Drug Hypersensitivity Syndrome (DHS), also known as drug reaction with eosinophilia and systemic symptoms (DRESS), is a severe adverse drug reaction characterized by a combination of skin rash, fever, lymphadenopathy, and internal organ involvement. It typically occurs 2-6 weeks after starting a medication, but can occur sooner or later.

The exact pathophysiology of DHS is not fully understood, but it is believed to involve an abnormal immune response to the drug. The syndrome is often associated with certain medications, including aromatic anticonvulsants (such as carbamazepine and phenytoin), sulfonamides, allopurinol, and dapsone.

The clinical presentation of DHS can vary widely, but typically includes a morbilliform or maculopapular rash, fever, lymphadenopathy, and evidence of internal organ involvement such as hepatitis, nephritis, pneumonitis, or myocarditis. Laboratory abnormalities may include eosinophilia, atypical lymphocytes, and elevated liver enzymes.

The diagnosis of DHS is based on a combination of clinical features, laboratory findings, and the exclusion of other possible causes of the symptoms. Treatment typically involves discontinuation of the offending medication, supportive care, and sometimes systemic corticosteroids to suppress the immune response.

DHS can be a serious and potentially life-threatening condition, with a mortality rate of up to 10%. Prompt recognition and treatment are essential to prevent long-term complications or fatal outcomes.

Läkemedelsöverkänslighet definieras som en minskad tolerance för ett läkemedel, vilket orsakar en oönskad och ofta negativ reaktion i patienten. Det kan bero på en individuell särskiljbar allergisk respons eller en icke-allergisk, farmakologisk respons.

Allergisk läkemedelsöverkänslighet uppstår när patientens immunsystem reagerar på ett läkemedel som en främmande substans och utvecklar antikroppar mot det. Nästa gång patienten tar samma läkemedel, kommer dessa antikroppar att binda till läkemedlet och aktivera immunsystemet, vilket orsakar en allergisk reaktion. Allergiska läkemedelsöverkänslighetsreaktioner kan variera från milda symptomen som hudutslag eller näsflöde till allvarliga anafylaktiska chocker.

Icke-allergisk läkemedelsöverkänslighet orsakas av en förändring i patientens farmakologiska respons mot ett läkemedel, vilket kan bero på genetiska faktorer, andra sjukdomar eller interaktioner med andra läkemedel. Icke-allergisk läkemedelsöverkänslighet kan ge symtom som yrsel, illamående, kräkningar och i vissa fall livshotande hjärt- och lungkomplikationer.

Det är viktigt att identifiera och undvika läkemedelsöverkänslighetsreaktioner genom att informera patienter om potentiella biverkningar, uppmärksamma symptomen och dokumentera alla kända läkemedelsöverkänsligheter i patientens medicinska journal.

Läkemedelsutslag, eller "drug reaction" på engelska, är en negativ reaktion eller biverkning som uppstår när en individ tar ett läkemedel. Det kan vara en mild, måttlig eller allvarlig reaktion och kan variera från person till person. Läkemedelsutslag kan vara allergiska eller icke-allergiska till sin natur. Allergiska läkemedelsutslag orsakas av ett överdrivet svar hos immunsystemet, medan icke-allergiska läkemedelsutslag beror på en direkt skada på kroppens celler eller organ.

Symptomen på läkemedelsutslag kan variera beroende på vilket läkemedel som orsakar reaktionen och hur känslig individen är för det aktiva ämnet i läkemedlet. Några vanliga symtom inkluderar hudutslag, andningssvårigheter, yrsel, illamående, kräkningar, diarré, svullnad, hosta och feber. I allvarligare fall kan läkemedelsutslag leda till livshotande komplikationer som organfailure eller chock.

Om en individ tror att de upplever en läkemedelsreaktion bör de omedelbart söka vård och informera läkaren om alla läkemedel de tar, inklusive över-den- counters (OTC) läkemedel och naturläkemedel. Läkaren kommer att bedöma om det behövs ytterligare behandling eller om patienten bör sluta ta läkemedlet som orsakar reaktionen. I allvarliga fall kan patienten behöva vård på intensivvårdsavdelningen för att övervaka och behandla komplikationer.

Stevens-Johnson syndrom (SJS) är ett allvarligt hudutslag som kan bli livshotande. Det orsakas vanligen av en allergisk reaktion på vissa mediciner eller infektioner. SJS kännetecknas av att det bildas små blåsor och sår på huden och slemhinnor, som kan vara smärtsamma och leda till svullnad och andra komplikationer. I de allvarligaste fallen kan det rädda livet att sluta använda den medicin som orsakat reaktionen och söka akut vård på ett sjukhus.

