CXCL12, även känt som stromal cell-derived factor 1 (SDF-1), är ett chemokin, det vill säga ett protein som fungerar som kemisk signalmolekyl involverad i cellyttorientering, migration och aktivering av immunceller. CXCL12 binder till sin receptor, CXCR4, och spelar en viktig roll inom hematopoiesen (blodbildningen), immunförsvaret, neurogenesen och angiogenesen (kärlväxt). Det är också involverat i cancerutveckling och metastasering.
CXCL13 (C-X-C motif chemokine ligand 13) är ett protein som fungerar som en kemotaktisk attraktant för vita blodkroppar, särskilt B-celler och T-celler. Det produceras av olika celltyper under inflammatoriska eller immuna respons och spelar en viktig roll i att rekrytera dessa immunceller till områden där ett immunsvar behövs, exempelvis vid infektioner eller autoimmuna sjukdomar.
CXCL10, även känt som IP-10 (Interferon gamma-inducerad protein 10), är ett litet signalsubstanser som tillhör gruppen cytokiner och kemokiner. Det produceras av flera olika celltyper, inklusive fibroblaster, endotelceller och leukocyter, i respons på interferon gamma-signaler. CXCL10 fungerar som en kemotaxisk faktor för att attrahera och aktivera specifika vita blodkroppar, särskilt T-lymfocyty och natural killer-celler, till områden av inflammation eller skada. Detta hjälper till att koordinera immunförsvarets respons mot infektioner och cancer.
CXCL6 är en kemokin som binder till receptorn CXCR1 och/eller CXCR2 och spelar en roll i inflammation och immunförsvar, särskilt inom neutrofiler recruitning till inflammerade områden.
CXCL11, även känt som interferon-inducerat T-cellattraktant protein (IP-10), är ett litet signalsubstanser molekyl (cytokin) som tillhör CXC-kemokinfamiljen. Det produceras av flera olika celltyper, inklusive fibroblaster, endotelceller och leukocyter, i respons på interferon-gamma-stimulering. CXCL11 binder till och aktiverar CXCR3-receptorn på T-hjälparceller, cytotoxiska T-celler och naturliga killer (NK)-celler, vilket resulterar i cellulär kemotaxi och rekrytering av dessa immunceller till inflammationsfokaler. Detta gör CXCL11-kemokinen till en viktig regulator av immunresponsen under olika patologiska tillstånd, såsom infektioner och cancer.
CXCL1 (C-X-C motif chemokine ligand 1) är ett protein som fungerar som en kemotaxisk attraktant för neutrofila granulocyter, en typ av vita blodkroppar inblandade i inflammation och immunförsvar. Det produceras av olika celltyper, inklusive monocyter, makrofager och endotelceller, som svar på till exempel infektion eller skada. CXCL1 binder till sin receptor, CXCR2, för att leda neutrofilernas migration till inflammationsområdet.
CXCL9, även känt som monokinas inducerad durchlättlighetstaktisk protein 9 (MIG), är ett litet signalsubstanser som tillhör chemokinfamiljen och spelar en viktig roll i immunförsvaret. Det produceras av olika celltyper, inklusive aktiverade T-celler och fibroblaster, i respons på interferon-gamma (IFN-γ). CXCL9 fungerar som ett kemotaktiskt attractant för specifika vita blodkroppar, framför allt T-celler som uttrycker CXCR3-receptorn. Dess främsta funktion är att rekrytera och samla inimmunförsvarsceller till inflammationsområdena i kroppen för att bekämpa infektioner eller skada.
En grupp kemokiner med cysteinpar åtskilda av en annan aminosyra. CXC-kemokiner är kemoattrahenter för neutrofiler, men inte monocyter.
Cellyteglykoproteiner som binder till kemokiner och sålunda förmedlar vandring av proinflammatoriska molekyler. Receptorerna ingår i den "seven-transmembrane"-G-proteinbundna receptorfamiljen. Precis som kemokinerna själva, kan receptorerna indelas i åtminstone tre strukturella grenar: CR, CCR och CXCR, beroende på variationer i ett gemensamt cysteinmotiv.
CXCR-receptorer, eller C-X-C chemokine receptorer, är en typ av G-proteinkopplade receptorer som binder till specifika chemokiner, små signalsubstanser som attraherar och aktiverar vita blodkroppar under inflammation och immunförsvar. Dessa receptorer spelar en viktig roll i cellkommunikation och signalering inom det immunologiska systemet och är involverade i flera fysiologiska processer såsom cellytt-tillväxt, migration, differentiering och angiogenes. Dysfunktion eller abnorma nivåer av CXCR-receptorer har visats korrelera med olika sjukdomstillstånd, inklusive cancer, autoimmuna sjukdomar och infektionssjukdomar.
CXCL5, även känt som ENA-78 (epithelial neutrophil activating peptide-78), är ett cytokin och en kemokin som tillhör CXC-familjen. Det produceras av flera olika celltyper, inklusive epitelceller, endotelceller och fibroblaster, i respons på inflammatoriska stimuli såsom bakterieinfektion eller skada. CXCL5 fungerar som ett kemotaxisk signalmolekyl för neutrofila granulocyter, det vill säga det attraherar och rekryterar neutrofiler till inflammationsområdet för att hjälpa till att bekämpa infektion eller reparera skada.
CXCR4-receptorer är en typ av G-protein-kopplade receptor som binder till det specifika kemokinet proteinet CXCL12, även känt som stromal cell-derived factor 1 (SDF-1). Dessa receptorer spelar en viktig roll i cellulär signalering och är involverade i en rad fysiologiska processer såsom hematopoies, immunförsvar, organutveckling och neurogen. På grund av deras betydelse i cancercellers migration och överlevnad har CXCR4-receptorerna blivit ett intressant mål för att utveckla terapeutiska strategier inom onkologi.
CXCR3-receptorerna är en typ av G protein-kopplade receptor som binder till specifika kemokiner, däribland CXCL9, CXCL10 och CXCL11. Dessa receptorer spelar en viktig roll inom immunsystemet och är involverade i inflammation och immunförsvarets celullära respons mot infektioner och cancer. De aktiveras av deras respektive ligander och sätter igång en signaltransduktion som leder till cellulär migration, proliferation och cytokinproduktion. CXCR3-receptorerna har också visat sig vara involverade i patologiska processer såsom autoimmuna sjukdomar och cancer.
En klass av förinflammatoriska cytokiner som har förmågan att dra till sig och aktivera leukocyter. De kan delas in i åtminstone tre strukturella grenar: C (C-kemokiner), CC (CC-kemokiner) och CXC (CX C-kemokiner), på grundval av variationer i ett gemensamt cysteinmotiv.
CCL5, även känt som RANTES (Regulated upon Activation, Normal T-cell Expressed and Secreted), är en kemokin som spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att attrahera och aktivera olika typer av vita blodkroppar till områden med inflammation eller infektion. CCL5 binder till specifika receptorer på cellmembranet, vilket initierar en signaltransduktionsväg som leder till cellens kemotaxis (rörelse) och aktivering. Detta gör att CCL5 är involverat i flera fysiologiska processer, såsom immunförsvaret mot infektioner, uppkomsten av autoimmuna sjukdomar och cancerutvecklingen.
CXCR5-receptorer är en typ av receptor som binder till kemotaktiska gradientsignaler, vilket leder till migration och positionering av immunceller, särskilt B-celler, in i sekundära lymfoida organ såsom lymfknutar och mjälte. Dessa receptorer spelar därför en viktig roll i adaptiva immunsvar.
Lågaffinitetsreceptorer för interleukin-8 på neutrofiler, monocyter, basofiler och T-celler. Dessa receptorer binder även GRO och NAP-2.
CCL2, även känt som monocyte chemoattractant protein-1 (MCP-1), är en typ av cytokin som tillhör chemokinfamiljen och spelar en viktig roll i inflammationen och immunförsvaret. CCL2 är en liten signalsubstans som frisätts från olika celltyper, inklusive endotelceller, makrofager och fibroblaster, vid skada eller infektion. Det fungerar som ett kemotaktiskt attractant för monocyter och andra immunceller till inflammationsområdet, vilket hjälper till att koordinera den lokala immunresponsen.
CXCL2 är en kemokin som tillhör CXC-subfamiljen och verkar som ett attractant för neutrofila granulocyter, vilket innebär att den rekryterar dessa celler till områden med inflammation eller skada. Den binder till G-proteinkopplade receptorn CXCR2 på neutrofilernas yta och aktiverar därmed en signalsignalväg som leder till cellens migration till inflammationsfokalpunkten. CXCL2 uttrycks av olika celltyper, inklusive epitelceller, endotelceller och leukocyter, vid olika patologiska tillstånd såsom infektion, cancer och autoimmuna sjukdomar.
CCL21 (C-C motif chemokine ligand 21) är en kemokin som spelar en viktig roll inom immunförsvaret, särskilt när det gäller att reglera migration och positionering av olika typer av vita blodceller, framför allt dendritiska celler och T-lymfocyter. CCL21 attraherar dessa celler till sekundära lymfoida organ, där de kan delta i immunresponsen mot infektioner och andra främmande ämnen. CCL21 binder till sin receptor, CCR7, för att utöva sina funktioner. Den produceras naturligt i lymfnoder och Peyers platta i tarmen.
Leukocyters rörelse som svar på en koncentrationsförhöjning av ett ämne eller immunologiska reaktionsprodukter.
CCL4, också känt som MIP-1β (Macrophage Inflammatory Protein-1β), är en kemokin som spelar en viktig roll inom immunförsvaret. Det är en liten signalprotein som frisätts av olika celler, till exempel aktiverade T-celler och monocyter, under inflammatoriska förhållanden. CCL4 attraherar andra vita blodkroppar, särskilt granulocyter och T-celler, till området där det frisätts, vilket underlättar cellernas rekrytering och koordinerade respons mot infektion eller skada.
Cellers förflyttning från en plats till en annan.
CCL22-chemokinen, också känd som Macrophage-derived chemokine (MDC), är en typ av cytokin som attraherar specifika vita blodkroppar, i synnerhet T-celler, till områden i kroppen där inflammation eller immunrespons behövs. CCL22-chemokinen binder till CCR4-receptorn på T-celler och attraherar därmed aktiverade Th2-celler och regulatoriska T-celler (Tregs) till inflammationsfokalpunkterna.
CCL3, även känt som Macrophage Inflammatory Protein 1-alpha (MIP-1α), är en typ av cytokin som tillhör gruppen CC-chemokiner. Det är en liten signalsubstans som frisätts av olika celltyper, särskilt inflammatoriska celler, vid immunförsvarets respons på infektion eller skada. CCL3 fungerar genom att binda till specifika receptorer på vissa vita blodceller, såsom neutrofila granulocyter och aktiverade T-celler, och attrahera dem till området där frisättningen har inträffat. Detta process är en del av den inflammatoriska responsen som hjälper till att eliminera patogener och underlätta läkning.
Chemokine CCL17, also known as TARC (Thymus and Activation-Regulated Chemokine), is a small signaling protein involved in the immune system's response to inflammation. It selectively attracts specific types of immune cells, such as Th2 lymphocytes and regulatory T cells, to sites of inflammation or tissue damage, playing a crucial role in the pathogenesis of several inflammatory and allergic diseases.
Scavenger receptors are a class of membrane-bound receptors found on the surface of various cell types, including immune cells and endothelial cells. They play a crucial role in recognizing and clearing damaged or modified self-molecules, as well as foreign substances such as pathogens and apoptotic cells, from the body.
Chemokine C-C motif ligand 19 (CCL19) is a protein involved in the immune system's response to infection or injury. It is a type of chemokine, which is a small signaling molecule that directs the movement of immune cells to sites of inflammation or infection in the body. CCL19 specifically attracts and activates certain types of white blood cells, including T cells and dendritic cells, helping to coordinate the immune response. It does this by binding to a receptor called CCR7 on the surface of these cells. CCL19 is produced by a variety of cells, including dendritic cells, macrophages, and endothelial cells, and is involved in the development and maintenance of lymphoid tissue, such as lymph nodes and the spleen.
CX3CL1, även känt som fractalkine, är en kemokin som binder till receptorn CX3CR1 och spelar en roll i immunförsvaret genom att reglera migration och adhesion av olika celltyper, särskilt dendritiska celler och T-celler.
En grupp kemokiner med angränsande cysteiner som verkar som attrahenter för lymfocyter, monocyter, eosinofiler och basofiler, men inte neutrofiler.
Ett cytokin som aktiverar neutrofiler och attraherar neutrofiler och T-lymfocyter. Det frisätts av flera olika celltyper, bl a monocyter, makrofager, T-lymfocyter, fibroblaster, endotelceller, samt keratinocyter genom inflammatorisk stimulering. IL-8 är en medlem av superfamiljen beta-tromboglobuliner och strukturellt besläktad med trombocytfaktor 4.
Ringföreningar med andra atomer än kol i kärnorna.
Cellers eller organismers dragning till eller rörelse bort från en ökande koncentration av ett ämne.
"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används inom forskning. De är så kallade inbredda möss, vilket betyder att de har en mycket konsekvent genetisk bakgrund eftersom de härstammar från en enda individ och har förökat sig genom systerskötsel under många generationer. Detta gör att deras egenskaper är väldigt repeterbara, vilket är användbart inom experimentell forskning. C57BL-stammen är känd för sin robusta hälsa och långa livslängd jämfört med andra mössstammar. De används ofta inom olika områden av biomedicinsk forskning, till exempel cancer-, neurologi- och immunologiforskning.
'Trombocytfaktor 4' (TF4 eller CXCL4) är ett protein som huvudsakligen produceras och utsöndras av trombocyter (blodplättar) under aktivering, och fungerar som en kemotaxisk attraktant för granulocytyper, monocytyter och T-celler till skadeområdet. TF4 har också förmåga att påverka blodkoagulationen genom att interagera med fibrinogen och hämma fibrinolysen.
CCL7, även känt som monocyte chemotactic protein 3 (MCP-3), är ett citokin som tillhör CC-klassen av kemokiner. Det produceras främst av fibroblaster, endotelceller och immunceller, och fungerar som en kemotaxisk signal för att attrahera och aktivera monocyter/makrofager till områden med inflammation eller skada.
CCL20-chemokinen, också känd som MIP-3α (Macrophage Inflammatory Protein-3α), är en liten proteinmolekyl som fungerar som chemoattraktant för vissa vita blodceller, särskilt T-lymfocyter och dendritceller. Den binder till och aktiverar CCR6-receptorn på cellmembranet hos målcellerna, vilket leder till cellernas migration till inflammationsområdet där CCL20 är utsöndrat. CCL20-chemokinen spelar en viktig roll i immunförsvaret och har också visats deltaga i patologiska processer vid autoimmuna sjukdomar och cancer.
Celler som drivs fram in vitro i odlingsmedia som främjar deras tillväxt. Odlade celler används bl a för studier av utveckling, morfologi, metaboliska, fysiologiska och genetiska processer.
Ett CCL11-chemokin, även känt som eotaxin-1, är ett protein som tillhör chemokinfamiljen och spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att attrahera specifika vita blodkroppar (eosinofiler) till områden med inflammation eller infektion.
Chemokine CCL1, även känt som I-309, är en liten proteinsignalmolekyl som binder till och aktiverar specifika receptorer på cellmembranet hos vissa vita blodceller, särskilt T-lymfocyter och monocyter. Denna kemokin spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att underlätta migrationen av dessa celler till inflammationsfyllda områden i kroppen för att hjälpa till att bekämpa infektioner och underhålla homeostas.
Neutrophil infiltration refers to the movement and accumulation of neutrophils, a type of white blood cell, into a specific tissue or organ in response to inflammation or infection. This process is part of the body's immune response and helps to eliminate pathogens and damaged cells from the site of injury or infection. However, excessive or persistent neutrophil infiltration can also contribute to tissue damage and chronic inflammation, leading to various diseases and conditions.
I en enkel mening kan 'signalomvandling' inom medicin definieras som processen där celler konverterar inkommande signaler, ofta i form av hormoner, neurotransmittorer eller tillväxtfaktorer, till intracellulära svar genom en kaskad av biokemiska händelser. Detta kan leda till aktivering eller inhibitering av vissa cellulära funktioner och är en central mekanism i cellkommunikationen och regleringen av cellulär homeostas.
CCL27-chemokinen, också känd som cutanell T-cells attraherande chemokin 3 (CTACK), är en liten proteinmolekyl involverad i immunresponsen och inflammationen. Den hör till CC-subfamiljen av chemokiner och är specifikt uttryckt i höga nivåer i huden, där den spelar en viktig roll i att attrahera och rekrytera T-celler till huden för att underhålla homeostas och koordinera immunresponsen mot patogener.
Musstammar, hos vars individer vissa gener inaktiverats, eller slagits ut. Utslagningen åstadkoms genom att man med hjälp av rekombinant DNA-teknik ändrar den normala DNA-sekvensen hos den gen som är föremål för studier, för att förhindra syntes av normala genprodukter. Klonade celler med lyckad DNA-förändring injiceras sedan i musembryon för framställning av chimärer. De chimära mössen avlas därefter för att ge en stam där alla celler i varje mus innehåller den brutna genen. Knockout-möss används i experimentella djurmodeller av sjukdomar och för att klarlägga geners funktioner.
I en enkel medicinsk definition kan 'uppreglering' (aktivering) syfta på den process där en cell, ett enzym eller ett signalsystem ökar sin aktivitet eller verkan i organismen. Detta sker ofta som svar på olika inre eller yttre signaler och kan vara en del av normala fysiologiska processer eller en patofysiologisk process vid sjukdom. Exempelvis kan uppgifter om cellskador, infektioner eller hormonella signalsystem aktivera genuttryck och proteinsyntes som leder till uppreglering av vissa proteiner eller signalvägar för att hantera dessa situationer.
En mätteknik som utnyttjar en maskin för att göra, bearbeta och presentera en eller fler mätningar på enstaka celler ur en cellsuspension. Cellerna färgas vanligen med något fluorescent färgämne som är specifikt för de cellkomponenter som undersöks, t ex DNA, och fluorescensen hos varje cell mäts då den snabbt passerar aktiveringsstrålen (laser eller kvicksilverlampa). Fluorescensen ger ett kvantitativt mått på olika biokemiska och biofysiska egenskaper hos cellen, och utgör även en grund för cellsortering. Andra mätbara optiska parametrar är bl a ljusabsorption och ljusspridning, varav den senare kan användas för mätning av cellstorlek, form, täthet, kornighet och färgupptagning.
I en enkel mening kan CCR2-receptorer definieras som en typ av receptor som finns på ytan av vissa celler inom det immunologiska systemet, särskilt på monocyter och makrofager. Dessa receptorer binder till specifika kemiska signalsubstanser, kallade chemokiner, i synnerhet CCL2 (även känd som MCP-1), vilket leder till cellsignalering och aktivering av olika cellulära svar, inklusive celldifferentiering, migration och inflammation.
I en enkel medicinsk definition är CCR1-receptorer en typ av receptor som tillhör superfamiljen av G-proteinkopplade receptorer (GPCR). De aktiveras av specifika kemiska signalsubstanser, kända som chemokiner, och spelar en viktig roll i immunresponsen och inflammationen. CCR1-receptorn är involverad i cellulär processer som migration, adhesion och aktivering av olika celltyper, inklusive leukocyter (vita blodkroppar). Dysfunktion eller onormal regulering av CCR1-receptorer kan vara associerade med olika sjukdomstillstånd som autoimmuna sjukdomar och inflammatoriska tillstånd.
"RNA (Ribonucleic acid) är ett ensträngat nucleotidmolekylt som fungerar som genetisk budbärare i celler, transportierande genetisk information från DNA till ribosomer under protein syntesprocessen."
CCR5-receptorer är en typ av proteiner som förekommer på ytan av vissa vita blodceller, särskilt T-celler och monocyter. De fungerar som ko-receptorer tillsammans med CD4-receptorn för att möjliggöra infektion av cellen av HIV, det virus som orsakar AIDS. CCR5-receptorerna binder specifikt till ett protein på HIV:s yta, gp120, och hjälper viruset att tränga in i cellen. En genetisk variant av CCR5-receptorn, delta32, som orsakar en delvis defekt receptor, ger motståndskraft mot HIV-infektion eftersom HIV inte kan använda denna variant för att tränga in i cellen.
CCL8, även känt som monocyte chemotactic protein 2 (MCP-2), är ett citokin som tillhör CC-klassen av kemokiner och spelar en viktig roll i immunresponsen. Det produceras främst av aktiverade T-celler, fibroblaster och endotelceller, och fungerar som ett starkt kemotaxis signalsubstans för monocyter/makrofager, dendritceller och naturliga killer-celler till områden med inflammation eller skada. CCL8 binder till G-proteinkopplade receptorn CCR1, CCR2 och CCR5 på målcellernas yta, vilket initierar en signalkaskad som leder till cellulär migration och aktivering av immunceller.
Proteiner utan antikroppsfunktion som utsöndras av inflammatoriska leukocyter och vissa icke-leukocytiska celler och som verkar som intercellulära mediatorer. De skiljer sig från vanliga hormoner genom att de produceras av ett flertal vävnads- eller celltyper snarare än av specialiserade körtlar. Vanligtvis har de lokal parakrin eller autokrin funktion istället för endokrin.
Ett patologiskt förlopp kännetecknat av vävnadsskada eller vävnadsnedbrytning, orsakat av ett flertal cytologiska och kemiska reaktioner. Vanliga manifestationer är smärta, värmekänsla, rodnad, svullnad och funktionsstörningar.
De processer genom vilka cellkärnors, cytoplasmatiska eller intercellulära faktorer inverkar på differentieringsstyrningen av genaktiviteten under transkriptions- eller translationsstadierna. Hit hör även genaktivering och geninduktion.
