Den medicinska termen "diafyse" används för att referera till den centrala, långa och tunnare delen av en tubulär benstruktur, som mellanhandsbenen eller lårbenet. Det är den del av benet som ligger mellan epifysen (de yttre ändarna) och metafysen (området nära ledytan). Diafyse innehåller huvudsakligen benmärg, som producerar röda och vita blodkroppar.

'Skenben' er en medisinsk betegnelse for en type fraktur (knøskebrud) i underarmsknoglen (ulna), der sker nær leddet til armen. Det vil si at bruddet sker i den del av underarmsknoglen som ligger nærmest skulderen og håndleddet. Skenbenet er en vigtig del av bærekraftsystemet i underarmen, og et knøskebrud her kan føre til smerter, svelling, blåmærker og/eller begrænset rørelseevne i armen. Behandlingen af skenben kan inkludere opplasting, sleng, behandling med splint eller gips, fysioterapi og i vissa tilfeller kirurgi.

Haverss system, också känt som Havers-systemet eller Haverskanalerna, är ett histologiskt begrepp som refererar till de kanaler och strukturer i benvävnadens kompakta brosk (kallat cortical ben) där blodkärl och nerver passerar. Dessa kanaler innehåller också osteocyter, som är celler som hjälper till att underhålla benvävnaden.

Haverskanalerna är orienterade parallellt med benets yta och innesluter en central blodkärl som förser den omgivande kompakta broskvävnaden med näring och syre. Kanalen är omsluten av en tunn, cylindrisk vägg av kompakt brosk, som kallas lamella. Lamellerna är organiserade i skikt, där varje skikt har sin egen orientering av kollagena fibriller.

Haverskanalerna bildar ett tresidigt system tillsammans med två andra typer av kanaler: Volkmanns kanaler och perforerande kanaler. Volkmanns kanaler är vinkelräta mot Haverskanalerna och förbinder dem med varandra, samt med marrowkaviteten (benmärgen) i mitten av benet. Perforerande kanaler går igenom kompakt brosk från en Haverskanal till en annan och förser också benmärgen med blodkärl.

Haverss system är viktigt för benens mekaniska styrka, eftersom det ger benen förmågan att absorbera mekanisk belastning och skyddar de inre strukturerna i benet från skada. Det är också viktigt för benens tillväxt och remodellering, eftersom det underlättar byte av ämnen mellan blodomloppet och benvävnaden.

Lårben, på latin "femur", är ett ben i underkroppen hos däggdjur och fåglar. Det är det längsta och starkaste benet i kroppen och bildar en del av benskelettet. Lårbenet sträcker sig från höftleden till knäskålen (patella) och består av tre delar: översta delen som kallas femurhuvudet, mitten som kallas femurskaftet och den nedre delen som kallas femurknuten. Lårbenet är involverat i rörelser som går, står och sitter.

"Epifysen" er en del av langbenet eller andre lange ben i kroppen hos barn og unge. Det er den del av skelettet som ligger overst i de lengre benene, og det er der leddet finnes mellom epifysen og metafysen (den neste del nedover). Epifysen består av søttveitsknuttene og er viktig for vekst og utvikling av benet. Under voksenalderen blir epifyser og metafysen sammenvokset, noe som kalleres slutting av de voksne grensene.

Den humerus är, i medicinsk terminologi, den översta benen i överarmsbenet (armens längre del) som artikulerar med skulderbladet och underarmsbenet. Humerus är ett av de längre rörbenen i kroppen och har en kropp (corpus humeri), två ändar (extremiteter) och tre tuberkler. Den proximala extremiteten artikulerar med skulderbladet och bildar axelleden, medan den distala extremiteten artikulerar med underarmsbenet och bildar armbågsleden tillsammans med två andra ben, ulna och radium.

"Ben" refererar anatomiskt till den del av extremiteten som är belägen under knäet, medan "benvävnad" (i medicinska sammanhang) ofta refererar till all vävnad som utgör benet, inklusive benmärg, benvävnad, brosk, senor, muskler och hud. Benvävnaden består huvudsakligen av kollagen och mineralsalter, vilket ger benen styrka och styvhet. Benmärgen inne i benen producerar röda och vita blodkroppar.

I'm sorry for any inconvenience, but I need a bit more context to provide an accurate and helpful response. The term "Benhinna" is not a commonly used medical term in English-language medicine. It's possible that it might be a term used in a specific medical tradition or language other than English.

If you could provide more information about where you encountered this term, or what context it was used in, I may be able to give you a more precise and helpful answer. Thank you for your understanding!

I en medicinsk kontext refererar "armbågsben" (i anatomisk terminologi även känt som "ulna") till ett ben i underarmen hos människan. Armbågsbenet är det längre av de två benen i underarmen, medan det andra benet kallas handledsbens ("radius").

