Ett hudirriterande ämne som kan orsaka såväl primär som allergisk dermatit (hudinflammation). Kontaktreaktioner mot dinitroklorbensen (DNCB) har använts som mått på cellulär immunitet. DNCB används även som reagens för påvisning och bestämning av pyridinföreningar.
Medel som verkar lokalt på hud- eller slemhinnor och framkallar inflammation. De som orsakar hyperemi kallas rodnadsframkallande; andra är blåsbildande; och de som tränger in i talgkörtlar och orsakar varbölder är varbildande. Tårgas och senapsgas räknas också som retmedel.
En medicinsk definition av "nitrobenzen" är en kemisk substans som består av en benzenring (en cyklisk, aromatisk kolväte) med en nitrogrupp (-NO2) kovalent bunden till en kolatom. Nitrobenzen används inte primärt inom medicinen, men kan förekomma som en intermediär komponent i syntesen av vissa läkemedel. Den är även välkänt för sin explosiva natur under vissa förhållanden.
Anhydrider av ftalsyra. De kan substitueras på alla kolatomer. De har utbredd användning inom industrin och som reagens vid acylering av amino- och hydroxylgrupper.
Epikutan- eller intradermaltest för påvisande av fördröjd eller omedelbar överkänslighet. Testmetoderna används vid diagnosticering av överkänslighet eller bestämning av cellulär immunitet.
En fördröjd överkänslighetsreaktion utlöst av reaktionen mellan solljus eller annan strålningsenergikälla och någon substans som individen tidigare exponerats och blivit känslig för (fotosensibilisator). Den manifesterar sig som papulovesikulär, eksematös eller varig dermatit på främst ljusexponerade hudytor. Syn. fotoallergisk dermatit; fotoallergiskt eksem.
En alternativ testmetod för påvisande av kemiska ämnen med förmåga att ge upphov till känslighet i huden och allergisk kontaktdermatit.
Kontaktdermatit orsakad av överkänslighet för diverse ämnen. Dessa ämnen ger efterhand upphov till inflammatoriska reaktioner i huden hos dem som förvärvat överkänslighet till följd av tidigare exponering.
Hypersensitivity, Delayed (typically referred to as Type IV hypersensitivity) is a cell-mediated immune response that becomes amplified over time, usually peaking after 24-72 hours following exposure to the antigen. Unlike other types of hypersensitivity reactions, it does not involve antibodies. Instead, activated T-cells recognize and respond to the antigen presented by antigen-presenting cells (APCs), releasing cytokines that recruit and activate more immune cells, leading to inflammation and tissue damage. Common examples of Type IV hypersensitivity reactions include contact dermatitis, tuberculin skin test reactions, and some forms of drug eruptions.
En typ av akut eller kronisk hudreaktion, vid vilken en överkänslighet visar sig genom reaktion mot material eller ämnen som kommer i kontakt med huden. Utlösande mekanismer kan vara av allergisk eller icke-allergisk art. Syn. kontaktallergi eller kontaktdermatit.
Den del av örat som är utanför trumhinnan, dvs yttre hörselgången och öronmusslan.
De immunreaktioner som förmedlas av antigenaktiverade T-lymfocyter via lymfokiner eller direkt celltoxicitet. Detta sker utan förekomst av cirkulerande antikroppar eller i fall där antikroppar spelar en underordnad roll.
Små, antigena faktorer som förmår framkalla ett immunsvar endast när de kopplats till en bärarmolekyl. Haptener binder till antikroppar, men kan i sig själva inte aktivera en immunreaktion.
Antigena ämnen som kan framkalla en omedelbar överkänslighetsreaktion.
Kroppens yttersta hölje, och dess skyddsbarriär mot omgivningen. Huden består av dermis (läderhuden) och epidermis (överhuden).
Morfologisk förändring av små lymfocyter i odling till stora, blast-liknande celler med förmåga att syntetisera DNA och RNA och till mitos. Aktivering säts igång av interleukiner, mitogener (som t ex fytohemagglutininer) och pecifika antigen. Aktivering kan även ske in vivo, så som vid vävnadsavstötning och kronisk myeloid leukemi.

Dinitroclorbenzen (DNCB) är en kemisk substans som ofta används i forskning som ett kontaktallergen. Det är en vätska med en karakteristisk, obehaglig lukt och har en vit till gulaktig färg.