'Syndrom' er et begreb, der anvendes indenfor medicin og betegner en samling af symptomer, tegn og/eller læsioner, der ofte forekommer sammen. Et syndrom repræsenterer dermed en særlig klinisk præsentation eller et mønster af sygdomsmanifestationer, men adskiller sig fra en specifik diagnose, da årsagen til syndromet ikke nødvendigvis er klar.

Et eksempel på et syndrom er Down-syndromet, der karakteriseres ved en unormal kromosomalt fordeling (trisomi 21), hvilket resulterer i en række fysiske og mentale egenskaber og udviklingsmæssige forsinkelser. Andre eksempler inkluderer Klinefelters syndrom, Cushings syndrom og Marfans syndrom.

Roseolovirusinfektioner är en infektionssjukdom orsakad av humana herpesvirus 6 (HHV-6) och humant herpesvirus 7 (HHV-7). De två vanligaste infektionerna som orsakas av dessa virus är roséola infantum, även känt som sixth disease, och infektioner hos immunosupprimerade individer.

Roséola infantum är en vanlig infektion hos barn under två år gamla och karaktäriseras av feber följt av ett utbrott av röd, klådautlösande hudutslag. Infektionen orsakas vanligtvis av HHV-6 och är oftast mild med fullständig återhämtning inom en vecka.

HHV-6 och HHV-7 kan också orsaka infektioner hos immunosupprimerade individer, till exempel personer som har HIV/AIDS eller som tar immunsuppressiva läkemedel efter en organtransplantation. Dessa infektioner kan vara allvarligare och orsaka symtom som feber, andningssvårigheter, hjärninflammation och andra komplikationer.

I allmänhet är roseolovirusinfektioner inte allvarliga hos friska barn och vuxna, men de kan vara farliga för immunosupprimerade individer. Det finns inget specifikt behandlingssätt för dessa infektioner, men symtomen kan behandlas för att lindra obehaget.

Dapsone är ett antibiotiskt läkemedel som tillhör gruppen sulfonamider. Det används vanligen för att behandla infektioner orsakade av bakterier som är resistenta mot andra antibiotika, såsom certain stafylokocker och MRSA (methicillin-resistent staphylococcus aureus). Dapsone kan också användas för att behandla vissa parasitiska infektioner som leishmaniasis och pneumocystis jirovecii pneumonia (PJP), en typ av lunginflammation som kan drabba personer med nedsatt immunförsvar, till exempel HIV-positiva.

Dapsone fungerar genom att störa bakteriens eller parasitens förmåga att producera ett viktigt enzym som behövs för att överleva. Det kan också användas i kombination med andra läkemedel för att behandla svårartade hudinfektioner orsakade av acne.

Läkemedlet kan ges som tablett eller som topisk kräm och bör användas under en läkares övervakning på grund av möjliga biverkningar, inklusive blodbrist (anemi), leverfunktionsnedsättning och andningssvårigheter.

HLA-B är ett antigen som tillhör gruppen human leukocyte antigens (HLA) och är beläget på cellmembranet hos alla kroppens celler, förutom de röda blodkropparna. HLA-B är en del av det system som hjälper kroppen att skilja egen vävnad från främmande och spelar därför en viktig roll i immunförsvaret.

HLA-B-antigenet är ett proteinkomplex som består av två polypeptidkedjor, en lätt och en tung. Detta komplex binder till och presenterar små peptider från intracellulära proteiner för T-celler, vilket hjälper kroppen att identifiera och bekämpa infektioner orsakade av virus eller andra patogener.

Varje individ har två kopior av HLA-B-antigenet, en ärvt från varje förälder. Det finns många olika varianter av HLA-B-antigenet, och dessa varianter kan påverka risken för att utveckla vissa sjukdomar eller reagera på vissa läkemedel.

"Hudutslag" er en almen term som brukes for å beskrive en endring i utseende eller struktur på huden. Det kan være allt fra en simpel rødhet eller et lette eksem, til alvorlige infeksjoner, svulst eller hudkreft. Hudutslag kan ha mange forskjellige årsaker, som kan være relatert til infeksjoner, inflammation, autoimmune lidelser, allergiske reaksjoner, genetiske faktorer eller årsaket av ytre faktorer som sol, kulde eller mekanisk skade.

For å få en mer presis diagnose bør man søke medisinsk veiledning og vurdere om det er behov for å konsultere en lege eller en dermatolog.