Heparinbindande proteiner som har ett antal inflammatoriska och immunreglerande verkningar. Dessa kemokiner identifierades ursprungligen som utsöndringsprodukter av makrofager, men de produceras av flera olika celltyper, bl a neutrofiler, fibroblaster och epitelceller. De spelar sannolikt en viktig roll för andningsvägarnas försvarsförmåga.
En tumörcellinje refererar till en homogen grupp av cancerceller som delar gemensamma genetiska mutationer och beteenden, och som härstammar från samma ursprungscell. Denna celllinje kan behålla sin unika identitet och vårda sig lika under tumörts growth, metastas och respons på terapi. Detta är viktigt att ta hänsyn till när man utvecklar cancerbehandlingar, eftersom responsen på en viss typ av behandling kan variera mellan olika tumörcellinjer.
En omvänd transkriptaspolymerasekedjereaktion (RT-PCR) är en molekylärbiologisk metod som används för att kopiera komplementär DNA (cDNA) från ett given RNA-molekyl, vilket möjliggör dess detektering och analys.
En immunanalysmetod som utnyttjar en antikropp med enzymmarkör, t ex pepparrotsperoxidas. Då antingen enzymet eller antikroppen binds till ett adsorberande substrat behåller båda sin biologiska aktivitet. Förändringen i enzymaktivitet till följd av enzym-antikropp-antigenreaktionen är proportionell mot mängden antigen och kan mätas med spektrofotometri eller med blotta ögat. Det har utvecklats många varianter av metoden. Syn. ELISA.
I en enkel medicinsk definition är CCR4-receptor (C-C chemokine receptor typ 4) en typ av proteinmolekyl som finns på ytan av vissa celler, särskilt T-celler och dendritceller. Det är en sorts G-proteinkopplad receptor som binder till specifika kemotaktiska cytokiner (små signalsubstanser), vilket orsakar cellens migration och aktivering i olika fysiologiska och patologiska processer, särskilt vid immunresponser och inflammation. CCR4-receptorn har visat sig spela en viktig roll i sjukdomar som cancer, autoimmuna sjukdomar och allergier.
Högaffinitetsreceptorer för interleukin-8 på neutrofiler, monocyter och basofiler.
"BALB/c mus är en inavlad musstamma som används vid försök inom biomedicinsk forskning, känd för sin homogeniska genetiska bakgrund och svarsreaktion på olika typer av stimuli."
T-lymfocyter, eller T-celler, är en typ av vita blodkroppar som hör till det adaptiva immunsystemet och spelar en central roll i cellmedierad immunitet. De utvecklas från stamceller i benmärgen och migrerar sedan till thymus, där de mognar och differensieras till olika sorters T-celler med olika funktioner, såsom CD4+ helper T-celler och CD8+ cytotoxiska T-celler. Dessa celler kan aktiveras av antigenpresenterande celler (APC) och svara på infektioner genom att sekretera cytokiner eller direkt döda infekterade celler.
I en enkel medicinsk definition är CCR3-receptorer en typ av receptor som finns på ytan av vissa celler, särskilt eosinofiler och basofiler, som är involverade i immunförsvaret. Dessa receptorer binder specifika kemiska signaler, kallade cytokiner, som styr cellernas beteende och funktion. CCR3-receptorerna binder till exempel cytokinen eotaxin, vilket attraherar eosinofiler till områden med inflammation eller allergiska reaktioner.
Histokemiskt påvisande av immunreaktiva ämnen med hjälp av märkta antikroppar.
Cellers förmåga att fästa vid ytor eller andra celler. Syn. celladhesion.
Förhållandevis långlivade fagocytiska däggdjursceller som härrör från blodmonocyter. Huvudtyperna utgörs av peritoneala makrofager, alveolarmakrofager, histiocyter, leverns Kupfferceller och osteoklaster. Vid kroniska inflammatoriska förändringar kan de differentiera vidare till epitelioida celler eller smälta ihop till främmande jätteceller eller Langhans-jätteceller.
I en enkel mening kan endotelceller definieras som den typ av celler som liner blodkärl och lymfkärl inom kroppen. Dessa celler bildar en tunn epitelellskiva, eller endotelet, som är i direkt kontakt med blodet eller lymfan och har en yta av ungefär 1000 kvadratmeter hos en vuxen människa.
I en enkel medicinsk definition, är CCR7-receptorer proteiner på ytan av vissa vita blodceller (som till exempel dendritiska celler och T-celler), som hjälper till att reglera immunförsvaret. Dessa receptorer binder till specifika kemiska signaler, kallade cytokiner och kemokiner, i kroppen för att leda cellerna till olika vävnader, särskilt till sekundära lymfoida organ som lymfknutor och mjälte. Detta hjälper till att samla information om infektioner eller skada och koordinera ett effektivt immunsvar.
I medicine refererer "cellinje" til en gruppe af celler med ensartet funktion og opbygning, der samarbejder for at udføre en specifik biologisk proces eller opgave i et levende organisme. Celliner er ofte specialiserede i deres struktur og funktion for at udføre deres rolle effektivt, og de kan findes i alle levende organismer, fra encellet bakterie til komplekse flercellede dyr og planter.
Djursjukdommar vars kliniska mekanismer är tillräckligt lika dem hos annan sjukdom hos människor för att de skall kunna tjäna som modell. Sjukdomen hos djuret kan antingen vara framkallad eller naturlig.
I en enkel mening kan CCR10-receptorer definieras som en typ av receptor som binder till specifika kemiska signalsubstanser, kallade chemokiner, och spelar en viktig roll i immunförsvaret och inflammationen. CCR10-receptorn är särskilt känd för att binda till chemokinen CCL28 och bidrar till att reglera migrationen av specifika typer av vita blodkroppar, såsom T-celler och B-celler, till huden.
Laboratoriemöss som framställts från ett genmanipulerat ägg eller däggdjursembryo.
I en enkel mening kan CCR8-receptorer definieras som en typ av receptor som tillhör den chemokina receptor familj, och som är specifika för det signalsubstansmolekylen CCL1 (tidigare känd som I-309). Dessa receptorer finns på ytan av vissa celler inom det immunologiska systemet, till exempel T-celler, och spelar en roll i deras migration och positionering vid inflammation och allergiska reaktioner.
Alla de händelser som tillsammans leder till ökat antal celler. Häri ingår fler processer än celldelning, som utgör en del av cellcykeln.
Interferon typ II, även känt som IFN-γ (Interferon gamma), är ett cytokin som produceras främst av naturliga killer-celler (NK-celler) och T-hjälpenda celler (Th1) i samband med immunförsvarets respons mot infektioner orsakade av intracellulära patogener, såsom virus och bakterier. IFN-γ har en central roll i cellmedierad immunitet och påverkar aktivt både innate (ospecificerad) och adaptiva (specifik) immunsvar. Det fungerar som en signalmolekyl mellan olika celltyper inom det immunförsvaret och har antivirala, antibakteriella och immunreglerande egenskaper. IFN-γ inducerar även uppeggning av major histokompatibilitetskomplexet (MHC) klass II-molekyler på olika celltyper, vilket underlättar presentationen av antigener till T-
CCL24, även känt som Eotaxin-2, är en typ av kemokin som attraherar eosinofila vita blodkroppar till områden där det finns inflammation i kroppen. Det gör detta genom att binda till sina specifika receptorer på eosinofilernas yta, vilket får cellerna att migrera till platsen för inflammationen. CCL24 spelar därför en viktig roll i immunförsvaret och i uppkomsten av allergiska reaktioner.
En kritisk subpopulation av regulator-T-celler, delaktiga i igångsättandet av de flesta immunologiska funktioner. HIV-viruset har selektiv tropism för den T4-cell som uttrycker CD4-fenotypmarkören, en HIV-receptor. Det är just utslagningen av denna subpopulation, innehållande såväl T-hjälparceller som T-suppressorceller, som är den främsta orsaken till den omfattande immunsuppression som ses vid H IV-infektion.
Cellyteproteiner som binder cytokiner och utlöser intracellulära förändringar som påverkar cellers beteende.
Kemokiner som verkar kemoattraherande för monocyter. Dessa CC-kemokiner är av åtminstone tre typer, inkl. CCL2-kemokin.
Blot-metod för identifiering av proteiner eller peptider som separerats med elektrofores och överförts till nitrocellulosastrimlor och sedan påvisas med hjälp av radioistopmärkta antikroppar.
Den fenotyp som en gen eller gener uttrycker genom de processer som kallas gentranskription och gentranslation.
"Proteinbindning refererar till den process där ett protein binder specifikt till ett annat molekylärt substance, såsom en liten molekyl, ett annat protein eller en jon, vanligtvis genom non-kovalenta interaktioner som hydrogenbindning, Van der Waals-kräfter och elektrostatiska attraktioner. Denna bindning kan regulera funktionen hos det bundna substanceet och är av central betydelse för många biologiska processer, inklusive signaltransduktion, enzymsk aktivitet och transport av molekyler inom cellen."
I en enkel mening kan CCR-receptorer (C-C chemokine receptorer) definieras som en typ av proteiner på cellytan som binder specifika signalsubstanser, kända som C-C chemokiner. Dessa receptorer spelar en viktig roll inom immunsystemet och kan påverka cellernas rörelse, tillväxt och differentiering. Många sjukdomar, inklusive inflammatoriska och autoimmuna sjukdomar samt cancer, är kända för att vara associerade med störningar i CCR-receptorernas funktion.
Celler i benmärgen, inkluderande fettceller, stromaceller, megakaryocyter och prekursorceller till de flesta av blodcellerna.
Bestämning av det mönster av gener som uttrycks vid den genetiska transkriptionen, såväl under specifika förhållanden som i en specifik cell.
En grupp av kemokiner, vars två första cysteiner är separerade med tre aminosyror. CX3C-kemokiner är kemotaktiska för naturliga mördarceller (NK-celler), monocyter och aktiverade T-celler.
Kemiska ämnen som attraherar eller stöter bort celler eller organismer. Begreppet avser särskilt de faktorer som, sedan de frigjorts till följd av vävnadsskada, invasion eller immunologisk aktivitet, drar leukocyter, makrofager eller andra celler till infektions- eller skadestället.
I en enkel medicinsk definition är CCR6-receptorer proteiner på ytan av vissa vita blodceller, som till exempel B-celler, T-celler och dendritceller. Dessa receptorer binder specifika kemiska signaler (kemokiner), vilket leder till att cellen migrerar eller ändrar sitt beteende på något sätt. CCR6 är specifikt involverad i immunförsvarets response mot patogener som bakterier och svampar, och har också visat sig spela en roll i autoimmuna sjukdomar och cancer.
Fortskridande begränsning av utvecklingsförmågan och tilltagande specialisering av funktioner som sker under embryots utveckling och som leder till bildandet av specialiserade celler, vävnader och org an.
Transfektion är en process där DNA, RNA eller andra molekyler överförs till eukaryota celler, ofta med syfte att introducera en specifik gen så att cellen kan producera ett protein som kodas av den genen. Detta kan göras för forskningsändamål, till exempel för att studera proteinet och dess funktion, eller för medicinska ändamål, till exempel för att ersätta en defekt gen hos en patient med ärftlig sjukdom. Transfektion kan ske med olika metoder, såsom elektroporering, kemisk transfektion eller viralvektorbaserad transfektion.
"Tidsfaktorer" refererar inom medicinen till de aspekter av tiden som kan spela in på en persons hälsa, sjukdomsutveckling eller svar på behandling. Detta kan omfatta sådant som tidpunkt för exponering för en skada eller en infektion, tid som har gått sedan symtom uppstod, eller den tid det tar för en behandling att verka. Tidsfaktorer kan vara av avgörande betydelse för att ställa diagnoser, planera behandlingar och förutse prognoser.
Lösliga förmedlare av immunsvaret som varken är antikroppar eller komplement. De produceras huvudsakligen av monocyter och makrofager.
Stora, fagocytiska, enkärniga leukocyter som bildas i benmärgen hos ryggradsdjur och släpps ut i blodet. De innehåller en stor, oval och något inbuktad kärna, omgiven av en rymlig cytoplasma och talrika organeller.
Neutrofila leukocyter, eller neutrofiler, är en typ av vit blodkropp (leukocyt) som spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar. De utgör den största andelen av de cirkulerande vita blodkropparna och hjälper till att skydda kroppen mot infektioner genom att fagocytera, det vill säga svälja och förstöra främmande partiklar såsom bakterier och svampar. Neutrofilerna innehåller en speciell typ av proteiner, kallade neutrofila granuler, som kan släppas ut för att döda patogener. När ett infektionshot uppfattas av kroppen ökar produktionen och aktiveringen av neutrofiler, vilket kan leda till en ökning av deras antal i blodet, kallat neutrofili.
Molekyler som binder till andra molekyler, särskilt ifråga om små molekyler som binder specifikt till större molekyler, t ex ett antigen som binder till en antikropp, ett hormon eller en neurotransmittor som binder till en receptor, eller ett substrat eller allosterisk effektormolekyl som binder till ett enzym. Ligander kan även utgöras av molekyler som avger eller tar upp ett elektronpar för att bilda en koordinerad kovalent bindning med den centrala metallatomen i ett koordinationskomplex.
Cellulära receptorer som binder immundefektviruset HIV, som är orsaken till AIDS. Hit hör CD4-antigener, som finns på T4-lymfocyter, och monocyter/makrofager, vilka binder till höljeproteinet gp120 på HIV.
En blodgrupp kännetecknad av Fy(a)- och Fy(b)-antigenerna, som bestäms av alleler, vars frekvens varierar starkt hos olika raser. Amorfa gener är vanliga.
Immunkompetenta celler i lymfsystemet och det blodbildande (hemopoietiska) systemet och i huden. De kallas även interdigiterande, retikulära eller beslöjade. Deras morfologiska och fenotypiska funktion består i att bearbeta antigen eller presentera dem för T-celler, och därmed stimulera den cellulära immuniteten.
Mätning av cellförmedlad immunitet genom hämning in vitro av antigenstimulerade leukocyters eller makrofagers vandring eller fagocytos. Specifika tester har utvecklats för beräkning av migrationshämni ngsfaktor, immunsvar på tumörassocierade antigen och den immunsuppressiva verkan av infektionsframkallande mikroorganismer.
Reglerproteiner och -peptider som ugör signalmolekyler i den parakrina kommunikationsprocessen. De betraktas normalt som faktorer, uttryckta hos en cell, som receptorer på en närliggande cell reagerar på. De skiljer sig från hormoner huvudsakligen genom att deras verkan är lokal snarare än distal.
Endogena föreningar som förmedlar inflammation (autakoider), och likartade exogena ämnen, inkl. syntetiska prostaglandiner.
Tumor necrosis factor-alpha (TNF-α) är ett cytokin som produceras främst av aktiverade macrofager och spelar en central roll i inflammatoriska processer, immunförsvar och regulering av celltillväxt och apoptos.
NF-κB (Nuclear Factor kappa-light-chain-enhancer of activated B cells) är ett transkriptionsfaktorprotein som spelar en central roll i reguleringen av immunresponsen, inflammation och cellcykeln. I vila finns NF-κB komplexat med dess inhibitor IκB och hålls inaktiverat i cytoplasman. När cellen aktiveras genom olika signaltransduktionsvägar får IκB en signalserie av fosforyleringar som leder till att det degraderas, vilket frigör NF-κB att transloeras in i kärnan där det binder till specifika DNA-sekvenser och påverkar transkriptionen av målgener.
Någotdera organ av det organpar som finns i brösthålan och vars uppgift är att syresätta blodet.
Cytotaxiner som frigörs av normala eller invasiva celler och som specifikt attraherar eosinofiler; de kan utgöras av komplementfragment, lymfokiner, neutrofilprodukter, histamin eller annat. Den mest välkända är tetrapeptid ECF-A, som huvudsakligen frigörs från mastceller.
Vita blodceller, omfattande både granulära leukocyter (basofiler, eosinofiler och neutrofiler) och icke-granulära leukocyter (lymfocyter och monocyter).
Beskrivningar av specifika sekvenser av aminosyror, kolhydrater eller nukleotider som publicerats och/eller deponerats och hålls tillgängliga i databaser som t ex Genbank, EMBL, NBRF eller andra sekvensdataarkiv.
Typarten för Lentivirus och orsaken till immunbristsyndromet AIDS. Virusets kännetecken är dess cytopatiska effekt och affinitet för T4-lymfocyter.
Stroma cells are supportive cells found in various tissues and organs, including the bone marrow, where they play a crucial role in maintaining the microenvironment for hematopoietic stem cells (HSCs) and other immune cells. They contribute to the regulation of HSCs' survival, proliferation, and differentiation through secreting cytokines, chemokines, and growth factors. Stroma cells also form a physical barrier that helps to maintain the integrity and function of the bone marrow niche. Additionally, stroma cells are involved in inflammatory responses, tissue repair, and fibrosis.
En negativ regleringseffekt på de fysiologiska processerna på molekylär, cell- eller systemnivå. På molekylär nivå utgörs de viktigare reglerplatserna av membranreceptorer, gener (genuttrycksreglering), mRNA (budbärar-RNA) och proteiner.
Fettbärande polysackarider som är endotoxiner och viktiga gruppspecifika antigen. De kommer ofta från cellväggen på gramnegativa bakterier och framkallar utsöndring av immunglobuliner. Lipopolysackaridmolekylen består av tre delar: lipid A, kärnpolysackarid och O-specifika kedjor (O-antigen). Lipopolysackarider från Escherichia coli används ofta som polyklonala B-cedllsmitogen i laboratorieimmunologi.
Th2-celler, eller T-hjälpceller av typ 2, är en undergrupp av CD4+ T-celler som producerar cytokiner som främjar humorell immunitet och bekämpning av parasitiska infektioner. De aktiveras i samband med vissa typer av infektioner eller allergier, och sekreterar IL-4, IL-5, IL-9, och IL-13 som spelar roll för att främja produktionen av antikroppssvar (IgE, IgG1, IgA) från B-celler. Th2-svaret är en del av vår adaptiva immunitet och hjälper till att koordinera effektörsvar mot parasiter som lever extracellulärt eller på ytan av celler.
Celler som täcker kroppens inre och yttre ytor.
Aminosyrors ordningsföljd i en polypeptidkedja. Den utgör proteiners primärstruktur och är av avgörande betydelses för proteinkonfigurationen.
Rekombinanta proteiner är proteiner som innehåller sekvenser från två eller flera olika källor, vanligtvis genom genetisk manipulation i laboratorium. Genom användning av rekombinant-DNA-teknik kan man kombinera gener från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskade egenskaper. Detta är en viktig metod inom biomedicinsk forskning och används bland annat för produktion av läkemedel, diagnostiska verktyg och för studier av proteiner och deras funktioner.
Ovala eller bönformade knutor (1 - 30 mm i diameter) belägna längs lymfsystemets kärl.
Mogna lymfocyter och monocyter som transporteras av blodet till områden utanför kroppens kärlsystem. Till formen kan de skiljas från mogna, kornförande leukocyter genom sina stora, loblösa kärnor och frånvaro av grova, kraftigt färgade cytoplasmakorn.
Th1-celler, eller T-hjälparceller 1, är en typ av adaptiva immunceller som spelar en central roll i cellmedierad immunitet, särskilt mot intracellulära patogener såsom virus och intracellulära bakterier. De producerar proinflammatoriska cytokiner, till exempel IFN-γ och TNF-α, som aktiverar andra immunceller och styr deras differentiering och funktion. Th1-celler stimulerar också fagocytosande celler såsom makrofager att öka sin förmåga att eliminera intracellulära patogener.
Angiostatiska proteiner är proteinmolekyler som hämstar angiogenes, det vill säga bildandet av nya blodkärl, genom att inhibera vaskulärt endotelial tillväxtfaktor (VEGF) och andra proangiogena faktorer.
Morfologisk förändring av små lymfocyter i odling till stora, blast-liknande celler med förmåga att syntetisera DNA och RNA och till mitos. Aktivering säts igång av interleukiner, mitogener (som t ex fytohemagglutininer) och pecifika antigen. Aktivering kan även ske in vivo, så som vid vävnadsavstötning och kronisk myeloid leukemi.
Granulära (korniga) leukocyter med en kärna som oftast har två lober, sammanbundna med en tunn kromatintråd, och en cellmassa som innehåller grova, rundade och jämstora korn, som låter sig färgas av eosin.
Natural immunity, also known as innate immunity, is the inherent ability of an individual’s immune system to resist or fight off infections naturally, without the need for external intervention such as vaccines. This type of immunity is present from birth and provides general protection against a wide range of pathogens. It involves various mechanisms such as physical barriers (e.g., skin and mucous membranes), chemical barriers (e.g., stomach acid and enzymes), and cellular responses (e.g., phagocytosis and inflammation). Natural immunity is non-specific, meaning it does not target particular pathogens but rather provides broad protection against various microorganisms.
Specialiserade vävnader som utgör delar av det lymfatiska systemet. De är belägna på bestämda platser i kroppen där en rad olika lymfocyter kan bildas, mogna och mångfaldigas. Lymfvävnaderna är förbundna med ett nätverk av lymfkärl.
En T-lymfocytsubset är en grupp av T-celler som delar en gemensam egenskap eller funktion, t.ex. CD4+ (hjälp) eller CD8+ (cytotoxiska) T-celler, vilka har olika roller i cellmedierad immunitet.
En kritisk subpopulation av regulator-T-celler, inblandade i MHC klass-I funktioner. De omfattar både cytotoxiska T-lymfocyter och T-suppressorceller.
Odling av normala celler eller vävnader i samma kultur som infekterade celler eller vävnader av samma typ.
Transendothelial migration och transepithelial migration är två relaterade biologiska processer som involverar cellrörelser genom endotelet (en typ av cellbarriär som linjer blodkärl) respektive epitelet (en typ av cellbarriär som skyddar och delar upp kroppens yttre och inre ytor).