Den medicinska definitionen av Dinitroclorbenzen kan vara: "En organisk förening som består av en bensenring substituerad med två nitrogrupper (-NO2) och två kloratomer (-Cl). Används som ett kontaktallergen i forskning för att inducera en kontaktdermatitreaktion hos djur och människor."

'Retande ämnen' (irritanter) är en samlingsbeteckning för substanser som kan orsaka irritation eller skada på kroppens vävnader när de kommer i kontakt med huden, ögon, slemhinnor eller luftvägar. Irriterande ämnen kan vara gaser, damm, vätskor eller fasta partiklar. Symptomen på irritation kan variera beroende på vilket irritanter det rör sig om och hur länge exponeringen varat. Vanliga symptom inkluderar rodnad, klåda, sveda, irritation i ögon, hosta, nässelfeber och andningssvårigheter. Långvarig eller intensiv exponering för vissa irriterande ämnen kan orsaka allvarligare skador på huden, lungorna eller andra vävnader. Exempel på vanliga irriterande ämnen är kemikalier som ammoniak, klorgas och syror, men även fysisk irritation som kan orsakas av exempelvis värme, kyla eller hög ljudnivå räknas hit.

Nitrobenzen är en organisk förening med formeln C6H5NO2. Det består av en bensenring som är substituerad med en nitrogrupp (-NO2). Nitrobenzen är en gul till brunaktig vätska vid rumstemperatur och har en karakteristisk, bitter smak och lukt.

Nitrobenzen används främst som en råvara för att producera andra kemikalier, såsom anilin, azofärger och andra kemiska föreningar. Det kan också användas som ett lösningsmedel eller som en källa till kväveoxider i speciella typer av explosiva ämnen.

Det är viktigt att notera att nitrobenzen är skadligt för levande vävnader och kan orsaka allvarliga hälsoproblem om man utsätts för det under längre tid eller i höga koncentrationer. Det kan orsaka irritation i ögon, hud och luftvägar, och långvarig exponering kan leda till skador på levern och njurarna.

'Ftalanhydrider' är ett samlingsnamn för ester som bildas när fosvinsyra (fosforpentoxid) reagerar med alkoholer och fenoler. De är vanligtvis vita, kristallina fasta ämnen som är lösliga i organiska lösningsmedel.

I medicinskt hänseende kan ftalanhydrider användas som plastifieringsmedel i läkemedelsbehållare och medicintekniska produkter. Några exempel på ftalanhydrider är diethylftalat (DEP) och dibutylftalat (DBP), vilka har använts som plastifieringsmedel i PVC-material.

Dessa ämnen har dock ifrågasatts på grund av möjliga hälsorisker, särskilt för fostrets utveckling. Ftalater kan ha estrogenliknande effekter och har visats orsaka skador på reproduktionssystemet hos djur i höga doser. Dessa risker är dock fortfarande under debatt och det finns också studier som inte funnit någon koppling mellan ftalater och hälsorisker hos människor.

En hudtester, också känd som epiteltest eller keratinocyttest, är ett laboratorietest som används för att diagnostisera allergiska reaktioner på substanser som kommer i kontakt med huden. Hudtesterna utförs vanligtvis genom att placera en liten mängd av den misstänkta allergena på huden, ofta på baksidan av armen eller ryggen.

Det finns två huvudtyper av hudtester: punkt Testhudtester (PPD) och intradermal testhudtester. I en punkt Testhudtest appliceras en liten droppe av den misstänkta allergena på huden med hjälp av en speciell nål som skapar en smärtfri punktering av huden. Om en person är allergisk mot substansen kommer det att uppstå en lokalreaktion i form av rodnad, svullnad eller klåda inom 15-20 minuter eller senare under de närmaste två dagarna.

I en intradermal testhudtest injiceras en mycket smal dos av den misstänkta allergena direkt under huden med en liten nål. Även här kommer det att uppstå en lokalreaktion om personen är allergisk mot substansen.

Det är viktigt att notera att hudtester bör endast utföras av en läkare eller annan licensierad hälsovårdspersonal efter en noggrann bedömning av patientens medicinska historia och symtom. Hudtester kan ge falska positiva eller falska negativa resultat, så det är viktigt att tolka resultaten i kombination med andra kliniska faktorer.

Fotodermatit är en hudreaktion orsakad av att huden utsätts för ljus, vanligtvis ultraviolett (UV) strålning från solen eller UV-belysning. Det kan vara akut eller kroniskt och yttra sig som rodnad, klåda, små blåsor eller svullnad på huden som har utsatts för ljuset. Fotodermatit kan delas in i två kategorier: fotosensivitet och fototoxicitet.

