"Disintegrin" är ett proteinet som initialt isolerades från ormlor i giftsubstanser. Det har sedan dess hittats i andra djur, inklusive flera arter av ormar och spindlar. Disintegriner är kända för sin förmåga att påverka celladhesion och signaltransduktion genom att binda till integrinreceptorer på cellmembranet.

Disintegriner består av en domän som liknar enzymet trombospondin och en domän som liknar metalloproteinas, båda är viktiga för deras förmåga att påverka integrinreceptorerna. Disintegrinerer har visat sig ha potential som terapeutiska mål i olika sjukdomar, såsom cancer, inflammatoriska tillstånd och kardiovaskulära sjukdomar.

Viperidae er en familie i underordenen slanger (Serpentes) blandt krybdyr. Denne familien omfatter de giftige ormar, som ofte kaldes giftsnoge eller hugsnoge. Viperider inkluderer to underfamilier: Crotalinae (amerikanske giftsnoge eller grubbedder) og Viperinae (giftsnoge eller hugsnoge). Disse slangeres kropslængde varierer fra 15 cm til over 4 meter, afhængig af arten.

Kendetegn for Viperidae er blandt andet:

* De har en karakteristisk hovedform med en pande og en skarp, opadbøjet snude, der gør det lettere at grave i jorden eller bide i et bytte.
* Mange arter har termoreceptorer i form af varmeskinnelige pitsensorer omkring hovedet, som de bruger til at lokalisere varmelegemer som potentiale byttedyr.
* De har en giftklap (eller canin) på bagsiden af deres kæbe, som er forbundet med en giftkirtel via en giftsønd. Når ormen bider, injiceres giftet gennem giftklappen og sønden ind i byttedyr eller offer.
* De fleste arter har en karakteristisk bevægelse kaldet "sidwinding", hvor de bevæger sig fremad ved at bøje deres krop i S-form og skubbe modsat siden af hinanden for at forskyde sig.

Viperider omfatter mange velkendte arter, herunder:

* Crotalus adamanteus (østlig diamantræv)
* Bothrops asper (centralamerikansk bjergbukkegiftørn)
* Vipera berus (huggorm)
* Daboia russelii (Russells huggorm)
* Echis carinatus (indisk pusteløv)
* Bitis arietans (pavegiftørn)

Viperider er udbredt over store dele af verden, herunder Nord- og Sydamerika, Europa, Asien og Afrika. De findes i en bred vifte af levesteder, herunder skove, græsarealer, ørkener, bjerge og byområder. Mange arter er truede på grund af habitatforstyrrelser, jagt, samling til medicinske formål og andre faktorer.

Huggormsgifter är ett samlingsnamn för de neurotoxiska ämnen som huggormar inom familjen giftsnokar (Viperidae) producerar i sina giftkörtlar och injicerar genom bett. De aktiva substanserna i huggormsgiftet varierar mellan olika arter, men de flesta innehåller en kombination av proteiner och enzymer som kan orsaka lokal och systemisk skada hos målsorganismen.

Typiska effekter av huggormsgift inkluderar smärta, svullnad, rödning och inflammation i området runt bettet, samt neurologiska symtom som yrsel, synstörningar, talförlust, muskelsvaghet och andningssvårigheter. I allvarliga fall kan huggormsgift leda till allvarlig blodförgiftning (sepsis), koagulopathi (störd blodkoagulation) och multiorgansvikt, vilket kan hota patientens liv.

Huggormarnas gift används också inom medicinsk forskning och terapi, där det har visat sig ha potentialen som ett effektivt smärtbehandlingsmedel och möjligen även i behandling av vissa cancerformer.

'Skallerormsgifter' refererer til de giftstoffer som findes i slanger af skillerorms-familien (Elapidae), der inkluderer kendte arter som cobra, mamba og koraldjævle. Disse gifte er overvejende neurotoxiner, hvilket betyder at de specifikt påvirker nervesystemet. De kan forårsage symptomer som svimmelhed, synsforstyrrelser, muskelsvaghed og i værste fald lammelse, indtrængen i åndedrætsmusklerne og død. Symptomerne og alvorligheden af en skallerormsbidt depends på flere faktorer, herunder type af slange, mængden af gift som blev injiceret og stedet for bidtet.

