till exempel serum, genom att utnyttja en enzymmarkör på en antikropp.
4. Western blot: Används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en proteinblandning genom elektrofores, överföring till ett membran och sedan användande av färgade antikroppar.
5. Immunfenotypning: Analyserar typer och andelar av olika immunceller i blodet eller andra vävnader genom att känna igen ytmarkörer på cellerna med hjälp av färgade antikroppar.
6. Cytometri: Använder fluorescerande markörer och flow cytometry för att kvantifiera och sortera olika typer av celler baserat på yt- eller intracellulära markörer.
7. Immunhistokemi (IHC): Används för att lokalisera och identifiera specifika proteiner i vävnader genom att färga in antikroppar som binder till målproteinet.

Haptener är en term inom toxikologi och farmakologi och refererar till små, lägre molekylära viktiga aromatiska föreningar som bildas som biprodukter när kroppen bryter ned exogena (främmande) aromatiska kolväten, såsom polyaromatiska kolväten (PAK) och heterocykliska aromatiska aminer (HAA). Dessa haptener bildas genom en process som kallas biotransformation, där levern försöker göra de främmande ämnena mer vattenlösliga så att de kan elimineras från kroppen. Haptenerna kan dock vara toxiska eller cancerogena och har visats påverka cellers funktion och tillväxt, inklusive DNA-skador.

Ascitesvätska är en patologisk accumulering av exsudat eller transsudat i peritonealcaviteten, vilket orsakar en abdominal ödem. Den kan ha många olika orsaker, till exempel levercirros, cancer, hjärtsvikt, njursjukdom och infektioner som tuberkulos. Ascitesvätskan kan vara klar till opak, och dess biokemiska och cytologiska sammansättning kan variera beroende på orsaken. Vid behov kan ascitesvätska dräneras för att lindra symtomen och förebygga komplikationer som infektion eller magsäckruptur.

Macrophages are a type of white blood cell that are important part of the immune system. They are large phagocytic cells, which means they have the ability to engulf and destroy foreign substances, such as bacteria, viruses, parasites, and dead or damaged cells. Macrophages play a crucial role in the innate immune response, which is the body's first line of defense against infection. They also contribute to the adaptive immune response by presenting antigens to T-cells, which helps stimulate an immune response specific to the foreign substance. Additionally, macrophages are involved in tissue repair and wound healing, as well as the regulation of inflammation. They can be found throughout the body, including in the bloodstream, connective tissues, and organs such as the liver and spleen.

'Fenotyp' är ett begrepp inom genetiken och betecknar de observerbara egenskaper, drag eller karaktärer hos en individ som resulterar från den specifika kombinationen av arv (genotyp) och miljöpåverkan. Fenotypen kan vara fysiska egenskaper såsom ögonfärg, storlek och form, men även beteendemässiga drag som intelligens och personlighet. Fenotypen uttrycks genom interaktionen mellan genotypen och olika miljöfaktorer som livsstil, näringsintag, sjukdomar med mera.

HLA-DR2 är ett samlingsnamn för två HLA-proteiner, HLA-DRB1*1501 och HLA-DRB1*1601, som båda finns på ytan av vissa celler i kroppen. Dessa proteiner har en viktig roll i immunförsvaret genom att presentera fragment av främmande proteiner (antigen) för T-celler, vilket kan leda till en specifik immunrespons. HLA-DR2 är associerat med ett ökat risk för vissa autoimmuna sjukdomar som multipel skleros och reumatoid artrit.

Tumörproteiner är proteiner som produceras av cancerceller och kan användas som markörer för att identifiera olika typer av cancersjukdomar. Dessa proteiner kan variera beroende på vilken typ av cancer som finns, dess aggressivitet och huruvida den har spridit sig till andra delar av kroppen. Tumörproteiner kan mätas i blodet eller andra kroppsfluidor och användas för att ställa en diagnos, övervaka behandlingseffekter och förutsäga prognosen hos cancerpatienter. Exempel på tumörproteiner inkluderar PSA (prostataspecifikt antigen) för prostatacancer, CA-125 för äggstockscancer och CEA (karcinoembryonalt antigen) för kolorektalcancer.

Cytokiner är signalmolekyler som utsöndras av celler och påverkar kommunikationen mellan olika celler i kroppen. De spelar en viktig roll inom immunförsvaret, inflammation och celldelning. Exempel på cytokiner är interleukiner, interferoner, tumörnekrosfaktorer och koloni-stimulerande faktorer. Cytokinerna binder till specifika receptorer på målcellernas yta och utlöser en kaskad av intracellulära signaltransduktionsvägar, vilket leder till att cellen ändrar sitt beteende eller funktion. Cytokinerna kan ha både pro- och antiinflammatoriska effekter och deras nivåer kan stiga kraftigt under sjukdomstillstånd som infektioner, cancer och autoimmuna sjukdomar.

En vaccine er ein preparat som ges aktiv immunforsvar mot en spesifikke sykdom. Vaccinene inneholder vanligvis et dødt eller avskjævt smitteagent, eller deler av dette, der stimulerer kroppens immunsystem til å produsere antistoff og aktivere immunceller mot den speisifiske sykdommen. Dette gir beskyttelse mot fremtidig infeksjon med den samme typen smitteagent. Vaccinering er en viktig offentlig helsemaatekanmerke for å forebygge spredning av infeksjonssykdommer og redusere antall tilfeller og komplikasjoner relatert til disse sykdommene.

Transfektion är en process där DNA, RNA eller andra molekyler överförs till celler i syfte att förändra deras genetiska makeup. Detta kan uppnås genom olika metoder, såsom elektroporering, kemisk transfektion eller viraltransduktion. Transfektion används ofta inom forskning för att studera geneffekter och proteinexpression, men den kan även användas i terapeutiska syften för att behandla genetiska sjukdomar.

CD30 är ett protein som uttrycks på ytan av vissa typer av vita blodceller, inklusive aktiverade B- och T-celler. Det används som en markör för att identifiera olika sorters lymfom, en typ av cancer som drabbar lymfocyterna i det immunförsvarssystemet. CD30-antigen definieras medicinskt som ett transmembrant protein som tillhör tumornekrosfaktorreceptor (TNFR) familjen. När CD30 aktiveras kan det utlösa en signalväg som leder till celldelning och cellyttlighet, men om det blir felaktigt reglerat kan det leda till oregelbunden celltillväxt och cancer.

Cystadenocarcinoma, serous, är en sällsynt form av cancer som utvecklas i tunntjockt eller tjocktarm, äggstockar eller annan serös (vattenliknande) vävnad i kroppen. Det är en malign tumör som börjar som en cysta (en liten ficka fylld med vätska), men som sedan blir canceroös och kan sprida sig till andra delar av kroppen. Seröst cystadenocarcinom har ofta ett mycket aggressivt cancerutvecklingsmönster och en hög risk för att metastasera (spridas). Prognosen för denna typ av cancersjukdom är ofta sämre än för andra typer av cancer.

Hepatit B definieras som en infektion orsakad av hepatit B-virus (HBV), som kan leda till inflammation och skada på levern. Sjukdomen kan vara akut eller kronisk, beroende på om den förblir under sex månader eller inte.

Akut hepatit B visar sig ofta utan symtom, men kan i vissa fall orsaka trötthet, magsmärtor, illamående, kräkningar, muskel- och ledvärk samt gulaktig hud och ögonvitor (ikterus). Kronisk hepatit B kan leda till allvarliga komplikationer som levercirros och levercancer.

Hepatit B sprids främst via sexuell kontakt, blod eller andra kroppsfluidor från en infekterad person. Det finns vaccin mot hepatit B, vilket rekommenderas för alla barn och vuxna som tillhör riskgrupper eller bor i områden med hög prevalens av sjukdomen.

Interleukin-2 (IL-2) er ein cytokin, som spiller en viktig rolle i reguleringen av immunsystemet. Det produseres av T-lymphocytene, en type hvite blodcellar, og stimulerer aktiviteten til andre immunsystemetts celler, slik som deaktiverte T-lymphocytar, B-lymphocytar og naturlige drabbefanger. IL-2 er involvert i reguleringen av immunresponsens mot infeksjoner og tumorer, men det kan også være involvert i autoimmune sykdommer og transplantasjonsavvisning.

HLA-B8 är ett genetiskt antigen som tillhör major histokompatibilitetskomplexet (MHC) klass I-molekyler. Dessa molekyler är involverade i presenteringen av cellulärt peptidmaterial för T-celler, en viktig del av immunförsvaret.

Specifikt är HLA-B8 ett alllel (en variant) av HLA-B-genen, som kodar för en specifik form av HLA-B-molekylen. Detta alllel förekommer hos ungefär 7-10 procent av den vita befolkningen i norra Europa och Nordamerika.

Det är viktigt att notera att förekomsten av HLA-B8 har visats korrelera med vissa autoimmuna sjukdomar, såsom diabetes typ 1, tarmsjukdomarna och reumatoid artrit. Dock betyder att ha HLA-B8 inte att en person kommer utveckla dessa sjukdomar, men det kan öka risken något.

'Virus-DNA' refererer til det genetiske materiale i form av DNA (deoxyribonucleic acid) som findes i visse typer virus. Virus er små infektiøse partikler som ikke kan reproducere seg selv, men har brug for en værtscell for å formere seg.

Virus-DNA kan være enten enkeltstreget eller dobbeltstreget, og den kan være lineær eller cirkulær. Nogle viruser har DNA som det primære genetiske materialet, mens andre har RNA (ribonucleic acid).

DNA-viruses inneholder ofte en begranset mengde genetisk informasjon og er avhengige av værttens cellulære mekanismer for å syntetisere proteiner og replikere seg. Eksempler på DNA-viruses inkluder herpesvirus, papillomavirus og adenovirus.

Myelomonocytic differentiation antigens are a group of proteins that are expressed on the surface of myeloid cells during their differentiation from myeloblasts to monocytes and granulocytes. These antigens play important roles in the regulation of cellular functions, including cell adhesion, migration, phagocytosis, and antigen presentation. They are often used as markers for the identification and characterization of myeloid cells at different stages of development. Examples of myelomonocytic differentiation antigens include CD11b, CD11c, CD14, CD15, and CD33.

HLA-DR1 är ett typspecifikt antigen som tillhör den större gruppen HLA (Human Leukocyte Antigens), vilka är molekyler på ytan av våra celler som spelar en central roll i vår immunförsvarsmekanism. HLA-DR1 är ett MHC class II-antigen, vilket betyder att det främst presenterar peptider från externt ursprung (t.ex. från infektioner) för CD4+ T-celler, en typ av vita blodkroppar som hjälper till att koordinera immunresponsen.

DR1 är ett av flera olika HLA-DR-antigen som kan förekomma hos människor och varierar mellan individer. Vissa HLA-antigen kan vara associerade med en ökad risk för vissa sjukdomar, men det finns inga kända specifika medicinska tillstånd eller sjukdomar som är specifikt associerade med HLA-DR1.

"Cell membrane," også kjent som plasma membran, er en flexible, semipermeable barriere som omgir alle levende celler. Det består hovedsakelig av lipider og proteiner og har til oppgave å kontrollere pasasjen av molekyler, ions og andre stoffer inn i og ut av cellen. Lipidbilagen i cellmembranen er organiert som en dobbeltlayet med hydrofobe halvballer mot hverandre og hydrofille halvballer vendt ut og inne i cellen. Proteinmolekyler inneholdt i membranen kan fungere som transportproteiner, reseptorer, enzymers eller mekaniske koblinger til cytoskelettet. Cellmembranen er viktig for å opretholde cellens homeostasisme og integritet.

DNA-vaccine, på svenska DNA-vaccin, är en typ av vaccin där genetisk information kodad i DNA används för att stimulera immunförsvaret hos en individ. DNA-vaccinet innehåller ett stycke DNA som har blivit konstruerat för att koda en specifik protein från en patogen, till exempel ett virus eller en bakterie. När DNA-vaccinet introduceras i kroppen, tas det upp av celler och översätts till proteiner med hjälp av värdcellens egna maskineri. Dessa protein kan sedan presenteras för immunsystemet, vilket inducerar en immunrespons som ger skydd mot den specifika patogenen.

DNA-vacciner har visat sig vara säkra och effektiva i djurstudier, men det har varit svårt att uppnå tillräckligt höga koncentrationer av proteinet för att inducerar en stark immunrespons hos människor. Därför forskas det intensivt på metoder för att förbättra effektiviteten hos DNA-vacciner, till exempel med hjälp av elektroporation eller nanopartiklar som kan underlätta upptaget och översättningen av DNA i celler.

HLA-B35 är ett genetiskt determinat antigen som tillhör den grupp av humana leukocyttantigener (HLA) som kallas HLA-klasse I-antigen. Dessa antigener spelar en viktig roll för individens immunförsvar, genom att presentera delar av cellens egna proteiner eller fragment av infektionsagenters proteiner för T-celler, vilket kan leda till att immunsvaret aktiveras.

HLA-B35 förekommer hos en viss andel av populationen och varierar mellan olika etniska grupper. Det har visat sig ha en association med sårbarhet för vissa infektionssjukdomar, såsom HIV och Hepatit C-virusinfektion. Dock bör betonas att det inte rör sig om en direkt orsakssamband utan snarare en ökad risk hos dem som är bärare av antigenet.

Meigs syndrom är ett sällsynt tillstånd som drabbar äldre kvinnor och kännetecknas av att det förekommer både ascites (fluid i bukhölen) och hydrothorax (fluid i lungsäcken) tillsammans med en benign (godartad) tumör på äggstockarna, oftast en fibrom.

Tillståndet beskrevs första gången 1937 av den amerikanska läkaren Joe Vincent Meigs och är därför uppkallat efter honom. Ascites och hydrothorax försvinner vanligtvis spontant efter att tumören har operativt tas bort, men om det inte behandlas kan det leda till allvarliga komplikationer som andningssvårigheter eller njurskada.

Cell differentiation är en process där en obefläckad stamcell eller en tidigare differentierad cell blir mer specialiserad och tar på sig en specifik funktion i ett organism. Under cell differentieringen ändras cellens morfologi, biokemi och genuttryck för att utforma den specifika celltypen, till exempel en levercell, ett nervcell eller en röd blodkropp. Denna process är kontrollerad av både genetiska och epigenetiska faktorer samt signalsubstanser från omgivningen. Cell differentiering är en nödvändig del i utvecklingen av flerslagiga organism och för att underhålla homeostasen i vuxna organismer.

'Svampantikroppar' (fungi) är en grupp encelliga eller flercelliga mikroorganismer som saknar klorofyll och lever som saprofyter, parasiter eller symbionter. De kan orsaka infektioner hos människor, djur och växter. Svampantikroppar består av cellväggar som innehåller kolesterol och glukan istället för cellulosa som hos växter. De reproducerar sig ofta genom sporer som kan överleva i miljön under lång tid. Exempel på sjukdomar orsakade av svampar inkluderar kandidainfektion, spetälska och svampinfektioner i lungorna som kryptokockos.

CD24-antigen, också känt som heat stable antigen (HSA), är ett transmembrant glykoprotein som består av cirka 27 aminosyror och har en molekylvikt på 25-30 kDa. Det uttrycks på ytan hos många olika celltyper, inklusive B-celler, T-celler, granulocyter, monocyter och neuroblaster. CD24 har visat sig spela en roll i cellytansignalering, celladhesion och immunresponser. Det kan också vara involverat i cancerutveckling och progression, eftersom det är överfört expressat på vissa cancerceller, inklusive leukemi- och carcinomceller. CD24-antigenets funktion och kliniska relevans fortsätter att undersökas av forskare inom områdena immunologi och onkologi.

"C3H mice" refer to a strain of laboratory mice that have been inbred for research purposes. The "C3H" designation stands for "Cooperative Colony-Harwell," indicating that the strain was developed through collaboration between the Cooperative Research Program and the Oak Ridge National Laboratory in Harwell, England.

These mice are known to have a number of genetic characteristics that make them useful for studying various biological phenomena. For example, they are prone to developing certain types of tumors, including mammary and lymphomas, which can be useful for cancer research. They also have a robust immune response, making them useful for studies of immunology and infectious diseases.

It is important to note that while "C3H mice" refers to a specific strain of laboratory mice, there may be variations within the strain depending on the specific breeding line or stock. Therefore, it is always important to consult the relevant literature and seek guidance from experienced researchers when working with these animals.

Bukhinnetumörer, också kända som neuroendokrina tumörer i tarmarna eller karcinoidtumörer, är sällsyna tumörer som utvecklas från neuroendokrina celler i tarmarna. Dessa celler producerar hormoner och neuropeptider som reglerar olika kroppsfunktioner. Bukhinnetumörer kan vara godartade eller elakartade, men de flesta är långsam växande och kan vara asymptomatiska under en längre tid. När symtom uppstår kan de variera beroende på tumörens läge och storlek, samt hur mycket hormoner den producerar. Vanliga symtom inkluderar diarré, krampaktiga magontyor, hudrodnad, hosta, andnöd och hjärtklappning. Behandlingen kan omfatta kirurgi, medicinsk behandling, strålbehandling eller kombinationer av dessa.

Immundominanta epitoper, eller immundominans, refererar till en typ av antigenepitop som tenderar att induce en starkare och mer hållbar immunrespons än andra epitoper på samma antigen. Dessa epitoper kan dominera den specifika immunresponsen, även om det finns andra potentiellt immunogena epitoper på samma antigen. Immundominanta epitoper kan identifieras genom att undersöka T-cellers eller B-cellers respons mot olika delar av ett antigen.

Det är värt att notera att begreppet "immundominans" kan ha något olika betydelser beroende på kontexten, men i allmänhet refererar det till den förmåga hos vissa epitoper att dominera den immunologiska responsen.

Polyomavirus är ett släkte av små, dubbelsträngade DNA-DNA-virus som tillhör familjen Polyomaviridae. Virusen i detta släkte är non-segmenterade, cirkulära dubbelsträngade DNA-virus med en diameter på ungefär 40-50 nanometer. De orsakar oftast asymptomatiska infektioner hos vuxna, men kan ge upphov till allvarliga sjukdomstillstånd hos immunförsvagda individer eller hos barn under ett år gammal.

Polyomavirus kan orsaka olika typer av cancer, framförallt hos immunosuppicerade personer. Två exempel på polyomavirush infectioner är BK-virus och JC-virus, som båda kan ge upphov till allvarliga sjukdomar i njurarna respektive centrala nervsystemet.

BK-viruset kan orsaka nefropati hos immunosuppicerade patienter efter transplantation, medan JC-viret kan ge upphov till progressiv multifokala leukoencefalopati (PML), en allvarlig infektion i centrala nervsystemet som kan leda till demens och död.

Passiv immunisering (også kendt som adoptiv immunitet) refererer til overførsel af forudsynt antistoffer fra en individ til en anden, der ikke selv har producéret dem. Dette kan ske ved at give immunglobulin preparater, som indeholder specifikke antistoffer mod en given patogen, eller ved at overføre modersmælkemilk, der indeholder naturligt producerede antistoffer til babyen.

Den passive immunisering giver hurtig beskyttelse mod infektioner og sygdomme, men den er normalt midlertidig, da antistofferne med tiden bliver nedbrudt i kroppen. Derfor giver den ikke varige immunitet som aktiv immunisering (f.eks. vaccination) gør. Passiv immunisering anvendes ofte til forebyggelse eller behandling af infektioner hos personer med nedsat immunforsvar, gravide kvinder, nyfødte babyer og i forbindelse med biologisk krisebehandling.

I'm sorry for the confusion, but "cell gifter" and "natural medicine" are not medical terms that are widely recognized or have a specific definition in the field of medicine. It is important to use precise and established medical terminology when discussing medical topics.

