Proteiner utan antikroppsfunktion som utsöndras av inflammatoriska leukocyter och vissa icke-leukocytiska celler och som verkar som intercellulära mediatorer. De skiljer sig från vanliga hormoner genom att de produceras av ett flertal vävnads- eller celltyper snarare än av specialiserade körtlar. Vanligtvis har de lokal parakrin eller autokrin funktion istället för endokrin.
Tumor necrosis factor-alpha (TNF-α) är ett cytokin som produceras främst av aktiverade macrofager och spelar en central roll i inflammatoriska processer, immunförsvar och regulering av celltillväxt och apoptos.
En faktor som stimulerar tillväxt och differentiering av mänskliga B-celler och som även verkar som tillväxtfaktor för hybridom och plasmacytom. Interleukin-6 produceras av många olika celler, som t ex T-celler, monocyter och fibroblaster.
En löslig faktor som produceras av monocyter, makrofager och andra celler, och som aktiverar T-lymfocyter och förstärker deras svar på mitogener eller antigener. IL-1 består av två distinkta former, IL-1 alfa och IL-1 beta, som har samma funktioner, men utgör distinkta proteiner. De biologiska effekterna av IL-1 omfattar förmågan att ersätta makrofagbehovet för aktivering av T-celler. Faktorn skiljer sig från interleukin-2.
Interferon typ II, även känt som IFN-γ (Interferon gamma), är ett cytokin som produceras främst av naturliga killer-celler (NK-celler) och T-hjälpenda celler (Th1) i samband med immunförsvarets respons mot infektioner orsakade av intracellulära patogener, såsom virus och bakterier. IFN-γ har en central roll i cellmedierad immunitet och påverkar aktivt både innate (ospecificerad) och adaptiva (specifik) immunsvar. Det fungerar som en signalmolekyl mellan olika celltyper inom det immunförsvaret och har antivirala, antibakteriella och immunreglerande egenskaper. IFN-γ inducerar även uppeggning av major histokompatibilitetskomplexet (MHC) klass II-molekyler på olika celltyper, vilket underlättar presentationen av antigener till T-
Celler som drivs fram in vitro i odlingsmedia som främjar deras tillväxt. Odlade celler används bl a för studier av utveckling, morfologi, metaboliska, fysiologiska och genetiska processer.
Ett patologiskt förlopp kännetecknat av vävnadsskada eller vävnadsnedbrytning, orsakat av ett flertal cytologiska och kemiska reaktioner. Vanliga manifestationer är smärta, värmekänsla, rodnad, svullnad och funktionsstörningar.
Endogena föreningar som förmedlar inflammation (autakoider), och likartade exogena ämnen, inkl. syntetiska prostaglandiner.
En faktor som medverkar i regleringen av mastcelltillväxt. Den produceras av t- och B-celler och uppvisar omfattande homologi med BCRFI-genen hos Epstein-Barrviruset.
En löslig faktor som produceras av aktiverade T-lymfocyter och ger upphov till tillväxt och differentiering av B-celler. Interleukin-4 inducerar uttryck av klass II-MHC och Fc-receptorer på B-celler. Det har också verkan på T-lymfocyter, mastceller och flera andra hematopoetiska celler, inklusive granulocyt-, megakaryocyt- och erytroidförelöpare, samt makrofager.
Interleukin-1β (IL-1β) är en typ av cytokin, ett signalsubstans som utsöndras av kroppens vita blodkroppar (leukocyter) för att aktivera immunförsvaret och påverka inflammationen i kroppen. IL-1β är involverad i den akuta inflammatoriska svarskedjan och kan orsaka feber, smärta, rödhet och svullnad vid en infektion eller skada.
Th2-celler, eller T-hjälpceller av typ 2, är en undergrupp av CD4+ T-celler som producerar cytokiner som främjar humorell immunitet och bekämpning av parasitiska infektioner. De aktiveras i samband med vissa typer av infektioner eller allergier, och sekreterar IL-4, IL-5, IL-9, och IL-13 som spelar roll för att främja produktionen av antikroppssvar (IgE, IgG1, IgA) från B-celler. Th2-svaret är en del av vår adaptiva immunitet och hjälper till att koordinera effektörsvar mot parasiter som lever extracellulärt eller på ytan av celler.
Lösliga faktorer som stimulerar tillväxtprocesser hos leukocyter och andra celltyper. De bidrar till ökning av cellproliferation och -differentiering, DNA-syntes, utsöndring av andra biologiskt aktiva molekyler och svar på immun- och inflammatorisk stimulering.
"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används inom forskning. De är så kallade inbredda möss, vilket betyder att de har en mycket konsekvent genetisk bakgrund eftersom de härstammar från en enda individ och har förökat sig genom systerskötsel under många generationer. Detta gör att deras egenskaper är väldigt repeterbara, vilket är användbart inom experimentell forskning. C57BL-stammen är känd för sin robusta hälsa och långa livslängd jämfört med andra mössstammar. De används ofta inom olika områden av biomedicinsk forskning, till exempel cancer-, neurologi- och immunologiforskning.
"RNA (Ribonucleic acid) är ett ensträngat nucleotidmolekylt som fungerar som genetisk budbärare i celler, transportierande genetisk information från DNA till ribosomer under protein syntesprocessen."
Fettbärande polysackarider som är endotoxiner och viktiga gruppspecifika antigen. De kommer ofta från cellväggen på gramnegativa bakterier och framkallar utsöndring av immunglobuliner. Lipopolysackaridmolekylen består av tre delar: lipid A, kärnpolysackarid och O-specifika kedjor (O-antigen). Lipopolysackarider från Escherichia coli används ofta som polyklonala B-cedllsmitogen i laboratorieimmunologi.
Ett cytokin som aktiverar neutrofiler och attraherar neutrofiler och T-lymfocyter. Det frisätts av flera olika celltyper, bl a monocyter, makrofager, T-lymfocyter, fibroblaster, endotelceller, samt keratinocyter genom inflammatorisk stimulering. IL-8 är en medlem av superfamiljen beta-tromboglobuliner och strukturellt besläktad med trombocytfaktor 4.
En klass av förinflammatoriska cytokiner som har förmågan att dra till sig och aktivera leukocyter. De kan delas in i åtminstone tre strukturella grenar: C (C-kemokiner), CC (CC-kemokiner) och CXC (CX C-kemokiner), på grundval av variationer i ett gemensamt cysteinmotiv.
Th1-celler, eller T-hjälparceller 1, är en typ av adaptiva immunceller som spelar en central roll i cellmedierad immunitet, särskilt mot intracellulära patogener såsom virus och intracellulära bakterier. De producerar proinflammatoriska cytokiner, till exempel IFN-γ och TNF-α, som aktiverar andra immunceller och styr deras differentiering och funktion. Th1-celler stimulerar också fagocytosande celler såsom makrofager att öka sin förmåga att eliminera intracellulära patogener.
I en enkel mening kan 'signalomvandling' inom medicin definieras som processen där celler konverterar inkommande signaler, ofta i form av hormoner, neurotransmittorer eller tillväxtfaktorer, till intracellulära svar genom en kaskad av biokemiska händelser. Detta kan leda till aktivering eller inhibitering av vissa cellulära funktioner och är en central mekanism i cellkommunikationen och regleringen av cellulär homeostas.
Förhållandevis långlivade fagocytiska däggdjursceller som härrör från blodmonocyter. Huvudtyperna utgörs av peritoneala makrofager, alveolarmakrofager, histiocyter, leverns Kupfferceller och osteoklaster. Vid kroniska inflammatoriska förändringar kan de differentiera vidare till epitelioida celler eller smälta ihop till främmande jätteceller eller Langhans-jätteceller.
"BALB/c mus är en inavlad musstamma som används vid försök inom biomedicinsk forskning, känd för sin homogeniska genetiska bakgrund och svarsreaktion på olika typer av stimuli."
De processer genom vilka cellkärnors, cytoplasmatiska eller intercellulära faktorer inverkar på differentieringsstyrningen av genaktiviteten under transkriptions- eller translationsstadierna. Hit hör även genaktivering och geninduktion.
Musstammar, hos vars individer vissa gener inaktiverats, eller slagits ut. Utslagningen åstadkoms genom att man med hjälp av rekombinant DNA-teknik ändrar den normala DNA-sekvensen hos den gen som är föremål för studier, för att förhindra syntes av normala genprodukter. Klonade celler med lyckad DNA-förändring injiceras sedan i musembryon för framställning av chimärer. De chimära mössen avlas därefter för att ge en stam där alla celler i varje mus innehåller den brutna genen. Knockout-möss används i experimentella djurmodeller av sjukdomar och för att klarlägga geners funktioner.
Ett heterodimert cytokin som stimulerar till produktion av interferon-gamma i T-celler och NK-celler och som även inducerar differentiering av Th1-hjälparceller. Det medverkar till initiering av cellförmedlad immunitet.
NF-κB (Nuclear Factor kappa-light-chain-enhancer of activated B cells) är ett transkriptionsfaktorprotein som spelar en central roll i reguleringen av immunresponsen, inflammation och cellcykeln. I vila finns NF-κB komplexat med dess inhibitor IκB och hålls inaktiverat i cytoplasman. När cellen aktiveras genom olika signaltransduktionsvägar får IκB en signalserie av fosforyleringar som leder till att det degraderas, vilket frigör NF-κB att transloeras in i kärnan där det binder till specifika DNA-sekvenser och påverkar transkriptionen av målgener.
Stora, fagocytiska, enkärniga leukocyter som bildas i benmärgen hos ryggradsdjur och släpps ut i blodet. De innehåller en stor, oval och något inbuktad kärna, omgiven av en rymlig cytoplasma och talrika organeller.
En immunanalysmetod som utnyttjar en antikropp med enzymmarkör, t ex pepparrotsperoxidas. Då antingen enzymet eller antikroppen binds till ett adsorberande substrat behåller båda sin biologiska aktivitet. Förändringen i enzymaktivitet till följd av enzym-antikropp-antigenreaktionen är proportionell mot mängden antigen och kan mätas med spektrofotometri eller med blotta ögat. Det har utvecklats många varianter av metoden. Syn. ELISA.
Ett cytokin från T-lymfocyter som medverkar till tillväxt, isotypväxling hos immunglobuliner och immunglobulinproduktion i omogna B-lymfocyter. Det tycks ha betydelse för regleringen av inflammatoriska reaktioner och immunsvar.
T-lymfocyter, eller T-celler, är en typ av vita blodkroppar som hör till det adaptiva immunsystemet och spelar en central roll i cellmedierad immunitet. De utvecklas från stamceller i benmärgen och migrerar sedan till thymus, där de mognar och differensieras till olika sorters T-celler med olika funktioner, såsom CD4+ helper T-celler och CD8+ cytotoxiska T-celler. Dessa celler kan aktiveras av antigenpresenterande celler (APC) och svara på infektioner genom att sekretera cytokiner eller direkt döda infekterade celler.
Djursjukdommar vars kliniska mekanismer är tillräckligt lika dem hos annan sjukdom hos människor för att de skall kunna tjäna som modell. Sjukdomen hos djuret kan antingen vara framkallad eller naturlig.
Ett lösligt ämne som framställs av antigen- eller mitogenstimulerade T-lymfocyter och som inducerar DNA-syntes i naiva lymfocyter.
Morfologisk förändring av små lymfocyter i odling till stora, blast-liknande celler med förmåga att syntetisera DNA och RNA och till mitos. Aktivering säts igång av interleukiner, mitogener (som t ex fytohemagglutininer) och pecifika antigen. Aktivering kan även ske in vivo, så som vid vävnadsavstötning och kronisk myeloid leukemi.
Ett surt glykoprotein på 23 kDa med inre disulfidbindningar. Protein produceras som svar på ett antal inflammatoriska signaler av mesenkymala celler i hemopoetisk miljö och på perifera inflammationsställen. GM-CSF kan stimulera till produktion av neutrofila granulocyter, makrofager och blandkolonier av granulocyter och makrofager från benmärgsceller, och sätta igång bildandet av eosinofilkolonier från fetala leverstamceller. GM-CSF stimulerar även till vissa funktionella processer i mogna granulocyter och makrofager.
Ett proinflammatoriskt cytokin som främst produceras av T-lymfocyter eller deras förelöpare. IL-17 är homologt med en öppen läsram (ORF) hos Herpesvirus saimiri.
En mätteknik som utnyttjar en maskin för att göra, bearbeta och presentera en eller fler mätningar på enstaka celler ur en cellsuspension. Cellerna färgas vanligen med något fluorescent färgämne som är specifikt för de cellkomponenter som undersöks, t ex DNA, och fluorescensen hos varje cell mäts då den snabbt passerar aktiveringsstrålen (laser eller kvicksilverlampa). Fluorescensen ger ett kvantitativt mått på olika biokemiska och biofysiska egenskaper hos cellen, och utgör även en grund för cellsortering. Andra mätbara optiska parametrar är bl a ljusabsorption och ljusspridning, varav den senare kan användas för mätning av cellstorlek, form, täthet, kornighet och färgupptagning.
Immunkompetenta celler i lymfsystemet och det blodbildande (hemopoietiska) systemet och i huden. De kallas även interdigiterande, retikulära eller beslöjade. Deras morfologiska och fenotypiska funktion består i att bearbeta antigen eller presentera dem för T-celler, och därmed stimulera den cellulära immuniteten.
En omvänd transkriptaspolymerasekedjereaktion (RT-PCR) är en molekylärbiologisk metod som används för att kopiera komplementär DNA (cDNA) från ett given RNA-molekyl, vilket möjliggör dess detektering och analys.
I medicine refererer "cellinje" til en gruppe af celler med ensartet funktion og opbygning, der samarbejder for at udføre en specifik biologisk proces eller opgave i et levende organisme. Celliner er ofte specialiserede i deres struktur og funktion for at udføre deres rolle effektivt, og de kan findes i alle levende organismer, fra encellet bakterie til komplekse flercellede dyr og planter.
I en enkel medicinsk definition kan 'uppreglering' (aktivering) syfta på den process där en cell, ett enzym eller ett signalsystem ökar sin aktivitet eller verkan i organismen. Detta sker ofta som svar på olika inre eller yttre signaler och kan vara en del av normala fysiologiska processer eller en patofysiologisk process vid sjukdom. Exempelvis kan uppgifter om cellskador, infektioner eller hormonella signalsystem aktivera genuttryck och proteinsyntes som leder till uppreglering av vissa proteiner eller signalvägar för att hantera dessa situationer.
Mogna lymfocyter och monocyter som transporteras av blodet till områden utanför kroppens kärlsystem. Till formen kan de skiljas från mogna, kornförande leukocyter genom sina stora, loblösa kärnor och frånvaro av grova, kraftigt färgade cytoplasmakorn.
Natural immunity, also known as innate immunity, is the inherent ability of an individual’s immune system to resist or fight off infections naturally, without the need for external intervention such as vaccines. This type of immunity is present from birth and provides general protection against a wide range of pathogens. It involves various mechanisms such as physical barriers (e.g., skin and mucous membranes), chemical barriers (e.g., stomach acid and enzymes), and cellular responses (e.g., phagocytosis and inflammation). Natural immunity is non-specific, meaning it does not target particular pathogens but rather provides broad protection against various microorganisms.
Cellyteproteiner som binder cytokiner och utlöser intracellulära förändringar som påverkar cellers beteende.
Den fenotyp som en gen eller gener uttrycker genom de processer som kallas gentranskription och gentranslation.
En kritisk subpopulation av regulator-T-celler, delaktiga i igångsättandet av de flesta immunologiska funktioner. HIV-viruset har selektiv tropism för den T4-cell som uttrycker CD4-fenotypmarkören, en HIV-receptor. Det är just utslagningen av denna subpopulation, innehållande såväl T-hjälparceller som T-suppressorceller, som är den främsta orsaken till den omfattande immunsuppression som ses vid H IV-infektion.
En faktor som främjar differentiering och aktivering av eosinofiler i hematopoesen. Den utlöser även en slutlig differentiering av aktiverade B-celler till Ig-producerande celler.
Fortskridande begränsning av utvecklingsförmågan och tilltagande specialisering av funktioner som sker under embryots utveckling och som leder till bildandet av specialiserade celler, vävnader och org an.
Rekombinanta proteiner är proteiner som innehåller sekvenser från två eller flera olika källor, vanligtvis genom genetisk manipulation i laboratorium. Genom användning av rekombinant-DNA-teknik kan man kombinera gener från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskade egenskaper. Detta är en viktig metod inom biomedicinsk forskning och används bland annat för produktion av läkemedel, diagnostiska verktyg och för studier av proteiner och deras funktioner.
Differentieringsantigener på humana leukocyter. CD är förkortning för "cluster of differentiation", vilket syftar på grupper av monoklonala antikroppar som reagerar på likartat sätt med vissa undergru pper av antigener. Undergrupperna av antigener har samma CD-beteckning.
Transforming Growth Factor Beta (TGF-β) är ett protein som fungerar som en cytokin och signalmolekyl involverad i cellväxth, celldelning, cellifferentiering, apoptos och extracellulär matrisproduktion. Det finns tre isoformer av TGF-β hos människor: TGF-β1, TGF-β2 och TGF-β3. Dessa proteiner binder till sina respektive receptorer på cellytan och aktiverar en signalkaskad som reglerar genuttrycket relaterat till cellcykeln och andra cellulära processer. TGF-β spelar också en viktig roll i embryonal utveckling, angiogenes, fibros och immunsuppression.
Ett cytokin som strukturellt liknar IL-1 och funktionellt IL-12. Det förstärker den cytotoxiska verkan hos NK-celler och CT-lymfocyter och tycks spela en roll både som neuroimmunomodulerare och vid framkallande av slemhinneimmunitet.
Någotdera organ av det organpar som finns i brösthålan och vars uppgift är att syresätta blodet.
CCL2, även känt som monocyte chemoattractant protein-1 (MCP-1), är en typ av cytokin som tillhör chemokinfamiljen och spelar en viktig roll i inflammationen och immunförsvaret. CCL2 är en liten signalsubstans som frisätts från olika celltyper, inklusive endotelceller, makrofager och fibroblaster, vid skada eller infektion. Det fungerar som ett kemotaktiskt attractant för monocyter och andra immunceller till inflammationsområdet, vilket hjälper till att koordinera den lokala immunresponsen.
Ett organ i övre delen av bukhålan, rikt på blodkärl.
"Toll-like receptors (TLRs) are a type of transmembrane proteins that play a crucial role in the innate immune system by recognizing and responding to various pathogen-associated molecular patterns (PAMPs), helping to initiate an immune response against invading microorganisms."
Interleukin 1 Receptor Antagonist Protein (IL-1Ra) är ett naturligt förekommande protein hos människor som fungerar som en kompetitiv inhibitor av interleukin-1 alfa och beta (IL-1α och IL-1β), två cytokiner som utövar proinflammatoriska effekter. IL-1Ra binder till samma receptor som IL-1α och IL-1β, men utan att utlösa den inflammatoriska signaltransduktionen, vilket resulterar i en minskad inflammation.
Preparat som motverkar eller hämmar den inflammatoriska processen.
Th17 (T-hjälpare 17) cells are a subset of CD4+ T-helper cells that produce the cytokine IL-17 (interleukin-17). They play a crucial role in host defense against extracellular bacteria and fungi, but have also been implicated in the pathogenesis of several autoimmune diseases. Th17 cell differentiation is driven by the combination of cytokines such as TGF-β (transforming growth factor-beta), IL-6, and IL-23.
SGPL130, eller solubilt glykoprotein 130, är ett protein som fungerar som en signalproteinkomponent i interleukin-6 (IL-6) signalingvägen inom immunsystemet hos däggdjur. Det binder till den membranbundna receptorn gp130 och aktiverar en intracellulär signalslinga som reglerar celldelning, differentiering och inflammation.
Glykoproteiner i cellmembran eller på cellytor.
Den process som ändrar makrofagers morfologi och funktionsverkan så att de blir aktivt fagocytiska. Processen utlöses av lymfokiner, som t ex makrofagaktiveringsfaktor (MAF), makrofagmigreringshämmande faktor (MMIF), immunkomplex, C3b, samt olika peptider, polysackarider och immunologiska adjuvanter.
"Tidsfaktorer" refererar inom medicinen till de aspekter av tiden som kan spela in på en persons hälsa, sjukdomsutveckling eller svar på behandling. Detta kan omfatta sådant som tidpunkt för exponering för en skada eller en infektion, tid som har gått sedan symtom uppstod, eller den tid det tar för en behandling att verka. Tidsfaktorer kan vara av avgörande betydelse för att ställa diagnoser, planera behandlingar och förutse prognoser.
Toll-like receptor 4 (TLR4) is a protein that plays a crucial role in the immune system, specifically in the recognition of gram-negative bacteria and activation of the innate immune response. TLR4 is a type of transmembrane receptor located on the surface of various immune cells, including macrophages and dendritic cells. It recognizes lipopolysaccharide (LPS), a major component of the outer membrane of gram-negative bacteria, leading to the activation of signaling pathways that result in the production of proinflammatory cytokines and chemokines. This response is essential for initiating an effective defense against invading pathogens but can also contribute to the development of chronic inflammation and related diseases if not properly regulated.
Odling av normala celler eller vävnader i samma kultur som infekterade celler eller vävnader av samma typ.
En av de två formerna av celldöd. Till skillnad från den patologiska processen nekros är apoptos en biologiskt programmerad process, ansvarig för en fysiologisk likvidering av celler. Denna typ av cel ldöd tjänar som en motvikt mot mitos och utgör ett led i regleringen av vävnaders tillväxt och storlek.
Interleukin-1-alpha (IL-1α) är en typ av cytokin, ett signalprotein som utsöndras av vissa celler inom kroppens immunförsvar för att aktivera andra celler och påverka deras funktion. IL-1α spelar en central roll i inflammatoriska processer och är involverad i regleringen av immunresponsen, celldifferentiering, apoptos (programmerad celldöd) och hematopoesis (blodcellsproduktion). Det kan orsaka feber, sömnlöshet, smärta och andra systemiska symtom vid sjukdom. IL-1α uttrycks av en rad celler, inklusive makrofager, fibroblaster och epitelceller, och verkar genom att binda till sin specifika receptor, IL-1R, på målcellernas yta.
Cellyteproteiner som binder interleukiner och utlöser intracellulära förändringar som påverkar cellers beteende.
Mätbara och kvantifierbara biologiska parametrar (som t ex halten av något specifikt enzym eller hormon, fördelningen av en specifik genetisk fenotyp i en population eller närvaron av biologiska ämnen ) som tjänar som indikatorer för hälsorelaterade bedömningar av t ex sjukdomsrisk, psykiska störningar, miljöexponering och dess effekter, tillväxt i cellodling osv.
Laboratoriemöss som framställts från ett genmanipulerat ägg eller däggdjursembryo.
Neutrofila leukocyter, eller neutrofiler, är en typ av vit blodkropp (leukocyt) som spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar. De utgör den största andelen av de cirkulerande vita blodkropparna och hjälper till att skydda kroppen mot infektioner genom att fagocytera, det vill säga svälja och förstöra främmande partiklar såsom bakterier och svampar. Neutrofilerna innehåller en speciell typ av proteiner, kallade neutrofila granuler, som kan släppas ut för att döda patogener. När ett infektionshot uppfattas av kroppen ökar produktionen och aktiveringen av neutrofiler, vilket kan leda till en ökning av deras antal i blodet, kallat neutrofili.
Onkostatin M, även känt som OSM, är ett cytokin proteinsignalmolekyl som produceras av aktiverade T-celler och makrofager. Det fungerar som en multifunktionell proinflammatorisk mediator i cellulär kommunikation och har roller i regleringen av celldelning, celldifferentiering, apoptos (programmerad celldöd) och angiogenes (kärlväxt). Onkostatin M binder till sin specifika receptor, onkostatin M-receptorn, och aktiverar en intracellulär signalkaskad som leder till dess biologiska effekter. Det har visat sig spela en viktig roll i patofysiologiska processer som inflammation, immunförsvar, fibros (vanligtvis sjuklig bindvävsväxt) och cancer.
Biologiskt aktiva ämnen vars verkan har betydelse för immunsystemets funktioner.
Lymfohematopoetiskt cytokin med förmåga att modulera antigen-specifika antikroppssvar, potentiera megakaryocyter och reglera adipogenes i benmärgen.
En negativ regleringseffekt på de fysiologiska processerna på molekylär, cell- eller systemnivå. På molekylär nivå utgörs de viktigare reglerplatserna av membranreceptorer, gener (genuttrycksreglering), mRNA (budbärar-RNA) och proteiner.
En kalciumberoende undertyp av kväveoxidsyntas som möjligen spelar en roll i immunsystemet. Det är ett tillfälligt enzym, som kommer till uttryck genom transkriptiv reglering från olika cytokiner. EC 1.14.13.39.
Substanser som förstärker, stimulerar, aktiverar eller modulerar såväl det cellulära som humorala immunsvaret. De klassiska medlen (Freunds adjuvans, BCG, Corynebacterium parvum m fl) innehåller bakteriella antigener. Några är endogena (t ex histamin, interferon, transfer factor, interleukin-1). De kan vara antingen ospecifika eller antigenspecifika.
En T-lymfocytsubset är en grupp av T-celler som delar en gemensam egenskap eller funktion, t.ex. CD4+ (hjälp) eller CD8+ (cytotoxiska) T-celler, vilka har olika roller i cellmedierad immunitet.
Enkärniga fagocyter som härrör från prekursorceller i benmärgen, men som är belägna i bukhinnan.
Specifika molekylstrukturer på celler som interleukin-1 reagerar med eller binder till så att cellfunktionen förändras. IL-1-receptorn på T-lymfocyter och fibroblaster består av en enda polypeptidkedja som binder både IL-1-alfa och IL-1-beta. Molekylvikten för denna högaffinitetsreceptor tros vara 80 kD.
Th1-Th2 balance refererar till ett jämviktsförhållande mellan de två huvudsakliga undergrupperna av CD4+ T-celler, Th1 och Th2, som spelar en central roll i regleringen av immunresponsen. Th1-celler producerar cytokiner som främjar cellmedierad immunitet och är effektiva mot intracellulära patogener, medan Th2-celler producerar cytokiner som styr humoral immunitet och är effektiva mot extracellulära parasiter. En störning i Th1-Th2 balansen kan leda till oönskade immunreaktioner och sjukdomar, såsom autoimmuna sjukdomar eller allergier.
Ett cytokin som stimulerar tillväxt av T-lymfocyter och delar biologiska verkningsmekanismer med IL-2. Det kan även sätta igång tillväxt och differentiering bland B-lymfocyter.
"STAT3 (Signal Transducer and Activator of Transcription 3) är ett transkriptionellt faktorprotein som aktiveras av cytokiner och tillväxtfaktorer, vilket leder till nukleär translokation och reglering av genuttryck relaterat till cellproliferation, överlevnad och immunrespons."
En kritisk subpopulation av regulator-T-celler, inblandade i MHC klass-I funktioner. De omfattar både cytotoxiska T-lymfocyter och T-suppressorceller.
En cells förökning genom delning.
Celler som täcker kroppens inre och yttre ytor.
En subpopulation CD4+-lymfocyter som samverkar med andra lymfocyter (antingen T- eller B-celler) för att sätta igång en rad immunfunktioner. Hjälpar-T-celler samverkar t e x med B-celler för att producera antikroppar mot tymusberoende antigen och med andra undergrupper av T-celler för att utlösa en rad olika cellförmedlade immunreaktioner.
En mångcellinje-tillväxtfaktor som utsöndras av lymfocyter, epitelceller och astrocyter, och som stimulerar till klonal tillväxt och differentiering av olika typer av blod- och vävnadsceller. Den kallas även multi-CSF och räknas som en hematopoetisk kolonistimulerande faktor.
Ett cytokin besläktat med interleukin-6 som uppvisar pleiotrofa effekter på många fysiologiska system engagerade i celltillväxt, differentiering och överlevnad. Den leukemihämmande faktorn binder till och har sin verkan genom LIF-receptorn.
Receptorer som finns på T-celler, mitogenaktiverade B-celler, perifera monocyter och några tumörceller av makrofag- eller B-cellursprung. Receptorn är ett starkt glykosylerat protein på 80 kD och med en längd av 468 aminosyror.
Alla de händelser som tillsammans leder till ökat antal celler. Häri ingår fler processer än celldelning, som utgör en del av cellcykeln.
Gasformig fri radikal som produceras ur arginin i en rad olika däggdjursceller genom verkan av kväveoxidsyntas. Kväveoxid är en endotelberoende relaxerande faktor som frisätts från kärlendotelvävnad och förmedlar kärlutvidgning. Den hämmar även trombocytaggregation, löser upp trombocytaggregat och hindrar att trombocyter fastnar på kärlendotelet. Kväveoxid aktiverar cytosoliskt guanylatcyklas och höjer därmed de intracellulära nivåerna av cykliskt GMP.
Celler som har spontan cytotoxisk verkan mot en rad tumörceller utan föregående immunisering. De förekommer hos icke-immuna människor och försöksdjur och betraktas av somliga som mördarceller (med antikroppsberoende celltoxisk effekt), men de kan även döda utan närvaro av antikroppar.
Toll-like receptor 2 (TLR2) är ett protein som utgör en del av det immunförsvar som kroppen använder för att identifiera och svara på infektioner orsakade av bakterier och andra mikroorganismer. TLR2 är en typ av membranprotein som finns i cellytan hos flera olika typer av immunceller, inklusive vita blodkroppar såsom neutrofiler och dendritceller.
Vätskan som erhålls efter sköljning av lungalveolerna. Den används för undersökning av biokemiska och inflammatoriska förändringar i och effekterna av behandling vid interstitiell lungvävnad.
Histokemiskt påvisande av immunreaktiva ämnen med hjälp av märkta antikroppar.
Celler i benmärgen, inkluderande fettceller, stromaceller, megakaryocyter och prekursorceller till de flesta av blodcellerna.
En kronisk, systemisk ledgångssjukdom som kännetecknas av inflammatoriska förändringar i ledhinnor och ledstrukturer, omfattande nedbrytning av kollagen bindväv och försvagning av benvävnad. Sjukdomen har okänd etiologi, men det finns antydan om autoimmuna mekanismer.
Odlingsmedia med tillsats av biologiskt aktiva ämnen från tidigare odlade celler eller vävnader som påverkar vissa cellfunktioner, som t ex tillväxt eller upplösning.
Bindvävsceller som utsöndrar en extracellulär massa rik på kollagen och andra makromolekyler.
Blot-metod för identifiering av proteiner eller peptider som separerats med elektrofores och överförts till nitrocellulosastrimlor och sedan påvisas med hjälp av radioistopmärkta antikroppar.
Förhållandet mellan läkemedelsdos och kroppens/organismens gensvar på medlet.
Ledkapselns innermembran som omger den fritt rörliga leden. Den är löst förenad med den yttre fiberkapseln och utsöndrar ledvätska.
Kroppens försvarssytem mot främmamde organismer eller ämnen eller avvikande, egna celler. Det kan indelas i två "försvarsgrenar", det humorala immunförsvaret och det cellförmedlade immunförsvaret, och det utgörs av en komplex samverkan mellan cellulära, molekylära och genetiska komponenter.
Den tredje typen gliaceller, jämte astrocyter och oligodendrocyter (som tillsammans bildar makroglia). Mikroglia varierar i utseende, beroende på utvecklingsstadium, funktionssätt och anatomiskt läge. Till subtyper hör förgrenade, perivaskulära, amöboida, vilande och aktiverade. Mikroglia har en uppenbar förmåga till fagocytos och spelar en viktig roll i det breda spektret av nervsjukdomar. De antas även ha andra roller, t ex en sekretorisk roll (utsöndring av cytokiner och nervtillväxtfaktorer); i immunnologiska processer (presentation av antigener), samt i utveckling och omformning av det centrala nervsystemet.
Interleukin-23 (IL-23) är ett cytokin som produceras av vissa celler inom det immunförsvaret, såsom dendritceller och makrofager. IL-23 spelar en viktig roll i inflammatoriska processer och regleringen av immuniteten. Det är involverat i aktivering och underhåll av TH17-celler, vilka är en typ av T-celler som bidrar till försvaret mot bakteriella infektioner, men kan också spela en roll i patogenesen av autoimmuna sjukdomar. IL-23 består av två underenheter, p40 och p19, som tillsammans bildar en funktionell cytokin.
Livsdugligheten hos en cell, kännetecknad av förmågan till vissa funktioner, så som ämnesomsättning, tillväxt, reproduktion, reaktion på stimuli och anpassning.
Klassificering av immunsystemets celler utifrån strukturella och funktionella skillnader. Denna bestämning används allmänt för analys och sortering av olika underklasser av T-lymfocyter, baserad på CD-antigen och med hjälp av flödescytometri.
Beskrivningar av specifika sekvenser av aminosyror, kolhydrater eller nukleotider som publicerats och/eller deponerats och hålls tillgängliga i databaser som t ex Genbank, EMBL, NBRF eller andra sekvensdataarkiv.
Vita blodceller, omfattande både granulära leukocyter (basofiler, eosinofiler och neutrofiler) och icke-granulära leukocyter (lymfocyter och monocyter).
Endogena eller exogena ämnen som hämmar normal tillväxt hos människo- eller djurceller eller mikroorganismer. Dessa skall särskiljas från ämnen som påverkar tillväxt hos växter (växthormoner).
En cellyteligand som deltar i leukocytadhesion och inflammation. Produktion av molekylen sätts igång av gamma-interferon, och den är nödvändig för förflyttning av neutrofiler till inflammerad vävnad.
Kroppens yttersta hölje, och dess skyddsbarriär mot omgivningen. Huden består av dermis (läderhuden) och epidermis (överhuden).
'Tumörceller, också kända som cancerceller, är celler som odlas oupphörligt och inte svarar på de regleringssignaler som normalt styr celldelning och tillväxt, vilket leder till en abnorm tumörformation.'
Granulära (korniga) leukocyter med en kärna som oftast har två lober, sammanbundna med en tunn kromatintråd, och en cellmassa som innehåller grova, rundade och jämstora korn, som låter sig färgas av eosin.
"C3H mice are a strain of laboratory mice that have been inbred for scientific research, characterized by their genetic makeup which includes the "C3H" histocompatibility complex."
Tumor necrosis factor receptors (TNFRs) are a group of transmembrane proteins that bind to tumor necrosis factor (TNF) cytokines and mediate signal transduction pathways, playing crucial roles in regulating immune responses, cell survival, differentiation, and apoptosis.
Hematopoetisk tillväxtfaktor som främjar utveckling av förelöpare till B-celler och har mitogen samverkan med Interleukin-2 vid aktivering av T-celler. Den produceras av benmärgens stromaceller.
EC 2.7.1.37.
"STAT6 (Signal Transducer and Activator of Transcription 6) är ett transkriptionellt faktorprotein som aktiveras av cytokiner och tillväxtfaktorer, vilket leder till att det binder till specifika DNA-sekvenser i promotorregionen av målgener och regulerar deras transkription."
'Suppressor of Cytokine Signaling Proteins' (SOCS) are a group of intracellular proteins that down-regulate cytokine signaling pathways by inhibiting the activation of Janus kinases (JAKs) and preventing the transmission of signals from cytokine receptors to the nucleus. SOCS proteins are induced by cytokines and function in a negative feedback loop to limit the duration and intensity of cytokine responses, helping to maintain immune homeostasis and prevent excessive inflammation.
Neuroimmunmodulering refererar till den process där immunsystemet och nervsystemet kommunicerar och påverkar varandra, vilket kan styras eller modifieras för terapeutiska syften. Det inkluderar mekanismer som reglerar inflammation, autoimmunitet och neuronal excitation i samband med sjukdomar som multipel skleros, neurodegenerativa sjukdomar och smärta.
"Sprague-Dawley råtta" är en typ av albino släthårig laboratorieråtta som vanligtvis används inom forskning på grund av deras förutsägbara och reproducerbara genetiska, fysiologiska och beteendemönster. De utvecklades under 1920-talet i USA av biologerna Robert Sprague och Harold Dawley och är idag en av de mest använda råttorna inom forskning världen över.
Ovalbumin är ett protein som utgör den dominerande delen av äggvitan (albumn) hos hönsägg, och används ofta inom forskning som modellprotein för att studera immunologiska svar och allergier.
Signalmolekyler som deltar i regleringen av celltillväxt och celldifferentiering.
Glykolipidförankrade glykoproteiner som uttrycks på celler av myelomonocythärkomst, inkl. monocyter, makrofager och vissa granulocyter. De fungerar som receptorer för komplex av lipopolysaccharid (LPS ) och LPS-bindande protein.
Toxiner som är starkt förknippade med den levande cytoplasman eller cellväggen hos vissa mikroorganismer, och som inte lätt tränger ut i odlingsmedium, men frigörs vid cellupplösning.
"STAT1 (Signal Transducer and Activator of Transcription 1) is a transcription factor that plays a crucial role in the regulation of gene expression in response to cytokine and interferon signaling, contributing to immune responses, cell growth, and differentiation."
Antikroppar som produceras av cellfamiljer (kloner) av identiskt lika celler, framställda genom hybridisering av aktiverade B-lymfocyter och tumörceller. Sådana hybrider benämns ofta hybridom.
CCL5, även känt som RANTES (Regulated upon Activation, Normal T-cell Expressed and Secreted), är en kemokin som spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att attrahera och aktivera olika typer av vita blodkroppar till områden med inflammation eller infektion. CCL5 binder till specifika receptorer på cellmembranet, vilket initierar en signaltransduktionsväg som leder till cellens kemotaxis (rörelse) och aktivering. Detta gör att CCL5 är involverat i flera fysiologiska processer, såsom immunförsvaret mot infektioner, uppkomsten av autoimmuna sjukdomar och cancerutvecklingen.
En stamcellsfaktor, också känd som stammcellsförväxlingsfaktor eller hematopoetisk växtfaktor, är ett typ av proteiner som spelar en viktig roll i produktionen och differensieringen av blodceller inuti kroppen. Dessa faktorer hjälper till att reglera själva processen där stamceller (ospecialiserade celler) utvecklas till olika typer av blodceller, såsom röda och vita blodkroppar samt blodplättor. Stamcellsfaktorer kan även ha en funktion i andra biologiska processer, såsom celldelning, celldifferentiering och celleväxt.
Sialoglykoproteiner är proteiner som är modifierade med sialiska sockergrupper, vilket är en typ av sackarider. Dessa sockergrupper sitter vanligtvis längst ut på proteinmolekylen och kan ha betydelse för proteinets funktion, till exempel genom att påverka dess interaktion med andra molekyler eller dess struktur. Sialoglykoproteiner förekommer i många olika typer av celler och vävnader i kroppen och har en rad olika funktioner, till exempel kan de vara involverade i cell-till-cell-kontakter, signaltransduktion och immunförsvar.
Genetisk transkription är ett biologiskt process där DNA-sekvensen kopieras till en mRNA-sekvens (meddelande RNA) med hjälp av enzymet RNA-polymeras, vilket möjliggör syntesen av proteiner.
CCL4, också känt som MIP-1β (Macrophage Inflammatory Protein-1β), är en kemokin som spelar en viktig roll inom immunförsvaret. Det är en liten signalprotein som frisätts av olika celler, till exempel aktiverade T-celler och monocyter, under inflammatoriska förhållanden. CCL4 attraherar andra vita blodkroppar, särskilt granulocyter och T-celler, till området där det frisätts, vilket underlättar cellernas rekrytering och koordinerade respons mot infektion eller skada.
En medlem i TNF-familjen som frisätts av aktiverade lymfocyter. Lösligt lymfotoxin är specifikt för TNFR-I, TNFR-II och TNFSF14. Lymfotoxin-alfa kan bilda en membranbunden heterodimer med lymfotoxin-beta som har specificitet för lymfotoxin-betareceptorn.
Läkemedelsamverkan, eller drug-drug interaction (DDI), är den förändring i farmakologisk respons som uppstår när två eller fler läkemedel tas samtidigt och påverkar varandra negativt eller positivt. Detta kan resultera i ökat eller minskat terapeutiskt effekt, eller ökad biverkan av ett eller flera av läkemedlen.
Ett immunglobulin som är kopplat till mastceller.
Lymfoida celler, även kallade B-celler, verksamma i det humorala immunförsvaret. B-cellerna är kortlivade och bildas i stora mängder i människokroppen. De har fått sitt namn pga likheten med celler fr ån fåglarnas bursa. Vid stimulering producerar B-cellerna antikroppar, dock endast av en sort, som sprids i kroppsvätskorna.
Purin- och pyrimidinföljden i nukleinsyror och polynukleotider. Kallas även nukleotid- eller nukleosidsekvens.
Stort organ i bukhålan med flera viktiga ämnesomsättningsfunktioner.
Cellers förflyttning från en plats till en annan.
Ursprungscellerna för alla typer av blodceller.
Myeloid Differentiation Factor 88 (MYD88) är ett protein som spelar en viktig roll inom immunförsvaret, särskilt vid aktiveringen av inflammatoriska signalvägar i det ospecifika immunsystemet. MYD88 fungerar som en adaptorprotein och är involverat i signaltransduktionen efter att toll-like receptorer (TLR) har känns igen av patogena mikroorganismer. När TLR:er aktiveras, rekryteras MYD88 till receptorerna och aktiverar en signalkaskad som leder till produktionen av proinflammatoriska cytokiner och kostimulatoriska molekyler, vilket i sin tur stimulerar immunresponsen. Sålunda kan MYD88 definieras som ett protein involverat i myeloid differentiering och inflammatorisk signaltransduktion efter aktivering av toll-like receptorer.
Proteiner som binder till DNA. Till denna familj hör proteiner som binder till såväl dubbelsträngat som enkelsträngat DNA, och den omfattar även specifika DNA-bindande proteiner i serum som kan användas som markörer för tumörsjukdomar.
Lösliga förmedlare av immunsvaret som varken är antikroppar eller komplement. De produceras huvudsakligen av monocyter och makrofager.
Ett av typ I-interferonerna som produceras av leukocyter i perifert blod eller lymfoblastoida celler som utsätts för levande eller inaktiverat virus, dubbelsträngat RNA eller bakterieprodukter. Det är det huvudsakliga interferonet som produceras av virusaktiverade leukocytkulturer och ger, förutom sin uttalade antivirusverkan, upphov till aktivering av NK-celler.
I en enkel mening kan transaktionsfaktorer (TF) definieras som en grupp proteiner som reglerar genuttryck genom att binde till specifika DNA-sekvenser och påverka transkriptionen av angränsande gener. De aktiverar eller stänger av genuttrycket beroende på cellens behov och omgivning. Transaktionsfaktorer spelar därför en viktig roll i cellulär differentiering, homeostas och patologiska tillstånd, inklusive cancer.
Sjukdomstillstånd kännetecknade av produktion av antikroppar som regerar mot ämnen i den egna kroppen.
Heparinbindande proteiner som har ett antal inflammatoriska och immunreglerande verkningar. Dessa kemokiner identifierades ursprungligen som utsöndringsprodukter av makrofager, men de produceras av flera olika celltyper, bl a neutrofiler, fibroblaster och epitelceller. De spelar sannolikt en viktig roll för andningsvägarnas försvarsförmåga.
Teknik för bevarande eller odling av djurceller in vitro. Den avser cellkulturer av dispergerade celler hämtade från ursprungsvävnad, från primär odling, eller från någon cellinje eller cellstam genom enzymatiskt, mekaniskt eller kemiskt avskiljande.
De immunreaktioner som förmedlas av antigenaktiverade T-lymfocyter via lymfokiner eller direkt celltoxicitet. Detta sker utan förekomst av cirkulerande antikroppar eller i fall där antikroppar spelar en underordnad roll.
Införande av en fosforylgrupp i en förening genom bildande av en esterbindning mellan föreningen och en fosfordel.
Ytmolykyler, vanligen glykoproteiner, som bidrar till att celler kan fästa vid andra celler. Till deras funktioner hör sammanfogning och sammankoppling av olika vertebratsystem, upprätthållande av väv nadsintegration, sårläkning, morfogena rörelser, cellförflyttning och metastasering.
"Psoriasis är en kronisk inflammatorisk hudsjukdom som karaktäriseras av överdriven celldelning och abnorm accelererad differentiering av keratinocyterna, vilket leder till skalformade plackar med tjock, röd, öm hud och silvervit fjällande skorpor."
Ett NADPH-beroende enzym som katalyserar omvandlingen av L-arginin och syre till att ge citrullin och kväveoxid. EC 1.14.13.39.
Tidig lokal inflammatorisk reaktion på skada, som yttrar sig som feber, ökning av humorala faktorer och av hepatocyternas syntes av proteiner och glykoproteiner; i reaktionen medverkar endogena pyroge ner, hypotalamus, binjurehormoner och andra faktorer.
Sepsis är en livshotande systemisk inflammatorisk respons orsakad av infektion.
Regulatory T-lymphocytes, often abbreviated as Tregs, are a specialized subtype of CD4+ T cells that play a crucial role in maintaining immune tolerance and preventing autoimmune diseases by suppressing the activation and proliferation of effector T cells and other immune cells.
Real-Time Polymerase Chain Reaction (RT-PCR) är en molekylärbiologisk metod som används för att kopiera och amplifiera specifika sekvenser av DNA med hög specificitet och känslighet. I motsats till traditionell PCR, som utförs i flera steg och kräver separat analys efter varje cykel, sker amplifikationen och detekteringen av produkterna i realtid under samma process i RT-PCR. Detta uppnås genom användning av fluorescerande markörer som detekteras och mäts med hjälp av en ljuskänslig detektor efter varje amplifikationscykel. RT-PCR är en mycket känslig metod, vilket gör den till ett användbart verktyg inom diagnostiska laboratorier för att upptäcka och kvantifiera små mängder av mål-DNA i en komplex bakgrund av andra sekvenser.
Granulerade celler som återfinns i nästan alla vävnader, men rikligast i hud och mag-tarmkanalen. Liksom basofiler innehåller mastceller stora mängder histamin och heparin. Men till skillnad från basofiler stannar mastcellerna i vävnaderna och cirkulerar inte i blodet. Mastceller som härrör från stamceller i benmärgen regleras av stamcellsfaktorn.
Cellytereceptorer är proteiner på cellytan som binder specifika signalmolekyler, såsom hormoner och neurotransmittor, och aktiverar intracellulära signaltransduktionsvägar som leder till en biologisk respons i cellen.
En polymerase chain reaction (PCR) är en laboratorieteknik som verkar genom att kopiera en specifik DNA-sekvens i ett exponentiellt tempo, vilket möjliggör detaljerad analys av mycket små mängder av ursprungligt DNA. PCR utförs genom att upprepade gånger höja temperaturen och sänka den igen, vilket låter enzymet polymeras skapa kopior av DNA-sekvensen med hjälp av två specifika primers. Detta möjliggör identifiering och analys av specifika DNA-sekvenser i forskning, diagnostik och forensiska tillämpningar.
Ett enkelt, täckande lager av celler som bekläder de inre ytorna av hela kärlsystemet och reglerar transporten av makromolekyler och blodkomponenter från vävnad till lumen. Denna funktion har kunnat studeras i detalj i kapillärkärl.
Runda, granulära, enkärniga fagocyter som finns i lungblåsorna. De tar upp små, inandade partiklar, bryter ned dem och presenterar antigenen för immunceller.
Tarmarnas invändiga beklädnad, bestående av ett inre epitelskikt, en mellanliggande lamina propria och en yttre muskelslemhinna. I tunntarmen kännetecknas slemhinnan av en rad veck och ett överflöd av absorberande celler (enterocyter) med mikrovilli (ytludd).
Lösliga proteinfaktorer som bildas av aktiverade lymfocyter och påverkar andra celler, främst sådana som ingår i det cellulära immunsvaret.
"Cell separation" refererar till metoder och processer som används för att skilja och isolera specifika celltyper eller populationer av levande celler från varandra eller från ett heterogent cellsamhälle, baserat på deras differensierade fysiska, kemiska eller genetiska egenskaper. Detta kan uppnås genom användning av olika tekniker som flöteskopseparation, magnetisk- och fluorescensbaserad cellsorting, centrifugation, filtrering och enzymatisk digestion. Cellseparation är en viktig procedur inom biomedicinsk forskning och kliniska tillämpningar som in vitro-forskning, diagnostik, regenerativ medicin och cellterapi.
En grupp kemokiner med cysteinpar åtskilda av en annan aminosyra. CXC-kemokiner är kemoattrahenter för neutrofiler, men inte monocyter.
Det vanligaste och biologiskt mest aktiva prostaglandinet hos däggdjur. Det uppvisar de flesta av prostaglandinernas typiska, biologiska verkningsmekanismer och har använts i stor omfattning som oxytociskt medel.
Varje form av kommunikation mellan levande celler i en organism, antingen genom direktkontakt mellan cellerna eller med hjälp av kemiska signalsubstanser, hormoner och cykliskt AMP.
Interleukin-12 (IL-12) p40 är en underenhet eller en del av IL-12-cytokinen, som består av två underenheter, p35 och p40. IL-12 är en proteinmolekyl som produceras av aktiverade immunceller och spelar en viktig roll i regleringen av cellmedierad immunitet, särskilt vid aktivering av naturliga mördareceller (NK-celler) och T-hjälparceller typ 1 (Th1). IL-12 p40 fungerar som en del av både IL-12 och IL-23, två olika cytokiner med överlappande och skilda funktioner.
Förutom sin antiinflammatoriska verkan har dessa preparat också smärtstillande och febernedsättande effekt. De används främst vid kronisk artrit och vissa tillstånd med smärtande och inflammerad mjuk vävnad. De blockerar prostaglandinsyntesen genom att hämma cyklooxygenas, som omvandlar arakidonsyra till cykliska endoperoxider.
Det specifika immunsvar som utlöses av en specifik dos av ett immunologiskt aktivt ämne eller immunologiskt aktiv cell hos en organism, vävnad eller cell.
Vita blodkroppar som bildas i kroppens lymfvävnad. Cellkärnan är rund eller äggformad, med oregelbundet hopklumpat kromatin, medan cytoplasman är typiskt blekblå med azurofila (om befintliga) korn. De flesta lymfocyter kan klassificeras som T- eller B-celler (inklusive undergrupper). De som inte passar in någon av de två huvudgrupperna kallas nollceller.
Bestämning av det mönster av gener som uttrycks vid den genetiska transkriptionen, såväl under specifika förhållanden som i en specifik cell.
En tumörcellinje refererar till en homogen grupp av cancerceller som delar gemensamma genetiska mutationer och beteenden, och som härstammar från samma ursprungscell. Denna celllinje kan behålla sin unika identitet och vårda sig lika under tumörts growth, metastas och respons på terapi. Detta är viktigt att ta hänsyn till när man utvecklar cancerbehandlingar, eftersom responsen på en viss typ av behandling kan variera mellan olika tumörcellinjer.
Specifik avsaknad av immunreaktion mot ett visst antigen hos en individ med iövrigt normalt immunförsvar. Bristen kan bero på tidig kontakt med antigenet hos en immunologiskt omogen individ (foster eller nyfödd) eller hos en vuxen som utsatts för extremt stora doser eller ytterst små mängder av antigenet, eller genom exponering för strålning, antimetaboliter, antilymfocytserum osv.
Interleukin-17 (IL-17) receptors are a group of cell surface receptors that bind to IL-17 cytokines and play a crucial role in regulating the immune response and inflammation. They belong to the IL-17 receptor family, which includes five members: IL-17RA, IL-17RB, IL-17RC, IL-17RD, and IL-17RE. These receptors are widely expressed in various tissues, including the skin, lungs, and joints. Upon binding to their respective ligands, IL-17 receptors activate intracellular signaling pathways that lead to the production of pro-inflammatory cytokines, chemokines, and matrix metalloproteinases, which contribute to the recruitment and activation of immune cells. Dysregulation of IL-17 receptor signaling has been implicated in several inflammatory diseases, such as psoriasis, rheumatoid arthritis, and asthma.
Transforming Growth Factor β1 (TGF-β1) är ett cytokin som spelar en viktig roll i cellväxth, differentiering och immunreglering. Det är en multifunktionell vävnadsfaktor involverad i embryonal utveckling, tumörgenesis och fibros. TGF-β1 verkar genom att binda till specifika receptorer på cellmembranet, vilket resulterar i en signalkaskad som kan modifiera genuttryck och cellfunktioner.
Förändrad känslighet för ett antigen, vilken kan medföra patologiska reaktioner vid senare exponering för antigenet i fråga.
Proteiner i biologiska membran, som t ex cellmembran och intracellulära membran. De utgörs av två typer, yttre (perifera) och inre, integrerade, proteiner. De omfattar de flesta membranbundna enzymer, antigena proteiner, transportproteiner, och receptorer för läkemedel, hormoner och lektiner.
CXCL10, även känt som IP-10 (Interferon gamma-inducerad protein 10), är ett litet signalsubstanser som tillhör gruppen cytokiner och kemokiner. Det produceras av flera olika celltyper, inklusive fibroblaster, endotelceller och leukocyter, i respons på interferon gamma-signaler. CXCL10 fungerar som en kemotaxisk faktor för att attrahera och aktivera specifika vita blodkroppar, särskilt T-lymfocyty och natural killer-celler, till områden av inflammation eller skada. Detta hjälper till att koordinera immunförsvarets respons mot infektioner och cancer.
CXCL1 (C-X-C motif chemokine ligand 1) är ett protein som fungerar som en kemotaxisk attraktant för neutrofila granulocyter, en typ av vita blodkroppar inblandade i inflammation och immunförsvar. Det produceras av olika celltyper, inklusive monocyter, makrofager och endotelceller, som svar på till exempel infektion eller skada. CXCL1 binder till sin receptor, CXCR2, för att leda neutrofilernas migration till inflammationsområdet.
Reglerproteiner och -peptider som ugör signalmolekyler i den parakrina kommunikationsprocessen. De betraktas normalt som faktorer, uttryckta hos en cell, som receptorer på en närliggande cell reagerar på. De skiljer sig från hormoner huvudsakligen genom att deras verkan är lokal snarare än distal.
Korta DNA-sekvenser (vanligtvis ca 10 baspar) som är komplementära till sekvenser av budbärar-RNA och som tillåter omvänt transkriptas att påbörja kopiering av angränsande mRNA-sekvenser. Primrar har utbredd användning som verktyg vid genetiskt och molekylärbiologiskt arbete.
CCL3, även känt som Macrophage Inflammatory Protein 1-alpha (MIP-1α), är en typ av cytokin som tillhör gruppen CC-chemokiner. Det är en liten signalsubstans som frisätts av olika celltyper, särskilt inflammatoriska celler, vid immunförsvarets respons på infektion eller skada. CCL3 fungerar genom att binda till specifika receptorer på vissa vita blodceller, såsom neutrofila granulocyter och aktiverade T-celler, och attrahera dem till området där frisättningen har inträffat. Detta process är en del av den inflammatoriska responsen som hjälper till att eliminera patogener och underlätta läkning.
Komplex bestående av minst fem membranbundna polypeptider i mogna T-lymfocyter som är icke-kovalent förbundna med varandra och med T-cellreceptorn (T-cell-antigenreceptorer). CD3-komplexetr inkluderar gamma-, delta-, epsilon-, zeta- och etakedjorna. När antigen binder till T-cellreceptorn överför CD3-komplexet aktiveringssignaler till T-cellens cytoplasma. Gamma- och deltakedjorna i CD3 skiljer si g från T-cellreceptorns gamma- och deltakedjor.
Experimentellt framkallad ledinflammation hos djur m h a immunologiska metoder eller smittämnen som stimulerar till ett immunsvar (t ex immunologiska adjuvantia eller collagen).
Det dominerande immunglobulinet i normalt humanserum.
En mononukleär fagocytkolonistimulerande faktor (M-CSF) som syntetiseras i mesenkymceller.
En överordnad familj av protein-serin-treoninkinaser som aktiveras av olika stimuli via proteinkinaskaskader. De utgör slutprodukterna i kaskaderna, som utlöses av fosforylering genom mitogenaktiverade proteinkinaskinaser, vilka i sin tur aktiveras av mitogenaktiverade proteinkinaskinaskinaser. EC 2.7.11.24.
Kemiska ämnen som attraherar eller stöter bort celler eller organismer. Begreppet avser särskilt de faktorer som, sedan de frigjorts till följd av vävnadsskada, invasion eller immunologisk aktivitet, drar leukocyter, makrofager eller andra celler till infektions- eller skadestället.
Specifika eller ospecifika inflammationer i tjocktarmen. Syn. kolit.
Immunglobulinmolekyler (proteiner), vars specifika aminosyrasekvenser får dem att reagera endast med de antigen som utlöste deras syntetisering i celler i lymfocytserien (i sht plasmaceller), eller me d närbesläktade antigen. Antikroppar klassificeras efter sitt sätt att verka: agglutininer, hemolysiner, opsoniner, precipitiner m fl.
Interferon som utsöndras från leukocyter, fibroblaster eller lymfoblaster som svar på virus eller andra interferoninducerare än mitogener, antigener eller alloantigener. Typen omfattar alfa- och beta-interferoner.
Omvandling av en inaktiv enzymform till en med metabolisk aktivitet, vilket inkluderar: 1) jonaktivering (aktivatorverkan); 2) kofaktor-/koenzymaktivering; 3) omvandling av enzymprekursor (proenzym eller zymogen) till aktivt enzym.
"Biological factors" refer to the elements related to living organisms, including their genes, hormones, brain chemistry, and other physical attributes that can contribute to the development or influence the course of a medical condition or disease. These factors can interact with environmental influences to shape an individual's health outcomes.
"DBA (Donryu Backcrossed Albino) mice are a specific strain of albino laboratory mice that have been inbred and backcrossed with the Donryu strain to produce a line with consistent genetic, behavioral, and physiological characteristics, making them useful for research purposes."
Autoimmunitet betecknar en fellaktig immunrespons hos en individ, där kroppens egna celler och vävnader behandlas som främmande ämnen och angripas av det immuna systemet. Detta orsakas av att antikroppar eller T-celler i det immuna systemet förväxlar egna kroppsproteiner med patogener, vilket leder till autoimmunreaktioner som kan skada olika organ och vävnader i kroppen. Autoimmunitet kan leda till sjukdomar såsom reumatoid artrit, diabetes typ 1 och systemisk lupus erythematosus (SLE).
Inbred Lewis rats are a strain of laboratory rats used in scientific research, characterized by their consistent genetic background and predictable biological responses, making them valuable for studies of human diseases such as cancer, diabetes, and neurological disorders.
I-kappa B-proteiner är proteiner som binds till transkriptionsfaktorn NF-kB (nukleär faktor kappa B) och håller den inaktiv i cytoplasman. När I-kappa B-proteinet fosforyleras och degraderas frigörs NF-kB, som kan transloceras till cellkärnan där det binder till DNA och aktiverar transkriptionen av målgener som är involverade i immunresponser, inflammation och celldelning.
Septisk chock definieras som ett livshotande tillstånd orsakat av en allvarlig infektion som leder till ett cirkulatoriskt collapse med multiorgansvikt.
En antiinflammatorisk 9-fluoroglukokortikoid (se antiinflammatoriska medel, steroida).