CXCL12, även känt som stromal cell-derived factor 1 (SDF-1), är en typ av kemokin, en grupp signalsubstanser som reglerar cellyttornas migration och aktivering. CXCL12 binder till sin receptor, CXCR4, och spelar en viktig roll i hematopoies (blodcellsbildning), immunförsvar, cancer och andra fysiologiska processer.

CXCL12 produceras av olika celltyper, inklusive endotelceller, fibroblaster och benmärgsstammceller. Det fungerar som en kemotaxisk signalsubstans som attraherar och aktiverar celler med CXCR4-receptorer, vilket leder till cellyttorn och överlevnad.

I cancer kontext, kan CXCL12/CXCR4-axeln spela en roll i cancerns progression genom att främja tumörväxt, angiogenes (blodkärlsbildning) och metastas.

CXCL13, även känt som B cell-attraktant factor (BCA-1) eller B lymfocyte chemotaxis inducing protein (BLC), är ett citokin och en kemokin som spelar en viktig roll i immunförsvaret. Det produceras främst av stromaceller i sekundära lymfoida organ, såsom lymfknutor och mjälte, men kan även produceras av aktiverade T-celler och B-celler.

CXCL13 binder till sin specifika receptor, CXCR5, som finns på B-celler och en undergrupp av T-hjälparceller (Tfh). När CXCL13 binds till CXCR5 leds detta till att cellerna migrerar till områden med högre koncentrationer av CXCL13, vilket främjar samlingen och aktiveringen av B-celler i sekundära lymfoida organ.

I patologiska tillstånd kan förhöjda nivåer av CXCL13 ses i autoimmuna sjukdomar, såsom reumatoid artrit och systemisk lupus erythematosus (SLE), samt i vissa typer av cancer.

CXCL10, även känt som IP-10 (Interferon gamma-inducerad protein 10), är en liten proteinkemokin som tillhör CXC-kemokinfamiljen. Den produceras och utsöndras av olika celltyper, inklusive fibroblaster, endotelceller och leukocyter, i respons på inflammatoriska signaler såsom interferon gamma (IFN-γ).

CXCL10 binder till sin specifika receptor, CXCR3, som finns på aktiverade T-lymfocyter, naturliga killer (NK) celler och andra immunceller. När CXCL10 binds till CXCR3 utlöses en signalkaskad som leder till att immuncellerna reagerar och migrerar till inflammationsområdet.

CXCL10 har visat sig spela en viktig roll i reguleringen av immunresponsen, speciellt vid Th1-typ av inflammatoriska sjukdomar som exempelvis multipel skleros (MS), rheumatoid artrit och virusinfektioner. Vidare har forskning visat att höga nivåer av CXCL10 korrelerar med allvarligare sjukdomsaktivitet och sämre prognoser inom vissa sjukdomsaljor.

CXCL6, även känt som GRO-beta, är ett litet protein som tillhör gruppen CXC-kemokiner. Det produceras främst av vita blodceller (leukocyter) och fungerar som en kemotaxisk faktor, vilket innebär att det attraherar och aktiverar specifika celltyper till området där det utsöndras.

CXCL6 binder till och aktiverar CXCR1 och CXCR2-receptorerna på neutrofila granulocyter, vilket orsakar deras migration till inflammationsområdet. Dessutom har CXCL6 visat sig ha en viktig roll i angiogenes (kärlväxt) och cancerprogression.

I medicinska sammanhang kan förhöjda nivåer av CXCL6 vara associerade med olika inflammatoriska tillstånd, såsom ledinflammation, lunginflammation och Crohns sjukdom. Dessutom har forskning visat att CXCL6 kan spela en roll i cancerutvecklingen, särskilt i cancerer som uppvisar höga nivåer av angiogenes, såsom lungcancer, bröstcancer och kolorektalcancer.

CXCL11, även känt som interferon-inducerat T-cell alpha chemoattraktant (I-TAC), är ett litet protein som tillhör superfamiljen av cytokiner och specifikt kemokinerna. Det produceras främst av T-celler och fibroblaster i respons på interferon-gamma. CXCL11 fungerar som en kemotaxisk faktor, vilket innebär att det attraherar och rekryterar specifika vita blodkroppar till en inflammatorisk säte eller skada.

CXCL11 binder till och aktiverar CXCR3-receptorn på T-hjälparceller, cytotoxiska T-celler och naturliga mördareceller (NK-celler), vilket leder till cellulär migration och aktivering av dessa immunförsvarsceller. Detta gör att CXCL11 spelar en viktig roll i inflammatoriska processer, autoimmuna sjukdomar och cancer.

CXCL1, även känd som Growth-regulated oncogene-alpha (GRO-α), är en typ av kemokin, vilket är ett slags signalsubstanser som produceras av kroppens celler. CXCL1 tillhör den gruppen cytokiner som kallas för CXC-kemokiner och har som funktion att attrahera och aktivera specifika vita blodkroppar, såsom neutrofila granulocyter, till områden där det finns skada eller infektion i kroppen. Dessa celler hjälper sedan till att eliminera främmande ämnen och underlätta läkningen av skadan. CXCL1 produceras av olika celltyper, inklusive endotelceller, fibroblaster och immunceller, och dess syntes kan stimuleras av olika faktorer såsom bakterieinfektion, inflammation och cancer.

CXCL9, även känt som monokinas inducerad av gamma interferon (MIG), är ett litet protein som tillhör superfamiljen av cytokiner och specifikt den undergrupp av kemokiner som attraherar T-lymfocyter. Det produceras av flera olika celltyper, inklusive fibroblaster, endotelceller och makrofager, i respons på interferon-gamma (IFN-γ) som är en cytokin som produceras av aktiverade T-celler och naturliga killer (NK)-celler.

CXCL9 fungerar som ett kemotaktiskt attractant för T-hjälparceller, cytotoxiska T-celler och NK-celler till områden med inflammation eller infektion i kroppen. Detta gör att dessa celler kan samlas i området och hjälpa till att eliminera infektionsagenten eller skadade celler. CXCL9 har också visat sig ha en potential roll i regleringen av angiogenes, det vill säga bildandet av nya blodkärl, genom att påverka proliferation och migration av endotelceller.

I medicinskt hänseende kan CXCL9-nivåerna vara högre hos patienter med olika sjukdomar som inflammatoriska, autoimmuna och infektionsrelaterade tillstånd, såsom cancer, reumatoid artrit, multipel skleros och tuberkulos. Därför kan CXCL9-mätning ha en potential roll som biomarkör för att övervaka sjukdomsaktiviteten och behandlingsrespons hos patienter med dessa tillstånd.

CXC-chemokiner är en underfamilj av chemokiner, som är proteiner involverade i celldifferentiering, cellyttturning och immunresponser. De namnges efter att de har två cysteinaminosyror i sina aktiva domäner, där de första två cysteinerna är separerade av ett annat aminosyraresiduum, i detta fall x (därav CXC). De flesta CXC-chemokiner binder till G protein-kopplade receptorerna CXCR1 till CXCR6 och används av immunsystemet för att rekrytera neutrofila granulocyter till inflammationsområden. Exempel på CXC-chemokiner inkluderar interleukin 8 (IL-8), growth-regulated oncogene-α (GRO-α) och IP-10.

Kemokinreceptorer är en typ av receptor som binder till kemokiner, proteiner som fungerar som signalmolekyler inom immunsystemet och hos nervsystemet. Kemokinerna attraherar celler till specifika områden i kroppen genom att binda till dessa receptorer på cellernas yta. Detta orsakar en signalsignal som får cellen att röra sig mot källan för kemokinet (därav namnet). Kemokinreceptorerna delas in i två huvudgrupper baserat på deras struktur: CXC- och CC-kemokinreceptorer. De är involverade i en rad fysiologiska processer, såsom immunförsvar, inflammation, angiogenes och cancer.

CXCR-receptorer, eller C-X-C chemokine receptorer, är en typ av G-proteinkopplade receptorer som binder till specifika chemokiner (små proteiner involverade i cellyttra och immunförsvar). Dessa receptorer spelar en viktig roll inom cellkommunikationen och är involverade i olika fysiologiska processer såsom inflammation, immunförsvar, hematopoesis (blodcellsbildning) och angiogenes (kärlväxt).

Det finns flera olika typer av CXCR-receptorer, men de mest studerade är CXCR1, CXCR2, CXCR3, CXCR4 och CXCR5. Varje receptor binder till specifika chemokiner som aktiverar intracellulära signaltransduktionsvägar och utlöser olika cellulära svar, såsom cellyttret, migration, proliferation och differentiering.

Ett exempel på ett välkänt system där CXCR-receptorer är involverade är det HIV-1 (humant immunodeficiency virus typ 1)-infektionssystemet. HIV-1 använder sig av CXCR4 och CCR5 (C-C chemokine receptor typ 5) som ko-receptorer för att infektera CD4+ T-celler, vilket leder till progressivt immunförsvarsförlust och AIDS. Därför har CXCR-receptorer blivit en intressant målgrupp för utveckling av nya läkemedel mot HIV/AIDS och andra sjukdomar som involverar inflammation och immunreaktioner.

CXCL5, även känt som ENA-78 (epithelial neutrophil activating peptide-78), är ett chemokin, ett signalsubstans som attraherar och aktiverar vita blodkroppar, särskilt neutrofila granulocyter. CXCL5 binder till G-proteinkopplade receptorer på neutrofilernas yta, vilket orsakar deras kemotaxi (rörelse) mot området där signalsubstansen finns i hög koncentration.

CXCL5 produceras av olika celltyper, inklusive epitelceller, endotelceller och leukocyter, som en respons på inflammatoriska stimuli eller vid skada. Det har visat sig spela en viktig roll i neutrofilernas rekrytering till inflammerade områden och kan bidra till patogenesen av olika sjukdomar, såsom lunginflammation, cancer och autoimmuna sjukdomar.

CXCR4-receptorer, eller C-X-C chemokine receptor type 4, är en typ av G-proteinkopplad receptor som binder till den specifika chemokinen CXCL12 (även känd som stromal cell-derived factor 1, SDF-1). Dessa receptorer spelar en viktig roll inom signalsystemet för cellulär migration och homeostas, särskilt under embryonal utveckling, hematopoies och immunförsvaret.

CXCR4-receptorerna är involverade i en rad fysiologiska processer som angio- och neurogenes, hematopoies och immunresponser. Dessutom har de visat sig spela en viktig roll i patofysiologiska processer som cancer, HIV-infektion och autoimmuna sjukdomar.

I cancer konstateras överaktivering av CXCR4-receptorer ofta vilket leder till förhöjd cellmigration, invasivitet och metastasbildning. I HIV-infektion används CXCR4 som en ko-receptor tillsammans med CD4 för att underlätta virusets infektion av T-celler.