If you are referring to "cellular gift," it is a term used in regenerative medicine to describe the process of transferring healthy cells from one person to another to replace damaged or diseased cells. This can be done through various methods, such as stem cell transplantation or tissue grafting.

On the other hand, "natural medicine" refers to medical treatments and practices that use natural remedies, such as herbs, plants, and other natural substances, to prevent, diagnose, and treat various health conditions. However, it is important to note that not all natural remedies are safe or effective, and they should be used with caution and under the guidance of a healthcare professional.

I medicinen refererer kinetik specifikt till läkemedelskinetik, som är studiet av de matematiska modellerna som beskriver hur ett läkemedel distribueras, metaboliseras och utsöndras i en levande organism. Det finns fyra huvudsakliga faser av läkemedelskinetik:

1. Absorption (absorption): Hur snabbt och effektivt absorberas läkemedlet från gastrointestinal tract till blodomloppet.
2. Distribution (distribution): Hur snabbt och i vilken utsträckning fördelar sig läkemedlet i olika kroppsvävnader och vätskor.
3. Metabolism (metabolism): Hur snabbt och hur påverkar läkemedlets kemiska struktur i kroppen, ofta genom enzymer i levern.
4. Elimination (elimination): Hur snabbt och effektivt utsöndras läkemedlet från kroppen, vanligtvis via urin eller avföring.

Läkemedelskinetiken kan påverkas av många faktorer, inklusive patientens ålder, kön, genetiska variationer, lever- och njurfunktion samt andra läkemedel som patienten tar.

En kolibakterie (officiellt kallas Escherichia coli, ofta förkortat till E. coli) är en typ av gramnegativ bakterie som normalt förekommer i tarmarna hos varma blodcirkulerande djur, inklusive människor. Det finns många olika stammar av kolibakterier, och de flesta är ofarliga eller till och med nyttiga för värden. Några stammar kan dock orsaka allvarliga infektioner i mag-tarmkanalen, blodet eller andra kroppsdelar. En välkänd patogen kolibakteriestam är E. coli O157:H7, som kan orsaka livshotande komplikationer som hemolytisk uremisk syndrom (HUS) och tack följd av förtäring kontaminert mat eller vatten.

En mutation är ett tillfälligt eller permanet genetiskt förändring i DNA-sekvensen som kan resultera i en förändring i strukturen eller funktionen hos ett protein eller en genprodukt. Mutationer kan uppstå spontant under celldelning, eller orsakas av externa faktorer såsom strålning, kemikalier eller virus. Mutationer kan vara skadliga, neutrala eller till och med fördelaktiga beroende på vilken del av genomet de påverkar och hur de påverkar genens funktion.

I'm happy to help! However, I believe there may be a typo in your question and you are asking for a medical definition of "precipitin test."

A precipitin test is a type of immunological assay used to detect the presence of specific antibodies or antigens in a sample. It works by mixing a patient's serum (or other bodily fluid) with a known antigen or antibody, and then observing whether a visible precipitate forms.

In this test, if the patient's serum contains the specific antibody that recognizes the added antigen, the two will bind together to form an insoluble complex, which is visible as a precipitate. Similarly, if the patient's serum contains the specific antigen that recognizes the added antibody, the two will also bind together to form a precipitate.

Precipitin tests are commonly used in diagnostic medicine to identify various infectious diseases, autoimmune disorders, and allergies. They can help doctors determine the presence or absence of certain antibodies or antigens in a patient's body, which can aid in making an accurate diagnosis and developing an appropriate treatment plan.

'Precipitin' är ett äldre begrepp inom immunologi och refererar till antikroppar som kan reagera med och fälla ut (precipitera) antigenet i en lösning. När en lösning av antigen tillsätts till en lösning av specifika antikroppar, kommer de två att reagera med varandra och bilda en klibbig, synlig precipitat som kan ses med blotta ögat eller under mikroskop.

Precipitiner användes historiskt i laboratorietest för att identifiera och karaktärisera olika antigener, såsom proteiner och polysackarider. Dessa test kallas precipitinationstester eller precipitintester. Ett exempel på ett sådant test är den klassiska Widal-reaktionen, som användes för att diagnostisera tyfoidfeber genom att upptäcka antikroppar mot Salmonella typhi-bakterier i patientens blod.

Idag har mer känsliga och specifika immunologiska tekniker ersatt de flesta användningarna av precipitintester, men begreppet 'precipitin' fortsätter att vara en del av den immunologiska terminologin.

Hepatit B-antikroppar är proteiner som produceras av immunsystemet i samband med en Hepatit B-infektion eller efter vaccination mot Hepatit B. Det finns olika typer av Hepatit B-antikroppar, inklusive HBsAg-antikroppar (antikroppar mot Hepatit B surface antigen), HBcAg-antikroppar (antikroppar mot Hepatit B core antigen) och HBeAg-antikroppar (antikroppar mot Hepatit B e antigen).

HBsAg-antikroppar visar på en tidigare infektion eller immunitet efter vaccination. HBcAg-antikroppar kan indikera en aktiv eller tidigare Hepatit B-infektion, medan HBeAg-antikroppar kan vara ett tecken på att viruset inte är infektiöst längre.

Det är värt att notera att nivåerna av olika typer av Hepatit B-antikroppar kan variera över tid och kan ha olika kliniska betydelser beroende på individuella faktorer och infektionshistorik.

Elektronmikroskopi är en teknik inom mikroskopi där man använder en elektronstråle i stället för ljus för att observera ett preparat. Det ger en mycket högre upplösning jämfört med optisk mikroskopi, och kan nå upp till 100 000 gånger magnification.

Det finns två huvudsakliga typer av elektronmikroskopi: transmissionselektronmikroskop (TEM) och skannande elektronmikroskop (SEM). TEM-metoden ger en tvådimensionell projektion av ett preparat, medan SEM-metoden ger en tredimensionell bild.

I TEM passerar elektronstrålen genom det tunnslida preparatet och interagerar med atomerna i preparatet, vilket skapar en bild som kan tolkas för att ge information om struktur, sammansättning och kemisk analys av preparatet.

I SEM skannas elektronstrålen över ytan av preparatet och ger upphov till sekundära elektroner som kan detekteras och användas för att generera en topografisk bild av ytan. SEM-metoden ger ofta mycket skarpa och detaljerade bilder av ytor, vilket gör den särskilt användbar inom materialvetenskap, biologi och andra områden där det behövs information om ytstruktur.

'Serotypning' er en metode til å klassifisere bakterier eller andre mikroorganismer basert på antigenene som forekommer på deres overflader. En serotyp er en specifik type av et antigen, og serotyping innebærer identifiseringen av disse speisifike antigener for å kunne skille forskjellige typer av bakterier eller andre mikroorganismer fra hverandre.

I medisinsk sammenheng er serotyping ofte brukt for å identifisere forskjellige serotyper av en bakterieart, som kan ha forskjellige egenskaper og muligheter for sykdomsutbredelse. Et eksempel er streptokokker, hvor forskjellige serotyper kan være assosiert med forskjellige sykdomstilstander, som f.eks. streptokokkarakti og reumatisk feber. Serotyping er derfor en viktig metode i bakteriologisk diagnostikk og overvåking av infeksjoner for å kunne foreta riktig behandling og forebygge spredning av sykdom.

I medically speaking, the term "Nötkreatur" refers to a member of the Bos genus, specifically the domestic species Bos taurus (cattle) or Bos indicus (zebu). These animals are often raised for their meat, milk, hides, and labor. In some contexts, "nötkreatur" may also refer to other large herbivorous mammals, such as bison or water buffalo, that are used in similar ways. However, it's important to note that these animals belong to different genera (Bison and Bubalus, respectively) and are not technically classified as "nötkreatur" in a strict sense.

En hudtester, också känd som epiteltest eller keratinocyttest, är ett laboratorietest som används för att diagnostisera allergiska reaktioner på substanser som kommer i kontakt med huden. Hudtesterna utförs vanligtvis genom att placera en liten mängd av den misstänkta allergena på huden, ofta på baksidan av armen eller ryggen.

Det finns två huvudtyper av hudtester: punkt Testhudtester (PPD) och intradermal testhudtester. I en punkt Testhudtest appliceras en liten droppe av den misstänkta allergena på huden med hjälp av en speciell nål som skapar en smärtfri punktering av huden. Om en person är allergisk mot substansen kommer det att uppstå en lokalreaktion i form av rodnad, svullnad eller klåda inom 15-20 minuter eller senare under de närmaste två dagarna.

I en intradermal testhudtest injiceras en mycket smal dos av den misstänkta allergena direkt under huden med en liten nål. Även här kommer det att uppstå en lokalreaktion om personen är allergisk mot substansen.

Det är viktigt att notera att hudtester bör endast utföras av en läkare eller annan licensierad hälsovårdspersonal efter en noggrann bedömning av patientens medicinska historia och symtom. Hudtester kan ge falska positiva eller falska negativa resultat, så det är viktigt att tolka resultaten i kombination med andra kliniska faktorer.

Hepatit C-antigen (HCV-antigen) är ett protein som produceras av hepatit C-virus (HCV), som orsakar viral hepatit. Detta protein kan detekteras i blodet hos en person som är infekterad med HCV, och används som ett diagnostiskt verktyg för att upptäcka en aktiv HCV-infektion.

Det existerar olika typer av HCV-antigenassayer, men de flesta av dem utnyttjar tekniken ELISA (Enzyme-Linked Immunosorbent Assay) för att detektera HCV-antigenet i serumprover. Dessa assayer kan vara antingen baserade på att detektera hela viruspartiklar eller icke-strukturella proteiner som kapsidproteinet (Core-antigen).

Det är värt att notera att HCV-RNA-testning (vilket mäter virala genomer) är mer känsligt än HCV-antigentestning och rekommenderas därför vanligtvis som det första steget i diagnostiken av en HCV-infektion. HCV-antigentestning kan dock vara användbart som ett komplement till HCV-RNA-testning, särskilt när man vill följa upp effekten av en antiviral behandling.

Hepatit B-viruset (HBV) är ett DNA- virus som primärt infekterar leverceller (hepatocyter). Viruset är omslutet av ett lipidhaltigt membran och innehåller en central kapsidproteinkärna. HBV kan orsaka akut och kronisk hepatit, levercirros och levercancer. Det överförs främst via blod eller sexuella kontakter, men kan även överföras från mor till barn under förlossningen. Vaccin finns tillgängligt för att förebygga infektion med HBV.

"Genetiska vektorer" är ett begrepp inom genetik och molekylär biologi som refererar till små, artificiella DNA-molekyler som används för att transportera en specifik gen eller ett annat genetiskt material in i celler eller virus. Genetiska vektorer är ofta modifierade versioner av naturligt förekommande virus, som till exempel adenovirus, retrovirus eller aptamer, men kan också vara plasmider eller andra små DNA-molekyler.

Genetiska vektorer är konstruerade så att de kan införlivas i cellens genetiska material och därmed leda till uttryck av den insatta genen. De används ofta inom forskning för att studera geners funktion, men kan också användas terapeutiskt för att behandla sjukdomar genom att ersätta eller korrigera defekta gener. Genetiska vektorer är en viktig del av genterapi och andra genbaserade behandlingsmetoder.

Autoimmune diseases are a group of medical conditions where the body's own immune system mistakenly attacks and destroys healthy tissues in the body. Under normal circumstances, the immune system helps protect the body against harmful substances such as bacteria, viruses, and toxins. However, in autoimmune diseases, the immune system identifies healthy cells and tissues as threats and produces antibodies that attack them.

This leads to inflammation and damage to various organs and tissues in the body, resulting in a wide range of symptoms depending on the specific autoimmune disease. Some common examples of autoimmune diseases include rheumatoid arthritis, lupus, multiple sclerosis, type 1 diabetes, Hashimoto's thyroiditis, and psoriasis, among others.

The exact cause of autoimmune diseases is not fully understood, but it is believed to involve a combination of genetic, environmental, and hormonal factors that trigger an abnormal immune response. Treatment for autoimmune diseases typically involves managing symptoms and suppressing the overactive immune system using medications such as corticosteroids, immunosuppressants, and biologics.

'Tumörer' är en allmän term för en abnormt växande massa av celler. Tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Godartade tumörer växer lokalt och tenderar att vara mindre aggressiva, medan elakartade tumörer kan invadera omgivande vävnader och sprida sig till andra delar av kroppen.

'Körtel' är en typ av vävnad som producerar och sekreterar olika substanser, såsom hormoner, enzymer och slem. Körtlar kan vara exokrina (sekretoriska) eller endokrina (hormonproducerande). Exokrina körtlar utsöndrar sitt sekret direkt till ett hölje eller yttre miljö, medan endokrina körtlar utsöndrar sitt sekret in i blodomloppet.

'Epitel' är en typ av vävnad som täcker ytor och organ i kroppen. Epitelceller bildar ett skyddande lager över huden, slimhinnor och andra ytor som är i kontakt med omgivningen. De kan också vara specialiserade för att transportera substanser genom kroppen, exempelvis i tarmen och näsan.

En tumör som utvecklas från epitelceller kallas en epitelial tumör eller karzinom. Dessa tumörer kan vara godartade eller elakartade och kan uppstå i olika organ, till exempel lungcancer och bröstcancer. Körteltumörer är ofta epiteliala tumörer som utvecklas från körtlar i kroppen.

'Mycobacterium tuberculosis' är en bakterie som orsakar sjukdomen tuberkulos (TB). Detta är en långsam växande, aerobisk grampositiv bakterie som har en unik celldelning och en mycket speciell cellvägg som innehåller ett högt lipidinnehåll, vilket gör den motståndskraftig mot vanliga desinfektionsmedel och antibiotika. Bakterien sprids främst via luften när en smittad person hostar eller nyser ut bakterier i form av droppar som kan andas in av en annan person.

Många människor som infekteras med M. tuberculosis visar inga symtom alls och har inte någon sjukdom, ett tillstånd som kallas latent TB-infektion (LTBI). Men om bakterien aktiveras och börjar växa i kroppen kan den orsaka en rad symtom, ofta på lungorna, men även på andra ställen i kroppen. Symptomen på tuberkulos kan inkludera hosta som varar länge (vanligtvis tre veckor eller mer), utslag i huden, feber, viktförlust, trötthet och nattsvett.

Tuberkulosen är en behandlingsbar sjukdom, men den kan bli livshotande om den inte behandlas korrekt. Behandlingen av tuberkulos kräver ofta flera olika antibiotika under en lång tidsperiod, vanligtvis under sex månader eller mer.

"Utvärderingsstudier" (eng. "Evaluation studies") är en typ av forskningsstudier som utvärderar ett visst fenomen, program, policy eller intervention med syfte att bedöma dess effektivitet, effekt, verkningsmekanismer och eventuella bieffekter. Utvärderingsstudier kan delas in i olika kategorier baserat på deras design och metodologi, men de flesta studier följer principerna för systematiskt review, kontrollerade studier eller kvalitativa studier.

Här är några viktiga principer för utformning och genomförande av utvärderingsstudier:

1. Klart formulerad forskningsfråga: Utvärderingsstudier bör ha en tydlig och specifik forskningsfråga som styr studiens design, metodologi och dataanalys.
2. Val av lämplig studiedesign: Studiedesignen bör vara anpassad till forskningsfrågan och valet av design ska underlätta bedömandet av effekten på det som utvärderas. Kontrollerade studier, såsom randomiserade kontrollstudier (RCT), är ofta idealiska för att bedöma effektiviteten hos en intervention, medan kvalitativa metoder kan vara mer lämpade för att undersöka mekanismer och processer.
3. Representativt urval: Det är viktigt att ha ett representativt urval av deltagare eller sammanhang för att säkerställa att studieresultaten kan generaliseras till en större population eller kontext.
4. Kontroll av bias och systematiska felkällor: Utvärderingsstudier bör ha metoder för att kontrollera och minimera potentialen för bias och systematiska felkällor, såsom slumpmässig tilldelning till grupper, bländning och pålitlighet i mätinstrument.
5. Transparens och rapportering: Studieresultaten ska redovisas på ett transparent och fullständigt sätt, följande riktlinjer för rapportering som CONSORT för randomiserade kontrollstudier eller STROBE för observationsstudier.
6. Statistisk analys: Använd statistiska metoder för att analysera data på ett korrekt och relevant sätt, följande riktlinjer för statistisk rapportering som CONSORT för randomiserade kontrollstudier eller STROBE för observationsstudier.
7. Interpretation av resultat: Slutsatserna ska dras på ett försiktigt och balanserat sätt, baserat på de tillgängliga bevisen och med hänsyn till eventuella begränsningar i studien.

CD44 är ett transmembranprotein som uttrycks på många olika celltyper, inklusive vita blodceller som lymfocyter och granulocyter. CD44-antigenet är involverat i cellyttra och cellkommunikationsprocesser, såsom adhesion, migration och signalering. Det binder till olika extracellulära matrisproteiner och cytokiner och spelar en viktig roll i immunförsvaret, inflammation och cancer.

CD44 har flera isoformer som bildas genom alternativ splicing av RNA. Den vanligaste isoformen innehåller en konservativ region som kallas standard (SD)-segmentet, som innehåller bindningsställen för extracellulära matrisproteiner och cytokiner. Andra isoformer innehåller variationella (V)-regioner som ger upphov till större diversitet i CD44-strukturen och funktion.

CD44-antigenets uttryck och aktivitet är kopplat till olika sjukdomszustånd, inklusive cancer, autoimmuna sjukdomar och infektioner. I cancer är CD44-antigenet ofta överfört och korrelerar med högre grad av malignitet, invasivitet och metastasering.

'Virusproteiner' refererer til proteiner som produceres af et virus for å fullføre sin replikasjonsprosess og forårsage infeksjon i værtsorganismen. Disse proteinet kan inkludere strukturelle proteiner, som utgjør kapsiden eller membranen til viruset, og ikke-strukturelle proteiner, som involveres i regulering av virusets replikasjon og infeksjonsprosess.

Strukturelle proteiner kan inkludere:

* Kapsidproteiner: disse er proteiner som utgjør den proteinhylle som omger viruses genetiske materiale. De kan være formet som en helix, som hos bakteriofager, eller som en ikosaeder, som hos mange arter av RNA- og DNA-viruser.
* Membranproteiner: disse proteinet er inkorporert i lipidmembranen til de enkle- eller doppelstrands RNA-viruser som koronavirus og flavivirus. Disse proteinet kan være involvert i sammensetningen av membranen, infeksjonen av værtscellen, og/eller frigjøringen av nyproducerte virusher.

Ikke-strukturelle proteiner kan inkludere:

* Replikasjonsproteiner: disse er nødvendige for replikasjonen av virusets genetiske materiale og kan være enzymer som revers transkriptase, RNA-polymerase eller ligase.
* Regulatoriske proteiner: disse proteinet kan regulere aktiviteten til andre virusproteiner eller værtsorganismens celler for å øke viruses evne til å replikere seg og spre seg.

I allmennhet er virusproteinene spesifikke for hvert individuelt virus og kan være mål for antivirale terapier eller vaccineutvikling.

Proteinbindning (ibland även kallat proteininteraktion) refererar till den process där ett protein binder sig till ett annat molekylärt ämne, exempelvis en liten organisk molekyl, ett metalljon, ett DNA- eller RNA-molekyl, eller till ett annat protein. Proteinbindningar är mycket viktiga inom cellbiologi och medicinen, eftersom de ligger till grund för många olika biokemiska processer i kroppen.