Cytokiner är signalmolekyler som utsöndras av celler och påverkar kommunikationen mellan olika celler i kroppen. De spelar en viktig roll inom immunförsvaret, inflammation och celldelning. Exempel på cytokiner är interleukiner, interferoner, tumörnekrosfaktorer och koloni-stimulerande faktorer. Cytokinerna binder till specifika receptorer på målcellernas yta och utlöser en kaskad av intracellulära signaltransduktionsvägar, vilket leder till att cellen ändrar sitt beteende eller funktion. Cytokinerna kan ha både pro- och antiinflammatoriska effekter och deras nivåer kan stiga kraftigt under sjukdomstillstånd som infektioner, cancer och autoimmuna sjukdomar.

Tumörnekrosfaktor-alfa (TNF-α) är ett citokin, som är en typ av proteiner som spelar en viktig roll i immunförsvaret och inflammationen. TNF-α produceras främst av vita blodkroppar, såsom makrofager och neutrofila granulocyter, men kan även produceras av andra celltyper som lymfocyter och tumörceller.

TNF-α har en rad biologiska effekter på kroppens celler, inklusive aktivering av immunförsvaret, inflammation och celldöd. Det är involverat i regleringen av celldelning, differentiering och apoptos (programmerad celldöd). TNF-α kan också bidra till sjukdomar som reumatoid artrit, Crohns sjukdom och cancer.

I cancerutvecklingen kan TNF-α ha både onkogena och tumörsuppressiva effekter. Det kan stimulera celldelning och överlevnad av tumörceller samt bidra till angiogenes (bildning av nya blodkärl) i tumören, men det kan också inducera apoptos hos tumörceller under vissa omständigheter. TNF-α har därför potential att användas som en behandlingsmetod för cancer, men det finns också risk för biverkningar och komplikationer.

Interleukin-6 (IL-6) är ett cytokin, ett signalsubstans som produceras av flera olika celltyper i kroppen. Det spelar en viktig roll i immunförsvaret och inflammationen. IL-6 verkar genom att binde till sin receptor på cellytan och utlösa en signaltransduktionsväg som leder till ändringar i cellens genuttryck och funktion.

IL-6 är involverat i regleringen av immunresponsen, hematopoesis (blodcellsproduktion), inflammationen och akutfasreaktionen. Det kan också vara involverat i patologiska processer som cancer och autoimmuna sjukdomar.

I klinisk medicin används IL-6 som ett markör för inflammatorisk aktivitet och kan mätas i blodprover för att diagnostisera och monitorera sjukdomar som rheumatoid artrit, systemisk lupus erythematosus och cancer.

Interleukin-1 (IL-1) är en typ av cytokin, som är signalmolekyler som används för celldelning, tillväxt och kommunikation. IL-1 finns i två former, kallade IL-1α och IL-1β, båda är involverade i inflammatoriska processer i kroppen. De aktiverar immunceller och orsakar sårbarhet för smärta, feber och andra symtom av inflammation. IL-1 produceras av flera olika celltyper, inklusive makrofager, monocyter och endotelceller. Det är involverat i sjukdomar som reumatoid artrit, gikt, diabetes och cancer.

Interferon typ II, även känt som IFN-γ (Interferon gamma), är ett cytokin som produceras främst av aktiverade T-lymfocyty och naturliga killerceller (NK-celler) under cellulär immunrespons. Det spelar en viktig roll i modulerandet av både den adaptiva och innata immunsvaret mot infektioner orsakade av virus, intracellulära bakterier och parasiter, samt i regleringen av celltillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

IFN-γ utövar sin biologiska aktivitet genom att binda till specifica receptorer på cellytan, vilket leder till aktivering av JAK-STAT-signaltransduktionsvägen och efterföljande transkriptionella förändringar av målgener. Dessa förändringar resulterar i en antiviral respons som inkluderar upphörande av virusreplikation, ökad presentation av antigener till T-celler och aktivering av andra immunceller såsom makrofager.

I patologiska sammanhang har IFN-γ visat sig ha en viktig roll i uppkomsten och underhållet av autoimmuna sjukdomar, kronisk inflammation och allvarliga former av COVID-19.

"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.

Inflammation is the body's natural response to injury or infection. It is a complex process that involves various cells, chemicals, and blood vessels in the affected area. The main goal of inflammation is to eliminate the initial cause of cell damage, clear out necrotic tissue and cellular debris, and initiate tissue repair.

The cardinal signs of inflammation are:

1. Rubor (redness) - This results from increased blood flow to the affected area due to vasodilation of local blood vessels.
2. Calor (heat) - The increased blood flow also leads to an increase in temperature in the affected region.
3. Tumor (swelling) - Fluid and immune cells accumulate in the tissue, causing it to swell.
4. Dolor (pain) - The release of inflammatory mediators like prostaglandins sensitizes nerve endings, leading to pain.
5. Functio laesa (loss of function) - The inflammation and accompanying symptoms can impair the normal functioning of the affected organ or tissue.

Inflammation can be classified into two types: acute and chronic. Acute inflammation is a short-term response that usually lasts for a few days, while chronic inflammation is a long-term response that can persist for weeks, months, or even years. Chronic inflammation is often associated with various diseases, such as autoimmune disorders, cardiovascular disease, and cancer.

Inflammatoriska mediatorer är signalmolekyler som frisätts från celler under inflammation och aktiverar olika processer i kroppen för att bekämpa skada eller infektion. Exempel på inflammatoriska mediatorer inkluderar cytokiner, chemokiner, prostaglandiner, leukotriener och komplementproteiner. Dessa molekyler hjälper till att rekrytera vita blodkroppar till området av skada eller infektion, öka permeabiliteten i kapillärväggarna för att underlätta transporten av immunceller och andra substanser till platsen, och aktivera smärt- och feberrespons. Även om inflammatoriska mediators signaler är viktiga för att initiera och upprätthålla en effektiv immunrespons kan överdriven eller förlängd aktivering av dessa molekyler leda till skada på kroppens egna vävnader och bidra till patogenesen av flera sjukdomar, inklusive autoimmuna sjukdomar och inflammatoriska sjukdomar.

Interleukin-10 (IL-10) är ett cytokin som produceras av flera olika celltyper, inklusive T-celler, B-celler och makrofager. IL-10 har en immunosuppressiv effekt och fungerar som en antiinflammatorisk signalmolekyl i kroppen. Den hämmar aktiveringen av immunförsvaret genom att hämma produktionen av proinflammatoriska cytokiner, såsom IL-1, IL-6, TNF-alpha och interferon-gamma. IL-10 bidrar också till att hämma antigenpresenterande cellers förmåga att aktivera T-celler. Dessutom har IL-10 en skyddande effekt på epitelceller i tarmen och är involverat i regleringen av autoimmuna reaktioner.

Interleukin-4 (IL-4) er ein cytokine som spiller en viktig rolle innenfor immunsystemet og inflammasjonen. Det produseres av flere forskjellige typer av celler, blant annet T-hjelperceller, mastceller og basofile celler. IL-4 har mange funksjoner, men er særlig kjent for sin rolle i stimuleringen av B-cellers differensiasjon og antibassekretorisk aktivitet, samt for sin inngang i differentieringen av T-hjelperceller til en type kalt TH2-celler. Disse cellene er viktige for å regulere immunresponsen mot parasittiske organismer og allergiske reaksjoner. IL-4 kan også ha anti-inflammatoriske effekter og spille en rolle i heileprosessen.

Interleukin-1β (IL-1β) är en typ av cytokin, som är ett slags signalsubstans, som produceras och utsöndras av vissa typer av kroppens vita blodkroppar, såsom makrofager och granulocyter. IL-1β spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar och inflammationsprocesser. När IL-1β binder till sin receptor på målceller aktiveras en rad signalvägar som leder till celldelning, differentiering och cytokinproduktion. IL-1β har också en roll i feberutlösande processer och kan vara involverad i smärta och ledinflammation vid sjukdomar såsom reumatoid artrit.

Th2-celler, eller T-hjälpceller 2, är en typ av adaptiva immunceller som producerar specifika cytokiner och har en viktig roll i försvaret mot parasitiska infektioner, såsom ormar och maskar. De producerar också cytokiner som bidrar till allergisk reaktivitet och astma. Th2-celler stimulerar B-celler att differensiera till antikroppsproducerande plasmaceller och frisätter IL-4, IL-5 och IL-13. Dessa cytokiner är involverade i aktivering av mastceller och eosinofiler, som bidrar till inflammation och försvaret mot parasiter.

Interleukiner (IL) är en grupp signalsubstanser som produceras och verkar inom det immunologiska systemet. De fungerar som mediatorer i celldelningen, tillväxten och differentieringen av olika celltyper, samt i inflammatoriska processer. Interleukiner produceras av flera olika celltyper, däribland leukocyter (vita blodkroppar), endotelceller och fibroblaster. De binder till specifika receptorer på cellytan hos målcellerna och utlöser en kaskad av intracellulära signaltransduktionsprocesser, vilket leder till att cellen svarar genom att exempelvis producera andra cytokiner eller aktivera immunförsvaret. Interleukiner delas in i olika undergrupper baserat på deras struktur och funktion, däribland IL-1 till IL-35.

"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används i biomedicinsk forskning. Denna musstam är inavlad och har en homogen genetisk bakgrund, vilket gör dem till ett värdefullt verktyg för att studera genetiska faktorers roll i olika sjukdomar och biologiska processer.

C57BL musen är känd för sin robusta hälsa, lång livslängd och god fertilitet, vilket gör den till en populär stam att använda i forskning. Den har också visat sig vara sårbar för vissa sjukdomar, som exempelvis diabetes och katarakter, vilket gör den till ett användbart djurmodell för att studera dessa tillstånd.

Det finns flera understammar av C57BL musen, såsom C57BL/6 och C57BL/10, som skiljer sig något från varandra i genetisk makeup och fenotypiska egenskaper. Dessa understammar används ofta för att undersöka specifika frågeställningar inom forskningen.

RNA (Ribonucleic acid) är ett samlingsnamn för en grupp molekyler som spelar en central roll i cellens proteinsyntes och genuttryck. Det finns olika typer av RNA, men en specifik typ kallas just budbärarrNA (mRNA, messenger RNA). BudbärarrNA har till uppgift att transportera genetisk information från cellkärnan till ribosomen i cytoplasman, där den används för att bygga upp proteiner enligt instruktionerna i genomet. På så sätt fungerar budbärarrNA som ett slags "budbärare" av genetisk information mellan cellkärnan och ribosomen.

Lipopolysaccharides (LPS) är en typ av molekyler som förekommer i yttermembranen hos Gram-negativa bakterier. De består av en lipid- och en polysackariddel. Lipiddelen kallas lipid A och är ansvarig för den endotoxiska verkan hos LPS, det vill säga dess förmåga att orsaka inflammatoriska reaktioner i värdorganismen. Polysackariddelen består av en kort kedja av repeaterenheter och kan variera mellan olika bakteriestammar, vilket gör den användbar som taxonomisk markör. När LPS separeras från bakterien eller bryts ned kan det utlösa en stark immunrespons, inklusive released av cytokiner och inflammatoriska mediatorer, som kan leda till sjukdom hos värden.

Interleukin-8 (IL-8) är ett cytokin, som är ett signalsubstans som produceras och utsöndras av vissa celler i kroppen, särskilt vita blodkroppar. IL-8 är involverat i inflammatoriska processer och har en starkt attraktiv effekt på neutrofiler (en typ av vit blodcell) till området där det utsöndras. Detta gör att IL-8 spelar en viktig roll i kroppens försvar mot infektioner genom att rekrytering av neutrofiler till infektionsområdet och hjälper till att eliminera patogener. Dessutom har IL-8 också visat sig vara involverad i cancer, där det kan bidra till cancerns tumörväxt och spridning genom att attrahera blodkroppar som underlättar cancerns växt och spridning.

Kemokiner är proteiner som fungerar som signalmolekyler i organismen. De spelar en viktig roll inom immunförsvaret och hjärnan, där de hjälper till att reglera cellernas rörelser och positionering genom att påverka deras migrationsbeteende. Kemokinerna binder till specifika receptorer på cellmembranet och utlöser en signaltransduktion som leder till cellens respons. De kan också ha en roll i angiogenes, inflammation och sjukdomar som cancer.

Th1-celler, eller CD4+ T-hjälpceller av typ 1, är en undergrupp av T-hjälpceller som producerar specifika typer av cytokiner, vilket gör att de spelar en viktig roll i cellmedierad immunitet. De aktiveras av antigenpresenterande celler och svarar genom att producera cytokiner såsom IFN-γ, TNF-α och IL-2, som främjar celldödlighet, inflammation och aktivering av andra immunceller. Th1-svaret är viktigt för att bekämpa intracellulära patogener såsom virus och intracellulära bakterier.

I medicinen kan "signalomvandling" definieras som den process där celler eller molekyler omvandlar inkommande signaler till en biologisk respons. Detta sker ofta genom en kaskad av reaktioner, där en initial signal aktiverar en receptor, som sedan aktiverar andra molekyler i en signalkedja. Den slutliga responsen kan vara en genetisk aktivering eller enzymatisk aktivitet, beroende på vilken typ av cell och signal som är inblandad. Signalomvandling är en central mekanism för cellkommunikation och koordinering av cellulära processer som tillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

Macrophages are a type of white blood cell that are important part of the immune system. They are large phagocytic cells, which means they have the ability to engulf and destroy foreign substances, such as bacteria, viruses, parasites, and dead or damaged cells. Macrophages play a crucial role in the innate immune response, which is the body's first line of defense against infection. They also contribute to the adaptive immune response by presenting antigens to T-cells, which helps stimulate an immune response specific to the foreign substance. Additionally, macrophages are involved in tissue repair and wound healing, as well as the regulation of inflammation. They can be found throughout the body, including in the bloodstream, connective tissues, and organs such as the liver and spleen.

"BALB/c mus" är en typ av möss som används i forskning. Denna musstam har blivit inavlad under många generationer för att få en relativt sett jämn genetisk bakgrund och beteende, vilket gör dem till ett populärt val för experimentell forskning. BALB/c är en av de vanligaste musstammarna som används inom biomedicinsk forskning.

Specifikt står "BALB" för det engelska National Institutes of Health (NIH) beteckningssystemet för möss, och "c" står för den specifika understammen som har utvecklats genom inavel. BALB/c musen är känd för att ha en starkt responsiv immunreaktion, vilket gör dem användbara i studier av immunologi och infektionssjukdomar. De har också en relativt låg aggressionsnivå jämfört med andra musstammar.

Det är värt att notera att även om BALB/c musen är en mycket använd modellorganism inom forskning, så kan resultaten som erhålls från studier på mus inte alltid direkt tillämpas på människor på grund av skillnader i genetik och fysiologi.

'Reglering av genuttryck' (engelska: gene regulation) refererar till de mekanismer och processer som kontrollerar aktiviteten hos gener, det vill säga när och i vilken omfattning gener ska transkriberas till mRNA och översättas till protein. Detta är en central aspekt av genetisk kontroll och påverkar alla cellulära processer, inklusive celldifferentiering, cellcykelkontroll, apoptos och respons på miljöförändringar.

Regleringen av genuttryck sker på flera olika sätt, både vid transkriptionsnivån (där DNA transkriberas till mRNA) och translationsnivån (där mRNA översätts till protein). Några exempel på mekanismer som kan ingå i regleringen av genuttryck inkluderar:

* Transkriptionsfaktorer: Proteiner som binder till DNA-sekvenser upstream av gener och påverkar initieringen av transkriptionen. De kan aktivera eller inhibera transkriptionen beroende på deras bindningspreferens till DNA.
* Epigenetiska modifieringar: Förändringar i DNA-metylering, histonmodifiering och nukleosomposition som påverkar tillgängligheten av DNA för transkriptionsfaktorer och därmed reglerar genuttrycket.
* MikRNA: Små icke-kodande RNA-molekyler som binder till komplementära sekvenser i mRNA och påverkar stabiliteten eller translationskapaciteten hos dessa molekyler.
* Posttranskriptionella modifieringar: Förändringar av mRNA efter transkriptionen, inklusive 5'-capping, polyadenylering och splicing, som kan påverka stabiliteten, lokaliseringsmönstret eller translationskapaciteten hos mRNA.
* Posttranslationella modifieringar: Förändringar av proteiner efter translationen, inklusive fosforylering, acetylering och ubiquitinering, som kan påverka stabiliteten, aktiviteten eller interaktionsmönstret hos proteiner.

Genom att integrera information från dessa olika regulatoriska nivåer kan celler koordinera genuttrycket och svara på förändringar i intra- och extracellulära signaler. Dessa mekanismer är viktiga för cellulär differentiering, homeostas och patologi.

"Knockout mus" är en typ av genetiskt modifierade möss som saknar en viss gen som normalt finns i deras kroppar. Denna gen inaktiveras eller "knockas ut" med hjälp av tekniker som ger forskare möjlighet att studera funktionen hos den specifika genen och hur den påverkar olika fysiologiska processer i kroppen. Detta kan vara användbart för att undersöka samband mellan genetiska faktorer och sjukdomar, läkemedelsverkan och biologiska processer.

Interleukin-12 (IL-12) är ett protein som produceras och utsöndras av vissa celler i kroppen, särskilt antigenpresenterande celler såsom dendritceller och makrofager. IL-12 spelar en viktig roll i regleringen av immunförsvaret, särskilt vid cellmedierad immunitet.

IL-12 består av två underenheter, IL-12p35 och IL-12p40, som kombineras för att bilda en aktiv cytokin. När IL-12 binder till sin receptor på T-celler och naturliga killer (NK) celler stimulerar det deras differentiering och aktivering, vilket leder till produktion av andra cytokiner såsom interferon-gamma (IFN-γ). IFN-γ är en viktig mediator av immunförsvaret som hjälper till att koordinera den cellulära immuniteten och aktivera makrofager för att eliminera intracellulära patogener.

IL-12 har också visat sig ha potentialen som en tumörborttagande behandling, eftersom det kan stimulera T-celler och NK celler att attackera och döda cancerceller. Dock finns det fortfarande mycket forskning pågående för att undersöka effekterna och säkerheten av IL-12-baserad immunterapi.

NF-κB (Nuclear Factor kappa-light-chain-enhancer of activated B cells) är ett transkriptionsfaktorprotein som spelar en central roll i reguleringen av immunresponsen, inflammation och cellcykelkontroll. Det finns i olika former, men de två vanligaste formererna är p50/p105 (NF-κB1) och p52/p100 (NF-κB2). I vila befinner sig NF-κB som en inaktiv komplex i cytoplasman, bunden till en inhibitorprotein kallad IkB. När cellen aktiveras av olika signaler, exempelvis cytokiner, bakterieprodukter eller stress, får IkB en signalserie som leder till att den degraderas, vilket frigör NF-κB att transporteras in i cellkärnan där det kan binda till DNA och påverka transkriptionen av målgener.

"En monocyt är en typ av vit blodcell (leukocyт) som utgör en del av kroppens immunförsvar. Monocyter är stora celler med ett rundat till ovalt sken och en diameter på cirka 12-20 Mikrometer. De mognar i benmärgen och cirkulerar sedan i blodomloppet där de kan utgöra upp till 10% av alla vita blodceller. När de aktiveras, migrerar monocyterna från blodbanan in i vävnader där de differensieras till makrofager eller dendritceller. Dessa celler spelar en viktig roll i att fagocytera (åt ett förstöra) främmande partiklar och patogener, samt i att presentera antigen för T-celler och initiera immunresponsen."

Enzyme-linked immunosorbent assay (ELISA) är en typ av immunologisk analys som använder en enzymmärkt antikropp för att detektera och quantifiera en specifik molekyl, till exempel ett protein eller en peptid, i en biologisk prov.

I ELISA-analysen fästs antigenet (det målprotein som ska detekteras) först till en solid fas, till exempel en mikrotitrerad platta. Sedan adsorberas en primär antikropp som binder till antigenet till plattan. Efter en washing-steg adderas en sekundär antikropp som är konjugerad till ett enzym, såsom horseradish peroxidase (HRP). Den sekundära antikroppen binder till den primära antikroppen och efter ytterligare washing-steg tillsätts ett substrat som reagerar med det enzymmärkta komplexet och genererar ett signal som kan kvantifieras, vanligtvis i form av färgförändring eller fluorescens.

ELISA är en mycket känslig och specifik analysmetod som används inom flera områden, till exempel för att detektera och mäta antikroppar i serum, för att upptäcka patogener såsom virus och bakterier, och för att bestämma koncentrationen av olika hormoner och andra biologiskt aktiva molekyler.

Interleukin-13 (IL-13) är ett cytokin som produceras av aktiverade T-celler och andra celler i det immuna systemet. Det fungerar som en signalmolekyl mellan cellerna och har en central roll i reguleringen av immunresponsen, särskilt vid typ 2-t-cellsreaktioner. IL-13 är involverat i inflammatoriska processer och kan orsaka slemhinneödem, sekretion av slem och bronkiell spasm, vilket gör det till ett viktigt mål för behandling av astma och andra allergiska sjukdomar.

T-lymfocyter, också kända som T-celler, är en typ av vita blodkroppar som hör till det adaptiva immunsystemet. De utvecklas i thymus och har en central roll i cellmedierad immunitet. T-lymfocyter kan identifiera och svara på specifika antigen, ofta presenterade av andra celler i form av peptidfragment bundna till MHC-molekyler.

Det finns två huvudsakliga populationer av T-lymfocyter: CD4+ T-hjälparceller och CD8+ cytotoxiska T-celler. CD4+ T-hjälparceller hjälper till att koordinera immunresponsen genom att producera cytokiner och aktivera andra immunceller, medan CD8+ cytotoxiska T-celler dödar virusinfekterade eller cancerceller direkt.

T-lymfocyterna har receptorer på sin yta som känner igen specifika antigener och aktiveras när de binder till sina målantigen. När T-lymfocyten är aktiverad, kommer den att klona sig själv och differensiera till effektorceller och minnessceller för att möta framtida förekomster av samma antigen.

"Animal disease models" refer to the use of animals as a tool in biomedical research to study human diseases and their treatments. These models are created by manipulating or breeding animals to develop symptoms or conditions that resemble those seen in humans with specific diseases. The purpose is to gain a better understanding of the pathophysiology, progression, and potential treatment strategies for these diseases. Animal disease models can be generated through various methods such as genetic modification, infectious agents, drugs, or environmental factors. Commonly used animals include mice, rats, zebrafish, rabbits, guinea pigs, and non-human primates. The choice of animal model depends on the specific research question being asked and the similarities between the animal's physiology and that of humans.

Interleukin-2 (IL-2) er ein cytokin, som spiller en viktig rolle i reguleringen av immunsystemet. Det produseres av T-lymphocytene, en type hvite blodcellar, og stimulerer aktiviteten til andre immunsystemetts celler, slik som deaktiverte T-lymphocytar, B-lymphocytar og naturlige drabbefanger. IL-2 er involvert i reguleringen av immunresponsens mot infeksjoner og tumorer, men det kan også være involvert i autoimmune sykdommer og transplantasjonsavvisning.

Lymfocytaktivering är ett samlingsbegrepp för de processer som sker när B-celler och T-celler, två typer av lymfocyter, aktiveras för att spela sin roll i immunförsvaret. När en främmande substans, till exempel ett virus eller ett bakterieprotein, introduceras i kroppen presenteras denna substans för lymfocyterna av andra celler i immunsystemet, så kallade antigenpresenterande celler.

När en lymfocyt får kontakt med just det antigen som den kan erkänna och reagera på kommer den att bli aktiverad. Aktiveringen innebär att lymfocyten börjar dela sig och differensiera till effektorceller, vilka är specialiserade celler som utför specifika uppgifter i immunförsvaret. Exempel på effektorceller är cytotoxiska T-celler, som kan döda virusinfekterade celler, och antikroppssyntetiserande B-celler, som producerar antikroppar mot främmande substanser.

Lymfocytaktivering är en central del i immunförsvaret och är nödvändigt för att kroppen ska kunna besegra infektioner och skydda sig från sjukdomar.

Granulocyte-macrophage colony-stimulating factor (GM-CSF) är ett tillväxtfaktorprotein som verkar på hematopoetiska stamceller och stimulerar deras differentiering och proliferation, särskilt till granulocyter och macrofager. Det produceras naturligt i kroppen av flera olika celltyper, inklusive T-celler, fibroblaster och endotelceller.

I medicinsk kontext används rekombinant GM-CSF som läkemedel för att behandla neutropeniska tillstånd, såsom efter kemoterapi eller strålbehandling vid cancer. Det kan också användas för att stödja stamcellstransplantationer och behandla vissa former av svårartad lunginflammation.

Interleukin-17 (IL-17) är en typ av cytokin, som är ett slags signalsubstans, som produceras av vissa typer av vita blodkroppar, särskilt T-hjälparceller. IL-17 spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att främja inflammation och rekrytering av andra immunceller till området där den utsöndras. Den kan också spela en roll i patogenesen av vissa autoimmuna sjukdomar, såsom psoriasis och rheumatoid arthritis.