'Agkistrodon' er ein slags orm, mer specifikt en type snok. Slik som andre slanger i familien Viperidae, har Agkistrodon giftbitt og er ifølge medisinsk terminologi kategorisert som en giftig orm.

Agkistrodon inneholder to undergrupper: Agkistrodon piscivorus (dusksnok) og Agkistrodon contortrix (mossnok). Disse slangerne finnes i de sørlige deler av Nord-Amerika, og de kan være farlige for mennesker hvis de blir bedt av.

Det er viktig å nevne at det ikke er vanlig å bruke begrepet 'Agkistrodon' i medisinsk sammenheng når man beskriver en persons tilstand eller sykdom, siden dette er en biologisk betegnelse for en slags orm.

'Ormgifter' refererer til de giftstoffer som visse slanger producerer og injicerer gennem deres tænder for at dræbe eller svække deres bytte. Disse giftstoffer kan have forskellige virkninger, afhængigt af slangenart. Nogle ormgifte indeholder neurotoxiner, som angriber nervesystemet og kan føre til lammelse, muskelsvaghed eller død. Andre ormgifte indeholder hemotoksiner, som ødelægger røde blodlegemer og kan forårsage koagulationsforstyrrelser og organskader. Endelig kan visse ormgifte indeholde både neurotoxiner og hemotoksiner.

Det er vigtigt at notere, at ikke alle slanger er giftige, og at mange arter ikke har nok gift til at udgøre en trussel for mennesker. Derimod kan visse slangerens bid have alvorlige konsekvenser for menneskers helbred og endda være dødelige, især hvis behandlingen ikke søges inden for en kort tidsperiode efter et bid.

'Crotalus' är ett släkte ormar som tillhör familjen giftsnokar (Viperidae) och underfamiljen grubbhuggormar (Crotalinae). Släktet innehåller cirka 16 arter, mer kända arter är bland annat ökengiftsnoken (*C. adamanteus*), diamantgiftsnoken (*C. atrox*) och mjölig giftsnok (*C. horridus*). Dessa ormar förekommer i Nord- och Sydamerika, från södra Kanada till norra Argentina.

De flesta arterna i släktet 'Crotalus' är mycket giftiga och kan vara farliga för människor. De kännetecknas av en tydlig huvudvårt som innehåller de termoreceptiva organen som används för att upptäcka värmestrålning från till exempel ett bytesdjur. Dessa ormar är oftast nattaktiva och jagar genom att sitta stilla och vänta på byte, istället för att aktivt jaga efter det.

Det är viktigt att vara försiktig när man möter en giftsnok av släktet 'Crotalus', även om de flesta arterna tenderar att undvika människor så kan de bli aggressiva om de känner sig hotade. Om en persons blir biten av en orm i detta släkte bör de söka akut medicinsk vård omedelbart eftersom ormgiftet kan vara livshotande.

Metalloendopeptidaser är ett slags enzym som bryter ned proteiner genom att klippa sönder peptidbindningarna med hjälp av en metallion, ofta zink (Zn2+), i aktivt centrum. De kan klyva peptidbindningar både på insidan och utsidan av proteinernas aminosyrorester, till skillnad från exopeptidaser som endast kan klyva peptidbindningar närmast proteinkedjans ändar. Metalloendopeptidaser deltar i en rad fysiologiska processer, såsom blodtrycksreglering, immunförsvar och hjärnfunktion. Dessutom kan överaktiva metalloendopeptidaser vara involverade i patologiska tillstånd som cancer och neurodegenerativa sjukdomar.