Exempel på olika typer av proteinbindningar inkluderar:

* Enzym-substratbindningar, där ett enzym binder till sitt substrat för att katalysera en kemisk reaktion.
* Receptor-ligandbindningar, där en receptor binder till en ligand (exempelvis ett hormon eller en neurotransmittor) för att aktiveras och utlösa en cellsignal.
* Protein-DNA/RNA-bindningar, där proteiner binder till DNA eller RNA-molekyler för att reglera genuttrycket eller för att delta i DNA-replikation eller -reparation.
* Protein-proteinbindningar, där två eller fler proteiner interagerar med varandra för att bilda komplexa eller för att reglera varandras aktivitet.

Proteinbindningar kan styras av en mängd olika faktorer, inklusive den tresdimensionella strukturen hos de involverade molekylerna, deras elektriska laddningar och hydrofila/hydrofoba egenskaper. Många proteinbindningar kan också moduleras av läkemedel eller andra exogena ämnen, vilket gör att de är viktiga mål för farmakologisk intervention.

Fallopian tube neoplasms are abnormal growths that occur in the epithelial lining of the fallopian tubes, which are a pair of narrow tubes that connect the ovaries to the uterus in females. These neoplasms can be benign (non-cancerous) or malignant (cancerous).

Benign neoplasms of the fallopian tube include adenomas, papillomas, and cystadenomas. They are usually slow-growing and do not spread to other parts of the body. However, they can cause symptoms such as pelvic pain, abnormal vaginal bleeding, and bloating.

Malignant neoplasms of the fallopian tube are rare but aggressive cancers that can spread to other organs in the pelvis and beyond. They include primary fallopian tube carcinoma, serous carcinoma, endometrioid carcinoma, clear cell carcinoma, and undifferentiated carcinoma.

Primary fallopian tube carcinoma is a cancer that originates in the fallopian tube and accounts for less than 1% of all gynecologic malignancies. It typically affects women over the age of 50 and can cause symptoms such as vaginal bleeding, pelvic pain, and watery discharge.

Serous carcinoma is a type of ovarian cancer that can also arise in the fallopian tube. It is often aggressive and can spread quickly to other organs. Endometrioid carcinoma and clear cell carcinoma are similar to their ovarian counterparts and can also occur in the fallopian tube.

Undifferentiated carcinoma is a rare and aggressive cancer that can arise in various parts of the body, including the fallopian tube. It has no specific features and can be challenging to diagnose and treat.

Epitope mapping, eller epitopkartläggning, är ett begrepp inom immunologi och molekylärbiologi som refererar till processen att bestämma vilka delar av ett antigen (t.ex. ett protein) som binds av en specifik antikropp eller T-cellsreceptor. Detta görs vanligtvis genom att använda olika biokemiska och molekylärbiologiska tekniker, såsom peptidmappning, alel-specifikitetstester och kristallstrukturanalyser.

Syftet med epitope mapping kan variera, men ofta används det för att undersöka immunreaktioner mot patogener eller sjukdomsmarkörer, för att utveckla diagnostiska tester eller vacciner, eller för att studera grundläggande mekanismer kring antigenpresentation och immunsvar.

CD39 är ett membranbundet enzym som katalyserar hydrolysen av extracellulärt ATP och ADP till AMP. Det är involverat i regleringen av immunresponsen och påträffas framförallt på regulatoriska T-celler (Tregs). CD39 tillsammans med CD73, som också finns på Tregs, verkar genom att omvandla AMP till adenosin, vilket har immunosuppressiva effekter. Därför anses CD39-antigenet vara en markör för suppressiva T-celler och har potential att bli ett terapeutiskt mål inom autoimmunitet och transplantationsmedicin.

Rh-Hr-blodgruppsystemet är ett av de 30 kända blodgruppsystemen hos människor, och styrs av genvariationer i RHD-genen. Rh-systemet innehåller flera olika antigener, men det viktigaste av dem är D-antigenet, som används för att klassificera en persons blodgrupp som Rh-positiv (Rh+) eller Rh-negativ (Rh–). Om individen har D-antigen på sina röda blodkroppar är den Rh-positiv, och om individen saknar D-antigen är den Rh-negativ.

Hr-systemet är ett annat blodgruppsystem som styrs av genvariationer i RHCE-genen. Det innehåller också flera olika antigener, men de två viktigaste är C-antigenet och E-antigenet. En persons blodgrupp i Hr-systemet kan vara CC, CB, CE, CD, CDE, cE, eller cde, beroende på vilka antigener de har.

Det är viktigt att matcha Rh- och Hr-blodgrupper korrekt vid blodtransfusioner och under graviditet för att undvika allvarliga komplikationer som hemolytisk anemi hos fostret eller nyfödda.

Hjälpar-T celler, även kända som CD4+ T celler eller T-hjälpare, är en typ av vita blodkroppar som spelar en central roll i immunförsvaret. De hjälper till att koordinera och reglera immunsvar genom att sekretera cytokiner och andra signalsubstanser som styr aktiviteten hos andra immunceller. Hjälpar-T celler kan också direkt interagera med andra immunceller, såsom B-celler och cytotoxiska T-celler, för att hjälpa till att koordinera deras funktioner och stärka immunsvaret. De kan aktiveras av antigenpresenterande celler (APC) som visar upp fragment av främmande proteiner på sin yta i kombination med MHC klasse II molekyler. När hjälpar-T cellen binds till detta komplex aktiveras den och börjar sekretera cytokiner för att hjälpa till att koordinera immunsvaret.

'Experimentelle Tumoren' är inte en etablerad medicinsk term, men den kan tolkas som tumörer som används i experimentell forskning. Dessa tumörer kan vara av olika typer beroende på syftet med forskningen, till exempel:

1. Cellstamsatta tumörer (cell line-derived tumors): Dessa tumörer odlas upp från cancerceller som tas från en patient och sedan växer i laboratoriet. De kan användas för att studera cancercellers beteende, svar på behandlingar och möjligheter till nya terapier.

2. Genmodifierade tumörer: Genetiskt modifierade tumörer skapas genom att införa specifika gener i celler som sedan växer till tumörer i laboratoriet. Dessa tumörer används för att studera effekterna av olika gener på cancerutveckling och progression.

3. Xenografttumörer: Ibland transplanteras mänskliga tumörceller eller -vävnader i immunbristiga djur, vanligtvis möss, för att skapa en tumör som växer i djuret. Dessa xenografttumörer används för att studera cancerbiologi och behandlingsrespons.

4. Tumörmodeller: In vitro- eller in vivo-system som efterliknar specifika aspekter av cancerutveckling, progression eller respons på behandlingar. Dessa modeller kan vara antingen mekanistiska (studerar en viss process) eller fenotypiska (studerar ett visst beteende eller egenskap hos tumören).

I allmänhet är experimentella tumörer viktiga verktyg inom cancerforskningen, eftersom de möjliggör studier av cancerbiologi och behandlingsresponser under kontrollerade förhållanden.

A dipeptide är en peptid som består av två aminosyror som är kemiskt bundna till varandra via en peptidbindning. En peptidbindning bildas när den karboxylgrupp (-COOH) hos en aminosyra reagerar med den aminogrupp (-NH2) hos en annan aminosyra, vilket resulterar i en kort kedja av två aminosyror. Exempel på dipeptider inkluderar karnosin (beta-alanyl-L-histidin) och anserin (L-asparaginyl-L-arginin). Dipeptider har en rad biologiska funktioner, till exempel som neurotransmittorer, hormoner och enzymer.

Immunfenotypbestämning är en metod inom laboratoriemedicin som används för att identifiera och klassificera olika typer av vita blodceller, såsom leukocyter (granulocyter, lymfocyter, monocyter och eosinofiler), baserat på deras yta och de proteiner (antigen) de uttrycker. Detta görs genom att använda specifika antikroppar som binder till dessa proteiner och sedan detekteras med hjälp av metoder såsom flow cytometri eller immunfluorescens.

Denna analys kan användas för att diagnostisera olika sjukdomar, såsom olika slag av leukemi och lymfom, samt för att övervaka effekten av behandlingar för dessa sjukdomar.

En tumör är en abnorm och oftast ocontrollerad tillväxt av celler i eller på kroppen. Tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Godartade tumörer växer lokalt och tenderar att inte sprida sig till andra delar av kroppen, medan elakartade tumörer kan infiltrera omgivande vävnad och metastasera, det vill säga sprida sig via blod- eller lymfkärlen till andra delar av kroppen.

Elakartade tumörer kan vara cancer i olika former, såsom carcinom, sarcom, leukemi och lymfom. Dessa typer av tumörer har olika orsaker, behandlingsmetoder och prognoser beroende på vilken typ av cell som är involverad och hur aggressivt tumören växer.

Det är viktigt att upptäcka och behandla elakartade tumörer i tid för att öka chanserna till fullständig bot eller förlängt överlevnad.

CD56 (NCAM, Neural Cell Adhesion Molecule) är ett transmembrant protein som uttrycks på cellytor och är involverat i cellexpression, signaltransduktion och cellytoadhesion. CD56-antigenet används som en markör för att identifiera olika slags vita blodceller, särskilt naturliga mördare (NK-celler) och T-celler med cytotoxisk funktion. Nedsatt eller frånvaro av CD56 kan vara associerat med vissa sjukdomar som cancer och autoimmuna störningar.

Glykolipider är en typ av molekyler som består av en fettsyra som är kovalent bundet till en kolhydratkedja. Denna typ av molekyler finns naturligt i cellytorna hos levande organismer och har en rad olika funktioner, bland annat att agera som receptorer för signalsubstanser och att bidra till cellens struktur och funktion. Glykolipider delas vanligen in i fyra kategorier baserat på den kolhydratkedja de innehåller: glykosfingolipider, globosider, gangliosider och neutrala glykolipider.

'Immunoglobulinfragment, Fab' refererar till den del av en antikropp (immunoglobulin) som innehåller den aktiva regionen som binder till ett specifikt antigen. Fab-fragmentet består av den variabla delen av en lättkedja och en tungkedja, som är kopplade till varandra genom en disulfidbindning. Fab-fragmentet har en molekylvikt på ungefär 50 kDa och kan producera under vissa förhållanden i laboratoriet, exempelvis genom enzymatisk behandling av en hel antikropp med papain. Det resulterande Fab-fragmentet har kapacitet att binda till ett specifikt antigen, men saknar förmågan att aktivera komplementsystemet eller påverka cellulära processer som fagocytos.

Immunologiska tester är laboratorieprover som används för att utvärdera olika aspekter av det immunologiska systemet, inklusive funktionen hos immunförsvaret och närvaron eller aktiviteten hos specifika antikroppar eller andra immuna markörer. Dessa tester kan användas för att ställa diagnoser på olika sjukdomar, övervaka behandlingar och bedöma individers sårbarhet för vissa sjukdomar. Exempel på immunologiska tester inkluderar ELISA-testet (Enzyme-linked Immunosorbent Assay) för att upptäcka antikroppar mot specifika patogener, västra blodkroppars agglutinationstest för att diagnostisera bakteriella infektioner och flow cytometri för att analysera olika celltyper i immunsystemet.

"Antikroppsproducerande celler", också kända som plasmacyter, är typen av vita blodkroppar som producerar och sekreterar antikroppar, även kända som immunoglobuliner. Antikroppar är proteiner som hjälper till att identifiera och neutralisera främmande ämnen såsom bakterier, virus och andra patogener. De produceras av B-celler, en typ av vita blodkroppar, och undergår en process av differentiering för att bli antikroppsproducerande celler. Dessa celler kan producera stora mängder av en specifik typ av antikropp som är designad för att binda till ett specifikt antigen på en patogen. Antikroppsproducerande celler spelar därför en viktig roll i den adaptiva immunresponsen och hjälper till att beskydda kroppen mot infektioner och sjukdomar.

En plasmid är en liten, cirkulär dubbelsträngad DNA-molekyl som kan replikeras separat från det kromosomala DNA:t hos bakterier och andra encelliga organismers celler. Plasmider tenderar att vara relativt små jämfört med värdorganismens kromosomalt DNA och de innehåller ofta gener som ger värden en evolutionär fördel, såsom resistans mot antibiotika eller förmågan att bryta ned föroreningar. Plasmider kan överföras mellan olika individer av samma art eller mellan olika arter genom horisontell genöverföring, vilket gör dem till ett viktigt forskningsobjekt inom molekylärbiologi och genteknik.

CD14 är ett proteiner som förekommer på ytan av vissa celler i kroppen, främst på monocyter och makrofager. Det fungerar som en ko-reaktiv protein som binder till lipopolysackarider (LPS) som finns på ytan av grampositiva bakterier. När CD14 binder till LPS aktiveras immunförsvaret och utlöses en inflammatorisk respons. CD14-antigen refererar till själva proteinet som kan mätas och detekteras med olika laboratoriemetoder, exempelvis flow cytometri eller ELISA.

I assume you are asking for a medical definition of "Marsvin," which is the Danish word for "sea lion". In the medical field, there isn't a specific condition or concept associated with the term "sea lion." However, if you meant to ask about a different term, please provide clarification, and I will be happy to help.

If you are interested in learning more about sea lions themselves, they are a type of marine mammal that belongs to the Otariidae family, also known as eared seals. They have external ears, long front flippers, and can walk on all fours. Sea lions are found in both the Northern and Southern Hemispheres, primarily in cold coastal waters. They are social animals, living in large colonies and are known for their intelligence and agility in water.

En tumörcellinje är en population av cancerceller som delar gemensamma genetiska mutationer och karaktäristika, och som har potentialen att växa, sprida sig och forma nya tumörer. När en cancercell delar sig och bildar nya celler kan dessa celler ärva de genetiska mutationerna från den ursprungliga cellen. Om en av dessa celler utvecklar ytterligare mutationer och börjar växa oberoende av den ursprungliga tumörcelllinjen, kan detta leda till en ny tumörcelllinje med nya karaktäristika och potentialen att respondera olikartat på behandlingar.

Tumörcelllinjer kan studeras i laboratorier för att undersöka cancercellers biologi, respons på behandlingar och möjliga terapeutiska mål. Genom att jämföra skillnader mellan olika tumörcelllinjer kan forskare få insikt i de genetiska och epigenetiska förändringarna som leder till cancerutveckling och progression.

'Plasmodium falciparum' är en art inom protozoiska parasiten Plasmodium och orsakar den allvarligaste formen av malaria, som kan vara livshotande. Den överförs till människan genom stickmyror av arten Anopheles under deras blodsugande. Parasiten invaderar därefter leverceller (hepatocyter) hos den infekterade individen och förökar sig där. Efter en vecka eller två sprids parasiterna till den cirkulerande blodbanan och invaderar sedan de röda blodkropparna (erytrocyterna).

I de röda blodkropparna förökar sig Plasmodium falciparum asexuellt genom schisontidering, vilket leder till att blodkroppen spricker och frisläpper nya parasiter som kan invadera andra röda blodkroppar. Det är under denna fas av livscykeln som de typiska symptomen på malaria utvecklas, såsom feber, trötthet, muskelvärk och kräkningar.

Plasmodium falciparum kan också bilda gametocyter, som är könsmogna stadium av parasiten som kan överföras till en ny värd via en stickmyra. När mygan suger blod från en infekterad individ kan de ta upp gametocyterna, som sedan kan utvecklas till sexuella stadium i mygans mag-tarmsystem och producera nya sporozoiter, vilka kan överföras till en ny mänsklig värd när mygan stickar igen.

Plasmodium falciparum är ansvarig för de flesta dödsfall orsakade av malaria och förekommer främst i tropiska och subtropiska regioner, särskilt i Afrika söder om Sahara.

'Tuberkulin' är ett protein-baserat extract som utvinns från den bakterie som orsakar tuberkulos, Mycobacterium tuberculosis. Det används vanligtvis i en testhudtest (Mantoux-test) för att hjälpa till att fastställa om en person har utvecklat immunitet mot tuberkulos, oftast genom att ha smittats och sedan botats eller vaccinerats med Bacillus Calmette-Guérin (BCG)-vaccinet.

När tuberkulin injiceras under huden bildas ett litet knölomdöme om personen har utvecklat immunitet mot tuberkulos. Storleken på knölomdömet beror på hur starkt immunsvaret är, och det kan användas för att avgöra om en persons exponering för bakterien var aktiv eller passiv, samt när det kan ha skett.

Biologiska markörer, även kända som bio markörer eller biomarkrar, är en mätbar och objektiv utväg att uppskatta normala biologiska processer, patologiska processer eller farmakologiska respons på ett läkemedel, enligt definitionen från Förenta staternas livs- och medicinesäkerhetsverket (FDA).

Biologiska markörer kan vara olika typer av molekyler, såsom proteiner, gener, metaboliter eller celler, som finns i kroppen och kan mätas för att ge information om en persons hälsa, sjukdomstillstånd eller respons på behandling. Exempel på biologiska markörer inkluderar blodprover som hemoglobin A1c för diabetes, troponiner för hjärtinfarkt och PSA (prostataspecifikt antigen) för prostatacancer.

I medicinsk forskning används biologiska markörer ofta för att utvärdera effekterna av en behandling, diagnostisera sjukdomar eller övervaka sjukdomsförlopp. De kan också användas för att screena populationer för riskfaktorer för sjukdomar och för att utveckla personligare och precisionsmedicinska behandlingsmetoder.

CD53 är ett yttre membranprotein som uttrycks på de flesta vita blodceller (leukocyter), inklusive B-celler, T-celler, natural killer (NK)-celler och monocyter/makrofager. Det är en del av leukocytklustret av CD-proteiner och tros spela roll i signaltransduktion och cell-cell-interaktioner.

Som ett antigen betraktat, är CD53 ett proteintarget som kan erkännas av monoklonala antikroppar (mAb) eller andra typer av antikroppar. Dessa antikroppar används ofta i forskning och diagnostiska tester för att identifiera och karaktärisera olika populationer av vita blodceller, detektera autoimmuna sjukdomar eller övervaka immunreaktioner.

CD53 är inte en patogen-relaterad antigen som uttrycks på bakterier, virus eller andra mikroorganismer. Det är istället en normalt förekommande molekyl i det mänskliga immunsystemet.

'Prognose' er et begreb indenfor medicin, der refererer til forudsigelsen af sygdommens udvikling og slutresultat for en patient. Det er en vurdering af, hvordan sygdommen muligvis vil udvikle sig i fremtiden, herunder sandsynligheden for komplikationer, tilbageslag eller genopretning, og potentialet for livslængdeforventning. Prognosen kan blive påvirket af mange variable faktorer, såsom patientens alder, sundhedstilstand, behandlingsmuligheder og sygdommens art og sværhedsgrad. Den kan hjælpe læger og andre sundhedspersonale med at planlægge den bedste behandling og pleje for patienten, samt hjælpe patienter og deres familier med at forstå og forberede sig på det mulige sygdomsforløb.

HLA-DR5 är ett samlingsnamn för två HLA-DR-serotyper, DR11 och DR13. Dessa serotyper delar en gemensam epitop som kännetecknas av en specifik aminosyrasekvens på deras proteinstruktur. HLA (Human Leukocyte Antigen) är ett system av gener och de proteiner de kodar för, vilka spelar en central roll i den individuella immunförsvaret hos människor.

DR-antigenen tillhör den gruppen HLA klass II-molekyler som främst presenterar peptider från externt bunden antigen till CD4+ T-hjälparceller. Dessa molekyler är viktiga för att initiera och reglera immunresponser mot infektioner, tumörer och transplanterade vävnader.

Det är värt att notera att HLA-DR5-antigenet inte direkt korrelerar med en specifik funktion eller sjukdom, men vissa associationer har rapporterats mellan vissa HLA-DR5-subtyper och olika autoimmuna sjukdomar, såsom multipel skleros och reumatoid artrit. Dessa associationer är dock inte alltid enkla att tolka och kan bero på flera faktorer, inklusive den specifika genetiska konstellationen hos den drabbade individen och det miljöfaktorn som orsakar sjukdomen.