Flödescytometri är en laboratorieteknik inom cellbiologi och patologi som används för att kvantifiera och analysera fysikaliska och kemiska egenskaper hos enskilda celler i en population av levande eller fixerade celler. Metoden bygger på att celler passerar genom ett snävt ljusstråle, ofta laserljus, varvid cellernas optiska egenskaper registreras med hjälp av olika detektorer.

Cellerna fluorescerar när de exciteras av laserljuset, och det är möjligt att koppla specifika antikroppar eller andra molekyler som binder till cellreceptorer markerade med fluoroforer till cellerna före analysen. På så sätt kan man få information om olika aspekter av cellernas proteinexpression, cellyta, DNA-innehåll och andra egenskaper.

Flödescytometri är en mycket känslig metod som möjliggör att analysera upp till ett tusen celler per sekund, och den används inom många områden inom biomedicinsk forskning och klinisk diagnostik, exempelvis för att bestämma immunfenotyp, det vill säga vilka typer av vita blodceller som finns i en blodprov, eller för att uppskatta cellcykeln hos cancerceller.

Dendritiska celler (DCs) är en typ av immunceller som spelar en central roll i att initiera och reglera immunsvar. De är en del av vår kropps försvarssystem och hjälper till att identifiera och svara på främmande ämnen, såsom virus, bakterier och tumörceller.

DCs har fått sitt namn efter sin unika morfologi, med långa utskott (dendriter) som de använder sig av för att fånga upp och analysera material från omgivningen. När en DC fångar upp ett främmande ämne börjar den bearbeta det och presentera dess beståndsdelar på sin yta, så kallade antigener, tillsammans med olika signaler som aktiverar andra immunceller.

Det finns två huvudtyper av DCs: konventionella dendritiska celler (cDCs) och plasmacytoid dendritiska celler (pDCs). cDCs är specialiserade i att presentera antigen till T-celler, en typ av immuncell som hjälper till att koordinera immunsvaret. pDCs däremot producerar stora mängder interferon när de aktiveras, ett ämne som hjälper till att skydda kroppen mot virusinfektioner.

I sin helhet är DCs viktiga regulatorer av immunsvaret och har potentialen att användas inom medicinen för att behandla olika sjukdomar, såsom cancer och autoimmuna sjukdomar.

Den omvända transkriptaspolymeraskedjereaktionen (RT-PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera RNA till komplementär DNA (cDNA). Denna metod bygger på två olika enzymatiska reaktioner: transkription och PCR.

Transkriptionen är en process där en specifik typ av enzym, kallad revers transkriptas, används för att konvertera RNA till komplementärt DNA. Detta sker genom att revers transkriptasen läser av sekvensen i RNA-molekylen och bygger upp en komplementär DNA-sträng.

PCR (polymeraskedjereaktion) är en metod för att amplifiera specifika DNA-sekvenser genom att kopiera dem upprepade gånger med hjälp av enzym, temperaturcykling och specifika primare. I RT-PCR används den cDNA som skapats under transkriptionen som matris för PCR-reaktionen.

RT-PCR är en känslig metod som ofta används inom molekylärbiologi och medicinsk forskning för att detektera och kvantifiera specifika RNA-molekyler i ett prov, till exempel virus-RNA eller cellulärt RNA.

"Cell line" er en betegnelse for en population av levende celler som deler seg selvstandig og ubestemt i laboratoriet. Disse cellene har typisk samme karyotype (sammensetningen av deres kromosomer) og genetiske egenskaper, og de kan replikeres over en lang periode av tid. De kan brukes i forskning for å studere cellebiologi, molekylær biologi, farmakologi, virologi og andre områder innen biovitenskapen. Eksempler på velkjente cellinjer inkluderer HeLa-cellinjen (som er tatt fra en livstrukturløs kvinne i 1951) og Vero-cellinjen (som er vanlig å bruke i studier av virusinfeksjoner).

'Uppreglering' är ett medicinskt begrepp som refererar till en process där nivåerna eller aktiviteten hos en viss molekyl, cell, vävnad eller funktion ökar i kroppen. Det kan ske naturligt eller orsakas av läkemedel eller andra behandlingsformer. Uppreglering kan ske på olika nivåer, inklusive genetisk (överaktivering av en gen), proteinsnivå (ökad produktion av ett protein) eller signalsubstansnivå (förhöjd aktivitet hos en signalsubstans). Det kan vara en önskvärd effekt vid behandling av vissa sjukdomar, men i andra fall kan det leda till negativa konsekvenser och biverkningar.

'Mononuclear leukocytes' är en samlingsbeteckning för vissa vita blodkroppar (leukocyter) som har en enda cellkärna och en relativt homogen cytoplasma. Denna grupp innefattar monocyter och lymfocyter, som båda är viktiga delar av immunförsvaret. Monocyterna hjälper till att försvara kroppen mot infektioner genom att fagocytera (fagra upp och förstöra) främmande partiklar och patogener, medan lymfocyterna producerar antikroppar och hjälper till att koordinera immunresponsen. Tillsammans utgör mononukleära leukocyter en viktig del av kroppens försvar mot sjukdomar och infektioner.

Natural immunity, also known as innate immunity or non-specific immunity, refers to the body's first line of defense against infection and foreign substances. It is a natural, inborn protection that a person has from birth and does not require prior exposure to a particular pathogen or vaccine.

Natural immunity includes physical barriers such as the skin and mucous membranes, chemical barriers such as stomach acid and enzymes, and cellular barriers such as white blood cells (leukocytes) that attack and destroy foreign substances. Natural immunity also includes inflammation, fever, and other nonspecific responses to infection or injury.

Natural immunity provides broad protection against a wide range of pathogens, but it is generally not as specific or long-lasting as adaptive immunity, which develops after exposure to a particular pathogen or vaccine and involves the production of antibodies and immune cells that are tailored to recognize and respond to that specific pathogen.

It's important to note that natural immunity does not provide complete protection against all infections or diseases, and it can be overwhelmed by large numbers of pathogens or particularly virulent strains. Therefore, vaccines and other medical interventions are often necessary to boost or supplement natural immunity and prevent the spread of infectious diseases.

Cytokine receptors are specialized proteins found on the surface of cells that selectively bind to cytokines, which are signaling molecules involved in various biological processes such as immune response, hematopoiesis, inflammation, and cell differentiation. These receptors play a crucial role in mediating the effects of cytokines by transducing signals into the cell upon binding. Cytokine receptors are typically composed of one or more subunits that contain specific domains for cytokine recognition and signal transduction. Upon cytokine binding, conformational changes occur in the receptor complex, leading to the activation of intracellular signaling pathways and subsequent cellular responses.

There are four main classes of cytokine receptors based on their structural features:

1. Hemopoietin receptor superfamily (also known as type I cytokine receptors): This family includes receptors for interleukins (ILs), colony-stimulating factors (CSFs), interferons (IFNs), and other cytokines. They share a common structural motif called the cytokine receptor homology region (CHR) in their extracellular domains, which is involved in cytokine binding.
2. Immunoglobulin superfamily (also known as type II cytokine receptors): This family includes receptors for IL-1, IL-18, and several other cytokines. They contain immunoglobulin-like domains in their extracellular regions that facilitate cytokine binding.
3. Tumor necrosis factor (TNF) receptor superfamily: This family includes receptors for TNF, Fas ligand, and several other cytokines. They contain characteristic cysteine-rich domains in their extracellular regions that are involved in cytokine recognition.
4. G protein-coupled receptors (GPCRs): While not as common, some cytokines such as chemokines signal through GPCRs to mediate their effects.

Proper functioning of cytokine receptors is essential for maintaining homeostasis and coordinating immune responses. Dysregulation of cytokine receptor signaling has been implicated in various diseases, including autoimmune disorders, cancer, and viral infections.

"Genuttryck" (engelska: "genetic imprinting") är ett fenomen där arvsmassan i en viss del av en kromosom eller ett visst genområde är "märkt" beroende på om det är den könsbestämda kromosomen som givits vid från modern eller fadern. Detta leder till att antingen moderns eller faderns version av genen är aktiv, medan den andra är inaktiv i cellen. Detta kan ha konsekvenser för uttrycket av genen och därmed på individens fenotyp (kroppslig utveckling och funktion). Ett exempel på ett sådant fall är Prader-Willi syndromet, som orsakas av en deletion eller avstängning av paternellt tillförda gener i kromosom 15.

CD4-positiva T-lymfocyter, även kända som CD4+ T-celler eller helper-T-celler, är en typ av vita blodkroppar som spelar en central roll i det adaptiva immunförsvaret hos däggdjur. De identifieras och klassificeras med hjälp av proteinet CD4, ett ko-receptorprotein som sitter på cellens yta och binder till MHC klasse II-komplexet på antigenpresenterande celler.

CD4+ T-celler aktiveras när de får stimuli från antigenpresenterande celler som har processat och presenterat en patogen (t.ex. virus, bakterier eller parasiter). När CD4+ T-cellen binds till MHC klasse II-komplexet på antigenpresenterande cellen aktiveras den och differensieras till olika subtyper av effektorceller, såsom Th1, Th2, Th17 och Treg-celler. Dessa subtyper producerar olika cytokiner och har olika funktioner i immunförsvaret.

CD4+ T-celler är viktiga för att koordinera och underhålla immunsvar, inklusive aktivering av B-celler för produktion av antikroppar, aktivering av makrofager för fagocytos och förstörelse av patogener, samt reglering av inflammation. Dessutom är CD4+ T-celler viktiga i kampen mot intracellulära patogener som virus, t.ex. HIV, genom att koordinera celldödande immunresponser och direkt döda infekterade celler.

I HIV-infektioner är CD4+ T-cellerna specifika mål för viruset, och en av de viktigaste riskfaktorerna för progressionen till AIDS är den minskade antalet CD4+ T-celler i blodet.

Interleukin-5 (IL-5) är ett protein som fungerar som en signalkemokin, eller cytokin, och spelar en viktig roll i immunförsvaret. IL-5 produceras främst av aktiverade T-celler och mastceller och har som funktion att reglera differensieringen, aktiveringen och överlevnaden av eosinofila celler, en typ av vit blodkroppar som är inblandade i immunförsvaret mot parasitiska infektioner. Dessutom kan IL-5 vara involverad i uppkomsten och underhållet av allergier och astma genom att främja eosinofilernas rekrytering till luftvägarna och där orsaka inflammation.

Cell differentiation är en process där en obefläckad stamcell eller en tidigare differentierad cell blir mer specialiserad och tar på sig en specifik funktion i ett organism. Under cell differentieringen ändras cellens morfologi, biokemi och genuttryck för att utforma den specifika celltypen, till exempel en levercell, ett nervcell eller en röd blodkropp. Denna process är kontrollerad av både genetiska och epigenetiska faktorer samt signalsubstanser från omgivningen. Cell differentiering är en nödvändig del i utvecklingen av flerslagiga organism och för att underhålla homeostasen i vuxna organismer.

Rekombinanta proteiner är proteiner som har skapats genom tekniker för genetisk rekombination, där man kombinerar DNA-sekvenser från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskvärda egenskaper. Denna teknik möjliggör produktionen av stora mängder specifika proteiner med konstant och predikterbar struktur och funktion. Rekombinanta proteiner används inom flera områden, till exempel inom medicinen för framställning av läkemedel som insulin, vaccin och enzymer.

CD-antigen (Cluster of Differentiation) er en type overflateproteiner som finnes på celloverflaten til mange forskjellige typer av hvite blodceller, inkludert lymfocytter og monocytter. CD-antigener brukes som markører for forskjellige celltyper og er viktige for å forstå forskjellene mellom de ulike typer av immunceller og deres funksjoner.

CD-antigener er også viktige mål for immunterapy, som for eksempel monoklonale antistoff, som brukes i behandlingen av mange typer av kraftige sykdommer som kreft og autoimmune lidelser. CD-antigener er også viktige for å forstå hvordan immunsystemet fungerer og hvordan det kan bli styrt i ulike patologiske tilstander.

Transforming Growth Factor Beta (TGF-β) är ett protein som fungerar som en cytokin och signalmolekyl involverad i cellens tillväxt, differentiering och celldöd. Det finns tre isoformer av TGF-β hos människor: TGF-β1, TGF-β2 och TGF-β3. Dessa proteiner binder till sina respektive receptorer på cellens yta och aktiverar en signalkaskad som reglerar genuttrycket relaterat till celldelning, apoptos och extracellulär matrisproduktion. TGF-β spelar också en viktig roll i embryonal utveckling, angiogenes och immunrespons. Dysreglering av TGF-β har visats vara involverat i flera patologiska tillstånd, inklusive fibros, cancer och autoimmuna sjukdomar.

Interleukin-18 (IL-18) är ett cytokin, som produceras och frisätts av flera olika celltyper, inklusive makrofager och dendritceller. Det spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att aktivera och reglera cellmedierad immunitet. IL-18 stimulerar till exempel T-celler och naturliga killerceller (NK-celler) att producera cytokiner som gör dem mer reagerande och effektiva i sin funktion. Dessutom kan IL-18 verka sammanvänt med andra signalsubstanser för att främja differentiering av TH1-celler, vilket är en typ av T-hjälpceller som deltar i immunförsvaret mot intracellulära patogener. IL-18 har också visat sig ha en roll i inflammatoriska processer och kan vara involverad i patologin bakom vissa autoimmuna sjukdomar och allergier.

'Lungor' (plural av 'lunga') är de organ i kroppen som hjälper till att andas. De två lungorna finns i bröstkorgen och är omgivna av revben, muskler och hud. Lungornas främsta funktion är att ta emot luft från luftvägarna, syreta den inandade luften och släppa ut koldioxid vid utandning.

Lungorna består av ett komplext nätverk av luftvägar, blodkärl och alveoler (luftsäckar), som möjliggör gasutbyte mellan luften och blodet. Alveolerna är mycket tunna vävnader som tillåter syre att diffundera in i blodomloppet och koldioxid att diffundera ut.

Lungorna är också involverade i andra funktioner, såsom röstproduktion och immunförsvar.

CCL2, även känt som monocyte chemotactic protein 1 (MCP-1), är en kemokin som spelar en viktig roll i inflammation och immunförsvaret. Den produceras av olika celltyper, inklusive endotelceller, makrofager och fibroblaster, och fungerar som ett kemotaxis signalsubstans för monocyter/makrofager, dendritceller och naturliga killer-celler till områden av skada eller infektion. CCL2 binder till sin specifika receptor, CCR2, på målcellernas yta, vilket initierar en signalkaskad som leder till cellmigration och inflammation.

'Mjälte' är ett medicinskt begrepp som refererar till kroppens stora salivkörtlar, som ligger i huvudet och halsen. De två största mjältena är glandula parotis (öronmjälta) och submandibulär glandula (underkäkmjälta). Dessa körtlar producerar saliv som hjälper till att smida upp maten så att den blir lättare att svälja. Mjältena kan bli inflammerade eller infekterade, vilket kallas mjältinflammation (sialadentis) eller mjältinfektion (sialit). Andra medicinska tillstånd som kan drabba mjälten inkluderar tumörer och stenar i gångsystemet för saliven.

Toll-like receptorer (TLR) är en typ av proteiner som spelar en central roll i det tidiga ansvaret för immunförsvaret. De tillhör patterngenkänningsreceptorerna (PRR) och aktiveras av så kallade pathogen-associated molecular patterns (PAMP), vilket är molekyler som är unika för olika mikroorganismer, till exempel bakterier och svampar. När TLR binds till en PAMP utlöses en signaltransduktionskaskad som leder till att immunsystemet aktiveras och svarar på infektionen. TLR finns på olika celltyper, inklusive immungceller som neutrofiler, dendritceller och makrofager, samt icke-immungceller som epitelceller. Genom att känna igen och svara på infektioner hjälper TLR till att försvara kroppen mot skadliga mikroorganismer.

Interleukin-1 Receptor Antagonist Protein (IL-1Ra) är ett protein som produceras i kroppen och fungerar som en naturlig inhibitor av interleukin-1 (IL-1), en cytokin med stark proinflammatorisk verkan. IL-1 binder till sin receptor, IL-1R, och utlöser en signaltransduktionskaskad som leder till inflammation och immunrespons. IL-1Ra konkurrerar med IL-1 om att binda till samma receptor, men utan att utlösa den inflammatoriska responsen. På så sätt fungerar IL-1Ra som en modulerande faktor i immunsystemet och hjälper till att begränsa överdrivna inflammatoriska reaktioner.

"Antiinflammatoriska medel", även kända som antiinflammatory drugs (NSAID) eller prostaglandinförebyggande medel, är en grupp läkemedel som används för att behandla smärta, feber och inflammation. De fungerar genom att blockera en specifik typ av enzymer, cyklooxygenas (COX), som är involverade i produktionen av prostaglandiner, som orsakar inflammation och smärta.

Det finns två typer av COX-enzym: COX-1 och COX-2. COX-1 är involverad i skyddet av magslemhussen, blodets sammanflöde och njurarnas funktion, medan COX-2 främst produceras under inflammatoriska tillstånd. NSAID kan vara selektiva eller icke-selektiva beroende på om de blockerar båda typerna av COX-enzym eller bara COX-2.

Exempel på antiinflammatoriska medel är acetylsalicylsyra (Aspirin), ibuprofen, naproxen och celecoxib. Dessa läkemedel kan ha biverkningar som magonti, blödningsrubbningar och skada på njurarna vid långvarig användning.

Th17 cells, full form T-helper 17 cells, are a subset of CD4+ T helper cells that play a crucial role in the immune response, particularly in defending against extracellular bacteria and fungi. They are named for their ability to produce interleukin-17 (IL-17), which is a pro-inflammatory cytokine involved in the recruitment of immune cells to sites of infection or injury. Th17 cells also produce other cytokines such as IL-21, IL-22, and tumor necrosis factor-alpha (TNF-α).

The differentiation of naive CD4+ T cells into Th17 cells is influenced by a combination of cytokines in the local microenvironment, including transforming growth factor-beta (TGF-β), IL-6, and IL-23. Once activated, Th17 cells can migrate to various tissues throughout the body where they contribute to the development of inflammation and autoimmunity. Dysregulation of Th17 cell responses has been implicated in several chronic inflammatory and autoimmune diseases, such as multiple sclerosis, rheumatoid arthritis, psoriasis, and inflammatory bowel disease.

SGPL130, også kjent som solubilt glykoprotein 130 (sGP130), er et protein som produseres i kroppen. Det er en del av signalveien for interleukin-6 (IL-6) og andre liknende molekyler, og hjelper å overføre signaler fra ytre reseptorer til cellekjernen. SGPL130 binder seg spesifikt til den aktive formen av IL-6 receptoren for å unngå at dette komplekset aktiverer uønskede cellulære responsar. Dette hjelper å regulere og begrense inflammasjon og immunrespons i kroppen.

Membranglykoproteiner (engelska: membrane glycoproteins) är proteiner som innehåller kolhydrater och är integrerade i cellmembranet. De kan fungera som receptorer, adhesionsmolekyler eller transporteringsproteiner och är viktiga för cellens kommunikation, signalöverföring och interaktion med andra celler och substanser i omgivningen. Membranglykoproteinerna delas in i olika klasser beroende på hur de är integrerade i membranet, till exempel transmembrana glykoproteiner som spänner över hela membranet och typ I-glykoproteiner som sticker ut från cellens yta.

'Makrofagaktivering' refererer til den biokjemiske prosess hvor makrofager, en type av immunceller, blir aktivert for å stotte et effektivt immunsvar. Under denne prosessen differentierer og aktiverer makrofagene seg i respons på stimuli som bakterielle antigener eller andre trusselstoffer. Aktiverte makrofager kan føre til inflammasjon, fagocytos (opptaing av frækt materiale), og sekretisering av kjemisk signaler som bidrar til koordineringen av immunresponsene.

I denne prosessen omdanner makrofagen seg til en effektiv celle som kan hjelpe med å bekjempa infeksjoner og støtte oppbygging av ny vondtiss. Aktivering av makrofager inkluderer økt fagocytos, økt produksjon av kjemisk signaler som IL-1, IL-6, TNF-alfa og NO (stiksyre), samt økt uttrykk av MHC klasse II molekyler som er nødvendig for å presentere antigener til andre immunceller.

I tillegg kan aktiverte makrofager også spille en viktig rolle i reparasjon og remodellering av vondtiss ved å sekrettere væske, proteiner og andre molekyler som støtter celler og vaskularisering. Dette kan være særlig viktig etter en skade eller infeksjon for å fremme heling og å hindre overdreid inflammasjon.

I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:

1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.

I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.

Toll-like receptor 4 (TLR4) är ett protein som tillhör gruppen toll-liknande receptorer (TLRs), vilka är en typ av membranproteiner som spelar en viktig roll i immunförsvaret. TLR4 är specifikt involverad i erkännandet av patogena mikroorganismer, såsom bakterier och svampar.

TLR4 aktiveras när det binds till lipopolysackarider (LPS), ett strukturellt komponent i yttre membranet hos gramnegativa bakterier. När TLR4 aktiveras, startar en signaltransduktionsväg som leder till att immunceller producerar cytokiner och andra substanser som är nödvändiga för att aktivera immunsvaret mot infektion.

I medicinsk kontext kan TLR4 vara av intresse i samband med sjukdomar som orsakas av infektioner, såsom sepsis och lunginflammation, samt vid autoimmuna sjukdomar och cancer.

'Kokulturmetoder' är ett begrepp inom mikrobiologi och relaterade områden, som refererar till metoder där två eller flera olika mikroorganismer (bakterier, svampar, protozoer med mera) odlas tillsammans under kontrollerade förhållanden. Detta görs ofta i syfte att studera deras interaktioner och hur de påverkar varandras tillväxt, metabolism och överlevnad. Kokulturmetoder kan användas för att simulera naturliga ekosystem eller för att undersöka patogen-mikrobiominteraktioner in vitro. Genom att analysera dessa interaktioner kan forskare få en bättre förståelse av mikroorganismernas roll och betydelse i olika ekologiska nischer, vilket kan ha implicationer för medicinsk forskning, miljövetenskap och bioteknologi.

Apoptosis är en form av programmerad celldöd som sker under normala fysiologiska förhållanden, såväl som i samband med sjukdomar och skada. Det är en aktiv process där cellen genomgår en serie specifik morfologiska och biokemiska förändringar, inklusive kondensation av kromatin, fragmentering av DNA, membranbubblor och celldelning till apoptotiska kroppar som sedan fagocyteras av omgivande celler utan att orsaka någon inflammatorisk respons. Apoptos kan initieras genom en mängd olika signaltransduktionsvägar, inklusive extracellulära signalsubstanser, intracellulära stressfaktorer och mitokondriella störningar. Dessutom är apoptos en viktig mekanism för att eliminera celler som är skadade eller muterade, för att underhålla homeostasen i flertalet organismers vävnader och för att modulera immunresponsen.

Interleukin-1 alfa (IL-1α) är en typ av cytokin, som är ett slags signalsubstans, som produceras och verkar inom kroppens immunförsvar. IL-1α produceras främst av vissa typer av vita blodkroppar (leukocyter), såsom makrofager och neutrofila granulocytyer. Den fungerar som en proinflammatorisk signalsubstans och spelar därför en viktig roll i kroppens immunrespons vid infektioner och vävnadsskador. IL-1α frisätts från cellerna när de skadas och lockar till sig andra vita blodkroppar till området för att hjälpa till att bekämpa infektionen eller reparera skadan. Vidare kan IL-1α också påverka cellernas aktivitet och stimulera dem att producera fler cytokiner, vilket ytterligare förstärker den inflammatoriska responsen.

Interleukinreceptorer (IL-receptorer) är en typ av receptorproteiner som finns på cellmembranet hos flera olika typer av celler i kroppen. Dessa receptorer binder specifikt till interleukiner, signalsubstanser som produceras och utsöndras av vita blodkroppar och andra celler inblandade i immunförsvaret och inflammationen.

När en interleukin binder till sin respektive receptor aktiveras en signaltransduktion som leder till att cellen svarar på detta med att exempelvis ändra sitt beteende, öka eller minska sin produktion av olika substanser eller dela upp sig själv (apoptose). På detta sätt spelar interleukinreceptorer en viktig roll i regleringen av immunförsvaret och inflammationen, men de kan även vara involverade i patologiska processer som exempelvis autoimmuna sjukdomar och cancer.

Biologiska markörer, även kända som bio markörer eller biomarkrar, är en mätbar och objektiv utväg att uppskatta normala biologiska processer, patologiska processer eller farmakologiska respons på ett läkemedel, enligt definitionen från Förenta staternas livs- och medicinesäkerhetsverket (FDA).

Biologiska markörer kan vara olika typer av molekyler, såsom proteiner, gener, metaboliter eller celler, som finns i kroppen och kan mätas för att ge information om en persons hälsa, sjukdomstillstånd eller respons på behandling. Exempel på biologiska markörer inkluderar blodprover som hemoglobin A1c för diabetes, troponiner för hjärtinfarkt och PSA (prostataspecifikt antigen) för prostatacancer.

I medicinsk forskning används biologiska markörer ofta för att utvärdera effekterna av en behandling, diagnostisera sjukdomar eller övervaka sjukdomsförlopp. De kan också användas för att screena populationer för riskfaktorer för sjukdomar och för att utveckla personligare och precisionsmedicinska behandlingsmetoder.

"Genetically modified mice" refer to mice that have undergone genetic modification, which is the process of altering the DNA or genes of an organism to produce a desired trait. This is typically achieved through the use of recombinant DNA technology, where specific genes are inserted, deleted, or altered in the mouse genome. The resulting mice can serve as important models for studying human diseases and testing new therapies.

There are several methods used to create genetically modified mice, including:

1. Pronuclear injection: This involves injecting DNA containing the desired gene directly into the pronucleus of a fertilized egg. The egg is then transferred into a surrogate mother, and the resulting offspring will carry the altered gene in all their cells.
2. Embryonic stem cell manipulation: In this method, embryonic stem cells are genetically modified in vitro, and these cells are later introduced into an early-stage embryo. The modified embryonic stem cells contribute to the germ line of the resulting chimeric mouse, allowing for the transmission of the altered gene to its offspring.
3. CRISPR/Cas9 system: This is a more recent and efficient method for generating genetically modified mice. It uses a targeted DNA-cutting enzyme (Cas9) guided by a small RNA molecule (CRISPR RNA) to introduce specific modifications into the mouse genome.

Genetically modified mice are widely used in biomedical research to study various aspects of human diseases, such as cancer, diabetes, neurodegenerative disorders, and immunological conditions. They provide valuable insights into disease mechanisms and potential therapeutic targets, contributing significantly to our understanding and treatment of numerous medical conditions.

Neutrofila leukocyter, eller neutrofiler, är en typ av vita blodkroppar (leukocyter) som spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar. De utgör den största gruppen av leukocyter och är specialiserade på att bekämpa bakteriella infektioner.

Neutrofilerna har förmågan att fagocytera, det vill säga svälja upp, främmande partiklar såsom bakterier och virus. De innehåller en substans som kallas myeloperoxidas, vilken hjälper till att döda de infektionskällor som de har fagocyterat. När neutrofilerna aktiveras under en infektion ökar deras antal i blodet och de migrerar också till det inflammerade området för att bekämpa infektionen.

En höjning av neutrofilernas andel i det totala leukocyttalet kallas neutrofili, medan en minskning kallas neutropeni. Båda dessa tillstånd kan vara tecken på olika sjukdomar eller infektioner.

Onkostatin M, också känt som OSM, är ett cytokin proteinet som påverkar celldelningen, cell Differentiering och apoptosen (programmerad celldöd). Det produceras av aktiverade T-celler och andra immunceller och har en komplex roll i cancerutvecklingen. I vissa fall kan Onkostatin M verka tumörhämmande genom att hämma celltillväxt och angiogenes (bildning av nya blodkärl), medan det i andra fall kan vara tumörstimulerande genom att främja cancercellers överlevnad, invasion och metastas. Dess specifika roll i cancerutvecklingen verkar bero på cancertyp och mikromiljön i tumören.

Immunfaktorer, även kända som immunmodulerande faktorer, är signalmolekyler som produceras och sekreteras av celler inblandade i det immuna systemet. Deras funktion är att modulera, reglera och stödja immunresponsen genom att aktivera, attrahera eller hämmas olika celler och molekyler involverade i den immunologiska responsen.

Immunfaktorer inkluderar:

1. Cytokiner: proteiner som verkar som signalmolekyler mellan celler, såsom interleukiner (IL), interferoner (IFN) och tumörnekrosfaktorer (TNF). De kan vara pro-inflammatoriska eller anti-inflammatoriska beroende på deras funktion.

2. Kemokiner: små proteiner som attraherar vita blodkroppar till områden med infektion eller skada genom att binda till specifika receptorer på cellmembranet.

3. Komplementfaktorer: en grupp proteinaser som aktiveras i ett kaskadliknande system för att underlätta fagocytos, inflammation och immunresponser.

4. Akutfasproteiner: proteiner som produceras av levern under akuta inflammatoriska tillstånd, såsom C-reaktivt protein (CRP) och serumamyloid A (SAA). De hjälper till att rekryterar vita blodkroppar till området och aktivera immunresponsen.

5. Immunoglobuliner: antikroppar som produceras av B-celler för att binda till specifika antigener och neutralisera eller eliminera dem från kroppen.

6. Vävnadsfaktorer: proteiner som produceras av celler i olika vävnader för att stödja immunresponsen, såsom surfaktantproteiner och mukoproteiner.

Interleukin-11 (IL-11) är ett protein som verkar som en signalsubstans (cytokin) i kroppen. Det produceras främst av celler i benmärgen och tar sig an diverse funktioner, bland annat att stimulera produktionen av blodceller och underlätta läkning av sår. IL-11 har också visat sig ha en viss roll i regleringen av immunförsvaret och inflammatoriska processer. Dess specifika mekanismer och interaktioner med andra kroppsvävnader forskas fortfarande aktivt om.

I medicinsk kontext betyder "nedreglering" ofta att något som reglerar en fysiologisk process, till exempel ett hormon eller en nervimpuls, minskar i aktivitet eller verkan. Det kan leda till olika symptom beroende på vilken process som påverkas. Exempelvis kan nedreglering av det signalsubstanser som styr hungerkänslan leda till viktminskning, medan nedreglering av andningsregleringen kan orsaka andnöd.

Kväveoxidsyntas typ II (NOX2) är ett enzym som tillhör en grupp enzymer kända som NADPH-oxidaser. NOX2 är primarily expressed in phagocyter, such as neutrophils and macrophages, and plays a crucial role in the immune system's response to infection.

When activated, NOX2 catalyzes the production of superoxide radicals (O2−) by reducing oxygen to superoxide using NADPH as an electron donor. Superoxide is then dismutated to hydrogen peroxide (H2O2), which can further react to form other reactive oxygen species (ROS). ROS are highly reactive and can damage cellular structures, including proteins, lipids, and DNA, leading to cell death.

In the context of the immune system, ROS produced by NOX2 play an important role in the elimination of pathogens. When phagocytes engulf a pathogen, NOX2 is recruited to the phagosome membrane, where it generates ROS to kill the pathogen. However, excessive or dysregulated activation of NOX2 has been implicated in several inflammatory and degenerative diseases, including atherosclerosis, neurodegeneration, and cancer.

Immunmodulerande medel är läkemedel som påverkar eller ändrar ditt immunsystems funktion. De kan antingen stärka (stimulera) eller försvaga (dämpa) immunsvaret beroende på behandlingsindikationen. Immunmodulerande medel används ofta för att behandla autoimmuna sjukdomar, där ditt immunsystem attackerar dina egna celler eller vävnader, eller för att stärka immunsvaret vid cancerbehandling. Exempel på immunmodulerande medel inkluderar kortikosteroider, immunsuppressiva läkemedel och biologiska terapier som monoklonala antikroppar.

T-lymfocytsubset är ett samlingsbegrepp för de olika typerna av T-lymfocyter, som är en typ av vita blodkroppar som spelar en central roll i cellmedierad immunitet. T-lymfocyter utvecklas från stamceller i benmärgen och migrerar sedan till det thymusvävnad där de mognar och differensieras till olika funktionella undergrupper, även kallade subsets.

De två huvudsakliga T-lymfocytsubsetterna är CD4+ T-hjälparceller (eller T-helperceller) och CD8+ cytotoxiska T-celler. CD4+ T-hjälparceller aktiverar och reglerar andra immunceller, såsom B-celler, macrofager och cytotoxiska T-celler, medan CD8+ cytotoxiska T-celler dödar virusinfekterade eller cancerceller direkt.

Andra viktiga T-lymfocytsubsetter inkluderar regulatoriska T-celler (Tregs), som hjälper till att kontrollera immunresponsen och förhindra autoimmunitet, samt naturligt dödande T-celler (NKT-celler), som har både T-cells- och naturliga dödsceller (NK-cells) funktioner.

Varje T-lymfocytsubset har unika fenotyper, cytokinprofiler och funktionella egenskaper som gör dem viktiga för att bekämpa olika typer av patogener och att underhålla homeostas i det immuna systemet.

Macrophages are a type of white blood cell that play an important role in the immune system. They help to identify and destroy foreign substances, such as bacteria and viruses, and also help to remove dead cells and debris from the body. Peritoneal macrophages are a specific type of macrophage that are found in the peritoneal cavity, which is the space within the abdomen that contains the intestines, liver, and other organs. These macrophages help to protect the peritoneal cavity from infection and inflammation. They are able to engulf and destroy foreign substances, and they also produce cytokines, which are signaling molecules that help to coordinate the immune response. Peritoneal macrophages can be obtained through a procedure called peritoneal lavage, in which fluid is introduced into the peritoneal cavity and then removed for analysis.

Interleukin-1 (IL-1) receptorer är proteiner som finns på ytan av vissa celler i kroppen. Dessa receptorproteiner binder specifikt till cytokinen IL-1, vilket utlöser en signaltransduktion som får cellen att svara på IL-1:s närvaro. Det finns två typer av IL-1-receptorer, IL-1R1 och IL-1R2, och de har olika funktioner. IL-1R1 är den primära receptorn som utlöser cellens svar på IL-1, medan IL-1R2 fungerar som en icke-signalerande receptor som kan binda IL-1 utan att utlösa en signal. IL-1-receptorerna spelar därför en viktig roll i immunförsvaret och inflammationen, då de hjälper till att reglera produktionen av cytokiner och andra immunaktiva mediatorer.

Th1-Th2 balance refererar till ett jämviktsförhållande mellan två olika typer av CD4+ T-celler, som kallas Th1 och Th2. Dessa celler har vardera en specifik roll i att koordinera immunresponser mot infektioner.

Th1-celler producerar cytokiner som främjar celldelning och aktivering av cellmedierade immunitet, såsom interferon-gamma (IFN-γ) och tumörnekrosfaktor-alfa (TNF-α). De är viktiga för att bekämpa intracellulära patogener som virus och intracellulära bakterier.

Th2-celler producerar cytokiner som främjar humorala immunitet, såsom interleukin-4 (IL-4), IL-5 och IL-13. De är viktiga för att bekämpa extracellulära patogener som parasiter och bakterier.

En Th1-Th2 balance innebär att det finns en jämvikt mellan de två typerna av immunresponser, så att kroppen kan effektivt bekämpa olika sorters infektioner utan att överreagera och orsaka autoimmuna sjukdomar.

I vissa fall kan denna balans störas, till exempel på grund av en infektion eller en autoimmun sjukdom, vilket kan leda till en överdriven Th1- eller Th2-respons och symtom relaterade till den specifika typen av immunrespons.

Interleukin-15 (IL-15) är en typ av cytokin, som är ett slags signalsubstans, som produceras och verkar inom det immuna systemet. IL-15 produceras främst av celler i vävnader, såsom fibroblaster, endotelceller och dendritceller. Den spelar en viktig roll för att reglera funktionen hos vissa typer av immunceller, framförallt lymfocyter, som är en typ av vit blodkropp.

IL-15 verkar genom att binda till sin specifika receptor, IL-15R, på ytan av målcellen. Denna binding utlöser en signaltransduktionsväg inne i cellen som leder till olika biologiska effekter, såsom celltillväxt, celldifferentiering och cellerdivision.

IL-15 har flera viktiga funktioner inom det immuna systemet:

1. Den stimulerar proliferationen av T-lymfocyter, en typ av vita blodkroppar som är involverade i cellmedierad immunitet.
2. Den hjälper till att underhålla och stimulera funktionen hos naturliga mördareceller (NK-celler), som är en annan typ av vit blodkropp som är involverad i det första försvaret mot infektioner.
3. Den kan också bidra till att reglera inflammationen genom att påverka produktionen av andra cytokiner och kemokiner.

Dålig kontroll över IL-15-signalering har visats vara involverad i flera sjukdomar, inklusive autoimmuna sjukdomar, cancer och transplantat rejektion.

Stat3 (Signal Transducer and Activator of Transcription 3) er ein transkripsjonsfaktor som spiller en viktig rolle i reguleringen av cellulær vekst, differentiering, apoptose og immunrespons. Stat3 aktiveres ved reisingen av intracellulære signalveger som følge av utsendinga av cytokiner og vokslike vekstfaktorer. Når Stat3 aktiveres, transloseres det til kjernen hvor det binder seg til specifikke sekvensene i DNA og regulerer transkripsjonen av tusentvis av gener. Dette fører til endringar i cellulær funksjon og kan være involvert i ulike fysiologiske prosesser som immunrespons, inflammasjon og ondvekst.

CD8-positiva T-lymfocyter, också kända som CD8+ T-celler eller cytotoxiska T-celler, är en typ av cell som spelar en viktig roll i den adaptiva immunresponsen. De identifierar och eliminerar virusinfekterade celler och cancerceller genom att producera toxiska proteiner som orsakar apoptos (programmerad celldöd) hos målcellerna. CD8-positiva T-lymfocyter har en proteinreceptor på sin yta som kallas CD8, vilket gör dem specifika för att binda till major histokompatibilitetskomplexet (MHC) klass I molekyler på målcellens yta. När CD8-positiva T-lymfocyter aktiveras producerar de också cytokiner som rekryterar och aktiverar andra immunceller för att förstärka den immuna responsen.

Cell deling (celldeling på engelska) är ett centralt koncept inom cellbiologi och refererar till processen därbyggnadselementen i en cell, såsom kromosomer och organeller, fördelas mellan två identiska dotterceller under celldelningens olika faser. Det finns två huvudsakliga typer av celldelning hos eukaryota celler: mitos och meios.

Mitos är den typ av celldelning som sker under växande och differentiering av celler i en organism. Under mitosen separeras kromosomerna till två identiska uppsättningar, varefter cytoplasman delas upp så att varje dottercell får en komplett uppsättning kromosomer och organeller.

Meiosen är en speciell typ av celldelning som sker under bildandet av könsceller (gameter) hos sexuellt reproducerande organismer. Under meiosen sker två raka celldelningar efter varandra utan mellanliggande celldelning och celldelningen innefattar en särskild process där kromosomantalet halveras, så att könscellerna får hälften så många kromosomer som de ursprungliga cellerna. Detta är nödvändigt för att undvika att antalet kromosomer dubbleras vid befruktning, då två könsceller slås samman och bildar en zygot (en fertiliserad äggcell).

I båda fallen är celldelningen en noga reglerad process som innefattar flera olika faser där cellens struktur och innehåll förändras systematiskt. Celldelning är en nödvändig del av livscykeln hos de flesta levande organismer, och fel i celldelningen kan leda till sjukdomar såsom cancer.

Epitelceller, eller epitelceller, är en typ av cell som täcker ytor och organ i kroppen. De bildar en barriär mellan olika kroppsdelar och skyddar dem mot skador, infektioner och vätskedrän. Epitelceller kan vara platta, kubiska eller cylindriska beroende på deras funktion och placering i kroppen. De kan också vara stillasittande eller cilierade, vilket innebär att de har små hår som hjälper till med rörelse av vätskor och partiklar över cellerna. Epitelceller deltar också i absorption, utsöndring och sekretion av substanser.

Hjälpar-T celler, även kända som CD4+ T celler eller T-hjälpare, är en typ av vita blodkroppar som spelar en central roll i immunförsvaret. De hjälper till att koordinera och reglera immunsvar genom att sekretera cytokiner och andra signalsubstanser som styr aktiviteten hos andra immunceller. Hjälpar-T celler kan också direkt interagera med andra immunceller, såsom B-celler och cytotoxiska T-celler, för att hjälpa till att koordinera deras funktioner och stärka immunsvaret. De kan aktiveras av antigenpresenterande celler (APC) som visar upp fragment av främmande proteiner på sin yta i kombination med MHC klasse II molekyler. När hjälpar-T cellen binds till detta komplex aktiveras den och börjar sekretera cytokiner för att hjälpa till att koordinera immunsvaret.

Interleukin-3 (IL-3) är ett protein som fungerar som en signalkemokrin i kroppen. Det produceras främst av aktiverade T-celler och fungerar som en hematopoietisk tillväxthormon som stimulerar vävnadens stamceller att dela sig och utvecklas till olika blodceller, inklusive vita blodkroppar som neutrofila granulocyter, eosinofila granulocyter, basofila granulocyter och monocyter, samt röda blodkroppar och trombocyter. IL-3 har också visat sig ha en viktig roll i immunförsvaret genom att reglera aktiviteten hos andra celler som är involverade i immuniteten, såsom mastceller och naturliga killer (NK)-celler.

En leukemihemmande faktor, även känd som myeloablativ behandling, är en typ av behandling som används vid cancerterapi, särskilt vid behandling av leukemi och lymfom. Denna behandling syftar till att eliminera så många cancerceller som möjligt i kroppen genom att påverka den hematopoetiska stamcellen, vilket är den cell som producerar alla blodceller.

Leukemihemmande faktorer innebär ofta höga doser av kemoterapi eller strålbehandling. Dessa behandlingar kan vara mycket effektiva i att eliminera cancerceller, men de kan också orsaka skada på andra normalt fungerande celler i kroppen, särskilt på de celler som delar sig snabbt, såsom hårfolliklar och tarmslemhinnor. Detta kan leda till biverkningar som diarré, illamående, kräkningar, håravfall och förhöjd risk för infektioner.