Karbamazepin är ett antiepileptiskt läkemedel som används för att behandla epilepsi, nevralljika och vissa typer av smärta, till exempel nervskada-relaterad smärta (neuropatisk smärta) och bipolär sjukdom. Det fungerar genom att stabilisera elektriska impulser i hjärnan och nerverna. Läkemedlet kan ges som tablett, kapsel, flüssig form eller intravenöst.

Vanliga biverkningar av Karbamazepin inkluderar yrsel, trötthet, förvirring, minnesförlust, illamående och kräkningar. Allvarligare biverkningar kan vara blodbrist (till exempel leukopeni eller trombocytopeni), leverfunktionsnedsättning, hjärtsvikt och allvarliga hudreaktioner som Stevens-Johnsons syndrom och toxic epidermal necrolysis.

Karbamazepin bör inte användas under graviditet om det finns andra alternativ, eftersom det kan orsaka fetalt missbildningar. Det rekommenderas att diskutera riskerna med läkaren innan användning under graviditet eller amning.

"Tredagarsfeber" er en gammel betegnelse for en type infeksjon som ofte fører til en febersygdom som varer omkring tre dager. I moderne medicinsk terminologi refererer det oftest til en infektion forårsaket av enten bakterien Streptococcus pyogenes eller Staphylococcus aureus, som kan føre til en sygdom kaldet "stafylokok- eller streptokokinfektion". Disse infeksjoner kan være alvorlige og kræve antibiotisk behandling.

Typiske symptomer på en tredagarsfeber inkluderer pludselig opstået feber, halspine, hoste, træthed, muskelsmerter og svimmelhed. Andre symptomer kan også forekomme alt efter hvilken type bakterie der er involveret og hvor infektionen har spredt sig i kroppen.

Det er vigtigt at søge medicinsk behandling hvis man mener at have en tredagarsfeber, da den kan udvikle sig til alvorlige komplikationer som bl.a. blodforgiftning (sepsis), lungebetændelse (pneumoni) eller hjertesygdomme (endokardit).

Human Herpesvirus 6 (HHV-6) är ett DNA- virus som tillhör herpesvirussläktet. Det finns två varianter av HHV-6: HHV-6A och HHV-6B. HHV-6B orsakar vanligen rosola, en relativt mild infektion som främst drabbar barn under 2 år. Symptomen på rosola kan vara feber, hosta, snuva näsa och en röd, klådig hudutslag. I sällsynta fall kan HHV-6B också orsaka allvarligare sjukdomar som exempelvis meningit och encefalit hos immunbristiga individer.

HHV-6A är mindre väl studerat än HHV-6B, men tros vara associerat med allvarligare sjukdomar som exempelvis infektioner hos immunbristiga patienter och neurologiska sjukdomstillstånd. Båda varianterna av HHV-6 kan också vara associerade med vissa former av cancer, men det är fortfarande oklart om viruset orsakar cancer eller om det istället är en följd av immunsuppression.

Efter primär infektion etablerar sig HHV-6 i kroppen och kan återaktiveras under perioder av immunsuppression, vilket kan leda till återfall av sjukdomen eller nya symtom.

En Leukemoid reaktion är en benign (icke cancerartad) tillstånd där det uppmätts mycket höga värden av vita blodkroppar, särskilt neutrofila granulocyter, i blodet. Detta kan orsakas av olika allvarliga sjukdomar eller infektioner som hjärtinfarkt, svår cancer, sepsis eller kronisk ledgångsinflammation. Tillståndet liknar leukemi men skiljer sig åt genom att cellerna ser normala ut under mikroskopi och saknar tecken på onkologisk transformation.

"Gikt" är ett äldre medicinskt begrepp för att beskriva en särskild typ av hjärtflimmer som kallas atriell fibrillation. Atriell fibrillation orsakar ofta en snabb och oregelbunden hjärtslagfrekvens och kan öka risken för stroke.

"Gikthämmande medel" (eller "giktmediciner") är mediciner som används för att behandla atriell fibrillation och minska risken för stroke. Dessa mediciner kallas ofta antikoagulantia eller blodtunningsmedel. De verkar genom att förhindra blodet från att koagulera och bilda blodproppar som kan orsaka stroke. Exempel på gikthämmande medel inkluderar warfarin, apixaban, rivaroxaban och dabigatran.

Non-steroidal anti-inflammatory drugs (NSAIDs) are a type of medication that is commonly used to reduce pain, inflammation, and fever. Unlike corticosteroids, which are also used for their anti-inflammatory effects, NSAIDs are not steroids.