CXCR3 är en typ av receptor som tillhör superfamiljen av G-proteinkopplade receptorer. Den är specifikt inblandad i immunresponsen och inflammationen. CXCR3 aktiveras av tre olika kemiska signalsubstanser, kända som länkar eller cytokiner: CXCL9, CXCL10 och CXCL11. När dessa ligander binder till CXCR3 på cellens yta utlöses en signaltransduktion som kan leda till celldifferentiering, celldelning, migration och inflammation.

CXCR3-receptorer finns på olika slags immunceller, inklusive T-lymfocyter, naturliga killer (NK)-celler och dendritiska celler. Dessa celler är viktiga i kroppens försvar mot infektioner och cancer. I sjukdomar som kan leda till ökad inflammation, såsom autoimmuna sjukdomar och cancer, kan CXCR3-receptorerna spela en roll i patofysiologiska processer genom att rekrytera immunceller till skadade vävnader eller tumörer.

Kemokiner är proteiner som fungerar som signalmolekyler i organismen. De spelar en viktig roll inom immunförsvaret och hjärnan, där de hjälper till att reglera cellernas rörelser och positionering genom att påverka deras migrationsbeteende. Kemokinerna binder till specifika receptorer på cellmembranet och utlöser en signaltransduktion som leder till cellens respons. De kan också ha en roll i angiogenes, inflammation och sjukdomar som cancer.

CCL5, även känt som RANTES (Regulated upon Activation, Normal T-cell Expressed and Secreted), är en kemokin som påverkar immunförsvaret. Det är en liten signalsubstans som frisätts från vissa celler och binder till specifika receptorer på andra celler för att påverka deras beteende, i det här fallet rör sig cellerna till områden med högre koncentration av CCL5.

CCL5 spelar en viktig roll i inflammation och immunförsvar genom att attrahera och aktivera olika typer av vita blodkroppar, särskilt T-celler och eosinofiler, till områden med infektion eller skada. Det kan också spela en roll i patogenesen av vissa sjukdomar som HIV/AIDS, cancer och autoimmuna sjukdomar.

I medicinska sammanhang refererar termen 'CCL5-kemokin' till just denna specifika signalsubstans och dess funktioner i kroppen.

CXCR5-receptorer, också kända som CXC receptor 5 eller CD185, är en typ av G protein-kopplad receptor som binder till kemotaxiska cytokiner, även kallade chemokiner. Specifikt binder CXCR5 till chemokinen CXCL13 (tillväxtneurofaktorn beta).

CXCR5-receptorer spelar en viktig roll i immunförsvaret och är involverade i migrationen av B-celler in i lymfknutor och Peyers plack i tarmen. Dessa receptorer aktiveras när de binder till sin specifika ligand, CXCL13, vilket leder till att cellerna som uttrycker CXCR5 migrerar till områden med höga koncentrationer av CXCL13.

I patologiska tillstånd kan CXCR5-receptorer spela en roll i sjukdomar som cancer, autoimmuna sjukdomar och infektioner.

Interleukin-8 (IL-8) är ett protein som fungerar som en kemotaxisk attraktant för neutrofila granulocyter (en typ av vita blodkroppar) till områden i kroppen där det finns inflammation eller infektion. IL-8 binder till sina receptorer, vilket är G-proteinkopplade receptorerna CXCR1 och CXCR2, för att utöva sin effekt. Dessa receptorer kallas ofta tillsammans som IL-8B-receptorer. När IL-8 binder till dessa receptorer aktiveras en signaltransduktionsväg som leder till migration av neutrofila granulocyter till inflammationsområdet för att bekämpa infektion eller påskynda läkprocessen.

CCL2, även känt som monocyte chemotactic protein 1 (MCP-1), är en kemokin som spelar en viktig roll i inflammation och immunförsvaret. Den produceras av olika celltyper, inklusive endotelceller, makrofager och fibroblaster, och fungerar som ett kemotaxis signalsubstans för monocyter/makrofager, dendritceller och naturliga killer-celler till områden av skada eller infektion. CCL2 binder till sin specifika receptor, CCR2, på målcellernas yta, vilket initierar en signalkaskad som leder till cellmigration och inflammation.

CXCL2, även känt som Macrophage Inflammatory Protein 2-alpha (MIP-2α), är ett citokin och en kemokin som tillhör CXC-familjen. Det produceras av olika celltyper, inklusive monocyter/makrofager, endotelceller och epitelceller, i respons på inflammatoriska stimuli såsom bakterieinfektioner och skador. CXCL2 fungerar som en kemotaxisk signal för att rekrytera neutrofila granulocyter till inflammerade områden för att hjälpa till att bekämpa infektioner och underlätta ämnesomsättningen. Det binder till CXCR2-receptorn på neutrofilerna och aktiverar diverse intracellulära signaltransduktionsvägar som leder till cellmotilitet, adhesion och aktivering av neutrofilerna.

CCL21, også kjent som Selektin P ligand 1 (SPL1) eller Exodus-2, er en slags kemokin (et type proteine som hjelper hvite blodceller med å navigere i kroppen). CCL21 spiller en viktig rolle i immunsystemets funksjon ved å hjelpe hvite blodceller, som for eksempel T-celler, til å migrere til sekundære lymfoider organer (SLO) der de kan interagere med antigenprezenterende celler og utvikle en immunrespons. CCL21 binder seg spesifikt til reseptorer på T-celler, som heter CCR7, og dette signalet får T-cellene til å migrere mot høyere koncentrasjoner av CCL21, som typisk finnes i lymfeknuter og Peyers plader i tarmen.

Kemotaxis är en process där celler, inklusive vita blodkroppar (leukocyter), rör sig i respons på kemiska signaler. Denna process spelar en viktig roll inom immunförsvaret, där olika typer av vita blodkroppar attraheras till olika kemiska signalsubstanser (kemotaxiner) för att bekämpa infektioner och skador. Leukocytär kemotaxi refererar specifikt till denna process när det gäller vita blodkroppar.

CCL4, också känt som MIP-1β (Macrophage Inflammatory Protein-1β), är en kemokin som spelar en viktig roll i immunförsvaret. Den produceras av flera olika celltyper, inklusive aktiverade T-celler och monocyter/makrofager, i samband med inflammation och immunrespons. CCL4 attraherar och aktiverar huvudsakligen granulocyter (vita blodkroppar som inkluderar neutrofiler, eosinofiler och basofila celler) till området där den utsöndras, vilket bidrar till att koordinera den inflammatoriska responsen. Dessutom har CCL4 visat sig ha en viktig funktion i regleringen av adaptiva immunresponser genom att attrahera och aktivera dendritceller och T-celler.

"Cell movement" or "cell motion" refers to the ability of cells to change their location within an organism. This process is essential for various biological functions, including embryonic development, wound healing, and immune responses. There are several types of cell movements, such as:

1. **Random motility:** Also known as chemokinesis, this type of movement occurs when cells move randomly in response to changes in their environment, such as temperature or pH.
2. **Directed motility:** This type of movement is directional and occurs when cells respond to chemical gradients, a process called chemotaxis. For example, immune cells can migrate towards the site of an infection in response to chemicals released by bacteria.
3. **Cytokinesis:** This is the process by which a cell divides into two daughter cells during mitosis or meiosis. The cell membrane constricts and eventually pinches off, separating the two cells.
4. **Amoeboid movement:** This type of movement is characterized by the extension and retraction of pseudopodia (false feet), allowing the cell to move through its environment. This is common in certain types of white blood cells and single-celled organisms like amoebas.
5. **Actin-based motility:** Many types of cells use actin filaments, a type of protein, to generate forces for movement. The polymerization and depolymerization of actin filaments can push or pull the cell membrane, leading to cell movement.

These are just a few examples of cell movements with their own unique mechanisms and functions.

CCL22, även känd som CKβ8 och MDC (Macrophage Derived Chemokine), är en kemokin som tillhör CC-chemokinfamiljen. Det är en liten proteinsignalmolekyl som spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att rekrytera och aktivera specifika typer av vita blodkroppar, särskilt T-celler, till områden där den utsöndras. CCL22 attraherar huvudsakligen T-hälimål celler, en undergrupp av T-celler som är involverade i immunförsvaret mot parasitära infektioner och har också roller i autoimmuna sjukdomar. CCL22 binder till och signalerar genom sin specifika receptor, CCR4, för att utöva sina effekter.

CCL3, också känd som Macrophage Inflammatory Protein 1-alpha (MIP-1α), är en kemokin som spelar en viktig roll i immunförsvaret. Den produceras av aktiverade monocyter/makrofager, T-celler och andra celltyper under inflammatoriska eller immunologiska svar. CCL3 binder till specifika receptorer på vissa vita blodkroppar (leukocyter) och attraherar dem till området där den är utsöndrad, vilket bidrar till att koordinera cellulära svar mot infektioner eller skada. CCL3 har också visat sig ha en viktig funktion i patogenesen av flera sjukdomar, inklusive autoimmuna sjukdomar och cancer.

CCL17, även känt som TARC (Thymus and Activation Regulated Chemokine), är en typ av protein som kallas för ett chemokin. Chemokiner är signalmolekyler som hjälper till att rekrytera och aktivera vita blodceller, såsom lymfocyter, till områden i kroppen där det finns inflammation eller skada.

CCL17 binder till och aktiverar specifika receptorer på vissa typer av vita blodceller, vilket orsakar deras migration till området där CCL17 är producerat. Detta gör att CCL17 spelar en viktig roll i immunförsvaret och inflammationen.

CCL17 har visat sig vara högt uttryckt i vissa typer av cancer, såsom Hodgkins lymfom, och kan bidra till cancercellers förmåga att undvika immunförsvaret. Därför kan CCL17 vara ett möjligt mål för cancerbehandlingar.

Scavenger receptors are a class of cell surface receptors that play a role in the clearance and disposal of various types of molecules, including modified lipoproteins, apoptotic cells, and environmental particles. They are expressed by a variety of cell types, including phagocytes such as macrophages and dendritic cells. Scavenger receptors have been divided into several different classes (A-E) based on their structural characteristics and ligand specificity. They can bind to a wide range of ligands, including oxidized low-density lipoprotein (oxLDL), advanced glycation end products (AGEs), and bacteria. The activation of scavenger receptors can lead to the uptake and degradation of these ligands, as well as the initiation of signaling pathways that regulate inflammation, immune responses, and cellular homeostasis.

In summary, Scavenger Receptors are a group of cell surface receptors that play a crucial role in recognizing, binding and clearing various modified lipoproteins, apoptotic cells, and environmental particles. They contribute to the maintenance of cellular homeostasis and the regulation of inflammation and immune responses.

CCL19, även känt som Macrophage Inflammatory Protein 3-beta (MIP-3β) och Exodus-3, är ett litet protein som tillhör gruppen CC-chemokiner. Chemokiner är små signalsubstanser som attraherar och aktiverar vita blodkroppar, särskilt leukocyter, under normala fysiologiska förhållanden och vid inflammation eller immunförsvar mot infektioner.

CCL19 produceras främst av stromakrofager i sekundära lymfoidorgan som lymfknutor, mjälte och Peyers plackor i tarmen. Det fungerar som en kemotaxisk faktor för att attrahera specifika typer av T-celler (centrala membrandifferentiade CD4+ T-celler och regulatoriska T-celler) och dendritiska celler till dessa områden. CCL19 binder till sin specifika receptor, CCR7, som finns på ytan av de målceller det attraherar.

CCL19 spelar därför en viktig roll i regleringen av immunresponsen genom att underlätta migrationen och samlingen av T-celler och dendritiska celler till sekundära lymfoidorgan, där de kan interagera med varandra och utveckla effektiva immunsvar.

CX3CL1, också känt som Fractalkine, är en typ av kemokin (kemiotaxisk cytokin) som spelar en viktig roll i immunförsvaret. Det är unikt bland kemokinerna eftersom det fungerar både som en attraktant för vita blodkroppar och som en adhesionsmolekyl, hjälper till att rekrytera och fästa vita blodkroppar till inflammationsområden. CX3CL1 binder till sin specifika receptor, CX3CR1, som finns på olika typer av immunceller, inklusive naturliga mördare och dendritceller.

CC-chemokiner, eller CC-kemokinreceptorer, är en grupp cytokiner och deras respektive receptorproteiner som spelar en viktig roll i immunförsvaret. Cytokiner är signalsubstanser som frisätts av celler och påverkar andra cellers beteende. Chemokinerna är en speciell typ av cytokiner som attraherar vita blodkroppar till områden där det finns inflammation eller skada.

CC-chemokiner är uppkallade efter att de har två närliggande cysteinrestaurer nära N-terminalen. De binder till G-proteinkopplade receptorer på vita blodkroppars yta och attraherar dem till områden med höga koncentrationer av CC-chemokiner. Detta hjälper till att koordinera immunförsvaret genom att samla vit blodceller till infekterade eller skadade områden i kroppen.

Exempel på CC-chemokiner inkluderar CCL2, CCL3, CCL4 och CCL5. Dessa chemokiner har visat sig spela en viktig roll i inflammation, immunförsvar och sjukdomsprocesser som cancer och autoimmuna sjukdomar.

Interleukin-8 (IL-8) är ett cytokin, som är ett signalsubstans som produceras och utsöndras av vissa celler i kroppen, särskilt vita blodkroppar. IL-8 är involverat i inflammatoriska processer och har en starkt attraktiv effekt på neutrofiler (en typ av vit blodcell) till området där det utsöndras. Detta gör att IL-8 spelar en viktig roll i kroppens försvar mot infektioner genom att rekrytering av neutrofiler till infektionsområdet och hjälper till att eliminera patogener. Dessutom har IL-8 också visat sig vara involverad i cancer, där det kan bidra till cancerns tumörväxt och spridning genom att attrahera blodkroppar som underlättar cancerns växt och spridning.

Heterocykliska föreningar är en grupp av organiska föreningar som innehåller en eller flera heteroatomer (t.ex. syre, kväve, svavel eller fosfor) i sin ringstruktur. Dessa föreningar utgör en stor andel av alla naturligt förekommande och syntetiska organiska föreningar, inklusive många viktiga läkemedel, toxiner, vitaminer och pigment.

Den heterocykliska ringstrukturen kan variera i storlek från små tre- eller fyratomringar till stora polyatomringar med upp till 60 atomer. Exempel på vanliga heterocykliska föreningar inkluderar pyridin, pyrrol, furan, thiophen, indol och oxazol.

Heterocykliska föreningar kan ha en rad olika biologiska aktiviteter och användningsområden, beroende på deras specifika strukturella och elektroniska egenskaper. De kan fungera som enzymer, receptorantagonister eller agonister, och kan användas som läkemedel för att behandla en rad olika sjukdomar, inklusive cancer, infektioner, neurologiska störningar och kardiovaskulära sjukdomar.

Kemotaxi är ett fenomen där celler, ofta vita blodcellar som neutrofila granulocyter eller dendritiska celler, rör sig i respons på kemiska signaler i sin omgivning. Denna process spelar en viktig roll inom immunförsvaret då cellerna kan flytta sig till olika delar av kroppen för att bekämpa infektioner eller reparera skador. Kemotaxi kan också spela en roll inom cancerutvecklingen, där cancerceller kan använda sig av denna process för att sprida sig till andra delar av kroppen under metastasprocessen.

"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används i biomedicinsk forskning. Denna musstam är inavlad och har en homogen genetisk bakgrund, vilket gör dem till ett värdefullt verktyg för att studera genetiska faktorers roll i olika sjukdomar och biologiska processer.

C57BL musen är känd för sin robusta hälsa, lång livslängd och god fertilitet, vilket gör den till en populär stam att använda i forskning. Den har också visat sig vara sårbar för vissa sjukdomar, som exempelvis diabetes och katarakter, vilket gör den till ett användbart djurmodell för att studera dessa tillstånd.

Det finns flera understammar av C57BL musen, såsom C57BL/6 och C57BL/10, som skiljer sig något från varandra i genetisk makeup och fenotypiska egenskaper. Dessa understammar används ofta för att undersöka specifika frågeställningar inom forskningen.

Trombocytfaktor 4 (TF4) är ett protein som utsöndras från trombocyter (blodplättar) under blodkoagulation och har en viktig roll i hemostasprocessen. TF4 fungerar som en negativ feedbackregulator av koagulationskaskaden genom att binda till och neutralisera det aktiverade proteinet FXa, vilket hjälper att begränsa ytterligare koagulation och undvika överdrivna blodproppar. TF4 är också känt som trombocytfrisättningsfaktor och kan orsaka inflammation när det frisätts i större mängder, till exempel vid skada på endotelceller eller under sjukdomstillstånd.

CCL7, även känt som monocyte chemotactic protein 3 (MCP-3), är ett citokin som tillhör CC-chemokinfamiljen. Chemokiner är små proteiner som fungerar som chemoattraktanter och spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att rekrytera olika celltyper till inflammationsområden eller till specifika anatomiska områden i kroppen.

CCL7 binder till och aktiverar CCR1, CCR2 och CCR3-receptorerna på monocyter, basofila granulocyter och dendritceller, vilket leder till cellmigration och aktivering av dessa celler. Det har visat sig spela en roll i olika fysiologiska processer som immunförsvar, hematopoesis och angiogenes, men det är även associerat med patologiska tillstånd såsom cancer, autoimmuna sjukdomar och neuroinflammatoriska tillstånd.

CCL20, även känt som MIP-3α (Macrophage Inflammatory Protein-3α), är en kemokin som spelar en viktig roll i immunförsvaret. Den fungerar som ett kemotaktiskt attractant för specifika vita blodkroppar, särskilt T-celler och dendritceller, till områden där den utsöndras. Detta gör att CCL20 är involverad i inflammation och immunrespons vid infektioner och autoimmuna sjukdomar.

CCL20 binder till sin specifika receptor, CCR6, som finns på aktiverade T-hjälparceller (Th17) och B-celler. När CCL20 binder till CCR6 utlöses en signaltransduktion som leder till cellmigration och inflammation.

I medicinsk kontext kan förhöjda nivåer av CCL20 i kroppen vara associerade med olika sjukdomstillstånd, såsom psoriasis, Crohns sjukdom och cancer.