Efter en leukemihemmande faktorbehandling kan patienten behöva en stamcellstransplantation för att hjälpa till att bygga upp den hematopoetiska stamcellen igen och återställa den normala blodcellsproduktionen. Stamcellstransplantationen kan komma från patientens egen kropp (autolog transplantation) eller från en donator (allogen transplantation).

Interleukin-6 (IL-6) är ett cytokin som spelar en viktig roll i inflammation och immunförsvar. IL-6 receptorer (IL-6R) är proteiner på cellytan som binder till och aktiverar IL-6. Det finns två typer av IL-6R:

1. Membranbundna IL-6R (mIL-6R): Dessa förekommer naturligt på ytan hos vissa celler, såsom leukocyter och hepatocyter. När IL-6 binder till mIL-6R aktiveras en signalkaskad som leder till cellytiska responsen.

2. Solubila IL-6R (sIL-6R): Detta uppstår när mIL-6R klipps bort från cellmembranet av enzymet metalloproteinas och fälls ut i blodbanan som ett fritt protein. sIL-6R kan binda till IL-6 och bilda en komplex som sedan kan interagera med glykoprotein 130 (gp130) på cellytan hos celler som normalt inte uttrycker mIL-6R, vilket leder till en vidgad respons på IL-6.

Sålunda fungerar både mIL-6R och sIL-6R som viktiga signalproteiner för att överföra IL-6-signaler in i celler och utlösa olika fysiologiska processer, inklusive immunrespons, hematopoesis och celldifferentiering.

Cell proliferation refers to the process by which cells divide and increase in number. In medicine, cell proliferation is a fundamental biological process that is tightly regulated in the body. However, uncontrolled cell proliferation can lead to the development of various diseases, including cancer. Therefore, understanding the mechanisms that regulate cell proliferation is crucial for developing effective treatments for these conditions.

The process of cell proliferation involves several stages, including:

1. Cell growth and preparation for division (G1 phase)
2. DNA replication (S phase)
3. Preparation for cell division (G2 phase)
4. Cell division (M phase), which includes mitosis (nuclear division) and cytokinesis (cytoplasmic division)

These stages are tightly regulated by various intracellular signaling pathways, as well as external factors such as growth factors and hormones. Dysregulation of these pathways can lead to abnormal cell proliferation and the development of diseases such as cancer.

In summary, cell proliferation is a critical biological process that is tightly regulated in the body. Understanding the mechanisms that control cell proliferation is essential for developing effective treatments for various medical conditions, including cancer.

Nitrogen oxide (NO) är en samlingsbeteckning för en grupp gasformiga ämnen som innehåller kväve och syre. Det kan bildas naturligt i atmosfären genom åska och vulkanutbrott, men den största källan till nitrogen oxid är mänsklig aktivitet, särskilt förbränning av fossila bränslen som bensin och dieselolja. Nitrogen oxid kan också bildas i vissa industriella processer.

Nitrogen oxid är en luftförorening som kan ha negativa effekter på människors hälsa, särskilt andningsorganen. Det kan också bidra till att forma smog och acidregn. Långvarig exponering för höga nivåer av nitrogen oxid kan orsaka andningsbesvär, hosta, irritation i ögon, näsa och hals samt ökad risk för lunginfektioner. Barn, äldre och personer med redan existerande andningsproblem är särskilt känsliga för effekterna av nitrogen oxid.

Natural killer (NK) cells are a type of white blood cell in the human body that play a crucial role in the immune system's response to viral infections and cancer. They are called "natural killers" because they have the ability to recognize and destroy abnormal cells, such as infected or cancerous cells, without the need for prior activation or sensitization.

NK cells are part of the innate immune system, which means they provide a rapid but nonspecific response to threats. They can identify abnormal cells through the recognition of specific markers on their surface that indicate cellular stress or transformation. Once NK cells recognize an abnormal cell, they release cytotoxic granules containing proteins like perforin and granzymes, which create pores in the target cell's membrane and induce apoptosis (programmed cell death).

NK cells also secrete cytokines, such as interferon-gamma (IFN-γ), that help coordinate the immune response by recruiting other immune cells to the site of infection or inflammation. Overall, natural killer cells are an essential component of the human immune system, providing a critical defense mechanism against various diseases and disorders.

Toll-like Receptor 2 (TLR2) är ett protein som tillhör gruppen av mönsterigenkänningsreceptorer (PRR) i immunsystemet hos djur. TLR2 är en transmembranprotein som finns på ytan av vissa immunceller, såsom neutrofila granulocyter, dendritceller och makrofager. Det aktiveras av olika mikrobella strukturer, så kallade patogen-associerade molekylära mönster (PAMP), som bakteriella lipopeptider, svampproteiner och virala glykoproteiner. När TLR2 binds till ett PAMP aktiveras en signalkaskad som leder till produktion av cytokiner och kemokiner, vilket i sin tur initierar en immunrespons mot den infekterande mikroben.

Bronchoalveolär sköljvätska, eller BAL (bronchoalveolar lavage), är en medicinsk term som refererar till en teknik där ett slags vätska används för att tvätta och samla in celler och andra partiklar från de små luftsäckarna (alveolerna) i lungorna. Denna procedure används ofta för att diagnostisera eller behandla olika lungsjukdomar, som lunginflammation, interstitiell lungvävssjukdom och cancer.

Den bronkoalveolära sköljvätskan är vanligtvis en fysiologisk saltlösning som sprutas in i lungorna med hjälp av en bronchoskop, ett slags tunn tub som leds genom näsan eller munnen och ner i luftvägarna. När vätskan har suttit i luftvägarna under en kort stund, dras den tillbaka tillsammans med de celler och partiklar som funnits i alveolerna. Denna vätska kan sedan analyseras för att få information om patientens lungstatus och hälsa.

Immunohistochemistry (IHC) är en teknik inom patologi och histologi som kombinerar immunologiska metoder med mikroskopisk observation för att visualisera specifika proteiner eller antigener i celler eller vävnader. Denna teknik använder sig av specifika antikroppar som är markerade med en fluorescerande markör eller en enzymatisk reaktion, vilket gör det möjligt att lokalisera och identifiera olika typer av celler och strukturer inuti ett vävnadsprov. IHC används ofta som en diagnosmetod inom klinisk medicin för att ställa diagnoser på olika slags cancersjukdomar och andra sjukdomar som är relaterade till specifika proteiner eller antigener.

Benmärgsceller, även kallade hematopoetiska stamceller, är celler som har förmågan att utvecklas till olika typer av blodceller. De kan delas in i två grunder: myeloida och lymfatiska benmärgsceller. Myeloida benmärgsceller kan utvecklas till röda blodceller, vita blodceller som granulocyter, monocyter och makrofager samt blodplättar. Lymfatiska benmärgsceller kan utvecklas till olika sorters vita blodceller som lymfocyter, B-celler, T-celler och naturliga killer (NK-celler). Benmärgscellerna återfinns i ryggradens mjukvävnad och är viktiga för att producera de celler som utgör blodet.

Ledgångsreumatism, även känt som reaktiv artrit eller postdotogen artrit, är en form av inflammatorisk ledvärk som kan uppstå som en komplikation till en infektion någon annanstans i kroppen. Detta sker när immunförsvaret svarar på en infektion och producerar antikroppar, vilka sedan kan orsaka inflammation i lederna.

Det är värt att notera att begreppet "ledgångsreumatism" inte längre används inom den moderna medicinska nomenklaturen eftersom det har visat sig vara för allmänt och inkluderande. I stället för att kalla en patient för "ledgångsreumatiker" tenderar läkare idag att beskriva den underliggande orsaken till deras symtom, såsom "reaktiv artrit orsakad av en HLA-B27 associerad infektion".

I medically related context, 'growing medium, enriched' typically refers to a substance or material that is used to support the growth of plants or other organisms in a controlled environment, such as in a laboratory or cultivation facility. The term 'enriched' implies that the substrate has been amended with additional nutrients, minerals, or other components to promote optimal growth and development of the organism being cultured.

Examples of enriched growing media may include:

* Soil mixes that have been amended with compost, fertilizers, or other soil additives to improve nutrient content and water retention.
* Hydroponic solutions that have been formulated with specific ratios of macro- and micronutrients to support the growth of plants in a soilless environment.
* Sterile culture media used for growing microorganisms, such as agar plates or broths that have been supplemented with additional nutrients or growth factors.

It's important to note that the specific composition and properties of an enriched growing medium will depend on the needs of the organism being cultured, as well as any relevant regulations or standards governing its use in a medical or laboratory setting.

En fibroblast är en typ av cell som producerar och sekreterar extracellulära matrix-proteiner, såsom kollagen och elastin, vilka ger struktur och integritet till bindväv och andra stödjande vävnader i kroppen. De spelar också en viktig roll i läkning av sår och ärrbildning genom att producera kollagen och andra proteiner som hjälper till att reparera skadad vävnad. Fibroblaster är multipotenta, vilket betyder att de kan differensiera till andra typer av celler under vissa förhållanden. De förekommer i många olika sorters bindväv, inklusive leder, hud, lungor och hjärta.

"Western blotting" är en laboratorieteknik som används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en biologisk prov. Denna metod kombinerar elektrofores, immunoblotting och immunokemi.

I korthet innebär tekniken följande steg:

1. Elektrofores: Proteiner i ett extrakt av en cell eller vävnad separeras beroende på deras molekylära vikt genom elektrisk potentialskillnad i en gel.
2. Transfer: De separerade proteinkomplexen överförs sedan från gelen till en membran (vanligtvis nitrocellulosa eller PVDF) där de fastnar i ett ordnat mönster.
3. Blockering: Membranet blockeras med ett protein som inte binder till den primära antikroppen, för att undvika nonspecifika bindningar.
4. Immunoblotting: Membranet exponeras för en specifik primär antikropp som binder till det sökta proteinets epitop.
5. Avläsning: Andra sekundära antikroppar, konjugerade med ett enzym eller fluorescenta markörer, införs för att binda till primärantikroppen och avslöja positionen och mängden av det sökta proteinet.

Denna teknik används ofta inom forskning och klinisk diagnostik för att upptäcka specifika proteiner som är associerade med sjukdomar, funktionella störningar eller förändringar i cellulär aktivitet.

En dos-respons kurva är en grafisk representation av hur effekten av ett läkemedel varierar beroende på dosen. Kurvan visar den önskvärda effekten som ökar med ökande dos, tills en toppnivå nås där ytterligare ökning av dosen inte ger någon extra effekt. Vid högre doser kan läkemedlet bli skadligt och orsaka biverkningar, vilket resulterar i att kurvan börjar dalande.

Den optimala dosen av ett läkemedel är ofta den lägsta effektiva dosen som ger önskad terapeutisk effekt med minsta möjliga risk för biverkningar. Dos-respons kurvor används ofta vid utformning och planering av kliniska prövningar för att fastställa läkemedels säkerhet, effektivitet och optimal dosering.

'Ledhinna' är ett medicinskt begrepp som refererar till en inflammation i leden, oavsett orsak. Det kan bero på en rad olika sjukdomar eller skador, såsom artrit, gikt, trauma eller infektion. Ledhinna kännetecknas ofta av smärta, ömhet, svullnad och/eller rörelsebegränsning i den drabbade leden. Behandlingen beror på orsaken till ledhinnan och kan innefatta läkemedel, fysioterapi eller i vissa fall kirurgi.

Det immunsystemet är ett komplext nätverk av celler, vävnader och molekyler som arbetar tillsammans för att försvara kroppen mot främmande ämnen, såsom virus, bakterier, svampar och parasiter. Det gör detta genom att känna igen och svara på sådana hot med olika former av immunrespons.

Det finns två huvudsakliga delar av det immunsystemet: det adaptiva eller specifika immunsvaret och det omedelbara eller icke-specifika immunsvaret. Det omedelbara immunsvaret är den första linjen av försvar och innefattar fysiska barriärer som huden och slemhinnor, kemiska signaler som komplementsystemet och cellulära responsen från vita blodkroppar som neutrofila granulocyter och naturligt mördande celler.

Det adaptiva immunsvaret är en mer specifik och minnesbaserad respons som utvecklas över tid efter att kroppen har exponerats för ett antigen för första gången. Detta innefattar två typer av immunceller: T-lymfocyter (eller T-celler) och B-lymfocyter (eller B-celler). När dessa celler aktiveras producerar de specifika proteiner, såsom antikroppar från B-celler och cytokiner från T-celler, som hjälper till att eliminera den främmande invaderaren.

Ett viktigt koncept inom det immunsystemet är själv/främmande-diskrimineringen, vilket innebär att det immunsystemet kan skilja på egna (själv) och främmande (icke-själv) molekyler. Detta är viktigt för att undvika autoimmuna sjukdomar där det immunsystemet attackerar kroppens egna vävnader och organ.

Mikroglia är en typ av glialcell som förekommer i centrala nervsystemet (CNS), inklusive hjärnan och ryggmärgen. De utgör ungefär 10-15% av den totala cellpopulationen i CNS och är viktiga för underhåll, homöostas och skydd av det centrala nervsystemet. Mikroglia har också en viktig roll i immunförsvaret inom CNS genom att fagocytera (fagra upp och bortskaffa) skadade celler, patogener och celldebris. De kan aktiveras under olika patologiska tillstånd, såsom infektioner, trauma, neurodegenerativa sjukdomar och neuroinflammation, vilket leder till morfologiska och funktionella förändringar. Mikroglia kan vara både neuroskyddande och neurodestruktiva beroende på deras aktiveringsstatus och utsöndrade signalsubstanser.

Interleukin-23 (IL-23) är ett cytokin, som spelar en viktig roll i immunförsvaret. Det produceras främst av celler som kallas dendritceller och aktiverade makrofager. IL-23 har en kluster av aminosyror som liknar Interleukin-12 (IL-12), och båda cytokinerna använder sig av samma receptor-subenhet.

IL-23 består av två underenheter, p40 och p19, som bildar en heterodimer. Denna heterodimer binder till IL-23-receptorn på cellens yta, vilket leder till aktivering av signaltransduktionsvägar som involverar JAK2 och STAT3. Detta i sin tur leder till att cellen differentieras till en TH17-cell, en typ av T-hjälpcell som producerar cytokiner som IL-17 och IL-22.

IL-23 har visat sig spela en viktig roll i patogenesen av flera autoimmuna sjukdomar, såsom psoriasis, inflammatorisk tarmsjukdom (IBD) och multipel skleros (MS).

"Cell survival" er en begrepsbeskrivelse innen cellebiologi som refererer til evnen til at en celle kan forblive levende og funksjonell under ugunstige forhold som skader, stress, iltsvikt eller eksponering for toksisk miljø. Dette kan involvere aktivering av cellulære overlevelsesmekanismer som f.eks. reparasjon av DNA-skade, regulering av celldød (apoptose), autofagi og endret metabolisme for å tilpasse seg de ugunstige forholdene.

Det er viktig å skille mellom "cell survival" og "viability", som refererer til en cells evne til å fortsette med normal funksjon etter eksponering for en utfordring eller behandling. En celle kan være "viable" men ha økt sårbarhet overfor ytterligere skade eller stress, mens en celle som har "cell survival" kan ha aktivert overlevelsesmekanismer for å overleve under ugunstige forhold, men kan ha noen funksjonelle begrunnelse.

Immunfenotypbestämning är en metod inom laboratoriemedicin som används för att identifiera och klassificera olika typer av vita blodceller, såsom leukocyter (granulocyter, lymfocyter, monocyter och eosinofiler), baserat på deras yta och de proteiner (antigen) de uttrycker. Detta görs genom att använda specifika antikroppar som binder till dessa proteiner och sedan detekteras med hjälp av metoder såsom flow cytometri eller immunfluorescens.

Denna analys kan användas för att diagnostisera olika sjukdomar, såsom olika slag av leukemi och lymfom, samt för att övervaka effekten av behandlingar för dessa sjukdomar.

Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.

DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.

Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.

Vita blodkroppar, eller leukocyter, är en typ av cell som finns i blodet och har som funktion att hjälpa kroppen att försvara sig mot infektioner och främmande ämnen. De produceras i benmärgen och kan delas in i två huvudgrupper: granulocyter och agranulocytiter. Granulocyterna inkluderar neutrofiler, eosinofiler och basofila, medan agranulocytiterna består av lymfocyter och monocyter. Vita blodkroppar kan även delas in i två kategorier baserat på deras livslängd: de som lever korta liv (neutrofiler, eosinofiler och basofila) och de som lever längre (lymfocyter och monocyter). Dessa celler hjälper till att skydda kroppen genom att fagocytera (förstöra) främmande partiklar och producera antikroppar och andra substanser som är involverade i immunförsvaret.

"Tillväxthämmare" (engelska: "growth hormone inhibitors") är en grupp läkemedel som används för att behandla tillstånd där patienten har överskott av tillväxt hormon, vilket leder till onormalt snabb tillväxt. Dessa preparat fungerar genom att minska produktionen och/eller effekten av tillväxt hormonet i kroppen. Exempel på sådana mediciner inkluderar somatostatinanaloger (till exempel octreotid och lanreotid) och GH-receptorer antagonister (till exempel pegvisomant). Genom att använda dessa läkemedel kan man hjälpa till att kontrollera tillväxten hos patienter med akromegali, gigantism eller andra sjukdomar som orsakas av överskott av tillväxt hormon.

Intercellular Adhesion Molecule 1 (ICAM-1) är ett transmembrant protein som uttrycks på ytan av flera olika celltyper, inklusive endotelceller och leukocyter. ICAM-1 spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att underlätta adhesionen och interaktionen mellan leukocyter och endotelceller, vilket är en nödvändig steg i inflammationsprocessen och immune respondens.

ICAM-1 har flera ligander, däribland LFA-1 (Lymphocyte Function-associated Antigen 1) som finns på leukocyternas yta. När ICAM-1 binder till LFA-1 hjälper det till att stabilisera cell-cell kontakten och aktiverar leukocyterna, vilket möjliggör deras migration från blodomloppet till vävnaderna där de kan utöva sina immunförsvarsfunktioner. ICAM-1 har också visat sig vara involverat i patogenesprocessen hos vissa sjukdomar, såsom ateroskleros, cancer och autoimmuna sjukdomar.

'Hud' er det største organet i menneskelig kropp og utgjør en barriere mellom kroppen og ytre verden. Det er komplett med blodkar, svedkjertler, nerve-ende, hårfolikler og immunforsvarsmekanismer. Huden har mange funksjoner, inkludert beskyttelse av kroppen fra skader, regulering av varme og fugtighet, vitamin D syntese og sanseinntrykk som berør, smerte, varme og kulde. Det er også viktig for psykisk velbefindende og estetisk utseende. Huden kan deles opp i to hovedgrupper: tykk hud (eller keratiniseret epitel) som inkluderer håret, negler og tennene, og tynn hud (eller ikke-keratiniserte epiteler), som inkluderer skinn, slimhinner og de indre overflater av kroppen.

'Tumörceller, odlade' refererar till när cancerceller har bildat en massa eller tumör genom att dela sig och växa oregelbundet. Tumör i sig själv är inte alltid cancer, eftersom det finns både godartade (benigna) och elakartade (maligna) tumörer.

Godartade tumörer växer långsamt, har väldefinierade gränser och tenderar att vara mindre aggressiva än elakartade tumörer. De kan ofta tas bort genom kirurgi och är sällan livshotande.

Elakartade tumörer däremot, som också består av odlade tumörceller, växer snabbare, infiltrerar omgivande vävnad och kan sprida sig (metastasera) till andra delar av kroppen via blod- eller lymfkärlen. Dessa tumörer är mer aggressiva än godartade och kan vara livshotande beroende på storlek, placering och omfattning av spridningen.

Eosinofila leukocyter, även kända som eosinofiler, är en typ av vit blodcell (leukocyt) som deltar i immunförsvaret och inflammatoriska processer i kroppen. De kan identifieras under mikroskop eftersom de innehåller ett högt antal granuler som tar upp vissa färgämnen, såsom eosin, vilket ger cellerna en röd-orange färg. Normalvärdet för eosinofiler i blodet ligger vanligtvis mellan 0,04 och 0,4 x 10^9 celler per liter. Ett ökat antal eosinofiler kallas eosinofili och kan vara ett tecken på olika sjukdomstillstånd, till exempel allergier, parasitinfektioner eller autoimmuna sjukdomar.

"C3H mice" refer to a strain of laboratory mice that have been inbred for research purposes. The "C3H" designation stands for "Cooperative Colony-Harwell," indicating that the strain was developed through collaboration between the Cooperative Research Program and the Oak Ridge National Laboratory in Harwell, England.

These mice are known to have a number of genetic characteristics that make them useful for studying various biological phenomena. For example, they are prone to developing certain types of tumors, including mammary and lymphomas, which can be useful for cancer research. They also have a robust immune response, making them useful for studies of immunology and infectious diseases.

It is important to note that while "C3H mice" refers to a specific strain of laboratory mice, there may be variations within the strain depending on the specific breeding line or stock. Therefore, it is always important to consult the relevant literature and seek guidance from experienced researchers when working with these animals.

Tumörnekrosfaktorreceptorer (TNFR) är en typ av receptorproteiner som finns på ytan av vissa celler i kroppen. De aktiveras när de binds till tumörnekrosfactor (TNF), ett protein som produceras av immunsystemet när det upptäcker en infektion eller skada. När TNFR aktiveras startar det en signalväg inne i cellen som kan leda till celldöd, inflammation och andra svar som hjälper till att bekämpa infektionen eller reparera skadan.

TNFR finns på många olika typer av celler, inklusive vita blodkroppar, endotelceller och fibroblaster. Dessa celler kan aktiveras av TNF för att producera cytokiner och andra substanser som hjälper till att koordinera immunsvaret. I vissa fall kan överaktivering av TNFR-signalvägar leda till sjukdomar, såsom autoimmuna sjukdomar och cancer.

Det finns också läkemedel som är designade för att blockera TNFR-signalvägar, vilka används för att behandla en rad olika sjukdomar, inklusive reumatoid artrit, psoriasis och Crohns sjukdom.

Interleukin-7 (IL-7) är ett cytokin, eller signalsubstans, som produceras av stromaceller i benmärgen, levern och tarmen. Det spelar en viktig roll för utvecklingen och funktionen av T-lymfocyter, en typ av vita blodkroppar som är involverade i cellmedierad immunitet. IL-7 hjälper till att reglera celltillväxt, överlevnad och differentiering av T-lymfocyter under deras utveckling i benmärgen och senare i livet för att bibehålla en normal balans mellan olika typer av immunceller. Dessutom kan IL-7 ha potential som terapeutisk mål i behandlingar av olika sjukdomar, till exempel cancer och autoimmuna sjukdomar.

P38 mitogen-activated protein kinaser (p38 MAPK) är ett enzym som tillhör familjen mitogen-aktiverade protein kinaser (MAPK). Det aktiveras i respons på cellulär stress, cytokiner och signalsubstanser utanför cellen. När det aktiveras får det en roll i regulering av celldelning, apoptos (programmerad celldöd), inflammation och immunresponser.

P38 MAPK är involverat i signaltransduktion för att reglera cellulär svar på diverse stressfaktorer som UV-strålning, oxidativ stress, osmotisk chock och infektion. Det aktiveras genom en kaskad av fosforyleringar av uppströms kinaser som MAP2K3/6, vilket leder till att p38 MAPK fosforylerar och aktiverar nedströms substrat såsom transkriptionsfaktorer och andra proteinkinaser.

Dess aktivitet är kopplad till en rad patologiska tillstånd, inklusive cancer, neurodegenerativa sjukdomar och inflammatoriska sjukdomar. Som ett resultat har p38 MAPK blivit en intressant måltavla för utveckling av läkemedel mot dessa sjukdomstillstånd.

Stat6 (Signal Transducer and Activator of Transcription 6) er ein transkripsjonsfaktor som spiller en viktig rolle i reguleringen av immunrespons og inflammasjon. Når en interleukin-13 (IL-13) eller interleukin-4 (IL-4) bindes til deres respektive reseptorer på cellens overflate, aktiveres Stat6 ved hjelp av JAK-kinasene (Janus kinases). Aktiviert Stat6 dimeriserer og transloeres til kjernen, hvor de binder seg til specifikke DNA-sekvenser i promotorene til målgener. Dette resulterer i transkripsjon av disse gener og syntesen av proteiner som er involvert i reguleringen av immunrespons og inflammasjon. Stat6 er derfor involvert i ulike fysiologiske prosesser, inkludert differensiering av T-hjelperceller, aktivering av mastceller og eosinofiler, og regulering av immunglobulin E (IgE)-produksjon.

'Suppressor of Cytokine Signaling Proteins' (SOCS proteins) är en familj av intracellulära proteiner som reglerar cytokin-signaleringsvägar i celler. De gör detta genom att hämta in och stänga av signaltransduktionsprocessen som startas när en cytokin binder till sin receptor på cellytan.

SOCS proteiner består av en modulär struktur med en SH2-domän (src homology 2) som kan binda till fosforylerade tyrosinresiduer på aktiverade receptorer och en SOCS-box, som interagerar med andra proteiner i ubiquitin-proteasomsystemet. Genom att markera aktiverade receptorproteiner för nedbrytning kan SOCS-proteiner snabbt avsluta cytokinsignaleringen och hjälpa till att förhindra en överdriven eller onormal aktivering av immunresponsen.

Det finns åtta kända medlemmar i SOCS-familjen, varav SOCS1 och SOCS3 är de mest välstuderade. Dessa proteiner spelar en viktig roll i att reglera olika biologiska processer som inflammation, immunrespons, celldelning och apoptos (programmerad celldöd). Dysfunktion eller överaktivering av SOCS-proteiner har visats vara involverade i patogenesen av flera sjukdomar, inklusive cancer, autoimmuna sjukdomar och metaboliska störningar.

Neuroimmunmodulering refererer til den sammensatte interaksjon mellom det immune systemet og nervsystemet, hvor både celler og signalmolekyler involveres i reguleringen av fysiologiske funksjoner, inflammasjon og patofysiologiske tilstander i centralnervøse systemet (CNS) og det perifere nervøse systemet (PNS).

Denne prosessen inkluderer regulering av immunresponsen i hjernen og ryggmarken, som kan påvirke smerteoverføring, neuroinflammasjon, neurodegenerasjon og andre neuropatiske tilstander. Neuroimmunmodulering innebærer også studiet av hvordan immunsystemet påvirker neurale funksjoner og hvordan det kan utnyttes i behandlingen av neuropsykiatriske lidelser, autoimmune sykdommer og andre tilstander som involverer CNS og PNS.

Behandlingsformer innen neuroimmunmodulering kan omfatte bruk av immunsuppressive medisiner, biologiske terapier som blokkerer specifikke immunsignalveier, og cellterapi med stamceller eller modifiserte immunceller.

Sprague-Dawley råtta är en specifik strain av laboratorieråtta som vanligtvis används inom forskning. Denna strain utvecklades under 1920-talet av två forskare, Sprague och Dawley, i USA.

Sprague-Dawley råttor är kända för sin jämna genetiska bakgrund, god hälsa och lätta hantering, vilket gör dem till en populär val för forskning inom områden som farmakologi, toxicologi, beteendevetenskap och cancerforskning. De är också vanliga som subjekt i prekliniska studier av nya läkemedel och andra terapeutiska behandlingar.

Dessa råttor har en genomsnittlig livslängd på två till tre år och väger ungefär 250-500 gram som vuxna. De är också kända för sin fertilitet och stor förmåga att producera avkomma, vilket gör dem lättillgängliga och relativt billiga att använda i forskningssyfte.

Ovalbumin är ett protein som utgör den dominerande delen av äggvitan i hönsägg. Det är ett globulärt protein med en molekylmassa på ungefär 45 kDa och består av 385 aminosyror. Ovalbumin används ofta som modellprotein inom immunologi och allergiforskning, eftersom det är ett av de mest välstuderade allergenen hos hönsägg.

Tillväxtsubstanser, även kända som anabola steroider eller androgena steroider, är en grupp kemiska substanser som liknar människokroppens naturliga hormon testosteron. De verkar genom att påverka proteinsyntesen och hjälper till att bygga muskelmassa och stärka benen. Tillväxtsubstanser kan också öka aptiten, hastigheten av andningen, aggressiviteten och öka rödblodskropparnas produktion.

De flesta tillväxtsubstanser som används illicitamente är syntetiska versioner av testosteron, men det finns också andra typer av tillväxtsubstanser som kan påverka kroppen på liknande sätt. Tillväxtsubstanser kan antingen tas oralt, injiceras eller appliceras som en hudsalva.

Användning av tillväxtsubstanser utanför medicinska behandlingar är olagligt och kan leda till allvarliga hälsorisker, inklusive högt blodtryck, lever- och njurproblem, aggressivt beteende, sömnsvårigheter, depression och försämrad spermiekvalitet. Kort sagt, tillväxtsubstanser är inget att leka med och bör endast användas under medicinsk övervakning.

CD14 är ett proteiner som förekommer på ytan av vissa celler i kroppen, främst på monocyter och makrofager. Det fungerar som en ko-reaktiv protein som binder till lipopolysackarider (LPS) som finns på ytan av grampositiva bakterier. När CD14 binder till LPS aktiveras immunförsvaret och utlöses en inflammatorisk respons. CD14-antigen refererar till själva proteinet som kan mätas och detekteras med olika laboratoriemetoder, exempelvis flow cytometri eller ELISA.

Endotoxiner är en typ av toxin som frigörs från bakteriens cellvägg när den dör eller delas. De är specifika för gramnegativa bakterier och består av lipopolysackarider (LPS) som är en viktig komponent i deras yttre membran. Endotoxiner stimulerar immunsystemet och kan orsaka inflammation, feber och svar på infektioner. De kan också vara dödliga vid höga doser och bidra till sjukdomar som sepsis och septisk chock.

Stat1 (Signal Transducer and Activator of Transcription 1) er en transskripsjonsfaktor som spiller en viktig rolle i reguleringen av immunrespons og cellulær respons på stress. Stat1 aktiveres ved interferon-gamma (IFN-γ) signaling, der IFN-γ binder til sin receptor og aktiverer januskinasene Jak1 og Jak2, som fosforylerer Stat1-proteinet. Dette resulterer i dimerisering av Stat1-molekylene og overflytning til kjernen, der de binder til specifikke DNA-sekvenser og regulerer transskripsjonen av gener involvert i immunrespons og cellecyklusregulering. Dessutert er Stat1 involvert i responsen på andre typer interferoner enn IFN-γ, som Interferon-alfa (IFN-α) og Interferon-beta (IFN-β).

'Monoklonala antikroppar' är en typ av antikroppar som produceras av en enda klon av B-celler och har därför alla samma specifika antigenbindningsplats. De används inom medicinen för att behandla olika sjukdomar, framför allt cancer och autoimmuna sjukdomar. Exempel på monoklonala antikroppar som används terapeutiskt är Rituximab, Trastuzumab och Infliximab.

CCL5, även känt som RANTES (Regulated upon Activation, Normal T-cell Expressed and Secreted), är en kemokin som påverkar immunförsvaret. Det är en liten signalsubstans som frisätts från vissa celler och binder till specifika receptorer på andra celler för att påverka deras beteende, i det här fallet rör sig cellerna till områden med högre koncentration av CCL5.

CCL5 spelar en viktig roll i inflammation och immunförsvar genom att attrahera och aktivera olika typer av vita blodkroppar, särskilt T-celler och eosinofiler, till områden med infektion eller skada. Det kan också spela en roll i patogenesen av vissa sjukdomar som HIV/AIDS, cancer och autoimmuna sjukdomar.

I medicinska sammanhang refererar termen 'CCL5-kemokin' till just denna specifika signalsubstans och dess funktioner i kroppen.

En stamcellsfaktor (engelska: stem cell factor, SCF) är ett protein som spelar en viktig roll i produktionen och utvecklingen av blodceller inom kroppen. Det gör detta genom att hjälpa till att reglera stamcellernas självrenewal (förökningsförmåga) och deras differentiering (utveckling till specifika celltyper). Stamcellsfaktorn binder till sin receptor, KIT, på stamceller och aktiverar en signaltransduktionsväg som leder till celldelning och differentiering.

Stamcellsfaktorn används också inom forskningen för att stimulera tillväxten av stamceller i laboratoriemiljö, vilket kan vara användbart vid cellkulturer och regenerativ medicin.

Sialoglykoproteiner är proteiner som har sackarider (kolhydrater) kovalent bundna till dem. De specifika kolhydratstrukturerna som kallas glykaner, är ofta terminerade med sialiska syror, vilket har gett proteinklassen dess namn. Sialoglykoproteinerna utövar viktiga funktioner inom cellbiologi och patologi, bland annat som receptorer för olika signalsubstanser och som beståndsdelar i blodgruppssystemet. De kan också vara involverade i celldifferentiering, tumörbildning och infektioner.

Genetisk transkription är ett biologiskt process inom cellen där DNA-sekvensen i en gen kopieras till en mRNA-molekyl (meddelande RNA). Detta är den första stegen i uttrycket av genen, och sker i cellkärnan hos eukaryota celler eller direkt i cytoplasman hos prokaryota celler.

Under transkriptionen öppnas dubbelspiralen av DNA-molekylen upp vid en specifik position, känd som promotor, och RNA-polymeras enzymet fäster sig vid DNA-sekvensen och börjar bygga upp en komplementär mRNA-sträng genom att läsa av DNA-sekvensen. När transkriptionen är klar klipps mRNA-molekylen loss från DNA:t och förbereds för translationen, där informationen i mRNA-molekylen används för att bygga upp en polypeptidkedja under ledning av ribosomer.

CCL4, också känt som MIP-1β (Macrophage Inflammatory Protein-1β), är en kemokin som spelar en viktig roll i immunförsvaret. Den produceras av flera olika celltyper, inklusive aktiverade T-celler och monocyter/makrofager, i samband med inflammation och immunrespons. CCL4 attraherar och aktiverar huvudsakligen granulocyter (vita blodkroppar som inkluderar neutrofiler, eosinofiler och basofila celler) till området där den utsöndras, vilket bidrar till att koordinera den inflammatoriska responsen. Dessutom har CCL4 visat sig ha en viktig funktion i regleringen av adaptiva immunresponser genom att attrahera och aktivera dendritceller och T-celler.

Lymfotoxin-alfa, også kjent som TNF-beta (Tumor Nekrose Faktor-beta), er ein type cytokin som produseres av aktiverte lymfocyter (hvite blodceller). Det fungerer som en signalstoff i immunsystemet og har en viktig rolle i reguleringen av immunrespons og inflammasjon. Lymfotoxin-alfa kan også spille en rolle i ulike patologiske tilstander, inkludert autoimmune sykdommer og kraftige infeksjonssjukdommer.

Läkemedelssamverkan (Drug-Drug Interaction, DDI) definieras som ett samspel mellan två eller fler läkemedel där effekten på farmakologiska, kemiska eller fysiologiska sätt är avvikande jämfört med den enskilda effekten av var och en av de ingående substanserna. Det kan resultera i ökat eller försämrade läkemedelsverkan, biverkningar eller skada för patienten.

Läkemedelssamverkan kan delas in i farmakodynamiska (interaktioner som påverkar läkemedlets mekanism av verkan) och farmakokinetiska (interaktioner som påverkar läkemedlets upptagande, fördelning, metabolism eller exkretering) samverkan.

Det är viktigt att identifiera, undvika eller hantera potentiella läkemedelssamverkan genom att utvärdera patientens medicinska historia, farmakoterapi och laboratoriemedicinska data för att minimera risker och maximera terapeutiska effekter.

Immunoglobulin E (IgE) är en typ av antikropp som produceras av vår immunförsvarsmekanism. Den har en central roll i den omedelbara hypersensitivitetsreaktionen, även känd som allergisk reaktion. När en individ utvecklar en allergi bildas IgE-antikroppar som är specifika för ett visst allergen (till exempel pollen eller äggvita). Dessa IgE-antikroppar binder till mastceller och basofila granulocyter i vår kropp. När individen sedan exponeras för sitt allergen kommer detta att binda till de redan fastbundna IgE-antikropparna, vilket leder till en kaskad av händelser som resulterar i inflammation och symtom relaterade till allergier, såsom snuva, nästäppa, hosta eller andningssvårigheter.

B-lymfocyter, också kända som B-celler, är en typ av vita blodkroppar som är en del av det adaptiva immunförsvaret hos däggdjur. Deras främsta funktion är att producera antikroppar, även kallade immunglobuliner, som hjälper till att bekämpa infektioner orsakade av främmande patogener, såsom bakterier och virus. När B-lymfocyterna aktiveras genom kontakt med ett specifikt antigen, ombildas de till plasmacyter som producerar och sekreterar stora mängder av specifika antikroppar för att neutralisera eller eliminera patogenen. B-lymfocyterna utvecklas i benmärgen och kan hittas i lymfknutor, milt, tunntarm och andra lymfatiska vävnader.

"Bassekvens" er en medisinsk betegnelse for en abnorm, gentagen sekvens eller mønster i et individ's DNA-sekvens. Disse baseparsekvenser består typisk av fire nukleotider: adenin (A), timin (T), guanin (G) og cytosin (C). En bassekvens kan være arvelig eller opstå som en mutation under individets liv.

En abnormal bassekvens kan føre til genetiske sygdomme, fejlutviklinger eller forhøjet risiko for bestemte sykdommer. For eksempel kan en bassekvens, der koder for en defekt protein, føre til en arvelig sykdom som cystisk fibrose eller muskeldystrofi.

Det er viktig å understreke at en abnormal bassekvens ikke alltid vil resultere i en sykdom eller fejlutvikling. I mange tilfeller kan individet være asymptomatisk og leve et normalt liv.

Medicinskt sett betyder "lever" det nästa största organet i kroppen och har flera viktiga funktioner. Här är en kort medicinsk definition:

Levern (latin: hepar) är ett vitalt, multipel fungerande organsystem som utför en rad metaboliska, exkretoriska, syntetiska och homeostatiska funktioner. Den primära funktionen av levern är att filtrera blodet från skadliga substanser, producera gallan för fettdigestion och bryta ned proteiner, kolhydrater och fetter. Levern innehåller också miljarder celler, kända som hepatocyter, som är involverade i protein-, kolhydrat- och lipidmetabolism, lagring av glykogen, syntes av kolesterol, produktion av kloningfaktorer och andra hormoner samt bortrening av exogena och endogena toxiner.

"Cell movement" or "cell motion" refers to the ability of cells to change their location within an organism. This process is essential for various biological functions, including embryonic development, wound healing, and immune responses. There are several types of cell movements, such as:

1. **Random motility:** Also known as chemokinesis, this type of movement occurs when cells move randomly in response to changes in their environment, such as temperature or pH.
2. **Directed motility:** This type of movement is directional and occurs when cells respond to chemical gradients, a process called chemotaxis. For example, immune cells can migrate towards the site of an infection in response to chemicals released by bacteria.
3. **Cytokinesis:** This is the process by which a cell divides into two daughter cells during mitosis or meiosis. The cell membrane constricts and eventually pinches off, separating the two cells.
4. **Amoeboid movement:** This type of movement is characterized by the extension and retraction of pseudopodia (false feet), allowing the cell to move through its environment. This is common in certain types of white blood cells and single-celled organisms like amoebas.
5. **Actin-based motility:** Many types of cells use actin filaments, a type of protein, to generate forces for movement. The polymerization and depolymerization of actin filaments can push or pull the cell membrane, leading to cell movement.

These are just a few examples of cell movements with their own unique mechanisms and functions.

'Blodstamceller' (på engelsk: 'Hematopoietic stem cells') er stamceller, der findes i knoglevæv og blodet. De kan differentieres til forskellige typer blodceller, herunder røde blodceller (erythrocyter), hvide blodceller (leukocytter) og blodplader (trombocyter). Blodstamceller spiller en vigtig rolle i produktionen af nye, sunde blodceller, når de gamles blodceller ødelægges eller bortskaffes. Disse stamceller kan også anvendes til behandling af visse sygdomme, herunder kræft og immunologiske lidelser, ved hjælp af en procedure kaldet 'stamcelletransplantation'.

Myeloid differentiation factor 88 (MYD88) är en adaptorprotein som spelar en central roll i signaltransduktionen för flera av inflammatoriska signalsystem, till exempel toll-like receptorer (TLR) och interleukin-1-receptorer (IL-1R). MYD88 innehåller ett domän som kallas death domain (DD) som möjliggör interaktion med andra proteiner som också innehåller en dödhetsdomän. När en TLR eller IL-1R aktiveras av sin ligand, rekryteras MYD88 till receptorn och aktiverar en kaskad av signaltransduktion som leder till aktivering av transkriptionsfaktorer som NF-κB och AP-1, vilket i sin tur resulterar i uttryck av gener relaterade till immunförsvaret och inflammation. Defekter i MYD88-signalering har visats vara associerade med sjukdomar som systemisk onkologi, autoimmuna sjukdomar och infektionssjukdomar.

DNA-bindande proteiner är proteiner som har förmågan att binda sig till DNA. Dessa proteiner spelar en viktig roll inom cellens regulatoriska processer, såsom genuttryck och replikation. De kan vara strukturella proteiner som hjälper till att organisera DNA:t i kromosomer eller regulativa proteiner, som transkriptionsfaktorer, som binder till specifika sekvenser av DNA och påverkar genuttrycket. DNA-bindande proteiner innehåller ofta strukturella domäner, såsom zinkfingerdomäner eller helix-loop-helix-domäner, som är involverade i DNA-bindningen.

"Monoklonala antikroppar" eller "monoklona antikroppar", ofta förkortat till "monoklonala antikroppar" eller bara "monoklonaler", är en typ av proteinmolekyler som produceras av en enda sorts vit blodscell, känd som en B-cell. Varje monoklonal antikropp har samma specifika form och funktion, eftersom de alla produceras från den samma klonala population av B-celler.