Armbågsbenet sträcker sig från armbågen till handloven och har två ändar: en proximal (nära kroppen) ände som artikulerar med överarmsbenet i armbågen, och en distal (långt ifrån kroppen) ände som artikulerar med handledsbenset i handleden.

Armbågsbenet har en rät, cylindrisk form och är på utsidan täckt av ett tjockt lager brosk, vilket gör det möjligt för armen att böja sig och rotera runt sin egen axel.

'Vadben' är ett medicinskt begrepp som refererar till smärta eller obehag i lårbensfogens område, där lårets två ben (femur och tibia) möts. Detta kan bero på olika orsaker, till exempel trauma, artrit, infektion eller inflammation. Vadban kan också vara relaterat till problem med muskler, senor eller nerver i området. I vissa fall kan vadben vara ett tecken på en allvarligare underliggande sjukdom, så det är viktigt att undersöka orsaken till smärtan och behandla den tillräckligt. Behandlingen av vadben kan innebära vila, fysioterapi, smärtstillande läkemedel eller i vissa fall operation.

Kondroblastom är en sällsynt, godartad benknöl som vanligtvis uppstår hos barn och unga vuxna. Den utvecklas ofta i de långa rörbenen, men kan även förekomma i andra delar av skelettet. Kondroblastom kännetecknas av att det bildas av kondrocyter eller deras föregångare, kondroblaster. Dessa celler producerar en substans som kallas kondroitinsulfat, som är en del av broskvävnaden.

Kondroblastom kan vara asymptomatiskt och upptäckas tillfälligt på röntgenbilder eller magnetresonanstomografi (MRT) som tas för andra skäl. I vissa fall kan den orsaka smärta, tumörväxt eller svullnad i området runt knölens läge. Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av röntgenundersökningar, MRT, biopsi och histopatologisk analys av vävnaden.

Behandlingen för kondroblastom innebär ofta kirurgiskt avlägsnande av knölen, och prognosen är vanligtvis god efter behandling. Emellertid kan det i sällsynta fall inträffa att knölar återvänder efter behandlingen (rekurrens). I dessa fall kan ytterligare kirurgi eller strålbehandling vara nödvändiga.

Strålbehandling, eller radiation therapy, är en typ av behandling som använder joniserande strålning för att döda cancerceller och hämma deras förmåga att dela sig och växa. Strålben innebär användning av högenergiska strålar, vanligtvis röntgenstrålar eller elektronstrålar, för att förstöra cancercellernas DNA och på så sätt hindra dem från att föröka sig.

Strålbehandling kan användas som enbart behandling eller tillsammans med andra typer av cancerbehandlingar, till exempel kirurgi, kemoterapi eller immunterapi. Den kan ges både externt (från utsidan av kroppen) och internanter (från insidan av kroppen). Extern strålbehandling är den vanligaste formen och innebär att en strålkälla riktas mot tumören. Intern strålbehandling, även kallat brachyterapi, innebär att en radioaktiv källa placeras direkt i eller nära tumören.

Strålbehandling kan vara effektivt för att minska tumörstorleken, lindra symtom och förlänga livet hos cancerpatienter. Dock kan strålbehandling också orsaka biverkningar som är relaterade till behandlingsområdet, såsom hudirritation, trötthet, illamående och diarré. Långsiktiga biverkningar kan också uppstå, beroende på vilken del av kroppen som behandlas och hur hög stråldosen är. Dessa biverkningar kan inkludera förändringar i huden, ökad risk för andra cancerformer och skador på organ.

Camurati-Engelmann syndrome är en mycket sällsynt genetisk sjukdom som påverkar ben och skelett. Det kännetecknas av ovanligt tjocka och sköra ben, som kan vara smärtsamma och svullna. Andra symptom kan inkludera muskelsvaghet, trötthet, ökat blodtryck, nedsatt hörsel och synnedsättning. Sjukdomen orsakas av mutationer i TGFβ1-genen och ärvs autosomalt dominant, vilket betyder att en enda kopia av den genetiska defekten räcker för att orsaka sjukdomen. Diagnosen ställs vanligtvis genom klinisk bedömning, röntgenundersökning och genetisk testning. Behandlingen är symptomatisk och kan innefatta smärtstillande medel, fysioterapi och operation för att korrigera skelettförändringar.

“Human development” i medicinsk kontext refererer til den proces hvor et menneske vokser og udvikler sig fra et fertiliseret æg (zygote) til en voksen. Denne proces inkluderer fysisk, kognitiv og social udvikling.

Fysisk udvikling omfatter vækst i størrelse og vægt, organudvikling og muskel- og skeletudvikling. Kognitiv udvikling refererer til den måde hvorpå barnet udvikler sine tanker, sprog, minde og læringsferdigheder. Social udvikling omfatter barnets evne til at etablere og opretholde forhold, samarbejde med andre og udvikle empati.