Immunoglobulin E (IgE) är en typ av antikropp som produceras av vår immunförsvarsmekanism. Den har en central roll i den omedelbara hypersensitivitetsreaktionen, även känd som allergisk reaktion. När en individ utvecklar en allergi bildas IgE-antikroppar som är specifika för ett visst allergen (till exempel pollen eller äggvita). Dessa IgE-antikroppar binder till mastceller och basofila granulocyter i vår kropp. När individen sedan exponeras för sitt allergen kommer detta att binda till de redan fastbundna IgE-antikropparna, vilket leder till en kaskad av händelser som resulterar i inflammation och symtom relaterade till allergier, såsom snuva, nästäppa, hosta eller andningssvårigheter.

Lipopolysaccharides (LPS) är en typ av molekyler som förekommer i yttermembranen hos Gram-negativa bakterier. De består av en lipid- och en polysackariddel. Lipiddelen kallas lipid A och är ansvarig för den endotoxiska verkan hos LPS, det vill säga dess förmåga att orsaka inflammatoriska reaktioner i värdorganismen. Polysackariddelen består av en kort kedja av repeaterenheter och kan variera mellan olika bakteriestammar, vilket gör den användbar som taxonomisk markör. När LPS separeras från bakterien eller bryts ned kan det utlösa en stark immunrespons, inklusive released av cytokiner och inflammatoriska mediatorer, som kan leda till sjukdom hos värden.

CD9 är ett membranprotein som uttrycks på ytan av flera olika celltyper, inklusive blodceller och immunceller. Det tillhör en grupp av proteiner som kallas tetraspaniner och har en viktig roll i cellytares reglering av celldelning, migration och adhesion.

Som antigen betyder det att CD9 kan vara ett mål för immunförsvaret när det aktiveras av en infektion eller en sjukdom. Antikroppar kan bindas till CD9 och utlösa en immunreaktion som hjälper kroppen att bekämpa den främmande strukturen.

Det är värt att notera att CD9 inte är specifikt för någon viss sjukdom eller patologisk process, utan är ett normalt protein som uttrycks på många olika celltyper i kroppen.

Epitel (epithelial tissue) är en typ av vävnad som täcker ytor av kroppen, både inre och yttre. Det finns olika typer av epitel, men de flesta består av en eller flera cellager. Epitel har ofta en skyddande funktion och kan också ha en sekretorisk funktion, det vill säga producera och utsöndra substanser. Exempel på epitel är huden, slemhinnorna i näsa och mun samt de cellager som täcker organens insida.

Den omvända transkriptaspolymeraskedjereaktionen (RT-PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera RNA till komplementär DNA (cDNA). Denna metod bygger på två olika enzymatiska reaktioner: transkription och PCR.

Transkriptionen är en process där en specifik typ av enzym, kallad revers transkriptas, används för att konvertera RNA till komplementärt DNA. Detta sker genom att revers transkriptasen läser av sekvensen i RNA-molekylen och bygger upp en komplementär DNA-sträng.

PCR (polymeraskedjereaktion) är en metod för att amplifiera specifika DNA-sekvenser genom att kopiera dem upprepade gånger med hjälp av enzym, temperaturcykling och specifika primare. I RT-PCR används den cDNA som skapats under transkriptionen som matris för PCR-reaktionen.

RT-PCR är en känslig metod som ofta används inom molekylärbiologi och medicinsk forskning för att detektera och kvantifiera specifika RNA-molekyler i ett prov, till exempel virus-RNA eller cellulärt RNA.

Gammaglobuliner, även kända som immunglobulin G (IgG), är en typ av globuliner eller proteinmolekyler som förekommer i blodplasma och lymfa. De är en del av adaptiva immunsystemet och har en viktig roll i den humorella immuniteten, vilket innebär att de hjälper till att försvara kroppen mot infektioner genom att neutralisera toxiner och virus samt underlätta fagocytos (när vita blodkroppar, eller fagocyter, fagocyterar främmande partiklar).

IgG är den vanligaste typen av antikropp i människokroppen och utgör cirka 75-80 procent av alla antikroppar. De har en långvarigare verkan jämfört med andra typer av antikroppar, eftersom de kan förbli i kroppen i upp till flera månader eller år efter att man har återhämtat sig från en infektion. IgG-antikroppar kan också passera genom moderkakan och ge fostret passiv immunitet under de första månaderna av livet, innan det själv har utvecklat ett eget immunförsvar.

'Mononuclear leukocytes' är en samlingsbeteckning för vissa vita blodkroppar (leukocyter) som har en enda cellkärna och en relativt homogen cytoplasma. Denna grupp innefattar monocyter och lymfocyter, som båda är viktiga delar av immunförsvaret. Monocyterna hjälper till att försvara kroppen mot infektioner genom att fagocytera (fagra upp och förstöra) främmande partiklar och patogener, medan lymfocyterna producerar antikroppar och hjälper till att koordinera immunresponsen. Tillsammans utgör mononukleära leukocyter en viktig del av kroppens försvar mot sjukdomar och infektioner.

DNA, eller deoxyribonucleic acid, är ett molekyärt ämne som innehåller de genetiska instruktionerna för utveckling och funktion hos alla levande organismers celler. DNA består av två långa, dubbelhelixstrukturer som är byggda upp av en serie nukleotider som inkluderar socker (deoxyribose), fosfatgrupper och fyra olika baser: adenin (A), timin (T), guanin (G) och cytosin (C). Adenin parar sig alltid med timin, och guanin parar sig alltid med cytosin. Denna specifika basparning är viktig för att korrekt koda genetisk information.

DNA-molekylen lagrar den genetiska informationen i en kod som består av sekvenser av dessa fyra baser, och varje organisms unika DNA-sekvens ger instruktioner för hur proteiner ska byggas upp. Proteiner är viktiga byggstenar i alla levande organismer och utför en rad olika funktioner som hjälper till att reglera cellens struktur, metabolism och andra viktiga processer.

Adenocarcinom är en typ av cancer som utvecklas i körtlar (glandulära celler), vilket innebär att den oftast uppstår i epitelvävnad, det yttre skiktet av celler som täcker huden och de flesta av kroppens ytor. Adenocarcinom är en underkategori till carcinom och kan drabba olika organ, såsom bröst, prostata, tarmsystem, lungor, sköldkörtel och livmoder. Karaktäristiskt för adenocarcinom är att tumörcellerna bildar klumpar eller tubulära strukturer som liknar körtlar. Dessa tumörer kan vara lokaliserade till den drabbade strukturen, men har också potentialen att metastasera (spridas) till andra delar av kroppen.

HLA-A11 är ett antigen som tillhör den grupp av humana leukocyttantigener (HLAs) som presenterar peptider från intracellulära proteiner för T-celler. Dessa HLAs hjälper kroppen att skilja på själva kroppens celler och främmande celler, såsom virusinfekterade celler eller cancerceller.

Specifikt är HLA-A11 ett alllel (en variant) av HLA-A-antigenet, som är en del av den huvudhistokompatibilitetskomplexet (MHC) klass I molekyler på cellmembranet. Det finns många olika alleler av HLA-A-antigenet, och varje allel ger upphov till en specifik form av HLA-molekyl som kan binda och presentera olika peptider för T-celler.

HLA-A11 förekommer hos ungefär 20% av den genomsnittliga populationen och är därför relativt vanligt förekommande. Det finns också en subtyp av HLA-A11, kallas HLA-A11:01, som är den dominerande formen av detta allel i befolkningen.

Det är värt att notera att varianter av HLA-antigenet kan ha betydelse för immunresponsen och sjukdomar som transplantationsrejektion, autoimmuna sjukdomar och infektionssjukdomar.

T-lymfocytsubset är ett samlingsbegrepp för de olika typerna av T-lymfocyter, som är en typ av vita blodkroppar som spelar en central roll i cellmedierad immunitet. T-lymfocyter utvecklas från stamceller i benmärgen och migrerar sedan till det thymusvävnad där de mognar och differensieras till olika funktionella undergrupper, även kallade subsets.

De två huvudsakliga T-lymfocytsubsetterna är CD4+ T-hjälparceller (eller T-helperceller) och CD8+ cytotoxiska T-celler. CD4+ T-hjälparceller aktiverar och reglerar andra immunceller, såsom B-celler, macrofager och cytotoxiska T-celler, medan CD8+ cytotoxiska T-celler dödar virusinfekterade eller cancerceller direkt.

Andra viktiga T-lymfocytsubsetter inkluderar regulatoriska T-celler (Tregs), som hjälper till att kontrollera immunresponsen och förhindra autoimmunitet, samt naturligt dödande T-celler (NKT-celler), som har både T-cells- och naturliga dödsceller (NK-cells) funktioner.

Varje T-lymfocytsubset har unika fenotyper, cytokinprofiler och funktionella egenskaper som gör dem viktiga för att bekämpa olika typer av patogener och att underhålla homeostas i det immuna systemet.

'Mycobacterium leprae' är ett aerobt, icke-sporbildande, mykobakterium som orsakar lepra (Hansens sjukdom), en kronisk infektionssjukdom som primärt påverkar huden, nervsystemet och andningsvägarna. Bakterien upptäcktes av Gerhard Armauer Hansen 1873 och är speciell eftersom den inte kan odlas i konventionella laboratoriebakteriekulturer.

Lepra orsakar vanligtvis skador på nerverna, vilket leder till känselbortfall, muskelsvaghet och förtunning av de berörda områdena. Sjukdomen är behandlingsbar med fleridrugsterapi (MDT), en kombination av antibiotika som ofta består av dapson, rifampicin och klaritromycin eller offoxacin. Frühbehandling är viktig för att förebygga överföringen och minska sjukdomens progression.

HLA-G antigens are a type of human leukocyte antigen (HLA) class I molecule that plays a crucial role in the immune system. HLA molecules are responsible for presenting pieces of proteins from inside the cell to the immune system's T cells, which helps the body distinguish between its own cells and foreign invaders like viruses and bacteria.

HLA-G antigens are unique because they have a limited tissue distribution and are primarily expressed in fetal tissues, the placenta, and certain adult tissues such as the cornea, thymus, and pancreas. They also exhibit reduced polymorphism compared to other HLA class I molecules.

HLA-G antigens have been shown to have immunosuppressive properties and are involved in maintaining tolerance to fetal antigens during pregnancy. They can inhibit the activation and proliferation of various immune cells, including natural killer (NK) cells, cytotoxic T lymphocytes (CTLs), and B cells.

Abnormal expression of HLA-G antigens has been observed in certain diseases, such as cancer and autoimmune disorders, and may contribute to the pathogenesis of these conditions by promoting immune evasion and tolerance. Therefore, HLA-G antigens are an area of active research in immunology and transplantation biology.

"Hemolytisk plak teknik" är en laboratorietest som används för att diagnostisera eller exkludera ett tillstånd där individens blodplättar (trombocyter) har en tendens att orsaka nedbrytning av röda blodkroppar (erytrocyter). Denna teknik innebär att blodprover tas och placeras på ett glasprovrör med en speciell lösning som gör att blodplättarna agglutinerar, eller klumpar sig ihop, och orsakar hemolys, eller nedbrytning av röda blodkroppar.

Om individen har ett tillstånd där blodplättarna orsakar nedbrytning av röda blodkroppar kommer det att visas som en mörk rödaktig eller brun färg på glasprovrörets botten. Omvänt, om individen inte har detta tillstånd, kommer det inte att finnas någon färgförändring i lösningen.

Det är viktigt att notera att denna teknik inte används ofta idag på grund av att det finns mer specifika och känsliga tester tillgängliga för att ställa diagnosen.

"Genuttryck" (engelska: "genetic imprinting") är ett fenomen där arvsmassan i en viss del av en kromosom eller ett visst genområde är "märkt" beroende på om det är den könsbestämda kromosomen som givits vid från modern eller fadern. Detta leder till att antingen moderns eller faderns version av genen är aktiv, medan den andra är inaktiv i cellen. Detta kan ha konsekvenser för uttrycket av genen och därmed på individens fenotyp (kroppslig utveckling och funktion). Ett exempel på ett sådant fall är Prader-Willi syndromet, som orsakas av en deletion eller avstängning av paternellt tillförda gener i kromosom 15.

Papillärt cystadenokarcinom är en sällsynt cancerart som främst förekommer i äggstockarna och ovanligare i andra organ som levern och lungorna. Det karaktäriseras av att tumörcellerna växer i klumpar eller papiller på insidan av en cysta, vilket ger upphov till den speciella strukturen hos tumörvävnaden.

Cancercellerna i en papillärt cystadenokarcinom är ofta högst differentierade och växer relativt långsamt jämfört med andra cancertyper. Symptomen på sjukdomen kan variera beroende på vilket organ som är drabbat, men i äggstockarna kan det exempelvis leda till smärta, tumörväxt eller irregulära menstruationscykler.

Diagnosen ställs vanligen genom en kombination av bilddiagnostik och biopsi, där cellprover analyseras för att fastställa om det verkligen är fråga om papillärt cystadenokarcinom. Behandlingen består ofta av kirurgisk bortoperation av tumören, eventuellt kombinerat med strålbehandling eller cellgiftsbehandling (chemotherapi) beroende på sjukdomens omfattning och aggressivitet.

Inom medicin och biologi är Haplorhini en infraordning som inkluderar de högre primaterna, däribland människan. Haplorhini betyder "enkel näsa" på grekiska och refererar till deras enkla, torra näsor jämfört med den andra infraordningen av primater, Strepsirrhini, som har fuktiga, vridna näsor.

Haplorhiner innefattar två parvordningar: Simiiformes (övriga högre primater) och Tarsiformes (tarser). Simiiformes delas i två grupper: Platyrrhini (brednäsor eller sydamerikanska apor) och Catarrhini (smalnäsor eller gamla världens apor), där människan tillhör den senare gruppen.

Haplorhiner har en rad anatomiska och fysiologiska drag som skiljer dem från Strepsirrhini, inklusive en mer utvecklad syn, ett mer sofistikerat centralt nervsystem och en längre livslängd.

CD13, også kjent som aminopeptidase N, er ein membranbundet enzym som forekommer på flere slags celler, inkludert hvite blodceller (leukositene) som neutrofilar, monocytter og lymfositene. CD13 spiller en viktig rolle i reguleringen av immunrespons og kan også være involvert i tumørutvikling og prosessane som relaterer seg til infeksjoner.

CD13-antigenet er egentlig det samme som CD13-proteinet, men betegnelsen "antigen" brukes ofte for å referere til strukturen på proteinet som kan bli identifisert av antistoff (antikrop). CD13-antigener er et viktig mål for diagnostiske test og terapi i medisinsk praksis.

CD11 är en typ av proteiner som förekommer på ytan av vissa vita blodceller, särskilt neutrofila granulocyter och monocyter. CD11-antigenet är egentligen ett samlingsnamn för tre olika proteiner: CD11a, CD11b och CD11c. Dessa proteiner bildar komplex tillsammans med andra proteiner och deltar i cellernas förmåga att klistra fast sig vid andra celler eller vid extracellulära matrixstrukturer, ett förfarande som kallas adhesion. CD11-komplexen är också involverade i signaltransduktion och aktivering av immunförsvaret.

T-cell antigen receptor specificity refererar till det faktum att T-celler, en typ av vita blodcell som hör till immunsystemet, har förmågan att känna igen och binda specifikt till olika typer av antigener, som är främmande substanser såsom virus, bakterier eller cancerceller. T-cellens förmåga att känna igen och reagera på dessa antigener beror på en proteinkomplex som kallas T-cellantigenreceptor (TCR).

TCR är en transmembranös proteinreceptor som finns på ytan av T-celler. Den består av två polypeptidkedjor, alfa- och betakedjan, som bildar ett variabelt område som kan binda till olika typer av antigener. Varje TCR har en unik specificitet för att känna igen och binde till specifika epitoper (delar) av antigener, och denna specificitet är vad som bestämmer vilka typer av celler eller patogener som en given T-cell kommer att reagera på.

När en T-cell möter ett antigen som matchar dess specifika TCR binder de till varandra, vilket leder till aktivering av T-cellen och initiering av en immunrespons. Denna respons kan inkludera att T-cellen direkt dödar den cell som bär på antigenet eller att den producerar cytokiner som rekryterar och aktiverar andra immunceller för att hjälpa till att eliminera det främmande ämnet.

'Mycobacterium bovis' är en långsam växande, fakultativt aerob bakterie som tillhör komplexet Mycobacterium tuberculosis-komplex (MTBC). Det är en av de huvudsakliga orsakerna till tuberkulos hos nötkreatur och kan även orsaka sjukdom hos människor, framförallt efter exponering för infekterade djur eller konsumtion av smittat mjölkprodukter.

Många fall av tuberkulos hos människor som orsakas av 'Mycobacterium bovis' är associerade med respiratorisk smitta från infekterade individer eller från miljön, där bakterien kan överleva länge i vatten, jord och andra substrat.

Sjukdomen hos människor orsakad av 'Mycobacterium bovis' är kliniskt lika med tuberkulos orsakad av 'Mycobacterium tuberculosis', men den kan vara svårare att behandla på grund av resistens mot vissa typer av antibiotika.

Retrospective studies, på svenska retroaktiva studier, är en typ av observational study där forskare analyserar data som har samlats in före studiens början. Dessa studier undersöker ofta associationer mellan utsatta faktorer och utfall i en population under en given tidsperiod.

Retrospektiva studier kan vara antingen fall-kontrollstudier eller kohortstudier. I en fall-kontrollstudie väljer forskaren ut individer med ett specifikt utfall (fall) och jämför dem med en kontrollgrupp som inte har detta utfall. I en kohortstudie följs två eller flera grupper av individer över tid, där den ena gruppen är exponerad för en viss riskfaktor och den andra inte är det.

Retrospektiva studier kan vara användbara när det finns redan tillgängliga data som kan användas för att besvara ett forskningsfrågor, men de har också nackdelar. Dessa studier kan vara såriga för bias eftersom de är beroende av att data har samlats in på ett korrekt och konsistent sätt före studiens början. Det kan också vara svårt att etablera orsakssamband mellan exponeringar och utfall i retroaktiva studier eftersom det kan finnas okända eller outtalade variabler som påverkar resultaten.

'Struma ovarii' är en sällsynt form av ovariell tumör där det huvudsakliga histologiska beståndet utgörs av vävnad liknande sköldkörteln, d.v.s. thyroideastimulerande hormon (TSH) responsivt kolloid och folikulära celler. För att klassificeras som en 'struma ovarii' måste minst 50% av tumören bestå av denna typer av vävnad. Dessa tumörer är ofta asymptomatiska, men kan i vissa fall orsaka symtom som abdominal smärta, tumörväxt eller påverkan på thyroidafunktionen om de producerar thyroidhormoner i överflöd. I sällsynta fall kan 'struma ovarii' också undergå onkologisk transformation och utvecklas till cancer.

Blood platelet antigens, även kända som thrombocyte antigens, är proteiner eller andra molekyler på ytan av blodplättarnas (trombocytternas) membran. Dessa antigener kan variera mellan individerna och är viktiga för att bestämma blodgruppen när det gäller blodtransfusioner och fosterdiagnostik. De två huvudsakliga systemen för blodplättantigener kallas HP (Platelet-specific) och PL (Platelet-leukocyte) system. HP-systemet innehåller sex antigener (HPA-1 till HPA-6), medan PL-systemet innehåller tre (PLA-1, PLA-2 och PLC).

I klinisk kontext är det viktigt att matcha blodplättarnas antigener mellan donator och receptor för att undvika allvarliga komplikationer som transfusionsrelaterad immunogenetisk reaktion (TRIM) eller fosterdiagnostiskt misslyckande.