'Giftsekret' er en betegnelse for et sekret eller et kjemisk stoff som produseres av levende celler og har en skadelig effekt på andre levende celler eller organismer. Ordet 'gift' kommer fra det gamle norrøne ord 'gifta', som betyr 'å forgifte'. Sekretet kan være et protein, et peptid eller en organisk sykelkompund, og det kan ha forskjellige mekanismer for å skade celler, som f.eks. å forstyrre cellernes stoffskifte, å skade deres membraner eller å påvirke deres gener. Giftsekret produseres oftest av bakterier, svamp, planter eller dyr for å hjelpe dem til å overleve i konkurranse med andre organismer, men det kan også være en biprodukt av noen sykdomsprosesser.

ADAM-proteiner (A Disintegrin And Metalloprotease) er en familie av transmembrane proteiner som inneholder en metalloprotease domene, en disintegrin domene og andre konservierte strukturelle domener. De uttrykkes i mange forskjellige typer celler i kroppen og spiller en viktig rolle i cellegrowe og -signaleringsprosesser, som til eksempel celleadherens, cellefusion, immunrespons og nedbrytning av ektodomener til overflateproteiner. Fejlfunksjoner i ADAM-proteiner kan være involvert i ulike sykdommer, inkludert kraftig endring i cellegrowe som fører til kraftig celleproliferasjon og kreft.

En av de mest velstudierte ADAM-proteinene er ADAM17, også kjent som TACE (Tumor Necrosis Factor-α Converting Enzyme). Dette proteinet spiller en viktig rolle i reguleringen av immunrespons og inflammasjon ved å kløvpe membranbundne prekursorer til cytokiner og andre signalfaktorer, som f.eks TNF-α (Tumor Necrosis Factor-α) og EGF (Epidermal Growth Factor). Dette resulterer i frigjøring av aktive former av disse molekylene som kan binde til sine respektive reseptorer og utløse signalveier som styrer cellers vekst, differensiasjon og overlevelse.

Trombocytaggregeringshämmare, även kända som platelett inhibitorer, är en grupp av läkemedel som hämmar förmågan hos blodplättarna (trombocyter) att koagulera och bilda blodproppar. De används vanligen för att förebygga eller behandla sjukdomstillstånd som innebär ett ökat riskbeläggande av blodproppar, såsom hjärtinfarkt, stroke och djup venös trombos (DVT).

Det finns två huvudsakliga typer av trombocytaggregeringshämmare:

1. Reversibla trombocytaggregeringshämmare: Dessa läkemedel binder reversibelt till en receptor på ytan av blodplättarna, kallas P2Y12-receptorn. Detta förhindrar aktivering och aggregation av blodplättarna. Exempel på reversibla trombocytaggregeringshämmare inkluderar klopidogrel (Plavix), prasugrel (Effient) och ticagrelor (Brilique).
2. Irreversibla trombocytaggregeringshämmare: Dessa läkemedel binder irreversibelt till en annan receptor på ytan av blodplättarna, kallas GPIIb/IIIa-receptorn. Detta också förhindrar aggregation av blodplättarna. Exempel på irreversibla trombocytaggregeringshämmare inkluderar abciximab (ReoPro), eptifibatid (Integrilin) och tirofiban (Aggrastat).

Det är viktigt att notera att användning av trombocytaggregeringshämmare kan öka risken för blödningar, så deras användning måste vägas upp mot potentiala fördelar och risker.

Oligopeptider är en typ av peptidmolekyler som består av mellan 2 och 20 aminosyror. De är kortare än polypeptider och proteiner, som har fler än 20 aminosyror. Oligopeptider kan ha biologisk aktivitet och fungera som hormoner, neurotransmittorer eller en del av immunförsvaret. Exempel på oligopeptider är bradykinin, som har en roll i smärtreaktioner, och oxytocin, ett hormon som frisätts under förlossning och amning.

Proliferative Vitreoretinopathy (PVR) är en komplikation till sjukdomar som orsakar skador på näthinnan (retina), såsom diabetisk retinopati och retinala sår. PVR uppstår när celler från det glatta muskulaturskiktet bakom ögat, ciltärnskroppen, migrerar in i vitreumhålan (den geléartade substansen som fyller ut ögats baksida) och bildar membran på retinas yta. Dessa membran kan skapa traktion på retina och orsaka att den viks in eller lossnar från ögonväggen, vilket kan leda till synnedsättning eller blindhet.