Human development er en kompleks proces, der påvirkes af mange forskellige faktorer, herunder genetiske faktorer, ernæring, miljø, oplevelser og sundhedsforhold. Læger og andre sundhedsfaglige professionelle kan overvåge barnets udvikling gennem regulære undersøgelser og tage skridt for at støtte en normal og sund udvikling, hvis behovet opstår.

Intramedullär frakturfixering är en typ av operationsmetod inom ortopedisk kirurgi där benfrakturer behandlas med en metallstav som placeras in i den centrala marrow-kanalen (intramedullära) av det skadade benet. Denna metod används vanligen vid långa raka benfrakturer, särskilt på lårbenet och skenbenet.

Under operationen görs en incision i skinnet och musklerna för att komma åt den intramedullära kanalen. Därefter skärs benets slut intryckta (reducering) och metallstaven, oftast gjord av titan eller stål, införs in i kanalen. Staven fixeras sedan till de två frakturändarna med hjälp av skruvar eller klamrar för att hålla benet i rätt position medan den läker.

Fördelarna med intramedullär frakturfixering är att det ger en stabil konstruktion, mindre invasiv behandling och snabbare återhämtning jämfört med traditionell platt- eller spikfixering. Dock kan det även finnas risker relaterade till operationen, såsom infektion, blödning, beninfektion (osteomyelit) och skador på nerver eller blodkärl.

En skenbensfraktur är en benfraktur (ett brutet ben) som sker i den tunna, långa benstaven i underbenet, även känd som skenbenet eller fibula. Skenbenet ligger parallellt med vaden ( eller tibia) och är mindre i diameter och har ofta en mindre roll i bärandet av kroppsvikten jämfört med vaden.

Skenbensfrakturer kan vara slutna, där benstücken fortfarande är ihopkopplade efter frakturen, eller öppna, där det finns en sönderslitning i huden och direkt kontakt mellan benbitarna och omgivningen. Frakturer kan också klassificeras som stabila eller instabila beroende på hur mycket benstuckena har förskjutits från varandra efter frakturen.

Symptomen på en skenbensfraktur innefattar ofta smärta, svullnad, blåmärken och/eller blodflöde under huden, med eventuell deformitet eller förkortning av benet. Diagnos ställs vanligtvis genom röntgenundersökning, men i vissa fall kan andra bildgivande procedurer behövas för att klargöra skadan fullständigt. Behandlingen innefattar ofta en kombination av immobilisering (exempelvis med en gips eller en ortos), smärtstillande läkemedel, och i vissa fall operation för att korrigera frakturen och stabilisera benet med skruvar, plattor eller stänger.

"Bentäthet" är inget medicinskt begrepp som används inom den medicinska terminologin. Det kan dock vara en förvrängning av det medicinska begreppet "bensjuklighet", som refererar till någons sannolikhet att insjukna i viss typ av sjukdom under en given tidsperiod.

Jag rekommenderar därför att ni ser efter rätt stavning och begrepp när ni letar efter medicinska informationer, för att undvika missförstånd eller felaktig information.

'Luxationsfraktur' är en ortopedisk term som betecknar en skada där det också förekommer både en fraktur (ben- eller ledbrosksbrott) och en luxation (ledkapslens avlossning från sin normala position). Detta innebär att benet eller leden har brutits och att ledkapseln har skiljts ifrån sin naturliga plats samtidigt.

Luxationsfrakturer kan vara mycket smärtsamma och kan orsaka svår funktionsnedsättning i det drabbade området. De kan uppstå till följd av olyckor, sportskador eller andra typer av trauma. Behandlingen av luxationsfrakturer innebär ofta kirurgisk intervention för att korrigera både frakturen och luxationen, följt av immobilisering och rehabilitering.

'Ulnafraktur' refererer til et brud i underarmsknoglen, også kendt som ulna. Ulnaen er en af de to knogler i underarmen sammen med radius. Bruddet kan opstå som følge af en ulykke, fald eller en direkte træfsel til området. Symptomer på en ulnafraktur kan inkludere smerte, svelling, blå mærker, deformitet og begrænset rørelse i albue- og håndledsbevægelser. Behandlingen af en ulnafraktur kan variere alt efter typen og beliggenheden af bruddet, men den kan inkludere både ikke-operative og operative behandlingsmuligheder som sliddesko, gips, splintning eller operation.

Den medicinska termen "benomning" (engelska: "nerve blocking") refererar till en metod där man tillfälligt stoppar nervimpulsernas transmission i en specifik nerv, vanligen för att lindra smärta. Det kan åstadkommas genom att injicera ett läkemedel, oftast en lokalbedövningsmedel eller en kemisk substans som stör nervsignaleringen, direkt in i nerven eller i närheten av den.

Benomning används ofta inom smärreoperativa ingrepp, som exempelvis under skönhetsoperationer eller vid behandling av kronisk smärta. Effekten är tillfällig och varar vanligen från en timme upp till ett par veckor, beroende på vilket läkemedel som används och hur mycket som injiceras.