NSAIDs work by inhibiting the activity of cyclooxygenase (COX) enzymes, which play a key role in the production of prostaglandins, hormone-like substances that mediate various physiological processes, including inflammation and pain. By blocking the action of COX enzymes, NSAIDs reduce the production of prostaglandins, thereby alleviating pain and inflammation.

There are several different types of NSAIDs available, including:

* Ibuprofen (e.g., Advil, Motrin)
* Naproxen (e.g., Aleve, Naprosyn)
* Celecoxib (Celebrex)
* Diclofenac (Voltaren)
* Meloxicam (Mobic)

While NSAIDs can be effective at reducing pain and inflammation, they can also have side effects, particularly when used at high doses or for extended periods. Common side effects of NSAIDs include stomach upset, heartburn, and increased risk of bleeding. In addition, some NSAIDs may increase the risk of cardiovascular events, such as heart attack and stroke, particularly in people who already have underlying heart disease.

It is important to use NSAIDs only as directed by a healthcare provider and to follow any recommended dosage instructions carefully. If you experience any bothersome side effects or have concerns about taking NSAIDs, be sure to talk with your doctor or pharmacist.

"Antilepromedication" er en generell betegnelse for lægemidler som bruges til behandling af lepra, en infektionssygdom forårsaget af bakterien Mycobacterium leprae. Der findes flere typer af antilepromedicin, men de mest almindelige er:

1. Dapson: Et antibiotikum som dræber bakterier og reducerer smitteevnen.
2. Rifampicin: Et antibiotikum som dræber bakterier og forhindrer deres spredning.
3. Klofazimin: Et antibiotikum som dræber bakterier, reducerer inflammation og forbedrer hudlidelser.
4. Ofloxacin: Et antibiotikum som dræber bakterier og anvendes hyppigst i kombination med rifampicin.

Disse mediciner gives ofte i kombination for at sikre maksimalt terapeutisk effekt og for at reducere risikoen for resistensudvikling hos bakterien. Lepra behandles typisk over en periode på mindst 12 måneder, afhængigt af patientens tilstand og sygdomsstadie.

A "drug-related side effect" refers to any unintended effect of a medication that occurs in addition to its intended therapeutic action. These effects can be beneficial or harmful, but they are typically considered undesirable and may cause the patient discomfort or harm. Side effects are often related to the dose of the medication and may go away as the body adjusts to the drug.

On the other hand, "adverse reactions" refer to harmful and unintended effects that occur as a result of taking a medication. These reactions can be severe and even life-threatening in some cases. Adverse reactions are usually dose-dependent, but they may also be idiosyncratic, meaning that they occur only in certain individuals and are not related to the dose of the medication.

Both side effects and adverse reactions are important considerations when prescribing medications, as they can impact a patient's quality of life and overall health. Healthcare providers must weigh the potential benefits of a medication against its possible risks and side effects to ensure that it is safe and effective for their patients.

Hypersensitivity, Delayed (typically referred to as Type IV hypersensitivity) is a type of immune response that becomes apparent several hours or days after exposure to an antigen. Unlike other types of hypersensitivity reactions, it does not involve the production of antibodies such as IgE. Instead, it involves the activation of T-cells (a type of white blood cell) and the release of cytokines, which can cause inflammation and tissue damage.

This type of hypersensitivity reaction is often seen in response to certain medications, chemicals, or other environmental antigens. Examples include contact dermatitis (e.g., poison ivy), some drug reactions (e.g., penicillin), and graft-versus-host disease. Treatment typically involves avoiding the offending agent and managing symptoms with topical corticosteroids, antihistamines, or other medications as needed.

"Antikonvulsiva medel" är en benämning på läkemedel som används för att behandla och förebygga epileptiska krampanfall. Dessa mediciner fungerar genom att stabilisera elektrisk aktivitet i hjärnan och minska excitationen av nervceller, vilket hjälper att förhindra oförutsägbara och oönskade konvulsioner eller krampanfall.

Exempel på vanliga antikonvulsiva medel inkluderar:

1. Karbamazepin
2. Fenobarbital
3. Valproinsyra
4. Lamotrigin
5. Levetiracetam
6. Topiramat
7. Phenytoin
8. Gabapentin

Varje antikonvulsivum har sina unika mekanismer och biverkningar, så läkare väljer ofta ut ett specifikt medel eller en kombination av medel baserat på patientens typ av epilepsi, ålder, andra mediciner de tar och deras individuella respons på behandlingen.