"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.

Ett CCL11-chemokin, även känt som eotaxin-1, är ett protein som tillhör superfamiljen av cytokiner och specifikt den underfamilj av CC-chemokiner. Detta protein består av 73 aminosyror och har en molekylvikt på ungefär 8 kDa. CCL11 är involverat i inflammation och immunförsvaret, särskilt genom att attrahera eosinofiler till områden med skada eller infektion. Det produceras av en rad olika celltyper, inklusive mastceller, endotelceller och fibroblaster. I medicinska sammanhang kan förhöjda nivåer av CCL11 vara associerade med allergiska reaktioner och andra inflammatoriska tillstånd.

CCL1, också känd som I-309 eller TCA-3, är en kemokin som tillhör CC-chemokinfamiljen. Det är en liten proteinmolekyl som spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att attrahera och aktivera olika typer av vita blodceller, särskilt monocyter/makrofager och T-lymfocyter. CCL1 binder till och signalerar via sin specifika G-proteinkopplade receptor, CCR8, som huvudsakligen uttrycks på T-hjälparceller och olika sorters immunregulatoriska T-celler (Tregs).

CCL1 har visat sig ha en viktig funktion i regleringen av immunresponsen vid inflammation, autoimmunitet och tumörväxt. I vissa fall kan CCL1 och CCR8-signaleringen vara patologiska och bidra till onkologiska processer eller autoimmuna sjukdomar. Därför har både CCL1 och CCR8 blivit intressanta mål för utveckling av nya terapeutiska strategier inom områdena cancer och autoimmunitet.

Neutrofil infiltrering är ett medicinskt begrepp som refererar till när neutrofiler, en typ av vit blodkropp (leukocyter), migrerar från blodomloppet och accumulerar i vävnaden. Detta händer vanligtvis som ett svar på inflammation eller infektion.

Neutrofilerna är viktiga för att bekämpa bakteriella infektioner genom att fagocytera (få in och döda) främmande mikroorganismer. När det uppstår en infektion eller skada i kroppen, släpps signalsubstanser som kallas cytokiner ut från de drabbade cellerna. Dessa cytokiner lockar neutrofilerna till inflammationsområdet och hjälper till att rekrytera dem från blodomloppet till vävnaden.

En ökad neutrofil infiltrering kan ses som ett tecken på en aktiv inflammation eller infektion i kroppen, och det kan mätas genom olika tekniker såsom histologisk färgning av vävnadsprover eller genom blodprov.

I medicinen kan "signalomvandling" definieras som den process där celler eller molekyler omvandlar inkommande signaler till en biologisk respons. Detta sker ofta genom en kaskad av reaktioner, där en initial signal aktiverar en receptor, som sedan aktiverar andra molekyler i en signalkedja. Den slutliga responsen kan vara en genetisk aktivering eller enzymatisk aktivitet, beroende på vilken typ av cell och signal som är inblandad. Signalomvandling är en central mekanism för cellkommunikation och koordinering av cellulära processer som tillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

CCL27, også kjent som cutaneous T-cell attracting chemokine (CTACK) eller exodus-2, er en slags kemokin (et type signalkjemikalie) som spiller en viktig rolle i immunsystemet. CCL27 tiltrer og aktiverer specifiske hvite blodceller, kalt T-lymfocytter, som er involvert i immunresponsen.

"Knockout mus" är en typ av genetiskt modifierade möss som saknar en viss gen som normalt finns i deras kroppar. Denna gen inaktiveras eller "knockas ut" med hjälp av tekniker som ger forskare möjlighet att studera funktionen hos den specifika genen och hur den påverkar olika fysiologiska processer i kroppen. Detta kan vara användbart för att undersöka samband mellan genetiska faktorer och sjukdomar, läkemedelsverkan och biologiska processer.

'Uppreglering' är ett medicinskt begrepp som refererar till en process där nivåerna eller aktiviteten hos en viss molekyl, cell, vävnad eller funktion ökar i kroppen. Det kan ske naturligt eller orsakas av läkemedel eller andra behandlingsformer. Uppreglering kan ske på olika nivåer, inklusive genetisk (överaktivering av en gen), proteinsnivå (ökad produktion av ett protein) eller signalsubstansnivå (förhöjd aktivitet hos en signalsubstans). Det kan vara en önskvärd effekt vid behandling av vissa sjukdomar, men i andra fall kan det leda till negativa konsekvenser och biverkningar.

Flödescytometri är en laboratorieteknik inom cellbiologi och patologi som används för att kvantifiera och analysera fysikaliska och kemiska egenskaper hos enskilda celler i en population av levande eller fixerade celler. Metoden bygger på att celler passerar genom ett snävt ljusstråle, ofta laserljus, varvid cellernas optiska egenskaper registreras med hjälp av olika detektorer.

Cellerna fluorescerar när de exciteras av laserljuset, och det är möjligt att koppla specifika antikroppar eller andra molekyler som binder till cellreceptorer markerade med fluoroforer till cellerna före analysen. På så sätt kan man få information om olika aspekter av cellernas proteinexpression, cellyta, DNA-innehåll och andra egenskaper.

Flödescytometri är en mycket känslig metod som möjliggör att analysera upp till ett tusen celler per sekund, och den används inom många områden inom biomedicinsk forskning och klinisk diagnostik, exempelvis för att bestämma immunfenotyp, det vill säga vilka typer av vita blodceller som finns i en blodprov, eller för att uppskatta cellcykeln hos cancerceller.

CCR2 (C-C chemokine receptor type 2) är en typ av receptor som tillhör superfamiljen G protein-kopplade receptorer. Denna receptor binder specifikt till ett antal cytokiner, kända som CC-chemokiner, inklusive CCL2 (MCP-1), CCL7 (MCP-3) och CCL13 (MCP-4). När CCR2 aktiveras via bindning av en av dessa ligander utlöses en signalkaskad som leder till cellulära svar som exempelvis cellmigration, proliferation och inflammation.

I ett medicinskt sammanhang är CCR2-receptorer välkända för deras roll i immunförsvaret och inflammationen. De spelar en central roll i migrationen av monocyter/makrofager till områden med skada eller infektion, där de bidrar till att eliminera patogener och stimulera läkande processer. Dock kan överaktivering av CCR2-relaterade signaltransduktionsvägar leda till onormal inflammation och sjukdom, inklusive ateroskleros, diabetes och neuroinflammatoriska störningar som multipel skleros.

CCR1 (C-C chemokine receptor type 1) är en typ av G protein-kopplad receptor som binder till specifika kemokiner, proteiner som attraherar och aktiverar vita blodceller. CCR1-receptorer finns på ytan av vissa vita blodceller, inklusive neutrofiler, monocyter och dendritceller. När de aktiveras av sina respektive ligander (CC-kemokiner) leds det till celldifferentiering, migration och aktivering av immunresponsen. Dessa receptorer spelar också en roll i inflammationen och har potential som terapeutiska mål för behandling av sjukdomar som relaterade till inflammation och immunitet, såsom autoimmuna sjukdomar och cancer.

RNA (Ribonucleic acid) är ett samlingsnamn för en grupp molekyler som spelar en central roll i cellens proteinsyntes och genuttryck. Det finns olika typer av RNA, men en specifik typ kallas just budbärarrNA (mRNA, messenger RNA). BudbärarrNA har till uppgift att transportera genetisk information från cellkärnan till ribosomen i cytoplasman, där den används för att bygga upp proteiner enligt instruktionerna i genomet. På så sätt fungerar budbärarrNA som ett slags "budbärare" av genetisk information mellan cellkärnan och ribosomen.

CCR5-receptorer är en typ av proteiner som finns på ytan av vissa vita blodceller, särskilt T-celler och monocyter. De är G-proteinkopplade receptorer som binder till specifika kemiska signaler, kallade cytokiner, i kroppen. CCR5-receptorerna är specifikt involverade i immunresponsen och inflammationen.

En av de viktigaste liganderna (bindningspartnerna) till CCR5-receptorn är ett protein som kallas RANTES (Regulated upon Activation, Normal T cell Expressed and Secreted). När RANTES binder till CCR5-receptorn aktiveras en signaltransduktionsväg som leder till att cellen migrerar till området där signalsubstansen har producerats.

CCR5-receptorerna har också fått stor uppmärksamhet inom forskningen kring HIV/AIDS, eftersom HIV använder sig av CCR5-receptorn för att tränga in i och infektera T-celler. Det finns en genetisk varianter av CCR5-receptorn, kallad delta32, som gör att receptorn inte fungerar korrekt. Personer som är homozygota (har två kopior) av denna variant är resistenta mot HIV-infektion.

CCL8, också känd som monocyte chemoattractant protein-2 (MCP-2), är en kemokin som tillhör CC-subfamiljen. CCL8 är en liten signalprotein med ungefär 70 aminosyror och spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att attrahera specifika vita blodkroppar, i synnerhet monocyter och T-celler, till områden där den utsöndras. Detta sker genom interaktion med specifika kemokinreceptorer på cellmembranet hos de målcellerna som attraheras.

CCL8 produceras av en rad olika celltyper, inklusive monocyter, macrofager och endotelceller, i samband med inflammation eller immunförsvar mot infektioner. Dessutom har forskning visat att CCL8 kan spela en roll i patologiska processer som kronisk inflammation, autoimmunitet och cancer.

Cytokiner är signalmolekyler som utsöndras av celler och påverkar kommunikationen mellan olika celler i kroppen. De spelar en viktig roll inom immunförsvaret, inflammation och celldelning. Exempel på cytokiner är interleukiner, interferoner, tumörnekrosfaktorer och koloni-stimulerande faktorer. Cytokinerna binder till specifika receptorer på målcellernas yta och utlöser en kaskad av intracellulära signaltransduktionsvägar, vilket leder till att cellen ändrar sitt beteende eller funktion. Cytokinerna kan ha både pro- och antiinflammatoriska effekter och deras nivåer kan stiga kraftigt under sjukdomstillstånd som infektioner, cancer och autoimmuna sjukdomar.

Inflammation is the body's natural response to injury or infection. It is a complex process that involves various cells, chemicals, and blood vessels in the affected area. The main goal of inflammation is to eliminate the initial cause of cell damage, clear out necrotic tissue and cellular debris, and initiate tissue repair.

The cardinal signs of inflammation are:

1. Rubor (redness) - This results from increased blood flow to the affected area due to vasodilation of local blood vessels.
2. Calor (heat) - The increased blood flow also leads to an increase in temperature in the affected region.
3. Tumor (swelling) - Fluid and immune cells accumulate in the tissue, causing it to swell.
4. Dolor (pain) - The release of inflammatory mediators like prostaglandins sensitizes nerve endings, leading to pain.
5. Functio laesa (loss of function) - The inflammation and accompanying symptoms can impair the normal functioning of the affected organ or tissue.

Inflammation can be classified into two types: acute and chronic. Acute inflammation is a short-term response that usually lasts for a few days, while chronic inflammation is a long-term response that can persist for weeks, months, or even years. Chronic inflammation is often associated with various diseases, such as autoimmune disorders, cardiovascular disease, and cancer.

'Reglering av genuttryck' (engelska: gene regulation) refererar till de mekanismer och processer som kontrollerar aktiviteten hos gener, det vill säga när och i vilken omfattning gener ska transkriberas till mRNA och översättas till protein. Detta är en central aspekt av genetisk kontroll och påverkar alla cellulära processer, inklusive celldifferentiering, cellcykelkontroll, apoptos och respons på miljöförändringar.

Regleringen av genuttryck sker på flera olika sätt, både vid transkriptionsnivån (där DNA transkriberas till mRNA) och translationsnivån (där mRNA översätts till protein). Några exempel på mekanismer som kan ingå i regleringen av genuttryck inkluderar:

* Transkriptionsfaktorer: Proteiner som binder till DNA-sekvenser upstream av gener och påverkar initieringen av transkriptionen. De kan aktivera eller inhibera transkriptionen beroende på deras bindningspreferens till DNA.
* Epigenetiska modifieringar: Förändringar i DNA-metylering, histonmodifiering och nukleosomposition som påverkar tillgängligheten av DNA för transkriptionsfaktorer och därmed reglerar genuttrycket.
* MikRNA: Små icke-kodande RNA-molekyler som binder till komplementära sekvenser i mRNA och påverkar stabiliteten eller translationskapaciteten hos dessa molekyler.
* Posttranskriptionella modifieringar: Förändringar av mRNA efter transkriptionen, inklusive 5'-capping, polyadenylering och splicing, som kan påverka stabiliteten, lokaliseringsmönstret eller translationskapaciteten hos mRNA.
* Posttranslationella modifieringar: Förändringar av proteiner efter translationen, inklusive fosforylering, acetylering och ubiquitinering, som kan påverka stabiliteten, aktiviteten eller interaktionsmönstret hos proteiner.

Genom att integrera information från dessa olika regulatoriska nivåer kan celler koordinera genuttrycket och svara på förändringar i intra- och extracellulära signaler. Dessa mekanismer är viktiga för cellulär differentiering, homeostas och patologi.

Macrophage inflammatory proteins (MIPs) är en grupp cytokiner, som är signalmolekyler som utsöndras av celler i kroppen för att kommunicera med varandra och koordinera immunresponser. MIPs spelar en viktig roll i inflammationen och immunsvaret genom rekrytering och aktivering av olika typer av vita blodceller, särskilt makrofager, till området där smittskador eller infektioner har inträffat.

Det finns flera olika typer av MIPs, men de två mest studerade är MIP-1α och MIP-1β. Dessa proteiner binder till specifika receptorer på cellmembranet hos målcellerna och utlöser en kaskad av intracellulära signaltransduktionsvägar som leder till cellens aktivering och migration till inflammationsområdet.

MIPs har också visat sig spela en viktig roll i patogenesen av flera sjukdomar, inklusive autoimmuna sjukdomar, cancer och infektionssjukdomar. Därför kan moduleringen av MIP-aktiviteten vara en potential terapeutisk strategi för att behandla dessa sjukdomar.

En tumörcellinje är en population av cancerceller som delar gemensamma genetiska mutationer och karaktäristika, och som har potentialen att växa, sprida sig och forma nya tumörer. När en cancercell delar sig och bildar nya celler kan dessa celler ärva de genetiska mutationerna från den ursprungliga cellen. Om en av dessa celler utvecklar ytterligare mutationer och börjar växa oberoende av den ursprungliga tumörcelllinjen, kan detta leda till en ny tumörcelllinje med nya karaktäristika och potentialen att respondera olikartat på behandlingar.

Tumörcelllinjer kan studeras i laboratorier för att undersöka cancercellers biologi, respons på behandlingar och möjliga terapeutiska mål. Genom att jämföra skillnader mellan olika tumörcelllinjer kan forskare få insikt i de genetiska och epigenetiska förändringarna som leder till cancerutveckling och progression.

Den omvända transkriptaspolymeraskedjereaktionen (RT-PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera RNA till komplementär DNA (cDNA). Denna metod bygger på två olika enzymatiska reaktioner: transkription och PCR.

Transkriptionen är en process där en specifik typ av enzym, kallad revers transkriptas, används för att konvertera RNA till komplementärt DNA. Detta sker genom att revers transkriptasen läser av sekvensen i RNA-molekylen och bygger upp en komplementär DNA-sträng.

PCR (polymeraskedjereaktion) är en metod för att amplifiera specifika DNA-sekvenser genom att kopiera dem upprepade gånger med hjälp av enzym, temperaturcykling och specifika primare. I RT-PCR används den cDNA som skapats under transkriptionen som matris för PCR-reaktionen.

RT-PCR är en känslig metod som ofta används inom molekylärbiologi och medicinsk forskning för att detektera och kvantifiera specifika RNA-molekyler i ett prov, till exempel virus-RNA eller cellulärt RNA.

Enzyme-linked immunosorbent assay (ELISA) är en typ av immunologisk analys som använder en enzymmärkt antikropp för att detektera och quantifiera en specifik molekyl, till exempel ett protein eller en peptid, i en biologisk prov.

I ELISA-analysen fästs antigenet (det målprotein som ska detekteras) först till en solid fas, till exempel en mikrotitrerad platta. Sedan adsorberas en primär antikropp som binder till antigenet till plattan. Efter en washing-steg adderas en sekundär antikropp som är konjugerad till ett enzym, såsom horseradish peroxidase (HRP). Den sekundära antikroppen binder till den primära antikroppen och efter ytterligare washing-steg tillsätts ett substrat som reagerar med det enzymmärkta komplexet och genererar ett signal som kan kvantifieras, vanligtvis i form av färgförändring eller fluorescens.

ELISA är en mycket känslig och specifik analysmetod som används inom flera områden, till exempel för att detektera och mäta antikroppar i serum, för att upptäcka patogener såsom virus och bakterier, och för att bestämma koncentrationen av olika hormoner och andra biologiskt aktiva molekyler.

CCR4-receptorer är en typ av receptorer som tillhör kemokinreceptorerna och är belägna på ytan av vissa celler inom det immunologiska systemet, såsom T-celler och monocyter. De aktiveras av specifika kemokiner (små signalsubstanser) och spelar en viktig roll i cellernas migration och positionering i olika vävnader under normala förhållanden, men även vid inflammation och sjukdom. CCR4-receptorerna har också visat sig vara involverade i patologiska processer såsom autoimmuna sjukdomar och cancer.

Interleukin-8 (IL-8) är ett protein som fungerar som en kemotaxisk signalmolekyl, vilket betyder att det attraherar vissa typer av vita blodceller till en specifik plats i kroppen. IL-8 binder till två olika typer av receptorer på cellmembranet hos målcellerna: CXCR1 och CXCR2, vilka är G-proteinkopplade receptorers (GPCR) som tillhör superfamiljen av cytokinreceptorer.

IL-8A-receptorer refererar specifikt till A-isotypen av IL-8-receptorn, vilket är en alternativ splicingvariant av CXCR2-genen. Denna variant har en kortare cytoplasmamembranregion jämfört med den vanliga CXCR2-receptorn och antas ha en något annorlunda funktion i signaltransduktionen. Båda receptorerna är involverade i inflammatoriska processer, men A-isotypen av IL-8-receptorn har visat sig spela en viktig roll i patogenesin hos vissa sjukdomar, såsom cancer och kronisk obstruktiv lungsjukdom (COPD).