Ibland kan benomning också användas för att underlätta diagnostiska procedurer eller vid behandling av muskelspasmer.

Medicinskt sett betyder frakturläkning att benfrakturer (skador där benet brutits) har läkt till ett sådant stadium att det fungerar normalt igen och kan utsättas för normal belastning. Under läkningsprocessen bildas kalksalter i området runt frakturen, vilket hjälper till att förena de två ändarna på benet igen. När frakturen är läkt har denna kalksaltsbildning hårdnat och blivit ett starkt, fast material som kallas kallus.

Läkningen av en fraktur kan variera beroende på flera faktorer, såsom frakturens allvarlighet, belägenhet och typ, samt patientens ålder och hälsotillstånd. Vid behandling av en fraktur kan immobilisering med ett slag av stöd, som en gips eller en ortos, vara nödvändigt för att hjälpa till att hålla benet i rätt position och skydda det under läkningsprocessen.

I vissa fall kan kirurgi behövas för att stabilisera frakturen med skruvar, plattor eller stänger. Efter operation kan patienten få en slags stöd som hjälper till att stötta benet under läkningsprocessen. Fysisk terapi och övningar kan också vara viktiga för att hjälpa till att återställa rörelseförmågan, styrkan och balansen i det skadade benet efter frakturläkningen.

'Utmattningsfraktur' (eller stress fraktur) är en typ av fraktur som orsakas av upprepad mekanisk belastning på ett ben eller en annan del av kroppen, istället för en enskild traumatisk händelse. Detta sker vanligtvis till följd av långvarig överbelastning och repetitivt tryck, som kan vara relaterat till exempelvis sport, dans eller annan form av träning.

Utmattningsfrakturer uppstår när benvävnaden blir utmattad och inte hinner regenerera sig mellan belastningarna. Detta leder till en smal spricka i benet som med tiden kan bli större om belastningen fortsätter. Symptomen på en utmattningsfraktur kan variera, men inkluderar ofta smärta, svullnad och besvärlighet vid rörelse i den drabbade extremiteten.

Det är viktigt att uppsöka läkare om man misstänker en utmattningsfraktur, eftersom fortsatt belastning av det skadade benet kan leda till allvarligare komplikationer och längre rehabiliteringstid. Behandlingen för en utmattningsfraktur innebär ofta vila och immobilisering av den drabbade extremiteten, samt i vissa fall kirurgi för att stabilisera frakturen.

En bentransplantation är en medicinsk procedur där man tar bort ett ben eller en del av ett ben från en donator och transplanterar det till en mottagare som saknar ett fungerande ben eller har en allvarlig skada på benet. Detta kan vara nödvändigt för att återställa rörelseförmågan, lindra smärtor eller rädda livet på den drabbade personen.

Den typiska proceduren innebär att man tar bort benet från den avlidna donatorn och preparerar det så att allt som kan orsaka avstötning tas bort. Sedan skärs mottagarens kvarvarande benvävnad till så att den nya benbiten passar in i kroppen. Slutligen fästs den nya benbiten på plats med hjälp av skruvar, plattor eller andra metoder för att stabilisera konstruktionen.

Efter operationen behöver patienten vanligtvis genomgå en lång rehabiliteringsprocess för att lära sig använda det nya benet igen och bygga upp styrka och rörlighet.

I'm sorry for any inconvenience, but I was unable to find a medical definition for "Benmatrix." It is possible that there may be a typo or other error in the term, as it is not recognized in the medical field. If you have more context or information about where you encountered this term, I may be able to provide more insight or help you find the correct definition.

Fysiologisk förkalkning, även känd som dystrofisk calcificering, är ett naturligt fenomen som kan uppstå i kroppen när viss typ av cellskador eller ämnesomsättningsrubbningar sker. Det innebär att mineraler, främst kalcium, sedimenterar och ackumuleras i vävnader och organ som normalt inte innehåller sådana mineraler.

Detta fenomen är vanligt förekommande i hjärtmuskeln efter en hjärtinfarkt, där döda celler ersätts med kalk. Även brosk och senor kan bli förkalkade, liksom vissa körtelvävnader som bröstkörtlar och thyroidea (sköldkörteln).

I de flesta fallen är fysiologisk förkalkning ofarlig och orsakar inga symptom. I vissa fall kan det dock leda till komplikationer, beroende på var i kroppen som förkalkningen sker och hur omfattande den är. Behandling av fysiologisk förkalkning behövs vanligtvis inte, men i vissa fall kan läkare välja att övervaka patientens tillstånd för att säkerställa att det inte uppstår några komplikationer.

Lårbensfraktur (femurschaftfraktur) är en benfraktur som sker i den långa, raka delen av lårbenet (femurschaftet). Det kan orsakas av högkraftstrauma, till exempel vid bil- eller sportrelaterade olyckor. Äldre personer med lägre benstyrka och ökad benfragilitet är också susceptibla för att utveckla lårbensfrakturer även efter lindrigare trauma, till exempel en fall.