PVR kategoriseras i grader beroende på svårighetsgraden av sjukdomen. Graden bestäms genom att undersöka membranens utbredning, komplexitet och lokalisation samt retinas läge och integritet. Behandlingen för PVR innefattar ofta kirurgisk korrektur med vitrektomi, en operation där ögonläkaren tar bort delar av vitreumhålan och skrapar bort membranen från retinas yta. I vissa fall kan laserbehandling eller medicinska injektioner behövas för att minska cellväxten och traktionen på retina.

Integriner är en typ av proteiner som finns på cellmembranet hos flera olika celltyper, inklusive vita blodkroppar och endotelceller i blodkärlen. De spelar en viktig roll för cellernas förmåga att koppla samman med varandra och med extracellulära matrixproteiner i omgivningen. Integrinerna består av två delar, α- och β-subenheter, som tillsammans bildar en heterodimer.

Integrinerna kan aktiveras genom att binda till specifika ligander, vilket orsakar en konformationsförändring i integrinmolekylen som möjliggör interaktion med cytoskelettet inne i cellen. Detta leder till signaltransduktion och regulering av cellfunktioner såsom adhesion, migration, proliferation och differentiering. Integriner spelar också en viktig roll i immunförsvaret genom att underlätta leukocyternas migrationskapacitet till inflammationsområden.

I medicinsk kontext kan defekter i integrinfunktion orsaka olika sjukdomar, såsom blödningsrubbningar, immunbrist och autoimmuna sjukdomar.

Elapidgifter är en grupp av ormar som tillhör familjen giftsnokar (Elapidae). Denna familj inkluderar många välkända giftsnokar, såsom kobror, mambaer och korallormar. Elapidgifterna karaktäriseras av sina fixerade giftkrokar bakom deras ögon, som de använder för att injicera sitt gift när de attackerar bytet eller en fiende.

Giftet hos elapidgifter är ofta neurotoxiskt, vilket betyder att det påverkar nervsystemet och kan orsaka muskelsvaghet, andningsproblem och i värsta fall döden. Det är viktigt att söka omedelbar medicinsk hjälp om man blir biten av en elapidgiftorm, eftersom behandlingen ofta kräver specifik antigiftserum för den aktuella ormarten.

'Ormar' är ett samlingsnamn för en grupp ryggradsdjur som tillhör klassen Reptilia och underklassen Lepidosauria. De kännetecknas av sin långa, smala kroppsform och att de saknar lemmar. Ormar är nära släkt med ödlor och deras gemensamma förfäder hade ben, men ormarna har under evolutionen förlorat användbarheten av benen.

Ormar finns över hela världen, utom i polarregionerna, och det finns cirka 3 400 kända arter. De lever på land och i vatten och har en mycket varierad levnadsstil och föda. Några ormar är giftiga och använder sitt gift för att döda eller immobilisera bytet, medan andra ormar sväljer bytet helt, eftersom de inte kan tugga.

Det finns också ormar som lever i symbios med andra djur, till exempel sköldpaddor och krokodiler, där de hjälper till att rengöra värddjurens hud från parasiter.

Alpha-5 integrin, också känt som CD49e, är en typ av transmembranprotein som hör till integrinfamiljen. Det bildar en heterodimer med beta-1 integrin och tillsammans utgör de receptorn för extracellulär matrisproteinet fibronectin. Alpha-5 integrin har en viktig roll i celladhesion, migration, proliferation och differentiering. Det är involverat i flera fysiologiska processer såsom embryonal utveckling, angiogenes och immunförsvar, men kan också spela en patofysiologisk roll i sjukdomar som cancer och fibros.