"BALB/c mus" är en typ av möss som används i forskning. Denna musstam har blivit inavlad under många generationer för att få en relativt sett jämn genetisk bakgrund och beteende, vilket gör dem till ett populärt val för experimentell forskning. BALB/c är en av de vanligaste musstammarna som används inom biomedicinsk forskning.

Specifikt står "BALB" för det engelska National Institutes of Health (NIH) beteckningssystemet för möss, och "c" står för den specifika understammen som har utvecklats genom inavel. BALB/c musen är känd för att ha en starkt responsiv immunreaktion, vilket gör dem användbara i studier av immunologi och infektionssjukdomar. De har också en relativt låg aggressionsnivå jämfört med andra musstammar.

Det är värt att notera att även om BALB/c musen är en mycket använd modellorganism inom forskning, så kan resultaten som erhålls från studier på mus inte alltid direkt tillämpas på människor på grund av skillnader i genetik och fysiologi.

T-lymfocyter, också kända som T-celler, är en typ av vita blodkroppar som hör till det adaptiva immunsystemet. De utvecklas i thymus och har en central roll i cellmedierad immunitet. T-lymfocyter kan identifiera och svara på specifika antigen, ofta presenterade av andra celler i form av peptidfragment bundna till MHC-molekyler.

Det finns två huvudsakliga populationer av T-lymfocyter: CD4+ T-hjälparceller och CD8+ cytotoxiska T-celler. CD4+ T-hjälparceller hjälper till att koordinera immunresponsen genom att producera cytokiner och aktivera andra immunceller, medan CD8+ cytotoxiska T-celler dödar virusinfekterade eller cancerceller direkt.

T-lymfocyterna har receptorer på sin yta som känner igen specifika antigener och aktiveras när de binder till sina målantigen. När T-lymfocyten är aktiverad, kommer den att klona sig själv och differensiera till effektorceller och minnessceller för att möta framtida förekomster av samma antigen.

CCR3 är en typ av receptor som tillhör kemokinreceptorerna och är primarily involved in inflammation and immune responses. Specifikt binder CCR3 vissa typer av cytokiner, kända som CC-chemokiner, till cellens yta och aktiverar signaltransduktionsvägar som leder till cellulär respons såsom migration och differentiering. CCR3 är primärt uttryckt på eosinofiler, basophiler, och Th2-heliga T-celler, vilket gör det till ett viktigt mål för behandling av inflammatoriska sjukdomar som astma, eksem, och allergier.

Immunohistochemistry (IHC) är en teknik inom patologi och histologi som kombinerar immunologiska metoder med mikroskopisk observation för att visualisera specifika proteiner eller antigener i celler eller vävnader. Denna teknik använder sig av specifika antikroppar som är markerade med en fluorescerande markör eller en enzymatisk reaktion, vilket gör det möjligt att lokalisera och identifiera olika typer av celler och strukturer inuti ett vävnadsprov. IHC används ofta som en diagnosmetod inom klinisk medicin för att ställa diagnoser på olika slags cancersjukdomar och andra sjukdomar som är relaterade till specifika proteiner eller antigener.

"Cell-to-cell adhesion" refererar till de molekylära mekanismerna som tillåter celler att hålla fast vid varandra och forma tissuer. Detta uppnås genom interaktioner mellan specifika membranproteiner på cellernas yta, såsom kadherinerna, immunoglobulin-liknande celladhesionsmolekyler (Ig-CAM) och integrinerna. Dessa proteiner bildar komplex med varandra och/eller cytoskelettet för att stabilisera kontakten mellan cellerna. Cell-to-cell adhesion är viktig för embryonal utveckling, celldifferentiering, cellyta hållfasthet, barrierfunktioner samt tumörsuppression och progression.

Macrophages are a type of white blood cell that are important part of the immune system. They are large phagocytic cells, which means they have the ability to engulf and destroy foreign substances, such as bacteria, viruses, parasites, and dead or damaged cells. Macrophages play a crucial role in the innate immune response, which is the body's first line of defense against infection. They also contribute to the adaptive immune response by presenting antigens to T-cells, which helps stimulate an immune response specific to the foreign substance. Additionally, macrophages are involved in tissue repair and wound healing, as well as the regulation of inflammation. They can be found throughout the body, including in the bloodstream, connective tissues, and organs such as the liver and spleen.

'Endothelial cells' er de celler som tapiserer binnenrommet av blodkar og lymfekar i kroppen. De danner en barriere mellom det krevende blodet og vævshindren, og spiller en viktig rolle i reguleringen av blodfluks, immunrespons og koagulasjon. Endotelceller er også involvert i reguleringen av diaskevesis, angiogenese og andre fysiologiske prosesser. De produserer også en rekke viktige molekyler som nitrisk oxid, prostacykliner og endotelin, som har vasoaktive, immunmodulerende og sekretoriske funksjoner.

CCR7 är en typ av receptor som tillhör gruppen kemokinreceptorer. Det är en transmembranprotein med två extracellulära domäner och en intracellulär domän. CCR7 binder till specifika kemokiner, vilket leder till aktivering av signaltransduktionsvägar inne i cellen.

CCR7 är viktig för att reglera immunförsvaret och hematopoetisk differentiering. Det spelar också en roll i migrationen av dendritceller, T-celler och B-celler till sekundära lymfoida organ som lymfknutor och mjälte.

I medicinskt sammanhang kan abnormaliteter i CCR7-funktion vara associerade med olika sjukdomar, såsom autoimmuna sjukdomar och cancer.

"Cell line" er en betegnelse for en population av levende celler som deler seg selvstandig og ubestemt i laboratoriet. Disse cellene har typisk samme karyotype (sammensetningen av deres kromosomer) og genetiske egenskaper, og de kan replikeres over en lang periode av tid. De kan brukes i forskning for å studere cellebiologi, molekylær biologi, farmakologi, virologi og andre områder innen biovitenskapen. Eksempler på velkjente cellinjer inkluderer HeLa-cellinjen (som er tatt fra en livstrukturløs kvinne i 1951) og Vero-cellinjen (som er vanlig å bruke i studier av virusinfeksjoner).

"Animal disease models" refer to the use of animals as a tool in biomedical research to study human diseases and their treatments. These models are created by manipulating or breeding animals to develop symptoms or conditions that resemble those seen in humans with specific diseases. The purpose is to gain a better understanding of the pathophysiology, progression, and potential treatment strategies for these diseases. Animal disease models can be generated through various methods such as genetic modification, infectious agents, drugs, or environmental factors. Commonly used animals include mice, rats, zebrafish, rabbits, guinea pigs, and non-human primates. The choice of animal model depends on the specific research question being asked and the similarities between the animal's physiology and that of humans.

CCR10, eller C-C chemokin receptor typ 10, är en typ av G-proteinkopplad receptor som binder till specifika chemokiner (små proteiner som attraherar vita blodceller). CCR10 har identifierats som en viktig receptor för att reglera cellmigrering och homing (det vill säga, vägar för att nå en viss plats i kroppen) av specifika typer av T-lymfocyter (en typ av vita blodcellar).

Chemokinen som binder till CCR10 är CCL27, även känd som cutanektin. Cutanektinet produceras huvudsakligen i huden och attraherar specifika T-lymfocyter (CD8+ T-celler) till denna region. Därför har CCR10 en viktig roll i immunförsvaret av huden, särskilt när det gäller att bekämpa infektioner som orsakas av virus och bakterier.

Förkortningen 'CCR' står för C-C chemokin receptor, vilket refererar till en grupp av receptorer som binder till specifika typer av chemokiner som innehåller två cysteinaminosyror i närheten av N-terminalen.

"Genetically modified mice" refer to mice that have undergone genetic modification, which is the process of altering the DNA or genes of an organism to produce a desired trait. This is typically achieved through the use of recombinant DNA technology, where specific genes are inserted, deleted, or altered in the mouse genome. The resulting mice can serve as important models for studying human diseases and testing new therapies.

There are several methods used to create genetically modified mice, including:

1. Pronuclear injection: This involves injecting DNA containing the desired gene directly into the pronucleus of a fertilized egg. The egg is then transferred into a surrogate mother, and the resulting offspring will carry the altered gene in all their cells.
2. Embryonic stem cell manipulation: In this method, embryonic stem cells are genetically modified in vitro, and these cells are later introduced into an early-stage embryo. The modified embryonic stem cells contribute to the germ line of the resulting chimeric mouse, allowing for the transmission of the altered gene to its offspring.
3. CRISPR/Cas9 system: This is a more recent and efficient method for generating genetically modified mice. It uses a targeted DNA-cutting enzyme (Cas9) guided by a small RNA molecule (CRISPR RNA) to introduce specific modifications into the mouse genome.

Genetically modified mice are widely used in biomedical research to study various aspects of human diseases, such as cancer, diabetes, neurodegenerative disorders, and immunological conditions. They provide valuable insights into disease mechanisms and potential therapeutic targets, contributing significantly to our understanding and treatment of numerous medical conditions.

CCR8 (C-C chemokine receptor type 8) är en typ av receptor som binder till specifika chemokiner, små proteiner som fungerar som signalmolekyler i immunsystemet. CCR8 är primarily expressed on Th2 cells, T regulatory cells (Tregs), and some other immune cell types. The ligands for CCR8 include CCL1, CCL16, CCL17, and CCL22, which are involved in the recruitment and activation of immune cells to sites of inflammation.

I medicinsk kontext kan CCR8-receptorer vara involverade i olika sjukdomar som beror på felreglering av immunsystemet, såsom autoimmuna sjukdomar och cancer. Forskning pågår för att undersöka möjligheterna att utveckla terapeutiska strategier som modulerar CCR8-signalering för behandling av dessa sjukdomar.

Cell proliferation refers to the process by which cells divide and increase in number. In medicine, cell proliferation is a fundamental biological process that is tightly regulated in the body. However, uncontrolled cell proliferation can lead to the development of various diseases, including cancer. Therefore, understanding the mechanisms that regulate cell proliferation is crucial for developing effective treatments for these conditions.

The process of cell proliferation involves several stages, including:

1. Cell growth and preparation for division (G1 phase)
2. DNA replication (S phase)
3. Preparation for cell division (G2 phase)
4. Cell division (M phase), which includes mitosis (nuclear division) and cytokinesis (cytoplasmic division)

These stages are tightly regulated by various intracellular signaling pathways, as well as external factors such as growth factors and hormones. Dysregulation of these pathways can lead to abnormal cell proliferation and the development of diseases such as cancer.

In summary, cell proliferation is a critical biological process that is tightly regulated in the body. Understanding the mechanisms that control cell proliferation is essential for developing effective treatments for various medical conditions, including cancer.

Interferon typ II, även känt som IFN-γ (Interferon gamma), är ett cytokin som produceras främst av aktiverade T-lymfocyty och naturliga killerceller (NK-celler) under cellulär immunrespons. Det spelar en viktig roll i modulerandet av både den adaptiva och innata immunsvaret mot infektioner orsakade av virus, intracellulära bakterier och parasiter, samt i regleringen av celltillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

IFN-γ utövar sin biologiska aktivitet genom att binda till specifica receptorer på cellytan, vilket leder till aktivering av JAK-STAT-signaltransduktionsvägen och efterföljande transkriptionella förändringar av målgener. Dessa förändringar resulterar i en antiviral respons som inkluderar upphörande av virusreplikation, ökad presentation av antigener till T-celler och aktivering av andra immunceller såsom makrofager.

I patologiska sammanhang har IFN-γ visat sig ha en viktig roll i uppkomsten och underhållet av autoimmuna sjukdomar, kronisk inflammation och allvarliga former av COVID-19.

CCL24, också känd som Eotaxin-2, är en kemokin som tillhör CC-chemokinfamiljen. Det är en liten proteinmolekyl som spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att attrahera och aktivera specifika vita blodceller, särskilt eosinofiler, till områden av inflammation eller skada. CCL24 binder till och signalerar via G-proteinkopplade receptorer på cellmembranet, vilket leder till ändringar i cellens beteende och funktion.

CCL24 produceras främst av strukturella celler som fibroblaster och endotelceller, men kan också produceras av immunceller som monocyter och T-celler. Det är involverat i en rad fysiologiska och patologiska processer, inklusive inflammation, immunförsvar mot parasiter och allergisk reaktion. Höga nivåer av CCL24 har påträffats hos patienter med astma, COPD och andra luftvägsinflammatoriska tillstånd.

CD4-positiva T-lymfocyter, även kända som CD4+ T-celler eller helper-T-celler, är en typ av vita blodkroppar som spelar en central roll i det adaptiva immunförsvaret hos däggdjur. De identifieras och klassificeras med hjälp av proteinet CD4, ett ko-receptorprotein som sitter på cellens yta och binder till MHC klasse II-komplexet på antigenpresenterande celler.

CD4+ T-celler aktiveras när de får stimuli från antigenpresenterande celler som har processat och presenterat en patogen (t.ex. virus, bakterier eller parasiter). När CD4+ T-cellen binds till MHC klasse II-komplexet på antigenpresenterande cellen aktiveras den och differensieras till olika subtyper av effektorceller, såsom Th1, Th2, Th17 och Treg-celler. Dessa subtyper producerar olika cytokiner och har olika funktioner i immunförsvaret.

CD4+ T-celler är viktiga för att koordinera och underhålla immunsvar, inklusive aktivering av B-celler för produktion av antikroppar, aktivering av makrofager för fagocytos och förstörelse av patogener, samt reglering av inflammation. Dessutom är CD4+ T-celler viktiga i kampen mot intracellulära patogener som virus, t.ex. HIV, genom att koordinera celldödande immunresponser och direkt döda infekterade celler.

I HIV-infektioner är CD4+ T-cellerna specifika mål för viruset, och en av de viktigaste riskfaktorerna för progressionen till AIDS är den minskade antalet CD4+ T-celler i blodet.

Cytokine receptors are specialized proteins found on the surface of cells that selectively bind to cytokines, which are signaling molecules involved in various biological processes such as immune response, hematopoiesis, inflammation, and cell differentiation. These receptors play a crucial role in mediating the effects of cytokines by transducing signals into the cell upon binding. Cytokine receptors are typically composed of one or more subunits that contain specific domains for cytokine recognition and signal transduction. Upon cytokine binding, conformational changes occur in the receptor complex, leading to the activation of intracellular signaling pathways and subsequent cellular responses.

There are four main classes of cytokine receptors based on their structural features:

1. Hemopoietin receptor superfamily (also known as type I cytokine receptors): This family includes receptors for interleukins (ILs), colony-stimulating factors (CSFs), interferons (IFNs), and other cytokines. They share a common structural motif called the cytokine receptor homology region (CHR) in their extracellular domains, which is involved in cytokine binding.
2. Immunoglobulin superfamily (also known as type II cytokine receptors): This family includes receptors for IL-1, IL-18, and several other cytokines. They contain immunoglobulin-like domains in their extracellular regions that facilitate cytokine binding.
3. Tumor necrosis factor (TNF) receptor superfamily: This family includes receptors for TNF, Fas ligand, and several other cytokines. They contain characteristic cysteine-rich domains in their extracellular regions that are involved in cytokine recognition.
4. G protein-coupled receptors (GPCRs): While not as common, some cytokines such as chemokines signal through GPCRs to mediate their effects.

Proper functioning of cytokine receptors is essential for maintaining homeostasis and coordinating immune responses. Dysregulation of cytokine receptor signaling has been implicated in various diseases, including autoimmune disorders, cancer, and viral infections.

Monocyte Chemoattractant Proteins (MCPs) är en grupp relaterade proteiner som tillhör superfamiljen cystein-cystein-bindande proteiner (CC-proteiner). Dessa proteiner är involverade i inflammation och immunförsvar genom att attrahera (kemoattrahera) monocyter, en typ av vita blodkroppar, till specifika områden i kroppen.

Det mest studerade MCP-proteinet är MCP-1 (eller CCL2), som binder till receptorn CCR2 på monocyternas yta och attraherar dem till inflammationsområdet. Andra relaterade proteiner inkluderar MCP-2, MCP-3 och MCP-4 (eller CCL7, CCL8 och CCL13), som också har kemoattraherande egenskaper men binder till andra receptorer på monocyternas yta.

MCPs spelar en viktig roll i patogenesens mekanismer vid flera inflammatoriska sjukdomar, såsom ateroskleros, diabetes, njursjukdomar och neurodegenerativa sjukdomar. Därför kan blockering av MCPs vara en potential terapeutisk strategi för att behandla dessa sjukdomar.

"Western blotting" är en laboratorieteknik som används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en biologisk prov. Denna metod kombinerar elektrofores, immunoblotting och immunokemi.

I korthet innebär tekniken följande steg:

1. Elektrofores: Proteiner i ett extrakt av en cell eller vävnad separeras beroende på deras molekylära vikt genom elektrisk potentialskillnad i en gel.
2. Transfer: De separerade proteinkomplexen överförs sedan från gelen till en membran (vanligtvis nitrocellulosa eller PVDF) där de fastnar i ett ordnat mönster.
3. Blockering: Membranet blockeras med ett protein som inte binder till den primära antikroppen, för att undvika nonspecifika bindningar.
4. Immunoblotting: Membranet exponeras för en specifik primär antikropp som binder till det sökta proteinets epitop.
5. Avläsning: Andra sekundära antikroppar, konjugerade med ett enzym eller fluorescenta markörer, införs för att binda till primärantikroppen och avslöja positionen och mängden av det sökta proteinet.

Denna teknik används ofta inom forskning och klinisk diagnostik för att upptäcka specifika proteiner som är associerade med sjukdomar, funktionella störningar eller förändringar i cellulär aktivitet.

"Genuttryck" (engelska: "genetic imprinting") är ett fenomen där arvsmassan i en viss del av en kromosom eller ett visst genområde är "märkt" beroende på om det är den könsbestämda kromosomen som givits vid från modern eller fadern. Detta leder till att antingen moderns eller faderns version av genen är aktiv, medan den andra är inaktiv i cellen. Detta kan ha konsekvenser för uttrycket av genen och därmed på individens fenotyp (kroppslig utveckling och funktion). Ett exempel på ett sådant fall är Prader-Willi syndromet, som orsakas av en deletion eller avstängning av paternellt tillförda gener i kromosom 15.