Lårbensfrakturer kan vara slutna (med intakt hud) eller öppna (med sönderslitna vävnader och utsatt benmärg). De kan också klassificeras efter frakturmönstret, till exempel transversella, spiralfrakturer eller komplexa frakturmönster. Komplikationer av lårbensfrakturer kan innefatta blodförlust, blodproppar, infektion och senare komplikationer som artros i leden ovanför frakturen. Behandlingen för lårbensfrakturer bestäms ofta av frakturmönstret, patientens ålder och allmäntillstånd samt eventuella associerade skador.

"Benspikar" er en norsk betegnelse for en type lægemiddel, som kaldes "benzodiazepiner" på engelsk. Benzodiazepiner er et stort og varieret stofklasse av sedativa/hypnotiska midler, som har en rango av terapeutiske bruksområder, inkludert behandling av angstanfeller, søvnforstyrrelser, muskelspasmer, epilepsi og alkoholentoksikasyon.

De mest vanlige benzodiazepiner inkluderer:

* Diazepam (Valium)
* Lorazepam (Ativan)
* Clonazepam (Klonopin)
* Alprazolam (Xanax)
* Temazepam (Restoril)

Benzodiazepiner virker ved å binde til GABA-A receptorane i hjernen, forstærkende den inhiberende effekten av gamma-aminobutyrsyre (GABA), som er en neurotransmitter som har en calming og relaxant effekt på nervesystemet.

Dette medfører at de har en rango av sideeffekter, inkludert sløse, forvirring, minnesefterlysninger, og i høye doser, respirasjonsdepression. Lengevarige bruk kan også føre til toleranse, fysisk avhengighet og abstinenssykdom når bruken av midlet stoppes. Derfor bør benzodiazepiner bare brukes under kortvarig behandling og under steng overvaking av en lege.

Ilizarov-metoden är en teknik inom ortopedisk kirurgi som används för att korrigera ben- och leddeformationer, långa benfrakturer och benlängdssjukdomar. Metoden utvecklades av den ryske kirurgen Gavriil Abramovitj Ilizarov på 1950-talet.

Ilizarov-metoden innebär att man använder en extern fastsättningsapparat, som består av metallstänger, skruvar och trådar, för att stabilisera benet under behandlingen. Apparaten fästs på benet med hjälp av små skruvar och trådar som går igenom huden och in i benet. När apparaten är på plats kan man gradvis korrigera deformationer eller förkorta eller förlänga benet genom att justera längden på trådarna.

Denna metod tillåter kontrollerad belastning av benet under hela behandlingen, vilket kan leda till snabbare och mer effektiv healing jämfört med traditionell immobilisering med gips eller en intern fastsättningsapparat. Ilizarov-metoden används ofta när andra behandlingsalternativ inte är möjliga eller har misslyckats, och kan vara ett effektivt sätt att återställa funktionen och rörelsefriheten hos patienter med komplexa ben- och ledproblem.

'Benplattor' er en medisinsk terminologi som refererer til en type skade på knoklene i underbenet, særligt i skankelen og/eller spolebenet. Denne skade opstår oftest som en komplikation til benbrud eller benoperationer, hvor en del af benknoget ikke får nogen tilstrækkelig blodforsyning og derfor dør. Dødt knoglevæv kaldes nekrose, så betegnelsen 'benplattor' refererer til de døde plader af knoglevæv.

Den mest almindelige årsag til benplattor er trauma, som fører til en fraktur, hvor blodforsyning til knoglefragmenterne afbrydes. Andre mulige årsager kan være infektion, kronisk alkoholisme, rygning og forskellige sygdomme, der påvirker blodcirkulationen, som f.eks. lægemiddelinduceret akroosteoporose eller sickle cell anemia.

Behandling af benplattor kan variere alt efter størrelsen og beliggenheden af det døde knoglevæv, men den typiske behandlingsmetode er enten at vente på, at plattet naturligt opløses og erstattes med nyt, levende knoglevæv over tid, eller at fjerne dem kirurgisk. I mange tilfælde vil patienten også have behov for rehabilitering for at hjælpe med at opretholde mobilitet og styrke i det påvirkede ben.

"Benvävsbildning" är en medicinsk term som refererar till att kroppen bildar ett överflödigt eller oönskat vävnadsmassa som består av benvävnad. Detta kan ske på flera ställen i kroppen, men är vanligast i leder och ledhinnor. Benvävsbildning kallas även för "osteofytoser" eller "osteoartrit".

Det finns olika orsaker till benvävsbildning, men den vanligaste orsaken är åldrande och slitage på leder och ledhinnor. Andra orsaker kan vara skador, infektioner, tumörer eller sjukdomar som exempelvis reumatoid artrit.