Cell separation is a general term used to describe various methods for isolating specific cell types or populations from a heterogeneous mixture of cells. This process can be accomplished through physical or biological means and is often a crucial step in many laboratory and medical procedures, such as cell culture, diagnostic testing, and regenerative medicine. Some common techniques for cell separation include:

1. Density gradient centrifugation: In this method, a sample containing the mixture of cells is carefully layered onto a density gradient medium (such as Ficoll or Percoll) and then centrifuged at high speeds. The different cell types will separate based on their densities, with denser cells settling towards the bottom of the tube and less dense cells remaining near the top.
2. Flow cytometry and cell sorting: This technique uses fluorescently labeled antibodies to specifically bind to and tag target cells within a mixture. The sample is then passed through a flow cytometer, which detects and sorts the cells based on their fluorescence characteristics.
3. Magnetic-activated cell separation (MACS): In this method, magnetic beads coated with antibodies that recognize specific cell surface markers are added to a sample containing the mixture of cells. The cells are then passed through a magnetic field, causing the labeled target cells to be retained while the unlabeled cells flow through.
4. Immunomagnetic separation: Similar to MACS, this method uses antibody-coated magnetic beads to isolate specific cell types. However, instead of passing the sample through a magnetic field, the bead-bound cells are selectively captured using a magnet and then washed and eluted for further analysis or processing.
5. Microfluidic devices: These small, chip-based systems use various physical principles (such as size, deformability, or electrical properties) to separate cells within microchannels. They offer high throughput, gentle handling, and precise control over the separation process.

These are just a few examples of cell separation techniques used in research and medicine. The choice of method depends on factors such as the specific application, required purity and yield, and the complexity of the starting mixture.

"En monocyt är en typ av vit blodcell (leukocyт) som utgör en del av kroppens immunförsvar. Monocyter är stora celler med ett rundat till ovalt sken och en diameter på cirka 12-20 Mikrometer. De mognar i benmärgen och cirkulerar sedan i blodomloppet där de kan utgöra upp till 10% av alla vita blodceller. När de aktiveras, migrerar monocyterna från blodbanan in i vävnader där de differensieras till makrofager eller dendritceller. Dessa celler spelar en viktig roll i att fagocytera (åt ett förstöra) främmande partiklar och patogener, samt i att presentera antigen för T-celler och initiera immunresponsen."

Lymfom är en samlingsbeteckning för olika former av cancer som utgår från lymfocyter, en typ av vita blodkroppar som hör till det immunförsvar som skyddar kroppen mot infektioner och främmande ämnen. Lymfocyterna finns i lymfnoder, mjälte, benmärg, milt och i andra delar av kroppen.

Lymfomer kan delas in i två huvudgrupper: Hodgkinlymfom och icke-Hodgkinlymfom. Hodgkinlymfomen kännetecknas av närvaron av en speciell typ av lymfocyt som kallas Reed-Sternberg-cell, medan icke-Hodgkinlymfomer saknar denna celltyp.

Icke-Hodgkinlymfomen är vanligare än Hodgkinlymfom och kan vara aggressiva eller långsamt växande. Symptomen på lymfom kan inkludera trötthet, feber, svettningar, viktminskning, smärta i buken eller bröstet, svullnad i lymfnoder och andra symtom beroende på vilket område av kroppen som är drabbat. Behandlingen för lymfom kan innebära kirurgi, strålbehandling, cellgiftsbehandling (kemoterapi) eller immunterapi, beroende på typ och grad av sjukdomen.

CD43, også kjent som leukosialin eller sialophorin, er ein proteinekspressert på overflaten til mange typer hvite blodceller, inkludert T-lymfocytter, B-lymfocytter og naturale killer-celler. Det er involvert i cell-cell kontakt og signaloverføring. CD43-antigener refererer til de epitoper eller strukturer på CD43-proteinet som kan binde specifike antistoffer.

CD43-antigener er ofte mål for immunologiske undersøkelser, særlig i diagnostisk kontekst. For eksempel kan endringer i CD43-antigenuttrykkelsen være assosiert med ulike sykdommer eller tilstander, som leukemia og autoimmune lidelser.

Bovine serum albumin (BSA) är ett protein som utvinns från nötkreatursserum. Det används ofta som en proteinkälla och stabilisator i biologiska system, exempelvis inom molekylärbiologi och cellbiologi. BSA har en mycket liknande struktur och funktion som mänsklig serumalbumin (HSA) och används ofta som kontrollprotein i immunologiska tester.

"Graviditet" är ett medicinskt begrepp som refererar till den period då en befruktad äggcell har implanterats i livmodern och utvecklas till ett foster. Denna process innebär att en kvinnas kropp genomgår en rad fysiologiska förändringar för att underhålla fostrets tillväxt och utveckling. Graviditeten räknas vanligtvis från den dag då den sista menstruationen började, och varar i ungefär 40 veckor, delad in i tre trimestrar.

Hemagglutinationsinhibition (HI) test är en typ av laboratorietest som används för att mäta immuniteten eller responsen på vaccinationer mot vissa virus, särskilt influensavirus. Testet mäter förmågan hos antikroppar i serum från en individ att hindra hemagglutination, det vill säga sammanlänkning av röda blodkroppar tillgängliga på ytan av viruspartiklar.

I HI-testet blandas serumprover med standardiserade mängder av virus och sedan tillsätts färgade röda blodkroppar. Om antikroppar i serumet kan hindra viruset från att binda till röda blodkroppar, kommer de inte agglutineras eller klumpas tillsammans. Detta visar på en hög nivå av immunitet mot viruset. Omvänt, om serumet saknar antikroppar som kan binda till viruset, kommer röda blodkroppar att agglutineras och bilda klumpar.

HI-testet är en enkel, billig och effektiv metod för att mäta immuniteten mot vissa virus, men det har också några begränsningar. Det kan vara svårt att standardisera viruset och röda blodkroppar, och testet kan ge falskt positiva resultat om serumet innehåller icke-specifika inhibitorer av hemagglutination. Trots detta är HI-testet fortsatt en viktig metod för att mäta immuniteten mot influensavirus och andra virus som orsakar respiratoriska infektioner.

"Animal disease models" refer to the use of animals as a tool in biomedical research to study human diseases and their treatments. These models are created by manipulating or breeding animals to develop symptoms or conditions that resemble those seen in humans with specific diseases. The purpose is to gain a better understanding of the pathophysiology, progression, and potential treatment strategies for these diseases. Animal disease models can be generated through various methods such as genetic modification, infectious agents, drugs, or environmental factors. Commonly used animals include mice, rats, zebrafish, rabbits, guinea pigs, and non-human primates. The choice of animal model depends on the specific research question being asked and the similarities between the animal's physiology and that of humans.

Glutamatkarboxypeptidase II, även känt som gyromonocytärt peptidase eller glutamylaminopeptidase, är ett enzym som finns i både djur- och växtceller. Det spelar en viktig roll i nedbrytningen av proteiner genom att klyva peptidbindningar efter glutaminsyra eller asparaginsyra residyer.

Specifikt katalyserar glutamatkarboxypeptidase II följande reaktion:

Protein + H2O → Protein-fragment + aminosyra (glutaminsyra eller asparaginsyra)

Detta enzym är involverat i olika biologiska processer, inklusive proteinmetabolism och signaltransduktion. Dysfunktion i glutamatkarboxypeptidas II-aktivitet har associerats med flera sjukdomar, såsom neurodegenerativa sjukdomar och cancer.

CD55, også kjent som decay-accelerating factor (DAF), er ein membranbound protein som forekommer på mange slags celler i kroppen, inkludert røde blodceller og endotelceller. Det har en viktig rolle i reguleringen av komplementsystemet, som er ein del av immunforsvaret. CD55 virker ved å forhindre dannelse av C3-konvertoasen, som er en nøkkelkomponent i aktivering av komplementsystemet. Dette hjelper til å forebygge overaktivitet og skade på kroppens egne celler. CD55-antigen definisjonsvis er det membranbounde proteinet CD55 som fungerer som et antigen, dvs. ein molekyl som kan binde til en antistoff (antikropp) og aktivere immunsystemet.

Humoral immunity is a type of immune response in which antibodies produced by B cells play a central role in the recognition and destruction of pathogens. This type of immunity involves the production of soluble proteins called immunoglobulins or antibodies, which are secreted into bodily fluids such as blood, lymph, and tissue fluid. These antibodies recognize and bind to specific antigens on the surface of pathogens like bacteria and viruses, marking them for destruction by other immune cells such as neutrophils and macrophages.

The humoral immune response is particularly important in protecting against extracellular pathogens that are present in bodily fluids. It can also provide protection against toxins produced by some bacteria, as well as against viruses that infect body cells but display antigens on their surface. The humoral immune response is activated when B cells encounter antigens and differentiate into plasma cells, which produce and secrete large amounts of antibodies specific to the antigen.

Overall, humoral immunity plays a critical role in the adaptive immune response, providing long-lasting protection against pathogens that have been encountered before. Vaccines work by stimulating the humoral immune response to produce antibodies against specific pathogens, providing immunity without the need for exposure to the actual disease.

'Immunitet' refererer til den beskyttelse som kroppen har mod infektion og sygdom, der skyldes at systemet for adaptive immunforsvar (som består af B-celler og T-celler) kan genkende og angribe fremmede stoffer, såsom bakterier, virus og andre patogener.

Der findes to slags immunitet:

1. **Aktiv immunitet**: Den opnås når kroppen selv har oplevet en infektion eller modtaget en vaccination, hvilket fører til at systemet for adaptive immunforsvar udvikler en specifik respons overfor det pågældende patogen. Denne respons kan beholdes i år eller livstid, alt efter hvad der er tilfældet.
2. **Passiv immunitet**: Den opnås når en person modtager antistoffer fra en anden kilde, fx ved at modtage modersmællemilk eller en ind injection af antistoffer. Passiv immunitet giver hurtig beskyttelse, men den holder kun i kort tid, normalt få uger eller måneder.

Immunitet er en vigtig del af vores sundhed og evnen til at modstå sygdomme.

Diagnostisk testutrustning är ett samlingsbegrepp för de olika instrument, maskiner och tekniker som används för att utföras diagnostiska tester på patienter inom medicinsk vetenskap. Detta kan omfatta allt från enkla handhållna instrument som stetoskop och blodtrycksmätare till mer avancerade bilddiagnostiska verktyg som röntgenmaskiner, magnetresonanstomografi (MRT) och computed tomography (CT) skanner.

Diagnostisk testutrustning används ofta för att hjälpa läkare och andra vårdpersonal att ställa en diagnos på en patients sjukdom eller skada, genom att mäta, observera och analysera olika fysiologiska parametrar och kroppsvätskor. Exempel på diagnostiska tester som kan utföras med hjälp av testutrustning innefattar blodprover, elektrokardiogram (EKG), lungfunktionstest, ultraljud och röntgenundersökningar.

Sammanfattningsvis är diagnostisk testutrustning ett viktigt verktyg för att fastställa en patients hälsotillstånd och ge den vård som behövs.

Histokompatibilitetsprövning, även känd som HLA-typering eller vävnadskompatibilitetstestning, är en typ av laboratorietest som används inom transplantationsmedicin för att matcha donator och mottagare så väl som möjligt. Detta görs genom att jämföra human leukocyte antigen (HLA) antigener, som är proteiner på ytan av våra celler, mellan båda parter.

HLA-antigener delas upp i olika klasser (A, B, C, DR, DQ och DS), och varje individ har ett unikt HLA-mönster som är ärftligt från sina föräldrar. Genom att jämföra HLA-typerna hos en potentiell donator och mottagare kan läkare fastställa om de är kompatibla eller inte. En bättre match mellan donator och mottagare kan minska risken för avstötningsreaktioner, som kan leda till transplantatets misslyckande.

Bakteriella yttermembranproteiner, också kända som bakteriecellväggsproteiner eller bakteriemembranproteiner, är proteiner som är integrerade i den yttre membranen hos Gram-negativa bakterier och den enda membranen hos Gram-positiva bakterier. Dessa proteiner spelar en viktig roll i bakteriens överlevnad och patogenicitet, genom att vara involverade i processer som cellväxt, celldelning, näringsupptag, sekretion av toxiner och andra virulensfaktorer, samt skydd mot defensiva mekanismer hos värden.

Bakteriella yttermembranproteiner kan vara klassificerade som integrala membranproteiner eller perifera membranproteiner beroende på deras interaktion med membranet. Integrala membranproteiner är kovalent bundna till lipidbilagan i membranet och sträcker sig genom hela membranet, medan perifera membranproteiner är lösliga proteiner som associerar till membranets yta via icke-kovalenta interaktioner.

Exempel på bakteriella yttermembranproteiner inkluderar poriner, som bildar kanaler genom membranet och reglerar transporten av molekyler över membranen, samt autolysiner, enzymer som bryter ned peptidoglykan i cellväggen och bidrar till celldelning och morfologi. Andra exempel är toxinproteiner, som används av patogena bakterier för att infektera värden, och effluxpumpproteiner, som exporterar toxiska substanser från cellen.

Immunfluorescens, indirekt, är en teknik inom immunhistokemi och immuncytochemistry som används för att detektera och lokaliserar specifika antikroppar eller proteinmolekyler i ett preparat, vanligtvis vävnad eller celler.

I den indirekta metoden används två antikroppar istället för en. Först används en primär antikropp som binder specifikt till det målprotein eller antigen du vill undersöka i preparatet. Sedan följs den upp av en sekundär antikropp, som är konjugerad till ett fluorescerande ämne, såsom FITC (fluoresceinisotiditjodtyrosin) eller TRITC (tetrametylrodamin). Den sekundära antikroppen binder till den primära antikroppens Fc-del, vilket ger en starkare fluorescenssignal än om man använder en enda konjugerad primär antikropp.

Den indirekta immunfluorescensmetoden har flera fördelar jämfört med den direkta metoden, bland annat kan den öka sensitiviteten och specificiteten eftersom det finns fler tillgängliga sekundära antikroppar att välja mellan. Dessutom kan samma sekundär antikropp användas för att detektera olika primära antikroppar, vilket kan spara tid och resurser.

'Kolhydrater' er ein samlebetegnelse for organiske stoffer som inneholder kullstoff, brannstoff, oxygen og hydrogen. De er en viktig kilde til energi i menneskers kosthold. Kolhydrater deles vanligvis opp i tre typer: enkeltkolhydrater (som f.eks. glukose og fruktose), dobbeltkolhydrater (som sakkarose, som er sukker) og komplekse kolhydrater (som stivelse og cellulose).

Enkelt- og dobbeltkolhydrater omdannes vanligvis raskt til einkleglukose i kroppen og brukes som brannstoff. Komplekse kolhydrater omdannes langsommere og gir en mer holdbar energileveranse.

Kolhydrater er viktige for å holde blodsukkerne på ein godt nivå, for å gi energi til musklene og hjernen, og for å støtte den gode funksjonen av tarmen.

Lymfangioma är en sällsynt, benign tumör som utvecklas i lymfkärlen. Den kan vara congenital (när den uppstår under fostertiden) eller uppstå senare i livet. Lymfangiomen består av otillräckligt differentierade lymfväggar och kan innehålla klara vätskor eller blod.

Lymfangiomen kan vara lokaliserad till en specifik plats i kroppen, ofta halsen, bröstet eller extremiteterna. I vissa fall kan den vara diffus spridd över en större yta av kroppen. Symptomen kan variera beroende på storleken och platsen på tumören, men de kan inkludera svullnad, smärta, rödness eller ett visst utseende i området där tumören är lokaliserad.

Behandlingen av lymfangiom kan variera beroende på storleken, platsen och symtomen hos patienten. I vissa fall kan observation vara tillräcklig, medan andra fall kan behandlas med operation, laserterapi eller sclerosing injektioner.

Trinitrobensen, ofta förkortat TNB, är en kraftfullt explosiv organisk förening med den kemiska formeln C6H3N3O6. Den består av en bensenring som har tre nitrogruppers (–NO2) substituerade på varsin kolatom.

Trinitrobensen är ett starkt oxidationsmedel och används ofta som en ingrediens i sprängämnen, såsom dynamit och ammunition. Den är mycket känslig för fysiska stötar, värme och friktion, och kan detonera under obehagliga omständigheter. På grund av dessa egenskaper behandlas trinitrobensen alltid med stor försiktighet och hanteras enbart av utbildade experter.

Det är värt att notera att trinitrobensen inte används som ett läkemedel eller i medicinskt sammanhang, så det finns inget medicinskt samband med denna kemiska förening.

Cricetinae er en underfamilie i familien Muridae, som inkluderer hamstere. Der er omkring 20 arter af hamstere, der er udbredt i Europa, Asien og Afrika. Hamstere er små pattedyr med kort hals, store kindpokker og store molarer. De fleste arter har også en bøjet ryggrat og en kort, busket hale.

Hamstere er kendt for deres evne til at gemme føde i kindpokkene og transportere den til deres bo. De fleste arter lever ensomt undtagen når hunnerne har unger. Hamsternes naturlige fjender inkluderer rovdyr, slanger og rovfugle.

Cricetinae-hamstere er ofte holdt som kæledyr på grund af deres lille størrelse, lette pleje og venlige natur. Nogle af de mest populære arter til at holde som kæledyr inkluderer syriske hamster, djungelhamster og roborovski-hamster.

'Reglering av genuttryck' (engelska: gene regulation) refererar till de mekanismer och processer som kontrollerar aktiviteten hos gener, det vill säga när och i vilken omfattning gener ska transkriberas till mRNA och översättas till protein. Detta är en central aspekt av genetisk kontroll och påverkar alla cellulära processer, inklusive celldifferentiering, cellcykelkontroll, apoptos och respons på miljöförändringar.

Regleringen av genuttryck sker på flera olika sätt, både vid transkriptionsnivån (där DNA transkriberas till mRNA) och translationsnivån (där mRNA översätts till protein). Några exempel på mekanismer som kan ingå i regleringen av genuttryck inkluderar:

* Transkriptionsfaktorer: Proteiner som binder till DNA-sekvenser upstream av gener och påverkar initieringen av transkriptionen. De kan aktivera eller inhibera transkriptionen beroende på deras bindningspreferens till DNA.
* Epigenetiska modifieringar: Förändringar i DNA-metylering, histonmodifiering och nukleosomposition som påverkar tillgängligheten av DNA för transkriptionsfaktorer och därmed reglerar genuttrycket.
* MikRNA: Små icke-kodande RNA-molekyler som binder till komplementära sekvenser i mRNA och påverkar stabiliteten eller translationskapaciteten hos dessa molekyler.
* Posttranskriptionella modifieringar: Förändringar av mRNA efter transkriptionen, inklusive 5'-capping, polyadenylering och splicing, som kan påverka stabiliteten, lokaliseringsmönstret eller translationskapaciteten hos mRNA.
* Posttranslationella modifieringar: Förändringar av proteiner efter translationen, inklusive fosforylering, acetylering och ubiquitinering, som kan påverka stabiliteten, aktiviteten eller interaktionsmönstret hos proteiner.

Genom att integrera information från dessa olika regulatoriska nivåer kan celler koordinera genuttrycket och svara på förändringar i intra- och extracellulära signaler. Dessa mekanismer är viktiga för cellulär differentiering, homeostas och patologi.

Medicinskt sett definieras virusförökning som processen där en värdkälla, till exempel en cell, infekteras av ett virus och tvingas producera fler virioner (viruspartiklar). Detta sker genom att virusets genetiskt material integreras eller replikeras inom värddjuret och tvingar den till att producera nya viruspartiklar som sedan friges och kan infektera andra celler.

Virusförökningen är en central del i viruspatogenes, det vill säga sjukdomsprocessen orsakad av ett virus. Förståelsen av denna process har varit viktig för utvecklingen av antivirala läkemedel och vacciner som används för att behandla och förebygga virussjukdomar.