En aminosyrasekvens är en rad av sammanfogade aminosyror som bildar ett protein. Varje protein har sin unika aminosyrasekvens, som bestäms av genetisk information i DNA-molekylen. Den genetiska koden specificerar exakt vilka aminosyror som ska ingå i sekvensen och i vilken ordning de ska vara placerade.

Aminosyrorna i en sekvens är sammanbundna med peptidbindningar, vilket bildar en polymer som kallas ett peptid. När antalet aminosyror i en peptid överstiger cirka 50-100 talar man istället om ett protein.

Aminosyrasekvensen innehåller information om proteinet och dess funktion, eftersom den bestämmer proteins tertiärstruktur (hur aminosyrorna är hopfogade i rymden) och kvartärstruktur (hur olika peptidkedjor är sammansatta till ett komplext protein). Dessa strukturer påverkar proteinet funktion, eftersom de avgör hur proteinet interagerar med andra molekyler i cellen.

Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.

DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.

Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.

Medicinskt sett är peptider korta aminosyrakedjor som består av två eller flera aminosyror som är kedjebundna med peptidbindningar. Peptider bildas när en aminosyraförening reagerar med en annan aminosyraförening och bildar en dipeptid, vilket kan fortsätta genom att ytterligare aminosyror adderas till kedjan. När antalet aminosyror i peptiden överstiger cirka 50-100 är den inte längre klassificerad som en peptid, utan istället som ett protein. Peptider har många olika funktioner i kroppen och kan agera som hormoner, neurotransmittorer eller en del av strukturella proteiner.

Trombocytglykoprotein GPIIb-IIIa-komplex, även känt som integrin αIIbβ3 eller CD41/CD61, är ett transmembrant protein på trombocyternas yta. Det består av två subenheter, GPIIb och IIIa (eller αIIb och β3), som bildar en heterodimer. GPIIb-IIIa-komplexet fungerar som en receptor för fibrinogena och von Willebrandfaktorn, vilket möjliggör aggregation av trombocyter vid blodkoagulationen. När GPIIb-IIIa-komplexet aktiveras genom intracellulära signalsubstanser kan det binda till fibrinogena och von Willebrandfaktorn, vilket leder till att trombocyterna kan klistra ihop sig med varandra och bilda en blodplättsaggregat.

"Cell-to-cell adhesion" refererar till de molekylära mekanismerna som tillåter celler att hålla fast vid varandra och forma tissuer. Detta uppnås genom interaktioner mellan specifika membranproteiner på cellernas yta, såsom kadherinerna, immunoglobulin-liknande celladhesionsmolekyler (Ig-CAM) och integrinerna. Dessa proteiner bildar komplex med varandra och/eller cytoskelettet för att stabilisera kontakten mellan cellerna. Cell-to-cell adhesion är viktig för embryonal utveckling, celldifferentiering, cellyta hållfasthet, barrierfunktioner samt tumörsuppression och progression.

Spottkörtlar, även kända som salivary glanders, är körtlar som producerar och sekreterar saliv. De hittas i munhålan och i ansiktet runt ögonen. Dessa körtlar hjälper till att fuktar och skyddar slemhinnan i munhålan, underlättar smak- och känselkänslor samt underlättar sväljning av mat. Det finns tre par större spottkörtlar: de två underkäksgångarna (submandibulära), de två parotidkörtlarna (parotida) och de två underkindskörtlarna (sublinguala). Dessutom finns det många små körtlar i munhålan, som kallas accessoriska spottkörtlar.

Näthinnesavllosning, eller "Descemet's Membrane Detachment" på engelska, är ett ovanligt ögonläkarterm som betecknar när näthinnan (Descemet's membrane) lossnar från iris och/eller kroppen cillaris i ögat. Näthinnan är en tunn, transparent membran som täcker överögonlinsen och skyddar ögats inre strukturer.

Näthinneavlossning kan orsakas av olika faktorer, såsom trauma, ögonkirurgi eller sjukdomar som Fuchs' endotelial dystrofi. Symptomen på näthinneavlossning kan inkludera smärta, rodnad, ljuskänslighet och försämrad syn. Behandlingen av näthinneavlossning beror på orsaken och svårighetsgraden av tillståndet, men kan omfatta observation, mediciner eller ytterligare kirurgi.