Benvävsbildning kan orsaka smärta, stelhet, svullnad och nedsatt rörelseförmåga i de berörda områdena. Behandlingen av benvävsbildning kan innebära mediciner som lindrar smärtan och inflammationen, fysisk terapi för att öka rörligheten och styrkan, eller i vissa fall kirurgi för att avlägsna överflödiga benvävnadsmassor.

"Tryckhållfasthet" (eng. "pressure resistance") är ett mått på en materials förmåga att motstå deformation under tryck. Det definieras ofta som det maximala trycket som kan appliceras på ett material innan det permanent deformeras eller går sönder. Tryckhållfastheten mäts vanligen i enheter som pascal (Pa), psi (pound-force per square inch) eller bar (100 000 Pa). Det är ett viktigt begrepp inom materialvetenskap och används ofta vid konstruktion av komponenter som utsätts för höga tryck, till exempel i rörledningar, hydrauliska system och trycksensorer.

En humeral fractur är en benbrottsfractur (en fraktur eller ett sprick i benet) som drabbar överarmsbenet, också känt som humerus. Humerus är det långa benet i överarmen som sitter mellan axeln och armbågen.

Humerala fracturer kan vara slutna (där skalet inte är trasigt) eller öppna (där skalet har brutits sönder och benbitarna sticker ut genom huden). De kan också klassificeras som proximala, diaphysära eller distala humeralfracturer beroende på var på överarmsbenet fracturen har inträffat. Proximala fracturer sker nära axeln, diaphysära fracturer sker i mitten av överarmsbenet och distala fracturer sker nära armbågen.

Förutom smärta och svullnad kan symtomen på en humeral fractur också inkludera:

* Skräp eller deformitet i området runt överarmsbenet
* Svårigheter att röra armen eller vridas på handleden
* Kraftigt blodflöde från skadan, särskilt om det är en öppen fractur
* Svaghet eller känselbortfall i armen

Behandlingen för humerala fracturer kan innebära att placera benbitarna tillbaka på rätt plats och hålla dem fast med ett slags stöd, såsom en gips- eller fiberglasplinträ. I vissa fall kan kirurgi behövas för att fästa benbitarna tillsammans igen med skruvar, pinnar eller plattor. Fysioterapi kan också vara ett viktigt del av behandlingen för att hjälpa till att återställa rörelseförmågan och styrkan i armen efter en humeral fractur.

Skelettmuskuloskeltala metabola sjukdomar är en grupp sjukdomar som påverkar skelettet och muskulaturen och orsakas av störningar i ämnesomsättningen. Dessa sjukdomar kan vara medfödda eller aquired, och de kan påverka benvävnad, ledbildning, mineralisering och kalciumhomöostas. Exempel på skelettmuskuloskelta metabola sjukdomar inkluderar osteoporos, hypo- och hyperparatyroidism, fenylketonuri och flera andra.

Biomechanics is the application of mechanical principles to living organisms, and biomechanical phenomena refer to the observable events or characteristics that result from the interaction of biological structures and mechanical forces. These phenomena can occur at various levels of organization within the body, including the molecular, cellular, tissue, and whole-body levels.

Examples of biomechanical phenomena include:

1. The way that muscles and tendons work together to generate force and movement in joints.
2. The mechanical properties of bones, such as their strength, stiffness, and toughness, which allow them to withstand loads and stresses.
3. The fluid dynamics of blood flow through the cardiovascular system, including the effects of pressure, resistance, and viscosity on circulation.
4. The mechanics of respiration, including the movement of the diaphragm and chest wall during breathing.
5. The biomechanics of locomotion, such as the gait cycle in walking or running, and the forces that act on the body during these activities.

Understanding biomechanical phenomena is essential for understanding how the human body functions and for developing effective strategies for preventing and treating injuries and diseases.

Osteocyter är de mest talrika celltyparna i benvävnaden och utgör upp till 90-95% av all cellmassa i benet. De är specialiserade, differentierade osteoblaster som blivit inneslutna i den mineraliserade benmatrix de själva har producerat. Osteocyter är nätverksknuta med varandra och med ytan av benen via smala utskott, cytoplasmatiska utväxter som sträcker sig genom benmatrisen. Deras huvudsakliga funktion anses vara att underhålla och reglera benstrukturen och mineraliseringen, men de har också visat sig spela en roll i mekanisk signalering, kalciumhomöostas och respons på hormoner som parathyroideahormon (PTH) och vit D.

'Skrapning' kan i medicinsk kontext översättas till 'skrubba' eller 'debridera'. Det handlar om att rengöra och renlägga en sår yta genom att ta bort död, skadat eller infekterat vävnad. Det görs för att underlätta läkning och förebygga komplikationer som infektioner. Det kan utföras med olika metoder såsom mekanisk debridement (med hjälp av exempelvis vattensprutor, skrapverktyg eller chirurgiska instrument), kemisk debridement (med hjälp av speciella lösningar) eller biologisk debridement (med hjälp av levande organismer som bakterier eller enceller).