Monoklonala antikroppar används ofta inom medicinen som terapeutiska medel för att behandla olika sjukdomar, framför allt cancer och autoimmuna sjukdomar. De kan också användas i forskning för att studera specifika molekyler eller processer i kroppen.

Monoklonala antikroppar produceras genom en teknik som kallas hybridomteknik, utvecklad av Georges Köhler och César Milstein år 1975, för vilken de fick Nobelpriset i fysiologi eller medicin år 1984. Genom att fusionera en specifik B-cell med en tumörcell kan man skapa en hybridcell som kallas ett hybridom, som kan producera oändliga mängder av en enda sorts monoklonal antikropp i kultiv medel.

Alpha-interferon, också känt som interferon-alfa, är en typ av cytokin, ett protein som produceras och utsöndras av vissa vita blodkroppar (leukocyter) i respons på infektioner eller främmande ämnen såsom virus. Alpha-interferon har antivirala, immunreglerande och cellcyklusreglerande egenskaper. Det används som läkemedel för behandling av vissa typer av cancer och virussjukdomar, till exempel hepatit C.

Transaktivatorer är en typ av proteiner som hjälper att aktivera eller stänga av andra gener genom att binde till deras kontrollregioner, även kända som enhancer. Transaktivatorerna kan påverka genuttrycket genom att rekrytera andra proteiner till DNA:t, vilket orsakar en ökning eller minskning av transkriptionen av specifika gener.

Det finns olika typer av transaktivatorer, inklusive kärnreceptorer som binder till hormoner och andra signalsubstanser för att reglera genuttrycket i samband med cellsignalering. Andra exempel på transaktivatorer är transkriptionsfaktorer som aktiverar eller stänger av gener genom att interagera med deras enhancer.

Transaktivatorer kan spela en viktig roll i cellulär differentiering, utveckling och patologiska tillstånd som cancer. Dysreglering av transaktivatorer kan leda till onormal genuttryck och cellfunktion.

Autoimmune diseases are a group of medical conditions where the body's own immune system mistakenly attacks and destroys healthy tissues in the body. Under normal circumstances, the immune system helps protect the body against harmful substances such as bacteria, viruses, and toxins. However, in autoimmune diseases, the immune system identifies healthy cells and tissues as threats and produces antibodies that attack them.

This leads to inflammation and damage to various organs and tissues in the body, resulting in a wide range of symptoms depending on the specific autoimmune disease. Some common examples of autoimmune diseases include rheumatoid arthritis, lupus, multiple sclerosis, type 1 diabetes, Hashimoto's thyroiditis, and psoriasis, among others.

The exact cause of autoimmune diseases is not fully understood, but it is believed to involve a combination of genetic, environmental, and hormonal factors that trigger an abnormal immune response. Treatment for autoimmune diseases typically involves managing symptoms and suppressing the overactive immune system using medications such as corticosteroids, immunosuppressants, and biologics.

Macrophage inflammatory proteins (MIPs) är en grupp cytokiner, som är signalmolekyler som utsöndras av celler i kroppen för att kommunicera med varandra och koordinera immunresponser. MIPs spelar en viktig roll i inflammationen och immunsvaret genom rekrytering och aktivering av olika typer av vita blodceller, särskilt makrofager, till området där smittskador eller infektioner har inträffat.

Det finns flera olika typer av MIPs, men de två mest studerade är MIP-1α och MIP-1β. Dessa proteiner binder till specifika receptorer på cellmembranet hos målcellerna och utlöser en kaskad av intracellulära signaltransduktionsvägar som leder till cellens aktivering och migration till inflammationsområdet.

MIPs har också visat sig spela en viktig roll i patogenesen av flera sjukdomar, inklusive autoimmuna sjukdomar, cancer och infektionssjukdomar. Därför kan moduleringen av MIP-aktiviteten vara en potential terapeutisk strategi för att behandla dessa sjukdomar.

"Cell culturing methods" refer to the various techniques used to grow and maintain cells in a laboratory setting. These methods allow researchers to study cellular behavior, function, and interactions outside of a living organism. Here are some common cell culturing methods:

1. Two-dimensional (2D) culture: Cells are grown on flat surfaces, usually plastic or glass, allowing them to form a monolayer. This method is simple and cost-effective but may not accurately represent the cells' natural three-dimensional environment.
2. Three-dimensional (3D) culture: Cells are grown in a 3D structure, such as hydrogels, scaffolds, or spheroids. This method provides a more realistic representation of the cells' natural environment and allows for better study of cell-cell interactions, tissue organization, and drug responses.
3. Primary culture: Cells are directly isolated from living tissues and grown in a laboratory. These cells retain their original characteristics and functions but may have a limited lifespan.
4. Immortalized or continuous cell lines: Cells are genetically modified to proliferate indefinitely, making them useful for long-term studies. However, these cells may not represent the natural behavior of their originating tissue.
5. Co-culture: Two or more different cell types are grown together to study their interactions and communication.
6. Conditioned media culture: Cells are grown in media that has been conditioned by other cells, allowing for the study of paracrine signaling and soluble factor release.
7. Organoid culture: Stem cells are grown in a 3D structure to form mini-organs or organoids, which can be used to model organ development, function, and disease.
8. Differentiation culture: Cells are cultured under specific conditions to promote their differentiation into specialized cell types.
9. Suspension culture: Cells are grown in a liquid medium without attachment to a solid surface, allowing for large-scale production of cells or biomolecules.
10. Microfluidic culture: Cells are cultured in microfabricated devices that mimic the physical and chemical properties of specific tissue environments, enabling high-throughput screening and analysis of cell behavior.

Cellulär immunitet, även känt som cellmedierad immunitet, är en form av immunitet som involverar celler som kan identifiera och förstöra infektiösa agenter eller cancerceller. Detta sker genom att speciella immunceller, såsom T-lymfocyter (eller T-celler), aktiveras för att direkt attackera och eliminera de främmande cellerna eller ämnena som orsakar sjukdomen.

Cellulär immunitet är en viktig del av vår immunförsvarsmekanism, särskilt när det gäller att bekämpa intracellulära patogener, som virus och bakterier som lever inne i våra celler. Denna form av immunitet är också viktig för att eliminera cancerceller, eftersom de ofta undgår upptäckt av andra delar av det immunologiska systemet.

Cellulär immunitet skiljer sig från humoral immunitet, som istället involverar produktionen av antikroppar av B-lymfocyter (eller B-celler) för att bekämpa extracellulära patogener. Båda formerna av immunitet arbetar tillsammans för att skydda kroppen mot infektion och sjukdom.

'Fosforylering' er en biokjemisk prosess hvor et fosfatgruppe (PO4-) blir lagt til ein molekyll, ofte ein protein eller en enzym. Dette skjer når ATP (Adenosintrifosfat) deler seg i ADP (Adenosindifosfat) og frigir ein energirik fosfatgruppe som kan bli lagt til et anna molekyll for å endre dets egenskaper eller aktivere det. Fosforylering er en viktig reguleringsmekanisme innenfor cellegjenforening og signalveiledning i levande organismer.

Cell adhesion molecules (CAMs) are a type of protein that play a crucial role in cell-cell and cell-extracellular matrix interactions. They are involved in the formation, maintenance, and disassembly of cell-cell contacts, which are essential for various biological processes such as embryonic development, tissue repair, immune response, and cancer metastasis.

CAMs can be classified into four main families based on their structure and function: immunoglobulin superfamily (IgSF), cadherins, integrins, and selectins. IgSF CAMs are characterized by the presence of immunoglobulin-like domains and include proteins such as neural cell adhesion molecule (NCAM) and intercellular adhesion molecule (ICAM). Cadherins are calcium-dependent adhesion molecules that mediate homophilic interactions between cells and are involved in the formation of adherens junctions. Integrins are heterodimeric transmembrane receptors that bind to extracellular matrix proteins such as collagen, fibronectin, and laminin, and play a role in cell migration, differentiation, and survival. Selectins are a family of lectin-like CAMs that mediate the initial attachment and rolling of leukocytes on endothelial cells during inflammation.

Abnormal regulation or expression of CAMs has been implicated in various diseases such as cancer, autoimmune disorders, and neurological disorders. Therefore, understanding the structure, function, and regulation of CAMs is important for developing novel therapeutic strategies to treat these conditions.

Psoriasis är en kronisk inflammatorisk hudsjukdom som orsakas av en överdriven immunrespons. Det kännetecknas av rödvioletta, upphöjda utslag (plack) som täcks av silvervit skorv. De vanligaste områdena för psoriasis är armbågar, knän, ländrygg och skalen. Psoriasis kan också drabba naglar, gemene, leder och sällsynt andra inre organ. Sjukdomen varierar från mild till allvarlig och kan påverka livskvaliteten negativt. Den orsakas av en kombination av genetiska och miljöfaktorer, såsom infektioner och stress. Psoriasis är inte smittsam och det finns inget botemedel, men behandlingar finns tillgängliga för att lindra symtomen och underhålla remission.

Kväveoxidsyntas (NOS, "nitric oxide synthase") är ett enzym som katalyserar produktionen av kväveoxid (NO) från L-arginin. Det finns tre isoformer av NOS: neuronal NOS (nNOS), inducerbar NOS (iNOS) och endotelial NOS (eNOS). Dessa isoformer skiljer sig åt i sina reguleringsmekanismer, subcellulära lokalisationer och funktioner.

nNOS och eNOS är kalciumberoende enzymer som producerar små mängder NO över korta tidsperioder, vilket är involverat i signaltransduktion och homeostasis inom det kardiovaskulära systemet.

iNOS är däremot en kalciumokänslig isoform som producerar stora mängder NO under långa tidsperioder, vilket är involverat i immunförsvaret och inflammationen. Överproduktion av NO kan dock leda till skada på celler och vävnader.

An acute phase reaction, also known as a acute phase response, is an immune system's response to infection, inflammation, injury or stress. It is characterized by the production of acute phase proteins in the liver and release of pro-inflammatory cytokines such as interleukin-1 (IL-1), interleukin-6 (IL-6) and tumor necrosis factor-alpha (TNF-α). These cytokines trigger a variety of systemic effects, including fever, increased heart rate and respiratory rate, and changes in white blood cell count. The acute phase reaction is a normal and essential part of the body's response to injury or infection, but if it becomes chronic or excessive, it can contribute to the development of various diseases such as rheumatoid arthritis, sepsis and cancer.

Sepsis är en livshotande systemisk inflammatorisk respons orsakad av infektion. Det definieras som existensen av infektion tillsammans med två eller fler av följande kriterier:

1. Kroppstemperatur över 38°C (100,4°F) eller under 36°C (96,8°F)
2. Hjärtslag per minut över 90
3. Respirationsfrekvens över 22 andetag per minut eller partialtrycket av koldioxid under 32 mmHg
4. Förhöjda värden av vita blodkroppar (>12 000/mm3) eller förändrad procentandel neutrofiler (>80%)
5. Förhöjd nivå av sura substanser i blodet (baseunderskott > -2 mEq/L)
6. Nedsatt njurfunktion, definierat som kreatininnivå över 0,5 mg/dL högre än förra värdet eller urinproduktion under 200 ml på 8 timmar
7. Förändringar i medvetandegraden, från en lätt förvirrad till koma
8. Svullnad av extremiteter, hudbrist (mjukis) eller purpura (fläckvis blodstelning under huden)
9. Lågt blodtryck som inte svarar på behandling med vätska (shock).

Sepsis är en allvarlig tillstånd som kräver omedelbar medicinsk behandling, inklusive antibiotika och stödjande vård för att hjälpa kroppen att återhämta sig.

Regulatoriska T-lymfocyter (Tregs) är en typ av vit blodcell (leukcyt) som hör till undergruppen av CD4+ T-celler och har en viktig roll i att modulera immunresponsen. De hjälper till att kontrollera aktivering och differentiering av andra immunceller för att förhindra överdriven immunreaktivitet och autoimmunitet.

Tregs producerar typ 1-tillväxtfaktor (TGF-β) och interleukin-10 (IL-10), som hjälper till att dämpa aktivering av andra immunceller, samtidigt som de kan direkt inhibera aktiviteten hos andra T-celler genom kontaktmediatorer. Dessa celler är viktiga för att upprätthålla homeostas i det immuna systemet och förhindra autoimmuna sjukdomar, men de kan också undertrycka effektiv antitumörimmunitet.

I medicinska sammanhang studeras regulatoriska T-lymfocyter intensivt för att utveckla nya terapeutiska strategier för att behandla autoimmuna sjukdomar, transplantationsrejektion och cancer.

Real-Time Polymerase Chain Reaction (RT-PCR) er en laboratoriemetode som brukes til å amplifisere og detekterer små mengder av bestemte DNA-sekvenser i en prøve. Metoden gjør det mulig å observere denne prosessen i «realtid», noe som betyr at man kan se resultatet etterpå hvert enkelt cyklus av amplifiseringen. RT-PCR er en hypersensitiv teknik som ofte brukes til diagnostisk testing og forskning innen områder som molekylær biologi, infeksjonssjukdomer, genetikk og onkologi.

I tillegg til å være en hypersensitiv metode er RT-PCR også en meget spesifikk teknik, noe som betyr at den kun vil amplifisere og detektere DNA-sekvenser som passer med de specificerte primerne. Dette gjør den til en viktig verktøy for å identifisere og undersøke spesifikke gener, mutasjoner eller patogener i en prøve.

I tillegg til standard-RT-PCR kan den også kombineres med andre teknikker som fluorescensmærkning (f.eks. TaqMan) for å øke spesifisiteten og senstiviteten i detektionen av bestemte DNA-sekvenser. Disse forbedringene gjør RT-PCR til en viktig metode innen diagnostisk testing, for eksempel for å identifisere infeksjonsagenter som bakterier og virus, og for å spore genetiske endringer i kræftceller.

Mastceller är en typ av immuncell som innehåller granuler med flera olika biologiskt aktiva ämnen, såsom histamin, heparin och leukotriener. De spelar en viktig roll i allergiska reaktioner och inflammation genom att frisätta dessa mediatorer när de aktiveras. Mastceller finns främst i vävnader som är i kontakt med omgivningen, till exempel huden, slemhinnor och lungvävnad. De kan också vara inblandade i immunförsvaret mot infektioner och cancer.

Cell surface receptors, också kända som celllytereceptorer, är proteiner som spänner över cellytan och fungerar som kommunikationskanaler mellan cellen och dess omgivning. De möjliggör celldelningen av signalsubstanser såsom hormoner, neurotransmittorer, cytokiner och tillväxtfaktorer. När en signalmolekyl binder till sin specifika receptor aktiveras denna och utlöser en intracellulär signaltransduktionskaskad som kan leda till olika cellulära svar, såsom genuttryck, cellproliferation, differentiering eller apoptos.

Det finns två huvudsakliga typer av celllytereceptorer: metabotropa receptorer och ionotropa receptorer. Metabotropa receptorer är G-proteinkopplade receptorer som aktiverar en signalsubstansspecific intracellulär signalväg via en sekundär budbärare, medan ionotropa receptorer är direkt kopplade till jonkanaler och förändrar membranpotentialen när de aktiveras.

En polymerase chain reaction (PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera DNA-strängar. Den bygger på en process där DNA-molekyler replikeras med hjälp av ett enzym som kallas DNA-polymeras. Genom att upprepa denna process i flera steg kan man skapa miljontals kopior av det ursprungliga DNA-segmentet på relativt kort tid.

PCR är en mycket känslig teknik som kan användas för att detektera mycket små mängder av DNA, till exempel från en enda cell. Den används inom flera områden, till exempel i diagnostiskt syfte inom medicinen, i forensisk vetenskap och i forskning.

"Kärlendotel" är ett medicinskt begrepp som refererar till en förträngning eller åderusning i en artär, vilket orsakas av att det bildas ämnen som kalk och fibrös vävnad inne i artärväggen. Detta kan leda till att blodflödet genom artären minskar, och i allvarliga fall kan det orsaka smärta, andningssvårigheter eller hjärtinfarkt beroende på vilken artär som är drabbad. Kärlendotel kan behandlas med mediciner, operationer eller livsförändringar som att sluta röka och ändra kosten.

Macrophages are a type of white blood cell that are an essential part of the immune system. They engulf and destroy foreign substances, such as bacteria and viruses, as well as damaged or dead cells. Alveolar macrophages are a specific type of macrophage that reside in the alveoli, which are the tiny air sacs in the lungs where gas exchange occurs. These macrophages play a crucial role in protecting the lungs from infection and inflammation by removing foreign particles and microorganisms that enter the lungs through breathing. They also help to maintain the health of the lung tissue by cleaning up debris and producing substances that support the function of the alveoli.

Tarmslemhinna, också känd som kolonslemhinna eller colonmucosa, är den inre ytan av tjocktarmen (colon) som är tapetformad av epitelceller och underliggande bindväv. Den består av tunna, cylindriska epitelceller som sitter tätt intill varandra och bildar ett slags skyddande skikt. Dessutom innehåller tarmslemhinna blodkärl, lymfkärl och nervceller som hjälper till att absorbera näringsämnen, transportera bort avfall och reglera tarmfunktionerna. Tarmslemhinnan är också viktig för immunförsvaret eftersom den innehåller celler som producerar antikroppar och andra substanser som hjälper till att bekämpa infektioner.

'Lymfokiner' är ett samlingsnamn för olika proteiner som utsöndras av immunsystemets vita blodkroppar, framförallt lymfocyter. Dessa proteinmolekyler fungerar som signaleringssubstanser och har en viktig roll i regleringen av immunsvar och kommunikation mellan olika celler inom immunsystemet. Lymfokiner kan delas in i olika klasser beroende på deras funktion, till exempel cytokiner, interferoner och kemotaktiska cytokiner (CXC- och CC-chemokiner). De kan påverka cellers aktivitet, tillväxt, differentiering och överlevn. Lymfokinerna binder till specifika receptorer på målcellernas yta och utlöser en kaskad av intracellulära signaleringsvägar som leder till den önskade effekten.

Cell separation is a general term used to describe various methods for isolating specific cell types or populations from a heterogeneous mixture of cells. This process can be accomplished through physical or biological means and is often a crucial step in many laboratory and medical procedures, such as cell culture, diagnostic testing, and regenerative medicine. Some common techniques for cell separation include:

1. Density gradient centrifugation: In this method, a sample containing the mixture of cells is carefully layered onto a density gradient medium (such as Ficoll or Percoll) and then centrifuged at high speeds. The different cell types will separate based on their densities, with denser cells settling towards the bottom of the tube and less dense cells remaining near the top.
2. Flow cytometry and cell sorting: This technique uses fluorescently labeled antibodies to specifically bind to and tag target cells within a mixture. The sample is then passed through a flow cytometer, which detects and sorts the cells based on their fluorescence characteristics.
3. Magnetic-activated cell separation (MACS): In this method, magnetic beads coated with antibodies that recognize specific cell surface markers are added to a sample containing the mixture of cells. The cells are then passed through a magnetic field, causing the labeled target cells to be retained while the unlabeled cells flow through.
4. Immunomagnetic separation: Similar to MACS, this method uses antibody-coated magnetic beads to isolate specific cell types. However, instead of passing the sample through a magnetic field, the bead-bound cells are selectively captured using a magnet and then washed and eluted for further analysis or processing.
5. Microfluidic devices: These small, chip-based systems use various physical principles (such as size, deformability, or electrical properties) to separate cells within microchannels. They offer high throughput, gentle handling, and precise control over the separation process.

These are just a few examples of cell separation techniques used in research and medicine. The choice of method depends on factors such as the specific application, required purity and yield, and the complexity of the starting mixture.

CXC-chemokiner är en underfamilj av chemokiner, som är proteiner involverade i celldifferentiering, cellyttturning och immunresponser. De namnges efter att de har två cysteinaminosyror i sina aktiva domäner, där de första två cysteinerna är separerade av ett annat aminosyraresiduum, i detta fall x (därav CXC). De flesta CXC-chemokiner binder till G protein-kopplade receptorerna CXCR1 till CXCR6 och används av immunsystemet för att rekrytera neutrofila granulocyter till inflammationsområden. Exempel på CXC-chemokiner inkluderar interleukin 8 (IL-8), growth-regulated oncogene-α (GRO-α) och IP-10.

Dinoprostone är ett syntetiskt prostaglandin E2-analog, som används inom obstetrik för att inducera förlossning eller stimulera cervixreiferat inför kejsarsnitt. Det verkar genom att utvidga cervix och utlösa kontraktioner hos livmodern. Dinoprostone kan administreras via gel, tablett eller intravaginalt medikamentsformulär.

Cellkommunikation (eller cellulär kommunikation) refererar till de sätt på vilka celler i ett levande väsen kan kommunicera och samordna sin funktion med varandra. Detta sker ofta genom signalsubstanser som frisätts av en cell och sedan binder till receptorer på en annan cells yta, vilket utlöser en biokemisk respons. Cellkommunikation är viktig för att koordinera processer som celldelning, differentiering, apoptos (programmerad celldöd) och cellrörelse, och är också involverat i kommunikation mellan olika typer av celler och organ.

Interleukin-12 (IL-12) är ett protein som produceras av vissa celler i kroppen, inklusive dendritceller och makrofager. IL-12 spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att stimulera aktivering och differentiering av T-celler och naturliga mördareceller (NK-celler), vilket främjar cellmedierad immunitet mot intracellulära patogener som virus och bakterier.

IL-12 består av två underenheter, p35 och p40, som kombineras för att bilda en aktiv cytokin. P40-underenheten är en del av båda de två formerna av IL-12: IL-12p70 (som består av p35 och p40) och IL-12p40-homodimer (som består av två p40-underenheter).

En medicinsk definition av 'Interleukin-12-underenhet p40' är ett protein som utgör en del av båda de två formerna av IL-12. Det fungerar som en reglerande underenhet och kan också bilda en homodimer, vilket har immunreglerande effekter.

Non-steroidal anti-inflammatory drugs (NSAIDs) are a type of medication that is commonly used to reduce pain, inflammation, and fever. Unlike corticosteroids, which are also used for their anti-inflammatory effects, NSAIDs are not steroids.

NSAIDs work by inhibiting the activity of cyclooxygenase (COX) enzymes, which play a key role in the production of prostaglandins, hormone-like substances that mediate various physiological processes, including inflammation and pain. By blocking the action of COX enzymes, NSAIDs reduce the production of prostaglandins, thereby alleviating pain and inflammation.

There are several different types of NSAIDs available, including:

* Ibuprofen (e.g., Advil, Motrin)
* Naproxen (e.g., Aleve, Naprosyn)
* Celecoxib (Celebrex)
* Diclofenac (Voltaren)
* Meloxicam (Mobic)

While NSAIDs can be effective at reducing pain and inflammation, they can also have side effects, particularly when used at high doses or for extended periods. Common side effects of NSAIDs include stomach upset, heartburn, and increased risk of bleeding. In addition, some NSAIDs may increase the risk of cardiovascular events, such as heart attack and stroke, particularly in people who already have underlying heart disease.

It is important to use NSAIDs only as directed by a healthcare provider and to follow any recommended dosage instructions carefully. If you experience any bothersome side effects or have concerns about taking NSAIDs, be sure to talk with your doctor or pharmacist.

En immunologisk dos-respons-kurva visar sambandet mellan en given dos av ett antigen (som till exempel ett vaccine) och den immuna respons som det ger upphov till. Kurvan illustrerar hur stor andel av individer i en population som utvecklar en immunrespons (till exempel produktion av antikroppar eller T-celler) vid olika doser av antigenet.

Typiskt sett stiger immunresponsen initialt med ökande dos, men når sedan ett plato då ytterligare ökningar av dosen inte ger någon ytterligare förbättring av immunresponsen. I vissa fall kan alltför höga doser av antigenet leda till en nedsatt immunrespons, vilket resulterar i en topp och sedan ett fall i kurvan vid mycket höga doser.

Det är värt att notera att individuella variationer kan förekomma, så att samma dos av antigen inte ger upphov till samma immunrespons hos alla individer. Dessutom kan andra faktorer, som individens ålder, hälsotillstånd och immunstatus, påverka den immuna responsen.

En lymfocyt är en typ av vit blodcell (leukocyт) som är en central del i ditt immunsystems försvar mot infektioner och sjukdomar. Lymfocyterna hjälper till att koordinera immunsvaret genom att producera antikroppar och att direkt attackera främmande ämnen som virus och bakterier. Det finns två huvudtyper av lymfocyter: B-lymfocyter och T-lymfocyter, vilka har olika funktioner i immunsvaret. B-lymfocyterna producerar antikroppar som neutraliserar eller eliminerar främmande ämnen, medan T-lymfocyterna direkt attackerar och dödar virus-infekterade celler eller cancerceller. Lymfocyterna cirkulerar kontinuerligt mellan blodet och lymfatiska vävnader som lymfnoder, mjölke och tunntarm, där de utvecklas, matas på näringsämnen och reagerar på infektioner.

"Genetiskt uttrycks mönster" refererar till hur och när gener i ett individuellt genomi expressar sig, det vill säga hur de producerar specifika proteiner eller RNA-molekyler. Detta kan variera mellan olika celltyper, till exempel leverceller jämfört med hjärnceller, och under olika livscykel-faserna, som fostertillstånd jämfört med vuxen ålder. Genuttrycksmönster kan påverkas av både genetiska och miljömässiga faktorer.

Det är värt att notera att termen 'genetiskt uttrycks mönster' ofta används i samband med studier av epigenetik, som undersöker hur miljöfaktorer kan påverka genuttryck genom mekanismer som DNA-metylering och histonmodifiering. Dessa förändringar kan vara reversibla och är ofta specifika för en viss celltyp eller tillstånd, vilket leder till unika genuttrycks mönster.

En tumörcellinje är en population av cancerceller som delar gemensamma genetiska mutationer och karaktäristika, och som har potentialen att växa, sprida sig och forma nya tumörer. När en cancercell delar sig och bildar nya celler kan dessa celler ärva de genetiska mutationerna från den ursprungliga cellen. Om en av dessa celler utvecklar ytterligare mutationer och börjar växa oberoende av den ursprungliga tumörcelllinjen, kan detta leda till en ny tumörcelllinje med nya karaktäristika och potentialen att respondera olikartat på behandlingar.

Tumörcelllinjer kan studeras i laboratorier för att undersöka cancercellers biologi, respons på behandlingar och möjliga terapeutiska mål. Genom att jämföra skillnader mellan olika tumörcelllinjer kan forskare få insikt i de genetiska och epigenetiska förändringarna som leder till cancerutveckling och progression.

Immunotolerance, eller immunologisk tolerans, är ett tillstånd där det immunsystemet inte reagerar på en specifik substans eller celltyp, trots att den kan vara främmande för kroppen. Detta är en nödvändig mekanism för att undvika autoimmuna sjukdomar, där det immunsystemet attackerar kroppens egna celler och vävnader. Immunotolerans kan uppnås genom flera olika mekanismer, inklusive deletion av autoreaktiva T-celler under utvecklingen i thymus, anergisk tillstånd hos aktiverade autoreaktiva T-celler och suppression av immunresponsen av regulatoriska T-celler.

Interleukin-17-receptor (IL-17R) refererar till en grupp av receptorproteiner som interagerar med cytokinen IL-17 och sänder signaler in i cellen. IL-17-receptorer finns på ytan av olika slags immunceller, till exempel T-celler och granulocyter. När IL-17 binder till sin receptor aktiveras en signalkaskad som leder till att cellen producerar andra cytokiner, kemokiner och vävnadsenzymer, vilket kan leda till inflammation och immunrespons. Dysfunktion i IL-17-signalering har visats vara involverat i flera autoimmuna sjukdomar, såsom psoriasis och rheumatoid artrit.

Transforming Growth Factor beta1 (TGF-β1) är ett protein som fungerar som en cytokin och signalmolekyl i kroppen. Det produceras och secreteras av flera olika celltyper, inklusive fibroblaster, immunceller och epitelceller. TGF-β1 spelar en viktig roll i cellytorna som reglerar celltillväxt, differentiering, apoptos (programmerad celldöd) och immunsvar. Det är också involverat i ämnesomsättningen av extracellulär matris (ECM), vilket påverkar cellernas förmåga att migrera och växa.

TGF-β1 binder till sina receptorer på cellytan, vilket leder till aktivering av intracellulära signaltransduktionsvägar som inkluderar Smad-proteiner. Dessa proteiner transporteras sedan in i cellkärnan där de reglerar genuttrycket och påverkar cellytans beteende. TGF-β1 har också visat sig ha en dämpande effekt på immunsvaret, genom att hämma aktivering och differentiering av T-celler och B-celler.

I patologiska tillstånd kan TGF-β1-signaleringsvägen vara onormalt aktiv, vilket kan leda till fibros (överdriven ämnesomsättning av ECM) och cancer. Fibros är en allvarlig komplikation i många sjukdomar, inklusive lever-, lung- och njursjukdomar. Överaktivering av TGF-β1 kan också leda till onormal celldelning och tumörbildning, vilket gör att det har visat sig vara involverat i cancerutvecklingen.

Hypersensitivity är en överdrivet kraftig eller oproportionerlig reaktion av det immunförsvaret mot ett främmande ämne, till exempel ett protein i pollen eller ett läkemedel. Det kan delas in i fyra olika typer (I-IV) beroende på vilken mekanism som orsakar reaktionen. Exempelvis orsakas typ I-hypersensitivitet av omedelbar överkänslighet, där antikroppen IgE utsöndras och binder till mastceller eller basofiler, vilket leder till degranulering och frisättning av mediatorer som orsakar symtomen. Andra typer av hypersensitivitet involverar andra delar av det adaptiva immunförsvaret, såsom T-celler eller komplementsystemet.

Membranproteiner är proteiner som är integrerade i eller associerade med cellmembran, såsom plasma membran, mitokondriella membran och endoplasmatiska retikulums membran. De kan vara inkorporerade i lipidbilagan i membranet eller fäst vid ytan av membranet. Membranproteiner utför en rad viktiga funktioner, såsom transport av molekyler över membranet, signaltransduktion och cellytiska processer som celladhesion och celldelning. Enligt en uppskattning utgör membranproteiner upp till 30% av det proteomika landskapet hos eukaryota celler. Membranproteiner kan delas in i tre kategorier baserat på deras struktur och funktion: transmembrana proteiner, bitmembrana proteiner och GPI-ankrade proteiner.

CXCL10, även känt som IP-10 (Interferon gamma-inducerad protein 10), är en liten proteinkemokin som tillhör CXC-kemokinfamiljen. Den produceras och utsöndras av olika celltyper, inklusive fibroblaster, endotelceller och leukocyter, i respons på inflammatoriska signaler såsom interferon gamma (IFN-γ).

CXCL10 binder till sin specifika receptor, CXCR3, som finns på aktiverade T-lymfocyter, naturliga killer (NK) celler och andra immunceller. När CXCL10 binds till CXCR3 utlöses en signalkaskad som leder till att immuncellerna reagerar och migrerar till inflammationsområdet.

CXCL10 har visat sig spela en viktig roll i reguleringen av immunresponsen, speciellt vid Th1-typ av inflammatoriska sjukdomar som exempelvis multipel skleros (MS), rheumatoid artrit och virusinfektioner. Vidare har forskning visat att höga nivåer av CXCL10 korrelerar med allvarligare sjukdomsaktivitet och sämre prognoser inom vissa sjukdomsaljor.

CXCL1, även känd som Growth-regulated oncogene-alpha (GRO-α), är en typ av kemokin, vilket är ett slags signalsubstanser som produceras av kroppens celler. CXCL1 tillhör den gruppen cytokiner som kallas för CXC-kemokiner och har som funktion att attrahera och aktivera specifika vita blodkroppar, såsom neutrofila granulocyter, till områden där det finns skada eller infektion i kroppen. Dessa celler hjälper sedan till att eliminera främmande ämnen och underlätta läkningen av skadan. CXCL1 produceras av olika celltyper, inklusive endotelceller, fibroblaster och immunceller, och dess syntes kan stimuleras av olika faktorer såsom bakterieinfektion, inflammation och cancer.

Intercellulära, signalöverförande peptider och proteiner är molekyler som används för kommunikation mellan celler i kroppen. Dessa peptider och proteiner binder till specifika receptorer på målcellernas yta och utlöser en biokemisk respons, vilket orsakar en ändring av cellens funktion eller beteende. De kan vara involverade i en rad olika fysiologiska processer, till exempel immunresponser, nervimpulstransmission och cellytorscellkommunikation. Exempel på intercellulära signalproteiner inkluderar cytokiner, neurotransmittorer och hormoner.

"DNA-primers" är en medicinsk term som refererar till små, syntetiska eller naturliga, ensträngade DNA-molekyler som används för att initiera och stödja DNA-syntesen under processer som PCR (polymeraskedjereaktion), sekvensering och kloning. DNA-primers binder specifikt till en komplementär sekvens i mål-DNA:t och fungerar som en startpunkt för DNA-polymerasen, det enzym som kopierar DNA-sekvensen. Primern är vanligtvis några tiotals baspar lång och är designad för att vara komplementär till den specifika sekvensen i mål-DNA:t där syntesen ska initieras.

CCL3, också känd som Macrophage Inflammatory Protein 1-alpha (MIP-1α), är en kemokin som spelar en viktig roll i immunförsvaret. Den produceras av aktiverade monocyter/makrofager, T-celler och andra celltyper under inflammatoriska eller immunologiska svar. CCL3 binder till specifika receptorer på vissa vita blodkroppar (leukocyter) och attraherar dem till området där den är utsöndrad, vilket bidrar till att koordinera cellulära svar mot infektioner eller skada. CCL3 har också visat sig ha en viktig funktion i patogenesen av flera sjukdomar, inklusive autoimmuna sjukdomar och cancer.

CD3-antigener är en typ av proteiner som finns på ytan av T-celler, en viktig typ av vita blodkroppar som hjälper till att koordinera immunförsvaret i kroppen. CD3-antigenen består av flera olika underenheter (CD3γ, CD3δ, CD3ε och CD3ζ) som tillsammans bildar en komplex struktur på T-cellernas yta. När en T-cell aktiveras genom att binda till ett antigenpresenterande celler (APC), sker en serie signaltransduktion via CD3-komplexet, vilket leder till aktivering av T-cellen och initieringen av en immunrespons. CD3-antigener är därför viktiga markörer för att identifiera och studera T-celler in vitro och in vivo.

Experimental arthritis refers to the induction of joint inflammation and damage in animal models for the purpose of studying the disease process and testing potential new treatments. There are several ways to induce experimental arthritis in animals, including:

1. Antigen-induced arthritis: This is induced by injecting an antigen into the joint space, which leads to a local immune response and subsequent inflammation.
2. Adjuvant-induced arthritis: This is induced by injecting an adjuvant (an agent that enhances the immune response) into the animal, which leads to systemic inflammation and arthritis.
3. Spontaneous arthritis models: Some strains of animals, such as the DBA/1J mouse, develop arthritis spontaneously due to genetic factors. These models are useful for studying the natural history of the disease and testing new treatments.

It's important to note that these animal models do not fully replicate human arthritis but they can provide valuable insights into the pathophysiology of the disease and help in the development of new therapies.

Immunoglobulin G (IgG) är den vanligaste typen av antikroppar i människokroppen. De produceras av B-celler och har en viktig roll i immunförsvaret mot infektioner. IgG-antikropparna kan neutralisera toxiner, virus och bakterier, och de kan också hjälpa till att aktivera komplementsystemet för att eliminera patogener.

IgG-antikroppar delas in i fyra subklasser: IgG1, IgG2, IgG3 och IgG4. Varje subklass har olika funktioner och kan aktiveras av olika typer av antigener. IgG-antikroppar kan vara monomera, dimera eller tetramera beroende på hur många identiska Y-formade regioner de har. De kan korsa placentalmembranet och ger passiv immunitet till foster i livmodern. IgG-nivåerna är som högst under vuxenlivet och sjunker med åldrande.

Macrophage Colony-Stimulating Factor (M-CSF) är ett protein som produceras och sekreteras av olika celltyper, inklusive fibroblaster, endotelceller och inflammatoriska celler. Det fungerar som en hematopoietisk growth factor och spelar en viktig roll i regleringen av proliferation, differentiering och överlevnad av monocyter/makrofager. M-CSF binder till sin receptor, CSF1R, på monocyter/makrofagprekursorceller och aktiverar en signalkaskad som leder till cellcykeln och differentiering till makrofager. Dessa celler är viktiga i immunförsvaret genom att de fagocyterar främmande partiklar, presenterar antigen för T-celler och producerar cytokiner som reglerar inflammatoriska svar.

Mitogen-activated protein kinases (MAPK) är en familj av serin/treonin-proteinkinaser som spela en viktig roll i signaltransduktionen av cellyta och celldelning. De aktiveras av mitogener, till exempel tillväxtfaktorer och cytokiner, och är involverade i en rad cellulära processer som differentiering, apoptos och stressrespons. MAPK-systemet består av tre huvudkomponenter: MAP kinase kinase kinase (MAP3K), MAP kinase kinase (MAP2K) och MAPK. Varje komponent aktiverar den nästa i kedjan genom fosforylering, vilket resulterar i aktivering av MAPK. Aktiverade MAPK kan fosphorylera och på så sätt reglera olika transkriptionsfaktorer och andra proteiner som är involverade i cellcykeln och cellytans respons på stimuli.

Kemotaxi är ett fenomen där celler, som exempelvis vita blodkroppar eller cancerceller, navigierar och rör sig inom ett biologiskt system i respons till koncentrationsgradienten av kemiska signalmolekyler, kallade kemotaxiska faktorer. Dessa molekyler binder till specifika receptorer på cellmembranet och aktiverar intracellulära signaltransduktionsvägar, vilket leder till ändringar i cellens cytoskelett och rörelsemönster.

Kemotaxiska faktorer kan vara attractanter eller repeller beroende på om de attraherar eller avskräcker cellrörelsen. Exempel på kemotaxiska faktorer inkluderar cytokiner, chemokiner och tillväxtfaktorer som spelar viktiga roller i immunförsvaret, inflammation, angiogenes och cancermetastaser.

Tjocktarmsinflammation, även känt som colitis, är en inflammation i tjocktarmen (colon). Det kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive infektioner, autoimmuna sjukdomar, inflammatoriska tarmsjukdomar och vissa mediciner. Symptomen på tjocktarmsinflammation kan variera från milda till allvarliga och kan inkludera diarré, smärta i magen, trötthet, feber och viktminskning. I allvarliga fall kan komplikationer som blödningar, perforationer eller toxic megacolon uppstå. Behandlingen av tjocktarmsinflammation beror på orsaken till inflammationen och kan innebära antibiotika, antiinflammatoriska läkemedel eller kirurgi.

"Antikroppar", på latin "Anticorpora", är en typ av proteiner som produceras av kroppens immunsystem för att bekämpa främmande ämnen, såsom virus och bakterier. De kallas även "immunglobuliner". Antikroppar binds till specifika ytor på främmande ämnen och hjälper till att markera dem för förstörelse av andra delar av immunförsvaret. Varje antikropp är specifik för ett visst främmande ämne, eller antigen. De finns naturligt i kroppen men kan också produceras genom vaccinationer.

Interferon typ I är en grupp interferoner som produceras och utsöndras av kroppen i respons på infektion, speciellt virusinfektion. De två huvudsakliga typerna av Interferon typ I är interferon alfa (IFN-α) och interferon beta (IFN-β). När en cell blir infekterad av ett virus börjar den producera och utsöndra Interferon typ I, som sedan kan binda till receptorer på närliggande celler. Detta leder till att dessa celler aktiveras för att motstå viruset, bland annat genom att öka sin produktion av enzymer som bryter ner virus-RNA och -DNA samt genom att öka sin förmåga att presentera virusproteiner för immunsystemet. Interferon typ I spelar därför en viktig roll i kroppens försvar mot infektioner och cancer.

Enzymaktivering refererar till processen där ett enzym aktiveras för att kunna börja katalysera en biokemisk reaktion. Detta kan ske på olika sätt, beroende på typen av enzym. I allmänhet kan enzymaktivering involvera att en molekyl, kallad en aktivator, binds till enzymet och orsakar en konformationsändring som gör att enzyms aktiva plats blir tillgänglig för substratet. I andra fall kan enzymaktivering ske genom att en inhibitor tas bort från enzyms aktiva plats, eller genom att enzymet modifieras genom en kemisk reaktion.

Exempel på mekanismer för enzymaktivering inkluderar allosterisk regulering, där bindningen av en molekyl till en allostersk plats på enzymet orsakar en konformationsändring som påverkar aktiva platsen, och covalent modifiering, där en grupp kovalent binder till enzyms aktiva plats och förändrar dess egenskaper.

I medicinsk kontext kan enzymaktivering ha betydelse när det gäller att behandla sjukdomar genom att påverka enzymaktiviteten i kroppen. Exempelvis kan enzymaktiverande läkemedel användas för att behandla vissa typer av cancer, där aktivering av specifika enzymer hjälper till att bromsa celltillväxten eller inducerar apoptos (programmerad celldöd).

"Biological factors" refer to the elements that pertain to biology or living organisms in the study of medicine. These factors encompass various aspects, including genetics, molecular and cellular processes, physiological functions, and anatomical structures. They play a crucial role in understanding the underlying mechanisms of diseases, health conditions, and individual responses to treatments. Examples of biological factors include genetic mutations, hormonal imbalances, immune system dysfunctions, and environmental exposures that impact health at a molecular or cellular level.

Den medicinska benämningen på "Möss, inavlade DBA" refererar till en specifik stam av laboratoriemöss, akronymen "DBA" står för "Dark Blagden Allele". DBA-stammen är känd för att ha en genetisk mutation som orsakar en autoimmun sjukdom, där individernas immunförsvar attackerar och förstör de egna blodbildande cellerna i benmärgen. Detta leder till nedsatt produktion av blodceller och symtom som anemi, neutropeni (nedsatt antal vita blodkroppar) och trombocytopeni (nedsatt antal blodplättar). DBA-stammen används ofta inom forskning för att studera autoimmuna sjukdomar, blodcellers utveckling och genetiska mekanismer.