Fotosensivitet orsakas av att det bildas immunologiska komplexföreningar i huden när ljus träffar huden, vilket utlöser en inflammatorisk reaktion. Detta kan bero på att man har en genetisk predisposition eller tar vissa mediciner som gör huden känsligare för ljus.

Fototoxicitet orsakas av att direkt skada uppstår i hudceller när de utsätts för höga doser UV-strålning, vilket kan leda till nekros (död) av cellerna och bildandet av blåsor. Detta är oftast relaterat till exponering för kemikalier som gör huden mer känslig för ljus, såsom vissa läkemedel, parfym och solskyddsmedel.

Fotodermatit kan behandlas med olika metoder beroende på allvarlighetsgraden och typen av reaktion. Det kan innebära undvikande av ljus, användning av solskyddsmedel, kylande kompresser, läkemedelsbehandling med kortikosteroider eller andra antiinflammatoriska preparat och i vissa fall fotoprotektiv klädsel.

LLNA står för "Local Lymph Node Assay" och är en metod inom dermatologi och allergiforskning som används för att testa om en kemisk substans har potentialen att orsaka kontaktallergi hos människor. Metoden bygger på att man applicerar en testsubstans på huden hos möss och sedan mäter den respons som sker i de regionala lymfkörtlarna.

I LLNA-testet exponeras djuret för en kemisk substans på huden under en viss tidsperiod, ofta under ett antal dagar. Sedan analyseras det lokala svar som sker i de regionala lymfkörtlarna, vanligtvis genom att mäta proliferationen av T-celler medelst radioaktivt märkt thymidin.

LLNA är en standardiserad metod som används inom forskning och utveckling av kosmetiska produkter, läkemedel och andra kemikalier för att bedöma deras potential att orsaka kontaktallergi hos människor. Det är en alternativ metod till traditionella djurförsök som kan minska antalet djur som behöver användas i forskningen.

Allergisk kontaktdermatit är en hudreaktion orsakad av ett överkänslighetsresponsbart immunsystem mot en specifik substans som kommit i kontakt med huden. Detta kallas för en typ IV-överkänslighetsreaktion, där T-celler aktiveras och orsakar inflammation i huden.

Symptomen på allergisk kontaktdermatit innefattar ofta rödhet, klåda, smärta, svullnad och blåsor på huden. Reaktionen kan uppstå några timmar eller dagar efter att substansen har kommit i kontakt med huden. De vanligaste orsakerna till allergisk kontaktdermatit är kosmetiska produkter, smycken, latex, mediciner och kemikalier som används vid arbete eller i vardagslivet.

För att diagnostisera allergisk kontaktdermatit kan en hudtest (patch test) behövas, där den misstänkta substansen appliceras på huden under en viss tidsperiod för att se om en reaktion uppstår. För att behandla allergisk kontaktdermatit kan kortikosteroider och antihistaminer användas för att reducera inflammation och lindra symptomen. Det är också viktigt att undvika den specifika substans som orsakar reaktionen i framtiden.

Hypersensitivity, Delayed (typically referred to as Type IV hypersensitivity) is a type of immune response that becomes apparent several hours or days after exposure to an antigen. Unlike other types of hypersensitivity reactions, it does not involve the production of antibodies such as IgE. Instead, it involves the activation of T-cells (a type of white blood cell) and the release of cytokines, which can cause inflammation and tissue damage.

This type of hypersensitivity reaction is often seen in response to certain medications, chemicals, or other environmental antigens. Examples include contact dermatitis (e.g., poison ivy), some drug reactions (e.g., penicillin), and graft-versus-host disease. Treatment typically involves avoiding the offending agent and managing symptoms with topical corticosteroids, antihistamines, or other medications as needed.

Kontaktdermatit är en hudreaktion orsakad av direkt kontakt med ett ämne eller substans som utlöser en inflammatorisk respons. Det kan vara ett irritativt dermatit, där huden blir röd, torr och skrynklig efter kontakten med ett irriterande ämne, eller ett allergiskt dermatit, där det finns en immunologisk reaktion på ett allergen. Symptomen kan inkludera klåda, rodnad, svullnad, små blåsor och ömmhet. Kontaktdermatit är vanligt bland personer som jobbar med kemikalier eller andra irritanta substanser.