Externa fixatorer är en typ av medicinsk utrustning som används för att stabilisera och fästa ben och ledfrakturer i position under behandling och läkningsprocessen. Den består vanligen av ett antal stålrör, skruvar och muttrar som är monterade på den yttre sidan av kroppen.

Externa fixatorer används ofta när det finns komplikationer eller behov av att korrigera benpositionen under läkningsprocessen. De kan också användas när patienten inte är en kandidat för traditionell sluten skruddistributionsbehandling, till exempel vid öppen fraktur eller infektion.

Den yttre fixatorn består av två delar: bärramen och stångarna. Bärramen är fäst vid benet med hjälp av skruvar som träs igenom huden och skallen, för att sedan skruvas fast i ståndena. Stängerna är monterade på bärramen och kan justeras för att korrigera benpositionen.

Externa fixatorer ger läkaren möjlighet att kontrollera benpositionen under hela behandlingen, vilket kan underlätta läkningsprocessen och minska risken för komplikationer som till exempel malunion eller nonunion.

"Viktbärande" är ett medicinskt begrepp som ofta används för att beskriva den totala belastningen eller stressen som placeras på skelettet och lederna, vanligtvis i samband med viktfördelning. Denna belastning kan orsaka smärta eller ökad slitage över tid, särskilt i leder som bär stort av vikten, såsom knä- och höftleder. Faktorer som kan påverka viktbärandet inkluderar kroppsvikt, muskelstyrka, balans, hållning och rörelsemönster.

Ett exempel på en medicinsk definition är: "Viktbärande är den totala kraften eller belastningen som utövas på bäckenet, ländryggen och de underliggande lederna och strukturerna. Denna belastning beror på kroppsvikt, muskelstyrka, balans och rörelsemönster." (Kendall, McCreary, & Provance, 2019)

Alendronat är ett medel som används för att behandla och föventiona osteoporos, en sjukdom där benen blir svagare, tunnare och mer benbrottskänsliga. Alendronat tillhör en grupp av läkemedel som kallas bisfosfonater.

Själva molekylen Alendronat fungerar genom att hämma nedbrytningen av benvävnad, vilket leder till ökat benmassa och styrka. Detta kan minska risken för benbrott, särskilt i höfter, ryggrad och vristar. Alendronat intas vanligtvis som en tablett en gång per vecka på ett tom stomak.

Det är viktigt att följa instruktionerna noggrant när man tar alendronat, eftersom felanvändning kan leda till allvarliga biverkningar, såsom mag-tarmrubbningar och sällsynta men allvarliga problem med munhålan.

Skelettumörer är abnorma tillväxt eller förändring av ben- och ledceller som leder till att oönskade vävnader bildas i skelettet. Dessa tumörer kan vara godartade ( icke cancertumörer) eller elakartade (cancertumörer). Godartade skelettumörer är vanligtvis mindre allvarliga och tenderar att växa långsamt, medan elakartade skelettumörer kan vara aggressiva, invadera omgivande vävnader och sprida sig till andra delar av kroppen.

Skelettumörer kan uppstå som en följd av genetiska mutationer eller på grund av exponering för cancerframkallande substanser. Symptomen på skelettumörer kan variera beroende på tumörtyp, storlek och plats, men de vanligaste symptomen inkluderar smärta, svullnad, rörelsebegränsning och benstelhet.

Det finns många olika typer av skelettumörer, bland annat:

* Osteosarkom: En elakartad tumör som vanligtvis drabbar unga personer och bildas i långbenen eller bäckenet.
* Chondrosarkom: En elakartad tumör som bildas i broskvävnaden och ofta upptäcks i ben, skallen eller revbenen.
* Ewing's sarcoma: En elakartad tumör som vanligtvis drabbar barn och unga vuxna och bildas i långbenen, bäckenet eller kraniet.
* Giant cell tumor of bone: En godartad till elakartad tumör som ofta upptäcks i lårbenet eller överarmsbenet hos yngre vuxna.
* Osteochondroma: Den vanligaste ben- och ledtumören, den är godartad och tenderar att växa långsamt över tid.

Diagnosen av skelettumörer ställs ofta genom röntgen, magnetresonanstomografi (MRT) eller datortomografi (CT). Biopsi kan också användas för att fastställa tumörtyp och grad. Behandlingen inkluderar vanligtvis kirurgi, strålbehandling och kemoterapi.

"Intern frakturfixering" är en form av behandling för benbrott där benet stabiliseras från insidan utan att öppna huden. Detta kan uppnås genom användning av intramedullära nitar, skruvar eller plattor som placeras inuti den skadade benen. Syftet är att förhindra ytterligare skada och främja rätt benheling genom att hålla de skadade benbitarna på rätt plats under läkningstiden. Denna metod används ofta när det finns risk för infektion eller andra komplikationer som orsakas av öppen kirurgi.