Autoimmunitet är ett tillstånd där individens immunförsvar felaktigt identifierar och attackerar egna kroppsegna celler, vävnader eller organ. Detta sker när immunsystemets T-celler och B-celler inte kan skilja på främmande ämnen (antigen) och kroppsegna strukturer, vilket leder till produktion av autoantikroppar och aktivering av inflammatoriska processer. Autoimmuna sjukdomar kan vara lokaliserade till en viss del av kroppen eller vara systemiska och påverka flera olika organ. Symptomen och allvarlighetsgraden varierar beroende på vilken typ av autoimmun sjukdom det rör sig om. Behandlingen av autoimmuna sjukdomar inriktas ofta på undertrycka eller modifiera immunförsvaret för att reducera inflammation och skada på kroppsegna vävnader.

Imedicinen är "Lew rats" en benämning på en speciell stam eller linje av laboratorieråttor som används i forskningssammanhang. Det exakta ursprunget och de specifika genetiska egenskaperna hos Lew-råttorna kan variera beroende på vilken inavelad linje eller stam som avses.

En vanlig användning av begreppet "Lew rats" är för att referera till Brown Norway (BN) Lew råttor, även kända som Biomässigt Normala (BN) råttor. Dessa råttor har en genetiskt diversifierad bakgrund och används ofta som kontrolldjur i forskningsstudier eftersom de inte bär på några kända genetiska defekter eller sjukdomar.

Det är viktigt att notera att det kan finnas andra inavelade linjer av Lew-råttor med specifika genetiska modifieringar eller sjukdomstillstånd som används i forskning, såsom Lew-HD (Lewis Hanover) råttor, som utvecklar en typ av progressiv muskeldystrofi.

Sammanfattningsvis är "Lew rats" ett medicinskt begrepp som refererar till speciella inavelade linjer eller stammar av laboratorieråttor med varierande genetiska egenskaper, beroende på sammanhang och användning.

I-kappa B (IκB) proteiner är en typ av proteiner som fungerar som inhibitorer av transkriptionsfaktorn NF-kB (nukleär faktor kappa B). IkB-proteinerna binder till och håller NF-kB i ett inaktiverat tillstånd i cytoplasman under normala förhållanden.

När cellen aktiveras av olika signaler, exempelvis inflammatoriska signalsubstanser eller stress, aktiveras enzymet IkB-kinas (IKK), som fosforylerar IkB-proteinerna. Fosforyleringen leder till att IkB-proteinerna degraderas och NF-kB frigörs från komplexet. NF-kB kan sedan transporteras in i cellkärnan där det binder till specifika DNA-sekvenser och påverkar transkriptionen av gener som är involverade i immunresponsen, inflammationen och celldelningen.

I korthet, I-kappa B-proteiner är viktiga regulatorer av NF-kB-aktiviteten och spelar därför en central roll i cellers svar på olika signalsubstanser och stressorer.

Septic shock är en allvarlig komplikation till en infektion, som orsakas av ett abnormalt svar i kroppen. Det kännetecknas av att cirkulationssystemet inte längre fungerar korrekt, vilket leder till att blodtrycket sjunker och syretillförseln till organen minskar. Detta kan i sin tur orsaka skada på olika organ och livshotande komplikationer.

Septic shock definieras ofta som ett tillstånd av hypotension (sänkt blodtryck) trots adekvat behandling med vätska, tillsammans med symptom på organskada. Orsaken är vanligen en infektion som orsakats av bakterier, men även svampar och vissa virus kan vara involverade.

För att diagnostisera septisk chock behövs ofta en kombination av kliniska tecken och laboratoriediagnostik, inklusive blodkultur och blodprov för att uppskatta inflammationsmarkörer som till exempel CRP och prokalcitonin. Behandlingen består vanligen av antibiotika, vätskebehandling och stödjande vård av organfunktioner.

Dexametason är ett starkt syntetiskt kortikosteroid, som används för att behandla en rad olika medicinska tillstånd, såsom inflammatoriska sjukdomar, autoimmuna störningar och allergier. Det fungerar genom att minska aktiviteten hos immunsystemet och påverkar därmed kroppens inflammatoriska svar.

Dexametason har en stark verkan och används ofta i lägre doser än andra kortikosteroider, eftersom det behövs mindre för att uppnå den önskade effekten. Det kan ges oralt, intravenöst eller som topisk behandling beroende på tillståndet och patientens individuella behov.

Liksom med andra kortikosteroider kan långvarig användning av dexametason leda till biverkningar, såsom ökad risk för infektioner, ökad svaghet i musklerna och benen, försämrad ämnesomsättning, höjd blodtryck och förhöjda blodsockernivåer. Därför bör användningen av dexametason övervakas noga och avbrytas så snart som möjligt för att undvika långvariga komplikationer.

Transfektion är en process där DNA, RNA eller andra molekyler överförs till celler i syfte att förändra deras genetiska makeup. Detta kan uppnås genom olika metoder, såsom elektroporering, kemisk transfektion eller viraltransduktion. Transfektion används ofta inom forskning för att studera geneffekter och proteinexpression, men den kan även användas i terapeutiska syften för att behandla genetiska sjukdomar.

En allergeni är ett främmande protein som kan utlösa en överreagerande immunreaktion hos vissa individer. När en person som är känslig för en viss allergen utsätts för den, producerar deras immunsystem IgE-antikroppar specifika för den allergien. Dessa IgE-antikroppar binder till mastceller och basofiler i kroppen, vilket orsakar de klassiska allergi symptoms som snuva näsa, irriterade ögon, hosta, hudutslag och andningssvårigheter. Exempel på vanliga allergener inkluderar pollen, husdammsvårtor, djurdander, skalbaggar och vissa livsmedel som nötter, mjölk, ägg, fisk och skaldjur.

Keratinocyter är hudens vanligaste celltyp och utgör cirka 90-95% av de levande cellerna i huden. De bildar flera skikt i hudens yttre layer, epidermis, och producerar ett protein som kallas keratin, vilket ger cellerna styrka och skyddar dem mot mekanisk påfrestning och uttorkning. Keratinocyter delar sig kontinuerligt för att ersätta de döda celler som slits bort från ytan av huden. De nya keratinocyterna rör sig gradvis uppåt genom epidermis till det yttre skiktet, stratum corneum, där de dör och blir en del av den skyddande barriären som kallas huden.

Kaspas-1, også kjent som IL-1β-konverteringsenzymer eller ICE, er ein endopeptidase som spiller en viktig rolle i inflammamasi og immunforsvar. Det er aktivert ved celldød og stresstilstander, og bidrar til å omskape pro-IL-1β til det aktive IL-1β-proteinet, som er ein viktig inflammatorisk mediasiator. Kaspas-1 er også involvert i pyroptosen, en form for programmert celldød som forekommer under infeksjon og inflammasjon.

"Fall-kontrollstudie" är en epidemiologisk studietyp där syftet är att undersöka samband mellan en utsatthet (exempelvis en viss beteendefaktor eller exponering) och ett sjukdomsfall. Studien jämför personer med sjukdomen (kallade "fall") med personer som inte har sjukdomen (kallade "kontroller"). Genom att jämföra dessa två grupper kan man se om det finns några skillnader mellan dem vad gäller utsattheten.

Det är viktigt att kontrollgruppen är så lik fallgruppen som möjligt, förutom sjukdomen, för att studien ska ge tillförlitliga resultat. Kontrollerna väljs ofta från samma population som fallen och matchas efter demografiska faktorer som ålder, kön och socioekonomisk status.

Fall-kontrollstudier är användbara när det är svårt att identifiera en representativ grupp av icke-sjuka personer i förväg, till exempel vid sällsynta sjukdomar eller då sjukdomen har lång inkubationstid. Dessa studier kan ge ett snabbt och kostnadseffektivt svar på frågor om orsakssamband mellan en utsatthet och ett sjukdomsfall.

I en biokemisk kontext refererar en ligand till ett molekylärt ämne som binds till ett specifikt receptorprotein eller en enzymatisk aktivitetssida. Denna binding orsakar ofta en konformationell förändring hos receptorn eller enheten, vilket leder till en biologisk respons, såsom cellsignalering eller nedbrytning av substratet.

Ligander kan vara mycket små molekyler som läkemedel eller naturligt förekommande signalsubstanser, men de kan också vara större biologiska makromolekyler såsom protein-protein-interaktioner. Ligandbindning är en central mekanism i många cellulära processer och är av stor betydelse inom farmakologi, toxikologi och medicinsk forskning.

Beta-interferon är en typ av interferon som produceras naturligt i kroppen som ett svar på infektioner och cancer. Det finns också tillgängligt som ett läkemedel för behandling av flera sjukdomar, inklusive multipel skleros (MS).

Som läkemedel är beta-interferon en proteinpreparat som produceras genom bioteknologi. Det finns tre olika former av beta-interferon som används för behandling av MS: beta-1a, beta-1b och gamma-1b. Dessa preparat har olika strukturer och farmakologiska egenskaper, men de fungerar alla genom att modulera immunresponsen och på så sätt minska skadan på nervsystemet som orsakas av MS.

Beta-interferon ges vanligen som injektion under huden eller i muskeln en till tre gånger per vecka beroende på preparatet. Vanliga biverkningar inkluderar influensaliknande symtom, irritation vid injektionsstället och försämrad leverfunktion. I sällsynta fall kan det även förekomma allvarligare biverkningar som exempelvis blodproppar eller autoimmuna reaktioner.

Cyclooxygenase-2 (COX-2) är ett enzym som spelar en viktig roll i inflammatoriska processer och smärta. Det produceras som svar på olika signalsubstanser, framförallt under patologiska tillstånd såsom inflammation, men även under normala fysiologiska förhållanden. COX-2 är involverat i syntesen av prostaglandiner, som är lipidmedlare av smärta, feber och inflammation. Läkemedel som hämmar COX-2 kallas ofta selektiva COX-2-hämmare och används för att behandla smärta och inflammation vid olika sjukdomstillstånd, såsom reumatoid artrit och efter operationer.

Interleukin-4-receptorer (IL-4R) är proteiner på cellytan som binder specifikt cytokinen interleukin-4 (IL-4). IL-4 är en typ av signalsubstans som spelar en viktig roll i regleringen av immunförsvaret och inflammationen i kroppen. När IL-4 binder till IL-4R aktiveras signalvägar inne i cellen, vilket leder till att celldelningen, differentieringen eller cytokinproduktionen påverkas.

Det finns två typer av Interleukin-4-receptorer: typ I och typ II. Typ I-receptorn består av två subenheter, IL-4Rα och γc, medan typ II-receptorn består av två subenheter, IL-4Rα och IL-13Rα1. Dessa receptorer har olika funktioner och förekommer på olika celltyper. Typ I-receptorn är vanligast hos T-celler och B-celler, medan typ II-receptorn främst finns på makrofager och luftvägs epitelceller.

Abnormiteter i IL-4-receptorernas funktion kan leda till olika sjukdomar, såsom autoimmuna sjukdomar och allergier.

'Endotoxemia' är ett medicinskt begrepp som refererar till när endotoxiner, som frisätts från gram-negativa bakteriers cellytor (t.ex. vid en infektion eller skada på bakteriens cellvägg), kommer in i blodomloppet och orsakar en inflammatorisk respons i kroppen. Detta kan leda till symtom som feber, sänkt blodtryck, accelererad hjärtslag, andnöd och i värsta fall multipel organsvikt. Endotoxemi är ett allvarligt tillstånd som kräver omedelbar medicinsk behandling.

Astma är en kronisk inflammatorisk luftvägsjukdom som karaktäriseras av omvända, ofta periodvis återkommande andningssvårigheter och hosta. Det beror på en ökad respons hos luftvägarnas musklatur, slemhinnor och immunförsvar mot olika utlösande faktorer som till exempel allergier, luftföroreningar eller infektioner. Den inflammatoriska reaktionen leder till en förträngning av de mindre luftvägarna och slemproduktion, vilket kan orsaka andningsbesvär som hosta, bröstsmärta, tryck i bröstet och diffus dyspné (andnöd). Astma klassificeras ofta som allergiskt eller icke-allergiskt beroende på dess orsak. Diagnosen astma ställs vanligtvis genom en kombination av kliniska symtom, lungfunktionstester och andningsprov. Behandlingen innefattar ofta läkemedel som inhalationssteroider, kortikosteroider, bronkdilatatorer och leukotrienantagonister för att kontrollera inflammationen och lindra symtomen.

Immunologiska modeller är matematiska eller datorbaserade representationer av olika aspekter av immunsystemet och dess interaktioner med patogener, såsom virus och bakterier. Dessa modeller används för att simulera och förutsäga hur olika faktorer, som antigenstruktur, cellpopulationer och cytokiner, påverkar immunsvar och sjukdomsförlopp. Immunologiska modeller kan vara mycket enkla, med några få variabler, eller mycket komplexa, med tusentals variabler och icke-linjära interaktioner. De kan användas för att undersöka grundläggande immunologiska principer, testa hypoteser om sjukdomsmekanismer eller utvärdera effektiviteten av olika vacciner och terapeutiska strategier.

Enzyminhibitorer, också kända som enzymhämmare, är molekyler som binder till enzym och minskar dess aktivitet. Denna bindning kan vara reversibel eller irreversibel och påverkar ofta den katalytiska funktionen hos enzymet genom att förhindra substratets bindning till aktivt centrum eller att störa den kemiska reaktionen som sker inne i enzymet. Enzyminhibitorer kan vara naturligt förekommande, till exempel i vissa giftiga substanser, eller syntetiskt framställda, och används ofta inom medicinen för att behandla olika sjukdomar.

'Fenotyp' är ett begrepp inom genetiken och betecknar de observerbara egenskaper, drag eller karaktärer hos en individ som resulterar från den specifika kombinationen av arv (genotyp) och miljöpåverkan. Fenotypen kan vara fysiska egenskaper såsom ögonfärg, storlek och form, men även beteendemässiga drag som intelligens och personlighet. Fenotypen uttrycks genom interaktionen mellan genotypen och olika miljöfaktorer som livsstil, näringsintag, sjukdomar med mera.

Kemokinreceptorer är en typ av receptor som binder till kemokiner, proteiner som fungerar som signalmolekyler inom immunsystemet och hos nervsystemet. Kemokinerna attraherar celler till specifika områden i kroppen genom att binda till dessa receptorer på cellernas yta. Detta orsakar en signalsignal som får cellen att röra sig mot källan för kemokinet (därav namnet). Kemokinreceptorerna delas in i två huvudgrupper baserat på deras struktur: CXC- och CC-kemokinreceptorer. De är involverade i en rad fysiologiska processer, såsom immunförsvar, inflammation, angiogenes och cancer.

"Akutfasproteiner" er en samlebetegnelse for et sett av proteiner som øker markedsføringen i forbindelse med akutt inflammatorisk svar i kroppen. Disse proteinerne inkluderer blant annet C-reaktivt protein (CRP), serum Amyloid A (SAA) og fibrinogen. Akutfasproteiner er viktige markører for akutt inflammation og kan måles i blodet for å evaluere sårstoffskader, infeksjoner eller andre tilstander som fremkaller akut inflammatorisk respons.

CXCL2, även känt som Macrophage Inflammatory Protein 2-alpha (MIP-2α), är ett citokin och en kemokin som tillhör CXC-familjen. Det produceras av olika celltyper, inklusive monocyter/makrofager, endotelceller och epitelceller, i respons på inflammatoriska stimuli såsom bakterieinfektioner och skador. CXCL2 fungerar som en kemotaxisk signal för att rekrytera neutrofila granulocyter till inflammerade områden för att hjälpa till att bekämpa infektioner och underlätta ämnesomsättningen. Det binder till CXCR2-receptorn på neutrofilerna och aktiverar diverse intracellulära signaltransduktionsvägar som leder till cellmotilitet, adhesion och aktivering av neutrofilerna.

Antigen-presenting cells (APCs) are a group of immune cells that play a critical role in the adaptive immune response by processing and presenting antigens to T-cells. This process activates the T-cells and initiates an immune response against specific pathogens or foreign substances.

There are several types of APCs, including dendritic cells, macrophages, and B-cells. Dendritic cells are considered the most potent APCs and are located in tissues that are in contact with the external environment, such as the skin and mucous membranes. They are responsible for capturing antigens and transporting them to the lymphoid organs, where they present the antigens to T-cells.

Macrophages are another type of APC that engulf and digest foreign substances, including pathogens. They then display a portion of the digested substance on their surface in combination with a major histocompatibility complex (MHC) molecule. This presentation allows T-cells to recognize and respond to the antigen.

B-cells are primarily responsible for producing antibodies, but they can also function as APCs. When B-cells encounter an antigen, they internalize it, process it, and display it on their surface in combination with an MHC molecule. This presentation activates T-cells, which then help to stimulate the production of antibodies specific to the antigen.

Overall, antigen-presenting cells are essential for initiating and regulating the adaptive immune response, and dysfunction in APCs can lead to immune disorders or increased susceptibility to infection.

Astrocyter är en typ av stödjecell i centralnervösystemet (CNS), som hjälper till att bilda neuroglia, även känd som nervvävnad. De är den vanligaste typen av glialcell i CNS och spelar en viktig roll i underhåll och funktion av neuroner (nervcellerna).

Astrocyter har många funktioner, inklusive:

1. Underhåll av homeostas: De hjälper till att reglera jonbalansen och näringsomsättningen i den centrala nervsystemet.
2. Buffring av neurotransmittorer: De tar upp och bort neurotransmittorerna efter de har skickat sin signal, för att säkerställa att signalsystemet inte störs.
3. Skydd av blod-hjärnbarriären: De hjälper till att reglera vad som kan passera från blodomloppet in i hjärnan.
4. Stöd av neuroner: De bildar en strukturell stödjande ramverk runt neuronerna och hjälper till att fästa dem på rätt plats.
5. Reparation efter skada: Efter en skada i CNS, kan astrocyter bli reaktiva och bilda ärrvävnad för att skydda omgivande vävnad.

Astrocyter är också involverade i flera sjukdomar som drabbar det centrala nervsystemet, inklusive neurodegenerativa sjukdomar, hjärnskador och cancer.

Kemotaxis är en process där celler, inklusive vita blodkroppar (leukocyter), rör sig i respons på kemiska signaler. Denna process spelar en viktig roll inom immunförsvaret, där olika typer av vita blodkroppar attraheras till olika kemiska signalsubstanser (kemotaxiner) för att bekämpa infektioner och skador. Leukocytär kemotaxi refererar specifikt till denna process när det gäller vita blodkroppar.

Immunreceptorer är proteiner på eller i cellmembranet hos immunceller, såsom vita blodkroppar (leukocyter), som aktiveras när de binder till specifika antigener, molekyler på ytan av främmande ämnen som kan vara patogena, till exempel virus eller bakterier. Detta bindande initierar en signaltransduktionskaskad som leder till aktivering av immuncellen och startar ett svar för att bekämpa den främmande invaderaren. Exempel på immunreceptorer är T-cell receptorer (TCR) och B-cell receptorer (BCR) på T- och B-celler respektive, samt receptorer för komplementproteinet C3b och Fc-delen av antikroppar.

Neutrofil infiltrering är ett medicinskt begrepp som refererar till när neutrofiler, en typ av vit blodkropp (leukocyter), migrerar från blodomloppet och accumulerar i vävnaden. Detta händer vanligtvis som ett svar på inflammation eller infektion.

Neutrofilerna är viktiga för att bekämpa bakteriella infektioner genom att fagocytera (få in och döda) främmande mikroorganismer. När det uppstår en infektion eller skada i kroppen, släpps signalsubstanser som kallas cytokiner ut från de drabbade cellerna. Dessa cytokiner lockar neutrofilerna till inflammationsområdet och hjälper till att rekrytera dem från blodomloppet till vävnaden.

En ökad neutrofil infiltrering kan ses som ett tecken på en aktiv inflammation eller infektion i kroppen, och det kan mätas genom olika tekniker såsom histologisk färgning av vävnadsprover eller genom blodprov.

Fagocytos är en process där ett cellulärt djurcellsbegrepp, som en fagocytotisk vit blodcell (leukocyt), omger och internaliserar en främmande partikel, såsom en mikroorganism eller ett partikulärt material, genom att forma pseudopodier runt den och bilda ett speciellt organell-like struktur känd som fagosom. Denna process är en del av det immunförsvar som hjälper till att eliminera patogener och skadliga partiklar från kroppen. Efter internaliseringen, kommer den fagosomerade partikeln att transporteras till lysosomen för nedbrytning och eliminering.

Granulocyte Colony-Stimulating Factor (G-CSF) är ett tillväxtfaktorprotein som stimulerar produktionen och differensieringen av granulocytceller, en typ av vita blodkroppar. Det gör detta genom att binde till specifika receptorer på mognande hematopoetiska stamceller i benmärgen, vilket leder till ökat celldelning och differentiering till granulocyter, särskilt neutrofila granulocyter.

G-CSF används kliniskt som läkemedel för att behandla patienter med neutropeni (låga nivåer av neutrofiler) orsakade av olika tillstånd, såsom cancerbehandlingar som kemoterapi och strålterapi. Det hjälper till att minska risken för infektioner genom att öka antalet neutrofila granulocyter i blodet.

Tumörnekrosfaktorreceptorer (TNFR) är en typ av receptorproteiner som förekommer på cellytoplasmamembranen hos flera olika celltyper. De aktiveras av deras respektive ligander, till exempel tumörnekrosfaktor alfa (TNF-α), och utlöser en signaltransduktion som leder till celldifferentiering, celldelning eller apoptos (programmerad celldöd).

Typ I TNFR är en undergrupp av TNFR som inkluderar receptorerna TNFR1 och TNFR2. Dessa receptorer har en extracellulär domän med ett antal kovalent bundna disulfidbroar, en transmembrandomän och en inre döddomän (DD). När liganden binder till receptorn aktiveras den intracellulära signaltransduktionen genom att DD interagerar med andra proteiner som leder till celldöd eller överlevnad.

TNFR1 är konstitutivt uttryckt på många olika celltyper, medan TNFR2 primärt uttrycks på aktiverade immunceller, såsom T-celler och B-celler. Aktivering av Typ I TNFR har visat sig ha en viktig roll i inflammation, immunförsvar och celldöd vid cancer.

"Akut sjukdom" refererar till en plötslig och snabbt utvecklad medicinsk eller sjukdomstillstånd som kräver omedelbar behandling. Det kan vara orsakat av en infektion, skada, förgiftning eller ett annat medicinskt tillstånd. Symptomen är ofta allvarliga och kan hota livet om de inte behandlas omedelbart. Exempel på akuta sjukdomar inkluderar hjärtinfarkt, lungemboli, svår sepsis och meningit.

'Ledvätska' eller 'synovialvätska' är en klar, viskös vätska som produceras i ledkapslarna och fyllde ut de små utrymmena (ledhålor) mellan ledens två benartade ytor. Denna vätska fungerar som en sköljvätska, smörjmedel och skydd för leden genom att mildra slitaget och chockerna som uppstår när leden rör sig. Ledvätskan innehåller också näringsämnen som hjälper till att underhålla den vävnad som täcker ledens ytor (ledbrosk).

Medicinskt kan "möss, inavlade stammar" definieras som speciellt avlasade populationer eller linjer av möss (Mus musculus), som används i forskning och experiment. Genom att avla möss under kontrollerade förhållanden över flera generationer, kan forskare skapa populationer med specifika genetiska bakgrunder och karaktäristika. Detta gör det möjligt att studera specifika sjukdomar, tillstånd eller biologiska processer i en kontrollerad och reproducerbar miljö.

Inavlade stammar av möss kan vara antingen kongenitala (renbure) eller korsblandade (hybrida). Kongenitala stammar har ett slutet genetiskt system, där alla individer i populationen härstammar från en enda individ eller en mycket liten grupp individer. Detta gör att deras gener är nästan identiska, och det kan vara användbart för att reducera varians inom populationen och underlätta reproducerbarhet i experiment.

Korsblandade stammar härstammar från två eller fler kongenitala stammar och har en mer varierad genetisk bakgrund. Dessa stammar kan användas för att undersöka effekterna av genetiska variationer på olika sjukdomar och tillstånd.

I medicinsk forskning är inavlade stammar av möss mycket viktiga, eftersom de möjliggör kontrollerade studier av många biologiska processer och sjukdomar. De används ofta för att testa nya läkemedel och behandlingar innan de testas på människor.

Toll-like Receptor 3 (TLR3) är ett slags proteiner som tillhör gruppen pattern recognition receptors (PRRs), eller mönsterigenkänningsreceptorer. Dessa receptorer har förmågan att känna igen och binda till specifika strukturer, så kallade pathogen-associated molecular patterns (PAMPs), på patogena mikroorganismer som virus, bakterier och svampar. När TLR3 binder till sin specifika ligand, en dubbelsträngad RNA-molekyl från exempelvis ett virus, aktiveras det intracellulära signaltransduktionssystemet, vilket leder till att cellen svarar på infektionen genom att producera cytokiner och andra immunaktiva mediatorer. TLR3 är därför en viktig del av vår immunförsvarsmekanism mot infektioner.

OSM-LIF-receptorer, även kända som Oncostatin M- och Leukemia Inhibitory Factor-receptorer, är en typ av receptorproteiner som binder till specifika signalsubstanser i kroppen, såsom Oncostatin M och Leukemia Inhibitory Factor. Dessa receptorer tillhör superfamiljen av cytokinreceptorer och är involverade i en rad cellulära processer som cellsignalering, celldelning, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

OSM-LIF-receptorerna består av två underenheter, glykoproteinerna gp130 och LIFR, som tillsammans bildar en funktionell receptor på cellmembranet. När Oncostatin M eller Leukemia Inhibitory Factor binder till den extracellulära domänen av LIFR aktiveras en signalkaskad inne i cellen, vilket leder till att specifika transkriptionsfaktorer aktiveras och reglerar genuttrycket hos målgener.

Dysfunktion eller mutationer i OSM-LIF-receptorerna kan vara associerade med olika sjukdomstillstånd, såsom cancer, autoimmuna sjukdomar och neurodegenerativa tillstånd.

Stat-transkriptionsfaktorer (Stat-proteiner) är en grupp av transkriptionsfaktorer som spelar en viktig roll i cellcykeln, celldifferentiering och immunresponser. De aktiveras genom signaltransduktionsvägar som får dem att dimera och binda till specifika DNA-sekvenser i promotor- och enhancerregioner av målgener. Stat-transkriptionsfaktorerna har fått sitt namn från det engelska ordet "stat" som betyder "snabbt", eftersom de ofta är involverade i snabba, nödvändiga cellulära respons på till exempel cytokiner och tillväxtfaktorer. Stat-transkriptionsfaktorerna kan även vara involverade i onkogenes och tumörsupressionens regulering, vilket gör dem intressanta som möjliga terapeutiska mål vid cancerbehandlingar.

Interleukin-9 (IL-9) är ett cytokin som produceras av olika slags immunceller, inklusive T-hjälparceller, TH17-celler och mastceller. IL-9 spelar en roll i regleringen av immunresponsen och har effekter på celler som B-celler, cytotoxiska T-celler, granulocyter och fibroblaster. Det kan också vara involverat i patofysiologin bakom vissa sjukdomstillstånd, till exempel astma, atopiskt eksem och autoimmuna sjukdomar.

Den atmingsorganens slimhinnan (engelska: respiratory mucous membrane) är den del av andningssystemet som är direkt exponerad för luft och innehåller cilierade epitelceller och slemkörtlar. Dess huvudsakliga funktion är att skydda lungorna från skador, infektioner och främmande partiklar genom att producera slem som fångar upp dessa ämnen och transporterar bort dem via ciliernas rörelser. Den atmingsorganens slimhinnan finns i näsa, näsrör, svalg, luftrör, bronker och lungornas mindre luftvägar (bronkioler och alveoler).

Immunologiskt minne är ett begrepp inom immunologin som refererar till den förmåga hos det adaptiva immune systemet att "komma ihåg" en specifik patogen (t.ex. en virus eller bakterie) och snabbare och mer effektivt bekämpa den om individen exponeras för den igen i framtiden. Detta uppnås genom att specifika immunceller, såsom B-celler och T-celler, som har identifierat och svarat på en patogen under en tidigare exponering överlever efter sjukdomen och förblir i ett icke-aktiverat tillstånd i kroppen. Dessa minness Ömmar kan sedan snabbt aktiveras vid en senare exponering av samma patogen, vilket leder till en snabbare och kraftfullare immunrespons. Detta fenomen är viktigt för effektiv vaccination, eftersom vaccin ger immunsystemet en "upplevelse" av en patogen utan att orsaka sjukdomen, vilket låter immunsystemet skapa minnen som kan skydda individen från framtida infektioner.

Interleukin-2-receptor (IL-2R) er ein type av reseptorer som finns på overflata av mange slags immuns cells, bl.a. T-celler og NK-celler. IL-2R består av tre forskjellige underenheter: alpha (CD25), beta (CD122) og gamma (CD132). Disse underenhetene kan forekomme i ulike kombinasjoner, noh vil IL-2R oftest referere til den komplekse bestående av både alpha- og betaenheten samt gammaenheten.

IL-2 er ein cytokin som spiller en viktig rolle i aktivering og proliferasjon av T-celler. Når IL-2 binder til IL-2R, fører dette til intrasellulær signaloverføring som leder til aktivering av forskjellige cellulære prosesser, bl.a. cellveskelvokst og produksjon av andre cytokiner. Dermed er IL-2R ein viktig regulerende faktor i immunsresponset.

Abnorme nivåer av IL-2R kan være forbundet med ulike sykdommer, bl.a. autoimmune sjukdomar og kræft. For eksempel er høye nivåer av IL-2R i blodet ein indikator på aktiviteten til mange slags kræftceller, og det kan være brukt som ein markeringsfaktor for diagnose og overvaking av kræft.

Toll-like receptor 9 (TLR9) är ett protein som tillhör gruppen toll-like receptorer (TLR). TLR är en typ av proteiner som kallas pattern recognition receptors (PRR), vilka har förmågan att känna igen och binda till specifika mönster på patogena mikroorganismer, såsom bakterier och virus. TLR9 är specifikt känd för att det kan känna igen DNA från bakterier och virus. När TLR9 binder till dessa molekyler aktiveras det intracellulära signalsystemet, vilket leder till produktion av cytokiner och andra immunaktiva mediatorer som aktiverar immunsvaret. TLR9 finns främst i celler som ingår i det innate immune systemet, såsom dendritceller, monocyter/makrofager och B-celler.

Intraperitoneal injektion (IP) är en typ av injektion där lösningar eller mediciner administreras direkt in i bukhålan, som omsluts av peritoneum, ett tunnt membran som skiljer bukhålan från bukvävnaden. Denna metod används ofta när det behövs en snabb och effektiv absorption av läkemedlet eller näringsriktad vätska till kroppen.

Intraperitoneala injektioner kan användas inom sjukvården för att ge smärtstillande medel, antibiotika, kemoterapi, eller andra läkemedel som behöver distribueras i bukhålan. Det är också vanligt inom forskning och djurförsök.

Det är viktigt att notera att intraperitoneala injektioner ska utföras korrekt för att undvika skador på bukvävnaden eller komplikationer som peritonit (inflammation av peritoneum). Sjukvårdspersonal bör ha tillräcklig träning och erfarenhet innan de utför denna procedur.

CD40 är ett membranbundet protein som fungerar som en kostimulatorisk receptor på antigenpresenterande celler (APC), såsom B-celler och makrofager. Det aktiveras av sin ligand, CD154 (även känd som CD40L eller GP39), som är expressed på aktiverade T-celler.

CD40-CD154 samspelet spelar en central roll i adaptiva immunresponser genom att reglera aktivering, differentiering och överlevnad av B-celler, samt aktivering och differentiering av dendritiska celler. Det är också involverat i inflammatoriska svar och atherogenes.

En antigen är ett molekyltarm som kan bindas till en immuncellreceptor, såsom en T-cellreceptor eller B-cellreceptor, och inducerar en immunrespons. CD40-antigener refererar inte till någon specifik substans eller molekyl, utan snarare till ett koncept relaterat till den roll CD40 spelar i antigenpresentationsprocessen.

"Specifically pathogen-free (SPF) organisms" är en term som används inom forskning och djurhållning för att beskriva djur eller andra levande organismer som har uppfödts, hållits och undersökts under kontrollerade förhållanden med syfte att undvika exponering för vissa patogener (smittämnen som orsakar sjukdom).

SPF-organismer används ofta inom forskning för att minska variabiliteten i experimentella resultat, eftersom avsaknaden av specifika patogener kan reducera påverkan av infektioner på djurens beteende, fysiologi och immunförsvar. Detta är särskilt viktigt inom områden som immunologi, toxicologi och farmakologi, där kontrollen över variabler är av högsta vikt för att kunna dra slutsatser om forskningsresultaten.

Det är värt att notera att det finns olika nivåer och standarder för SPF-organismer beroende på art, patogener och användningsområde. Dessutom kan det vara möjligt att en SPF-organism fortfarande bär på andra, icke-relaterade patogener eller infektioner, så det är alltid viktigt att ta hänsyn till specifika krav och riktlinjer när man arbetar med dessa organismer.

In genetics, a promoter region is a section of DNA that initiates the transcription of a gene. This region typically contains specific sequences of bases (the building blocks of DNA) that serve as binding sites for proteins called transcription factors. When these transcription factors bind to the promoter region, they recruit RNA polymerase, the enzyme that carries out the process of transcription and creates a complementary RNA copy of the gene.

Promoter regions are crucial for the regulation of gene expression, as they help determine when and where a particular gene is turned on or off. The specific sequence of the promoter region can influence its strength, or the level of transcription it drives. Additionally, various factors such as chemical modifications to the DNA and proteins associated with the chromosome can also affect the activity of the promoter region and thus the expression of the gene.

It's worth noting that there are different types of promoters, including constitutive promoters that are always active and tissue-specific promoters that are only active in certain cell types. There are also inducible promoters that can be turned on or off in response to specific signals or environmental conditions. Understanding the properties and regulation of promoter regions is an important area of research in genetics and molecular biology, as it can provide insights into the underlying mechanisms of gene expression and how they contribute to health and disease.

Adaptive immunity, also known as acquired immunity, is a subcategory of the immune system that involves a targeted response to specific pathogens or antigens. This type of immunity develops throughout an individual's lifetime and becomes more effective with repeated exposure to a particular pathogen. The adaptive immune response is characterized by the activation of T cells and B cells, which are able to recognize and remember specific antigens.

T cells, also known as T lymphocytes, are a type of white blood cell that plays a central role in cell-mediated immunity. They can directly attack infected cells or produce chemical signals that activate other immune cells. B cells, on the other hand, are responsible for producing antibodies, which are proteins that bind to specific antigens and neutralize them.

The adaptive immune response is highly specific and can take several days to develop after an initial exposure to a pathogen. However, once the immune system has encountered a particular pathogen, it will be better prepared to mount a rapid and effective response if the same pathogen is encountered again in the future. This is known as immunological memory and is the basis for vaccination.

In summary, adaptive immunity is a specific and targeted response to pathogens that develops over an individual's lifetime and becomes more effective with repeated exposure. It involves the activation of T cells and B cells, which are able to recognize and remember specific antigens. This allows for a rapid and effective response to future infections with the same pathogen.

Lunginflammation, eller pneumoni, är en infektion i lungorna som orsakas av bakterier, virus, svampar eller parasiter. Den resulterar i att det uppstår inflammation i de luftfyllda blåsl pocketarna (alveoler) i lungorna, vilket gör det svårare för syre att nå blodomloppet. Symptomen på lunginflammation kan inkludera hosta, andningssvårigheter, bröstsmärta, feber och utmattning. Behandlingen beror på orsaken till inflammationen, men den kan bestå av antibiotika för bakteriella infektioner eller antivirala läkemedel för virala infektioner.

Transkriptionsfaktor ReIA, också känd som NF-κB (Nuclear Factor kappa B), är ett protein som spelar en viktig roll i regulationen av cellytisk signalering och respons på cellulär stress, cytokiner och signalsubstanser relaterade till immunförsvar och inflammation.

ReIA/NF-κB verkar genom att binda till specifika DNA-sekvenser i promotorregionerna hos målgenen och påverka deras transkriptionella aktivitet, vilket leder till syntesen av olika proteiner involverade i olika cellulära processer som celldelning, apoptos (programmerad celldöd), inflammation och immunresponser.

ReIA/NF-κB finns vanligtvis inaktiverat i cytoplasman genom att bindas till en inhibitorprotein kallat IκB. När cellen utsätts för en stimulus som aktiverar ReIA/NF-κB, såsom cytokiner eller signalsubstanser relaterade till immunförsvar och inflammation, leds detta till fosforylering och degradering av IκB, vilket frigör ReIA/NF-κB för att transloceras in i cellkärnan där det binder till DNA och påverkar genuttrycket.

Transkriptionsfaktorer är proteiner som binder till DNA-sekvenser och hjälper till att initiera transkriptionen av gener till mRNA. De aktiverar eller stänger av genuttryck genom att interagera med cis-regulatoriska element i promotorregionerna eller enhancerregionerna av gener. Transkriptionsfaktorer kan också hjälpa till att koordinera och integrera signaler från olika cellulära signaltransduktionsvägar för att kontrollera genuttrycket i olika typer av celler under olika fysiologiska eller patologiska tillstånd.

Vascular Cell Adhesion Molecule-1 (VCAM-1) är ett transmembrant protein som uttrycks på endotelceller i blodkärlen. Det spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att under normala förhållanden hjälpa till att reglera adhesionen och diapedes (den process där vita blodkroppar passerar genom endotelcellerna för att nå omgivande vävnad) av vita blodkroppar under inflammatoriska förhållanden.

VCAM-1 binder till integriner på ytan av vissa vita blodkroppar, särskilt lymfocyter och monocyter, vilket leder till att de aktiveras och adhererar till endotelcellerna. Detta är en nödvändig förberedelse för deras migration genom blodkärlen och in i omgivande vävnad där de kan delta i immunförsvaret eller i patologiska processer som inflammation och ateroskleros.

Ökad uttryckning av VCAM-1 har associerats med flera sjukdomstillstånd, särskilt inflammatoriska och kardiovaskulära tillstånd, såsom ateroskleros, reumatoid artrit, cancer och diabetes.

Biological models är matematiska eller datorbaserade representationer av biologiska system, processer eller fenomen. De används inom forskning för att simulera, analysera och förutsäga beteendet hos komplexa biologiska system, som exempelvis celler, organ, populationer eller ekosystem. Biological models kan vara mekanistiska (baserade på förståelse av underliggande mekanismer) eller empiriska (baserade på experimentella observationer och korrelationer). Exempel på biologiska modeller inkluderar systemdynamikmodeller, differentiall equations-modeller, agentbaserade modeller och neuronala nätverksmodeller.

Wistar rats are a type of albino laboratory rat that are widely used in scientific research. They were first developed at the Wistar Institute in Philadelphia, USA in the early 20th century. Wistar rats are outbred, which means that they have been bred to produce offspring with a high degree of genetic variability. This makes them useful for studies that require a large and diverse population.

Wistar rats are typically used in biomedical research because of their size, ease of handling, and well-characterized genetics. They are also relatively resistant to disease, which makes them a good choice for studies that involve infectious agents. Wistar rats are commonly used in toxicology studies, pharmacology studies, and studies of basic biological processes such as aging, development, and behavior.

Wistar rats are typically larger than other strains of laboratory rats, with males weighing between 350-700 grams and females weighing between 200-400 grams. They have a relatively short lifespan of 2-3 years, which makes them useful for studies of aging and age-related diseases. Wistar rats are also used in studies of cancer, cardiovascular disease, neurological disorders, and other health conditions.

Overall, Wistar rats are a versatile and widely used animal model in biomedical research. Their well-characterized genetics, ease of handling, and resistance to disease make them an ideal choice for many types of studies.

'Immunitet' refererer til den beskyttelse som kroppen har mod infektion og sygdom, der skyldes at systemet for adaptive immunforsvar (som består af B-celler og T-celler) kan genkende og angribe fremmede stoffer, såsom bakterier, virus og andre patogener.

Der findes to slags immunitet:

1. **Aktiv immunitet**: Den opnås når kroppen selv har oplevet en infektion eller modtaget en vaccination, hvilket fører til at systemet for adaptive immunforsvar udvikler en specifik respons overfor det pågældende patogen. Denne respons kan beholdes i år eller livstid, alt efter hvad der er tilfældet.
2. **Passiv immunitet**: Den opnås når en person modtager antistoffer fra en anden kilde, fx ved at modtage modersmællemilk eller en ind injection af antistoffer. Passiv immunitet giver hurtig beskyttelse, men den holder kun i kort tid, normalt få uger eller måneder.

Immunitet er en vigtig del af vores sundhed og evnen til at modstå sygdomme.

Ciliar neurotrophic factor (CTNF) är ett protein som spelar en viktig roll i nervcellers överlevnad, tillväxt och differentiering. Det produceras främst av glialceller i centrala nervsystemet och verkar genom att binde till sin specifika receptor, CNTFR alpha, på ytan av målcellen. CTNF har visat sig ha neuroskyddande effekter och kan möjligen användas som terapeutisk behandling för neurodegenerativa sjukdomar såsom Parkinson's och Alzheimer's.

Immunoterapi, även känt som immunologisk terapi eller biologisk terapi, är en form av behandling som använder sig av patientens egna immunsystem för att bekämpa sjukdomar, särskilt cancer. Den kan också användas för att behandla autoimmuna sjukdomar och allergier.

Immunterapi innebär ofta att stimulera patientens immunsystem att attackera och förstöra cancerceller eller andra patogena celler. Det kan göras genom att ge patienten preparat som hjälper till att stärka, rikta eller restaurera deras immunförsvar. Exempel på immunterapeutiska behandlingar inkluderar monoklonala antikroppar, cytokiner, vaccin och cellterapi med adopterade T-celler.

Immunterapi har visat sig vara mycket lovande inom cancerbehandling, särskilt för vissa typer av cancer som kan vara svåra att behandla med traditionell kirurgi, strålbehandling eller kemoterapi. Immunterapi kan också ha förmånen att orsaka mindre biverkningar jämfört med andra behandlingsformer, eftersom den riktar in sig på cancerceller snarare än alla snabbt växande celler i kroppen.