"Bindningsplatser" är ett begrepp inom strukturell biokemi och molekylärbiologi som refererar till de specifika områdena på en molekyl där den binder till en annan. Dessa bindningsplatser kan finnas på proteiner, DNA, RNA eller andra biomolekyler. De består ofta av aminosyrorsekvenser eller nukleotidsekvenser som har förmågan att känna igen och binda till specifika strukturella egenskaper hos en annan molekyl.

I proteiner kan bindningsplatser vara exponerade på proteinytan eller inbäddade i proteinets tredimensionella struktur. De kan vara specialiserade för att binde till små molekyler, joner, andra proteiner, DNA eller RNA. I DNA och RNA kan bindningsplatser bestå av komplementära baspar som möjliggör specifik bindning mellan två komplementära strängar.

Kännedom om bindningsplatser är viktigt inom forskning och medicinsk applikation, eftersom det kan användas för att utveckla läkemedel som binder till specifika proteiner eller andra molekyler i kroppen. Det kan också hjälpa till att förstå hur genuttryck regleras och hur signaleringsvägar fungerar inom celler.

'Komplementproteiner' er ein system av proteiner i kroppen som jobber saman for å beskytte mot infeksjon og skade på kroppens egen celler. Systemet består av over 30 forskjellige proteiner som aktiveres i et koblet kjettsystem når det trues av fremmede stoff, såkalt komplementaktivering.

Det primære målet med komplementaktiveringen er bakterier og andre mikroorganismer, men systemet kan også være involvert i immunresponsen mot egen celler i tilfelle av autoimmune sykdommer eller transplantasjon.

Komplementproteinene har mange forskjellige funksjoner, blant annet:

* Øke inflammasjonsresponsen ved å tiltrakke andre immunceller til området
* Direkte skade bakteriers cellemembran og føre til deres død (lysis)
* Markere bakterier for fagocytos (fagocytmarkering)
* Neutralisere virus ved å forhindre dem i å infisere kroppens celler

I all felleshet bidrar komplementproteinene til en effektiv immunrespons og er viktige for å holde kroppen frisk.

Variabel del av immunglobulin, eller variabla regionen av antikroppar, refererar till de delar av immunoglobulinmolekyler som är varierande och unika för varje specifik antikropp. Den variabla regionen består av två lätta kedjor (VL) och två tunga kedjor (VH), som alla innehåller variabla segment, komplementaritetsdeterminingsregioner (CDR) och framework-regioner. CDR-loops är de mest varierande delarna av den variabla regionen och är direkt involverade i antikroppens bindning till specifika antigener. Den variabla regionen ger immunglobulinet sin förmåga att känna igen och binde till en stor variation av olika antigener, vilket gör det möjligt för immunsystemet att erkänna och bekämpa en mängd olika patogener.

Cell adhesion molecules (CAMs) are a type of protein that play a crucial role in cell-cell and cell-extracellular matrix interactions. They are involved in the formation, maintenance, and disassembly of cell-cell contacts, which are essential for various biological processes such as embryonic development, tissue repair, immune response, and cancer metastasis.

CAMs can be classified into four main families based on their structure and function: immunoglobulin superfamily (IgSF), cadherins, integrins, and selectins. IgSF CAMs are characterized by the presence of immunoglobulin-like domains and include proteins such as neural cell adhesion molecule (NCAM) and intercellular adhesion molecule (ICAM). Cadherins are calcium-dependent adhesion molecules that mediate homophilic interactions between cells and are involved in the formation of adherens junctions. Integrins are heterodimeric transmembrane receptors that bind to extracellular matrix proteins such as collagen, fibronectin, and laminin, and play a role in cell migration, differentiation, and survival. Selectins are a family of lectin-like CAMs that mediate the initial attachment and rolling of leukocytes on endothelial cells during inflammation.

Abnormal regulation or expression of CAMs has been implicated in various diseases such as cancer, autoimmune disorders, and neurological disorders. Therefore, understanding the structure, function, and regulation of CAMs is important for developing novel therapeutic strategies to treat these conditions.

Cell proliferation refers to the process by which cells divide and increase in number. In medicine, cell proliferation is a fundamental biological process that is tightly regulated in the body. However, uncontrolled cell proliferation can lead to the development of various diseases, including cancer. Therefore, understanding the mechanisms that regulate cell proliferation is crucial for developing effective treatments for these conditions.

The process of cell proliferation involves several stages, including:

1. Cell growth and preparation for division (G1 phase)
2. DNA replication (S phase)
3. Preparation for cell division (G2 phase)
4. Cell division (M phase), which includes mitosis (nuclear division) and cytokinesis (cytoplasmic division)

These stages are tightly regulated by various intracellular signaling pathways, as well as external factors such as growth factors and hormones. Dysregulation of these pathways can lead to abnormal cell proliferation and the development of diseases such as cancer.

In summary, cell proliferation is a critical biological process that is tightly regulated in the body. Understanding the mechanisms that control cell proliferation is essential for developing effective treatments for various medical conditions, including cancer.

Immunologiska modeller är matematiska eller datorbaserade representationer av olika aspekter av immunsystemet och dess interaktioner med patogener, såsom virus och bakterier. Dessa modeller används för att simulera och förutsäga hur olika faktorer, som antigenstruktur, cellpopulationer och cytokiner, påverkar immunsvar och sjukdomsförlopp. Immunologiska modeller kan vara mycket enkla, med några få variabler, eller mycket komplexa, med tusentals variabler och icke-linjära interaktioner. De kan användas för att undersöka grundläggande immunologiska principer, testa hypoteser om sjukdomsmekanismer eller utvärdera effektiviteten av olika vacciner och terapeutiska strategier.

Immunoglobulinfragment, eller Immunglobulindel, refererar till de fragment som bildas när ett antikroppsmolekyul (immunoglobulin) splittras upp i två delar av enzymet Papain. Den ena delen kallas Fab-framdel (Fragment antigenbindningsdel), och den andra delen kallas Fc-bakdel (Fragment crystallizabel del). Fab-fragmentet innehåller den aktiva sidan som binder till antigenet, medan Fc-fragmentet har en struktur som gör det möjligt för immunoglobulinerna att interagera med andra celler i immunförsvaret.

Lektiner är proteiner eller glykoproteiner som förekommer naturligt i många levande organismer, inklusive växter, djur och mikroorganismer. De har förmågan att binda specifikt till kolhydrater på cellytan hos andra celler. Lektinernas funktion kan variera beroende på vilket organism de kommer ifrån, men de kan exempelvis spela en roll i immunförsvaret, blodkoaguleringen och celldelningen.

I vissa fall kan lektiner också ha toxiska effekter på människor och djur. När vi ätter vissa typer av växter eller frön som innehåller höga nivåer av lektiner, kan det leda till symptom som magkramper, diarré och i värsta fall även andningssvårigheter. Därför rekommenderas det att tillaga vissa sorters frön och bönor noggrant innan de ätas, för att neutralisera lektinerna och minska risken för biverkningar.

HLA-B51 antigen är ett genetiskt markerat protein som förekommer på ytan av vissa individer celler, framförallt på ytan av vita blodceller som leukocyter. Det tillhör gruppen HLA (Human Leukocyte Antigens) klass I-antigen som är viktiga för immunsystemet eftersom de hjälper kroppen att skilja självceller från främmande celler och bekämpa infektioner.

HLA-B51 antigen är specifikt associerat med en särskild form av autoimmun sjukdom som kallas Behçets sjukdom, även känd som Morbus Behçet. Denna sjukdom orsakar inflammation i olika delar av kroppen och kan leda till symptom som sår i munnen och på huden, ögoninflammation, ledinflammation och andra besvär. Även om det finns en stark association mellan HLA-B51 antigen och Behçets sjukdom är inte alla personer med HLA-B51 antigen drabbade av sjukdomen och inte alla personer med Behçets sjukdom har HLA-B51 antigen.

HLA-B52 är ett protein på ytan av vissa celler i kroppen, som hör till gruppen HLA (Human Leukocyte Antigen)-antigener. Dessa antigener spelar en viktig roll för kroppens immunförsvar, eftersom de hjälper kroppen att skilja på egna celler och främmande celler, såsom virusinfekterade celler eller cancerceller.

Specifikt är HLA-B52 ett av många olika subtyper av HLA-B-antigener. Det förekommer hos en viss andel av befolkningen och kan variera beroende på etnicitet. I vissa fall har individers kroppar en tendens att reagera på HLA-B52-proteinet som om det vore ett främmande ämne, vilket kan leda till autoimmuna sjukdomar eller överkänslighetsreaktioner.

Det är värt att notera att förekomsten av specifika HLA-antigener kan variera mellan olika populationer och kan ha en genetisk komponent. Dessutom kan förekomsten av vissa HLA-antigener vara relaterad till särskilda sjukdomar eller reaktioner på vissa läkemedel.

En malariavaccin är ett vaccin som utvecklats för att förhindra malaria, en infektionssjukdom som orsakas av parasiter i släktet Plasmodium och som huvudsakligen sprids via myggor. Vaccinet fungerar genom att stimulera immunförsvaret hos den vaccinerade personen att utveckla en immunrespons mot specifika proteiner på ytan av Plasmodium-parasiten, vilket gör det svårare för parasiten att infektera röda blodkroppar och orsaka sjukdom.

Det finns idag inga godkända malariavaccin på marknaden, men flera kandidater befinner sig i olika faser av utveckling och kliniska prövningar. De flesta av de aktuella vaccinkandidaterna riktar in sig på att ge skydd mot den vanligaste malariasmittan, Plasmodium falciparum.

En lymfocytkultur, blandad (MxC), är en laboratoriemetod där man odlar och analyserar olika slags vita blodkroppar, eller lymfocyter, tillsammans i ett prov. Lymfocyterna är en del av vårt immunförsvar och hjälper till att försvara oss mot infektioner och sjukdomar.

I en blandad lymfocytkultur inkluderas ofta både T-lymfocyter och B-lymfocyter, två viktiga typer av vita blodkroppar som har olika funktioner i immunförsvaret. Genom att odla och analysera lymfocyterna tillsammans kan forskare och kliniker studera deras interaktioner och respons på olika stimuli, till exempel infektionsagenter eller substanser som påverkar immunsystemet.

Detta kan vara användbart inom flera områden, till exempel vid forskning kring immunologi, diagnostisering och monitorering av sjukdomar som berör immunsystemet, samt utveckling och testning av nya läkemedel och vacciner.

"Second-look"-kirurgi är en term inom kirurgin som refererar till ett andra operationstillfälle där kirurgen undersöker om en tidigare operation har haft den önskade effekten och om det behövs görs ytterligare ingrepp. Detta kan exempelvis användas inom cancervård där syftet är att upptäcka eventuell cancerrekomst eller spridning i ett tidigt skede, så att ytterligare behandling kan ges innan sjukdomen har haft en chans att fortgå.

Definitionen från National Cancer Institute (NCI) är: "A second surgical procedure performed after cancer surgery to determine the success of the initial operation and to treat any remaining disease."

CD57 är ett proteiner som finns på ytan av vissa vita blodceller, särskilt naturliga killer (NK)-celler och en del typer av T-celler. CD57 används som en markör för att identifiera dessa celler inom immunologin.

CD57-antigen definieras som ett ytprotein som kodas av genen CD57, även känd som HNK-1 eller Leu-7. Det är en typ av sockerbindande protein som hör till Ig superfamiljen och deltar i cell-cell-kontakter och signaltransduktion.

CD57 har varit föremål för forskning inom områden som autoimmuna sjukdomar, infektionssjukdomar och cancer, eftersom CD57+ NK-celler och T-celler kan ha en speciell funktion i dessa tillstånd. Emellertid är det inte klart huruvida mätning av CD57-antigenet har någon klinisk betydelse eller kan användas som ett prognostiskt eller prediktivt verktyg inom medicinen.

Lymfocytsamarbete, även känt som immun cell samverkan, är ett samarbete mellan olika typer av lymfocyter, som B-celler och T-celler, för att koordinera en effektiv immunrespons mot främmande ämnen, såsom patogener och cancerceller. Detta samarbete innebär att olika typer av lymfocyter kommunicerar med varandra och andra celler i immunsystemet genom att utbyta signalsubstanser, som cytokiner och kemokiner, för att koordinera deras funktioner.

T-celler, särskilt CD4+ T-hjälparceller, spelar en central roll i lymfocytsamarbetet genom att aktivera och reglera andra immunceller, inklusive B-celler, cytotoxiska T-celler och makrofager. När en T-cell binds till ett antigenpresenterande celler (APC), som dendritceller eller makrofager, aktiveras den och börjar sekretera cytokiner som attraherar och aktiverar andra immunceller till platsen för infektionen.

B-celler är också viktiga i lymfocytsamarbetet genom att producera antikroppar, proteiner som binder till specifika antigener på patogener och hjälper till att neutralisera eller eliminera dem. Aktiverade CD4+ T-hjälparceller kan stimulera B-celler att differensiera till plasmaceller, som producerar stora mängder av antikroppar, och memory B-celler, som ger immunitet mot framtida infektioner med samma patogen.

I allmänhet är lymfocytsamarbetet en nödvändig del av ett effektivt immunsvar och några störningar i detta samarbete kan leda till autoimmunitet, cancer eller infektionssjukdomar.

Autoimmunitet är ett tillstånd där individens immunförsvar felaktigt identifierar och attackerar egna kroppsegna celler, vävnader eller organ. Detta sker när immunsystemets T-celler och B-celler inte kan skilja på främmande ämnen (antigen) och kroppsegna strukturer, vilket leder till produktion av autoantikroppar och aktivering av inflammatoriska processer. Autoimmuna sjukdomar kan vara lokaliserade till en viss del av kroppen eller vara systemiska och påverka flera olika organ. Symptomen och allvarlighetsgraden varierar beroende på vilken typ av autoimmun sjukdom det rör sig om. Behandlingen av autoimmuna sjukdomar inriktas ofta på undertrycka eller modifiera immunförsvaret för att reducera inflammation och skada på kroppsegna vävnader.

'Coccidioides' är ett släkte av svampar som tillhör delgruppen skålsvampar (Ascomycota). Släktet innehåller två arter, C. immitis och C. posadasii, som orsakar en allvarlig lunginfektion hos människor och andra djur, känd som coccidioidomycos eller Valley fever.

Svamparna förekommer naturligt i torra och sandiga områden i sydvästra USA, Mexiko och Central- och Sydamerika. Sporer sprids vanligtvis genom luften när markstörningar sker, till exempel vid byggnation, jordbruk eller naturkatastrofer som jordbävningar.

Infektionen uppstår när en person andas in sporerna och de når lungorna. Hos vissa individer kan det leda till en allvarlig infektion med symtom som hosta, feber, trötthet, viktförlust och svullnad i lymfkörtlar. I sällsynta fall kan infektionen spridas utanför lungorna och orsaka allvarliga komplikationer.

I-blodgruppssystem är ett av 35 kända blodgruppssystem hos människor, och det styrs av ABO-transfusionsserologins komplementära system. I-systemet består av två antigener, I och i, som är proteiner på ytan av röda blodkroppar. Antigen I är den vanligaste varianten hos människor och återfinns hos cirka 80% av befolkningen, medan antigen i är sällsyntare och återfinns hos cirka 2% av befolkningen.

Blodgruppen I/i definieras utifrån närvaron eller frånvaron av antigen I på röda blodkroppar. Om individen har antigen I på sina röda blodkroppar, kallas de för typ I-individer, och om individen saknar antigen I på sina röda blodkroppar, kallas de för typ i-individer.

Det är viktigt att ta hänsyn till I-systemet vid blodtransfusioner eftersom mottagaren kan ha en immunreaktion mot donatorns antigen I om de har olika typer av I-antigener. Dessa reaktioner kan vara milda eller allvarliga, beroende på individens immunrespons och hur mycket antigen som transfunderats.

I allmänhet behöver man inte ta hänsyn till I-systemet vid vanliga blodtransfusioner eftersom det är ovanligt att en mottagare har antikroppar mot I-antigener, men i vissa fall kan det vara nödvändigt att matcha donatorn och mottagaren utifrån deras I-system.

"Sekundær immunisering", även känt som "anamnestisk respons" eller "bilstämpelsereaktion", är ett ökat svar på en ytterligare exponering för ett antigen hos en individ som redan har utvecklat primär immunitet mot det aktiva antigenet genom en tidigare exponering eller vaccination.

Vid den sekundära immuniseringen produceras en starkare och snabbare immunologisk respons, vilket innebär att kroppen kan bekämpa infektionen mycket effektivare än vid den första exponeringen. Detta beror på att B-lymfocyter och T-lymfocyter som överlevt från den primära immunresponsen snabbt aktiveras och differensieras till antikroppsproducerande plasmaceller och effektiva cytotoxiska T-celler.

Sekundär immunisering är en viktig del av vaccinationsprogram, eftersom det möjliggör långvarig immunitet mot specifika sjukdomar genom att ge skydd under en längre tidsperiod än vad som kan uppnås med en enda dos av ett vaccine.

CD31, också känt som Platelet Endothelial Cell Adhesion Molecule 1 (PECAM-1), är ett transmembranprotein som uttrycks på endotelceller, plateletter och vissa typer av vita blodceller, inklusive monocyter, granulocytter och aktiverade T-lymfocyter. Det fungerar som en adhesionsmolekyl och är involverat i cell-till-cellinteraktioner, signaltransduktion och leukocyttrafik. CD31-antigenet är ett mål för immunologisk detektion och undersökning inom forskning och klinisk diagnostik.

Tumörstadieindelning, eller tumörgradering, är ett system för att bedöma hur aggressivt en tumör växer och om den sprider sig snabbt eller inte. Det hjälper läkare att bestämma prognosen och behandling för cancerpatienter. Det finns olika typer av tumörstadieindelningar, men de flesta använder sig av några gemensamma principer:

1. Cellulär differentiering: Här bedöms hur lika de cancersatta cellerna är jämfört med normala celler i samma typ av vävnad. Om cellerna ser mycket lika ut, betyder det att tumören har en högre differentiering och är mindre aggressiv. Om cellerna istället ser mycket olika ut jämfört med normala celler, betyder det att tumören har en lägre differentiering och är mer aggressiv.
2. Mitos (celldelning): Här räknas antalet mitoser per tio högkraftsmikroskopiska fält (HPF). En högre frekvens av mitoser visar på en snabbväxande tumör och en högre grad av malignitet.
3. Cellynukleär atypi: Här bedöms storleken, formen och läget på cellkärnan. Om cellkärnorna är oregelbundna i storlek och form, och om de är placerade nära cellytan, visar det på en högre grad av malignitet.
4. Nekros (död vävnad): Här letas efter nekrotisk vävnad inuti tumören. Om det finns nekros, visar det på en snabbväxande tumör och en högre grad av malignitet.

Dessa faktorer tas alla samman för att ge en tumör ett stadium och en grad. Det är viktigt att notera att olika cancertyper kan ha olika system för tumörstaging och -gradering, så det är alltid viktigt att konsultera en läkare eller specialist för att få rätt information om en specifik cancertyp.

Cell migration is the movement of cells from one location to another within an organism. It is a fundamental process in the development, homeostasis, and repair of tissues in multicellular organisms. Cell migration involves several steps, including cell polarization, protrusion of the leading edge, adhesion to the extracellular matrix, and contraction of the cell body.

