'Delirium' er en medicinsk betegnelse for en pludselig opstået forvirring, der ofte er kortvarig men kan vare i flere uger. Symptomerne på delirium kan variere, men typisk vil patienten opleve en ændret bevidsthedsniveau, forvirring, desorientering og hallucinationer. Delirium kan have mange årsager, herunder infektioner, sygdomme, skader på hjernen, medicinreaktioner eller substansmisbrug. Det er vigtigt at søge øjeblikkelig medicinsk behandling for at afklare årsagen og give den bedst mulige behandling. Delirium kan have alvorlige konsekvenser, herunder en forlænget indlagt tid på hospitalet, forværring af kognitive funktioner og øget risiko for død.

'Delirium tremens' (DTs) är en allvarlig komplikation som kan uppstå vid alkoholenttagande och sedan plötsligt avslutas eller minskas kraftigt. Det är en form av akut förvirringstillstånd, karakteriserad av desorientering, hallucinationer (vanligtvis synhallucinationer), tremor, autonom nervsystemsaktivitet och i vissa fall feber. DTs kan också orsaka sömnstörningar, rastlöshet, aggression och andra psykiatriska symtom.

DTs är en medicinsk nödsituation som kräver omedelbar behandling på sjukhus. Behandlingen kan innefatta läkemedel för att kontrollera symtomen, såsom bensodiazepiner, och andra stödjande behandlingar som korrektion av vätske- och elektrolytbalansen, näringsstöd och övervakning av andningsfunktionen.

DTs är ett allvarligt tillstånd som kan leda till komplikationer såsom lunginflammation, hjärtarytmier, njurskada och i värsta fall dödsfall. Därför är det viktigt att söka omedelbar medicinsk vård om man misstänker att man själv eller någon annan har DTs.

'Förvirringstillstånd' (eng. 'confusional state') är ett samlingsbegrepp inom psykiatrin och neurologin som beskriver en patient som har svårigheter med att tänka klart, uppmärksamhet, minne eller orientering till person, tid och plats. Förvirringstillstånd kan ha många olika orsaker, inklusive infektioner, sjukdomar i centrala nervsystemet, elektrolytbrist, reaktion på läkemedel eller substansmissbruk. Symptomen kan variera från mild till allvarlig och kan förändras över tiden. Det är viktigt att söka medicinsk hjälp om man upplever symtom på ett förvirringstillstånd, eftersom det kan vara ett tecken på en underliggande sjukdom som behöver behandlas.

Intensivvårdsavdelningar, även kallade intensivvårdsenheter (IVE) eller kritiska vårdavdelningar, är specialinrättade enheter inom sjukvården där patienter med allvarliga och livshotande tillstånd ges speciell och intensiv medicinsk vård. Dessa avdelningar ställer höga krav på personalens kompetens och utrustning, då de ofta hanterar patienter med akuta organfailure, livshotande infektioner eller efter behandlingar som kan ha stor risk för komplikationer.

På en intensivvårdsavdelning finns avancerad övervakningsutrustning och specialiserad personal, såsom intensivvårdsläkare och sjuksköterskor med utbildning i intensivvård. Behandlingarna inkluderar ofta mekanisk ventilation, hemodynamisk stöd (till exempel med hjälp av intravenös drogterapi eller vasoaktiva substanser), näringsuppehållande behandlingar och andra specialiserade procedurer.

Intensivvårdsavdelningar är ofta indelade i subspecialiteter för att möta de specifika behoven hos patienter med olika former av allvarliga sjukdomstillstånd, såsom neurologiska intensivvårdsavdelningar, kardiologiska intensivvårdsavdelningar och traumatologiska intensivvårdsavdelningar.

'Rastlöshet' kan definieras som ett medicinskt tillstånd där individen upplever en påtaglig svårighet att kontrollera sin fysiska rörelse eller psykiska aktivitet. Detta kan yttra sig i en känsla av nervositet, oro, oroande oro, oupphörlighet och en oförmåga att vara stilla eller koncentrera sig. Rastlöshet kan vara ett symtom på olika sjukdomar eller tillstånd, såsom ADHD (uppfattningsstörning med hyperaktivitet), sömnlöshet, ångest, depression eller som biverkning av vissa mediciner. I allvarliga fall kan rastlöshet behandlas med medicinska preparat, men det är också viktigt att identifiera och behandla den underliggande orsaken till symtomen.

Haloperidol är ett typiskt antipsykotiskt läkemedel, som tillhör butyrofenonklassen. Det används främst för behandling av schizofreni och andra psykoser, men kan också användas för att behandla allvarliga aggressiva beteenden, agitation och irriterbarhet hos äldre personer med demens. Haloperidol fungerar genom att blockera dopaminreceptorer i hjärnan. Dopamin är en signalsubstans som påverkar rörelse, känslor och tankar. Vid överdosering eller vid långvarig användning kan haloperidol orsaka rörelsesvårigheter, så kallade extrapyramidala bieffekter (EPS).

Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) definieras en livshotande sjukdom som:

"En sjukdom som med sannolikhet kommer att leda till döden inom ett år om den inte behandlas eller om den förblir obehandlad."