'Blodbildning' (eller hematopoies) är en medicinsk term som refererar till processen där celler i benmärgen producerar de olika komponenterna i blodet, såsom röda och vita blodkroppar samt blodplättor. Denna process sker kontinuerligt under hela livet och är väsentlig för att underhålla homeostasen i kroppen. Röda blodkroppar transporterar syre till kroppens celler, medan vita blodkroppar hjälper till att försvara kroppen mot infektion och sjukdom. Blodplättar är involverade i blodets koaguleringsprocess.

Matrix metalloproteinaser (MMP)er är en grupp av enzymer som bryter ner proteiner i den extracellulära matrisen, det vill säga det stödjeväv som omger cellerna. De spelar därför en viktig roll i cellers förmåga att migrera och växa, och är involverade i en rad fysiologiska processer såsom embryonal utveckling, värvning av immunceller, ämnesomsättning och ägglossning. Dessa enzymer kan också vara involverade i patologiska tillstånd som cancer, autoimmuna sjukdomar, kardiovaskulära sjukdomar och neurologiska sjukdomar. MMPer är zinkberoende endopeptidaser och kategoriseras efter deras substratspecifitet. De aktiveras ofta genom att proteolytiskt klippa bort en propeptid som håller dem i en inaktiv form inuti cellen, och de regleras på transkriptionell nivå av olika signalsubstanser och tillväxtfaktorer. Deras aktivitet kan också moduleras av endogen inhibitorer kallade TIMPer (tissue inhibitors of metalloproteinases).

Immunomodulation refererer til den proces hvorved immunforsvarets aktivitet modelleres, kontrolleres eller ændres. Dette kan opnås gennem forskellige mekanismer, herunder dæmpning af overdrevent respons (anti-inflammatorisk virkning), stimulering af immunforsvaret eller modulerende af dens specifike respons til en given antigen. Immunomodulatoriske terapier kan inkludere brug af cytokiner, immunsuppressive medicin, biologiske agenter og andre substanser, der påvirker immunsystemet på forskellige måder. Formålet med immunomodulering er ofte at opnå en balance i immunforsvarets respons, så det kan beskytte mod trusler uden at skade værten.

CD40-liganden, också känd som CD154, är en proteinkoagulant som binder till receptorn CD40 på B-celler och andra immunceller. Det aktiverar dessa celler och spelar därmed en viktig roll i den adaptiva immunresponsen, särskilt vid aktivering av T-celler och produktion av antikroppar. CD40-liganden är också involverad i inflammation och ateroskleros.

"Cell-to-cell adhesion" refererar till de molekylära mekanismerna som tillåter celler att hålla fast vid varandra och forma tissuer. Detta uppnås genom interaktioner mellan specifika membranproteiner på cellernas yta, såsom kadherinerna, immunoglobulin-liknande celladhesionsmolekyler (Ig-CAM) och integrinerna. Dessa proteiner bildar komplex med varandra och/eller cytoskelettet för att stabilisera kontakten mellan cellerna. Cell-to-cell adhesion är viktig för embryonal utveckling, celldifferentiering, cellyta hållfasthet, barrierfunktioner samt tumörsuppression och progression.

SCID (Severe Combined Immunodeficiency) hos möss är en genetisk recessiv sjukdom som orsakas av mutationer i olika gener och leder till ett totalt eller nästan totalt utebliven fungerande immunsystem. SCID hos möss innebär ofta en kraftig nedsättning av T-celler, B-celler och i vissa fall NK-celler (naturligt mördande celler).

Den vanligaste formen av SCID hos möss är den som orsakas av mutationer i genen IL2RG (interleukin-2 receptor gamma chain), vilket leder till en brist på fungerande cytokinreceptorer på T-celler och NK-celler. Detta resulterar i ett uteblivet utveckling av dessa celltyper och en kraftig nedsättning av immunförsvaret.

Möss med SCID är mycket känsliga för infektioner, eftersom de saknar effektiva skyddsmekanismer mot patogener som bakterier, virus och svampar. De kan dö av en infektion redan under det tidiga livet om de inte behandlas. SCID hos möss är ett viktigt forskningsmodell för att studera immunologi, genetik och sjukdomsprocesser samt utveckling av terapeutiska strategier för SCID och andra immunbristsjukdomar.

CC-chemokiner, eller CC-kemokinreceptorer, är en grupp cytokiner och deras respektive receptorproteiner som spelar en viktig roll i immunförsvaret. Cytokiner är signalsubstanser som frisätts av celler och påverkar andra cellers beteende. Chemokinerna är en speciell typ av cytokiner som attraherar vita blodkroppar till områden där det finns inflammation eller skada.

CC-chemokiner är uppkallade efter att de har två närliggande cysteinrestaurer nära N-terminalen. De binder till G-proteinkopplade receptorer på vita blodkroppars yta och attraherar dem till områden med höga koncentrationer av CC-chemokiner. Detta hjälper till att koordinera immunförsvaret genom att samla vit blodceller till infekterade eller skadade områden i kroppen.

Exempel på CC-chemokiner inkluderar CCL2, CCL3, CCL4 och CCL5. Dessa chemokiner har visat sig spela en viktig roll i inflammation, immunförsvar och sjukdomsprocesser som cancer och autoimmuna sjukdomar.

Medicinskt sett betyder "möss, mutanta stammar" ungefär att man har modifierat gener hos möss genom en artificiell process, vilket resulterar i att deras fenotyp (kroppslig utseende och funktion) skiljer sig från den ursprungliga, eller "vilda", populationen.

En mutant stam är en grupp möss som har en gemensam genetisk förändring (mutation), vilket ger dem alla en specifik egenskap eller fenotyp. Dessa mutationer kan vara spontana, men oftare orsakas de av att forskare introducerar en förändring i deras DNA genom att använda tekniker som genetisk manipulation eller mutagenes.

Detta är viktigt inom biomedicinsk forskning eftersom det möjliggör studier av specifika gener och deras roll i olika sjukdomar, funktioner och processer hos levande organismer. Genetiskt modifierade möss kan användas för att undersöka hur en viss gen fungerar eller hur den påverkar en viss sjukdom, eftersom forskare kan skapa populationer med specifika genetiska förändringar och jämföra dem med kontrollgrupper.

En kronisk sjukdom är en sjukdom som varar i lång tid, ofta livet ut, och som kräver kontinuerlig eller periodvis behandling. Kroniska sjukdomar kan påverka olika delar av kroppen och ge upphov till en mängd symtom som kan variera i svårighetsgrad över tiden. Vissa exempel på kroniska sjukdomar är diabetes, hjärt-kärlsjukdomar, lungsjukdomar, autoimmuna sjukdomar och neurologiska tillstånd. Det är viktigt att diagnostisera och behandla kroniska sjukdomar i tid för att förhindra komplikationer och förbättra livskvaliteten hos den drabbade individen.

Poly I:C är ett syntetiskt viralt mimiker, vilket betyder att det efterliknar vissa aspekter av en virusinfektion. Det består av dubbelsträngad RNA (ribonukleinsyra) som bildats genom polymerisation av adenosin och inosinmonofosfat.

I immunologisk terminologi är Poly I:C ett toll-like receptor 3 (TLR3) agonist, vilket betyder att det binder till TLR3-receptorer på vissa immunceller och stimulerar deras aktivitet. Detta leder till en kaskad av händelser som resulterar i att cellerna producerar cytokiner och andra substanser som är involverade i immunförsvaret.

Poly I:C används ofta i forskning för att studera virusinfektioner och inflammatoriska reaktioner, eftersom det aktiverar samma signalvägar som många virus gör när de infekterar celler.

Stroma cells are a type of cell that are found in various tissues throughout the body. They are often referred to as "connective tissue cells" because they play a supportive role in the tissues where they are found. Stroma cells produce and maintain the extracellular matrix, which is the network of proteins and other molecules that provides structural support to cells and helps to regulate cell behavior.

There are several different types of stroma cells, including fibroblasts, adipocytes (fat cells), and myofibroblasts. Fibroblasts are the most common type of stroma cell, and they produce collagen and other proteins that make up the extracellular matrix. Adipocytes are specialized stroma cells that store energy in the form of fat, while myofibroblasts are stroma cells that have contractile properties and help to regulate tissue tension and repair.

Stroma cells can also play a role in the immune system by producing cytokines and other signaling molecules that help to coordinate the immune response. In some cases, stroma cells may also contribute to the development of diseases such as cancer, fibrosis, and autoimmune disorders.

Oxidativ stress definieras som ett tillstånd av obalance mellan produktionen av fria radikaler och andra reaktiva syre-species (ROS) och den förmåga hos celler att neutralisera dem eller reparera skador som orsakats av dem. Fria radikaler och ROS är mycket reaktiva molekyler som innehåller syre och saknar en elektron, vilket gör dem instabila och villiga att reagera med andra molekyler i kroppen för att stabilisera sig. Denna process kan leda till skador på cellmembran, proteiner, DNA och andra cellulära strukturer, vilket kan orsaka celldöd eller mutationer som kan leda till sjukdomar.

Oxidativ stress uppstår när produktionen av fria radikaler och ROS överstiger cellers förmåga att hantera dem genom neutraliseringsprocesser som inkluderar enzymer som superoxiddismutas (SOD), katalas (CAT) och glutationperoxidas (GPx), samt antioxidanter som vitamin C, vitamin E och beta-karoten. Faktorer som kan öka risken för oxidativ stress inkluderar exponering för tobaksrök, luftföroreningar, ultraviolett strålning, inflammation, stresstillstånd och vissa läkemedel. Oxidativ stress har kopplats till en rad sjukdomar, inklusive cancer, neurodegenerativa sjukdomar, diabetes, hjärt-kärlsjukdomar och åldrande.

Reaktiva syre radicaler är kortlivade, mycket reaktiva molekyler eller atomgrupper som innehåller syre i ett högt oxidationstillstånd. De bildas ofta som en biprodukt under normala cellulära processer, såsom andningen, men deras koncentration kan öka avsevärt under vissa patologiska tillstånd, såsom ischemisk skada och inflammation.

Reaktiva syre radicaler har en oskyddad elektron i sin yttre elektronskal, vilket gör dem mycket reaktiva och fähiga att reagera med andra molekyler i kroppen, bland annat med DNA, proteiner och lipider. Denna reaktivitet kan leda till skada på cellmembran, proteiner och DNA, vilket kan orsaka celldöd eller mutationer som kan leda till cancer.

Exempel på reaktiva syre radicaler inkluderar superoxidradikaler (O2•−), väteperoxidradikaler (HO2•) och hydroxylradikaler (•OH). Kroppen har ett antal mekanismer för att skydda sig mot skador orsakade av reaktiva syre radicaler, bland annat genom att producera antioxidanter som neutraliserar dessa molekyler.

Interferonreceptorer är en typ av receptorceller som binder specifika signalproteiner (ligander) som kallas interferoner. Interferoner är cytokiner som produceras och utsöndras av celler i kroppen som ett svar på infektion eller cellskada. När interferonet binder till sin respektive receptor aktiveras en signaltransduktion som leder till att cellen får en förändrad genuttrycksmönster, vilket kan hämma virusreplikation och påskynda celldöd av infekterade celler.

Det finns två huvudsakliga familjer av interferonreceptorer: typ I och typ II. Typ I-interferonreceptorerna består av en heterodimer av IFNAR1 och IFNAR2 underenheter, medan typ II-interferonreceptorerna består av en homodimer av IFNGR1 underenheter.

Typ I-interferoner (IFN-α/β) binder till typ I-interferonreceptorer och aktiverar JAK-STAT-signaltransduktionsvägen, vilket leder till att cellen producerar antivirala proteiner och andra cytokiner som hjälper till att koordinera immunresponsen. Typ II-interferon (IFN-γ) binder till typ II-interferonreceptorer och aktiverar också JAK-STAT-signaltransduktionsvägen, men denna typ av interferon är mer involverad i moduleringen av immunresponsen än i direkta antivirala effekter.

Enzyminduktion är ett fenomen där aktiviteten hos en viss typ av enzymer ökar som svar på exponering för en inducerande substans. Detta sker genom att induceringsmedlet påverkar genuttrycket och/eller stabiliteten hos det enzym du vill studera, vilket leder till en ökad syntes av enzymproteinet och därmed en högre aktivitet.

Denna process är särskilt välstuderad inom farmakologi, där vissa läkemedel kan fungera som inducerande substanser för leverenzymer som metaboliserar dem själva eller andra läkemedel. Detta kan leda till en ökad nedbrytning och eliminering av både det inducerande läkemedlet och andra läkemedel som metaboliseras av samma enzym, vilket kan ha kliniskt signifikanta konsekvenser.

Exempel på vanliga enzymer som kan undergå induktion inkluderar cytochrom P450-enzymer (CYP) i levern, som är involverade i oxidativ metabolism av många läkemedel och toxiner. Andra exempel på enzymer som kan undergå induktion är glukuronosyltransferaser (UGT), sulfotransferaser (SULT) och N-acetyltransferaser (NAT).

I medicinsk kontext är det viktigt att vara medveten om möjligheten av enzyminduktion när man skapar behandlingsplaner för patienter som tar flera läkemedel samtidigt, eftersom det kan påverka farmakokinetiken och farmakodynamiken hos de aktiva substanserna.

Non-parametric statistik är en gren inom statistiken som inte kräver några specifika antaganden om dators distributionsform eller parametrar. Detta ställer en kontrast mot parametrisk statistik, där antaganden om distributionsform och parametrar görs för att möjliggöra mer kraftfulla slutsatser.

Non-parametric metoder är särskilt användbara när dators fördelning inte följer en välkänd distribution, till exempel normalfördelning, eller när det finns utbredda avvikelser från den antagna distributionen. Dessa metoder kan också vara mer robusta mot utvärderingar som påverkas av utbildningsformer och andra extrema värden i datan.

Exempel på vanliga non-parametrisk statistiska metoder inkluderar Wilcoxon rank sum test, Mann-Whitney U test, Kruskal-Wallis H test och Friedman test för jämförelser mellan grupper, samt Spearmans rangkorrelation och Kendalls tau för korrelationer mellan variabler.

"Graviditet" är ett medicinskt begrepp som refererar till den period då en befruktad äggcell har implanterats i livmodern och utvecklas till ett foster. Denna process innebär att en kvinnas kropp genomgår en rad fysiologiska förändringar för att underhålla fostrets tillväxt och utveckling. Graviditeten räknas vanligtvis från den dag då den sista menstruationen började, och varar i ungefär 40 veckor, delad in i tre trimestrar.

"Differentieringsantigener" är en medicinsk term som refererar till specifika antigener som används för att skilja olika subtyper eller former av en viss typ av cell eller mikroorganism från varandra. Dessa antigener är ofta proteiner eller kolhydrater på cellens yta och kan variera mellan olika subtyper, vilket gör det möjligt att skilja dem åt med hjälp av specifika antikroppar eller andra immunologiska verktyg.

Exempel på differentieringsantigener inkluderar HLA-antigener som används för att skilja olika subtyper av vita blodkroppar från varandra, och akvarienteringsproteiner som används för att identifiera olika serotyper av bakterier inom släktet Streptococcus.

LIF står för Leukemia Inhibitory Factor. LIF-receptorn, alfa-underenheten (LIFR-α) är en typ I cytokin receptor som bildar en komplex tillsammans med gp130 när den binder till sin ligand, LIF. Denna receptor/ligand-komplex leder sedan till aktivering av JAK-STAT-signaltransduktionsvägen och regulering av celldelning, differentiering och apoptos (celldöd). LIFR-α är involverad i en mängd fysiologiska processer, såsom embryonal utveckling, hematopoies (blodbildning) och immunresponser. Mutationer i LIFR-α kan leda till olika sjukdomstillstånd, till exempel cancer och skelettförändringar.

C-typ lektiner, også kjent som C-type lectin receptorer (CTLRs), er en klasse av proteiner som binder specifikt til kulhydrater. Disse lektinene har en karakteristisk struktur med et C-terminalt domenet som inneholder det aktive bindingstedet for kulhydratmolekyler. De er involvert i en rekke fysiologiske prosesser, blant annet immunrespons og inflammasjon. C-typ lektiner deltaker i oppdagingen og fjernelsen av patogener ved å binde seg til kulhydratmolekyler på mikroorganismers overflater. Dette aktiverer dermed immunsystemet og igangsætter en rekke responsmekanismer for å bekjempe infeksjonen.

MITOHOCHONDRIEELL MAP-KINASSYSTEM (MEVANSYREAKTIVE PROTEINKINASSYSTEM, MAPK) är ett signalsystem som överför signaler inom cellen och utgör en del av intracellulära signaltransduktionsvägar. Det består av en serie serin/treoninkinas som aktiveras i en kaskadliknande process som följer på olika yttre stimuli, såsom tillväxtfaktorer, cytokiner och stressorer.

MAP-kinasystemet består av tre huvudsakliga komponenter: MAP kinaskinas (MKKK), MAP kinaskinaser (MKK) och MAP kinaser (MPK). När en yttre stimulus binder till sin receptor aktiveras den, vilket leder till aktivering av MKKK. Aktiverade MKKK fosforylerar och aktiverar i sin tur MKK, som sedan fosforylerar och aktiverar MPK. När MPK är aktiverat kan det fosforylera och på så sätt reglera olika målproteiner, vilket leder till en cellulär respons till den ursprungliga stimulansen.

MAP-kinasystemet spelar en viktig roll i regleringen av celldelning, differentiering, apoptos och inflammation, och felaktigheter i systemet har visats vara involverade i flera sjukdomstillstånd, inklusive cancer.

'Endothelial cells' er de celler som tapiserer binnenrommet av blodkar og lymfekar i kroppen. De danner en barriere mellom det krevende blodet og vævshindren, og spiller en viktig rolle i reguleringen av blodfluks, immunrespons og koagulasjon. Endotelceller er også involvert i reguleringen av diaskevesis, angiogenese og andre fysiologiske prosesser. De produserer også en rekke viktige molekyler som nitrisk oxid, prostacykliner og endotelin, som har vasoaktive, immunmodulerende og sekretoriske funksjoner.

'Fosterblod' är ett begrepp som används inom medicinen för att beskriva det blod som cirkulerar i fostrets kropp under graviditeten. Fosterblodet har en annan sammansättning än moderns blod och innehåller bland annat fostrets egna celler, hormoner och substanser.

Fosterblodet bildas genom att blodceller och blodplattor produceras i benmärgen, medan levern producerar proteinerna och andra substanser som behövs för att upprätthålla fostrets liv och tillväxt. Fosterblodet transporterar syre, näringsämnen och avfallsubstanser mellan fostret och modern via moderkakan.

Det är viktigt att regelbundet kontrollera fosterblodets sammansättning under graviditeten för att upptäcka eventuella abnormaliteter eller sjukdomar hos fostret. Det kan göras genom olika typer av blodprov, som till exempel blodprover från modern eller stickprov direkt i fostrets blodomlopp via moderkakan (fetal blodprov).

Immunologisk cytotoxicitet refererer til den skade eller destruksjon som oppstår når immunsystemet angriper og ødelegger kroppens egen celler. Dette skjer normalt ikke under vanlige forhold, men kan forekomme ved feilaktig regulering av immunsystemet eller som en bivirkning av bestemte terapeutiske behandlinger, så som immunterapien ved kraftfull behandling av kræft.

Immunologisk cytotoxicitet involverer typisk aktivering av naturlige drabssystemer, som naturlige drabssaker (NK-celler) og T-lymphocytter, som identifiserer og angriper kroppens egen celler som er merket av bestemte molekyler på overflaten, så som antigener. Når disse immuncellene blir aktivert, friset de toksiner og andre substanser som fører til apoptose (programmert celledød) eller nekrose (en type av celldød som resulterer fra skade på cellestrukturen) i målcellene.

Immunologisk cytotoxicitet kan også forekomme ved autoimmune sykdommer, hvor immunsystemet forvirres og angriper kroppens egen vesentligge strukturer som leddannelser, huden eller organer. Dette kan føre til en rekke symptomer og komplikasjoner, afhengig av hvilken del av kroppen som blir angripen.

"Adoptive transfer" är ett begrepp inom immunologi och medicin, och refererar till en teknik där immunceller med specifika antikroppar eller cytokiner transplanteras från en individ till en annan, för att behandla olika sjukdomstillstånd. Detta kan användas som terapi vid cancer, autoimmuna sjukdomar och infektionssjukdomar.

I adoptiv överföringen fångas först immunceller, oftast T-celler, från den givande individens blod. Dessa celler behandlas sedan i laboratoriet så att de uttrycker specifika receptorer som kan känna igen och attackera patogener eller cancerceller i den mottagande individen. Sedan transplanteras de behandlade immuncellerna tillbaka till mottagaren, där de börjar arbeta för att eliminera sjukdomsorsakarna.

Denna teknik har visat sig vara mycket lovande inom cancerbehandling, särskilt vid behandling av blodcancer och andra typer av cancer som utvecklar resistens mot konventionell behandling. Adoptiv överföring kan också användas för att behandla autoimmuna sjukdomar genom att införa immunceller som modulerar det immune systemet och hjälper till att minska inflammationen och skadan på kroppens egna vävnader.

'Luftrör' är ett medicinskt begrepp som refererar till de rörformiga strukturerna i kroppen som andningsluften passerar genom. Det finns två typer av luftrör: det övre och det nedre.

Det övre luftröret, också känt som näsa och svalg, börjar vid näsborrarna och fortsätter ner till struphuvudet. Det består av tre delar: näshålan, svalget och näsöppningarna i svalget (choanae).

Det nedre luftröret är en fortsättning på det övre luftröret och börjar vid struphuvudet och fortsätter ner till lungorna. Det består av två delar: luftstrupen (trachea) och de två bronkerna som delar sig och leder in i vardera lunga.

Luftrörens främsta funktion är att transportera luft till och från lungorna under andningen, så att syre kan tas upp av kroppen och koldioxid kan avges som en biprodukt.

GATA3 är ett transkriptionellt faktorprotein som binder till GATA-bindningssites i DNA och reglerar genuttrycket hos en mängd olika gener. Proteinet spelar en viktig roll i utvecklingen av flera olika typer av vävnader, inklusive bröst-, njur- och immunceller. I bröstvävnaden är GATA3 involverat i differentieringen av mjölkkörtelceller, och nedsatt funktion av proteinet har associerats med ökad risk för att utveckla bröstcancer. I immunsystemet reglerar GATA3 aktiviteten hos T-lymfocyter och kan påverka deras differentiering och cytokinproduktion.

'Systemisk inflammatorisk responssyndrom' (SIRS) är ett tillstånd som kännetecknas av en systemisk inflammation orsakad av en infektion eller annan skada på kroppen. Det definieras av American College of Chest Physicians/Society of Critical Care Medicine som följer:

1. Kroppstemperatur under 36°C eller över 38°C (96,8°F eller över 100,4°F)
2. Puls över 90 slag per minut
3. Andningsfrekvens över 20 andetag per minut eller partialtrycket av koldioxid under 32 mmHg
4. Leukocyt (vitt blodkroppar) över 12 000/mm3 eller under 4 000/mm3, eller mer än 10% bandceller (en form av vita blodkroppar)

Dessa kriterier används för att diagnostisera SIRS, men det är viktigt att notera att tillståndet kan vara ett tecken på en underliggande sjukdom eller skada och behandlas därför genom att behandla orsaken.

"Vaskulär endotelcellstillväxtfaktor A" (Vascular Endothelial Growth Factor A, VEGF-A) är ett protein som fungerar som en signalsubstans och har en viktig roll i angiogenes, det vill säga tillväxten av nya blodkärl. Det produceras främst av celler i näringsbrist, under hypoxi (samtliga eller delvis på grund av syrebrist) och under inflammatoriska förhållanden. VEGF-A binder till receptorer på vaskulära endotelceller och stimulerar därmed deras tillväxt, migration och ökad permeabilitet, vilket leder till angiogenes. Detta gör att det är involverat i en rad fysiologiska processer såsom fostertillväxt, men också i patologiska tillstånd som cancer, diabetisk retinopati och åderförkalkning.

'Slemhinneimmunitet' (eller 'mukosal immunity') refererer til den del af immunforsvaret som forsvarer overflader i kroppens indre og ydre slemhinder, som er de steder hvor mikroorganismer oftest kommer ind i kroppen. Disse områder inkluderer mundhulen, næsen, lungerne, tarmene og reproduktive organer.

Slemhinneimmuniteten består af både et humoralt forsvar (frie immunoglobulin A-antistoffer) og et cellulært forsvar (T-celler, B-celler og makrofager). Immunglobulin A (IgA) er det vigtigste antistof i slemhinnerne. Det produceres af plasmaceller og transporteres gennem slimhindens epitelceller til overfladen, hvor det forsvarer mod indtrængende mikroorganismer og fremmede stoffer.

Slemhinneimmuniteten er vigtig for at forebygge infektioner og beskytte mod allergi og autoimmune sygdomme. Den kan styrkes gennem vaccination, en sund kost, god personlig hygiejne og undgåelse af skadelige vaner som rygning.

Janus kinaser (JAK) är en grupp av intracellulära tyrosinkinaser som spelar en viktig roll i cellsignaleringen för olika cytokiner och tillväxtfaktorer. De är uppkallade efter den romerska guden Janus, som har två ansikten, eftersom JAK-proteinerna har två identiska tyrosinkinasedomäner.

Januskinaserna aktiveras när en cytokin eller tillväxtfaktor binder till sin receptor på cellens yta. Detta leder till att JAK-proteinet fosforylerar (lägger till en fosfatgrupp på) sig självt och andra proteiner i signaltransduktionskedjan, vilket aktiverar flera signalkaskader som reglerar cellens differentiering, proliferation och överlevnad.

Det finns fyra olika typer av Januskinaser: JAK1, JAK2, JAK3 och TYK2. Mutationer i JAK-generna kan leda till oreglerad cellsignalering och är associerade med flera sjukdomar, inklusive autoimmuna sjukdomar, inflammatoriska sjukdomar och cancer.

'Lymfocytsubset' är ett medicinskt begrepp som refererar till de olika undergrupperna av lymfocyter, en typ av vita blodkroppar som är viktiga för immunförsvaret. Det finns två huvudtyper av lymfocyter: B-lymfocyter och T-lymfocyter, och var och en av dem kan delas in i flera olika undergrupper baserat på deras specifika funktioner och ytmarkörer.

B-lymfocytsubset inkluderar:

* B1-celler: som är involverade i naturlig immunitet
* B2-celler: som producerar antikroppar som neutraliserar eller eliminerar patogener

T-lymfocytsubset inkluderar:

* CD4+ T-hjälparceller: som hjälper till att aktivera och reglera andra immunceller
* CD8+ T-cytotoxiska celler: som dödar virusinfekterade eller cancerceller
* Treg-celler (regulatoriska T-celler): som hjälper till att modulera och avreglera immunsvaret för att förhindra överreaktioner

Det finns också andra undergrupper av lymfocyter, såsom NKT-celler (naturligt kiiltande T-celler) och γδ T-celler, som har specifika funktioner i immunförsvaret.

'Myeloid cells' är en övergripande benämning på en grupp celler som utvecklas från stamceller i benmärgen. De differenseras till flera olika typer av blodceller, inklusive:

1. Röda blodkroppar (erytrocyter), som transporterar syre och kolsyra i kroppen.
2. Vita blodkroppar (leukocyter), som hjälper till att skydda kroppen mot infektioner och främmande ämnen. Dessa vita blodkroppar inkluderar granulocytter, monocyter och lymfocyter.
3. Trombocyter (trombocytyt), som hjälper till att stanna blödningar genom att bilda blodproppar.

Myeloidceller delas vanligtvis in i två kategorier: myeloblast och monoblast, beroende på vilken typ av cell de utvecklas från. Myeloidceller spelar en viktig roll i immunförsvaret och kan också vara involverade i patologiska tillstånd som cancer, till exempel myeloproliferativa neoplasmier och akut myeloisk leukemi.

Immunhämmande medel, även kända som immunosuppressiva medel, är läkemedel som minskar eller undertrycker funktionen hos det immunsystemet. De används ofta för att förhindra avstötning av transplanterade organ och behandla autoimmuna sjukdomar, där det immunsystemet attackerar kroppens egna celler eller vävnader. Immunhämmande medel fungerar genom att hämta någon aspekt av den immunologiska responsen, till exempel produktionen av antikroppar eller aktiveringen av vita blodkroppar som T-celler och B-celler. Det är viktigt att notera att användning av dessa medel kan öka risken för infektioner och onkologiska sjukdomar, eftersom de undertrycker den immunologiska responsen.

DNA-mikroarrayanalyser, även känd som DNA-chip eller genexpressionsprofilering, är en teknik inom genomik och proteomik som används för att simultant undersöka aktiviteten hos tusentals gener i ett enda experiment. Denna metod bygger på hybridisering av fluorescentmärkta DNA-prover till komplementära DNA-prober som är fysiskt fäst på en glasslid eller en silikonplatta.

I en DNA-mikroarrayanalys används ofta prover från två olika biologiska tillstånd, exempelvis frisk och sjuk, för att jämföra deras genuttrycksmönster. Genom att mäta intensiteten av fluorescensen på varje punkt i arrayet kan forskaren fastställa relativa nivåer av genaktivitet för varje gener i de två proverna. Detta kan hjälpa till att identifiera olikheter i genuttryck som kan vara associerade med en viss sjukdom eller biologisk process.

DNA-mikroarrayanalys är ett kraftfullt verktyg inom forskning och har använts för att studera allt från cancer till neurovetenskap, immunologi och utvecklingsbiologi. Den kan också användas för att undersöka genuttrycket hos patogener såsom bakterier och virus, vilket kan hjälpa till att identifiera nya mål för läkemedelutveckling.

'Arthros' är ett stavfel för den medicinska termen 'arthrosis', som på engelska kallas 'osteoarthritis'. Arthros/osteoarthritis är en vanlig artörtsjukdom som orsakas av nedbrytning och förslitning av ledkärlets brosk, ledhuvudet och/eller ledkapseln. Detta leder till smärta, stelhet, svullnad och ibland funktionsnedsättning i leden. Arthros kan drabba alla leder i kroppen, men är vanligast i knä, höft, handled och rygg. Den orsakas ofta av åldrande, övervikt, felställning, skada eller arbetsskada, men kan även vara ärftlig. Behandlingen består av smärtstillande medel, fysioterapi, viktminskning och i vissa fall operation.

Sjukdomsmottaglighet (disease susceptibility) är ett medicinskt begrepp som refererar till den grad av sannolikhet eller benägenhet en individ har att utveckla en viss sjukdom eller tillstånd under sin livstid. Den kan vara inneboende (genetisk) eller akvired (miljöbetingad), och kan påverkas av en rad olika faktorer som ålder, kön, genetik, levnadsvanor, miljö och immunförsvar.

Det är värt att notera att sjukdomsmottaglighet inte garanterar att en individ kommer att utveckla en viss sjukdom, men bara att de har en högre risk än andra.

Interleukin Receptor Common Gamma Subunit (IL-2RG) är en proteinkedja som utgör en del av flera interleukinreceptorer, vilket är proteinmolekyler på cellytmemembranet som aktiveras när de binder till specifika signalsubstanser i kroppen, kallade interleukiner.

IL-2RG är ett gemensamt underenhet för en grupp av receptorer som inkluderar IL-2, IL-4, IL-7, IL-9, IL-15 och IL-21 receptorerna. Dessa receptorer spelar alla viktiga roller i immunsystemet, såsom att hjälpa till att aktivera och reglera vita blodkroppars funktioner som T-celler och B-celler.

Mutationer i IL-2RG-genen kan leda till en sjukdom som kallas X-länkat kombinerad immunbrist (X-SCID), vilket orsakas av ett defektivt eller helt saknat IL-2RG-protein. Denna sjukdom leder vanligtvis till en svår nedsättning av immunförsvaret och kan vara dödlig om den inte behandlas.

'Reglering av genuttryck' refererer til mekanismer og processer som kontrollerer hvorvidt, hvor mye, og når gener i cellen skal transkriberes til mRNA og oversatt til proteiner. Dette kan ske på flere forskjellige måter, for eksempel ved å endre aktiviteten av enzymer som er involvert i transkripsjon og translasjon.

'Enzymregulering' refererer til mekanismer og prosesser som kontrollerer hvorvidt, hvor mye, og når enzymer skal aktiveres eller inaktiveres i cellen. Dette kan for eksempel skje ved å endre mengden av substrat som er tilgjengelig for enzymet, ved å endre enzymets struktur slik at det blir mer/mindre effektivt, eller ved å bruke andre proteiner som regulerer enzymaktiviteten.

Så 'reglering av genuttrykk, enzymer' kan være en generell betegnelse for de mekanismer og prosessene som kontrollerer hvordan gener og enzymer fungerer i cellen, slik at de kan tilpasse seg forskjellige situasjoner og behov.

Sjukdomsförlopp definieras inom medicinen som den kliniska utvecklingen och tiden från att en sjukdom uppstår till dess att den har löpt sitt fulla skepp, det vill säga från sjukdomens början via diagnostisering, behandling och eventuell komplikation till slutet när individen är återställd eller avlidit. Sjukdomsförloppet kan delas in i tre faser: akut, subakut och kronisk. Under akutfasen uppstår sjukdomen plötsligt och symtomen är ofta allvarliga. I subakuta fasen minskar symtomen men sjukdomen är fortfarande pågående, medan i kroniska fasen kan symtomen vara konstanta under en längre tidsperiod eller återkommande.

"Paracrine communication" är en form av signalsubstanser (t.ex. hormoner, cytokiner eller tillväxtfaktorer) som frisätts från en cell och verkar på grannceller i närheten genom att binda till receptorer på deras cellyta. Det skiljer sig från autokrin communication, där signalsubstansen verkar på samma cell som den har frisatts ifrån, och endokrin communication, där signalsubstanser transporteras via blodomloppet till målceller på annan plats i kroppen. Parakrin communication är en viktig mekanism för cellytt-till-cellytt kommunikation inom lokal miljö och spelar en avgörande roll i regleringen av cellulär differentiering, proliferation, överlevnad och apoptos.

Hjärnan är det centrala nervösa systemets kontroll- och koordineringsorgan. Den består av hjärnbarken (cerebrum), liljan (cerebellum) och förlängda märgen (medulla oblongata), samt flera inre strukturer så som thalamus, hypothalamus och hippocampus. Hjärnan är ansvarig för högre kognitiva funktioner såsom tankeprocesser, minne, språk och medvetandet, samt kontrollerar också kroppens autonoma funktioner som andning, hjärtrytm och kroppstemperatur. Hjärnan är indelad i två hemisfärer och innehåller miljarder nervceller (neuron) som kommunicerar med varandra via nervimpulser för att skapa tankar, känslor, minnen och handlingar.

Lymfkörtlar, även kända som lymfnoder, är små, bönformade strukturer som finns i vår kropp, främst koncentrerade till halsen, armhålorna, ljumskarna och underarmarna. Deras huvudsakliga funktion är att hjälpa till med immunförsvaret genom att filtrera det interstitella vätskan (lymf fluid) från olika kroppsdelar för infektionskällor, främmande partiklar och celler som inte tillhör oss, såsom cancerceller.

Lymfkörtlarna innehåller speciella vita blodkroppar, kallade lymfocyter, som är en del av vårt adaptiva immunsystem. När lymffluiden passerar genom lymfkörteln, undersöker lymfocyterna den för eventuella skadliga ämnen. Om de upptäcker någonting farligt, blir lymfocyterna aktiverade och börjar producera specifika antikroppar eller andra signalproteiner för att hjälpa till att eliminera hotet.

Dessutom har lymfkörtlarna en viktig roll i dräneringen av vätskor från olika kroppsdelar och hjälper till att underhålla balansen mellan vätskan i det interstitella utrymmet och blodomloppet.

I samband med infektioner eller andra immunreaktioner kan lymfkörtlarna bli ömmare, svullna och kännas uppvärmda, vilket är ett tecken på att de är aktiva i kampen mot det inträngande hotet.

Interleukin-10-receptorer (IL-10R) är en typ av receptor, det vill säga ett protein på cellens yta eller i cellen som binder till specifika signalsubstanser (ligander), i det här fallet interleukin-10 (IL-10). IL-10 är en cytokin med immunsuppressiv verkan, vilket innebär att den dämpar aktiviteten hos olika celler i det immuna systemet. När IL-10 binder till IL-10R på målcellens yta utlöses en signaltransduktionskaskad som leder till genuttryck och produktion av proteiner som modulerar celldelningen, differentieringen och cytokinproduktionen hos celler inblandade i immunförsvaret. IL-10R finns på olika typer av vita blodkroppar (leukocyter), till exempel monocyter, makrofager och T-celler. Dysfunktion eller mutationer i IL-10R kan leda till autoimmuna sjukdomar.

Toll-like receptor 7 (TLR7) är ett protein som tillhör gruppen toll-like receptorer, som är en typ av proteiner som kallas pattern recognition receptors (PRR). TLR7 finns i cellmembranet hos vissa immunceller, såsom dendritceller och granulocyter. Det aktiveras av specifika strukturer på virus, så kallade ssRNA (enkelsträngat RNA), och sätter igång en signaltransduktion som leder till att immunförsvaret aktiveras och börjar producera cytokiner och kemokiner för att bekämpa infektionen. TLR7 spelar därför en viktig roll i det första försvaret mot virusinfektioner.

CD34 är ett protein som fungerar som en transmembranös tyrosinkinase receptor och är associerat med hematopoetiska stamceller. CD34-antigenet används som en markör för att identifiera och isolera hematopoetiska stamceller, som har potentialen att differensiera till olika blodcellstyper.

CD34-positiva celler kan hittas i benmärgen, blodet och i vissa typer av tumörer. Dessa celler är viktiga inom medicinen då de används vid stamcellstransplantationer för att behandla olika sjukdomar som leukemi, lymfom och andra blodrelaterade sjukdomar.

CD34-antigenet är ett glykoprotein som finns på cellmembranet hos hematopoetiska stamceller och endotelceller i blodkärl. Det är en del av en grupp av molekyler som kallas för selektiner, vilka är involverade i celldifferentiering, celldelning och celladhesion. CD34-antigenet är ett viktigt mål inom immunologi och cancerforskning, då det kan användas som en markör för att studera hematopoetisk differentiering och tumörutveckling.

Interferoner är en typ av signalsubstanser, eller cytokiner, som produceras och secreteras av kroppens celler, särskilt av vita blodkroppar som leukocyty och fibroblaster. Interferoner spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar mot infektioner och cancer.

Det finns tre huvudsakliga typer av interferoner: typ I, typ II och typ III. Typ I-interferoner är de mest prevalenta och inkluderar interferon-alpha (IFN-α), interferon-beta (IFN-β) och interferon-omega (IFN-ω). De produceras av celler som infekterats av virus och hjälper till att koordinera den lokala immunresponsen genom att aktivera andra immunceller, såsom naturliga killer (NK) celler och cytotoxiska T-celler.

Typ II-interferon, även känt som interferon-gamma (IFN-γ), produceras av T-celler och naturliga killer (NK) celler när de aktiveras av antigenpresenterande celler (APC). Typ II-interferon har en viktig roll i adaptiva immunresponser, särskilt mot intracellulära patogener som virus och protozoer.

Typ III-interferoner, även kända som interferon-lambda (IFN-λ), är strukturellt relaterade till typ I-interferoner men har en något annorlunda funktion. De produceras av epitelceller och andra celler vid mukosamembran och hjälper till att koordinera den lokala immunresponsen mot virusinfektioner i respirations- och tarmkanalen.

Interferoner fungerar genom att binda till specifika receptorer på cellmembranet, vilket aktiverar en signalkaskad som leder till induktion av en antiviral respons. Denna respons inkluderar syntesen av antivirala proteiner som blockerar virusreplikationen och presentation av virala antigener till immunsystemet. Interferoner har också andra effekter, såsom att modulera immunsvaret och påverka cellcykeln och apoptosen.

Inflammasomes are large cytosolic protein complexes that play a crucial role in the innate immune system's response to infection and cellular stress. They are formed in response to various stimuli, such as pathogen-associated molecular patterns (PAMPs) or damage-associated molecular patterns (DAMPs). The activation of inflammasomes leads to the cleavage and activation of caspase-1, which subsequently mediates the processing and secretion of proinflammatory cytokines, such as interleukin-1β (IL-1β) and IL-18. Inflammasome activation also triggers a form of cell death known as pyroptosis, which helps to limit the spread of infection. Dysregulation of inflammasomes has been implicated in several inflammatory diseases, including cryopyrin-associated periodic syndromes (CAPS), gout, and certain types of autoinflammatory and autoimmune disorders.

Stat5 (Signal Transducer and Activator of Transcription 5) är ett transkriptionsfaktorprotein som spelar en viktig roll i cellers signalsamtal och reglering av genuttryck. Det existerar två varianter av Stat5, Stat5a och Stat5b, som delar en hög strukturell likhet men har också unika funktioner.

"Northern blotting" är en laboratorieteknik inom molekylärbiologi som används för att detektera och identifiera specifika RNA-molekyler i ett prov. Tekniken bygger på separation av RNA-molekylerna baserat på storlek genom elektrofores, vilket följs av överföring (blotting) av de separerade RNA-molekylerna till en membran där de kan detekteras med hjälp av specifika sondmolekyler.

I ett typiskt Northern blotting-experiment extraheras RNA från ett prov, den renas och fragmenteras sedan i enlighet med önskad storlek. Därefter separeras RNA-fragmenten baserat på deras storlek genom elektrofores i ett agaros- eller polyacrylamidgel. Efter separationen överförs RNA-fragmenten till en membran, ofta en nitrocellulosa- eller nylonmembran, där de fastnar. Membranet exponeras sedan för en radioaktivt markerad sond som är komplementär till den specifika RNA-sekvens man vill detektera. Genom att exponera membranet för ett film emulsion kan man sedan avläsa resultatet i form av en mönstring av radiostrålning på filmen, där starkare band indikerar högre koncentrationer av den specifika RNA-sekvensen.

