Hjärtlektrofysiologi är en subspecialitet inom kardiologi som handlar om att studera och undersöka den elektriska aktiviteten hos hjärtat. Detta innefattar diagnostisering och behandling av olika former av hjärtrytmrubbningar (arytmier), såväl som att analysera andras effekter på hjärtats elektriska system.

Exempel på metoder som används inom hjärtlektrofysiologi är elektrokardiogram (ECG), Holters monitoring, eventrecorder, implanterbara löpande ECG-sladdar och elektrofysiologiska studier (EPS). Under en EPS kan speciella katter placeras i hjärtat för att mäta dess elektriska egenskaper och stimulera dess aktivitet, vilket kan användas för att diagnostisera och behandla olika typer av hjärtrytmrubbningar. Behandlingar som kan utföras under en EPS innefattar ablation, där man med hjälp av het eller kyla förstör specifika delar av hjärtats elektriska ledningssystem för att korrigera rubbningar i rytmen.

Elektrofysiologi är en medicinsk specialitet som handlar om studiet av den elektriska aktiviteten hos levande vävnader, särskilt hjärt- och nervvävnader. Inom kardiologin används elektrofysiologi för att diagnostisera och behandla olika typer av hjärtsjukdomar, till exempel aritmier (för fått eller för snabb hjärtrytm).

Inom neurofysiologin används elektrofysiologiska tekniker för att studera den elektriska aktiviteten i nervceller och deras signalering till varandra. Detta kan ske genom att placera elektroder på ytan av hjärnan eller inuti nervbanor för att mäta den elektriska aktiviteten under olika förhållanden, till exempel under vakenhet eller sömn, och under olika sjukdomszuständerna.

Elektrofysiologin är en mycket avancerad teknik som kräver speciell utbildning och erfarenhet för att kunna tolka de komplexa mönstren av elektrisk aktivitet som kan ses i levande vävnader.

Elektrofysiologiska fenomen (EP fenomen) är en medicinsk term som refererar till studiet av den elektriska aktiviteten hos olika typer av celler, framför allt i hjärtat. Detta inkluderar mätning och analyser av elektriska potentialskillnader över cellmembranet samt signaltransduktion och excitation-kontraktionskoppling i muskelceller. EP-studier används ofta för att diagnostisera och behandla hjärtsjukdomar, såsom aritmier och hjärtkärlsjukdomar.

Elektrofysiologiska processer är de nervösa och muskulära processerna som involverar elektrisk aktivitet i kroppen. Dessa processer styr en mängd olika funktioner, inklusive hjärtats slagfrekvens, muskelkontraktioner och signaltransmission i nervsystemet.

Elektrofysiologiska studier är vanliga inom medicinsk forskning och klinisk praktik för att undersöka dessa processer och diagnostisera olika sjukdomar och störningar. Till exempel kan elektrokardiogram (ECG) användas för att registrera hjärtats elektriska aktivitet och detektera eventuella abnormaliteter, medan elektromyografi (EMG) kan användas för att mäta muskelaktiviteten och diagnostisera neuromuskulära sjukdomar.

Elektrofysiologiska processer involverar främst joners rörelse över cellytan i exciterbara celler, såsom nerv- och muskelceller. När en exciterbar cell aktiveras ökar permeabiliteten för specifika joner, vilket leder till en flyttning av laddningar och en åtföljande depolarisering av cellytan. Denna depolarisering orsakar i sin tur en spridning av elektriska signaler som kan registreras och analyseras med hjälp av olika tekniker inom elektrofysiologin.

Elektrofysiologiska tekniker (EPS) för hjärtat är metoder som används för att undersöka och behandla hjärtats elektriska aktivitet. Detta görs genom att placera fina elektroder i olika delar av hjärtat via en kateter som införs genom en ven i arm eller lår.

EPS kan användas för att:

* Diagnostisera oregelbundenheter i hjärtats rytm, såsom aritmi
* Lokalisera och kartlägga abnorma elektriska banor i hjärtat som orsakar oregelbundna hjärtslag
* Testa effekten av olika behandlingar, till exempel mediciner eller ablation
* Genomföra en ablation, vilket innebär att försöka eliminera eller isolera abnorma elektriska banor i hjärtat med hjälp av värme, kyla eller annan energi.

EPS är en specialiserad procedur som utförs av en elektrofysiolog, en läkare med specialistutbildning inom området. Proceduren kräver speciell utrustning och används ofta för att diagnostisera och behandla komplexa hjärtrytmstörningar som inte svarar på andra behandlingsmetoder.

Aktionspotential (Action Potential) är en plötslig elektrisk potentialändring som sker över cellmembranet hos exciterbara cellsorter, såsom nerv- och muskelceller. Detta fenomen orsakas av fluktuationer i membranpotentialen som följer specifika mönster av depolarisering (positivt laddning) och repolarisering (negativt laddning).

I nerv- och muskelceller är aktionspotentialerna resultatet av jonkanaler som öppnas och stängs i cellmembranet, vilket tillåter specifika joner (som natrium, kalium och kalcium) att diffundera in eller ut genom membranet. Denna jontransport orsakar en förändring av membranpotentialen, vilket kan uppfattas som en elektrisk signal.

När aktionspotentialen initieras öppnas natriumjonkanaler, vilket leder till en inflöde av natriumjoner och en depolarisering av cellmembranet. När membranpotentialen når en viss tröskelvärde aktiveras ytterligare jonkanaler, vilket orsakar en snabb repolarisering av cellmembranet. Efter repolariseringen stängs natriumjonkanalerna och kaliumjonkanaler öppnas, vilket leder till en utflöde av kaliumjoner och en ytterligare repolarisering av membranpotentialen.

Aktionspotentialer är viktiga för kommunikation och signalering inom nervsystemet och muskelsystemet. De möjliggör snabb överföring av information och koordinerad muskelaktivitet, vilket är nödvändigt för normal funktion hos levande organismer.

'Patch-clamp-tekniker' är en elerofysiologisk metod som används för att mäta jonflöden genom en individuell jonkanal i cellmembranet. Den utvecklades av den tyska forskaren Erwin Neher och den amerikanske forskaren Bert Sakmann år 1981, för vilket de belönades med Nobelpriset i fysiologi eller medicin år 1991.

Tekniken innebär att en glas pipett fylls med en elektrolytlösning och placeras i kontakt med cellmembranet så att en liten del av membranet sugs in i pipetten och formar en "patch" eller ett "tätslag". När denna patch är intakt, kan potentialen över membranet justeras så att jonkanalen öppnas och jonflödet genom kanalen kan mätas som en ström.

Patch-clamp-tekniken används inom flera områden av biomedicinsk forskning, till exempel för att studera hur jonkanaler regleras och hur de påverkar cellers elektriska signalering, samt för att utveckla läkemedel som kan modulera jonkanalfunktionen.

Hjärtrytmrubbningar, eller arrhythmier, är störningar i hjärtats slagrytm. Det kan orsakas av olika faktorer, till exempel strukturella skador på hjärtat, elektrolytrubbningar, hjärtsjukdomar eller som biverkningar av vissa mediciner.

Det finns olika typer av hjärtrytmrubbningar, beroende på var de uppstår i hjärtats ledningssystem och hur snabbt eller långsamt hjärtat slår. Några exempel är:

1. Tachykardier: För accelererad hjärtslag, vanligen över 100 slag per minut.
2. Bradykardier: För förlangsamd hjärtslag, vanligen under 60 slag per minut.
3. Fibrillationer: Oregelbundna, snabba kontraktioner av hjärtats muskelceller. Atriefibrillation är den vanligaste typen och berör överhuset i hjärtat. Ventrikelfibrillation är allvarligare och kan vara livshotande eftersom det resulterar i att underhuset inte pumpar blod effektivt.
4. Flimmer: Oregelbundna, snabba kontraktioner av hjärtats muskelceller, men med en något mer organiserad mönstring än vid fibrillation.
5. Extraslag: Överdrivna extrabeat eller "extra slag" som kan kännas som ett "knackning" i bröstet. De kan vara av olika orsaker, inklusive stress, kaffe och alkohol.

Vissa hjärtrytmrubbningar kan vara asymptomatiska medan andra kan orsaka symtom som yrsel, svimning, andfåddhet, bröstsmärta eller i värsta fall död. Behandlingen beror på typen och svårighetsgraden av hjärtrytmrubbningen.

'Retledningssystemet' (engelska: 'Guidance System') är ett samlingsbegrepp för de mekanismer och processer som hjälper en läkare eller annan vårdpersonal att ta medicinska beslut om en patients vård. Det kan inkludera kliniska riktlinjer, praxisriktlinjer, kvalitetsstandarder, evidensbaserad medicin och andra resurser som hjälper till att stödja ett systematiskt och strukturerat sätt att besluta om diagnoser, behandlingar och omsorg.

Retledningssystemet är tänkt att underlätta för vårdpersonalens arbete genom att ge rekommendationer baserade på den bästa tillgängliga evidensen och erfarenheten, samtidigt som det tar hänsyn till patientens individuella behov och preferenser. Det är en viktig del av kvalitetssäkringen inom sjukvården och hjälper till att säkerställa att patienter får den bästa möjliga vården baserat på aktuell kunskap och god medicinsk praxis.

'Membranpotential' refererer til den elektriske spænding, der opretholdes over cellemembranen i levende celler. Dette potential er skabt af forskellige ioner, som sodium (Na+), kalium (K+), calcium (Ca2+) og klorid (Cl-), der har forskellig koncentration på hver side af cellemembranen. I hviletilstand er membranpotentialet negativt, da der er en højere koncentration af negative ladninger inde i cellen end udenfor. Dette skyldes især forskellen i koncentration af K+ og Na+ ioner på hver side af cellemembranen.

I membranpotentialet spiller natrium-kalium-pumpen en vigtig rolle, idet den pumper to kaliumioner ind i cellen for hvert tre sodiumioner, der pumpes ud. Dette bidrager til at opretholde den negative ladning inde i cellen og sikre et stabil membranpotential.

Membranpotentialet kan ændres under forskellige fysiologiske processer som eksempelvis nerveimpulser, muskelkontraktioner og celldifferentiering. Disse ændringer i membranpotentialet er nødvendige for cellernes normale funktion og kommunikation med hinanden.

Hjärt-kärlmodeller, även kända som cardiovaskulära modeller, är matematiska eller datorbaserade representationer av hjärt-kärlsystemet i kroppen. Dessa modeller används för att simulera och förutsäga hur systemet fungerar under olika förhållanden, såsom hälsa och sjukdom. Hjärt-kärlmodeller kan vara mycket enkla eller mycket komplexa beroende på vilka aspekter av systemet som behöver studeras.

En enkel hjärt-kärlmodell kan bestå av en enda differentialekvation som beskriver blodflödet genom kroppen. Mer avancerade modeller kan inkludera flera komponenter, såsom hjärtat, artärer, vener och kapillärer, samt muskler, ventiler och andra strukturer som påverkar blodflödet. Dessa modeller kan användas för att simulera olika sorters sjukdomar, såsom hjärtsjukdomar, blodproppar och högt blodtryck.

Hjärt-kärlmodeller kan vara antingen deterministiska eller stokastiska. Deterministiska modeller ger alltid samma utdata givet samma indata, medan stokastiska modeller inkluderar en slumpkomponent som gör att utdata kan variera mellan simuleringar. Stokastiska modeller används ofta när systemet är mycket komplext eller om det finns många okända variabler.

Hjärt-kärlmodeller används inom flera olika områden, såsom medicin, biologi, fysik och ingenjörsvetenskap. Inom medicinen används de ofta för att simulera effekterna av läkemedel, operationer och andra behandlingar. Inom biologin används de för att studera hur blodflödet påverkar cellfunktion och vävnadsuppbyggnad. Inom fysiken används de för att simulera strömning av fluid i rör och andra system. Inom ingenjörsvetenskapen används de för att designa bättre hjärt-lungsmaskiner, proteser och andra medicinska enheter.

'Voltage-sensitive dye imaging' (VSDi) er en teknikk som brukes innen forskning og diagnose i neurofysiologi og andre felt within biomedisinsken. Denne teknikken involverer anvendelsen av følsomme farvedyrer som endrer fluorescens intensiteten i respons på ændringer i transmembranpotentialet i levende celler, typisk neuroner eller kardiomyocyter (hjerteceller).

Når disse farvedyrer binder til membranen, vil de omdanne exciteringsstråling (typisk blått eller ultraviolet lys) til fluorescens (typisk grønt eller rødt lys), og denne fluorescensen kan måles med hjelp av fluorometri. Når det oppstår en endring i transmembranpotentialet, endres farvedyrens konformation og deretter også fluorescensintensiteten. På denne måten kan ændringer i elektrisk aktivitet i cellene overvåges i realtid ved hjelp av VSDi.

Denne teknikken er viktig for å forstå elektrofysiologiske prosesser i levende celler, og den kan brukes til å undersøke neuronale nettverk, kortikeksitering, synapsegjennomgang, og andre aspekter av excitable cellers funksjon. VSDi er også nyttig i studiene av hjertefunksjon og -patofysiologi, fordi den kan måle aktiviteten i individuelle kardiomyocyter og i hele hjertet.

Atrioventrikulär knuta (AV-knuta) är en anatomisk term inom kardiologi och refererar till den del av hjärtat där signalsubstanser, såsom elektriska impulser, leds från förmak (atrium) till kamrarna (ventriklar). AV-knutan består av ett specifikt område av muskulatur och ledningsvävnad som koordinerar den elektriska aktiviteten i hjärtat.

Den atrioventrikulära knuten inkluderar:

1. Atrioventrikulär nod (AV-nod): En speciell grupp av ledningsceller som tar emot elektriska impulser från förmakens muskulatur och fördröjer deras fortsatta överföring till kamrarna. Denna fördröjning ger hjärtat tid att fylla sig med blod innan det contractar (kontraherar).
2. His-bundel: En speciell grupp av ledningsceller som leder elektriska impulser från AV-noden till kamrarna.
3. Vävnad i kammarseptum: Ledningsvävnad som fortsätter från His-bundeln och delas upp i två grenar, den vänstra och den högra his-bunden kvisten. Dessa grenar leder impulsen till de respektive kamrarna.

Avvikanden eller skador på AV-knutan kan leda till olika former av hjärtrytmrubbningar, såsom sicksackrytm (sick sinus syndrome) eller atrioventrikulär block.

'Kateterablation' är en medicinsk term som refererar till en procedure där en speciell typ av kateter (en böjlig, smal tub) används för att leverera energi i form av värme (radiofrekvens ablation) eller kyla (kryoablation) till ett specificerat område i hjärtat. Detta görs vanligtvis med hjälp av realtidsbilddiagnostik som exempelvis eko eller magnetresonanstomografi (MRT).

Under proceduren leds katetern in i blodkärlen genom en ven i armarna eller benen, och guidas sedan till det specifika området i hjärtat där avvikande elektriska signaler orsakar ett abnormalt hjärtrytmrubbning (exempelvis förebyggande av flimmer/fibrillation). När katetern når den rätta platsen, tillförs energi för att skapa en liten ärrbildning på det berörda vävnadsområdet. Ärrbildningen stör sedan den abnormala elektriska signalens transmission och kan hjälpa till att återställa en normal hjärtrytmmönstring.

Kateterablation är ett etablerat behandlingsalternativ för vissa typer av hjärtrytmrubbningar, särskilt när de inte svarar på läkemedelsbehandling eller om patienten inte tål läkemedel.

'Hjärtförmak' är en medicinsk term som refererar till de två övre kammare i hjärtat, även kända som vänster och höger hjärtförmak. Deras funktion är att ta emot blodet från kroppens blodkärl och pumpar det vidare till de två nedre kammarna, kallade vänster och höger hjärtkammare.

Vänster hjärtförmak tar emot syresatt blod från lungorna och pumpar det sedan över till vänster hjärtkammare genom mitralisklaffen. Höger hjärtförmak tar emot utandat, syrefattigt blod från kroppen och pumpar det över till höger hjärtkammare genom tricuspidalklaffen.

Hjärtförmaken spelar en viktig roll i hjärtats funktion och kan påverkas av olika hjärtsjukdomar, såsom hjärtfel, hjärtmuskelsjukdom och blodproppar.

'Nervceller', eller neuroner, är de specialiserade cellerna i nervsystemet som skickar och tar emot signaler, så kallade impulser, från varandra via sina utskott, axon och dendriter. Dessa signaler kan vara kemiska eller elektriska och används för att kommunicera information inom och mellan olika delar av nervsystemet. Nervcellerna är mycket viktiga för alla aspekter av kroppens funktion, inklusive sinnesintryck, rörelse, minne och känslor. De är också specialiserade till att överleva länge och har en hög grad av återbildning efter skada jämfört med andra celltyper i kroppen.

"Kroppsytepotential" refererer til den elektriske potentialen som måles over huden ved hjælp af et EEG (elektroencefalografi) eller andre lignende metoder. Det er en ikke-invasiv måde at måle den elektriske aktivitet i hjernen på, og det kan være nyttigt til at diagnosticere forskellige sygdomme og forstyrrelser i centralnervøs systemet, herunder epilepsi, søvnløshed, hjerne skader og psykiatriske lidelser.

Kroppsytepotentialet er en differensmåling af den elektriske potentiale mellem to punkter på kroppen, oftest mellem en referenceelektrode placeret et sted på kroppen og en aktivelektrode placeret på hovedet. Når hjernen aktiverer neuroner for at behandle information eller udføre en opgave, skabes der små elektriske impulser, som kan måles som forskelle i potentialet mellem de to elektroder.

Kroppsytepotentialet er et vigtigt redskab indenfor klinisk neurofysiologi og kan give værdifulde oplysninger om hjernens funktion og aktivitet.

Takykardi supraventrikulär (SV-takykardi) är en hjärtslagfrekvensacceleration orsakad av en överaktiv supraventrikulär nod eller ett annat supraventrikulärt focus. Det innebär att hjärtat slår fortare än normalt, ofta mer än 100 slag per minut i vila. SV-takykardi är en form av tachykardi som skiljer sig från ventrikulär tachykardi (VT), där hjärtats undera kammare är ansvarig för den ökade frekvensen.