'Trombocytagggregation' refererer til den proces, hvor blodplader (trombocyter) i blodet klumper sig sammen for at danne en blodprop (trombus), når et blødende værtsorgan skal repareres. Denne proces er en del af den naturlige koagulationskæde og hjælper med at stoppe blødning, når et blødende kar eller vaskulært værtsorgan såres.

Når en skade sker på endotelcellerne (de celler, der danner indersiden af karrene), udløses en række signalveje, der fører til at blodpladerne bliver aktiveret og begynder at klumper sig sammen. Dette sker ved hjælp af specielle receptorer på blodpladernes overflade, som binder sig til andre proteiner og molekyler i området, herunder fibrinogen, von Willebrand-faktor og andre kløeaggregationsfaktorer.

Når blodpladerne klumper sig sammen, dannes der et netværk af fibre, som hjælper med at forstærke klumpen og fastholde den på skadestedet. Dette netværk af fibre kan også danne basis for dannelsen af en blodprop, hvis mængden af aggregerede blodplader er stor nok.

I visse sygdomstilfælde, såsom trombocytose og visse former for leukemi, kan der være for mange aktive blodplader i cirkulationen, hvilket kan føre til en forhøjet risiko for uønsket trombocytaggregation og dermed større sandsynlighed for blodpropper. Derfor er det vigtigt at have kontrol over antallet af aktive blodplader i cirkulationen, hvilket kan opnås ved hjælp af forskellige typer medicin, herunder anti-aggregationsmedicin og trombolytika.

Vitronectinreceptorer, även kända som alpha(v)beta(3)-integriner eller CD51/CD61, är en typ av membranproteiner som förekommer på cellytplasmamembranen hos flera olika cellytor, inklusive endotelceller, fibroblaster och tumörceller. Dessa receptorer spelar en viktig roll i celladhäsion, migration och signaltransduktion.

Vitronectinreceptorerna binder till extracellulära matrisproteiner som vitronectin, fibronektin, och osteopontin genom deras arginin-glycin-aspargins (RGD)-sekvenser. När de aktiveras, utlöses en kaskad av intracellulära signaler som reglerar cellproliferation, överlevnad, migration och angiogenes. Dessa receptorer är också involverade i flera patologiska processer, såsom tumörinvasion och metastasering.

Fibrinogen är ett protein som finns i blodplasma och har en viktig roll inom koagulationssystemet. Det produceras i levern och består av två identiska trippelstrukturer, var och en innehållande tre polypeptidkedjor (Aα, Bβ och γ). När blodkoagulationen aktiveras omvandlas fibrinogen till fibrin under inflytande av enzymet trombin. Fibrinet polymeriserar sedan och bildar ett nätverk som hjälper till att stänga av blödningar och stötta upp vävnader.

Sekvenshomologi, eller sekvenstillhörighet, inom biokemi och genetik refererar till den grad av likhet mellan två eller flera molekylära sekvenser, som kan vara DNA-sekvenser, RNA-sekvenser eller proteinsekvenser. När det gäller aminosyrasekvenser, handlar det om den ordningsföljd av specifika aminosyror som bildar en proteinmolekyl.

Aminosyrasekvenshomologi mellan två proteiner används ofta för att undersöka deras evolutionära släktskap och funktionella likheter. Hög sekvenshomologi kan indikera närbesläktade proteiner med möjligen liknande funktioner, medan låg homologi kan tyda på mindre närstående eller icke-relaterade proteinsekvenser.

Det är värt att notera att även om två proteiner har en hög sekvenshomologi kan deras struktur och funktion skilja sig ifrån varandra, eftersom aminosyrasekvenser inte alltid korrelerar perfekt med proteiners tredimensionella struktur eller biokemiska aktivitet.