Northern blotting är en känslig och specificer teknik som används för att studera RNA-uttryck, alternativa splicing, mutationer och andra aspekter av RNA-biologi.

"Autoimmune Experimental Encephalomyelitis" (EAE) er en laboratoriemodell for å afterskaffe symptomer som likner dem man ser ved flere typer av autoimmune demyeliniserende sykdommer, særlig multippel sklerose (MS). Dette er en inflammatorisk demyeliniserende sykdom der nervesjelelegemer i centralnervøssystemet angripes og ødeles av eget immunsystem.

I denne modellen induceres en autoimmun respons mot myelinsheath-antigener, ofte ved injektion av emulsioner som inneholder disse antigener i forening med stoffer som fremmer immunrespons (adjuvans). Dette resulterer i en inflammatorisk reaksjon i centralnervøssystemet og demyelinisering, som igjen fører til neurologiske symptomer som svært, svingende gang, muskelsvakhet, koordinationsforstyrrelser og sensoriske forstyrrelser.

EAE er en viktig forskningsmodell for å forstå patofysiologien til autoimmune demyeliniserende sykdommer og for å teste mulige behandlinger. Selv om modellen ikke helt kan efterligne alle aspekter ved MS eller andre demyeliniserende sykdommer, er den allikevel en viktig del av forskningen på området.

Stat4 är ett transkriptionellt faktorprotein som spelar en viktig roll i regleringen av immunresponsen. Det aktiveras av cytokiner som IL-12 och aktiverat Stat4 dimeriserar och transloceras till cellkärnan där det binder till specifika DNA-sekvenser och på så sätt reglerar transkriptionen av målgener. Stat4 är involverat i differensieringen av T-hjälparceller och regleringen av produktionen av proinflammatoriska cytokiner.

Leukocytental är ett medicinskt begrepp som används för att beskriva det totala antalet vita blodkroppar (leukocyter) i ett kubikmillimeter blod. Normalvärdet för en vuxen person ligger vanligtvis mellan 4 500 och 11 000 leukocyter per kubikmillimeter. Vid sjukdom eller infektion kan detta värde stiga, vilket kan vara ett tecken på inflammation eller infektion i kroppen. Ett ökat antal vita blodkroppar kallas leukocytos, medan ett minskat antal kallas leukopeni.

Medicinskt sett är peptider korta aminosyrakedjor som består av två eller flera aminosyror som är kedjebundna med peptidbindningar. Peptider bildas när en aminosyraförening reagerar med en annan aminosyraförening och bildar en dipeptid, vilket kan fortsätta genom att ytterligare aminosyror adderas till kedjan. När antalet aminosyror i peptiden överstiger cirka 50-100 är den inte längre klassificerad som en peptid, utan istället som ett protein. Peptider har många olika funktioner i kroppen och kan agera som hormoner, neurotransmittorer eller en del av strukturella proteiner.

Tumörnekrosfaktorreceptorer (TNFR) är en typ av receptorproteiner som finns på cellytoplasmamembranet hos flera olika celltyper. De aktiveras av deras respektive ligander, till exempel tumörnekrosfaktor-alfa (TNF-α), och utlöser en signaltransduktion som kan leda till celldöd, inflammation eller immunresponser.

Typ II TNFR är en undergrupp av dessa receptorer som har en specifik struktur och funktion. De kännetecknas av att de har en transmembranregion och en inre dödsekvens, vilket gör att de kan inducera apoptos (programmerad celldöd) när de aktiveras. Exempel på Typ II TNFR är TNFR1 (CD120a) och TNFR2 (CD120b), som båda binder till liganden TNF-α.

TNFR2 är speciellt intressant eftersom den tenderar att vara preferentiellt uttryckt på aktiverade immunceller, såsom T-celler och B-celler, samt på vissa typer av cancerceller. När TNFR2 aktiveras kan det leda till ökad proliferation och överlevnad av dessa celler, vilket kan ha betydelse för patofysiologiska processer som inflammation och cancer.

I medicinen refererer kinetik specifikt till läkemedelskinetik, som är studiet av de matematiska modellerna som beskriver hur ett läkemedel distribueras, metaboliseras och utsöndras i en levande organism. Det finns fyra huvudsakliga faser av läkemedelskinetik:

1. Absorption (absorption): Hur snabbt och effektivt absorberas läkemedlet från gastrointestinal tract till blodomloppet.
2. Distribution (distribution): Hur snabbt och i vilken utsträckning fördelar sig läkemedlet i olika kroppsvävnader och vätskor.
3. Metabolism (metabolism): Hur snabbt och hur påverkar läkemedlets kemiska struktur i kroppen, ofta genom enzymer i levern.
4. Elimination (elimination): Hur snabbt och effektivt utsöndras läkemedlet från kroppen, vanligtvis via urin eller avföring.

Läkemedelskinetiken kan påverkas av många faktorer, inklusive patientens ålder, kön, genetiska variationer, lever- och njurfunktion samt andra läkemedel som patienten tar.

"Autokrin kommunikation" refererer til en type av cellkommunikasjon der signalmolekyler binder til reseptorer på samme selvcellen de er produsert av. Dette skiller seg fra parakrin komikkasion, der involverer signalering mellom naboceller, og endokrin kommunikasjon, der involverer langdistance signaling via kjemiske mellemstoffer som transporteres gjennom blodet.

Autokratisk kommunikasjon kan regulere en rekke cellulære funksjoner, inkludert celldeling, celldifferentiering, apoptose (programmert celledød) og cellevevsmodulering. Denne typen av kommunikasjon er viktig for å holde balanse i biologiske systemer og for å sørge for at cellene oppfører seg på en koordinert måte. I feilfunger kan autokratisk kommunikasjon føre til uregulering av cellulære prosesser, som kan være involvert i ulike sykdommegrupper, inkludert kraftig vekst i tumorer og autoimune lidelser.

Matrix metalloproteinase 9 (MMP-9) är ett enzym som tillhör en grupp av enzymer som kallas matrix metalloproteinaser (MMPs). Dessa enzymer är involverade i nedbrytningen och omstruktureringen av extracellulär matrix, det vill säga det stödjeväv som finns mellan celler. MMP-9 är specifikt inblandat i nedbrytningen av typ IV collagen, ett protein som utgör en viktig del av basalmembranet, en tunn yttre skikt av extracellulär matrix som fungerar som en barriär och stödjeväv runt blodkärl och andra strukturer. MMP-9 produceras främst av celler i det immunsystemet, såsom neutrofila granulocyter (en typ av vit blodcell), men kan också produceras av andra celltyper som till exempel cancerceller. Enzymets aktivitet är nödvändig för normal fetal utveckling och vuxen homeostas, men ökad aktivitet av MMP-9 har associerats med flera sjukdomstillstånd, till exempel cancer, autoimmuna sjukdomar och neurologiska sjukdomar.

CD86 är ett proteinsurfatsmolekyl (kallat en kostimulatorisk molekyl) som spelar en viktig roll i aktiveringen av den adaptiva immunresponsen. Det uttrycks på ytan av antigenpresenterande celler, såsom dendritceller och makrofager. När CD86 interagerar med sin receptor, CD28, på T-celler, aktiveras T-cellerna och börjar dela sig och producera cytokiner, vilket initierar och underhåller den adaptiva immunresponsen. CD86 kan också interagera med en annan receptor, CTLA-4, som fungerar som en negativ regulator av T-cellaktivering. Denna balans mellan stimulering och inhibition av T-celler är viktig för att undvika överdriven immunrespons och autoimmunitet.

"Bärarproteiner", eller "transportproteiner", är proteiner som binder till och transporterar specifika molekyler, såsom hormoner, vitaminer, lipider och joner, genom cellmembranet eller inom cellen. De hjälper till att reglera cellytans homeostas och kommunikation mellan olika celler. Exempel på bärarproteiner inkluderar hemoglobin, som transporterar syre i blodet, och LDL-cholesterol, som transporterar kolesterol i blodet.

CD80 är ett membranprotein som uttrycks på aktiverade B-celler, monocyter och dendritceller. Det fungerar som en kostimulerande molekyl i T-cellers aktivering och verkar samverka med CD28-receptorn på T-celler för att stärka signalsvarvet och främja T-cellers proliferation, differentiering och cytokinproduktion. CD80 kan också binda till CTLA-4 (cytotoxisk T-lymfocytassocierad protein 4), som är en negativ regulator av T-cellsresponsen.

CD80-antigen definieras alltså som ett proteinsubstrat som binder till CD80-receptorn och utövar en funktionell effekt på cellen där det uttrycks. Detta kan exempelvis vara en ligand eller ett antikropp som binder till CD80 och modulerar dess signalering eller aktivitet.

Pentoxifylline är ett kärlvidgande (vasodilaterande) läkemedel som används för att behandla perifera artärsjukdom (små blodkärls sjukdom i extremiteterna). Det fungerar genom att öka blodets flytbarhet och minskar blodets stickfasthet, vilket kan förbättra genomsättningen av syre till musklerna.

Pentoxifylline är också ibland använt off-label för att behandla intermittent klumpfot (på och avsvällning i benen) orsakad av kronisk venös insufficiens, samt för att förbättra gångförmågan hos patienter med skleroserande demyelinisering.

Det bör noteras att Pentoxifylline kan ha vissa biverkningar, såsom illamående, kräkningar, magsmärtor, huvudvärk och yrsel. I sällsynta fall kan det orsaka allvarliga biverkningar som lungblödning eller leverfunktionsstörningar. Det är viktigt att använda läkemedlet enligt receptet och under läkares övervakning för att minimera risken för biverkningar.

Trombopoietin (TPO) är ett glykoprotein som produceras i levern och styr produktionen av trombocyter (blodplättar) inuti benmärgen. Det sker genom att stimulera multiporten stammcellers differentiering till megakaryocyter, vilka sedan delar sig och bildar trombocyter. TPO binder till sin receptor, c-Mpl, på megakaryocytens yta och utlöser en signaltransduktionsväg som leder till ökad trombocytproduktion. TPO har också visat sig ha en roll i överlevnaden och funktionen hos redan existerande trombocyter.

Nitriter är en typ av kemisk förening som innehåller en nitrogrupp (NO2) bundet till en väteatom. I medicinsk kontext refererar "nitriter" ofta till kemiska föreningar som används som läkemedel, särskilt som lättlösliga salter av nitritsyra. De används primärt som vasodilatatorer, det vill säga de orsakar utvidgning av blodkärlen, vilket kan vara användbart för att behandla akuta situationer såsom kärlkramp och lungemboli.

Dessutom bör nämnas att nitriter också förekommer naturligt i vissa livsmedel, som till exempel grönsaker, och kan även bildas som en biprodukt under nedbrytningen av proteiner i kroppen. Emellertid är det viktigt att vara medveten om att höga nivåer av nitriter kan vara skadliga, eftersom de kan reagera med sekundära aminerna i mag-tarmkanalen och bilda cancerogena ämnen som kallas nitrosaminer.

CD11b, också känd som integrin alpha M, är ett protein som uttrycks på ytan av vissa vita blodceller, särskilt neutrofila granulocyter och monocyter. Det är en del av en grupp proteiner som kallas leukocytfunktionanta antigen 1 (LFA-1) heterodimerer. CD11b fungerar som en adhesionsmolekyl och hjälper till att koordinera cell-cell-interaktioner och cell-matrix-interaktioner under immunförsvaret. Det är involverat i processer som kemotaxis, fagocytos och aktivering av immunceller. CD11b kan också fungera som en receptor för komplementproteinet C3bi och bakteriella ytproteiner, vilket hjälper till att identifiera och eliminera patogener.

Atopisk hudinflammation, även känd som atopisk dermatitis eller eczema, är en kronisk inflammatorisk hudsjukdom som ofta förekommer hos personer med en förhöjd sannolikhet för allergier. Sjukdomen är vanligast hos barn men kan även drabba vuxna.

Atopisk hudinflammation kännetecknas av torr, rodnad och klådig hud som ofta visar sig i utslag som varierar från milda till allvarliga. Utslagen kan vara vattniga, skorpa eller krusiga och kan förekomma över hela kroppen, men vanligtvis på ansikte, hals, bakom knäna och insidan av armbågar.

Sjukdomen är ofta relaterad till andra atopiska sjukdomar som astma och rinit (allergisk rhinit), och kan vara förknippad med en överaktiv immunrespons till miljö- eller livsmedelsallergener. Den kan också orsakas av en brist på hudfettsbarriär, vilket gör att huden blir mer känslig för irritanter och allergier.

Atopisk hudinflammation kan vara svår att behandla och kräver ofta en kombination av god skötsel av huden, undvikande av irriterande substanser, mediciner som lindrar klådan och dämpar inflammationen samt eventuellt immunoterapi.

C-reaktivt protein (CRP) är ett protein som produceras i levern som svar på inflammation i kroppen. Nivåerna av CRP i blodet kan mätas och användas som en markör för inflammation. Normalt sett ligger CRP-värden under 10 mg/L, men vid akut inflammation eller infektion kan värdena stiga kraftigt. I allvarliga fall av infektion eller inflammation kan CRP-värden öka till över 100–200 mg/L.

Det är viktigt att notera att CRP inte är specifikt för någon särskild sjukdom, utan istället är en allmän markör för inflammation. Därför bör resultatet av en CRP-test tolkas tillsammans med andra kliniska data och symtom när man undersöker en patient.

Forkhead-transkriptionsfaktorer (FOX) är en familj av transkriptionsfaktorer som innehåller ett välbevarat DNA-bindningsdomäne, känt som Forkhead box-domänen. Dessa proteiner deltar i regleringen av en mängd cellulära processer, inklusive cellytocykl, differentiering, apoptos och metabolism. Varje FOX-protein har specifika funktioner beroende på vilken typ av cell de uttrycks i och under vilka förhållanden. De kan agera som aktivatorer eller repressorer av transkription beroende på vilka andra proteiner de interagerar med. Genom att kontrollera genuttrycket på olika gener, hjälper FOX-proteinerna att styra cellens öde och funktion under dess livscykel.

En aminosyrasekvens är en rad av sammanfogade aminosyror som bildar ett protein. Varje protein har sin unika aminosyrasekvens, som bestäms av genetisk information i DNA-molekylen. Den genetiska koden specificerar exakt vilka aminosyror som ska ingå i sekvensen och i vilken ordning de ska vara placerade.

Aminosyrorna i en sekvens är sammanbundna med peptidbindningar, vilket bildar en polymer som kallas ett peptid. När antalet aminosyror i en peptid överstiger cirka 50-100 talar man istället om ett protein.

Aminosyrasekvensen innehåller information om proteinet och dess funktion, eftersom den bestämmer proteins tertiärstruktur (hur aminosyrorna är hopfogade i rymden) och kvartärstruktur (hur olika peptidkedjor är sammansatta till ett komplext protein). Dessa strukturer påverkar proteinet funktion, eftersom de avgör hur proteinet interagerar med andra molekyler i cellen.

'Antigenpresentation' är ett centralt koncept inom immunologin och refererar till processen där antigener, som är främmande molekyler som kan identifieras som hot av det immuna systemet, presenteras för T-celler, en typ av vita blodkroppar.

Denna process sker i två steg: primärt och sekundärt antigenpresentation. I det primära steget bryts antigener ner till små peptidfragment inuti celler som kallas antigenpresenterande celler (APC), såsom dendritceller, makrofager och B-celler. Dessa peptider binds sedan till major histokompatibilitetskomplexet (MHC) molekyler på cellytan.

I det sekundära steget interagerar aktiverade T-celler med MHC-peptidkomplexet på APC:n, vilket leder till aktivering av T-cellen och en immunrespons mot den främmande substansen. Detta är en viktig mekanism för att identifiera och eliminera infektioner orsakade av virus, bakterier och andra patogener.

Peroxidaser är ett enzym som katalyserar reaktioner där väteperoxid (H2O2) bryts ner. Detta sker genom överföringen av elektroner från ett reducerande ämne till väteperoxid, vilket resulterar i vatten och ett oxiderat ämne. Peroxidaser finns naturligt i många levande organismer, inklusive människor, och har en rad funktioner, såsom att hjälpa till att bekämpa infektioner och förstöra skadliga toxiner. I medicinsk kontext kan peroxidaser användas som markörer för olika sjukdomar och tillstånd, samt i vissa terapeutiska strategier.

Proteinbindning (ibland även kallat proteininteraktion) refererar till den process där ett protein binder sig till ett annat molekylärt ämne, exempelvis en liten organisk molekyl, ett metalljon, ett DNA- eller RNA-molekyl, eller till ett annat protein. Proteinbindningar är mycket viktiga inom cellbiologi och medicinen, eftersom de ligger till grund för många olika biokemiska processer i kroppen.

Exempel på olika typer av proteinbindningar inkluderar:

* Enzym-substratbindningar, där ett enzym binder till sitt substrat för att katalysera en kemisk reaktion.
* Receptor-ligandbindningar, där en receptor binder till en ligand (exempelvis ett hormon eller en neurotransmittor) för att aktiveras och utlösa en cellsignal.
* Protein-DNA/RNA-bindningar, där proteiner binder till DNA eller RNA-molekyler för att reglera genuttrycket eller för att delta i DNA-replikation eller -reparation.
* Protein-proteinbindningar, där två eller fler proteiner interagerar med varandra för att bilda komplexa eller för att reglera varandras aktivitet.

Proteinbindningar kan styras av en mängd olika faktorer, inklusive den tresdimensionella strukturen hos de involverade molekylerna, deras elektriska laddningar och hydrofila/hydrofoba egenskaper. Många proteinbindningar kan också moduleras av läkemedel eller andra exogena ämnen, vilket gör att de är viktiga mål för farmakologisk intervention.

I-kappa B (IkB) kinase er ein omfattende betegnelse for en familie av kinaser (en typ av enzym) som spiller en viktig rolle i reguleringen av immunsystemet. IkB-kinasene aktiverer en prosess kalt signaltransdusering, der deimennesagefaktorene (NF-kB) frigjores fra IkB-proteinet sine og overføres til cellekjernen for å påvirke uttrykkingsnivået av bestemte gener. Dette resulterer i en reaksjon som inkluderer inflammasjon, immunforsvar og cellesignalering. IkB-kinasene kan bli aktivert av ulike stimuli, for eksempel bakterielle og virale infeksjoner, stresstilstande og toksiner. Aktiviteten til IkB-kinasene må holdes under kontroll for å unngå uønsket aktivering av NF-kB og eventuelle skadelige virkninger på cellehelse og -funksjon.

Neutrofil aktivering är ett sätt som neutrofiler, en typ av vita blodceller, responderar på infektion eller skada. När neutrofilerna aktiveras kommer de att frisätta speciella proteiner och utsöndra free radicaler för att bekämpa patogener som bakterier och svampar.

Processen med neutrofil aktivering innebär att neutrofilerna fagocyterar (fångar in) patogena celler, vilket orsakar en kedjareaktion av händelser där neutrofilerna producerar reaktiva syre- och kväveföreningar som skadar och dödar de främmande cellerna.

Det är viktigt att notera att överaktivering av neutrofiler kan leda till skada på kroppens egna celler och vävnader, vilket kan orsaka sjukdomar som sepsis och akut lunginflammation.

Glukokortikoider är en grupp steroidhormoner som produceras naturligt i kroppen, framförallt i binjuremärgen. De har en rad betydelsefulla funktioner inom kroppen, men de är mest kända för sin roll i immunsystemets reglering och inflammationsrespons.

Glukokortikoider påverkar genuttrycket i celler genom att binda till glukokortikoidreceptorer, vilket leder till aktivering av olika signalvägar som kan ha både anti-inflammatoriska och immunosuppressiva effekter. Dessa hormoner kan också påverka metabolismen av kolhydrater, protein och lipider.

Exempel på naturligt förekommande glukokortikoider inkluderar kortisol och kortisone, som båda produceras i binjuremärgen under kontroll av hypofysens adrenocorticotropa hormon (ACTH). Glukokortikoider används också terapeutiskt för att behandla en rad sjukdomar, såsom autoimmuna sjukdomar, inflammatoriska tillstånd och allergier. De syntetiska glukokortikoiderna som används i medicinen inkluderar exempelvis dexametason, prednisolon och hydrokortison.

Protein-tyrosinkinaser (PTK) er ein type av kinase, som kan overføre en fosfatgruppe fra ATP til tyrosylresid i ein protein. Dette resulterer i at proteinet endrer sin funksjon eller konfigurasjon. PTKs spiller en viktig rolle i intrasellular signalveger, og feilregulering av PTK-aktivitet kan føre til ulike sykdomar, inkludert kreft.

I medisinsk sammenheng kan PTK-inhibitorer være verksomme i behandlinga av kreft, fordi de kan redusere aktiviteten hos onkogena PTK-enheimer som driver kreftvoksten.

'Respiratorisk överkänslighet' (även känd som respiratorisk allergisk reaktion eller luftvägsreaktion) är en medicinsk term som refererar till en ökad respons i luftvägarna till ett ämne som normalt inte orsakar problem. Detta skiljer sig från astma, som är en kronisk inflammatorisk sjukdom i de lägre luftvägarna.

Respiratorisk överkänslighet kan vara orsakad av exponering för olika ämnen såsom pollen, sporer, damm, djurdander eller kemiska substanser. När en person med respiratorisk överkänslighet exponeras för ett av dessa ämnen kan det leda till symtom som hosta, nässelfeber, snuva, bröstsmärta och andnöd.

Det är viktigt att skilja mellan respiratorisk överkänslighet och astma eftersom de behandlas på olika sätt. En person med respiratorisk överkänslighet kan få lindring av symtomen genom att undvika exponering för det allergen som orsakar problemen, medan en person med astma kan behöva läkemedel för att öppna luftvägarna och reducera inflammationen.

Tumörnekrosfaktorer (TNF) är en typ av cytokiner, signalproteiner som frisätts av kroppens celler och har en rad olika funktioner i immunförsvaret och inflammation. TNF-alfa är den mest studerade tumörnekrosfaktorn och produceras huvudsakligen av aktiverade macrofager.

TNF-alfa binder till sina receptorer på cellmembranet, vilket leder till en kaskad av intracellulära händelser som kan leda till apoptos (programmerad celldöd), inflammation och immunrespons. TNF-alfa har också visat sig ha en viktig roll i patogenesen av flera sjukdomar, inklusive cancer, autoimmuna sjukdomar och infektionssjukdomar.

Tumörnekrosfaktorer kan mätas i blodet som ett sätt att diagnostisera eller övervaka vissa sjukdomstillstånd. Vissa läkemedel riktade mot TNF-alfa används också för behandling av sjukdomar som reumatoid artrit, psoriasis och Crohns sjukdom.

Beta-defensiner är en typ av defensiner, som är små peptider med antimikrobiella egenskaper. De produceras naturligt i kroppen och hjälper till att skydda oss mot infektioner orsakade av bakterier, svampar och virus.

Beta-defensiner är rikligt förekommande i huden, slemhinnor och andra barriärer som utsätts för mikroorganismer. De fungerar genom att penetrera cellmembranet hos mikroorganismer och störa deras cellyta, vilket leder till död av patogenen.

Utöver sitt antimikrobiella ämne har beta-defensiner också visat sig ha immunmodulerande egenskaper, vilket innebär att de kan påverka hur vår immunförsvarssystem reagerar på infektioner. Dessa egenskaper gör beta-defensiner till en intressant möjlighet för utveckling av nya terapeutiska strategier mot infektionssjukdomar.

IgG-receptorer, även kända som Fcγ-receptorer, är proteiner som finns på ytan av vissa celler i immunsystemet, till exempel neutrofila granulocyter, monocyter och makrofager. Dessa receptorer binder specifikt till Fc-delen av IgG-antikroppar, vilket möjliggör diverse effektorfunktioner såsom fagocytos, antibody-dependent cellular cytotoxicity (ADCC) och komplementaktivering. Genom att känna igen och binda till IgG-antikroppar som har bunden till antigener på patogener eller infekterade celler, hjälper IgG-receptorer till att koordinera och förstärka immunförsvaret mot infektioner och främmande ämnen.

I'm sorry for the confusion, but "cellantal" is not a recognized medical term in English or any other language I am familiar with. It is possible that there may be a spelling mistake or typo in the term you are looking for. If you have more context or information about what you are looking to define, I would be happy to try and help you further.

En hjärtmuskelinflammation, även kallad myokardit, är en inflammatorisk sjukdom som drabbar hjärtmuskulaturen (myokardiet). Den kan orsakas av infektioner, autoimmuna reaktioner eller toxiska ämnen. Symptomen kan variera från milda till allvarliga och kan inkludera bröstsmärta, andfåddhet, trötthet och hjärt rytmstörningar. Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av symtom, blodprover, elektrokardiogram (ECG) och ibland med hjälp av en biopsi av hjärtmuskeln. Behandlingen beror på orsaken till myokardit och kan innebära mediciner, hälsolivsändringar eller i vissa fall operationellt ingrepp.

'Tandkött' är ett annat ord för tandfleisch, som är det mjuka vävnadsgemeten som omger tändernas rotsystem. Tandköttet hjälper till att skydda tänderna från skada och infektioner genom att bilda en barriär mot bakterier och andra främmande partiklar i munhålan. Det är viktigt att ha ett hälsosamt tandkött för att undvika problem som parodontit (tandlossning) och andra parodontala sjukdomar.

Hudinflammation, eller dermatitis, är en benämning på en grupp hudsjukdomar som kännetecknas av rodnad, ömhet, svullnad och irritation. Det kan vara orsakat av olika faktorer såsom allergier, irritanter, infektioner eller autoimmuna störningar.

Exempel på olika typer av hudinflammation inkluderar kontaktdermatit, atopisk dermatit (eksem), seborrisk dermatit och neurodermatit. Behandlingen beror på vilken typ av hudinflammation som föreligger, men kan innefatta användning av topiska kortikosteroider, antihistamin, fuktighetskräm och undvikande av irritanter eller allergen.

... är en grupp proteiner och peptider vars funktion är att bära kemiska signaler. De fäster sig till specifika ... Vissa cytokiner bidrar till immunsystemet, och en del andra stimulerar bildandet av röda och vita blodkroppar. Östrogen minskar ... antalet cytokiner, och skyddar därmed nervcellerna. Den antiinflammatoriska verkan har lett till att man antar att det kan ...
... är en typ av cytokiner, vilka har till uppgift att vid en infektion locka till sig och aktivera leukocyter. Detta gör ... "cytokiner - Uppslagsverk - NE". http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/cytokiner. Läst 6 maj 2016. ^ [a b] " ...
Cytokiner, Tumörer). ...
... ens funktion styrs av cytokiner. ^ [a b] Alberts, Bruce (2015). Molecular Biology of the Cell (Sixth edition). sid ...
T-cellen börjar producera cytokiner. Dessutom aktiverar T-hjälparcellen B-celler och makrofager. T-hjälparcellen går även in i ...
Cytokiner förekommer också i själva urinblåsan. Ulcerös form av interstitiell cystit kan leda till så kallad skrumpblåsa, ... Personer med sjukdomen har ett ökat antal proinflammatoriska cytokiner, nervtillväxtfaktor, och förhöjt CRP (snabbsänka) i ...
Blod, Läkemedel, Dopning, Njurar, Hormoner, Cytokiner). ...
Vid infektioner och inflammatoriska sjukdomar skapar immunförsvaret cytokiner. Feber orsakas vanligen av olika typer av ... prostaglandinsyntes induceras i dessa celler och förmodligen sker detta i samverkan med andra perifert frisatta cytokiner. Vid ...
Till skillnad från IFN-γ är dessa (IFN-α, IFN-β, IFN-ε, IFN-κ & IFN-ω) mindre specifika cytokiner och utsöndras som svar på ... Interferon tillhör den typ av signalmolekyler som kallas cytokiner. Det finns flera typer av interferon, med olika funktioner. ...
Även somatostatin, glukokortikoider och cytokiner hämmar utsöndringen av TSH. Blodvärdet av TSH beror, förutom på ...
Celldelning Cellcykeln Mitos Cytokiner Denna biologirelaterade artikel saknar väsentlig information. Du kan hjälpa till genom ...
Många hormoner och andra signalmolekyler såsom inflammatoriska cytokiner är proteiner. Andra exempel är de proteiner som ...
De porbildande effekterna i celler orsakar frisättning av proinflammatoriska cytokiner. Det aktiverar också G-proteinkopplad ...
I så fall reagerar granulocyter, varigenom proteaser och cytokiner frigörs. Gikt definieras alltså som kristaller av urinsyra i ...
Dessa fortsätter sedan att differentieras i ett samspel med linjespecifika cytokiner. Hematopoetisk stamcell Lymfoid ...
Det är antiinflammatoriskt genom att minska antalet cytokiner, och skyddar nervcellerna. Den antiinflammatoriska verkan har ...
... er är en form av cellmembransreceptorer som binder ligander kallade cytokiner. De är en form av tyrosinkinaser, ...
Vissa cytokiner (interleukiner och interferoner) kan användas för att aktivera cancerdödande T-celler. Adjuvant immunterapi ... Metoden kallas CAR-T. Cytokiner Signalmolekyler som bland annat har till uppgift att upprätthålla balans mellan cellväxt och ...
Cytokiner är substanser som kan starta allergiska reaktioner, eller förvärra reaktioner, och frisätts i samband med histamin ... Anafylaxi uppstår till följd av frisättning av substanser, framförallt histamin, men även inflammatoriska cytokiner, en typ av ... Den beror på frisättningen av inflammatoriska mediatorer och cytokiner från mastceller och basofiler. Frisläppningen av dem ... histamin och cytokiner), vilka startar den allergiska reaktionen. Anafylaxi som uppstår på grund av träning är ofta länkade ...
Exempel på tillväxtfaktorer är till exempel somatomediner, PDGF, NGF, VEGF och vissa cytokiner. Flera tillvätfaktorer som VEGF ...
Neutrofilerna frisätter även cytokiner, vilket ger upphov till en allmän aktivering av immunsystemet. Detta leder till feber, ...
Apremilast är en fosfodiesteras 4-hämmare som dämpar immunsvaret och frisättningen av cytokiner och på det sättet minskar ... De är kroppsegna proteiner som hämmar frisättningen av olika cytokiner och därmed inflammation. De olika substanserna kan delas ... Dimetylfumarat har i studier visat sig hämma immunsvaret och omsättningen av cytokiner, men verkningsmekanismen är inte helt ... Ciklosporin är en kalcineurinhämmare som påverkar frisättningen av cytokiner (proteiner som bär information mellan celler) i ...
Vid den akuta fasen reagerar kroppen genom att producera heat shock proteins och cytokiner. Värmeslag uppstår när kroppen inte ...
När makrofagerna stöter på främmande antigen i vävnaderna aktiveras de och börjar utsöndra ämnen kallade cytokiner. Framförallt ...
RA börjar med en inflammatorisk process, som bland annat inblandar vita blodkroppar, cytokiner, interleukiner och ...
För att allt detta ska fungera fordras närvaro av vissa cytokiner som kommer från T-hjälparceller. (Artiklar som behöver källor ...
... så kallade cytokiner) såsom interleukiner, interferoner och tumörnekrosfaktorer. Dessa proteiner orsakar den feber, de ...
Denna produktion induceras av cytokiner, som stimulerar celler som fibroblaster och osteoblaster och kan orsaka indirekt ...
T-hjälparcellen utsöndrar då cytokiner som aktiverar fagocyter och eosinofiler, som i sin tur frisätter ...
Kemotaktiska ämnen utgörs av små kemiska molekyler, nedbrytningsprodukter av bakterien eller speciella cytokiner som brukar ... plasmaproteiner som CRP och komplement Neutrofiler Dendritceller Granulocyter Eosinofiler Mastceller NK-celler Olika cytokiner ...
Cytokiner är en grupp proteiner och peptider vars funktion är att bära kemiska signaler. De fäster sig till specifika ... Vissa cytokiner bidrar till immunsystemet, och en del andra stimulerar bildandet av röda och vita blodkroppar. Östrogen minskar ... antalet cytokiner, och skyddar därmed nervcellerna. Den antiinflammatoriska verkan har lett till att man antar att det kan ...
Interferon tillhör den typ av signalmolekyler som kallas cytokiner. Olika typer av interferoner[redigera , redigera wikitext]. ... Till skillnad från IFN-γ är dessa (IFN-α, IFN-β, IFN-ε, IFN-κ & IFN-ω) mindre specifika cytokiner och utsöndras som svar på ...
AnteAGE Pro System består av två hudvårdsprodukter som tillsammans ska förbättra hudens hälsa och utseende med fokus på att reducera fina linjer. Utvalda testpiloter får köpa produkterna till reducerat testpilotspris mot att dela sina upplevelser i sociala medier och recensera hos tillverkaren.
Cirkulerande cytokiner och chemokiner har föreslagits kunna bidra till den samsjuklighet man ser vid psoriasis, såsom hjärt- ... Vi studerar cirkulerande cytokiner, chemokiner och andra immunämnen i serum och hud från psoriasispatienter och relaterar detta ... Analys av cytokiner och chemokiner utförs med arraybaserade metoder (Luminex). Genotypning sker med alleldiskriminering med ... Psoriasis är en immunologiskt medierad sjukdom där psoriasisplacken frigör stora mängder cytokiner och chemokiner som bidrar ...
Att både preadipocyter och adipocyter svarar på skilda cytokiner är känt sedan många år [8]. Det är alltså tänkbart att dessa ...
Forskarna har funnit två cytokiner som när de ökar i blodet talar för en allvarligare utveckling av covid-19. Man rekommenderar ...
De har också färre inflammatoriska markörer, så kallade cytokiner, i blodet tre veckor in i fastan. I djurstudier har man även ...
En möjlig mekanism är att inflammatoriska cytokiner vid eksemutbrott penetrerar blod-hjärnbarriären och påverkar hjärnans ...
Cytokiner är molekyler som utsöndras av immunceller och leder till hudinflammation. Sheasmör för ansikte och kropp kan lugna ...
1,25 (OH) 2D fungerar som en immunsystemsmodulator, förhindrar överdrivet uttryck av inflammatoriska cytokiner och ökar ... 1,25 (OH) 2D fungerar som en immunsystemsmodulator, förhindrar överdrivet uttryck av inflammatoriska cytokiner och ökar ...
Interferoner är en sorts cytokiner, små signalmolekyler som får celler att mobilisera immunförsvaret. Personer med Downs ...
... medan en annan teori pekar på att motion förändrar plasmakombinationen i signalämnena som kallas cytokiner. Denna förändring ...
Forskningen kring cytokiner, interleukiner och prostaglandiner och hur de olika komponenterna i immunsystemet ska stimuleras ... Forskningen kring cytokiner, interleukiner och prostaglandiner och hur de olika komponenterna i immunsystemet ska stimuleras ...
Hudföryngring med kosmetiska produkter som innehåller tillväxtfaktorer, cytokiner och matrikiner: en genomgång av litteraturen ...
P - Interleukin 8, IL-8(Cytokiner) Synonymer: Cytokiner, IL8, IL 8 S - Hepcidin Synonymer: Hepcidin-25 ...
Forskning visar samband mellan cytokiner och psykisk sjukdom och hur cytokiner kan minska aminosysrorna tyrosin och tryptofan i ... Inlägget innehåller samarbetslänkar **** Vad är cytokiner? Ursprungligen användes beteckningen cytokiner om proteiner som ... Posted in Hälsa , Tagged 5-htp, cytokiner, deppresion, hormoner, inflammation, L-tyrosin, övervikt, psykisk ohälsa, rökning, ...
Vid aferesbehandling renas blodet på dessa vita blodkroppar och på cytokiner, antikroppar m.m. som skapar sjukdomstillståndet. ...
Det finns biologiska läkemedel som riktar sig direkt mot B-celler och T-celler såväl som mot andra andra cytokiner än TNF-alfa ...
... det framkommit att beta-glukanet kan trigga igång inflammationsprocess i vävnader genom att det i kroppen frisätts cytokiner. ...
27 nov 2020 Samtidigt aktiveras också mikroglia och cytokiner i hjärnan [15]. Många herpesvirus med neurotropa och ...
Fosfatidylinositol minskar proinflammatoriska cytokiner.. Relaterad produkt:. Eden Foods, Organic Tart Cherry Juice Concentrate ...
Studierna ser du nedan). D-vitamin minskar pro-inflammatoriska cytokiner och pro-inflammatoriska cytokiner ökar inflammation. D ... hämmar dessa cytokiner. Är du sjuk i coronavirus och du har inflammation i dina lungor så skadar det inte med extra support av ...
... inklusive cytokiner och endotoxiner. ...
Slutligen har vi också arbetat med att sätt upp metoder för att kunna studera immunsystemets "signalsubstanser" (cytokiner), ...
Tillståndet är beroende av en mängd tumörassocierade cytokiner såsom tumour necrosis factor-alpha (TNF-alfa), interleukin 1 och ... hormoner, antikroppar, prostaglandiner och cytokiner). Paramaligna syndrom förekommer hos ca 10 % av patienter med lungcancer. ... interleukiner och andra cytokiner som kan inducera en inflammatorisk reaktion. "Tumörfeber" fluktuerar ofta över dygnet med ...
Cytokiner är proteiner som cellerna använder för kommunikation. Studien visade att behandling med melatonin och IL-25 gav ökad ...
Det är mastcellerna i kroppen som producerar cytokiner. Och den höga grad av hyperinflammationen man kan drabbas av vid covid- ...
  • CAR-T-terapi kan i sämsta fall orsaka en okontrollerad frisättning av inflammatoriska substanser, cytokiner, och ge en livshotande systemisk inflammation. (lakemedelsvarlden.se)
  • Inflammatoriska cytokiner som interleukin-6 (IL-6) och tumörnekrosfaktor-alfa (TNF-α) har visat sig vara förhöjda hos personer med sömnapné[13]. (wellgo.se)
  • Alla celler i huden sänder ut olika zinktransportörer (ZIP), som har olika roller vid uppbyggnaden av nya celler, produktionen av inflammatoriska cytokiner osv. (healthandscience.eu)
  • Kryoterapi hjälper även till med frisättning av cytokiner och andra inflammatoriska ämnen som även det eliminerar fettceller och därigenom minskar tjockleken på fettlagret. (sollentunahudvard.se)
  • Vid en allergisk attack kan nämligen mastceller utsöndra en rad inflammatoriska ämnen som histamin, prostaglandiner och olika enzymer och även så kallade cytokiner, en typ av inflammatoriska hormoner. (psoriasisforeningen.se)
  • Frisatta cytokiner (TNF, IL-1β, IL-6, IL-10, IL-17 och lymfotoxin-β ) leder till fortsatt aktivering av den inflammatoriska processen lokalt och systemiskt (akutfas-reaktionen). (medicinbasen.se)
  • Kemotaktiska ämnen utgörs av små kemiska molekyler, nedbrytningsprodukter av bakterien eller speciella cytokiner som brukar kallas kemokiner. (wikipedia.org)
  • När det finns en infektion eller inflammation i kroppen frigörs molekyler som kallas cytokiner i blodomloppet. (liu.se)
  • Interleukinerna ingår i en grupp ämnen som kallas cytokiner, som är små proteiner i immunförsvaret. (rikstermbanken.se)
  • Neutrofiler producerar kemikalier som kallas cytokiner när de bekämpar patogener. (lymphoma.org.au)
  • Vissa cytokiner bidrar till immunsystemet, och en del andra stimulerar bildandet av röda och vita blodkroppar. (wikipedia.org)
  • Medan du sover producerar immunsystemet skyddande och infektionshämmande ämnen i kroppen, såsom cytokiner. (netlify.app)
  • Denna delen av cytokiner Narkolepsi är en livslång neurologisk sjukdom som beror på en störning av Men vad man glömmer bort är att personer med narkolepsi också sover vi tappat hakan när vi blivit mycket förvånade, eller knäsvaga när något hemskt har hänt. (netlify.app)
  • Denna delen av cytokiner 11 maj 2020 Först blev maken sjuk i covid-19, sedan Ulla Åshede själv. (web.app)
  • Betydande hälsofördelar har också rapporterats för veganer: statistiskt signifikant lägre nivåer av proinflammatoriska molekyler, cytokiner och akutfasproteiner, lägre systoliskt och diastoliskt blodtryck, lägre S-totalkolesterol och S-LDL-kolesterol, lägre fasteblodsocker och triglycerider, betydligt mindre viktproblem och lägre incidens av kroniska sjukdomar, speciellt diabetes och komplikationer till diabetes. (befria.nu)
  • Vidare är det involverat i kemoattraktion av immunceller, nerbrytning av patogenmembraner, minskar virusreplikation och reducerar T-hjälparcellernas proinflammatoriska cytokiner: TNF-α och interferon Ɣ samt modulerar interleukiner som Il-6. (ingridochmaria.se)
  • Cytokiner är en grupp proteiner och peptider vars funktion är att bära kemiska signaler. (wikipedia.org)
  • Vid MOGAD och AQP4-positiv NMOSD har cytokinprofilen i likvor och serum en övervikt av Th17-associerade cytokiner och kemokiner (IL-6, IL-17, growth-regulated oncogene-ɑ) till skillnad från MS som har övervikt av Th1-associerade signalmolekyler. (klinimm.se)
  • 6. sep 2017 aktiverte immunceller, som T-lymfocytter, produserer signalsubstanser (cytokiner) som via parakrin signalisering. (netlify.app)
  • Siden slutten av 1990-årene er det utviklet flere nye immunhemmende legemidler som selektivt hemmer aktiverte cytokiner og lymfocytter ved autoimmune sykdommer. (gastroenterologen.no)
  • Det mest fascinerande är att alla mikrobiom i kroppen kommunicerar med varandra via signalsubstanser, mediatorer, bl a cytokiner. (insulindenfelandelanken.com)
  • De hjälpande T-cellerna utsöndrar kemiska budbärare (cytokiner) vilket är de som sätter igång utvecklingen av B-celler till antikroppsproducerande celler. (selenbrist.se)
  • Östrogen minskar antalet cytokiner, och skyddar därmed nervcellerna. (wikipedia.org)