Detta inkluderar allvarliga sjukdomstillstånd som cancer, hjärt- och kärlsjukdomar, lungsjukdomar, levercirros och HIV/AIDS. Det är viktigt att notera att en livshotande sjukdom inte nödvändigtvis innebär att personen kommer att dö, utan snarare att prognosen är sannolikhet för dödlig utgång om inte behandling ges.

En omvårdnadsdiagnos (OD) är ett beslut som fattas av en sjuksköterska eller annan vårdpersonal efter att ha utvärderat en patients behov och problem. Det är en systematisk och strukturerad bedömning av en individuals hälsa och välbefinnande, inklusive deras fysiska, psykologiska, sociala och spirituella behov. OD:n används för att utforma en individuell vårdplan som stöder patientens självständighet, autonomi och mål.

En OD specificerar ett specifikt problem eller behov som en patient har, till exempel smärta, rädsla, sänglighet eller andningssvårigheter. Den inkluderar också en analys av orsakerna till problemet och en bedömning av dess potentiala komplikationer och effekter på patientens välbefinnande. Slutligen specificerar OD:n de mål som ska uppnås genom vården, samt de metoder och strategier som ska användas för att nå dessa mål.

Exempel på en omvårdnadsdiagnos kan vara: "Risken för fallsjuka hos äldre patient med kognitiva svårigheter och flera läkemedelsbehandlingar." I detta fall skulle vården inkludera metoder för att minska risken för fall, såsom att säkerställa en trygg miljö, att utvärdera patientens läkemedelsbehandling och att erbjuda övningar för att stödja patientens balans och rörlighet.

'Vårdbehovsbedömning' (svenska) eller 'Healthcare Needs Assessment' (engelska) är ett begrepp inom hälso- och sjukvården som refererar till en systematisk och strukturerad process för att fastställa individens eller grupps behov av medicinska, vårdmässiga, rehabiliterings- och/eller sociala tjänster. Det innebär en granskning och bedömning av en persons tillstånd, funktionsnedsättningar, sjukdomar, skador eller andra hälsoproblem, samt deras konsekvenser för deras vardagliga liv och möjligheter.

Denna bedömning utförs ofta av en multidisciplinär team av vårdpersonal, inklusive läkare, sjuksköterskor, terapeuter och socialarbetare, som samarbetar för att utvärdera individens behov och planera den lämpligaste vården och stödjande tjänsterna. Vårdbehovsbedömningen kan inkludera en rad olika aspekter, såsom fysiska, kognitiva, psykologiska, sociala och ekonomiska faktorer, för att få en helhetsbild av individens behov.

Syftet med en vårdbehovsbedömning är att säkerställa att varje individ får den rätta typen av vård och stöd som behövs för att uppnå de bästa möjliga hälsoutkomsterna, förbättra deras livskvalitet och underlätta deras deltagande i samhället. Den kan också användas för att planera och allokera resurser inom hälso- och sjukvården, såsom personal, utrustning och faciliteter, för att möta de behov som finns i populationen.

Postoperativa komplikationer refererer til uventede eller abnorme begivenheder, der opstår som følge af en kirurgisk indgreb. Disse kan optræde under, umiddelbart efter eller op til flere uger efter operationen. Postoperative komplikationer kan have forskellige årsager, herunder patientens alment tilstand, foreliggende sygdomme, operationskomplikationer og lægebehandling.

Typiske postoperative komplikationer omfatter:

1. Infektioner: Disse kan opstå i såvel operationssår som andre dele af kroppen. Symptomer inkluderer rødme, smerte, varme og udflåd ved operationssår samt feber og almelt ubehag.
2. Blødninger: Disse kan være svære at opdage, men symptomer som blålige eller sorte øjne, smerte, hævede områder ved operationssår eller en pludselig forringelse af patientens tilstand kan indikere en blødning.
3. Tromboemboli: Blodprop i dyb venen (dybvenetrombose) eller lungeemboli kan opstå som følge af koagulation og blodets langsomme strøm under operationen. Symptomer på en dybvenetrombose omfatter smerte, varme og rødme i benet, mens lungeemboli kan vise sig ved pludselig åndedrætsbesvær, brystsmerter eller kramper.
4. Lungekomplikationer: Pneumoni, atelektaser (sammentrækning af lungerne) og pleurisy kan opstå som følge af indånding af maveindhold under operationen eller forringet lungefunktion efter operation. Symptomer inkluder åndedrætsbesvær, hoste og feber.
5. Infektion: Bakterielle infektioner kan opstå i operationssår, urinveje, lungerne eller blodet. Symptomer som rødme, smerte, varme, svulst ved operationssår, hoste, feber og forringelse af patientens tilstand kan indikere en infektion.
6. Anæmi: Blodtab under operation kan føre til anæmi. Symptomer som træthed, hovedpine, svimmelhed og blåfarvethed i huden kan indikere anæmi.
7. Hjerneskader: Forringet blodtilførsel til hjernen under operation kan føre til hjernebskader. Symptomer som forvirring, svimmelhed, smerte og lammelse i ansigt eller lemmer kan indikere en hjernebskade.
8. Psykologiske problemer: Depression, angst og posttraumatisk belastningsreaktion kan opstå efter operation. Symptomer som søvnløshed, manglende appetit, træthed, irritabilitet, forvirring og svimmelhed kan indikere psykologiske problemer.
9. Smerter: Akutte og kroniske smerter kan opstå efter operation. Symptomer som smerte i lemmer, rygsøjle eller brystkasse kan indikere smerter.
10. Funktionsnedsættelse: Nedsat lungekapacitet, nedsat muskelkraft og nedsat mobilitet kan opstå efter operation. Symptomer som svimmelhed, træthed, hoste, åndedrætsbesvær og smerte i lemmer kan indikere funktionsnedsættelse.