Trombocytmembranglykoproteiner (TCP) är proteiner som finns i trombocyternas (blodplättarnas) membran. De har en central roll för blodets koagulering och hemostas, det vill säga blodets förmåga att stelna upp och stoppa blödningar. TCP deltar i flera olika processer som till exempel adhesion (anslutning) till skadade vävnader, aggregation (sammandragning) av trombocyter och aktivering av andra koagulationsfaktorer. Mutationer eller abnormaliteter i TCP kan leda till olika blodbrist-relaterade sjukdomar som trombocytopeni, trombocytopati och hemofili.

'Sequencing' är ett begrepp inom genetiken som refererar till metoder för bestämandet av raka rader (sekvenser) av nukleotider, de grundläggande byggstenarna i DNA och RNA. 'Sequencing' används ofta för att undersöka gener och andra delar av DNA för att få information om deras struktur, funktion och evolutionära utveckling.

'Sekvensinpassning' (engelska: sequence alignment) är en metod inom bioinformatiken som används för att jämföra två eller flera DNA- eller proteinsekvenser för att hitta likheter och skillnader mellan dem. Genom att jämföra sekvenser kan forskare identifiera konserverade regioner, mutationer, evolutionära relationer och möjliga funktionella roller.

Sekvensinpassning kan användas för att undersöka olika aspekter av DNA- eller proteinsekvenser, till exempel struktur, funktion, evolutionärt ursprung och släktskap. Det är en viktig metod inom komparativ genetik, molekylär evolution och strukturell biologi.

I sekvensinpassning jämförs två eller flera sekvenser med varandra genom att lägga till luckor (gaps) i sekvenserna för att matcha upp dem så bra som möjligt. Det finns två huvudtyper av sekvensinpassning: global och lokal. Global inpassning jämför hela sekvenserna med varandra, medan lokal inpassning endast jämför delar av sekvenserna där likheter finns.

Sekvensinpassning kan användas för att hitta homologa sekvenser (sekvenser som har gemensam evolutionärt ursprung), identifiera mutationer och andra variationer, och studera evolutionära relationer mellan olika arter eller populationer. Det kan även användas för att förutsäga struktur och funktion hos okända sekvenser genom att jämföra dem med kända sekvenser med liknande egenskaper.

'Glaskroppen' (latin: corps vitreum) är ett geléartat substance som fyller ut det mellersta och största delen av ögats bollform. Den består till stor del av vatten, men även av en speciell typ av proteiner som kallas collagen. Glaskroppen hjälper till att ge ögat dess form och sitter fast vid ögonbotten och kräver därför ingen blodförsörjning. Den är helt transparent och reflekterar ljuset så att den bakre delen av ögat kan ses genom den, inklusive näthinnan och de blodkärl som förser näthinnan med syre och näringsämnen.

Aminosyramönster, eller aminoacyl-tRNA-mönstret, refererar till den specifika kombinationen av aminosyror och transfer-RNA (tRNA) som finns i en ribosom under processen att bygga upp ett protein enligt informationen i ett messenger-RNA (mRNA). Varje tRNA har en specifik anticodon-sekvens som matchar en komplementär kodon-sekvens på mRNA, och bär därmed en specifik aminosyra. När ribosomen läser av mRNA:t och bygger upp proteinet, binds aminosyran till den växande peptidkedjan genom en reaktion katalyserad av peptidyltransferas-enzymet i ribosomen. På så sätt skapas ett specifikt aminosyramönster som korrelerar med genetisk informationen i mRNA:t.

'Blodplättar' er kort for trombocyter, som er ein viktig del av blodets koagulasjonssystem. De er små, diskformade celler uten kjerne som produseres i benmärken og kan leve opp til 10 dager i blodet før de brytes ned. Når det oppstår en skade eller sår i kroppen, blir trombocytene aktivert og klumper sammen for å form et blodstopp og hindre fortsatt blødning. Redusert antall trombocyter kan føre til en medisinsk tilstand kalt trombocytopeni, mens for store antall kan føre til trombocytos.