SV-tachykardi kan orsaka symtom som palpitationer, yrsel, svimningar, andfåddhet eller bröstsmärta. I vissa fall kan det vara asymptomatiskt och upptäckas av en slump under en rutinmässig hjärtundersökning. SV-tachykardi kan bero på olika orsaker, inklusive strukturella hjärtsjukdomar, elektrolytrubbningar, stimulansmedel eller andra läkemedel, eller det kan vara idiopatisk (inga kända orsaker). Behandlingen beror på symtomen och underliggande orsaken. I vissa fall behövs inget specifikt behandlingsåtgärd, medan andra fall kan kräva medicinsk behandling, ablation eller andra terapeutiska åtgärder.

Elektrokardiografi (ECG eller EKG) är en medicinsk testmetod som mäter och registrerar den elektriska aktiviteten i hjärtat. Det görs genom att klistra elektroder på olika delar av kroppen, vanligtvis på bröstet och armarna/benen. ECG-testet ger en grafisk representation av hjärtats elektriska aktivitet under en viss tidsperiod och kan användas för att diagnostisera olika hjärtsjukdomar, såsom hjärtfel, hjärtklappning, hjärtinfarkt med mera. ECG-testet är smärtfritt och tar vanligtvis endast några minuter att genomföra.

Interventionell Magnetresonanstomografi (iMRT) är en typ av medicinsk undersökningsmetod som kombinerar två tekniker: magnetresonansångringsskanning (MRI) och minimalinvasiva ingrepp. I kontrast till den traditionella MRT-skanningen, där endast bilder tas, görs under en iMRT-undersökning små interventioner, ofta under direkt visuell vägledning av realtidsbilder från MRI-skannern.

iMRT används ofta inom områden som neuroradiologi, radiologi och kardiologi för att utföra biopsier, termoablationsbehandlingar (för att förstöra abnormalt vävnad med värme eller kyla), dräneringar och andra minimalinvasiva procedurer. Denna metod ger läkaren möjlighet att se strukturen hos kroppsvävnader i hög detaljnivå under ingreppet, vilket kan leda till mer exakt diagnostisering och behandling av sjukdomar.

Det är viktigt att notera att interventionell MRT fortfarande är en relativt ny teknik och kräver speciell utbildning och kompetens från den som utför proceduren, samt specialdesignade instrument och utrustning för att garantera patientens säkerhet och effektivitet under undersökningen.

The accessory atrioventricular (AV) bundle, also known as the bundle of Kent, is an abnormal electrical connection between the atria and ventricles of the heart. It is a type of accessory pathway that bypasses the normal AV node conduction system, allowing electrical impulses to travel directly from the atria to the ventricles. This can result in a rapid heart rhythm called Wolff-Parkinson-White (WPW) syndrome, which can cause palpitations, shortness of breath, and in some cases, may lead to more serious heart rhythm disturbances.

Artificiell hjärtstimulering är en behandlingsform där elektriska impulser används för att reglera hjärtats slagfrekvens och rytm. Detta kan bli nödvändigt när hjärtat på egen hand inte orkar slå tillräckligt snabbt, starkt eller jämnt.

Den artificiella hjärtstimuleringen sker vanligen med hjälp av en liten enhet som kallas pacemaker. Pacemakern är en elektrisk apparat som placeras under huden, normalt nära bröstbenet. Från pacemakern går en fin ledning in i hjärtat och ger där elektriska impulser när det behövs.

Det finns också möjlighet att utföra en operation där man implanterar en defibrillator istället för en pacemaker. En defibrillator är en mer avancerad enhet som kan korrigera allvarliga störningar i hjärtats rytm, inte bara försena ett trögt hjärta.

Både pacemakers och defibrillatorer används ofta för att behandla olika former av hjärtsjukdomar, till exempel saknad av syrerikt blod till hjärtat (ischemi), hjärtflimmer (fibrillation) eller andra former av hjärtrytmrubbningar.

Hjärta definieras inom medicinen som den muskulösa orgeln i kroppen som pumpar blod genom kroppens cirkulatoriska system. Det består av fyra kamrar: två överkamrar (höger och vänster förmak) och två underkamrar (höger och vänster kammare). Hjärtats funktion är att pumpa syresatt blod från lungorna till kroppen och pumpa syrefattigt blod till lungorna för att syresättas. Detta sker genom kontraktioner och relaxeringar av hjärtmuskulaturen, som koordineras av elektriska impulser som genereras i hjärtats speciella ledningssystem.

Förmaksfunktionen (Atrioventriculär funktion) är den mekanism som kontrollerar hur blodflödet regleras mellan förmak och ventriklar i hjärtat. Den består av ett elektriskt ledningssystem som koordinerar kontraheringarna (muskeltjockningarna) hos förmaken och ventriklarna för att säkerställa effektivt blodflöde genom hjärtat.

Förmakens funktion inkluderar också att fånga blod som returneras till hjärtat från kroppen och lungsäcken, samt att pumpa det vidare till ventriklarna under varje hjärtslag. Detta görs genom sinoatrialnoden (SA-noden), atrioventriculärnoden (AV-noden) och His-Purkinje systemet som är delar av det elektriska ledningssystemet i hjärtat. SA-noden skapar den elektriska impulsen som initierar hjärtats slag, och AV-noden fungerar som en gatekeeper som fördröjer impulsen innan det fortsätter till ventriklarna via His-Purkinje systemet.

En rubbning i förmaksfunktionen kan leda till olika hjärtbesvär, såsom arytmier (för få eller för många slag), syrgasbrist (hypoxi) och hjärtsvikt.

I medically, "Jonkanaler" refers to a type of connection between the right and left sides of the heart that is present in some newborns. This term is actually an abbreviation for "persistent truncus arteriosus communis," which is a congenital heart defect where a single large vessel comes out of the heart instead of separate pulmonary and aortic arteries.

Normally, during fetal development, the great arteries (the aorta and pulmonary artery) are connected to the heart through separate vessels called the aortic and pulmonary valves. However, in cases of persistent truncus arteriosus communis, these vessels fail to separate completely, resulting in a large vessel that receives blood from both the right and left ventricles and supplies it to the systemic and pulmonary circulations.

This condition can lead to various complications, such as cyanosis (bluish discoloration of the skin), congestive heart failure, and pulmonary hypertension. Treatment typically involves surgical correction, which may include placing a patch to separate the truncus into two vessels or using a conduit to connect the right ventricle to the pulmonary artery.

Neurofysiologi er en gren av neurovidenskaben som undersøker de elektriske og magnetiske signalerne i nervesystemet hos levende væsener. Disciplinen inkluderer studiet af biologiske processer, såsom hvordan nerveceller kommunikerer med hinanden og hvordan de koordinerer muskelbevægelser og sensorisk respons. Neurofysiologien anvender ofte avanceret teknologi, såsom elektroencefalografi (EEG), magnetoencefalografi (MEG) og nervesignaloptagelse for at måle nerveaktivitet i hjernen. Disse metoder kan anvendes til at diagnostisere og forske i en række neurologiske lidelser, herunder epilepsi, søvnforstyrrelser, sklerose og hjernetrauma.

Elektroretinografi (ERG) är en medicinsk undersökningsmetod där man mäter elektrisk aktivitet från näthinnan i ögat. Metoden används för att diagnostisera och bedöma skada på näthinnan, till exempel vid arvsfel, sjukdomar som drabbar näthinnan eller skador på ögat.

Under en ERG-undersökning placeras en kontaktlinse med elektroder på patientens öga. Elektroden registrerar de elektriska signalerna som genereras när ljus stimulerar näthinnan. Signalerna analyseras sedan för att bedöma hur väl näthinnan fungerar.

ERG-undersökningen ger information om både den centrala och perifera delen av näthinnan, och kan hjälpa läkaren att fastställa diagnosen och planera behandlingen för patienten.

Hjärtmuskelceller, också kända som kardiomyozyter, är speciella muskelceller som utgör den majoriteten av vävnaden i hjärtats muskulära väggar. Dessa celler är ansvariga för kontraheringarna (muskelförmågan att korta sig) som driver hjärtpumpningen och cirkulationen av blod i kroppen.

Hjärtmuskelceller har två typer:

1. Trabekulära muskelceller: Dessa celler utgör den inre muskulära väggen av hjärtkammaren och hjärtats två underkamrar (ventriklar). De arbetar tillsammans för att koordinera kontraheringarna och pumpa blodet ut från hjärtat.

2. Papillära muskelceller: Dessa celler finns i de små muskulära fingerliknande projektionerna (papillarmuskler) som sticker upp in i hjärtkammaren och hjärtats två underkamrar. De hjälper till att kontrollera rörelserna av hjärtkläppen och förhindra att de viklar tillbaka under kontraheringarna.

Hjärtmuskelceller har också en speciell elektrisk aktionspotential som gör det möjligt för dem att koordinera sin kontrahering på ett sätt som ger upphov till hjärtats regelbundna slag. Denna elektriska aktivitet styrs av jonkanaler i cellmembranet och är mycket viktig för hjärtats normala funktion.

Atrieflimmer, eller förmaksflimmer, är en hjärtsjukdom där den övre vänstra komoran i hjärtat, atriet, börjar flimra och kontrahera (kontrahera) oregelbundet och snabbt. Detta kan leda till att blodet inte pumpas effektivt genom hjärtat och kan orsaka sänkt hjärtfunktion och syrgasbrist i kroppen. Atrieflimmer kan också öka risken för blodpropp (till exempel stroke) eftersom obehandlat atrieflimmer kan leda till att blod samlas och koagulerar i förmaken. Symtom på atrieflimmer kan inkludera palpitationer, andfåddhet, yrsel, svimning och bröstsmärta. Behandlingen för atrieflimmer kan omfatta mediciner, elektrisk kardioversion eller ablation.

'Natriumkanaler' er en type ionkanaler som spiller en viktig rolle i nervernes og musklers funksjon. De tillater natriumioner (Na+) til å strømme inn i cellen, hvilket kan føre til endringer i membranpotentialet og signalering i cellekommunikasjon. Natriumkanalene er selektive for Na+ og består av alfa- og beta-underenheter som tilsammen formrer en pore. Disse kanalene kan aktiveres og inaktiveres i respons til spenningsendringer og kjemiske signaler, noe som er viktig for regulering av elektrisk aktivitet i nerve- og muskelsystemet. Fejlfunksjoner i natriumkanalene kan være årsak til flere medisinske tilstander, inkludert kramper og hjerte rytmestøringer.

Jonkanalstyrning, eller "ion channel regulation", refererar till de mekanismer och processer som kontrollerar hur jonkanaler i cellmembranet regleras. Jonkanaler är proteinkomplex som spänner över celldelningen och tillåter specifika typer av joner, såsom natrium, kalium, calcium och klorid, att diffundera genom cellmembranet. Genom att tillåta eller förhindra passage av dessa joner hjälper jonkanaler till att upprätthålla och ställa in den elektrokemiska gradienten över celldelningen, vilket är nödvändigt för cellers funktion och överlevnad.

Jonkanalstyrning kan ske på olika sätt, inklusive:

1. Via ligander: Vissa jonkanaler kan aktiveras eller inaktiveras av specifika molekyler som binder till dem, så kallade ligander. Dessa kan vara exempelvis neurotransmittorer, hormoner eller gaser som kväveoxid.
2. Genom voltageförändringar: Andra jonkanaler öppnas eller stängs i respons på förändringar i membranpotentialen, det vill säga den elektriska potentialskillnaden över celldelningen. Dessa jonkanaler kallas därför voltagedependenta jonkanaler.
3. Genom mekanisk påverkan: Några jonkanaler kan aktiveras eller inaktiveras av mekanisk påverkan, till exempel genom tryck- eller skjuvkrafter.
4. Via fosforylering/defosforylering: Proteinkinaser och fosfataser kan fosforylera och defosforylera vissa jonkanaler, vilket påverkar deras funktion.
5. Genom splicing av RNA: Alternativ splicing av RNA kan leda till skilda isoformer av jonkanalproteiner med olika funktioner.

Förändringar i jonkanaler och deras regleringsmekanismer kan leda till sjukdomar, exempelvis kan mutationer i jonkanaler orsaka ärftliga neurologiska sjukdomar som epilepsi eller migrän.

'His bundle' är ett medicinskt begrepp som refererar till en del av elektriska ledningssystemet i hjärtat. Det består av speciella muskelceller som tar emot elektriska impulser från sinusknutan (SA-noden), som är den naturliga pacemakern i hjärtat, och sprider dem till kamrarna (ventriklarna) i hjärtat.

His bunt delas vanligtvis upp i tre delar: den proximala delen (His bunden), den distala delen (Purkinje fiberna) och den mellersta delen (fasciculer av His). Dessa delar arbetar tillsammans för att koordinera kontraktionen av hjärtats kamrar, så att de pumpar blod effektivt genom kroppen.

En störning i His bunt kan leda till olika former av hjärtrytmrubbningar (arrhythmier), inklusive sakta hjärtslag (bradykardi) eller snabba hjärtslag (tachykardi). Dessa rubbningar kan vara farliga och kräver ibland behandling med mediciner, ablation eller en pacemaker.

Kalcium (Ca) er ein essensiell mineral som spiller en viktig rolle i menneskelige kroppa. Det er det mest abundaante mineralet i den menneskelige kroppen og utgjør om lag 1,5-2% av kroppens totale vekt. Kalcium finst foremost i tannene og benene, men det også fungerer som en viktig elektrolytt i kroppa og er involvert i mange viktige fysiologiske prosesser, så som:

1. Muskelkontraksjon: Kalcium hjelper med å aktivere muskelkontraksjoner, slik at vi kan bevege oss.
2. Nervesignalering: Kalcium er involvert i nervesystemet og hjeler med å overføre nervesignaler mellom nervecellene.
3. Blodkoagulasjon: Kalcium spiller en viktig rolle i blodkoagulasjonen ved hjelp av å aktivere bestemte proteiner som er involvert i denne prosessen.
4. Hormonproduksjon: Kalcium er også involvert i produksjonen og reguleringen av visse hormoner, for eksempel parathyroideahormonet og kalcitoninet.
5. Cellsignaleringsprosesser: Kalcium hjelper med å regulere cellsignaleringsprosesser i kroppen, som for eksempel cellevekst og celldeling.

For å sikre at kroppa får nok kalcium, er det viktig å ha en balanseert kost med tilstrekkelige mengder av denne næringsstoffen. God kilder på kalcium inkluderer mælkprodukter, grønnsaker som brokkoli og bladgrønnsaker, bønner, nøtter og fisk som sardiner og laks.

"Datorsimulering" er en betegnelse for en metode der bruger en dators model for å afterbere, forutsi eller illustrere forløp og adferd hos et fysisk eller biologisk system, en samling av regler, en proces eller en enhet. Dette gjøres ved å lage en matematisk modell som beskriver systemet, og deretter kjøre denne modellen i en simuleringsmotor som kan beregne hvordan systemet vil oppfører seg under forskjellige tilstande og betingelser.

I medisinsk sammenhengg kan datorsimulering brukes på mange ulike områder, for eksempel:

* Fysiologisk simulering: Her brukes datorsimulering til å forstå og forutsi hvordan forskjellige fysiologiske systemer i kroppen fungerer, som for eksempel hjertets slag, lungens veksling av luft eller nyrefunksjonen.
* Farmakologisk simulering: Her brukes datorsimulering til å forstå og forutsi hvordan legemer reagerer på forskjellige lægemidler, slik at man kan optimere dosering og forebygge bivirkninger.
* Kirurgisk simulering: Her brukes datorsimulering til å planlegge og forberede kirurgiske ingreper, slik at kirurgen kan få en bedre forståelse av hvordan operasjonen vil gå, og eventuelt praktisere den første gang.
* Medicinsk undervisning: Datorsimuleringer kan også brukes som en del av medicinsk utdanning, slik at studenter kan lære om forskjellige sykdommer og behandlingsmuligheter ved å interagere med virtuelle pasienter.

Dette er bare noen eksempler på hvordan datorsimuleringer kan brukes innenfor medicinen, men det finnes mange andre muligheter også.

Kaliumkanaler är proteiner som spänner över cellytan och reglerar flödet av kaliumjoner (K+) över cellmembranet. De är involverade i viktiga fysiologiska processer såsom aktionspotentialen i nerv- och muskelceller, cellytiska signaltransduktion och cellvolymreglering.

Kaliumkanaler kan delas in i olika kategorier baserat på deras struktur, funktion och aktiveringsmekanismer. Till exempel finns det voltage-gated kaliumkanaler (Kv-kanaler), som öppnas eller stängs beroende på membranpotentialen, ligand-gated kaliumkanaler, som aktiveras av specifika molekylära ligander, och mekaniskt-gated kaliumkanaler, som öppnas eller stängs i respons på mekaniska stimuli.

I allmänhet består kaliumkanaler av en transmembranproteinstruktur med flera domäner, inklusive en pore-region som tillåter passage av K+ och en aktiveringsdomän som reglerar kanalöppningen eller -stängningen. Dessa proteiner är viktiga mål för läkemedel och har potential att användas i behandlingen av olika sjukdomar, till exempel hjärt-kärlsjukdomar, neurodegenerativa sjukdomar och cancer.

Sprague-Dawley råtta är en specifik strain av laboratorieråtta som vanligtvis används inom forskning. Denna strain utvecklades under 1920-talet av två forskare, Sprague och Dawley, i USA.

Sprague-Dawley råttor är kända för sin jämna genetiska bakgrund, god hälsa och lätta hantering, vilket gör dem till en populär val för forskning inom områden som farmakologi, toxicologi, beteendevetenskap och cancerforskning. De är också vanliga som subjekt i prekliniska studier av nya läkemedel och andra terapeutiska behandlingar.

Dessa råttor har en genomsnittlig livslängd på två till tre år och väger ungefär 250-500 gram som vuxna. De är också kända för sin fertilitet och stor förmåga att producera avkomma, vilket gör dem lättillgängliga och relativt billiga att använda i forskningssyfte.

Mikroelektroder (ME) är en typ av elektrod som används inom neurovetenskap och andra biomedicinska tillämpningar. En ME definieras ofta som en elektrod med en diameter på mindre än 50 Mikrometer (μm). De kan vara uppbyggda av olika material, men vanligtvis används platina eller iridiumoxid på grund av deras goda elektriska ledningsförmåga och biokompatibilitet.

ME:er används ofta för att mäta lokala potentialskillnader i levande vävnad, till exempel i hjärnan eller i musklerna. De kan också användas för att stimulera nervceller och muskler på ett kontrollerat sätt. Mikroelektroder är speciellt användbara när det gäller att studera enskilda nervcellers aktivitet, eftersom de kan placeras mycket nära cellerna utan att skada dem.