Det er vigtigt at have en løbende dialog med lægerne og sygeplejerskerne for at opdage tidligt enhver komplikation og behandle den hurtigst muligt.

Bensodiazepiner är en grupp av läkemedel som används för att behandla ångest, sömnsörtningssvårigheter, muskelspasmer och epilepsi. De fungerar genom att öka effekten av ett neurotransmittor, GABA (gamma-aminobutyriska syran), i centrala nervsystemet, vilket orsakar en dämpande effekt på hjärnaktiviteten och ger en lugnande, ruskig eller senkande effekt. Exempel på bensodiazepiner inkluderar diazepam (Valium), alprazolam (Xanax) och lorazepam (Ativan). Liksom med alla läkemedel kan de också ha biverkningar och risker för beroende.

"Prospektiva studier" är en typ av forskningsdesign inom epidemiologi och klinisk forskning. Den innebär att data insamlas prospektivt, det vill säga efter ett bestämt datum och framåt, medan deltagarna fortfarande är i livet och studeras över en viss tidsperiod. Detta står i kontrast till retrospektiva studier, där data insamlas genom att granska redan existerande data eller dokument från tidigare händelser.

Prospektiva studier kan vara antingen kohortstudier eller longitudinella studier. I en kohortstudie följs två eller flera grupper med deltagare som har olika exponeringar för en viss riskfaktor över tid, och man jämför huruvida de utvecklar en viss sjukdom eller inte. I en longitudinell studie följs en population under en längre tidsperiod för att undersöka hur förändringar i olika variabler relaterar till hälsoutfall eller andra utgångar.

Prospektiva studier anses ofta ge starkare bevis som stöd för orsakssamband än retrospektiva studier, eftersom de minskar risken för återblickars bias och ger möjlighet att kontrollera för konfoundingare. Dock kan de vara tidskrävande och dyra att genomföra.

Alkoholpsychoser är en akut psykiatrisk störning orsakad av överdriven alkoholkonsumtion och efterföljande abstinens. Symptomen kan variera, men inkluderar ofta hallucinationer, paranoia, aggressivt beteende, förvirring och andra kognitiva störningar. I allvarliga fall kan individen bli våldsam eller hotfull mot sig själv eller andra. Alkoholpsychoser behandlas vanligen med medicinsk övervakning, läkemedel för att lindra symtomen och stöd till kontrollerad avfastning från alkohol.

Intensivvård, även kallat intensivmedicin, är en specialistvård som erbjuds patienter med allvarliga sjukdomar eller skador som hotar deras liv eller kräver särskild observation och behandling. Denna form av vård ges ofta på en separat avdelning i ett sjukhus, kallad intensivvårdsavdelning (IUA).

Intensivvård innebär att patienten får intensivare medicinsk övervakning och behandling än vad som är möjligt på en vanlig vårdavdelning. Detta kan omfatta kontinuerlig monitorering av vitala funktioner som hjärtslag, andning, blodtryck och syresättning, samt användning av avancerade medicinska tekniker och behandlingar som mekanisk ventilation, dialys och livsuppehållande behandlingar.

Intensivvården ställer höga krav på personalen, både vad gäller medicinsk kompetens och personliga egenskaper som empati, omdöme och förmåga att hantera stress. Personalen på en intensivvårdsavdelning består ofta av läkare specialiserade inom intensivmedicin, sjuksköterskor med speciell utbildning i intensivvård, specialistnurserande och andra behandlande yrkesgrupper som respiratorterapeuter, dietister och socialarbetare.

Målet med intensivvården är att stödja patientens livsviktiga funktioner, behandla underliggande sjukdom eller skada och hjälpa patienten att återhämta sig så snart som möjligt för att eventuellt kunna fortsätta vård och rehabilitering på en vanlig vårdavdelning eller hemma.

'Sömn- och rogivande läkemedel' är en kategori av psykoaktiva substanser som används för att behandla sömnsörtar eller oro. De verkar genom att påverka hjärnans aktivitet och minska medvetandegraden, vilket kan underlätta sömn och ge en känsla av lugn och avspannning. Exempel på sådana läkemedel är benzodiazepiner (till exempel diazepam och lorazepam) och z-preparat (till exempel zolpidem och zaleplon). Dessa läkemedel bör användas under kort tid och under medicinsk övervakning på grund av risken för biverkningar och beroendeframkallande egenskaper.