Proteinbindning (ibland även kallat proteininteraktion) refererar till den process där ett protein binder sig till ett annat molekylärt ämne, exempelvis en liten organisk molekyl, ett metalljon, ett DNA- eller RNA-molekyl, eller till ett annat protein. Proteinbindningar är mycket viktiga inom cellbiologi och medicinen, eftersom de ligger till grund för många olika biokemiska processer i kroppen.

Exempel på olika typer av proteinbindningar inkluderar:

* Enzym-substratbindningar, där ett enzym binder till sitt substrat för att katalysera en kemisk reaktion.
* Receptor-ligandbindningar, där en receptor binder till en ligand (exempelvis ett hormon eller en neurotransmittor) för att aktiveras och utlösa en cellsignal.
* Protein-DNA/RNA-bindningar, där proteiner binder till DNA eller RNA-molekyler för att reglera genuttrycket eller för att delta i DNA-replikation eller -reparation.
* Protein-proteinbindningar, där två eller fler proteiner interagerar med varandra för att bilda komplexa eller för att reglera varandras aktivitet.

Proteinbindningar kan styras av en mängd olika faktorer, inklusive den tresdimensionella strukturen hos de involverade molekylerna, deras elektriska laddningar och hydrofila/hydrofoba egenskaper. Många proteinbindningar kan också moduleras av läkemedel eller andra exogena ämnen, vilket gör att de är viktiga mål för farmakologisk intervention.

CCR-receptorer, eller C-C chemokinreceptorer, är en typ av receptorer som binder till specifika proteiner kända som C-C chemokiner. Dessa receptorer och deras ligander (de proteinmolekyler de binder till) spelar en viktig roll inom immunsystemet, inflammation och hematopoesis (blodcellsframställning).

CCR-receptorerna är G-proteinkopplade receptorer (GPCR) och finns på cellmembranet hos olika celltyper, inklusive leukocyter (vita blodkroppar), endotelceller och strukturella celler. När en C-C chemokin binder till sin respektive CCR-receptor aktiveras en signalkaskad som leder till cellyta eller celldifferentiering, migration, proliferation eller apoptos (programmerad celldöd).

Exempel på välkända CCR-receptorer inkluderar CCR1, CCR2, CCR3, CCR4, CCR5, CCR6, CCR7 och CCR8. Dessa receptorer är involverade i olika fysiologiska processer som inflammation, immunförsvar mot infektioner, hematopoesis och cancer.

I medicinsk kontext kan CCR-receptorerna vara relaterade till sjukdomar som HIV/AIDS, cancer, autoimmuna sjukdomar och allergier. Forskning pågår för att utveckla läkemedel som modulerer CCR-receptorer för behandling av dessa sjukdomar.

Benmärgsceller, även kallade hematopoetiska stamceller, är celler som har förmågan att utvecklas till olika typer av blodceller. De kan delas in i två grunder: myeloida och lymfatiska benmärgsceller. Myeloida benmärgsceller kan utvecklas till röda blodceller, vita blodceller som granulocyter, monocyter och makrofager samt blodplättar. Lymfatiska benmärgsceller kan utvecklas till olika sorters vita blodceller som lymfocyter, B-celler, T-celler och naturliga killer (NK-celler). Benmärgscellerna återfinns i ryggradens mjukvävnad och är viktiga för att producera de celler som utgör blodet.

"Genetiskt uttrycks mönster" refererar till hur och när gener i ett individuellt genomi expressar sig, det vill säga hur de producerar specifika proteiner eller RNA-molekyler. Detta kan variera mellan olika celltyper, till exempel leverceller jämfört med hjärnceller, och under olika livscykel-faserna, som fostertillstånd jämfört med vuxen ålder. Genuttrycksmönster kan påverkas av både genetiska och miljömässiga faktorer.

Det är värt att notera att termen 'genetiskt uttrycks mönster' ofta används i samband med studier av epigenetik, som undersöker hur miljöfaktorer kan påverka genuttryck genom mekanismer som DNA-metylering och histonmodifiering. Dessa förändringar kan vara reversibla och är ofta specifika för en viss celltyp eller tillstånd, vilket leder till unika genuttrycks mönster.

CX3C-chemokiner är en typ av chemokiner, som är små signalproteiner som reglerar migrationen av celler till olika ställen i kroppen. CX3C-chemokiner karaktäriseras av att de har tre aminosyror mellan två av de cysteinrester som finns i alla chemokiner.

Ett exempel på ett CX3C-chemokin är CX3CL1, även känt som fractalkin. Detta protein binder till receptorn CX3CR1 och spelar en viktig roll i immunförsvaret, neuroinflammation och nervcellers överlevnad. Fractalkin uttrycks huvudsakligen av endotelceller i centrala nervsystemet (hjärna och ryggmärg) och attraherar primärt immunceller som monocyter/makrofager till dessa områden.

Kemotaxi är ett fenomen där celler, som exempelvis vita blodkroppar eller cancerceller, navigierar och rör sig inom ett biologiskt system i respons till koncentrationsgradienten av kemiska signalmolekyler, kallade kemotaxiska faktorer. Dessa molekyler binder till specifika receptorer på cellmembranet och aktiverar intracellulära signaltransduktionsvägar, vilket leder till ändringar i cellens cytoskelett och rörelsemönster.

Kemotaxiska faktorer kan vara attractanter eller repeller beroende på om de attraherar eller avskräcker cellrörelsen. Exempel på kemotaxiska faktorer inkluderar cytokiner, chemokiner och tillväxtfaktorer som spelar viktiga roller i immunförsvaret, inflammation, angiogenes och cancermetastaser.

CCR6 är en typ av receptor som tillhör gruppen CC-chemokinreceptorer. Det är en G-proteinkopplad receptor och binder specifikt till chemokinen CCL20, även känd som MIP-3α (Macrophage Inflammatory Protein-3α). CCR6-receptorn spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att reglera migration och positionering av olika celltyper, särskilt T-celler och dendritiska celler, till inflammationsfyllda områden i kroppen. Aktivering av CCR6-receptorn via länkning med CCL20 kan leda till aktivering av signalkaskader som involverar olika cellytiska processer, inklusive cellproliferation, överlevnad och cytokinproduktion.

Cell differentiation är en process där en obefläckad stamcell eller en tidigare differentierad cell blir mer specialiserad och tar på sig en specifik funktion i ett organism. Under cell differentieringen ändras cellens morfologi, biokemi och genuttryck för att utforma den specifika celltypen, till exempel en levercell, ett nervcell eller en röd blodkropp. Denna process är kontrollerad av både genetiska och epigenetiska faktorer samt signalsubstanser från omgivningen. Cell differentiering är en nödvändig del i utvecklingen av flerslagiga organism och för att underhålla homeostasen i vuxna organismer.

Transfektion är en process där DNA, RNA eller andra molekyler överförs till celler i syfte att förändra deras genetiska makeup. Detta kan uppnås genom olika metoder, såsom elektroporering, kemisk transfektion eller viraltransduktion. Transfektion används ofta inom forskning för att studera geneffekter och proteinexpression, men den kan även användas i terapeutiska syften för att behandla genetiska sjukdomar.

I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:

1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.

I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.

"Monoklonala antikroppar" eller "monoklona antikroppar", ofta förkortat till "monoklonala antikroppar" eller bara "monoklonaler", är en typ av proteinmolekyler som produceras av en enda sorts vit blodscell, känd som en B-cell. Varje monoklonal antikropp har samma specifika form och funktion, eftersom de alla produceras från den samma klonala population av B-celler.

Monoklonala antikroppar används ofta inom medicinen som terapeutiska medel för att behandla olika sjukdomar, framför allt cancer och autoimmuna sjukdomar. De kan också användas i forskning för att studera specifika molekyler eller processer i kroppen.

Monoklonala antikroppar produceras genom en teknik som kallas hybridomteknik, utvecklad av Georges Köhler och César Milstein år 1975, för vilken de fick Nobelpriset i fysiologi eller medicin år 1984. Genom att fusionera en specifik B-cell med en tumörcell kan man skapa en hybridcell som kallas ett hybridom, som kan producera oändliga mängder av en enda sorts monoklonal antikropp i kultiv medel.

"En monocyt är en typ av vit blodcell (leukocyт) som utgör en del av kroppens immunförsvar. Monocyter är stora celler med ett rundat till ovalt sken och en diameter på cirka 12-20 Mikrometer. De mognar i benmärgen och cirkulerar sedan i blodomloppet där de kan utgöra upp till 10% av alla vita blodceller. När de aktiveras, migrerar monocyterna från blodbanan in i vävnader där de differensieras till makrofager eller dendritceller. Dessa celler spelar en viktig roll i att fagocytera (åt ett förstöra) främmande partiklar och patogener, samt i att presentera antigen för T-celler och initiera immunresponsen."

Neutrofila leukocyter, eller neutrofiler, är en typ av vita blodkroppar (leukocyter) som spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar. De utgör den största gruppen av leukocyter och är specialiserade på att bekämpa bakteriella infektioner.

Neutrofilerna har förmågan att fagocytera, det vill säga svälja upp, främmande partiklar såsom bakterier och virus. De innehåller en substans som kallas myeloperoxidas, vilken hjälper till att döda de infektionskällor som de har fagocyterat. När neutrofilerna aktiveras under en infektion ökar deras antal i blodet och de migrerar också till det inflammerade området för att bekämpa infektionen.

En höjning av neutrofilernas andel i det totala leukocyttalet kallas neutrofili, medan en minskning kallas neutropeni. Båda dessa tillstånd kan vara tecken på olika sjukdomar eller infektioner.

I en biokemisk kontext refererar en ligand till ett molekylärt ämne som binds till ett specifikt receptorprotein eller en enzymatisk aktivitetssida. Denna binding orsakar ofta en konformationell förändring hos receptorn eller enheten, vilket leder till en biologisk respons, såsom cellsignalering eller nedbrytning av substratet.

Ligander kan vara mycket små molekyler som läkemedel eller naturligt förekommande signalsubstanser, men de kan också vara större biologiska makromolekyler såsom protein-protein-interaktioner. Ligandbindning är en central mekanism i många cellulära processer och är av stor betydelse inom farmakologi, toxikologi och medicinsk forskning.

HIV (Human Immunodeficiency Virus) använder sig av två huvudsakliga receptorer på värdcellens yta för att infektionsprocessen ska kunna startas. Dessa receptorer kallas CD4 och CCR5 eller HIV-receptor och co-receptor.

CD4 är en proteinkluster som finns på ytan av vissa vita blodkroppar, särskilt T-hjälparceller (T-helper cells), B-celler och monocyter/makrofager. CD4 fungerar som en primär receptor för HIV att binda till, vilket gör cellen sårbar för infektion.

CCR5 eller co-receptorn är ett ytprotein som finns på vissa vita blodkroppar, främst T-hjälparceller och makrofager. När HIV har bundit till CD4 kan viruset sedan binda till CCR5 för att kunna tränga in i cellen och infektera den.

Det finns också en annan co-receptor, CXCR4, som används av HIV när sjukdomen har utvecklats till AIDS. CXCR4 är vanligare på T-hjälparceller hos personer med AIDS än hos friska individer.

Således kan medicinska definitionen av 'HIV-receptorer' innefatta både CD4 och CCR5 eller HIV-co-receptorn, som tillsammans möjliggör infektion av värdceller av HIV.

Det Duffy-blodgruppsystemet är ett av de mindre kända blodgruppsystemen och innehåller två huvudvarianter, Fy(a+b–) och Fy(a–b+). Det regleras av genen ABO (även känd som FY) på kromosom 1.

Duffy-antigenet är ett protein som finns på ytan av röda blodkroppar och fungerar som en receptor för malariaplasmodier, särskilt Plasmodium vivax. När en individ blir smittad med P. vivax kan parasiten binda till Duffy-antigenet och invadera röda blodkroppar.

Individer som är Fy(a–b+) saknar både Fya- och Fyb-antigenet på ytan av sina röda blodkroppar, vilket gör dem resistenta mot infektion med P. vivax. Detta beror på en mutation i genen ABO som förhindrar produktionen av Duffy-antigenet.

Det är värt att notera att det finns andra faktorer som kan påverka en persons susceptibilitet till malaria, såsom immunitet och andra genetiska faktorer.

Dendritiska celler (DCs) är en typ av immunceller som spelar en central roll i att initiera och reglera immunsvar. De är en del av vår kropps försvarssystem och hjälper till att identifiera och svara på främmande ämnen, såsom virus, bakterier och tumörceller.

DCs har fått sitt namn efter sin unika morfologi, med långa utskott (dendriter) som de använder sig av för att fånga upp och analysera material från omgivningen. När en DC fångar upp ett främmande ämne börjar den bearbeta det och presentera dess beståndsdelar på sin yta, så kallade antigener, tillsammans med olika signaler som aktiverar andra immunceller.

Det finns två huvudtyper av DCs: konventionella dendritiska celler (cDCs) och plasmacytoid dendritiska celler (pDCs). cDCs är specialiserade i att presentera antigen till T-celler, en typ av immuncell som hjälper till att koordinera immunsvaret. pDCs däremot producerar stora mängder interferon när de aktiveras, ett ämne som hjälper till att skydda kroppen mot virusinfektioner.

I sin helhet är DCs viktiga regulatorer av immunsvaret och har potentialen att användas inom medicinen för att behandla olika sjukdomar, såsom cancer och autoimmuna sjukdomar.

Cell migration is the movement of cells from one location to another within an organism. It is a fundamental process in the development, homeostasis, and repair of tissues in multicellular organisms. Cell migration involves several steps, including cell polarization, protrusion of the leading edge, adhesion to the extracellular matrix, and contraction of the cell body.

Cell migration inhibition or cell migration hampering refers to the prevention or disruption of this process. This can occur through various mechanisms, such as:

1. Inhibition of cytoskeletal dynamics: The cytoskeleton is a network of protein filaments that provide structural support and enable cell movement. Drugs that target actin polymerization or microtubule dynamics can inhibit cell migration by preventing the formation of protrusions at the leading edge of the cell.
2. Inhibition of integrin function: Integrins are transmembrane receptors that mediate adhesion to the extracellular matrix. Blocking integrin function can prevent cells from attaching and migrating on a substrate.
3. Inhibition of signaling pathways: Cell migration is regulated by various intracellular signaling pathways, including those involving Rho GTPases, MAP kinases, and PI3 kinase. Inhibiting these pathways can disrupt cell migration.
4. Physical barriers: The extracellular matrix or other cells can form physical barriers that prevent cell migration. For example, the basement membrane is a layer of extracellular matrix that separates epithelial cells from the underlying connective tissue and acts as a barrier to cell migration.

Cell migration inhibition has therapeutic potential in various diseases, including cancer, where inhibiting the invasive and metastatic properties of cancer cells can improve patient outcomes. However, it is important to consider that cell migration is also essential for normal physiological processes, so any therapy targeting cell migration must be specific to the disease context.

Intercellulära, signalöverförande peptider och proteiner är molekyler som används för kommunikation mellan celler i kroppen. Dessa peptider och proteiner binder till specifika receptorer på målcellernas yta och utlöser en biokemisk respons, vilket orsakar en ändring av cellens funktion eller beteende. De kan vara involverade i en rad olika fysiologiska processer, till exempel immunresponser, nervimpulstransmission och cellytorscellkommunikation. Exempel på intercellulära signalproteiner inkluderar cytokiner, neurotransmittorer och hormoner.

Inflammatoriska mediatorer är signalmolekyler som frisätts från celler under inflammation och aktiverar olika processer i kroppen för att bekämpa skada eller infektion. Exempel på inflammatoriska mediatorer inkluderar cytokiner, chemokiner, prostaglandiner, leukotriener och komplementproteiner. Dessa molekyler hjälper till att rekrytera vita blodkroppar till området av skada eller infektion, öka permeabiliteten i kapillärväggarna för att underlätta transporten av immunceller och andra substanser till platsen, och aktivera smärt- och feberrespons. Även om inflammatoriska mediators signaler är viktiga för att initiera och upprätthålla en effektiv immunrespons kan överdriven eller förlängd aktivering av dessa molekyler leda till skada på kroppens egna vävnader och bidra till patogenesen av flera sjukdomar, inklusive autoimmuna sjukdomar och inflammatoriska sjukdomar.

Tumörnekrosfaktor-alfa (TNF-α) är ett citokin, som är en typ av proteiner som spelar en viktig roll i immunförsvaret och inflammationen. TNF-α produceras främst av vita blodkroppar, såsom makrofager och neutrofila granulocyter, men kan även produceras av andra celltyper som lymfocyter och tumörceller.

TNF-α har en rad biologiska effekter på kroppens celler, inklusive aktivering av immunförsvaret, inflammation och celldöd. Det är involverat i regleringen av celldelning, differentiering och apoptos (programmerad celldöd). TNF-α kan också bidra till sjukdomar som reumatoid artrit, Crohns sjukdom och cancer.

I cancerutvecklingen kan TNF-α ha både onkogena och tumörsuppressiva effekter. Det kan stimulera celldelning och överlevnad av tumörceller samt bidra till angiogenes (bildning av nya blodkärl) i tumören, men det kan också inducera apoptos hos tumörceller under vissa omständigheter. TNF-α har därför potential att användas som en behandlingsmetod för cancer, men det finns också risk för biverkningar och komplikationer.

NF-κB (Nuclear Factor kappa-light-chain-enhancer of activated B cells) är ett transkriptionsfaktorprotein som spelar en central roll i reguleringen av immunresponsen, inflammation och cellcykelkontroll. Det finns i olika former, men de två vanligaste formererna är p50/p105 (NF-κB1) och p52/p100 (NF-κB2). I vila befinner sig NF-κB som en inaktiv komplex i cytoplasman, bunden till en inhibitorprotein kallad IkB. När cellen aktiveras av olika signaler, exempelvis cytokiner, bakterieprodukter eller stress, får IkB en signalserie som leder till att den degraderas, vilket frigör NF-κB att transporteras in i cellkärnan där det kan binda till DNA och påverka transkriptionen av målgener.