Det finns också en subkategori av ME:er som kallas för glasmikroelektroder (GME). Dessa är tillverkade av glas och har en diameter på mindre än 1 μm. De används ofta för att spärra in och registrera aktivitet från en enda nervcell eller en liten grupp av celler.

Elektrostimulering (ES) är en medicinsk behandlingsmetod där man använder elektriska impulser för att stimulera nervceller och muskelceller. Behandlingen innebär vanligtvis att man fäster elektroder på huden över den muskel eller det område som ska behandlas. Därefter skickas små elektriska impulser genom elektroderna, vilket orsakar en kontraktion i de stimulerade muskelfibrerna.

ES används inom flera olika medicinska områden, till exempel:

1. Smärtlindring: Elektriska impulser kan hämma smärtnervernas signalering till hjärnan och på så sätt minska smärtan.
2. Muskelstyrka och funktion: ES används för att hjälpa patienter med muskelsvaghet eller muskellåsning, ofta orsakad av skada, sjukdom eller operation, att återfå muskelstyrka och rörelseförmåga.
3. Rehabilitering efter stroke: ES kan användas för att stimulera nerver och muskler i armarna och benen hos patienter som drabbats av stroke, vilket kan hjälpa till att förbättra rörelseförmågan och funktionen.
4. Kontinens: ES används för att behandla inkontinens genom att stärka musklerna i urinblåsan och/eller anus.
5. Vätskeansamlingar: Elektrostimulering kan användas för att behandla vätskeansamlingar, som exempelvis edema, genom att stimulera lymfkärlens kontraktion och avflöde.
6. Smärta efter operationer: ES kan användas för att lindra smärtan efter operationer och under läketiden.

Det är viktigt att notera att elektrostimulering bör utföras under medicinsk övervakning och att patienten ska informeras om möjliga risker och biverkningar.

Refraktärperiod, elektrofysiologisk, refererer til den periode hvor et exciterbart væv, som f.eks. et muskel- eller nervesystem, ikke kan svare på en yderligere stimulus, fordi det er i en tilstand af refractoriness. Under den absolutte refraktærperiode er vævet ude af stand til at reagere overhovedet, mens under den relative refraktærperiode kan et svagt stimulus ikke føre til en respons, men et stærkere stimulus kan. Denne periode er vigtig indenfor elektrofysiologien fordi den bestemmer hvor hurtigt et exciterbart væv kan reagere på efterfølgende stimuli, og den kan måles ved at udsætte vævet for en række forskellige stimulusintensiteter.

Kaliumkanaler, spänningskänsliga, är en typ av jonkanaler som finns i cellytan hos de flesta celler. Dessa kanaler spelar en viktig roll för att reglera cellens elektriska excitabilitet och signalering. De är speciellt viktiga för muskel- och nervcellers funktion.

Spänningskänsliga kaliumkanaler öppnas när cellmembranets potential skillnad når en viss tröskelvärde, vilket orsakar en utflöde av kaliumjoner (K+) från cellen. Detta leder till en negativare membranpotential och en minskad excitation hos cellen. När membranpotentialen återgår till ett vila tillstånd stängs kanalerna igen.

Det finns olika typer av spänningskänsliga kaliumkanaler, som skiljer sig i deras elektrofysiologiska egenskaper och funktioner. Exempel på dessa är bland annat de transienta (IA) och de efterhållande (IK) kaliumströmmarna. Dessa kanaler är viktiga för att generera och modulera aktionspotentialer, som är snabba elektriska impulser som propagerar längs med nerv- och muskelceller.

Det finns ingen medicinsk definition av "hundar", eftersom hundar inte är ett medicinskt begrepp. En hund är en typ av djur, en domesticerad varietet av vargen (Canis lupus familiaris). Även om det kan finnas veterinärmedicinska frågeställningar och behandlingar som är specifika för hundar, så är de inte en del av en medicinsk definition.

'Natriumkanalblockerare' är en grupp läkemedel som verkar genom att blockera natriumkanaler i hjärtats celler. Detta påverkar hjärtats elektriska aktivitet och kan användas för att behandla olika hjärtsjukdomar, såsom rytmstörningar och blodtryckshöjning. Natriumkanalblockerare delas vanligen in i två kategorier: fastverkande (till exempel tetradymetylammonium och lidokain) och långsamtverkande (till exempel kinidin, prokainamid och flecainid). De långsamtverkande natriumkanalblockerarna kan också användas för att behandla vissa typer av epilepsi.

Epicardial mapping är en teknik inom kardiologi där elektriska aktiviteten i hjärtats yttre lager, det epicardiska lagret, studeras. Det görs vanligen genom att placera en speciell typ av elektroder direkt på hjärtats yta under kontrollerade förhållanden under operation eller med hjälp av en kateter som introduceras genom ett blodkärl.

Syftet med epicardial mapping är att få information om hur hjärtmuskulaturen aktiveras och koordineras, särskilt vid abnorma tillstånd som exempelvis kramp i hjärtat (fibrillation) eller andra rytmrubbningar. Genom att kartlägga elektriska potentialer på epicardiet kan läkaren identifiera abnorma aktiviteter och behandla dem effektivt, exempelvis genom att avlägsna eller ablera (förstöra) den skadade vävnaden.

Epicardial mapping är en avancerad teknik som kräver speciell utbildning och erfarenhet för att tolka de komplexa mönster som kan uppstå under olika tillstånd. Den används ofta i kombination med andra diagnostiska och terapeutiska metoder för att ge en helhetsbild av patientens hjärtfunktion och behandlingsbehov.

I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:

1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.

I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.

Ether à go-go potassium channels, often abbreviated as "eag" channels, are a type of voltage-gated potassium channel that play important roles in the electrical excitability of various cells, particularly in the heart and nervous system. These channels are named after the mutation in the ether à go-go gene in fruit flies, which causes hyperactive locomotion and disrupted circadian rhythms.

Ether à go-go potassium channels are composed of four subunits that form a ion channel pore through which potassium ions can flow. The channels are activated by membrane depolarization, meaning that they open in response to an action potential, allowing potassium ions to flow out of the cell and help repolarize the membrane.

Mutations in eag channels have been associated with various human diseases, including cardiac arrhythmias, epilepsy, and certain types of cancer. Therefore, understanding the structure and function of these channels is important for developing new therapies to treat these conditions.

'Pleurahåla' er en anatomisk term som refererer til det hule rum som ligger mellom lungene og brystvæggen hos pattedyr, inklusiv mennesker. Det er oppdelt i to deler, den venstre og høyre pleurahulan, som hver især omgir en av lungene. Pleurahulan er beklaget med en tykk, slidseagtig membran kalt pleura. Denne membranen deler seg i to lag, et ytre og et indre lag, som glir over hverandre for å lette lungebevægelsene under respirasjonen. Mellem de to lagene finnes en liten mengde serøs væske som fungerer som smøremiddel for å mindske friksjonen mellom de to lagene og lette bevegelsene til lungene under inndraging og utslipping av luft. Pleurahulan inneholder også blodkar, lymfekar og nerver som forsyner og unner lungene og brystvæggen.

Electroencephalography (EEG) är en medicinsk undersökningsmetod som mäter den elektriska aktiviteten i hjärnan. Metoden registrerar de potentialskillnader som uppstår när neuron i hjärnbarken kommunicerar med varandra. Dessa potentialskillnader kan visas som en kurva över tiden, kallad ett elektroencefalogram.

EEG används ofta för att diagnostisera och monitorera olika former av sjukdomar och skador i centrala nervsystemet, till exempel epilepsi, sömnstörningar, hjärnskador, stroke och demens. Den kan även användas under operationer för att övervaka hjärtats funktion och under behandling med elektrochoke för att behandla svår epilepsi.

NAV1.5, eller Nav1.5 kanalerna (förkortning för "Neurobiological Active of Voltage-gated Ion 1.5"), är en typ av natriumkanaler som finns i hjärtmuskelceller och är involverade i skapandet och ledningen av impulser inom hjärtat. Dessa kanaler spelar en viktig roll för att initiera och koordinera kontraktioner hos hjärtmuskeln, så att hjärtat kan pumpa blod effektivt genom kroppen.

NAV1.5-kanalerna är proteinkomplex som spänningsstyrda natriumjoner (Na+) tillåter att strömma in i muskelcellen när cellmembranet depolariseras, vilket leder till en snabb ökning av intracellulärt natrium och skapandet av ett aktionspotential. Efter aktionspotentialets slut stängs kanalerna, så att inga fler natriumjoner kan strömma in i cellen.

Mutationer i genen som kodar för NAV1.5-kanaler (SCN5A) har visats vara associerade med olika arvliga hjärtsjukdomar, såsom långsam ledningshastighet, QT-syndrom och arrhythmier. Dessa sjukdomar kan öka risken för allvarliga hjärtarytmier och plötslig död.

En synaps är en struktur i nervsystemet där nervceller (neuron) kan kommunicera med varandra och utbyta elektriska eller kemiska signaler. En synaps består vanligtvis av en presynaptisk neuron, en synaptisk spalt och en postsynaptisk neuron.

En definition av 'synapser' är:

"Den strukturella och funktionella kontakten mellan två nervceller eller mellan en nervcell och ett effektororgan, där neurotransmittor molekyler frisätts från den presynaptiska neuronen och diffunderar över synaptisk spalt för att binda till receptorer på den postsynaptiska neuronen eller effektororganet, vilket leder till en elektrisk eller kemisk signal som påverkar cellens funktion."

'Optogenetics' är ett forskningsområde inom neurovetenskap och cellbiologi där man kombinerar tekniker från optik, genetik och molekylär biologi för att studera och manipulera specifika nervceller med hjälp av ljus.

Den grundläggande principen bakom optogenetiken är att införa ljuskänsliga proteiner, som kallas opsiner, i specifika neuroner genom genmanipulation. Dessa opsiner kan aktiveras eller inaktiveras med olika våglängder av ljus, vilket möjliggör kontrollerad excitering eller inhibitering av de målceller som har införts dessa proteiner.

Optogenetiken ger forskare en mycket precisely metod för att undersöka neuroners funktion och interaktion i levande organismer, inklusive djur och människor. Den kan användas för att studera neurala nätverk, beteende, smärta, sinnesförnimmelser, neurodegenerativa sjukdomar och andra aspekter av nervsystemet på molekylär nivå.

Kalciumsignalering är ett viktigt intracellulärt signalsystem som reglerar en mängd cellulära processer, såsom cellcykel, differentiering, apoptos och exocytos. Kalciumjonernas koncentration i cytoplasman är mycket lägre än utanför cellen och kan snabbt öka genom influx från extracellulärt kalcium eller release från intracellulära lagringsorter som endoplasmatiskt retikulum (ER) och mitokondrier.

Den huvudsakliga mekanismen för kalciumsignalering involverar aktivering av G-proteinkopplade receptorer (GPCR) eller receptor tyrosinkinaser (RTK) som leder till aktivering av fosfolipas C (PLC). PLC hydrolyserar fosfatidylinositol 4,5-bisfosfat (PIP2) till diacylglycerol (DAG) och inositol 1,4,5-trifosfat (IP3). IP3 binder till IP3-receptorer på ER-membranet och orsakar release av kalciumjoner från ER till cytoplasma. När cytoplasmisk kalciumnivå stiger aktiveras kalmodulin, en kalciumbindande protein som reglerar en mängd olika proteiner, inklusive proteinkinas C (PKC). PKC fosforylerar och aktiverar andra proteiner som utför cellulära funktioner.

Kalciumjoner kan också pumpas tillbaka till ER av sarco/endoplasmatisk retikulum calciumpump (SERCA) eller transporteras ut från cellen genom sodium-kalciumutbytesproteiner (NCX). Dessa mekanismer hjälper till att regulera kalciumnivåer och undvika onormalt höga koncentrationer som kan skada cellen.

I summa är regleringen av kalciumhomöostas inblandad i en mängd cellulära processer, inklusive signalering, exocytos, celldelning och apoptos. Onormala nivåer av kalcium kan leda till patologiska tillstånd som neurodegenerativa sjukdomar, cancer och kardiomyopati.

Hjärtblock, eller kardiogenn conductionsrubbning, är ett tillstånd där hjärtats elektriska ledningssystem inte fungerar korrekt, vilket kan orsaka en försämrad hjärtrytm. Det finns två typer av hjärtblock:

1. Fullständigt hjärtblock (Complete Heart Block): Detta inträffar när det saknas ledningsimpulser mellan överhuset och underhuset i hjärtat, vilket orsakar en mycket lång eller ingen konduktion alls. Detta kan leda till att hjärtrytmen blir mycket långsam (bradykardi) eller oregelbunden, och i vissa fall kan det vara livshotande om det inte behandlas.
2. Partiellt hjärtblock (Incomplete Heart Block): Detta inträffar när ledningsimpulserna från överhuset till underhuset är fördrömdas eller blockerade delvis, vilket kan orsaka en långsam hjärtrytm eller en oregelbundenhet i rytmen. I vissa fall behöver det inte behandlas, men om symtomen är allvarliga kan medicinsk behandling vara nödvändig.

Hjärtblock kan orsakas av olika faktorer, inklusive hjärtsjukdomar, skador på hjärtat, infektioner och vissa läkemedel. Symptomen på hjärtblock kan variera från att inte ha några symtom alls till yrsel, svimning, andnöd eller smärta i bröstet. Behandlingen av hjärtblock beror på orsaken och svårighetsgraden av tillståndet.

Hjärtkammarfunktion (ventrikulär funktion) refererar till hjärtats förmåga att pumpa blod effektivt genom kroppen. Det inkluderar kontraktionsförmågan hos de två undre, stora kamrarna i hjärtat (ventriklarna), som pumpar syresatt blod till kroppens organ och muskler via aortan och lungartärerna. En viktig mätvariabel för hjärtkammarfunktionen är ejektionsfraktionen, vilket är förhållandet mellan kamrans volym före kontraktion (slagvolym) och kamrans volym efter kontraktion (slutvolym). Ejektionsfraktionen kan beräknas genom ultraljudsundersökning av hjärtat (ekokardiografi) och används för att bedöma hjärtats funktion och det eventuella behovet av behandling. En normal ejektionsfraktion är vanligtvis mellan 55 och 70 procent.

'Synaptisk överföring' är ett centralt begrepp inom neurovetenskapen och refererar till den process där information överförs mellan två neuron (nervceller) vid en speciell typ av kontaktpunkt som kallas en synaps.

Den synaptiska överföringen sker när ett signalsubstanser, oftast en neurotransmittor, releaseas från den presynaptiska nervcellens terminal och diffunderar över det smala gapet (synapsk cleft) till den postsynaptiska nervcellens membran.

Neurotransmittorn binder sedan till specifika receptorer på den postsynaptiska cellen, vilket orsakar en biokemisk signal som kan leda till excitering eller inhibition av den postsynaptiska cellen. Den synaptiska överföringen är därmed en mekanism för kommunikation mellan neuron och spelar en viktig roll i alla aspekter av nervsystemets funktion, inklusive perception, kognition, minne och rörelse.

'Xenopus laevis' är ett amfibieväxt som tillhör släktet Xenopus och familjen pipagrodor. Denna art är ursprungligen hemmahörande i subsahariska Afrika, där den förekommer i stillastående eller långsamt flytande vattensamlingar.

Xenopus laevis är en tvåbensegellös grodart som blir cirka 10-15 cm lång och kännetecknas av sin robusta byggnad, grönaktiga till bruna färger och sina tydligt framträdande, knölformade parotidkörtlar bakom ögonen.

Denna art är välkänd inom forskningen, speciellt inom molekylärbiologi och genetik, eftersom den har en lång livslängd i fångenskap (upp till 15 år) och är lätt att hantera och föröka. Xenopus laevis används ofta som ett modellorganism för att studera utvecklingsbiologi, neurobiologi och immunologi.

'Elektroder, implanterbara' är en medicinsk term som refererar till små, ingivna enheter som består av elektriska ledare och kontaktpunkter som placeras under huden. Dessa elektroder används vanligtvis för att överföra elektrisk signalering till eller från kroppen för olika medicinska behandlingar.

Exempel på användningsområden för implanterbara elektroder inkluderar:

1. Djuppareceptiva stimulering (DBS): Elektroder placeras i specifika områden i hjärnan för att behandla rörelsesjukdomar som Parkinson's sjukdom och dystoni.
2. Kohjärnestimulering: Elektroder placeras i nervbanor mellan hjärnan och ryggmärgen för att behandla smärta, epilepsi och vissa funktionsnedsättningar.
3. Vena cava-filter: Små metallnät som placeras inne i venerna för att förebygga blodproppar från att nå lungorna.
4. Elektrisk kardioversion/defibrillation: Elektroder placeras på hjärtan för att behandla allvarliga hjärtarytmier och förhindra plötslig hjärtdöd.
5. Retinaimplantat: Elektroder placeras bakom ögats näthinna för att stimulera synceller och behandla vissa former av blindhet.

Implanterbara elektroder är ofta kopplade till en extern kontrollenhet som används för att programmera och justera behandlingen efter patientens specifika behov.

Electrodiagnosis, ofta förkortat EMG (elektromyografi), är en medicinsk undersökningsmetod som mäter och analyserar elektriska signaler i musklerna och nerverna. Den används vanligen för att diagnostisera neuromuskulära sjukdomar eller skador, såsom nervskador, muskelinflammationer eller neurologiska sjukdomar som ALS (amyotrofisk lateralskleros).

Under en elektrodiagnos placeras små nål- eller kontaktelektroder på huden över musklerna och nerverna. Dessa elektroder registrerar de elektriska signalerna som genereras när musklerna aktiveras av nerverna. Genom att analysera dessa signalers storlek, form, frekvens och tidpunkt kan läkaren dra slutsatser om hur väl musklerna och nerverna fungerar.

Det finns två huvudsakliga delar av en elektrodiagnos: nervledningstest (NLT) och elektromyografi (EMG). NLT mäter hur snabbt nervern överför impulser till musklerna, medan EMG mäter muskelaktiviteten när den aktiveras av nerverna.

I allmänhet är elektrodiagnos en smärtfritt till minimalt smärtsam undersökning, men det kan kännas lite obekvämt när nålarna placeras under huden. Resultaten från en elektrodiagnos kan hjälpa läkaren att fastställa en diagnos och utforma en behandlingsplan för patienten.