'Ytteröra' är ett medicinskt terminologiskt begrepp som refererar till de yttre delarna av örat, vilket inkluderar det yttre öronhuvet (auricula) och det kanalartade området som leder in till trumhinnan (meatus acusticus externus). Ytteröra har som funktion att samla in och leda ljudvågor in mot trumhinnan, där ljudet omvandlas till mekaniska vibrationer som sedan tolkas av innerörat.

Cellulär immunitet, även känt som cellmedierad immunitet, är en form av immunitet som involverar celler som kan identifiera och förstöra infektiösa agenter eller cancerceller. Detta sker genom att speciella immunceller, såsom T-lymfocyter (eller T-celler), aktiveras för att direkt attackera och eliminera de främmande cellerna eller ämnena som orsakar sjukdomen.

Cellulär immunitet är en viktig del av vår immunförsvarsmekanism, särskilt när det gäller att bekämpa intracellulära patogener, som virus och bakterier som lever inne i våra celler. Denna form av immunitet är också viktig för att eliminera cancerceller, eftersom de ofta undgår upptäckt av andra delar av det immunologiska systemet.

Cellulär immunitet skiljer sig från humoral immunitet, som istället involverar produktionen av antikroppar av B-lymfocyter (eller B-celler) för att bekämpa extracellulära patogener. Båda formerna av immunitet arbetar tillsammans för att skydda kroppen mot infektion och sjukdom.

Haptener är en term inom toxikologi och farmakologi och refererar till små, lägre molekylära viktiga aromatiska föreningar som bildas som biprodukter när kroppen bryter ned exogena (främmande) aromatiska kolväten, såsom polyaromatiska kolväten (PAK) och heterocykliska aromatiska aminer (HAA). Dessa haptener bildas genom en process som kallas biotransformation, där levern försöker göra de främmande ämnena mer vattenlösliga så att de kan elimineras från kroppen. Haptenerna kan dock vara toxiska eller cancerogena och har visats påverka cellers funktion och tillväxt, inklusive DNA-skador.

En allergeni är ett främmande protein som kan utlösa en överreagerande immunreaktion hos vissa individer. När en person som är känslig för en viss allergen utsätts för den, producerar deras immunsystem IgE-antikroppar specifika för den allergien. Dessa IgE-antikroppar binder till mastceller och basofiler i kroppen, vilket orsakar de klassiska allergi symptoms som snuva näsa, irriterade ögon, hosta, hudutslag och andningssvårigheter. Exempel på vanliga allergener inkluderar pollen, husdammsvårtor, djurdander, skalbaggar och vissa livsmedel som nötter, mjölk, ägg, fisk och skaldjur.

'Hud' er det største organet i menneskelig kropp og utgjør en barriere mellom kroppen og ytre verden. Det er komplett med blodkar, svedkjertler, nerve-ende, hårfolikler og immunforsvarsmekanismer. Huden har mange funksjoner, inkludert beskyttelse av kroppen fra skader, regulering av varme og fugtighet, vitamin D syntese og sanseinntrykk som berør, smerte, varme og kulde. Det er også viktig for psykisk velbefindende og estetisk utseende. Huden kan deles opp i to hovedgrupper: tykk hud (eller keratiniseret epitel) som inkluderer håret, negler og tennene, og tynn hud (eller ikke-keratiniserte epiteler), som inkluderer skinn, slimhinner og de indre overflater av kroppen.

Lymfocytaktivering är ett samlingsbegrepp för de processer som sker när B-celler och T-celler, två typer av lymfocyter, aktiveras för att spela sin roll i immunförsvaret. När en främmande substans, till exempel ett virus eller ett bakterieprotein, introduceras i kroppen presenteras denna substans för lymfocyterna av andra celler i immunsystemet, så kallade antigenpresenterande celler.

När en lymfocyt får kontakt med just det antigen som den kan erkänna och reagera på kommer den att bli aktiverad. Aktiveringen innebär att lymfocyten börjar dela sig och differensiera till effektorceller, vilka är specialiserade celler som utför specifika uppgifter i immunförsvaret. Exempel på effektorceller är cytotoxiska T-celler, som kan döda virusinfekterade celler, och antikroppssyntetiserande B-celler, som producerar antikroppar mot främmande substanser.

Lymfocytaktivering är en central del i immunförsvaret och är nödvändigt för att kroppen ska kunna besegra infektioner och skydda sig från sjukdomar.