Cell migration inhibition or cell migration hampering refers to the prevention or disruption of this process. This can occur through various mechanisms, such as:

1. Inhibition of cytoskeletal dynamics: The cytoskeleton is a network of protein filaments that provide structural support and enable cell movement. Drugs that target actin polymerization or microtubule dynamics can inhibit cell migration by preventing the formation of protrusions at the leading edge of the cell.
2. Inhibition of integrin function: Integrins are transmembrane receptors that mediate adhesion to the extracellular matrix. Blocking integrin function can prevent cells from attaching and migrating on a substrate.
3. Inhibition of signaling pathways: Cell migration is regulated by various intracellular signaling pathways, including those involving Rho GTPases, MAP kinases, and PI3 kinase. Inhibiting these pathways can disrupt cell migration.
4. Physical barriers: The extracellular matrix or other cells can form physical barriers that prevent cell migration. For example, the basement membrane is a layer of extracellular matrix that separates epithelial cells from the underlying connective tissue and acts as a barrier to cell migration.

Cell migration inhibition has therapeutic potential in various diseases, including cancer, where inhibiting the invasive and metastatic properties of cancer cells can improve patient outcomes. However, it is important to consider that cell migration is also essential for normal physiological processes, so any therapy targeting cell migration must be specific to the disease context.

Chemical precipitation är en process inom kemi där ett lösligt ämne omvandlas till ett olösligt through a chemical reaction. This can occur when two ions in a solution react together to form a solid, which then falls out of solution as a precipitate. The reaction is often initiated by changing the conditions of the solution, such as pH, temperature, or concentration, which allows the previously soluble ions to come together and form an insoluble compound.

In a medical context, chemical precipitation may be used in diagnostic tests or therapeutic interventions. For example, certain chemicals may be added to a patient's urine sample to precipitate out any excess proteins, allowing for the measurement of protein levels in the urine and helping to diagnose kidney disease. Similarly, chemical precipitation may be used in the treatment of poisoning or overdose, where specific chemicals are administered to bind to and precipitate out harmful substances, making them easier to remove from the body through filtration or other means.

Affinitetskromatografi är en metod inom biokemi och molekylärbiologi för att renodla, identifiera eller purifiera proteiner, peptider, nukleinsyror eller andra bioaktiva molekyler baserat på deras specifika bindning till en annan molekyl, kallad ligand.

I affinitetskromatografi är liganden kovalent bunden till ett fast material, såsom agaros, silica eller magnetiska partiklar. När en lösning av den målade molekylen passerar genom kolonnen med liganden kommer den att binda till liganden om de har affinitet till varandra. Övriga icke-bindande molekyler kommer att fortsätta att flöda igenom och skiljas från den målade molekylen.

Efter att ha tvättat bort ospecificerad bindning kan den målade molekylen elueras (avskiljas) från kolonnen genom att ändra pH, saltkoncentration eller temperatur, eller genom att tillsätta en konkurrerande ligand.

Affinitetskromatografi är en mycket selektiv metod för molekyler som har hög affinitet till varandra och kan ge mycket ren produkt i ett enda steg.

I medicinsk kontext, betyder "får" ofta ett litet djur som tillhör fågelgruppen Artiodactyla och är släkt med skepp oxdjur. Fårets vetenskapliga namn är Ovis aries och det har varit domesticerat av människan i tusentals år för att producera ull, kött, skinn och milkprodukter. Fåret är också viktigt inom jordbruket som gräsätare och kan hjälpa till att bevara landskapet genom att beta bort överväxten.

Ibland kan "får" även användas i medicinsk kontext för att beskriva en mängd små, rundade strukturer som liknar ett får, men detta är ovanligt.

Tjocktarmstumörer (Coloncancer) är en typ av cancer som utgår från celler i tjocktarmen. Det kan vara polypen eller oregelbundet växande celler i tjocktarmens slemhinna som utvecklas till cancertumörer. Tjocktarmscancern är en av de vanligaste formerna av cancer i industrialiserade länder och drabbar ofta äldre personer över 50 år. Riskfaktorer för att utveckla tjocktarmscancer innefattar bland annat ålder, rökning, fetma, fysisk inaktivitet, låg fiber- och hög fettrik diet, personlig eller familjär historia av polyp eller cancer i tjocktarmen. Symptomen på tjocktarmscancer kan vara blödningar från anus, förstoppning, diarré, buksmärtor, viktminskning och trötthet. Behandlingen består ofta av kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi beroende på cancerstadiet och allmänt tillstånd hos patienten.

MHC klasse I-gener, eller major histocompatibility complex class I-antigen, är ett membranbundet protein som uttrycks på cellernas yta i de flesta däggdjursceller. Det har en central roll i det adaptiva immunförsvaret genom att presentera endogena peptider för cytotoxiska T-lymfocyter (CTL). MHC klasse I-molekyler består av tre komponenter: en transmembrana proteinbunden heavy chain, en lätt kedja som kallas beta2-mikroglobulin och ett kort peptidfragment bundet i en grov mellan heavy chain och beta2-mikroglobulin.

Peptider som presenteras av MHC klasse I-gener är vanligtvis uppståndna från intracellulärt degraderade proteiner, såsom virusproteiner eller cancerceller. När en CTL känner igen ett antigenpresenterat på en MHC klasse I-molekyl aktiveras den och kan därefter eliminera den infekterade cellen eller tumörcellerna.

Det finns tre huvudsakliga genetiska subtyper av MHC klasse I-gener hos människor, vilka kallas HLA-A, HLA-B och HLA-C. Varje individ har två varianter av var och en av dessa gener, som är ärftligt. Dessa genvarianter bidrar till den höga graden av polymorfism hos MHC klasse I-gener, vilket gör det svårt för patogener att undvika upptäckt av immunförsvaret.

"DNA-primers" är en medicinsk term som refererar till små, syntetiska eller naturliga, ensträngade DNA-molekyler som används för att initiera och stödja DNA-syntesen under processer som PCR (polymeraskedjereaktion), sekvensering och kloning. DNA-primers binder specifikt till en komplementär sekvens i mål-DNA:t och fungerar som en startpunkt för DNA-polymerasen, det enzym som kopierar DNA-sekvensen. Primern är vanligtvis några tiotals baspar lång och är designad för att vara komplementär till den specifika sekvensen i mål-DNA:t där syntesen ska initieras.

I'm sorry for any confusion, but "Makrofag-1-antigen" is not a widely recognized or established medical term in the field of immunology. It seems like it might be a combination of terms referring to "macrophages," which are a type of white blood cell that engulfs and destroys foreign substances, and "antigens," which are substances (usually proteins) on the surface of cells, or particles that can cause an immune response. However, without more context, it's difficult to provide a precise definition for this term.

It's possible that there might be some confusion with the term "M1 macrophages," which refers to a specific activation state of macrophages characterized by their production of pro-inflammatory cytokines and their ability to kill intracellular pathogens. However, I would recommend consulting the original source or context in which this term was used to determine its precise meaning.

CD18 (eller CD18 molekylärt identifieringsnamn: ITGAM) är ett integrin-protein som förekommer på ytan hos vita blodkroppar, särskilt neutrofila granulocyter och monocyter. Det bildar tillsammans med CD11b (eller CD11b/ITGAM) komplexet MAC-1 (eller CR3), som är involverat i adhesion, migration och fagocytos av neutrofila granulocyter. CD18-antigen betecknar därför vanligtvis detta proteins existens på cellens yta. Defekter i CD18-gener kan leda till olika former av immunbrist, såsom Leukocytadhäsionsdefekt (LAD) typ 1.

Hepatit A-antigen är ett proteinet som förekommer på ytan av hepatit A-virus. Det kan detekteras i blodet hos en person som är infekterad med hepatit A-virus och används för att diagnostisera akut hepatit A-infektion. Hepatit A-antigen förekommer också i avföringen hos en infekterad person, och det kan användas för att påvisa smitta i populationer eller i miljöprover. Det finns två typer av hepatit A-antigen:

1. Hepatit A-viruskapsidantigen (HAA): Detta är strukturellt proteinet som bildar viruskapsiden och kan detekteras i serum under den akuta fasen av infektionen.
2. IgM-hepatit A-antikroppar: Dessa är antikroppar som produceras av immunsystemet i respons på hepatit A-infektion och kan detekteras i serum under den akuta fasen av infektionen.

Det är värt att notera att när en person har blivit immun mot hepatit A-virus (genom vaccinering eller genom att ha haft sjukdomen) kommer de inte att ha aktiva HAA i sin kropp, men de kommer fortfarande att ha IgG-hepatit A-antikroppar som visar på deras immunitet.

Bakteriegifter, också kända som bakterietoxiner, är skadliga substanser som produceras och utsöndras av bakterier. De kan orsaka sjukdomar och skador på celler och vävnader hos människor och djur. Bakteriegifter kan vara exotoxiner eller endotoxiner. Exotoxiner är proteiner som produceras av bakterier och kan diffundera ut från bakteriecellen och orsaka skada på näraliggande celler. Endotoxiner däremot är en del av bakteriens yttre membran och frisätts när bakterien dör eller delas.

Exotoxiner kan delas in i olika kategorier baserat på deras mekanism av verkan, till exempel neurotoxiner som skadar nervceller, cytotoxiner som skadar cellmembranet och enterotoxiner som orsakar mag-tarmsymptom.

Bakteriegifter kan leda till allvarliga sjukdomar som botulism, difteri, stelkramp, matförgiftning och andra infektionssjukdomar. Vissa bakteriegifter kan också orsaka autoimmuna reaktioner och allergier hos människor.

Adoptive immunotherapy is a type of cancer treatment that involves the transfer of immune cells from a donor (typically the patient themselves) into the patient's body to help fight cancer. The immune cells used in adoptive immunotherapy are often T-cells, which are a type of white blood cell that plays a central role in the body's immune response.

In adoptive T-cell therapy, T-cells are first collected from the patient's blood and then genetically modified in a laboratory to recognize and target specific cancer cells. The modified T-cells are then expanded in number in the lab before being infused back into the patient's body. Once inside the patient's body, the modified T-cells can seek out and destroy cancer cells that express the targeted antigen.

Adoptive immunotherapy has shown promise as a treatment for some types of cancer, particularly blood cancers such as leukemia and lymphoma. However, more research is needed to fully understand its potential benefits and risks, and to determine which patients are most likely to benefit from this type of therapy.

Latexagglutinationstest (LAT) är en typ av immunologisk tester som används för att snabbt och kvalitativt detektera och identifiera antigen-antikropp-reaktioner. Testet bygger på principen att latexpartiklar belagda med specifika antikroppar, om de kommer i kontakt med motsvarande antigen, kommer att aggregera eller flockas tillsammans. Denna agglutination kan ses med blotta ögat som en synlig klump eller matta av latexpartiklar.

I klinisk kontext används Latexagglutinationstest ofta för att diagnostisera infektionssjukdomar, särskilt bakteriella infektioner, genom att upptäcka antigenet hos bakterier som exempelvis E. coli O157:H7, Salmonella och Streptococcus pneumoniae. Det kan också användas för att detektera autoantikroppar i autoimmuna sjukdomar som exempelvis systemisk lupus erythematosus (SLE) och reumatoid artrit.

Sjukdomsförlopp definieras inom medicinen som den kliniska utvecklingen och tiden från att en sjukdom uppstår till dess att den har löpt sitt fulla skepp, det vill säga från sjukdomens början via diagnostisering, behandling och eventuell komplikation till slutet när individen är återställd eller avlidit. Sjukdomsförloppet kan delas in i tre faser: akut, subakut och kronisk. Under akutfasen uppstår sjukdomen plötsligt och symtomen är ofta allvarliga. I subakuta fasen minskar symtomen men sjukdomen är fortfarande pågående, medan i kroniska fasen kan symtomen vara konstanta under en längre tidsperiod eller återkommande.

Hemagglutination är en biologisk reaktion där röda blodkroppar (erytrocyter) fäster sig till varandra och formar klumpar, ofta orsakat av en infektionsagent som virus eller bakterier. Detta sker på grund av att agenten har en yta som kan binda till specifika sockerstrukturer (antigener) på ytan av blodkropparna.

Denna reaktion kan observeras i ett laboratorietest, där en lösning av röda blodkroppar blandas med en prob som innehåller en misstänkt infektionsagent. Om hemagglutination sker, indikerar det att agenten är närvarande och kan vara orsaken till sjukdomen.

En neutraliseringstest (neutralization test) är en typ av laboratorietest som används för att mäta den förmåga som ett specifikt antikroppar-serum har att neutralisera (i huvudsak) virus. Testet mäter hur mycket serum som behövs för att reducera eller eliminera en given virusslagets förmåga att infektera celler.

Under testförfarandet blandas serumprover med en känd koncentration av virus, och sedan exponeras denna blandning för en kultur av celler som virus normalt skulle kunna infektera. Efter en viss inkubationstid undersöks cellkulturen för tecken på infektion, till exempel cytopatisk effekt (CPE).

Om serumprovet har en hög koncentration av neutraliserande antikroppar kommer detta att minska eller eliminera virusslagets förmåga att orsaka CPE i cellkulturen. Testresultatet uttrycks som den högsta serumkoncentrationen som behövs för att neutralisera 50% av viruspartiklarna (NC50).

Neutralisationstester används ofta inom forskning och diagnostik, till exempel vid utveckling av vacciner eller för att fastställa immunitet hos en individ efter en infektion eller vaccinering.

'Streptococcus' er en slags bakterie som tilhører familien Streptococcaceae. Disse bakterier er gram-positive, kokkoidformede (runde) og ofte forekommer i par eller kæder. Der findes mange forskellige arter af Streptococcus, herunder nogle som kan forårsage infektioner hos mennesker, såsom streptokokkerne A, B, C og G. Disse arter kan forårsage en række forskellige sygdomme, herunder halsbetændelse, lungebetændelse, impetigo (en hudinfektion) og rheumatisk feber. Andre arter af Streptococcus, såsom S. pneumoniae, kan forårsage lungebetændelse og meningitis.

Medicinskt sett betyder löslighet förmågan hos en substans att upplösas i ett visst medium, vanligtvis en vätska som vatten. Lösligheten mäts ofta i koncentrationer, till exempel i tals units per volym unit (t.ex., milligram/milliliter) eller i procent.

Det finns olika grader av löslighet, inklusive fullständigt löslig, delvis löslig och nästan obetydligt löslig. En substans som är fullständigt löslig upplösas fullständigt i lösningsmedlet, medan en substans som är delvis löslig endast upplöses delvis. En substans som är nästan obetydligt löslig upplöses i mycket begränsad omfattning i lösningsmedlet.

Lösligheten av en substans kan påverkas av flera faktorer, inklusive temperaturen, pH-värdet och koncentrationen av andra substanser i lösningsmedlet. Vissa substanser kan också bilda särskilda former av lösningar, såsom kolloider eller emulsioner.

'Tumörrecidiv, lokalt' refererer til at en tidligere behandlet cancer vendrer tilbage i nærheden af den oprindelige tumorlokalisation. Dette sker som regel indenfor to år efter den oprindelige behandling, og det er et tegn på at cancerbehandlingen ikke har været fuldstændigt effektivt i at fjerne alle cancercellerne.

Lokale recidiver kan ofte behandles lokalt med kirurgi, stråleterapi eller andre former for lokal behandling, afhængig af cancertypen og hvorvidt patienten har haft en tidligere behandling. Men selvom en lokal recidiv kan behandles, øger det stadig risikoen for at canceren spredes til andre dele af kroppen (metastaser). Derfor er det vigtigt at have regelmæssige kontroller efter en kræftbehandling for at opdage og behandle eventuelle recidiver tidligt.

En peptidvaccin är en typ av vaccin som innehåller små proteinkedjor (peptider) som är kemiskt bundna till ett transportprotein, vanligtvis ett protein som heter "kristalliseringsproteinet av bakteriofagen Qβ" eller KLH. Peptidvacciner stimulerar immunsystemet att producera en specifik immunrespons mot de peptider som ingår i vaccinet. Dessa peptider är ofta delar av virus- eller bakterieproteiner och kan vara specifika för en viss sjukdom eller patogen. När immunsystemet sedan stöter på dessa peptider igen, till exempel under en infektion, kommer det att ha en snabbare och starkare respons mot den aktuella sjukdomen eller patogenen. Peptidvacciner används idag inom medicinen för att behandla cancer och andra sjukdomar där specifika proteiner spelar en viktig roll i sjukdomens uppkomst eller progression.

Det Duffy-blodgruppsystemet är ett av de mindre kända blodgruppsystemen och innehåller två huvudvarianter, Fy(a+b–) och Fy(a–b+). Det regleras av genen ABO (även känd som FY) på kromosom 1.

Duffy-antigenet är ett protein som finns på ytan av röda blodkroppar och fungerar som en receptor för malariaplasmodier, särskilt Plasmodium vivax. När en individ blir smittad med P. vivax kan parasiten binda till Duffy-antigenet och invadera röda blodkroppar.

Individer som är Fy(a–b+) saknar både Fya- och Fyb-antigenet på ytan av sina röda blodkroppar, vilket gör dem resistenta mot infektion med P. vivax. Detta beror på en mutation i genen ABO som förhindrar produktionen av Duffy-antigenet.

Det är värt att notera att det finns andra faktorer som kan påverka en persons susceptibilitet till malaria, såsom immunitet och andra genetiska faktorer.

En virusvaccin är ett preventivt medicinskt preparat som utformats för att ge immunitet mot specifika infektionssjukdomar orsakade av olika typer av virus. Vaccinerna fungerar genom att stimulera kroppens immunförsvar att producera en respons mot ett specifikt virus, så att om individen senare exponeras för samma virus kan deras immunsystem snabbt och effektivt bekämpa det och förhindra sjukdom.

Virusvacciner kan tillverkas på olika sätt beroende på vilken typ av virus de är riktade mot. Några exempel på metoder för att framställa virusvacciner innefattar:

1. Att använda levande, avsvagnade (dvs. försvagade) virus som inte orsakar sjukdom men fortfarande kan stimulera immunförsvaret.
2. Att använda döda viruspartiklar som inte kan replikeras eller orsaka sjukdom, men som ändå kan framkalla en immunrespons.
3. Att använda delar av viruset, såsom proteiner eller andra antigener, för att stimulera immunsvaret. Dessa delar kallas subuniteter och kan till exempel framställas genom bioteknologiska metoder.
4. Genetisk vaccinering (eller DNA-vaccinering) där en del av virusets genetiskt material injiceras för att stimulera immunsvaret.

Exempel på vanliga virusvacciner inkluderar de som skyddar mot influensa, mässling, röda hund, pockor och zostervaksin (som ger immunitet mot både kylande sjuka och gurtis). Det är viktigt att notera att virusvacciner kan ha olika effektivitet och säkerhet beroende på individuella faktorer, såsom ålder, hälsa och immunförsvar.

Proteiner (eller proteinmolekyler) är stora, komplexa molekyler som består av aminosyror som kedjas samman i en specifik sekvens. Proteiner bygger upp och utgör en väsentlig del av alla levande cellers struktur och funktion. De utför viktiga funktioner såsom att underlätta kroppens tillväxt och reparation, reglera processer i cellen, skydda organismen från främmande ämnen som t.ex. virus och bakterier samt hjälpa till vid transport av andra molekyler inom kroppen. Proteiner kan ha en mycket varierad struktur och form beroende på deras funktion, och de kan indelas i olika klasser baserat på deras specifika egenskaper och roller inom cellen.

'Lungor' (plural av 'lunga') är de organ i kroppen som hjälper till att andas. De två lungorna finns i bröstkorgen och är omgivna av revben, muskler och hud. Lungornas främsta funktion är att ta emot luft från luftvägarna, syreta den inandade luften och släppa ut koldioxid vid utandning.

Lungorna består av ett komplext nätverk av luftvägar, blodkärl och alveoler (luftsäckar), som möjliggör gasutbyte mellan luften och blodet. Alveolerna är mycket tunna vävnader som tillåter syre att diffundera in i blodomloppet och koldioxid att diffundera ut.

Lungorna är också involverade i andra funktioner, såsom röstproduktion och immunförsvar.