Elektrookulografi (EOG) är en medicinsk undersökningsmetod som mäter de elektriska potentialskillnaderna mellan olika delar av ögat och omgivande muskler. Denna metod används ofta för att utvärdera ögonrörelser och funktionen hos kringliggande muskler, särskilt i samband med diagnoser av neurologiska eller neuromuskulära sjukdomar.

Under en EOG-undersökning placeras eleroder på huden runt ögonen för att registrera de elektriska signalerna som genereras under olika former av ögonrörelser, såsom saccader (snabba, raska ögonrörelser) och pupillreflexer. Dessa signaler analyseras sedan för att bedöma ögats funktion och eventuella tecken på skada eller sjukdom.

EOG kan vara användbar inom flera områden, till exempel vid diagnostisering av neuromuskulära sjukdomar som myasthenia gravis, ALS (amyotrofisk lateralskleros) och andra former av motorneuronsjukdomar. Den kan också användas för att övervaka behandlingseffekter och förlopp hos patienter med dessa sjukdomar.

En hjärtkammare är en muskelartad flik som delar övre och undre halvorna (ventriklarna) av hjärtat. Det finns två hjärtkamrar i människohjärtat: höger och vänster hjärtkammare. Deras främsta funktion är att kontrollera flödet av blod till och från hjärtat genom att öppnas och stängs under varje hjärtslag.

Höger hjärtkammare pumpar normalt sett syrefattigt blod till lungorna för att fyllas på med syre, medan vänster hjärtkammare pumpar syresatt blod till resten av kroppen. När hjärtkamrarna stängs bildas slagkraftiga kontraktioner som pumpar blodet genom blodkärlen och förser oss med den syre- och näringsrika blodflöde vi behöver för att överleva.

'Utrustningsdesign' (engelska: 'Medical Device Design') är ett område inom produktutveckling som fokuserar på att skapa, utforma och ta fram medicinska enheter och tillbehör. Enligt FDA (US Food and Drug Administration) är en medicinsk enhet något som:

1. är avsett för användning i människor diagnostiskt eller terapeutiskt, och
2. inte åstadkommer sin verkan genom kemiska aktivitet eller metabolism i eller på kroppen och som inte är en farmakologisk, immunologisk eller genetisk produkt.

Exempel på medicinska enheter inkluderar pacemakers, defibrillatorer, proteser, ortopediska instrument, katetrar, operationsbord och annan sjukvårdsutrustning.

Utrustningsdesign innefattar ett brett spektrum av aktiviteter, från behovsanalys, konceptutveckling, detaljerad design, prototypning, tillverkning och verifiering/validering enligt medicinska enhetsregleringsmyndigheters krav. Utrustningsdesigner måste ha kunskap inom områden som biokompatibilitet, användarcentrerad design, riskhantering, materialval och systemintegrering för att skapa säkra, effektiva och tillförlitliga medicinska enheter.

En konstgjord pacemaker är ett medelelsesystem som används för att behandla abnormt långsamt hjärtslag (bradykardi) orsakat av en störd naturlig hjärtrytm. Pacemakern består av en liten batteridriven generator som är kopplad till elektroder som placeras i specifika delar av hjärtat. När pacemakern detekterar ett för långsamt hjärtslag skickar den en elektrisk impuls genom elektroderna till hjärtat, vilket orsakar en kontraktion och hjärtats slag frekvens ökar. På så sätt hjälper pacemakern till att upprätthålla en normal och effektiv hjärtrytm.

Gamma-Aminobutyric acid (GABA) är en neurotransmittor som har en dämpande effekt på nervceller i hjärnan och nerverna. Det fungerar som ett inhibitoriskt transmissionsmedel, vilket betyder att det hjälper till att minska excitationen i centrala nervsystemet (CNS). GABA är en av de vanligaste neurotransmittorerna i nervsystemet hos däggdjur och spelar en viktig roll i reglerandet av muskeltonus och styrkan på signaler som skickas mellan nerverna.

GABA produceras i kroppen från aminosyran glutaminsyra, vilket är den vanligaste excitatoriska neurotransmittorn i CNS. Genom en process som kallas decarboxylering konverteras glutaminsyra till GABA med hjälp av ett enzym som kallas glutamatdecarboxylas (GAD). När GABA binder till sina receptorer i synapserna mellan nervcellerna, öppnas kloridkanaler och det kommer till inflöde av kloridjoner till cellen. Detta leder till en hyperpolarisering av membranpotentialen, vilket gör att det blir svårare för nervcellen att nå spänningsnivån som krävs för att skapa en aktionspotential och därmed sända signaler vidare i CNS.

Abnormaliteter i GABA-systemet har visats vara relaterade till flera neurologiska sjukdomar, inklusive epilepsi, spasmodisk torticollis, panikångest och alkoholberoende. Vissa läkemedel som används för att behandla dessa tillstånd fungerar genom att påverka GABA-receptorerna i olika delar av CNS.

Delayed rectifier potassium channels are a type of ion channel found in the membrane of excitable cells, such as nerve and muscle cells. They are called "delayed rectifiers" because they activate and begin to allow the flow of potassium ions (IK+) out of the cell after a short delay following an action potential. This helps to repolarize the cell membrane and return it to its resting state.

These channels are important for the regulation of the duration and frequency of action potentials, and are therefore involved in the control of electrical excitability in cells. Delayed rectifier potassium channels are composed of four subunits that form a ion-conducting pore, and their activity is regulated by various factors including voltage, phosphorylation, and interactions with other proteins.

There are two main types of delayed rectifier potassium channels, Iks (or Kv3) and Ikr (or Kv7). Iks channels have rapid activation and deactivation kinetics, and are responsible for the fast repolarization phase of action potentials in neurons. Ikr channels, on the other hand, activate more slowly and contribute to the late repolarization phase of action potentials in both nerve and muscle cells.

Abnormalities in delayed rectifier potassium channel function have been implicated in a number of diseases, including cardiac arrhythmias, epilepsy, and neurodevelopmental disorders.

Paroksymal takykardi är en hjärtrytmrubbing (arytmi) som karaktäriseras av plötsliga, ofta korta episoder av snabb hjärtfrekvens (takykardi). Paroksysmal betyder att denna arytmi startar plötsligt och kan avbrytas spontant eller behandlas med mediciner.

Vid paroxymal takykardi slår hjärtat i allmänhet snabbare än 100 slag per minut, men episoderna kan vara från några sekunder till flera timmar långa. Denna arytmi kan orsaka symtom som yrsel, svimning, andfåddhet eller bröstsmärta. Paroksymal takykardi kan ibland vara ett tecken på underliggande hjärtsjukdom, men den kan också förekomma hos friska individer.

Det är viktigt att söka medicinsk expertis om man upplever symtom på takykardi eller annan arytmi, eftersom det finns behandlingar som kan hjälpa att kontrollera dessa episoder och förebygga komplikationer.

'Nervledning' refererer til de hvide, nervefiber-forbundne strukturer i centralnervesystemet (hjernen og rygmarven) og perifere nervesystemet (de nerver som forbinder hjernen/rygmarven med resten af kroppen) som transporterer nervimpulser. Disse nerveledninger består af to typer nerveceller: afferente fibre, der transporterer sensoriske impulser til centralnervesystemet (f.eks. smerte, temperatur og berøring), og efferente fibre, der transporterer motoriske impulser fra centralnervesystemet til muskler eller andre effektororganer. Nerveledningerne er beskyttet af myelinskeder, som hjælper med at accelerere nerveimpulsers hastighed og forbedrer overførslen af impulserne.

Den hippocampus är en del av limbiska systemet i hjärnan som spelar en viktig roll i minnes- och läringsprocesser. Det är ett par strukturer, en i varje hemisfär, som liknar en hästsko i formen och ligger djupt inne i tinningloben. Hippocampus består av flera regioner, inklusive cornu ammonis, dentatgyrus och subiculum, som tillsammans bildar en komplex neural nätverksarkitektur.

Hippocampus är speciellt känslig för skador orsakade av syrebrist, neuroinflammation och neurodegenerativa sjukdomar, såsom Alzheimers sjukdom. Forskning har visat att förlust av volym och funktion i hippocampus korrelerar med minnesförlust och kognitiva nedsättningar hos äldre vuxna och personer med demenssjukdomar.

Electrical resting potentials refer to the difference in electric potential between the interior and exterior of a cell when the cell is at rest, meaning that it is not undergoing an action potential or other electrical signaling. This potential difference is generated by the uneven distribution of ions, such as sodium (Na+), potassium (K+), chloride (Cl-), and calcium (Ca2+) ions, across the cell membrane. The inside of the cell is typically negatively charged relative to the outside, with the resting potential typically ranging between -60 to -90 millivolts (mV). This electrical gradient is critical for the functioning of excitable cells, such as neurons and muscle cells, as it provides the energy needed for the initiation and propagation of action potentials.

En oocyte, även känd som en äggcell, är en stor, ofullständigt utvecklad cell hos en kvinna som kan utvecklas till ett ägg under den ovulatoriska cykeln. Oocyten bildas i äggstockarna (ovarier) och innehåller halva av den genetiska informationen i form av 23 unika kromosomer, medan de flesta andra celler i kroppen har 46 kromosomer fördelade på två uppsättningar. När en mannens spermie befruktar oocyten bildas en zygot, som kan utvecklas till ett embryo och sedan till ett foster under graviditeten.

Electrodes are medical devices that can be used to transmit or detect electrical signals in the body. In a medical setting, electrodes are often used in procedures such as electrocardiograms (ECGs) to monitor heart activity, or in electromyography (EMG) to assess muscle function.

An electrode typically consists of a conductive material, such as metal or a conductive gel, that is attached to the body with an adhesive or through other means. The electrode is connected to a monitoring device that can measure and interpret the electrical signals generated by the body.

In addition to their use in medical procedures, electrodes are also used in certain types of therapy, such as transcutaneous electrical nerve stimulation (TENS) for pain management.

Kammartakykardi är ett medicinskt tillstånd där hjärtats underkammar täcker över den övre kammaren och förhindrar att blod pumpar ut effektivt från hjärtat. Detta kan orsaka syrgasbrist i kroppen och kan vara livshotande om det inte behandlas omedelbart. Kammartakykardi kan uppstå till följd av strukturella hjärtsjukdomar, elektriska störningar i hjärtat eller som en komplikation under vissa medicinska procedurer.

AVNRT står för "Atrioventriculär nodalt reentrant tachykardi" och är en form av snabb hjärtrytm (tachykardi) orsakad av en elektrisk kretslopp i atrioventriculära noden (AV-knutan), som är en del av det elektriska ledningssystemet i hjärtat. Detta kan orsaka ett snabbt hjärtslag på upp till 250 slag per minut, och kan ge symtom som yrsel, svimningar, andnöd, bröstsmärtor eller besvär med sömnen. AVNRT behandlas vanligen med mediciner eller kateterablation, en procedure där man med hjälp av en kateter bränner bort den skadliga elektriska ledningen i AV-knutan.

"Antiarrhythmic drugs" er ein klasse medisinske midler som brukes for å kontrollere og forhindre uregelmessige hjerterytmer (aritmier). Disse midlene virker ved å påvirke elektrisk aktivitet i hjertet og kan deles inn i fire klasser basert på deres mekanisme og effekt.

1. Klasse I antiarrhythmics inneholder kvaternsedativa medler som blockerer sodium-kanaler i hjertet, forsinke ledingshastigheten og forlate QRS-komplekset på EKG. Disse midlene kan også ha en dæmpende effekt på myokardiet og brukes ofte for å behandle ventrikulære aritmier.
2. Klasse II antiarrhythmics inneholder betablokkerende medler som blokkerer β-adrenerge reseptorer i hjertet, reduserer ledingshastigheten og forlenger refractorinessen. Disse midlene brukes ofte for å behandle supraventrikulære aritmier som falder innenfor atrioventrikulær nodens (AV-nodens) aktivitetssområde.
3. Klasse III antiarrhythmics inneholder potassium-kanalblockere som forlenger aktionspotentialets lengde og refractorinessen i atrier, ventrikler og His-Purkinje systemet. Disse midlene brukes ofte for å behandle både supraventrikulære og ventrikulære aritmier.
4. Klasse IV antiarrhythmics inneholder calcium-kanalblockere som forsinke ledingshastigheten i AV-noden og kan brukes for å behandle supraventrikulære aritmier, særlig hvis de er forbundet med hypertrofi eller iskemi av hjertet.

Det er viktig å nevne at alle disse midlene har bivirkninger og kontraindikasjoner som må overveies før behandlingen starter, og at de skal brukes under kontrollert monitoring for å minimere risiko for komplikasjoner.

'Kalium' er ein betegnelse for ein elementar ion eller ein grundstoff som i kjemisk forbindelseer ofte forekommer som K+. Kalium er et viktig elektrolytt og spesielt viktig for dei funksjonane til musklane og hjertet i menneskekroppen. Den normale verdi for kalium i blodet er mellom 3,5 og 5,0 milliequivalenter per liter (mEq/L). For lavt eller for høyt innhold av kalium kan føre til ulika helseproblemer.

HEK (Human Embryonic Kidney) 293 cells är en immortaliserad celllinje som isolerades från humana embryonala njurceller under 1970-talet. Dessa celler har sedan dess blivit ett vanligt verktyg inom molekylärbiologi och genetisk manipulation, eftersom de är lätta att kultivera och har en hög transfektionsgrad. HEK293 celler används ofta för att producera rekombinanta protein och virus-like partiklar (VLPs) i forskning och utveckling av biologiska läkemedel. Det är viktigt att notera att dessa celler inte längre bär samma karaktäristika som de ursprungliga njurcellerna, eftersom de har genomgått en genetisk förändring under kultiveringen.

L-typ (langsam-typ) kalciumkanaler är jonkanaler som tillåter calciumjoner att strömma in i exciterade celler, vanligtvis muskel- och nervceller. Dessa kanaler spelar en viktig roll i celldefibrillation, neurotransmission, muskelkontraktion och reglering av cellytiska signaltransduktionsvägar.

L-typ kalciumkanalerna består av flera underenheter, inklusive en porebildande alfa-1-subunit, en beta-subunit, en gamma-subunit och en delta-subunit. Alfa-1-subuniten är den aktiva komponenten som bildar kanalporen och är ansvarig för calciumjonernas selektiva transport.

L-typ kalciumkanalerna aktiveras vid höga membranpotentialer, vilket orsakar en inflöde av calciumjoner in i cellen. Denna inflöde leder till en ökning av intracellulärt calcium, som kan initiera en rad cellulära processer, såsom muskelkontraktion och neurotransmitterutsläpp.

Dysfunktion i L-typ kalciumkanalerna har visats vara relaterad till flera sjukdomar, inklusive hypertension, angina pectoris, hjärtarytmier och neurologiska störningar.

Elektrisk ledningsförmåga (elektrisk konduktivitet) är ett mått på hur väl en substance kan leda elektrisk ström. Det är definierat som den reciproka värdet av resistansen i en given volym av materialet, och mäts vanligtvis i enheten Siemens per meter (S/m). Ju högre konduktivitet, desto bättre ledningsförmåga har materialet.

'Förmaksfladder' är ett medicinskt begrepp som refererar till en oregelbundenhet i hjärtats förmak, som orsakas av extra slag eller kontraktioner i muskulaturen i det övre hjärtat. Denna oregelbundenhet kan leda till en snabb och oförutsägbar hjärtslagfrekvens, känd som förmaksflimmer eller förmaksflickering, beroende på typen av oregelbundenhet. Förmaksfladder kan vara asymptomatisk eller leda till symtom som palpitationer, andfåddhet, yrsel och i värsta fall hjärtfailure. Förmaksfladder är vanligare hos äldre personer och hos dem med strukturella hjärtsjukdomar eller andra sjukdomstillstånd som kan påverka hjärtmuskulaturen. Behandlingen kan innefatta mediciner, elektrisk kardioversion eller kirurgi beroende på allvarlighetsgraden och symtomen.

KCNQ-kaliumkanaler, även kända som Kv7-kanaler, är en typ av jonkanaler som är involverade i repolariseringen av cellmembranet i exciterbara celler, såsom nerv- och muskelceller. Dessa kanaler tillåter kaliumjoner att passera genom cellytan, vilket leder till en utflöde av positiva laddningar från cellen och en minskad membranpotential.

KCNQ-kanalerna är pentameriska proteinkomplex med varje underenhet bestående av sex transmembrana domäner. Det finns fem olika isoformer av KCNQ-kanaler, kända som KCNQ1 till KCNQ5, och de kan bilda homo- eller heteromeriska komplex med varandra.

KCNQ-kanalerna har en viktig roll i regleringen av hjärtats elektriska aktivitet, särskilt i den långsamma diastoliska depolariseringen under pacemakerrörelsen. Mutationer i KCNQ1 kan leda till Long QT-syndrom typ 1, en ärftlig hjärtsjukdom karaktäriserad av förlängd QT-intervall på EKG och ökad risk för livshotande hjärtarytmier.

I nervsystemet är KCNQ-kanaler involverade i regleringen av neuronal excitation och inhibition, och kan påverka saker som smärta, humör och epilepsi.

'Purkinje fibers' är en typ av specialiserade muskelceller i hjärtat som spelar en viktig roll i ledning och koordinering av kontraktioner inom hjärtats kamrar. Dessa celler är namngivna efter den tjeckiske anatomisten Jan Evangelista Purkinje, som först beskrev dem år 1839.

Purkinje fibers finns huvudsakligen i den subendokardiala lagren (den innersta lagret närmast hjärtkammarnas muskellager) av hjärtats ventriklar (kamrarna). De har en tjockare cellmembran och ett rikare nätverk av mitokondrier än vanliga hjärtmuskulära celler, vilket gör dem mer effektiva i att leda elektriska impulser.

Dessa fibers funktion är att leda den elektriska signalen från hjärtats natrium- och kaliumkanaler snabbt och effektivt genom ventriklarna, så att de koordinerat kontraherar och pumpar blodet ut i cirkulationssystemet. Funktionsstörningar eller skador på Purkinje fibers kan leda till allvarliga hjärtrytmrubbningar som exempelvis ventrikulär fibrillation, en livshotande tillstånd där hjärtat inte orkar pumpa blod korrekt.