Allopurinol är ett läkemedel som används för att behandla hyperurikemi, en tillstånd där individen har höga nivåer av uric acid i blodet. Det orsakas vanligtvis av ett överskott av puriner, kemiska föreningar som finns naturligt i vår kropp och i vissa livsmedel som kött, fisk och grönsaker.

När purinerna bryts ned i kroppen bildas uric acid som normalt utsöndras via njurarna. Vid hyperurikemi kan kroppen inte avlägsna tillräckligt med uric acid, vilket kan leda till att den ansamlas och bildar kristaller i lederna och vävnaderna, vilket orsakar smärta och inflammation.

Allopurinol fungerar genom att hämma enzymet xantinoxidase, som är involverat i produktionen av uric acid i kroppen. Genom att minska produktionen av uric acid kan allopurinol hjälpa till att förhindra bildning av kristaller och lindra symtomen av hyperurikemi. Det används också ofta preventivt för att förebygga giktanfall hos personer med återkommande gikt.

Eosinofili är ett medicinskt begrepp som refererar till när det finns förhöjda nivåer eosinofiler i blodet. Eosinofiler är en typ av vita blodkroppar (leukocyter) som hjälper kroppen att bekämpa parasitära orsaker till sjukdom, såsom maskar och amöbor. Normalvärdet på eosinofiler i blodet för vuxna ligger vanligtvis mellan 0,04 och 0,4 x 10^9/L. Nivåer över 0,5 x 10^9/L anses vara ett tecken på eosinofili.

Förhöjda nivåer av eosinofiler kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive allergier, astma, vissa infektioner, autoimmuna sjukdomar och cancer. I vissa fall kan eosinofili vara asymptomatisk, men i andra fall kan det leda till symtom som andningssvårigheter, hosta, hudutslag, ont i magen och diarré. Om du anser att du har tecken på eosinofili bör du kontakta din läkare för ytterligare utvärdering och behandling.

Hypersensitivity är en överdrivet kraftig eller oproportionerlig reaktion av det immunförsvaret mot ett främmande ämne, till exempel ett protein i pollen eller ett läkemedel. Det kan delas in i fyra olika typer (I-IV) beroende på vilken mekanism som orsakar reaktionen. Exempelvis orsakas typ I-hypersensitivitet av omedelbar överkänslighet, där antikroppen IgE utsöndras och binder till mastceller eller basofiler, vilket leder till degranulering och frisättning av mediatorer som orsakar symtomen. Andra typer av hypersensitivitet involverar andra delar av det adaptiva immunförsvaret, såsom T-celler eller komplementsystemet.

'Virusaktivering' (eng. 'viral reactivation') refererar till ett tillstånd där ett latent infekterat virus åter blir aktivt och börjar replikera sig inne i en värdkropp. Detta kan inträffa när värdkroppen är under stress, har en nedsatt immunförsvar eller på grund av andra faktorer som exponering för ett nytt infektionsagent eller genomgången av en behandling som stör den normala cellcykeln.

Exempel på virus som kan aktiveras från ett latent tillstånd inkluderar herpes simplex-virus (HSV), varicella-zoster-virus (VZV) och cytomegalovirus (CMV). Aktivering av dessa virus kan leda till symtom som sår, utslag, feber och andra systemiska symptom.

Det är värt att notera att en del virusaktiveringar kan vara asymptomatiska eller ge milda symtom, medan andra kan orsaka allvarliga sjukdomar eller komplikationer, särskilt hos personer med nedsatt immunförsvar.

Fenytoin är ett äldre antiepileptikum som används för att behandla olika typer av epilepsi, bland annat generaliserade tonisk-kloniska (storamlé) eller partiella (fokal) anfall. Det fungerar genom att stabilisera nervcellernas elektriska aktivitet i hjärnan och minska överaktiva signalsubstanser som kan leda till anfall.

Fenytoin ges vanligen som tablett eller intravenöst, och terapeutisk koncentration i blodet uppnås vanligtvis inom 7-10 dager efter behandlingens början. Läkaren kommer att justera dosen individuellt för varje patient baserat på deras respons, blodkoncentration och eventuella biverkningar.

Viktiga biverkningar av fenytoin kan inkludera yrsel, trötthet, förvirring, balansstörningar, rörelsekoordinationsproblem och i sällsynta fall allvarliga hudreaktioner. Fenytoin kan också påverka andra läkemedel, såsom antibiotika, hormonella medel och betablockerare, varför det är viktigt att informera läkaren om alla mediciner som används.