I medicinen kan "signalomvandling" definieras som den process där celler eller molekyler omvandlar inkommande signaler till en biologisk respons. Detta sker ofta genom en kaskad av reaktioner, där en initial signal aktiverar en receptor, som sedan aktiverar andra molekyler i en signalkedja. Den slutliga responsen kan vara en genetisk aktivering eller enzymatisk aktivitet, beroende på vilken typ av cell och signal som är inblandad. Signalomvandling är en central mekanism för cellkommunikation och koordinering av cellulära processer som tillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

"Knockout mus" är en typ av genetiskt modifierade möss som saknar en viss gen som normalt finns i deras kroppar. Denna gen inaktiveras eller "knockas ut" med hjälp av tekniker som ger forskare möjlighet att studera funktionen hos den specifika genen och hur den påverkar olika fysiologiska processer i kroppen. Detta kan vara användbart för att undersöka samband mellan genetiska faktorer och sjukdomar, läkemedelsverkan och biologiska processer.

Regulatoriska T-lymfocyter (Tregs) är en typ av vit blodcell (leukcyt) som hör till undergruppen av CD4+ T-celler och har en viktig roll i att modulera immunresponsen. De hjälper till att kontrollera aktivering och differentiering av andra immunceller för att förhindra överdriven immunreaktivitet och autoimmunitet.

Tregs producerar typ 1-tillväxtfaktor (TGF-β) och interleukin-10 (IL-10), som hjälper till att dämpa aktivering av andra immunceller, samtidigt som de kan direkt inhibera aktiviteten hos andra T-celler genom kontaktmediatorer. Dessa celler är viktiga för att upprätthålla homeostas i det immuna systemet och förhindra autoimmuna sjukdomar, men de kan också undertrycka effektiv antitumörimmunitet.

I medicinska sammanhang studeras regulatoriska T-lymfocyter intensivt för att utveckla nya terapeutiska strategier för att behandla autoimmuna sjukdomar, transplantationsrejektion och cancer.

I medical terms, "kycklingar" refererar vanligtvis till unga hönsdjur som är under 21 veckor gamla. De är mindre än vuxna höns och har vanligen en lägre andel kött på kroppen jämfört med äldre djur. Kycklingar är en populär matvara i många delar av världen, och deras kött är känt för sin låga fetthalt och höga proteinhalt.

Jag antar att du söker en medicinsk definition av "protozoavaccin". Protozoavaccin är ett vaccine som utvecklats för att ge immunitet mot infektioner orsakade av protozoer, en grupp encelliga eukaryota mikroorganismer. Dessa vacciner är ofta designade för att stimulera kroppens immunförsvar att producera specifika antikroppar eller cellmedierad immunitet mot protozoer som orsakar sjukdomar, såsom malaria och toxoplasmos. Vaccinet kan innehålla hela dödade protozoer, delar av protozoer eller specifika proteiner från protozoerna. Syftet med ett protozoavaccin är att förhindra sjukdom eller minska dess allvarlighet och komplikationer.

Den menstruationscykeln är den regelbunda fysiologiska process som genomgår äggstockarna och slidan hos kvinnor av fertil framtid. Den består av ett antal faser, inklusive menstruationen, follicelutvecklingen, ovulationen och lutealfasen. Cykeln styrs av hormonella signaler och varar vanligtvis mellan 21 och 35 dagar. Under menstruationsfasen förlorar kvinnan ungefär 30-80 ml blod, sliddet skiljs från väggarna i livmodern och en ny slidrelinj bildas under de kommande faserna. Menstruationscykeln är viktig för reproduktionen eftersom den möjliggör befruktning genom att släppa loss ett ägg från äggstocken var 28:e dag (i en genomsnittlig cykel) och preparerar slidan för möjlig befruktning.

"Transformed cell line" er en betegnelse for en cellelinje, der er undergået en artificiel genetisk ændring, ofte gennem anvendelse af virus, retrovirus eller andre typer plasmidvektorer. Denne ændring resulterer i at cellen får en forandret genetisk makeup, der kan give den nye egenskaber, såsom ureguleret vækst, ændret differentiering eller øget sekretion af bestemte proteiner. Transformerede cellelinjer anvendes ofte i forskning, herunder i studier af cellevækst, signaltransduktion, proteinproduktion og cancerbiologi.

Tumörtransplantation refererar till en teknik inom forskning där tumörceller från en individ transplanteras till en annan individ, ofta en mus eller annat djur, med syfte att studera cancerutvecklingen och testa olika behandlingsstrategier. Den mottagande individen är vanligtvis immunbristig, det vill säga har ett undertryckt immunförsvar, för att förhindra avstötning av de transplanterade tumörcellerna. Detta metod kan användas för att skapa en standardiserad modell för cancerforskning och utveckling av nya terapier.

Interleukin-4 (IL-4) er ein cytokine som spiller en viktig rolle innenfor immunsystemet og inflammasjonen. Det produseres av flere forskjellige typer av celler, blant annet T-hjelperceller, mastceller og basofile celler. IL-4 har mange funksjoner, men er særlig kjent for sin rolle i stimuleringen av B-cellers differensiasjon og antibassekretorisk aktivitet, samt for sin inngang i differentieringen av T-hjelperceller til en type kalt TH2-celler. Disse cellene er viktige for å regulere immunresponsen mot parasittiske organismer og allergiske reaksjoner. IL-4 kan også ha anti-inflammatoriske effekter og spille en rolle i heileprosessen.

'Hud' er det største organet i menneskelig kropp og utgjør en barriere mellom kroppen og ytre verden. Det er komplett med blodkar, svedkjertler, nerve-ende, hårfolikler og immunforsvarsmekanismer. Huden har mange funksjoner, inkludert beskyttelse av kroppen fra skader, regulering av varme og fugtighet, vitamin D syntese og sanseinntrykk som berør, smerte, varme og kulde. Det er også viktig for psykisk velbefindende og estetisk utseende. Huden kan deles opp i to hovedgrupper: tykk hud (eller keratiniseret epitel) som inkluderer håret, negler og tennene, og tynn hud (eller ikke-keratiniserte epiteler), som inkluderer skinn, slimhinner og de indre overflater av kroppen.

'Serum' er definert som den klare, gullaktige delen av blodet etter at det har koagulert og de festende bestanddelene har fjernet seg. Serum inneholder noen vitaminer, mineraler, hormoner, lysosomer, antibakterielle proteiner og avstøvingsprodukter fra cellemetabolisme. Det er ofte brukt i medisinske tester for å måle forskjellige stoffer som kolesterol, glukose, elektrolyttbalanse, leverfunksjon og nivået av bestemte proteiner. Serum kan også bli brukt i diagnostisk testing for infeksjoner og autoimmune lidelser.

Medicinskt sett betyder "lever" det nästa största organet i kroppen och har flera viktiga funktioner. Här är en kort medicinsk definition:

Levern (latin: hepar) är ett vitalt, multipel fungerande organsystem som utför en rad metaboliska, exkretoriska, syntetiska och homeostatiska funktioner. Den primära funktionen av levern är att filtrera blodet från skadliga substanser, producera gallan för fettdigestion och bryta ned proteiner, kolhydrater och fetter. Levern innehåller också miljarder celler, kända som hepatocyter, som är involverade i protein-, kolhydrat- och lipidmetabolism, lagring av glykogen, syntes av kolesterol, produktion av kloningfaktorer och andra hormoner samt bortrening av exogena och endogena toxiner.

ROC-kurvanalys, eller Receiver Operating Characteristic Curve-analys, är en statistisk metod som används för att utvärdera prestandan hos en binär klassificerare (ett system som avgör om ett objekt tillhör en viss kategori eller inte) genom att jämföra sannolikheten för att korrekt klassificera positiva och negativa exempel. Kurvan visar sambandet mellan sensitiviteten (den sanna positutiva andelen, även kallat recall) och specificiteten (den sanna negativa andelen) för olika tröskelvärden på klassificerarens utdata. Genom att analysera ROC-kurvan kan man avgöra optimala tröskelvärden och jämföra prestandan hos olika klassificerare.

Tubulinmodulatorer är en grupp av läkemedel som påverkar tubulinet, ett protein som spelar en viktig roll i cellens skelett och i celldelning. Tubulinmodulatorer kan störa den normala funktionen hos tubulin, vilket kan leda till att cellerna inte kan dela sig normalt eller dödas.

Det finns två huvudsakliga typer av tubulinmodulatorer:

1. Mikrotubuli-stabiliserande läkemedel: Dessa läkemedel stabiliserar mikrotubuli, vilket förhindrar celldelning och kan leda till celldöd. Exempel på mikrotubuli-stabiliserande läkemedel inkluderar taxaner som paclitaxel och docetaxel, samt vinkelproteinbindare som laulimalide och peloruside A.
2. Mikrotubuli-avslappnande läkemedel: Dessa läkemedel destabiliserar mikrotubuli, vilket också förhindrar celldelning och kan leda till celldöd. Exempel på mikrotubuli-avslappnande läkemedel inkluderar kolchicin, vinblastin och vincristin.

Tubulinmodulatorer används ofta som cancerläkemedel eftersom de kan störa celldelningen hos cancerceller och därmed förhindra att tumörer växer eller sprider sig. De kan också användas för att behandla andra sjukdomar, till exempel autoimmuna sjukdomar och inflammatoriska tillstånd.

Natural killer (NK) cells are a type of white blood cell in the human body that play a crucial role in the immune system's response to viral infections and cancer. They are called "natural killers" because they have the ability to recognize and destroy abnormal cells, such as infected or cancerous cells, without the need for prior activation or sensitization.

NK cells are part of the innate immune system, which means they provide a rapid but nonspecific response to threats. They can identify abnormal cells through the recognition of specific markers on their surface that indicate cellular stress or transformation. Once NK cells recognize an abnormal cell, they release cytotoxic granules containing proteins like perforin and granzymes, which create pores in the target cell's membrane and induce apoptosis (programmed cell death).

NK cells also secrete cytokines, such as interferon-gamma (IFN-γ), that help coordinate the immune response by recruiting other immune cells to the site of infection or inflammation. Overall, natural killer cells are an essential component of the human immune system, providing a critical defense mechanism against various diseases and disorders.

Ficoll är ett varumärke för en typ av syntetiska polysackarider som används inom laboratoriemedicin, speciellt vid separation och rening av celler. Ficoll-produkter består av mycket stora, lättlösliga molekyler med neutral laddning och en unik struktur av alternerande glukos- och epimersackarider (förgreningar).

På grund av deras storlek och laddningsfördelning bildar Ficollmolekyler i vatten en gradientisk densitet som kan användas för att separera celler med olika densiteter, till exempel olika typer av vita blodkroppar. Denna metod kallas för Ficoll-gradientcentrifugering och är vanlig inom forskning och diagnostik.

I korthet, Ficoll är ett varumärke för en typ av syntetiska polysackarider som används för att skapa gradientiska densiteter i centrifugering, vilket gör det möjligt att separera celler med olika densiteter.

'Normalvärden' är ett begrepp inom laboratoriemedicin och diagnostik som refererar till ett normalt intervall eller ett referensintervall för ett visst laboratorieresultat, baserat på populationen som studerats. Normalvärdena representerar de värden som ligger inom det normala omfånget och används som en guide för att tolka patientens laboratorieresultat i förhållande till den genomsnittliga populationen.

Det är viktigt att notera att normalvärden kan variera beroende på ålder, kön, ras, hälsostatus och andra faktorer. Dessa värden fastställs genom att mäta ett laboratorieparametern hos en stor grupp friska individer (referenspopulationen) och sedan beräkna statistiska gränser för det normala intervallet, oftast som medelvärde ± två standardavvikelser.

Det är också viktigt att komma ihåg att ett laboratorieresultat som faller utanför det normala intervall inte alltid innebär sjukdom eller patologi, och tvärt om kan ett resultat som ligger inom det normala intervall inte utesluta en viss diagnos. Laboratorietester används ofta tillsammans med kliniska bedömningar, symptom och andra diagnostiska tester för att ställa en diagnos eller övervaka en patients hälsotillstånd.

"Benmärg" er en direkte oversatt betegnelse for "bone marrow", som er den bløde, fedet væv som findes i midten af store knogler i kroppen. Benmærket producerer forskellige typer celler, herunder røde blodceller (erythrocyter), hvide blodceller (leukocytter) og blodplader (trombocyter). Disse celler er vigtige for at transportere ilt rundt i kroppen, bekæmpe infektioner og stoppe blødninger. Benmærket er også en del af det immunsystem, da det producerer hvide blodceller, som hjælper med at forsvare kroppen mod sygdomme og infektioner.

Lymfoid leukemi (eller lymfocytær leukemi) er en type blodkreft som karter til de maligne (kræftsky) forandringer i de hvide blodlegemer kendt som lymfocyter. Lymfocyter er en del af kroppens immunforsvar, og normale lymfocyter cirkulerer rundt i blodet og patruljerer throughout lymphatiske system for at beskytte mod infektioner.

I lymfoid leukemi bliver der imidlertid dannet for mange immature og funktionsdygtige lymfocyter, som derefter akkumulerer i blodet, knoglevæv og lymfatiske væv. Disse celler forstyrrer normalt blodets produktion og funktion, hvilket kan føre til anemisi, infektioner, blødninger og andre komplikationer.

Der findes to hovedtyper af lymfoid leukemi: B-cells leukemi og T-cells leukemi, der er opkaldt efter de to typer lymfocyter, som de angriber. Begge typer kan være akutte (hurtigt udviklende) eller kroniske (langsomt udviklende), afhængigt af hvor hurtigt sygdommen skrider frem og hvordan cellerne ser ud under mikroskopi.

Symptomer på lymfoid leukemi kan inkludere træthed, svimmelhed, feber, nattesved, vægttab, svulmede lymfeknuder, infektioner, blødninger og pleteunder udtalt blålige prikker under huden. Behandlingen af lymfoid leukemi kan inkludere kemoterapi, stråleterapi, stamcelletransplantation og måske immunterapeutiske behandlingsmuligheder som monoklonale antistoffer eller CAR-T-cellterapi.

Th1-celler, eller CD4+ T-hjälpceller av typ 1, är en undergrupp av T-hjälpceller som producerar specifika typer av cytokiner, vilket gör att de spelar en viktig roll i cellmedierad immunitet. De aktiveras av antigenpresenterande celler och svarar genom att producera cytokiner såsom IFN-γ, TNF-α och IL-2, som främjar celldödlighet, inflammation och aktivering av andra immunceller. Th1-svaret är viktigt för att bekämpa intracellulära patogener såsom virus och intracellulära bakterier.

Cellkärneproteiner är proteiner som finns i cellkärnan och utför olika funktioner där. De kan delas in i flera kategorier baserat på deras funktion, såsom strukturella protein som bildar kärnans cytoskelett och lamina, regulatoriska proteiner som kontrollerar genuttryck och replikation, och enzymproteiner som katalyserar reaktioner inne i cellkärnan. Cellkärneproteinerna är viktiga för celldelning, genreglering, signaltransduktion och andra cellulära processer.

'Bacillus anthracis' är en bakterie som orsakar sjukdomen anthrax, även känd som mjältbrandsjuka. Bakterien är strikt aerob, asporbildande och Gram-positiv. Den förekommer naturligt i jordmånen och kan infektera djur, särskilt herbivorer som nötkreatur, får och hästar. Människor kan smittas genom kontakt med infekterade djur eller deras produkter, såsom ull eller hud. Anthrax kan vara dödlig om det inte behandlas i tid, men antibiotika och andra behandlingar är effektiva om de ges tidigt. Bioterrorism har använts för att sprida anthrax till människor genom post, vilket orsakade en allvarlig hälsokris i USA år 2001.

Jag är glad att hjälpa till!

"Vävnadspeptidantigen" (engelska: "tissue peptide antigen") är ett mycket brett begrepp som kan omfatta olika typer av proteiner eller peptider som finns i olika vävnader i kroppen och som kan utgöra antigener, det vill säga molekyler som kan aktivera immunsystemet att svara på.

Exempel på sådana vävnadspeptidantigen inkluderar proteiner som finns i cellmembranet eller cellytan, som kan utsöndras och presenteras för immunsystemet under normala förhållanden eller under sjukdomstillstånd som cancer. När immunsystemet upptäcker dessa antigen kan det utveckla en immunrespons, vilket innebär att producera antikroppar och aktivera celler som attackerar och förstör de celler som bär på antigenet.

Det är värt att notera att begreppet "vävnadspeptidantigen" kan användas i olika sammanhang och kan ha något olika betydelser beroende på kontexten.

Immunsuppression refererar till ett läge där individens immunförsvar är nedsatt eller undertryckt. Detta kan orsakas av sjukdomar, läkemedel eller andra faktorer. Immunsuppression kan öka risken för infektioner och onkologiska tillstånd eftersom kroppens förmåga att bekämpa främmande ämnen som bakterier, virus och cancerceller är nedsatt.

Det finns två huvudsakliga typer av immunsuppression: primär och sekundär. Primär immunsuppression orsakas av en medfött eller förvärvad defekt i det immunförsvar som gör individen mer känslig för infektioner och andra sjukdomar. Sekundär immunsuppression orsakas av externt introducerade faktorer, såsom läkemedel eller sjukdomar, som undertrycker det immuna systemet.

Läkemedel som används för att undertrycka det immuna systemet kallas ofta immunosuppressiva läkemedel och används vanligen efter transplantationer för att förhindra avstötning av den transplanterade organen. Dessa läkemedel kan också användas för att behandla autoimmuna sjukdomar, där det immuna systemet attackerar kroppens egna celler eller vävnader.

'Slida' er ein begrep i medisin som refererer til den ytre, beskyttende barriren mellom kroppens innekjøtt og omgivende verden. Slidan består av to hovedkomponenter: huden og de slimhinner som liner de internale overflater i kroppen, så som i munn, nasalhule, øyene, urinblåsan og tarmen.

Huden er det største organet i kroppen og fungerer som en barrier mot bakterier, vira, gifter og fysisk skade. Den hjelper også med å regulere kroppens temperatur og forhindre vannforlust. Huden inneholder sinnene for berøring, varme og kald, som er viktige for å oppfatte stimuli fra omgivelsene.

De internale slimhinner i kroppen er også viktige for å beskytte kroppen mot skade og infeksjon. De inneholder sekreterte sleimelegger som hjelper med å fange og avlevere bakterier, vira og andre frammedlere av sykdom. Disse slimhinnene er også viktige for å lette pasasje av luft og mat gjennom kroppen.

I tarmen er slidan spesielt viktig for den digestive funksjonen, der den sekreterer enzymer som hjelper med nedbryting av mat og absorbsjon av næringsstoffer. Slidan i tarmen inneholder også et rikt mikrobiom av bakterier som er viktige for helse og funksjon.

"Fall-kontrollstudie" är en epidemiologisk studietyp där syftet är att undersöka samband mellan en utsatthet (exempelvis en viss beteendefaktor eller exponering) och ett sjukdomsfall. Studien jämför personer med sjukdomen (kallade "fall") med personer som inte har sjukdomen (kallade "kontroller"). Genom att jämföra dessa två grupper kan man se om det finns några skillnader mellan dem vad gäller utsattheten.

Det är viktigt att kontrollgruppen är så lik fallgruppen som möjligt, förutom sjukdomen, för att studien ska ge tillförlitliga resultat. Kontrollerna väljs ofta från samma population som fallen och matchas efter demografiska faktorer som ålder, kön och socioekonomisk status.

Fall-kontrollstudier är användbara när det är svårt att identifiera en representativ grupp av icke-sjuka personer i förväg, till exempel vid sällsynta sjukdomar eller då sjukdomen har lång inkubationstid. Dessa studier kan ge ett snabbt och kostnadseffektivt svar på frågor om orsakssamband mellan en utsatthet och ett sjukdomsfall.