Enligt ICD-10 (International Classification of Diseases, 10th Revision), definieras Kaliumkanalblockare som:

"Medel som blockerar kaliumkanaler i cellmembranet och på så sätt förlänger den aktionspotential som orsakas av en given mängd ingående natriumjoner. Dessa medel används framför allt vid behandling av oregelbundna hjärtrytmfenomen, till exempel förebyggande av kammarflimmer."

Också känt som: Kalium-kanal blockers, Potassium channel blocker.

En dos-respons kurva är en grafisk representation av hur effekten av ett läkemedel varierar beroende på dosen. Kurvan visar den önskvärda effekten som ökar med ökande dos, tills en toppnivå nås där ytterligare ökning av dosen inte ger någon extra effekt. Vid högre doser kan läkemedlet bli skadligt och orsaka biverkningar, vilket resulterar i att kurvan börjar dalande.

Den optimala dosen av ett läkemedel är ofta den lägsta effektiva dosen som ger önskad terapeutisk effekt med minsta möjliga risk för biverkningar. Dos-respons kurvor används ofta vid utformning och planering av kliniska prövningar för att fastställa läkemedels säkerhet, effektivitet och optimal dosering.

Den medicinska termen för "hjärtsäck" är "primitive hjärta" eller "tubulärt hjärta". Det är en struktur som utvecklas hos ett embryo under fostertiden. Hjärtsäcken är en tidig form av hjärtat som bildas när olika delar av det tubulära hjärtat börjar vrida sig, förlängas och differensieras för att forma de olika kamrarna i det fullt utvecklade hjärtat.

Hjärtsäcken består av en muskulös vävnad som pumpar blod genom den cirkulerande systemen hos ett embryo. Det hjälper till att transportera näringsämnen och syre till cellerna i fostret under dess utveckling. Efterhand som fostret växer och utvecklas, kommer hjärtsäcken att förändras och forma de fyra kamrarna och de fyra ventriklarna i det fullt utvecklade hjärtat.

"Animal disease models" refer to the use of animals as a tool in biomedical research to study human diseases and their treatments. These models are created by manipulating or breeding animals to develop symptoms or conditions that resemble those seen in humans with specific diseases. The purpose is to gain a better understanding of the pathophysiology, progression, and potential treatment strategies for these diseases. Animal disease models can be generated through various methods such as genetic modification, infectious agents, drugs, or environmental factors. Commonly used animals include mice, rats, zebrafish, rabbits, guinea pigs, and non-human primates. The choice of animal model depends on the specific research question being asked and the similarities between the animal's physiology and that of humans.

Långt QT-syndrom (LQTS) är ett medfött hjärtsjukdomstillstånd som påverkar elektrisk aktivitet i hjärtat. Det karaktäriseras av en förlängd QT-intervall på EKG (elektrokardiogram), vilket kan öka risken för allvarliga hjärtrytmrubbningar, så kallade torsades de pointes, som i värsta fall kan leda till plötslig död.

QT-intervallet mäts på EKG och representerar den tid det tar för hjärtats muskulatur att sluta kontrahera efter en impuls från hjärtats naturliga elektriska ledningssystem. Vid LQTS är denna tid förlängd, vilket kan orsaka oregelbundna och potentiellt farliga hjärtrytmrubbningar.

LQTS kan vara medfött eller aquired (inköpt). Det medfödda LQTS orsakas av genetiska mutationer som påverkar jonkanaler i hjärtat, medan det aquired LQTS oftast orsakas av vissa läkemedel, elektrolytrubbningar eller sjukdomar.

Det finns flera subtyper av medfött LQTS (LQT1, LQT2 och LQT3 är de vanligaste), vilka har olika genetiska orsaker och kliniska presentationer. Behandlingen för LQTS innefattar ofta livstidsbehandling med beta-blockerare, eventuellt tillsammans med andra åtgärder som implanterbar kardioverter-defibrillator (ICD) eller livsstilsförändringar.

Takykardi är ett medicinskt tillstånd där hjärtat slår i en hastighet över 100 slag per minut. Ektopisk atriell takykardi innebär att det förekommer extra, oregelbundna impulser som utlöses från de övre kammarens (atrien) vävnad istället för den normalt placerade impulsverksamheten i sin särskilda nod, så kallade senusnoden. Detta kan orsaka en oregelbunden hjärtrytm och i vissa fall kännetecken som snabb puls, yriga känslor eller andningssvårigheter. Orsakerna till ektopisk atriell takykardi kan variera från obetydliga faktorer som stress, alkohol och kaffe till allvarligare sjukdomar som struphuvudskancer, hjärtsjukdom eller elektrolytbrist.

'Lungvener' (latin: Pulmonary veins) är de blodkärl som transporterar oxygenerat blod från lungorna till vänster hjärtkammare. Det oxygenerade blodet har absorberats från alveolerna i lungorna via respirationen, och kommer nu att pumpas ut till kroppens vävnader via aortan för att försörja dem med syre. Lungvenerna är en del av de stora venerna (latin: Venae cavae) i kroppen.

'Nervnät' är ett samlingsbegrepp för de nervceller (neuron) och nervbanor (nervefibrer) som bildar ett sammanhängande system i kroppen. Detta system används för att överföra information i form av impulser mellan olika delar av kroppen, till exempel från känselorgan till hjärnan eller från hjärnan till muskler.

Det autonoma nervnätet är ett särskilt slags nervnät som styr automatiska funktioner i kroppen, såsom hjärtslag och andning, utan medveten kontroll. Det sensomotoriska nervnätet är däremot involverat i rörelser och känselupplevelser och innefattar både sensoriska (känsel) och motoriska (rörelse) neuron.

I ett vidare perspektiv kan även det centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) och det perifera nervsystemet (nervbanor och ganglier utanför hjärnan och ryggmärgen) ses som delar av det stora nervnätet i kroppen.

'Näthinna' är ett medicinskt begrepp som refererar till den tunn, genomskinliga membranen som täcker ytan på ögat och skyddar det från främmande partiklar, smuts och skada. Näthinnan, även känd som konjunktiva, består av två delar: den bulbära konjunktivan som täcker främre delen av ögonbulben och den palpebrala konjunktivan som ligger mellan ögonlocken och den bulbära konjunktivan. Näthinnan producerar också en vätska som håller ögat fuktigt och skyddar det mot infektioner.

Muskelceller, også kendt som muskelfibre, er de specialiserede celler i vores krop, der har evnen til at undergå kontraktion og dermed frembringe bevægelser eller skabe tryk. Der findes tre typer af muskelceller:

1. Skeletmuskelceller (striated voluntary muscle fibers): Disse celler er de mest almindelige muskelceller i kroppen og er ansvarlige for de bevægelser, vi selv kan kontrollere, som f.eks. at bevæge arme eller ben. De består af mange parallelle myofibriller, der giver dem deres karakteristiske stribede udseende (striated).

2. Hjertemuskulaturceller (cardiac muscle fibers): Disse celler findes kun i hjertet og er ansvarlige for dets sammentrækninger, der pumper blod rundt i kroppen. De ligner skeletmuskelcellerne med hensyn til deres stribede udseende, men de er mindre og har én centrale kerne mod skeletmuskelcellernes mange kerner.

3. Smooth muscle cells (involuntary muscle fibers): Disse celler findes i viscerale organer som f.eks. blodkar, lunger, tyndtarm og urinblære. De er involveret i processer som peristaltik (bevægelser i tarmen) og regulering af blodgennemstrømningen gennem organerne. Smooth muscle cells har ikke de karakteristiske striber, der findes hos skelet- og hjertemuskulaturceller.

I alle tre typer af muskelceller findes proteiner som aktin og myosin, der under normale forhold er uopløste i cytoplasmaet. Under stimuli som nervesignaler eller hormoner dannes der krydsbindinger mellem aktin- og myosinmolekylerne, hvilket resulterer i kontraktion af muskelcellen.

"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.

Ligand-gated ion channels (LGICs) are a type of transmembrane protein found in excitable and non-excitable cells that play a crucial role in rapid signal transduction across the cell membrane. These channels are activated by the binding of specific ligands, such as neurotransmitters or drugs, to their extracellular domains, leading to the opening of an ion pore and the subsequent flow of ions down their electrochemical gradient.

LGICs can be classified into two main families based on the type of ions they conduct: cationic (positively charged) or anionic (negatively charged) channels. Cationic LGICs include ionotropic receptors for glutamate, acetylcholine, serotonin, and GABA (gamma-aminobutyric acid), while anionic LGICs are mainly represented by the glycine and GABA receptors.

Upon ligand binding, a conformational change occurs in the LGIC structure, leading to the formation of a hydrophilic pore that allows ions to pass through. The flow of ions can cause changes in the membrane potential, which can further trigger downstream signaling events and cellular responses.

Ligand-gated ion channels are critical for various physiological processes, including neuronal excitability, synaptic plasticity, muscle contraction, and sensory perception. Dysfunction of LGICs has been implicated in several neurological disorders, such as epilepsy, anxiety, depression, and neurodegenerative diseases. Therefore, understanding the structure, function, and regulation of these channels is essential for developing novel therapeutic strategies to treat various medical conditions.

T-typer Kalciumkanaler ( Cav3.x ) är en typ av ionkanaler som tillåter calciuminflöde i celler. De aktiveras vid relativt negativa membranpotentialer och har en sakta aktiverings- och inaktiveringsprocess. T-typer Kalciumkanaler förekommer vanligtvis i endoplasmatiska retikulumsmembranet (ER) och playa en viktig roll i excitation-kontraktion-kopplingen hos muskelceller, samt i celldifferentiering och reglering av celldelning. Dessutom är de involverade i celldöd mekanismer som apoptos. T-typer Kalciumkanaler kan blockeras av läkemedel såsom mibefradil och nitrendipin.

'Sinusknut' (eller 'sinusbLOKKER') er en tilstand der en eller flere av de luftfyltede huler i ansiktet, kjent som kjøttsinuser, blir inflammerte og infisjerte. Dette fører til smerter, trykk og/eller svedt nese. Sinusknuter kan være akutt eller kronisk, og de kan være forårsaket av en infeksjon, allergi eller andre medisinske tilstander. Akut sinusknut oppstår ofte som en komplikasjon til en infeksjon i øvre luftveier, mens kronisk sinusknut kan være mer utfordrende å behandle og kan forårsake langvarige symptomer.

"Visuelle elektrische retningspotentialer" (VER) er en medicinsk terminologi som refererer til de elektriske signaler som genereres i øynene når de blir stimulert av lys. Disse signalene reiser seg langs nerver og overføres til hjernen, der de tolkes som synseindrukker.

VER-måling er en undersøkelsesmetode som kan brukes for å undersøke øynes funksjon og å avdekke eventuelle skader eller sykdommer i det visuelle systemet. Målingen utføres ved hjelp av en elektrodi som plasseres på pannen, mens subjektet ser på en lysfelt. Elektriske signaler fra øynene registreres og analyseres for å merke ut eventuelle abnormaliteter i de visuelle retningspotentialene.

Abnormale VER-målinger kan være forbundet med en rekke sykdommer, inkludert skader på øynene eller nerver, hjerneblødninger, tumorer og andre neurologiske tilstander.

Wolff-Parkinson-White syndrom (WPW) är ett hjärtsjukdomstillstånd som kännetecknas av en extra elektrisk ledningsbana i hjärtat, kallad en accessorisk vävnadsledning eller bundel. Denna extra ledningsbana kan orsaka snabb hjärtrytm (tachyarytmier), även om alla med WPW syndrom inte nödvändigtvis kommer att uppleva denna typ av symptom.

Den accessoriska vävnadsledningen kopplar atrioventrikulära noden (AV-knutan) direkt till ventriklarna, vilket bypas den vanliga ledningsvägen genom His-Purkinje systemet. Detta kan orsaka en förtida depolarisering av ventriklarna, som kallas preexcitation, och kan ses på EKG som en sluttande uppåtgående vågform (delta-våg) före QRS-komplexet.

WPW syndrom kan vara asymptomatisk eller orsaka olika typer av tachyarytmi, inklusive supraventrikulära takykardier (SVTA) och ventrikulära takykardier (VT). Symptomen på WPW syndrom kan inkludera snabb hjärtslag, yrsel, svimning, andningssvårigheter eller bröstsmärta. I vissa fall kan WPW syndrom orsaka allvarliga komplikationer som synkop och plötslig död.

Behandlingen för WPW syndrom beror på symtomen och sjukdomens svårighetsgrad. Ablationsbehandling, där den accessoriska vävnadsledningen elimineras med hjälp av kateterablation, är en effektiv behandlingsmetod för många med WPW syndrom. Andra behandlingsalternativ kan inkludera medicinsk behandling med antiarytminer eller livslång övervakning.

I assume you are asking for a medical definition of "Marsvin," which is the Danish word for "sea lion". In the medical field, there isn't a specific condition or concept associated with the term "sea lion." However, if you meant to ask about a different term, please provide clarification, and I will be happy to help.

If you are interested in learning more about sea lions themselves, they are a type of marine mammal that belongs to the Otariidae family, also known as eared seals. They have external ears, long front flippers, and can walk on all fours. Sea lions are found in both the Northern and Southern Hemispheres, primarily in cold coastal waters. They are social animals, living in large colonies and are known for their intelligence and agility in water.

Biological models är matematiska eller datorbaserade representationer av biologiska system, processer eller fenomen. De används inom forskning för att simulera, analysera och förutsäga beteendet hos komplexa biologiska system, som exempelvis celler, organ, populationer eller ekosystem. Biological models kan vara mekanistiska (baserade på förståelse av underliggande mekanismer) eller empiriska (baserade på experimentella observationer och korrelationer). Exempel på biologiska modeller inkluderar systemdynamikmodeller, differentiall equations-modeller, agentbaserade modeller och neuronala nätverksmodeller.

"Nyfött djur" kan definieras som ett djur som just har fötts och fortfarande är i sitt spenbarnstadium. Under denna period är ungdjuret beroende av moderns mjölk för näring och skydd. Det exakta tidsintervallet för det nyfötta stadiet kan variera beroende på djurspecies.

För vissa djur, som människan, är det relativt kort, medan andra djurarter kan ha en mycket längre period av beroende. Under denna tiden utvecklas ungdjuret fysiskt och lärr sig överlevnadsstrategier från modern eller flocken.

GABA-A-receptorer är en typ av receptor i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) som binder neurotransmittorn γ-aminobutyrsyra (GABA). När GABA binder till GABA-A-receptorn ökar den innegående kloridanionen (Cl-) koncentrationen, vilket leder till en hyperpolarisering av cellmembranet och minskad excitation i nervcellen. Detta medför en dämpande effekt på nervimpulser och hjälper till att reglera excitation och inhibition i centrala nervsystemet. GABA-A-receptorer är viktiga mål för flera läkemedel, inklusive bensodiazepiner, barbiturater och anestetika, som alla verkar genom att modulera receptoraktiviteten och på så sätt påverka excitation och inhibition i nervsystemet.

Somatosensorisk område refererer til en del af hjernen, der er ansvarlig for behandlingen og integrationen af sensoriske input fra hele kroppen undtaget ørene og øjnene. Det inkluderer den primære somatosensoriske bark (S1, S2, S3), der findes i hjernebarken (cortex cerebri) og modtager input fra muskler, led, hud og indre organer via det somatosensoriske nervesystem.

I den primære somatosensoriske bark er der en kortikal repræsentation af hele kroppen, hvor forskellige dele af kroppen er repræsenteret i forskellig grad alt efter størrelsen og kompleksiteten af det sensoriske apparat. For eksempel tager håndens og ansigtets repræsentationer op en relativt stor del af arealet, mens rygmarvens og benene tager op et mindre areal.

Somatosensorisk information fra kroppen behandles i denne hjernebarken for at give os følelser som berøring, temperatur, smerte, vibrazion og proprioception (position og bevægelse af led og muskler). Dette område er også involveret i visuel-taktisk integration, hvor information fra øjne og hud kombineres for at skabe en bedre forståelse af objekter og deres egenskaber.

Kloridkanaler är proteinkomplex som spänner över celldelar och membran i kroppens celler. De tillåter negativt laddade klorgasioner (Cl-) att diffundera genom cellmembranet. Dessa kanaler är viktiga för att reglera elektrolytbalans, pH och vätskebalans i kroppen.

Det finns olika typer av kloridkanaler, inklusive voltagemässigt styrda kanaler, ligandstyrda kanaler och mekaniskt styrda kanaler. Dessa olika typer av kanaler aktiveras av olika signaler och är involverade i olika fysiologiska processer som nervsignalerering, muskelkontraktion och sekretion av saltsyror.

Abnormaliteter i kloridkanaler kan leda till olika sjukdomar, inklusive cystisk fibros (CF), en ärftlig lungsjukdom som orsakas av mutationer i CFTR-genen, som kodar för en speciell typ av kloridkanal.

En hjärtmuskel (eller miokard) är ett speciellt slag av muskelvävnad som utgör väggarna till hjärtat. Det består av muskelceller som är specialiserade för att kontrahera koordinerat och pumpa blod genom kroppen. Hjärtmuskeln har förmågan att kontrahera oavbrutet under hela livet, och den drivs av elektriska impulser som genereras i hjärtats speciella ledningssystem. Denna koordinerade kontraktion är viktig för att hjärtat ska fungera effektivt och pumpa blod till alla delar av kroppen.

Kalciumkanaler är proteinkomplex som spänner över celldelar och reglerar flödet av calciumjoner (Ca²+) in och ut från cellens cytosol till endoplasmatiska nätverket (ER/SR) eller till extracellulärt vätska. Kalciumkanaler är viktiga för en rad fysiologiska processer, såsom muskelkontraktion, neurotransmission, excitation-contraction-koppling, hormonutsöndring och cellsignalering.

Det finns olika typer av kalciumkanaler, inklusive:

1. Voltage-gated calcium channels (VGCCs): Dessa aktiveras av spänningsförändringar över celldelarna och finns i flera olika subtyper som inkluderar L-, N-, P/Q- och R-typkanaler.
2. Receptoropererade calciumkanaler (ROCCs): Dessa aktiveras av specifika ligander, till exempel neurotransmittorer eller hormoner, som binder till receptorer på cellytan. Exempel på ROCCs är de som hittas i presynaptiska terminals och som spelar en viktig roll i neurotransmissionen.
3. Store-operated calcium channels (SOCCs): Dessa aktiveras av förändringar i ER/SRs calciumnivåer och är involverade i cellsignalering, celldifferentiering och cellcykeln.