'Lungor' (plural av 'lunga') är de organ i kroppen som hjälper till att andas. De två lungorna finns i bröstkorgen och är omgivna av revben, muskler och hud. Lungornas främsta funktion är att ta emot luft från luftvägarna, syreta den inandade luften och släppa ut koldioxid vid utandning.

Lungorna består av ett komplext nätverk av luftvägar, blodkärl och alveoler (luftsäckar), som möjliggör gasutbyte mellan luften och blodet. Alveolerna är mycket tunna vävnader som tillåter syre att diffundera in i blodomloppet och koldioxid att diffundera ut.

Lungorna är också involverade i andra funktioner, såsom röstproduktion och immunförsvar.

Kemotaxi refererer til den proces hvor celler eller mikroorganismer navigere og migrere i respons på kemiske stimer i deres omgivelser.

Eosinofiler er en type hvide blodceller, der spiller en vigtig rolle i immunforsvaret, især mod parasitiske infektioner og allergiske reaktioner. De indeholder granuler med forskellige kemiske stoffer, herunder toksiner og enzymer, som kan hjælpe med at eliminere fremmede stoffer og patogener.

Kemotaxifaktorer for eosinofiler er specifikke signalmolekyler, der tiltrækker og aktiverer eosinofiler i forbindelse med inflammation eller immunrespons. Disse kemotaxifaktorer binder til receptorer på eosinofilernes overflade og får dem til at migrere mod området hvor koncentrationen af kemotaxifaktoren er højest. Nogle eksempler på kemotaxifaktorer for eosinofiler inkluderer:

* Eotaxin (CCL11)
* RANTES (CCL5)
* MIP-1α (CCL3)
* IL-5

Disse kemotaxifaktorer hjælper med at koordinere eosinofilernes migration og aktivering i forbindelse med immunforsvar og inflammation.

Vita blodkroppar, eller leukocyter, är en typ av cell som finns i blodet och har som funktion att hjälpa kroppen att försvara sig mot infektioner och främmande ämnen. De produceras i benmärgen och kan delas in i två huvudgrupper: granulocyter och agranulocytiter. Granulocyterna inkluderar neutrofiler, eosinofiler och basofila, medan agranulocytiterna består av lymfocyter och monocyter. Vita blodkroppar kan även delas in i två kategorier baserat på deras livslängd: de som lever korta liv (neutrofiler, eosinofiler och basofila) och de som lever längre (lymfocyter och monocyter). Dessa celler hjälper till att skydda kroppen genom att fagocytera (förstöra) främmande partiklar och producera antikroppar och andra substanser som är involverade i immunförsvaret.

Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.

DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.

Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.

HIV-1 (Human Immunodeficiency Virus type 1) är ett retrovirus som orsakar den akuta och kroniska infektionen hos människan, vilken kan leda till sjukdomen AIDS om den inte behandlas. HIV-1 attackerar och förstör CD4+ T-celler (en typ av vita blodkroppar), som är viktiga för att koordinera immunförsvaret i kroppen. När CD4+ T-cellerna minskar i antal, blir individen alltmer immunbristig och ökar risken för opportunistiska infektioner och cancer. HIV-1 smittar vanligtvis via sexuell kontakt, blodöverföring eller från en smittad mor till ett foster eller barn under fostertiden eller amning.

Stroma cells are a type of cell that are found in various tissues throughout the body. They are often referred to as "connective tissue cells" because they play a supportive role in the tissues where they are found. Stroma cells produce and maintain the extracellular matrix, which is the network of proteins and other molecules that provides structural support to cells and helps to regulate cell behavior.

There are several different types of stroma cells, including fibroblasts, adipocytes (fat cells), and myofibroblasts. Fibroblasts are the most common type of stroma cell, and they produce collagen and other proteins that make up the extracellular matrix. Adipocytes are specialized stroma cells that store energy in the form of fat, while myofibroblasts are stroma cells that have contractile properties and help to regulate tissue tension and repair.

Stroma cells can also play a role in the immune system by producing cytokines and other signaling molecules that help to coordinate the immune response. In some cases, stroma cells may also contribute to the development of diseases such as cancer, fibrosis, and autoimmune disorders.

I medicinsk kontext betyder "nedreglering" ofta att något som reglerar en fysiologisk process, till exempel ett hormon eller en nervimpuls, minskar i aktivitet eller verkan. Det kan leda till olika symptom beroende på vilken process som påverkas. Exempelvis kan nedreglering av det signalsubstanser som styr hungerkänslan leda till viktminskning, medan nedreglering av andningsregleringen kan orsaka andnöd.

Lipopolysaccharides (LPS) är en typ av molekyler som förekommer i yttermembranen hos Gram-negativa bakterier. De består av en lipid- och en polysackariddel. Lipiddelen kallas lipid A och är ansvarig för den endotoxiska verkan hos LPS, det vill säga dess förmåga att orsaka inflammatoriska reaktioner i värdorganismen. Polysackariddelen består av en kort kedja av repeaterenheter och kan variera mellan olika bakteriestammar, vilket gör den användbar som taxonomisk markör. När LPS separeras från bakterien eller bryts ned kan det utlösa en stark immunrespons, inklusive released av cytokiner och inflammatoriska mediatorer, som kan leda till sjukdom hos värden.

Th2-celler, eller T-hjälpceller 2, är en typ av adaptiva immunceller som producerar specifika cytokiner och har en viktig roll i försvaret mot parasitiska infektioner, såsom ormar och maskar. De producerar också cytokiner som bidrar till allergisk reaktivitet och astma. Th2-celler stimulerar B-celler att differensiera till antikroppsproducerande plasmaceller och frisätter IL-4, IL-5 och IL-13. Dessa cytokiner är involverade i aktivering av mastceller och eosinofiler, som bidrar till inflammation och försvaret mot parasiter.

Epitelceller, eller epitelceller, är en typ av cell som täcker ytor och organ i kroppen. De bildar en barriär mellan olika kroppsdelar och skyddar dem mot skador, infektioner och vätskedrän. Epitelceller kan vara platta, kubiska eller cylindriska beroende på deras funktion och placering i kroppen. De kan också vara stillasittande eller cilierade, vilket innebär att de har små hår som hjälper till med rörelse av vätskor och partiklar över cellerna. Epitelceller deltar också i absorption, utsöndring och sekretion av substanser.

En aminosyrasekvens är en rad av sammanfogade aminosyror som bildar ett protein. Varje protein har sin unika aminosyrasekvens, som bestäms av genetisk information i DNA-molekylen. Den genetiska koden specificerar exakt vilka aminosyror som ska ingå i sekvensen och i vilken ordning de ska vara placerade.

Aminosyrorna i en sekvens är sammanbundna med peptidbindningar, vilket bildar en polymer som kallas ett peptid. När antalet aminosyror i en peptid överstiger cirka 50-100 talar man istället om ett protein.

Aminosyrasekvensen innehåller information om proteinet och dess funktion, eftersom den bestämmer proteins tertiärstruktur (hur aminosyrorna är hopfogade i rymden) och kvartärstruktur (hur olika peptidkedjor är sammansatta till ett komplext protein). Dessa strukturer påverkar proteinet funktion, eftersom de avgör hur proteinet interagerar med andra molekyler i cellen.

Rekombinanta proteiner är proteiner som har skapats genom tekniker för genetisk rekombination, där man kombinerar DNA-sekvenser från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskvärda egenskaper. Denna teknik möjliggör produktionen av stora mängder specifika proteiner med konstant och predikterbar struktur och funktion. Rekombinanta proteiner används inom flera områden, till exempel inom medicinen för framställning av läkemedel som insulin, vaccin och enzymer.

Lymfkörtlar, även kända som lymfnoder, är små, bönformade strukturer som finns i vår kropp, främst koncentrerade till halsen, armhålorna, ljumskarna och underarmarna. Deras huvudsakliga funktion är att hjälpa till med immunförsvaret genom att filtrera det interstitella vätskan (lymf fluid) från olika kroppsdelar för infektionskällor, främmande partiklar och celler som inte tillhör oss, såsom cancerceller.

Lymfkörtlarna innehåller speciella vita blodkroppar, kallade lymfocyter, som är en del av vårt adaptiva immunsystem. När lymffluiden passerar genom lymfkörteln, undersöker lymfocyterna den för eventuella skadliga ämnen. Om de upptäcker någonting farligt, blir lymfocyterna aktiverade och börjar producera specifika antikroppar eller andra signalproteiner för att hjälpa till att eliminera hotet.

Dessutom har lymfkörtlarna en viktig roll i dräneringen av vätskor från olika kroppsdelar och hjälper till att underhålla balansen mellan vätskan i det interstitella utrymmet och blodomloppet.

I samband med infektioner eller andra immunreaktioner kan lymfkörtlarna bli ömmare, svullna och kännas uppvärmda, vilket är ett tecken på att de är aktiva i kampen mot det inträngande hotet.

'Mononuclear leukocytes' är en samlingsbeteckning för vissa vita blodkroppar (leukocyter) som har en enda cellkärna och en relativt homogen cytoplasma. Denna grupp innefattar monocyter och lymfocyter, som båda är viktiga delar av immunförsvaret. Monocyterna hjälper till att försvara kroppen mot infektioner genom att fagocytera (fagra upp och förstöra) främmande partiklar och patogener, medan lymfocyterna producerar antikroppar och hjälper till att koordinera immunresponsen. Tillsammans utgör mononukleära leukocyter en viktig del av kroppens försvar mot sjukdomar och infektioner.

Th1-celler, eller CD4+ T-hjälpceller av typ 1, är en undergrupp av T-hjälpceller som producerar specifika typer av cytokiner, vilket gör att de spelar en viktig roll i cellmedierad immunitet. De aktiveras av antigenpresenterande celler och svarar genom att producera cytokiner såsom IFN-γ, TNF-α och IL-2, som främjar celldödlighet, inflammation och aktivering av andra immunceller. Th1-svaret är viktigt för att bekämpa intracellulära patogener såsom virus och intracellulära bakterier.

Angiostatiska proteiner är proteinmolekyler som hämstar angiogenes, det vill säga tillväxten och formationen av nya blodkärl. De gör detta genom att hämma vaskulär endotelial growth factor (VEGF), ett protein som stimulerar angiogenes. Angiostatiska proteiner används inom medicinen för att behandla olika sjukdomar, till exempel cancer och ögoninflammationer, då tumörer och andra sjukdomar ofta är beroende av nya blodkärl för sin tillväxt och överlevnad.

Lymfocytaktivering är ett samlingsbegrepp för de processer som sker när B-celler och T-celler, två typer av lymfocyter, aktiveras för att spela sin roll i immunförsvaret. När en främmande substans, till exempel ett virus eller ett bakterieprotein, introduceras i kroppen presenteras denna substans för lymfocyterna av andra celler i immunsystemet, så kallade antigenpresenterande celler.

När en lymfocyt får kontakt med just det antigen som den kan erkänna och reagera på kommer den att bli aktiverad. Aktiveringen innebär att lymfocyten börjar dela sig och differensiera till effektorceller, vilka är specialiserade celler som utför specifika uppgifter i immunförsvaret. Exempel på effektorceller är cytotoxiska T-celler, som kan döda virusinfekterade celler, och antikroppssyntetiserande B-celler, som producerar antikroppar mot främmande substanser.

Lymfocytaktivering är en central del i immunförsvaret och är nödvändigt för att kroppen ska kunna besegra infektioner och skydda sig från sjukdomar.

Eosinofila leukocyter, även kända som eosinofiler, är en typ av vit blodcell (leukocyt) som deltar i immunförsvaret och inflammatoriska processer i kroppen. De kan identifieras under mikroskop eftersom de innehåller ett högt antal granuler som tar upp vissa färgämnen, såsom eosin, vilket ger cellerna en röd-orange färg. Normalvärdet för eosinofiler i blodet ligger vanligtvis mellan 0,04 och 0,4 x 10^9 celler per liter. Ett ökat antal eosinofiler kallas eosinofili och kan vara ett tecken på olika sjukdomstillstånd, till exempel allergier, parasitinfektioner eller autoimmuna sjukdomar.

Natural immunity, also known as innate immunity or non-specific immunity, refers to the body's first line of defense against infection and foreign substances. It is a natural, inborn protection that a person has from birth and does not require prior exposure to a particular pathogen or vaccine.

Natural immunity includes physical barriers such as the skin and mucous membranes, chemical barriers such as stomach acid and enzymes, and cellular barriers such as white blood cells (leukocytes) that attack and destroy foreign substances. Natural immunity also includes inflammation, fever, and other nonspecific responses to infection or injury.

Natural immunity provides broad protection against a wide range of pathogens, but it is generally not as specific or long-lasting as adaptive immunity, which develops after exposure to a particular pathogen or vaccine and involves the production of antibodies and immune cells that are tailored to recognize and respond to that specific pathogen.

It's important to note that natural immunity does not provide complete protection against all infections or diseases, and it can be overwhelmed by large numbers of pathogens or particularly virulent strains. Therefore, vaccines and other medical interventions are often necessary to boost or supplement natural immunity and prevent the spread of infectious diseases.

Lymfvävnad (eller lymfatisk vävnad) är en typ av vävnad som främst består av speciella celler som kallas lymfocyter, som hjälper till att försvara kroppen mot infektion och sjukdom. Lymfvävnaden inkluderar också blodkärl, små strukturer som kallas lymfnoder (eller lymfknutor) och andra celler som hjälper till att transportera och filtrera lymfafluiden. Lymfanoden finns över hela kroppen, men de flesta av dem finns i armhålor, lårbenshålor och halsen.

Lymfanöden innehåller också speciella celler som heter fagocyter, vilka kan ta upp och förstöra främmande partiklar och bakterier som kommer in i kroppen. Lymfvävnaden hjälper också till att transportera näringsämnen, hormoner och avfall från celler tillbaka till blodomloppet.

T-lymfocytsubset är ett samlingsbegrepp för de olika typerna av T-lymfocyter, som är en typ av vita blodkroppar som spelar en central roll i cellmedierad immunitet. T-lymfocyter utvecklas från stamceller i benmärgen och migrerar sedan till det thymusvävnad där de mognar och differensieras till olika funktionella undergrupper, även kallade subsets.

De två huvudsakliga T-lymfocytsubsetterna är CD4+ T-hjälparceller (eller T-helperceller) och CD8+ cytotoxiska T-celler. CD4+ T-hjälparceller aktiverar och reglerar andra immunceller, såsom B-celler, macrofager och cytotoxiska T-celler, medan CD8+ cytotoxiska T-celler dödar virusinfekterade eller cancerceller direkt.

Andra viktiga T-lymfocytsubsetter inkluderar regulatoriska T-celler (Tregs), som hjälper till att kontrollera immunresponsen och förhindra autoimmunitet, samt naturligt dödande T-celler (NKT-celler), som har både T-cells- och naturliga dödsceller (NK-cells) funktioner.

Varje T-lymfocytsubset har unika fenotyper, cytokinprofiler och funktionella egenskaper som gör dem viktiga för att bekämpa olika typer av patogener och att underhålla homeostas i det immuna systemet.

CD8-positiva T-lymfocyter, också kända som CD8+ T-celler eller cytotoxiska T-celler, är en typ av cell som spelar en viktig roll i den adaptiva immunresponsen. De identifierar och eliminerar virusinfekterade celler och cancerceller genom att producera toxiska proteiner som orsakar apoptos (programmerad celldöd) hos målcellerna. CD8-positiva T-lymfocyter har en proteinreceptor på sin yta som kallas CD8, vilket gör dem specifika för att binda till major histokompatibilitetskomplexet (MHC) klass I molekyler på målcellens yta. När CD8-positiva T-lymfocyter aktiveras producerar de också cytokiner som rekryterar och aktiverar andra immunceller för att förstärka den immuna responsen.

'Kokulturmetoder' är ett begrepp inom mikrobiologi och relaterade områden, som refererar till metoder där två eller flera olika mikroorganismer (bakterier, svampar, protozoer med mera) odlas tillsammans under kontrollerade förhållanden. Detta görs ofta i syfte att studera deras interaktioner och hur de påverkar varandras tillväxt, metabolism och överlevnad. Kokulturmetoder kan användas för att simulera naturliga ekosystem eller för att undersöka patogen-mikrobiominteraktioner in vitro. Genom att analysera dessa interaktioner kan forskare få en bättre förståelse av mikroorganismernas roll och betydelse i olika ekologiska nischer, vilket kan ha implicationer för medicinsk forskning, miljövetenskap och bioteknologi.

Transendothelial migration (TEM) och transepithelial migration (TEpM) är två närbesläktade biologiska processer som involverar cellrörelser genom endotelet eller epitelet, respektive. Dessa processer är viktiga för olika fysiologiska och patofysiologiska processer, såsom immunresponser, cancer-metastaser och läkemedelsabsorption.

Transendothelial migration (TEM) definieras som den process där celler, till exempel vita blodkroppar (leukocyter), passerar genom endotelcellerna som bildar kapillärväggarna i blodkärlen för att nå vävnader och utföra sina funktioner. Denna process är kritisk för immunresponsen, eftersom det tillåter vita blodkroppar att ta sig ut från blodomloppet och in i vävnaden där de kan bekämpa infektioner och inflammation.

Transepithelial migration (TEpM) är en process där celler, ofta epitelceller, passerar genom ett epitelet, som t.ex. i tarmslemhinnan eller luftvägarna. Denna process kan vara involverad i normala fysiologiska processer såsom ämnesupptag och celldifferentiering, men den kan också spela en roll i patologiska tillstånd som cancer-metastaser och inflammatoriska reaktioner.

Sammantaget är transendothelial migration (TEM) och transepithelial migration (TEpM) viktiga biologiska processer som involverar cellrörelser genom endotelet eller epitelet, respektive. Dessa processer kan ha både fysiologiska och patofysiologiska konsekvenser och är därför ett område av forskning med stort potentialt för att utveckla nya terapeutiska strategier för att behandla olika sjukdomar.