'Bensresorption' er en medisinsk betegnelse for den proces, hvor kroppen absorberer (tager op) bensen fra det miljø, den udsættes for. Bensen er en type hydrokarbon, der findes naturligt i olie og gas, men som også kan frigives under forskellige industrielle processer og forureningsepisoder.

Lange tids udsættelse for høje niveauer af bensresorption kan være skadeligt for helbredet, især for centralnervesystemet, reproduktionssystemet og immunsystemet. Derfor er det vigtigt at mindske eksponeringen for bensen så meget som muligt, særligt for arbejdere i industrier med høj risiko for bensudlægning, såsom olie- og gasindustrien.

Den medicinska termen "Medel för bevarande av bentäthet" (på engelska "Bone preserving agent") används för att beskriva en substans eller ett läkemedel som används för att hjälpa till att behålla benmassan och förebygga benförlust. Dessa medel kan användas för att behandla olika former av benförsvagning, till exempel osteoporos eller Pagets sjukdom.

Exempel på medel för bevarande av bentäthet inkluderar bisfosfonater som alendronat, risedronat och zoledronat, samt den monoklonala antikroppen denosumab. Dessa medel fungerar genom att hämma osteoklasternas förmåga att bryta ner benvävnaden, vilket i sin tur hjälper till att bevara benmassan och minska risken för benbrott.

Det är värt att notera att medlen för bevarande av bentäthet kan ha olika biverkningar och kontraindikationer, så det är viktigt att prata med en läkare eller annan licensierad hälsovårdspersonal innan man börjar använda någon av dessa medel.

X-ray microtomography (micro-CT) är en icke-destruktiv teknik för att generera tredimensionella (3D) bilder av inre strukturer hos ett material eller ett objekt, genom att använda röntgenstrålning.

I en typisk mikro-CT-scanning, roteras objektet i en rotationstomograf som är utrustad med en källa för röntgenstrålning och en detektor. Under varje rotation av objektet, tas en serie tvådimensionella (2D) radiografier från olika vinklar runt objektet. Dessa 2D-bilder används sedan för att rekonstruera en serie tänjda 2D-bilder som representerar varje tvärsnitt av objektet i dess djupriktning. Slutligen, kan dessa tänjda 2D-bilder kombineras för att skapa en 3D-bild av objektets inre struktur.

Mikro-CT är ett användbart verktyg inom forskning och tillämpningar som inkluderar materialvetenskap, biologi, paleontologi, geologi och industriell non-destructive testing (NDT). Det kan användas för att undersöka strukturer på mikrometerskalan, vilket gör det till en kraftfull metod för att studera komplexa inre strukturer hos materialer och objekt.

'Brosk' er en type væv som findes i dyreorganismers krops, herunder mennesker. Det består af et stort antal tynde og fjedrende fibre, der er ophobet i en geléagtig substans. Brosk er ikke så hårdt som knogler, men er mere stiv end muskler og slimhinder.

Broskvævet findes oftest i bevægelige dele af kroppen, hvor det fungerer som en slags amortisering mellem knoglerne og dermed mindsker slid og skader under bevægelse. Et eksempel på et sted, hvor brosk findes, er i knæet, hvor der er et lag brosk bag knæskånen (patella) kaldet det bagre knæbrosk (posterior cruciate ligament).

Brosk har også en vigtig rolle i at absorbere stød og fordele trykket jævnt over et areal. Dette gør det muligt for leddene at bevæge sig glidende og smidigt, uden at blive beskadiget af gentagne slitage.

I takt med alderen kan brosket blive mindre elastisk og forløsere sig, hvilket kan føre til ledbesvær og smerter. Desuden kan skader på brosket være smertefulde og svære at helbrede, da det har en begrænset evne til at regenerere sig selv.

"Datortomografi" er en medisinsk undersøkelsesmetode som bruker stråling for å oppnå detaljerede, tvidimensjonale skanninger av kroppen. Metoden kalles også "computertomografi" eller blot "CT".

I en CT-skanning passerer en fin strålebunde gjennom kroppen i mange forskjellige vinkler, mens en datamaskin registrerer de resulterende skråkkryssene av skinnene. Disse dataene brukes deretter for å generere tvidimensjonale bildekserieser av det undersøkte området.

CT-skanning gir ofte mer detaljert og skarp informasjon enn tradisjonelle røntgenundersøkelser, særlig når det gjelder å avdekke skader, tumorer eller andre abnormaliteter i viktige strukturer som hjernen, hjertet, lungene og karsystemet.

Noe av fordelene med CT-skanning inkluderer:

* Høy grad av detaljeringsgrad og skarphet
* Snarlighet i utførelsen
* Mulighet for å identifisere en bred vifte av medisinske tilstander

Noe av ulemperne inkluderer:

* Bruk av ioniserende stråling, som kan øke risikoen for kreft i lengre sikt
* Relativt høy dosis stråling j rentforhold til tradisjonelle røntgenundersøkelser
* Mulighet for allergiske reaksjoner på kontrastmidlene som ofte brukes under skanningen.