Dysfunktion eller störningar i kalciumkanaler kan leda till olika sjukdomstillstånd, såsom neurologiska, kardiovaskulära och muskuloskeletala störningar.

'Natrium' er ein grunnleggjande mineral og er kjent som Natrium (Na) på engelsk. I medisinsk sammenheng, refererer Natrium ofte til Natrium-jonen (Na+), som er en viktig elektrolytt i kroppen. Natrium spiller en viktig rolle i å holde vannbalansen i kroppen, og bidrar også til å regulere blodtrykket og hjertets funksjon. Natriumforsyningen i kroppen kommer främst fra saltet (NaCl) som vi konsumerer i vår daglige kost.

Tetrodotoxin (TTX) är ett starkt neurotoxin som främst förekommer hos vissa arter av bläckfiskar, grodor, snäckor och fiskar, däribland kubafisken. Toxinet blockerar natriumkanaler i nerv- och muskelsystemet, vilket kan leda till förlamning och andningsstillestånd. TTX är mycket giftigt och saknar behandling, varför exponering bör undvikas.

Hjärtfrekvens är ett mått på hur ofta hjärtat slår per minut. Det är antalet slag som hjärtats kamrar gör under en minut. Hälsa hjärtfrekvensen kan ge en indikation om hur väl hjärtat fungerar och om det finns några hjärtsjukdomar eller andra hälsoproblem.

För en vuxen person i vila är en normal hjärtfrekvens vanligtvis mellan 60 och 100 slag per minut, men det kan variera beroende på ålder, fysisk aktivitet och andra faktorer. Vid intensiv fysisk aktivitet kan hjärtfrekvensen stiga till uppemot 200 slag per minut.

Det är viktigt att notera att en låg eller hög hjärtfrekvens kan vara ett tecken på olika hälsoproblem och bör undersökas av en läkare om det uppfattas som oroväckande.

Neurological models är matematiska eller datorbaserade representationer av olika aspekter av det neurologiska systemet, inklusive hjärnan och nerverna. Dessa modeller kan användas för att simulera olika funktioner och processer i nervsystemet, såsom neurotransmission, neuronal excitation, och nätverksdynamik.

Det finns olika typer av neurologiska modeller, beroende på vilka aspekter av nervsystemet de försöker beskriva. Några exempel är:

1. Enskilda neuronmodeller: Dessa modeller simulerar aktiviteten i en enda neuron, inklusive dess membranpotential och elektriska signaler.
2. Neuronalnätverksmodeller: Dessa modeller simulerar interaktionerna mellan flera neuroner och hur de tillsammans bildar nätverk som utför specifika funktioner.
3. Kognitiva modeller: Dessa modeller försöker beskriva högre kognitiva processer såsom perception, uppmärksamhet, minne och lärande.
4. Systemnivåmodeller: Dessa modeller simulerar större systemnivåfunktioner i nervsystemet, till exempel sömn-vakena cykeln, hunger-sättningssystemet och smärtsystemet.

Neurologiska modeller används inom flera områden av neurovetenskapen, bland annat för att undersöka grundläggande mekanismer i nervsystemet, för att simulera patologiska tillstånd och för att utveckla nya terapeutiska strategier.

"Gränsvärden" är ett begrepp inom medicinen som refererar till de högsta och lägsta värdena av olika biokemiska markörer eller tecken i kroppen som anses vara acceptabla enligt normativa standarder. Dessa gränsvärden är baserade på populationstudier och statistisk analys av stora mängder data för att fastställa vad som anses vara ett "normalt" värde för en given markör hos en frisk person.

Gränsvärden kan användas som ett verktyg för att bedöma och övervaka patienters hälsotillstånd, till exempel genom att jämföra resultat från blodprover eller andra tester med de etablerade gränsvärdena. Om ett värde ligger utanför det accepterade gränsvärdet kan det indikera en avvikelse från det normala tillståndet och möjligen tyda på en sjukdom eller skada.

Det är värt att notera att gränsvärden kan variera beroende på olika faktorer, såsom ålder, kön, ras och andra medicinska faktorer. Därför är det viktigt att tolka gränsvärden i kontext med den enskilde patientens individuella karaktäristika och hälsotillstånd.

'Excitatoriska postsynaptiska potentialer' (EPSPs) är elektrofysiologiska signaler i neuroner som ökar sannolikheten för att en aktionspotential ska utlösas. De excitatoriska postsynaptiska potentialerna orsakas av inflöde av positivt laddade joner, vanligtvis natrium- och calciumjoner, in i den postsynaptiska neuronen som följd av en exciterande neurotransmittor som frisätts från en presynaptisk nervterminal.

När en exciterande neurotransmittor binder till sina receptorer på den postsynaptiska membranen öppnas jonkanaler, vilket låter positivt laddade joner strömma in i neuronen och orsaka en depolarisering av membranpotentialen. Om den resulterande depolariseringen är tillräckligt stor kommer den att leda till utlösandet av en aktionspotential, som sedan kan leda till ytterligare signaltransduktion och kommunikation mellan neuroner.

EPSPs spelar därför en viktig roll i nervsystemets förmåga att bearbeta information och koordinera kroppens funktioner.

'Voltage-gated sodium channels' (VGSCs) are a type of ion channel found in excitable cells such as nerve and muscle cells. They play a crucial role in the generation and propagation of action potentials, which are electrical signals that travel along the cell membrane.

VGSCs are composed of a large alpha subunit and one or two smaller beta subunits. The alpha subunit forms the ion-conducting pore of the channel and contains four homologous domains (I-IV), each with six transmembrane segments (S1-S6). The S4 segment in each domain contains positively charged amino acid residues and functions as a voltage sensor that responds to changes in the membrane potential.

When the membrane potential becomes more positive, the voltage sensors move and open the channel, allowing sodium ions (Na+) to flow into the cell. This rapid influx of Na+ ions depolarizes the membrane and triggers an action potential. After the channel opens, it undergoes a process called inactivation, where the inner pore of the channel is blocked by a portion of the alpha subunit, preventing further ion flow.

VGSCs are important targets for several classes of drugs used in medicine, including local anesthetics, antiarrhythmic agents, and antiepileptic drugs. Mutations in VGSC genes have been associated with various channelopathies, such as inherited forms of epilepsy, cardiac arrhythmias, and muscle disorders.

"Biological clocks" refer to the internal biological systems that regulate the timing of various physiological processes in living organisms. These clocks are controlled by a complex network of genes and proteins that work together to keep time. They help to coordinate many aspects of an organism's behavior and physiology, including sleep-wake cycles, feeding patterns, hormone release, and cellular metabolism.

In humans, the primary biological clock is located in the suprachiasmatic nucleus (SCN) of the hypothalamus, a region of the brain that helps to regulate many important bodily functions. The SCN is responsible for controlling the body's circadian rhythm, which is a roughly 24-hour cycle that regulates various physiological processes, such as sleep-wake cycles, body temperature, and hormone release.

Other biological clocks are located in various tissues and organs throughout the body, where they help to regulate more localized processes. For example, there are biological clocks in the liver that help to regulate metabolism, and there are clocks in the heart that help to regulate cardiac function.

Overall, biological clocks play a critical role in maintaining the health and well-being of living organisms, and disruptions to these clocks have been linked to various health problems, including sleep disorders, mood disorders, and metabolic diseases.

Membrantransportmoduler är en grupp av substanser som modulerar (förändrar eller påverkar) transporten av vatten, joner och andra molekyler genom cellmembran. Dessa kan vara naturligt förekommande ämnen eller syntetiska läkemedel. De kan delas in i olika kategorier beroende på hur de modulerar transporten:

1. Ionoforer: Är ämnen som bildar komplex med joner och underlättar deras diffusion genom membranet.
2. Antiporter: Är transporter som aktivt transporterar två olika joner eller molekyler i motsatta riktningar över membranet.
3. Symporter: Är transporter som aktivt transporterar två liknande joner eller molekyler i samma riktning över membranet.
4. Kanaler: Är proteiner som bildar en passage genom membranet där vatten, joner och andra små molekyler kan diffundera fritt.
5. ATPas: Är enzymer som använder energi från ATP-hydrolys för att pumpa joner eller molekyler över cellmembranet.

Exempel på membrantransportmodulerare inkluderar diuretika, som ökar urinproduktionen genom att modulera salt- och vattenbalansen i njurarna, och kalciumkanalblockerare, som används för behandling av högt blodtryck och hjärtsjukdomar.

Magnetisk Resonansstomografi (MRI), även kallat Kärnmagnetisk Resonans (NMR) är en icke-invasiv diagnostisk bildgebande teknik som använder starka magnetiska fält och radiovågor för att producera detaljerade bilder av inre strukturer och funktioner i kroppen.

Under en MRI-undersökning placeras patienten i en tunn, rörlig bädd som glider in i en tunnelformad magnetisk resonansscanner. Scannern genererar ett starkt magnetfält som får protonerna (atomkärnor) i kroppens vätskor att orientera sig parallellt med magnetfältet. Radiovågor används sedan för att störa denna orientering, och när radiovågorna stängs av återgår protonerna till sin ursprungliga position. Detta ger upphov till en svagt elektromagnetiskt fält som detektorer i scannern kan uppfatta och tolka för att skapa två- eller tredimensionella bilder av kroppens inre.

MRI används vanligtvis för att undersöka mjuka vävnader, såsom hjärnan, ryggraden, muskler, ligament och inre organ, och är speciellt användbar för att upptäcka skador, inflammationer, tumörer och andra avvikelser.

Epilepsi är en neurologisk sjukdom som karaktäriseras av upprepad och oförutsägbar aktivering av nervceller i hjärnan, vilket orsakar epileptiska anfall. Epilepsi definieras vanligtvis som två eller fler oprovocerade anfall separerade av mer än 24 timmar, eller enbart ett anfall om det finns en tydlig risk för ytterligare anfall. Anfallen kan variera i intensitet från kortvariga, milda förluster av medvetande till allvarliga, stora krampanfall som kan innebära fall och skador. Epilepsi kan ha många olika orsaker, inklusive genetiska faktorer, strukturella skador på hjärnan eller okända orsaker. Det är viktigt att söka medicinsk behandling om man tror att man har epilepsi, eftersom det ofta går att kontrollera anfallen med läkemedel eller andra behandlingsmetoder.

Magnetokardiografi (MCG) är en icke-invasiv diagnostisk metod som mäter och kartlägger det magnetiska fältet som genereras när hjärtats muskler kontraherar. MCG gör det möjligt att visualisera och studera hjärtats elektriska aktivitet på ett sätt som kan komplettera informationen från ett elektrokardiogram (ECG).

I en MCG-undersökning placeras patienten i en magnetically shielded room (ett rum med skydd mot magnetfält) och en sensor placeras nära patientens hjärta för att uppfånga de magnetiska signalerna. Data hämtas vanligtvis under flera hjärtslag, och sedan analyseras och visualiseras med datorbaserade metoder för att producera två- eller tres dimensionella kartor över hjärtats magnetiska aktivitet.

MCG kan användas för att diagnostisera olika hjärtsjukdomar, som hjärtfel, ischemisk hjärtsjukdom och hjärtrytmrubbningar. Det kan också användas för forskningsändamål för att undersöka hjärtats elektriska funktion under olika förhållanden.

I medical terms, "kaniner" refererer til dyrene guineapig (Cavia porcellus), som er en art i familien Caviidae. Guineapiger er små pattedyr, der oprstammer fra Sydamerika og ofte holdes som kæledyr verden over. De er populære på grund af deres rolige og venlige natur.

Det kan være forvirrende at guineapiger ofte bliver omtalt som "kaniner" i daglig tale, men det er en fejlagtig betegnelse. De er ikke relateret til den almindelige kanin (Oryctolagus cuniculus), der tilhører familien Leporidae.

Den medicinska termen för "lungsäck" är pleura. Pleuren är det tunna, slidande membranet som omger och skyddar lungorna. Det finns två skikt av pleura: den yttre skikt som kallas parietalpleuran och den inre skikt som kallas visceralpleuran. Mellan dessa två skikt finns det en liten mängd vätska som hjälper till att minska friktionen när lungorna expanderar och kontraheras under andning. Pleurit är en medicinsk term för inflammation eller iritation av pleuren, vilket kan orsaka smärta vid andning.

Neuronal plasticity, also known as neuroplasticity, refers to the brain's ability to change and adapt as a result of experience. This can involve changes in the connections between neurons (nerve cells), the strength of those connections, or even the structure and function of individual neurons. Neuronal plasticity allows the nervous system to reorganize itself by forming new neural pathways or modifying existing ones, which can happen in response to learning, development, injury, or disease. It is a fundamental property of the nervous system that underlies many aspects of cognition, behavior, and recovery from brain injury.

Hjärnan är det centrala nervösa systemets kontroll- och koordineringsorgan. Den består av hjärnbarken (cerebrum), liljan (cerebellum) och förlängda märgen (medulla oblongata), samt flera inre strukturer så som thalamus, hypothalamus och hippocampus. Hjärnan är ansvarig för högre kognitiva funktioner såsom tankeprocesser, minne, språk och medvetandet, samt kontrollerar också kroppens autonoma funktioner som andning, hjärtrytm och kroppstemperatur. Hjärnan är indelad i två hemisfärer och innehåller miljarder nervceller (neuron) som kommunicerar med varandra via nervimpulser för att skapa tankar, känslor, minnen och handlingar.

Hjärtdefibrillering är ett läkarbehandlingsförfarande som används för att korrigera oregelbundenheter i hjärtats rytm, så kallad fibrillation eller flutter. Detta görs med hjälp av en defibrillator, en apparat som kan leverera en elektrisk stöt till hjärtat för att återställa ett normalt hjärtrytm.

Det finns två typer av hjärtdefibrillering: extern och intern. Extern defibrillering används när defibrillatorn placeras utanpå kroppen, medan interna defibrillatorer placeras inuti kroppen, ofta under huden eller i bröstkorgen.

Hjärtdefibrillering kan rädda livet för personer som drabbas av plötslig hjärtstopp eller andra allvarliga hjärtrubbningar. Den bör utföras så snart möjligt efter att oregelbundenheten i hjärtat upptäckts, för att öka chanserna till ett gott resultat.

"Biomedical technology" kan definieras som tillämpningen av tekniska principer och metoder inom biologi och medicin för att utveckla, förbättra och använda system, enheter, produkter och processer som hjälper till att förstå, diagnosera, behandla och förebygga sjukdomar och hälsoproblem. Detta kan inkludera exempelvis utvecklingen av medicinska implantat, diagnostiska instrument, terapeutiska tekniker och datorsimuleringar av biologiska system. Biomedical technology är en multidisciplinär område som kombinerar kunskaper inom bland annat ingenjörsvetenskap, biologi, medicin, fysik och datavetenskap.

"Autonoma medel" är ett medicinskt begrepp som refererar till kroppens egna inneboende mekanismer och processer som reglerar och kontrollerar vissa kroppsliga funktioner utan medvetet ingripande eller styrning från det centrala nervsystemet. Detta inkluderar automatiska processer såsom hjärtslag, andning, och digestion. Autonoma medel styrs av det autonoma nervsystemet, som består av sympatiska och parasympatiska grenar som har motsatta effekter på kroppens funktioner för att hålla homeostas.

Medianeuropati är en nervskada som drabbar medianusnerven, den nerv som förmedlar känsel- och rörelsefunktioner till handens tumsida. Skadan orsakas ofta av kompression eller irritation av nerven vid handleden, vilket kan leda till symptom som sveda, stickningar, formyndrighet och nedsatt känsel i tummen, pekfingret, långfingret och halvknogen. I vissa fall kan även rörelseförmågan i handen påverkas.

'Hjärnbark' är ett medicinskt begrepp som refererar till den yttre vävnadslagern av hjärnan, även känd som cerebral cortex. Den består av nervceller och deras utskott (axoner och dendriter) och är indelad i olika områden med specifika funktioner, såsom sensoriska, motoriska och kognitiva funktioner. Hjärnbarken är den del av hjärnan som är involverad i högre mentala processer, inklusive tankeprocesser, minne, perception, språk och medvetande.

"Cell membrane," også kjent som plasma membran, er en flexible, semipermeable barriere som omgir alle levende celler. Det består hovedsakelig av lipider og proteiner og har til oppgave å kontrollere pasasjen av molekyler, ions og andre stoffer inn i og ut av cellen. Lipidbilagen i cellmembranen er organiert som en dobbeltlayet med hydrofobe halvballer mot hverandre og hydrofille halvballer vendt ut og inne i cellen. Proteinmolekyler inneholdt i membranen kan fungere som transportproteiner, reseptorer, enzymers eller mekaniske koblinger til cytoskelettet. Cellmembranen er viktig for å opretholde cellens homeostasisme og integritet.

En mutation är ett tillfälligt eller permanet genetiskt förändring i DNA-sekvensen som kan resultera i en förändring i strukturen eller funktionen hos ett protein eller en genprodukt. Mutationer kan uppstå spontant under celldelning, eller orsakas av externa faktorer såsom strålning, kemikalier eller virus. Mutationer kan vara skadliga, neutrala eller till och med fördelaktiga beroende på vilken del av genomet de påverkar och hur de påverkar genens funktion.

'Fenylendiamin' är ett organisk kemiskt ämne som består av två aminogrupper (-NH2) som är bundna till en bensenring. Det har den kemiska formeln C6H8N2 och förekommer i flera isomerer beroende på var de två aminogrupperna sitter på bensenringen.

Fenylendiaminer används inom olika områden, till exempel som utgångsmaterial i syntesen av färgämnen och polymerer. Några fenylendiaminer kan även vara skadliga för hälsan och orsaka allergiska reaktioner eller irritation på hud och slemhinnor.

Telemetri är inom medicinen en metod för att kontinuerligt och avdistans övervaka och registrera patienters vitala funktioner, såsom hjärtverksamhet, blodtryck, syrehalt i blodet och andning. Detta görs genom ansluta en liten telemetrienhet till patienten som sedan skickar data via radiovågor till ett mottagande enhet eller basstation. Denna metod möjliggör kontinuerlig övervakning av patientens hälsotillstånd, särskilt viktigt för kritiskt sjuka patienter på intensivvårdsavdelningar eller under operationer. Telemetri kan även användas för att övervaka patienter med kroniska sjukdomar som hjärtsjukdom eller lungsjukdom i deras vardagliga liv.

KCNQ1, också känd som KvLQT1 (förlängd QT-syndrom typ 1-gen), är ett gen som kodar för en subenhet av en voltage-gated potassium-kanal. Denna kanal, som består av flera olika subenheter, inklusive KCNQ1, är involverad i repolariseringen av muskelceller i hjärtat under varje hjärtslag.

Specifikt är KCNQ1-subenheten en del av den så kallade "slow delayed rectifier potassium current" (IKs), som är aktiv under senare fasen av repolariseringen och hjälper till att ställa in den totala längden på QT-intervallen i EKG. Mutationer i KCNQ1 kan orsaka Long QT syndrom, en genetisk sjukdom som kännetecknas av förlängd QT-intervall och ökad risk för livshotande hjärtrytmrubbningar.

Computer-supported signal processing är en gren inom signalbehandling som involverar användandet av datorer och digital teknologi för att behandla, analysera och utvinna information från olika slag av signalsystem, till exempel elektriska, fysikaliska eller biologiska signaler. Detta innefattar vanligen insamling, filtrering, analys, bearbetning och visualisering av data för att utvärdera och tolka signalernas egenskaper och mönster.

Exempel på tillämpningar av computer-supported signal processing inkluderar:

1. Biomedicinsk signalbehandling: Användandet av datorstödd analys för att tolka signalsystem från levande organismer, exempelvis EKG (elektrokardiogram) eller fMRI (funktionell magnetresonanstomografi) data.
2. Telekommunikation: Användandet av digital signalbehandling för att koda, dekoda och filtrera kommunikationssignaler som röst, video och data över datornätverk och telekommunikationssystem.
3. Industriell automation: Användandet av datorstödd signalbehandling för att övervaka, kontrollera och optimera industriella processer och system, exempelvis maskinvara, sensorer och aktuatorer.
4. Bild- och ljudbehandling: Användandet av digital signalbehandling för att bearbeta, komprimera och förbättra digital bilder och ljud, till exempel i media- och underhållningsindustrin.
5. Miljöövervakning: Användandet av datorstödd analys för att övervaka och analysera miljödata som luft-, vatten- och markkvalitet, till exempel i system för tidig varning och katastrofskydd.

I allmänhet använder computer-supported signalbehandling avancerade algoritmer och metoder från områden som matematik, statistik, maskininlärning och artificiell intelligens för att bearbeta och analysera digital data i realtid eller nära realtid.

'Hjärnans kartläggning' (eng. 'Brain mapping') är ett samlingsbegrepp för olika tekniker och metoder som används för att undersöka, visualisera och förstå hjärnans struktur, funktion och aktivitet. Det kan innefatta bland annat:

1. Morfologisk kartläggning: Användning av olika bildgivande tekniker som magnetresonanstomografi (MRT), diffusionsviktad MRT (DWI) och funktionell MRT (fMRI) för att undersöka hjärnans struktur, vitmarksarkitektur och blodflöde.
2. Funktionell kartläggning: Användning av tekniker som elektroencefalografi (EEG), magnetoencefalografi (MEG) och funktionell MRT (fMRI) för att mäta hjärnans aktivitet under olika mentala tillstånd eller svar på stimuli.
3. Konnektomisk kartläggning: Användning av diffusionstensorimaging (DTI) och andra tekniker för att undersöka de anatomiska förbindelserna mellan olika hjärnregioner och deras roll i olika kognitiva processer.
4. Kemisk kartläggning: Användning av spektroskopi och andra tekniker för att undersöka den biokemiska sammansättningen hos olika hjärnregioner, inklusive neurotransmittor-nivåer och metabolism.
5. Klinisk kartläggning: Användning av ovan nämnda tekniker för att diagnostisera och behandla neurologiska sjukdomar och skador, såsom epilepsi, stroke, hjärntumörer och neurodegenerativa sjukdomar.

Sammantaget syftar 'hjärnans kartläggning' till att förbättra vår förståelse av hjärnans struktur, funktion och anatomi samt hur de påverkas under olika tillstånd och sjukdomar. Detta kan leda till utvecklingen av nya behandlingsmetoder och möjliggöra en mer personifierad medicin.

Periferala nerverna är en samling nervceller och deras utskott som bildar ett komplext nervesystem utanför centrala nervsystemet, det vill säga hjärnan och ryggmärgen. Dessa nerver transporterar sensoriska, motoriska och autonoma signaler till och från olika delar av kroppen, såsom huden, musklerna, organ och lederna. De hjälper till att kontrollera känsel, rörelse, koordination, samt automatiska funktioner som andning, hjärtslag och digestion. Periferala nerver kan skadas eller påverkas av olika sjukdomar och skador, vilket kan leda till smärta, känselbortfall, muskelsvaghet och andra symtom beroende på vilka nerver som är drabbade.

Kammarflimmer är en allvarlig rytmrubbning i hjärtat, som orsakas av snabba, oförenliga kontraktioner av kamrarna i vänster underhus. Detta leder till att hjärtat inte kan pumpa blod effektivt och kan orsaka ett plötsligt hjärtstopp. Symptomen på kammarflimmer kan inkludera yrsel, svimning, andnöd eller bröstsmärta. Behandlingen för kammarflimmer kan innebära elektrisk chock, mediciner eller en kombination av båda.

Prekliniska läkemedelstester är en typ av forskning och utvärdering som utförs innan ett läkemedel testas på människor. Dessa tester utförs vanligtvis in vitro (i laboratoriemiljö) eller in vivo (på levande djur). Syftet med prekliniska läkemedelstester är att undersöka läkemedlets säkerhet, farmakologi och toxicitet.

De vanligaste typerna av prekliniska tester inkluderar:

1. Farmakodynamik: Studier som undersöker läkemedlets mekanism och effekt på celler eller djur.
2. Farmakokinetik: Studier som undersöker hur läkemedlet absorberas, distribueras, metaboliseras och utsöndras i kroppen.
3. Toxikologi: Studier som undersöker läkemedlets toxicitet och säkerhet, inklusive akuta och kroniska effekter på olika organ och system i kroppen.
4. Farmakokinetisk-farmakodynamisk modellering (PK/PD): Studier som undersöker sambandet mellan läkemedlets farmakokinetik och farmakodynamik för att förutse dess effekt på människor.

Prekliniska tester är en viktig del av läkemedelsutvecklingen, eftersom de hjälper till att fastställa läkemedlets säkerhet och effektivitet innan det testas på människor. Dessa tester bidrar också till att fastställa den optimala dosen och frekvensen av behandling för kliniska prövningar.

Neurotransmittersubstanser är signalsubstanser som nervceller (neuron) använder för att kommunicera med varandra och koordinera aktiviteten i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggraden) och det perifera nervsystemet (de nerver som går ut från ryggmärgen och innerverar muskler, organ och känselorgan). De neurotransmittorsubstanser som finns i kroppen är till exempel dopamin, serotonin, noradrenalin, GABA (gamma-aminobutyrsyra), glutamat, acetylkolin och histamin.

När en nervimpuls når slutet av en nervcell (axonterminalen) frisätts neurotransmittorsubstansen i det smala gapet (synapsgapet) mellan den aktiva nervcellen och målcellen (den cell som nervcellen ska påverka). Neurotransmittorsubstansen binder till receptorer på målcellens yta, vilket orsakar en kemisk signal i målcellen. Detta kan leda till att målcellen exciteras eller hämjs, beroende på vilken neurotransmittorsubstans som används och vilken typ av receptor som aktiveras. Efter att neurotransmittorsubstanser har frisatts i synapsgapet transporteras de tillbaka till den aktiva nervcellen eller bryts ned av enzymer för återanvändning eller utsöndring.

Neurotransmittorsubstanser spelar en viktig roll i många kroppsliga funktioner, inklusive sinnesstimulans, rörelsekoordinering, känslor, minne, aptit, sömn och sexuell respons. Dysfunktion i neurotransmittorsystemet kan leda till olika sjukdomar som depression, ångest, Parkinsons sjukdom, epilepsi, migrän och ADHD.

En antagonist till excitatoriska aminosyror är en substans som blockerar eller minskar verkan av excitatoriska aminosyror, som är neurotransmittorer i centrala nervsystemet (CNS). De excitatoriska aminosyrorna inkluderar glutamat och aspartat, och de är viktiga för exciterande signalsubstanter i hjärnan.

Antagonister till excitatoriska aminosyror fungerar genom att binda till receptorerna för dessa neurotransmittorer utan att aktivera dem, vilket förhindrar excitatoriska aminosyror från att binde och utlösa en exciterande respons. Dessa antagonister kan användas som läkemedel för att behandla olika neurologiska tillstånd, såsom epilepsi, smärta, stroke, neurodegenerativa sjukdomar och andra patologiska tillstånd där excitotoxicitet har visat sig vara en faktor. Exempel på antagonister till excitatoriska aminosyror inkluderar ketamin, fencyclidin (PCP) och memantin.

Takykardi är ett medicinskt begrepp som betyder "snabb puls". Ordet kommer från grekiskans 'tachys', som betyder 'snabb', och 'kardia', som betyder 'hjärta'. Takykardi innebär att hjärtat slår snabbare än normalt. Normalpulsen för en vuxen person ligger vanligtvis mellan 60 och 100 slag per minut. När pulsen ökar till över 100 slag per minut talar man om takykardi.

Det finns olika orsaker till takykardi, inklusive fysisk ansträngning, rädsla, upphetsning, sjukdomar som infektioner eller hjärtproblem, vissa mediciner och droger, samt underliga tillstånd som skakelse eller överaktiv sköldkörtel. I vissa fall kan takykardi vara ett tecken på en allvarligare underliggande sjukdom, så det är viktigt att undersökas av en läkare om man upplever symtomen.

"Animal models" er en betegnelse for brugen af dyr som forsøgsdyr i forskning, hvor dyrene svarer til mennesker på en eller anden måde. Dette kan være pga. en lignende anatomi, fysiologi, genetisk sammensætning eller sygdomsudvikling. Animal models anvendes ofte i biomedicinsk forskning for at opnå bedre forståelse for sygdomme, udvikle og teste nye behandlingsmetoder, og forudsige virkninger og bivirkninger af medicinske produkter før de prøves på mennesker. De dyr, der oftest anvendes som animal models, er mus, rotte, kanin, hund, kat, gris og primat.

"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används i biomedicinsk forskning. Denna musstam är inavlad och har en homogen genetisk bakgrund, vilket gör dem till ett värdefullt verktyg för att studera genetiska faktorers roll i olika sjukdomar och biologiska processer.

C57BL musen är känd för sin robusta hälsa, lång livslängd och god fertilitet, vilket gör den till en populär stam att använda i forskning. Den har också visat sig vara sårbar för vissa sjukdomar, som exempelvis diabetes och katarakter, vilket gör den till ett användbart djurmodell för att studera dessa tillstånd.

Det finns flera understammar av C57BL musen, såsom C57BL/6 och C57BL/10, som skiljer sig något från varandra i genetisk makeup och fenotypiska egenskaper. Dessa understammar används ofta för att undersöka specifika frågeställningar inom forskningen.

Interneuroner är en typ av nervcell (neuron) som finns i det centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen). De bildar kortare förbindelser med andra nerveceller i närheten och fungerar som samordnare av signalsystemen mellan sensoriska input och motorisk output. Interneuroner deltar i att modulera och integrera information mellan olika nervbanor och är involverade i flera kognitiva processer, såsom minne, perception och emotion. De kan vara exciterande eller inhibiterande beroende på vilken typ av neurotransmittor de använder sig av för att kommunicera med andra neuroner.

'Nervbanor' refererar till de fiberrika strukturer som utgör en del av det perifera nervsystemet och som transporterar nervimpulser mellan centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) och resten av kroppen. Nervbanor består av axoner, som är långa utskott från nervceller (neuroner) som överför elektriska signaler, och de är omgivna av myelin, ett fettrikt skikt som hjälper till att skydda och isolera axonen så att nervimpulser kan ledas effektivt. Nervbanor kan vara myeliniserade (omgivna av myelin) eller amyeliniserade (utan myelin). De kan också vara grupperade tillsammans med andra strukturer i perifera nerver.

NMDA-receptorer, eller N-methyl-D-aspartat-receptorer, är en typ av jonkanaler som finns i hjärnan och ryggmärgen. De är glutamatreceptorer, vilket betyder att de aktiveras av den signalsubstans (glutamat) som används för excitering av nervceller. NMDA-receptorerna har en särskild roll i långtidspotentiering, ett fenomen där synapser stärks och blir mer effektiva efter frekvent stimuli. Dessa receptorer är också involverade i lära- och minnesprocesser samt i flera patologiska tillstånd som skada hjärnan, såsom stroke, neurodegenerativa sjukdomar och smärta.

Nikotinreceptorer är en typ av receptor i nervsystemet som påverkas av signalsubstanser som inkluderar neurotransmittorn acetylkolin och även den psykoaktiva drogen nikotin. Dessa receptorer spelar en viktig roll i bland annat regleringen av neurologiska funktioner såsom minne, inlärning, och humör.

Nikotinreceptorerna är transmembrana proteiner som består av fem underenheter som bildar en pore genom cellmembranet. Det finns två huvudtyper av nikotinreceptorer: den muskarinska typen och den nicotiniska typen. Den nicotiniska typen är den som påverkas av både acetylkolin och nikotin.

När acetylkolin eller nikotin binds till nikotinreceptorerna öppnas kanalen i receptorn, vilket leder till inflödet av natriumjoner (Na+) in i cellen och utflödet av kaliumjoner (K+) ut från cellen. Detta skapar en depolarisering av cellmembranet och kan leda till en aktionspotential, vilket är en nervimpuls som ger upphov till kommunikation mellan nervceller.

Nikotinreceptorerna kan bli desensibiliserade eller desaktiverade vid långvarig exponering för nikotin, vilket kan leda till tolerans och beroende. Desensibilisering innebär att receptorn inte svarar på signalsubstanser längre, medan desaktivering innebär att receptorn slutar att fungera helt.

Kaliumkanaler, kalcium-aktiverade, är en typ av jonkanaler som aktiveras av ökningar i intracellulärt calcium (Ca2+). Dessa kanaler spelar en viktig roll inom cellers excitabilitet och signaltransduktion. När Ca2+ binder till proteinet aktiveras kanalen, vilket leder till inflöde av potassiumjoner (K+) från extracellulärt till intracellulärt rum. Detta leder i sin tur till en hyperpolarisering av cellmembranet och påverkar bland annat muskelkontraktion, neurotransmission och hjärtfunktion.

'Animal behavior' er en gren av biologi som undersøker hvordan dyr oppfør seg og hvorfor de gjør det. Dette inkluderer studier av dyrs kommunikasjon, sosiale strukturer, rutiner, instinkter og adaptive strategier i forhold til deres miljø.

En mer medisinsk definisjon av 'djurs beteende' kan være relatert til dyreetisk avvik, som er abnorme, kompulsive eller skadelige handlinger som utføres av dyr. Disse handlingene kan være satt i sammenheng med fysiologiske lidelser, psykiske lidelser eller både de to. Forskere og dyrlæger kan analysere dyrs beteende for å diagnosticere og behandle sykdommer, stressrelaterte problemer eller adferdsproblemer hos dyr i fangenskap eller i vilt tilstand.

Enligt den medicinska ordboken Defibrillatorer, implanterbara är en liten defibrillator som placeras kirurgiskt under huden, vanligen nertill vänster bröstkorg. Den innehåller en batterikälla och elektronik som kan känna av oregelbundna hjärtrytmfel och ge ett elektriskt stöt så att hjärtat återfår sin normala rytm. Den är indikerad för patienter med högt risk för plötslig kardiovaskulär död på grund av allvarliga hjärtfel, såsom sällsynta former av hjärtflimmer (ventrikulärt flimmer/takykardi) eller svår hjärtsjukdom. Implanterbara defibrillatorer (ICD) kan rädda livet på patienter som annars skulle ha risk att dö inom kort på grund av sitt allvarliga hjärtfel.

'Klorider' är en samling kemiska föreningar som innehåller kloratomen. Kloridion (Cl-) är den enklaste formen av klorid, och är en anjon med negativ laddning. Den bildas när kloratom i molekylen Cl2 reagerar med ett annat element eller jon som donerar elektroner för att forma en jonbindning.

Många naturligt förekommande substanser och kommersiella produkter innehåller klorider, inklusive salt (natriumklorid), vinäger (ättiksyraklorid) och vissa typer av läkemedel. Klorider kan också förekomma som en biprodukt vid vissa industriella processer eller som en del av luft- och vattenföroreningar.

Perifera nervsystemets sjukdomar, även kända som periphera nervsjukdomar (PNS), är en grupp med medicinska tillstånd som orsakas av skador, funktionsnedsättning eller sjukdom i det perifera nervsystemet. Det perifera nervsystemet består av ett nätverk av nervceller och nerver som utgår från ryggmärgen och förgrenar sig till alla delar av kroppen, förutom hjärnan och ryggmärgen själva, som kallas det centrala nervsystemet.

Perifera nervsystemets sjukdomar kan vara uppdelade i olika kategorier baserat på orsaken till skadan eller funktionsnedsättningen. Dessa inkluderar:

1. Kompressionsskador: Nerven komprimeras eller kramas, vilket orsakar smärta, känselbortfall och muskelsvaghet. Exempel på kompressionsskador är karpaltunnelsyndrom (kompression av mediannerven i handleden) och lumbalplexusneuropati (kompression av nerverna i lårsidan).
2. Traumatiska skador: Nerven skadas direkt till följd av en trauma, såsom en fraktur eller en skada under en operation.
3. Neurodegenerativa sjukdomar: Progressiv nedbrytning och förlust av nervceller i perifera nervsystemet. Exempel på neurodegenerativa sjukdomar är amyotrofisk lateralskleros (ALS) och Charcot-Marie-Tooth-syndrom.
4. Infektionsrelaterade sjukdomar: Nerven infekteras av en patogen, såsom bakterier eller virus. Exempel på infektionsrelaterade sjukdomar är Guillain-Barré-syndrom och botulism.
5. Autoimmuna sjukdomar: Det immunförsvaret angriper och skadar nervceller i perifera nervsystemet. Exempel på autoimmuna sjukdomar är kronisk inflammatorisk demyeliniserande polyneuropati (CIDP) och multifokala motorneuronsjukdom (MMN).
6. Metaboliska sjukdomar: Nervceller skadas till följd av störningar i metabolsma processer, såsom diabetes och hypotyreos. Exempel på metaboliska sjukdomar är diabetisk neuropati och hypotyroid neuropati.
7. Toxinskador: Nervceller skadas till följd av exponering för toxiner, såsom tungmetaller eller läkemedel. Exempel på toxinskador är alkoholrelaterad neuropati och läkemedelsinducerad neuropati.

Det är viktigt att söka specialistvård om man misstänker en perifer nervskada, eftersom tidig diagnos och behandling kan förbättra prognosen.

Electrical synapses, också kända som gap junctions, är speciella former av kontakt mellan nervceller (neuron) där elektrisk signalering sker direkt mellan cellerna genom diffusion av joner via kanaler som spänner över cellytans membran.

I kontrast till den vanligare formen av signalsubstrat vid neurotransmission, kemiska synapser, där signalsubstans (neurotransmittor) frisätts från en neuron och diffunderar över ett smalt gap till en receptor på en annan neuron, elektriska synapser möjliggör snabbare och mer exakt signalering genom att direkt koppla de två cellerna.

Elektriska synapser innehåller proteinkomplex som består av två kanaler, kända som connexoner, som vardera består av sex sammansatta underenheter, kallas connexin. Dessa kanaler är orienterade så att de möts i mitten av gapet mellan cellerna och bildar en tunnel genom vilken joner kan diffundera direkt från en cellyta till en annan.

Elektriska synapser förekommer ofta i system där snabb och exakt koordinering behövs, såsom hjärtats pacemakerceller och i visuella systemet där snabba respons på ljusförändringar krävs.

Protein undersyrer, også kjent som proteindefisiens, refererer til et tilstand hvor individet ikke får nok proteiner for å oppfylle sine kroppsbehov. Protein er en viktig byggestoff for kroppen og er involvert i mange funksjoner som muskelforming, immunforsvar, hormonproduksjon og andre essensielle biokjemiske prosesser.

En proteinundersyre kan føre til en rekke negative helsekonsekvenser, herunder vansakhet, svakt muskeltonus, økt risiko for infeksjoner, langsom vekst hos barn og unge, og i alvorlige tilfeller kan det føre til komplikasjoner som lever- og hjertesvikt. Proteinundersyre kan være akutt eller kronisk og kan skyldes en rekke forskjellige faktorer, inkludert mangel på proteinrik mat, økt behov for proteiner pga sykdom eller skade, eller forstyrrelser i absorpsjonen eller bruken av proteiner i kroppen.

Succinat-semialdehyddehydrogenas (SSADH) er ein enzym som spiller en viktig rolle i krebsv cycle, også kjent som citronsyrecykelen. Dette enzymet er involvert i nedbrytinga av γ-aminobuttersyre (GABA), en neurotransmitter i hjernen. SSADH konverterer succinat-semialdehyd til suksinat, som er en intermediær i krebsv cycles energiproduksjon. Defekter i SSADH-enzymet kan føre til et sjeldent autosomalt recessivt sykdom, kalt succinat-semialdehyddehydrogenas defisiensyndrom (SSADHD), som er karakterisert av utviklings- og neuropsykiatrisk symptomer.

Inwardly rectifying potassium channels are a type of potassium ion channel that allow for the selective passage of potassium ions (K+) across the cell membrane. The term "inwardly rectifying" refers to their unique property of allowing potassium ions to flow more easily into the cell (inward current) than out of the cell (outward current), particularly at positive voltages. This characteristic is due to the voltage-dependent blockade of these channels by intracellular magnesium and polyamines, which reduces their ability to conduct outward currents.

Inwardly rectifying potassium channels play crucial roles in various physiological processes, including setting the resting membrane potential, regulating action potential firing, maintaining ionic homeostasis, and modulating neurotransmitter release. They are widely expressed in excitable and non-excitable cells throughout the body, such as neurons, cardiac myocytes, skeletal muscle fibers, and various epithelial cells.

There are seven subfamilies of inwardly rectifying potassium channels (Kir1.x to Kir7.x) that differ in their molecular structures, biophysical properties, and tissue distributions. Mutations in genes encoding these channels have been linked to various human diseases, including cardiac arrhythmias, epilepsy, and Bartter syndrome, a genetic disorder characterized by kidney dysfunction and electrolyte imbalances.

'Svimning' kan definieras som ett tillstånd där individen hastigt förlorar medvetandet, reflexerna och muskelkontrollen på grund av brist på syre i hjärnan. Detta orsakas vanligtvis av att andningen har störtats, vilket kan inträffa vid drunkning, strangulering, skalltrauma eller andra situationer där luftvägarna blockeras eller andningsmuskulaturen inte fungerar korrekt. I vissa fall kan svimning även orsakas av plötsliga medicinska tillstånd som exempelvis lågt blodtryck, hjärtproblem eller epilepsi.

'Kanalopathi' är ett medicinskt begrepp som används för att beskriva en grupp sjukdomar som beror på strukturella eller funktionella störningar i kanaler som transporterar joner genom cellmembranet. Dessa kanaler spelar en viktig roll för exciterbariteten hos nerv- och muskelsystemet, och störningar i deras funktion kan leda till en rad symtom som exempelvis muskelkramp, ryckningar, svaghet och känselbortfall. Exempel på kanalopatier inkluderar bland annat den genetiskt betingade sjukdomen Hereditär sensorisk och autonom neuropati Typ 1 (HSAN1) och den vanligtvis aquireda sjukdomen Myasthenia gravis.

Insekter är en grupp ryggradslösa djur som tillhör klassen Ensifera och innehåller arter såsom gräshoppor, syrsor och cikador. Emellertid används termen "insekt" ofta i en vidare betydelse för att inkludera alla medlemmar av understammen Hexapoda, som även innefattar klasserna Entognatha (tvestjärtar, tvåvingar och fjärilar) och Diplura.

En medicinsk definition av 'insekt' kan vara: "Ett ryggradslöst djur med en segmenterad kropp, som ofta har ett hårt exoskelett, ett par antenner och tre par ben. Insekter genomgår en fullständig metamorfos under sin livscykel, vilket innebär att de utvecklas från ägg till larver, puppor och slutligen vuxna individer."

Det är värt att notera att insekter kan vara vektorer för olika sjukdomar som till exempel malaria, gula febern och Lymes sjukdom. Dessa sjukdomar sprids ofta genom bett eller stick av insekter som har infekterats av en patogen.

Glutaminsyra är en ämiljäsyra som spelar en viktig roll i centrala nervsystemet hos däggdjur, inklusive människor. Det är den vanligaste exciterande aminosyran i centrala nervsystemet och fungerar som en neurotransmittor, vilket innebär att det hjälper till att överföra signaler mellan neuroner (hjärnceller). Glutaminsyra är också involverad i flera andra biologiska processer, såsom metabolism, buffring av syrabalansen och produktion av andra aminosyror. Anormalt höga nivåer av glutaminsyra kan vara skadliga för nervceller och ha en roll i neurodegenerativa sjukdomar som Alzheimers sjukdom, Parkinson sjukdom och multipla skleros.

Organisk kultur (OC) är en metod inom biologi och medicin där levande celler eller vävnader från ett organism odlas i kontrollerade laboratorieförhållanden. I en organkultur kan celler eller vävnader från ett visst organ st stimuleras att bibehålla sin specifika struktur och funktion, vilket gör det möjligt att studera deras särskilda egenskaper i en mer naturlig miljö än vad som är möjligt med tvådimensionella cellkulturer.

Organkulturmetoder kan användas för att studera hur olika läkemedel påverkar olika organ, vilket kan hjälpa till att fastställa doser och identifiera biverkningar innan de testas på människor. Dessa metoder kan även användas för att studera sjukdomsprocesser och utveckla nya behandlingsmetoder, inklusive cell- och genbaserade terapier.

Exempel på organkulturer är lung-, lever-, hjärt- och nervcellskulturer. För att skapa en organkultur tas ofta ett litet stycke vävnad från det aktuella organet, som sedan behandlas med enzymer för att separera cellerna från varandra. Sedan placeras cellerna i en speciell kammare eller platta där de kan odlas och studeras under kontrollerade förhållanden.

Fluoroscopi är en typ av medicinsk undersökningsmetod som använder lågdoser joniserande strålning för att producera realtidsbilder av rörliga strukturer och handlingar inne i kroppen. Den används ofta under andra procedurer, såsom injektioner eller operationer, för att guida verktyg och positionera implantat korrekt. Fluoroskopi kan också användas för att diagnostisera sjukdomar och skada i rörliga strukturer som ledgångar, muskler och tarmsystemet. Under en fluoroskopi-undersökning får patienten ofta placera sig under ett rörligt röntgenstrålningsskärm, medan en tekniker eller läkare manövrerar ett rörligt röntgenstrålningskälla runt patienten för att få en tydlig bild av det som undersöks.

Purinergic P2X2 receptors are a type of ligand-gated ion channel that are activated by the binding of adenosine diphosphate (ADP) and adenosine triphosphate (ATP). These receptors play a role in various physiological processes, including neurotransmission, smooth muscle contraction, and pain perception.

The P2X2 receptor is a homotrimic ion channel, meaning that it is composed of three identical subunits. Each subunit has two transmembrane domains, with the N-terminus located intracellularly and the C-terminus located extracellularly. The ATP binding site is located in the extracellular domain between the subunits.

When ATP binds to the P2X2 receptor, it causes a conformational change that opens the ion channel, allowing cations such as calcium (Ca²+), sodium (Na⁺), and potassium (K⁺) to flow through the channel. This ion flux can lead to depolarization of the cell membrane and activation of downstream signaling pathways.

P2X2 receptors are widely expressed in both the peripheral and central nervous systems, as well as in non-neuronal tissues such as smooth muscle and endothelial cells. In the nervous system, P2X2 receptors play a role in synaptic transmission, modulation of neuronal excitability, and neuroinflammation.

Defects in P2X2 receptor function have been implicated in various pathological conditions, including chronic pain, epilepsy, and bladder dysfunction. Therefore, P2X2 receptors are a potential target for the development of therapeutic agents for these and other diseases.

Den vagusnerven (latin: nervus vagus) är den tionde cranial nervesnerven och är den nerv som innerverar de flesta av kroppens inre organ. Den går från hjärnan via halsen till bröstet och buken, och styr bland annat hjärtats, lungornas och mag-tarmsystemets funktioner. Den vagusnerven är en del av det parasympatiska nervsystemet och bidrar till att hålla kroppen i ett jämviktstillstånd.

Fluorescerande färgämnen är substanser som absorberar ljusenergi vid ett visst våglängdsområde och sedan sänder ut energin igen i form av ljus vid en lägre våglängd. Detta fenomen kallas fluorescens. Fluorescerande färgämnen används inom olika områden, till exempel inom biomedicin för att markera och detektera specifika celler eller proteiner, inom materialvetenskap för att undersöka materialegenskaper och inom självljusande produkter.

'Nervhälning' är ett medicinskt begrepp som refererar till en ökad känslighet eller irritabilitet i nervsystemet. Det kan orsakas av olika faktorer, såsom stress, trauma, infektion eller neurologiska sjukdomar. Nervhälning kan leda till symptom som kittlande, stickande, brännande eller smärtsamma känslor i huden eller i olika kroppsdelar, överkänslighet för beröring, ljud eller ljus, muskelspasmer och rastlöshet. I vissa fall kan nervhälning vara ett tecken på en underliggande neurologisk sjukdom, såsom multipel skleros eller neuropati, och bör därför undersökas av en läkare om det uppstår symptom.

Glycin är en äkta aminosyra, betecknad med koden Gly eller G, och är den enklaste av alla aminosyror. Den har en hydroxylgrupp (-OH) och en aminogrupp (-NH2) som direkt är bundna till samma kolatom, vilket ger den en molekylär formel på C2H5NO2. Glycin är en av de 20 standardaminosyrorna som används för att bygga upp proteiner och är också en viktig neurotransmittor i centrala nervsystemet.

Mörkeradaptation är en process som inträffar i ögat när det exponeras för mörka förhållanden. Det innebär att kroppens synnervsystem, specifikt stavarna i näthinnan, reagerar på den minskade ljusintensiteten genom att bli mer känsliga för det ljus som finns tillgängligt. Denna process kan ta några minuter att utvecklas fullt ut och under tiden kan individen ha nedsatt synskärpa och förmåga att skilja på olika färger. Mörkeradaptationen gör det möjligt för ögat att se bättre i mörka förhållanden än vad det kan göra under dagtid. När individen sedan exponeras för ljus igen, behöver ögat en tid för att återanpassa sig, ett tillstånd som kallas ljusadaptation.

Fotostimulering är ett medicinskt begrepp som refererar till användning av ljus för att stimulera specifika reaktioner i levande vävnad eller celler. Detta kan användas inom olika områden, såsom hudterapi och behandling av vissa neurologiska störningar.

I samband med hudbehandlingar, kan fotostimulering involvera användning av specifika våglängder av ljus för att stimulera cellernas ämnesomsättning och syreförsörjning, vilket kan leda till förbättrad hudstruktur och läkerprocesser.

Inom neurologi kan fotostimulering användas som en icke-invasiv behandlingsmetod för att stimulera nervceller i hjärnan med hjälp av ljus. Detta kallas ofta transkraniell magnetstimulering (TMS) eller transkraniell direkt strömstimulering (tDCS), där en yttre enhet används för att generera ett magnetfält eller elektrisk ström som påverkar nervceller i hjärnan.

Det är värt att notera att fotostimulering kan ha olika mekanismer och effekter beroende på vilket område det används inom, så det är alltid viktigt att konsultera en läkare eller en annan medicinsk expert för att få rätt information och behandling.

'Fundus Oculi' er en medisinsk terminologi som refererer til bakendelen av øyet, også kalt øynesfonden. Denne området inkluderer synsnerven, macula, optisk disk (hvor synsnerven kommer fra hjernen), blodkar og andre strukturer som kan være viktige for å evaluere øyens helse og funksjon. En undersøkelse av fundus oculi gjennomføres vanligvis ved bruk av en oftalmoskop, en slags lys som skiner inn i øyet og gjør det mulig for lege eller annen medisinsk personale å se strukturerne på bakendelen av øyet.

Plötslig hjärtdöd, även känd som plötslig cardiell död (SCD) eller död av hjärt- och kärlsjukdom, är en plötslig och oväntad död som orsakas av ett allvarligt fel i hjärtat som leder till att det slutar pumpa effektivt. Detta kan inträffa utan varning eller kan föregås av symtom som bröstsmärta, andnöd eller medvetslöshet. SCD är ofta relaterad till strukturella eller elektriska abnormaliteter i hjärtat, såsom hjärtflimmer, kardiomyopati eller hjärtklaffar problem.

Glutamatreceptorer är en typ av neuroreceptor som finns i det nervösa systemet hos djur, inklusive människor. De är belägna på ytan av nervceller (neuron) och reagerar på den signalsubstans som kallas glutamat, som är den primära excitatoriska neurotransmittorn i centrala nervsystemet hos djur. Glutamatreceptorerna spelar en viktig roll i många aspekter av den neuronala signaleringen, inklusive synaptisk plasticitet och lära- och minnesprocesser. Dessa receptorer är också involverade i flera patologiska tillstånd, såsom epilepsi, smärta, neurodegenerativa sjukdomar och psykiatriska störningar.

'Narkosmedel' är ett läkemedel som används för att inducera och underhålla generalanestesi, vilket innebär en reversibel, kontrollerad och djup medvetandesänkning. Narkosmedlet gör patienten bedövad, fri från smärta och oftast också medvetandlös under en operation eller ett medicinskt ingrepp. Det kan också orsaka muskelavslappning och andningsdepression.

Narkosmedel verkar vanligtvis genom att påverka nervsystemet på central nivå, ofta genom att modulera aktiviteten hos neurotransmittor i hjärnan. Exempel på narkosmedel är inhalationsanestetika som isofluran och sevofluran, samt intravenösa anestetika som propofol och ketamin.

Det är viktigt att narkosmedlet administreras och övervakas av en skicklig och erfaren anestesiolog eller annan läkare med expertis inom området, för att minimera riskerna och komplikationerna som kan uppstå under anestesi.

"Brain waves," or "brainwaves," refer to the electrical activity produced by the brain's neurons communicating with each other. This activity can be measured and recorded using electroencephalography (EEG) and is typically described in terms of frequency, amplitude, and location on the scalp.

There are several different types of brain waves, which are classified based on their frequency range:

1. Delta waves (0.5-4 Hz): These are the slowest brain waves and are typically associated with deep sleep or unconsciousness.
2. Theta waves (4-8 Hz): These waves are slower than alpha and beta waves and are typically associated with relaxed, meditative states, creativity, and memory recall.
3. Alpha waves (8-12 Hz): These waves are associated with a relaxed, calm state of mind, and are often present when the eyes are closed and the person is not focused on any particular task.
4. Beta waves (12-30 Hz): These waves are associated with active thinking, focus, and concentration. They are typically present during goal-oriented activities or when solving problems.
5. Gamma waves (30-100 Hz): These are the fastest brain waves and are associated with higher cognitive functions, including perception, problem-solving, and consciousness.

It's important to note that these frequency ranges are not absolute and can vary slightly depending on the source. Additionally, it's common for an individual's brain wave patterns to shift throughout the day as they engage in different activities and experience different mental states.

Presynaptiskt terminal är en del av en neuron som innehåller vesiklar fyllda med neurotransmittorer. Detta är den delen av en nervcell som är direkt kopplad till synapsen, det vill säga den smala gapet mellan två nerver eller mellan en nerv och en muskel. När ett aktionspotential når presynaptiska terminalen triggas release av neurotransmittorerna varvid de diffunderar över synapsen för att påverka den efterföljande neuronen eller muskeln.

Wistar rats are a type of albino laboratory rat that are widely used in scientific research. They were first developed at the Wistar Institute in Philadelphia, USA in the early 20th century. Wistar rats are outbred, which means that they have been bred to produce offspring with a high degree of genetic variability. This makes them useful for studies that require a large and diverse population.

Wistar rats are typically used in biomedical research because of their size, ease of handling, and well-characterized genetics. They are also relatively resistant to disease, which makes them a good choice for studies that involve infectious agents. Wistar rats are commonly used in toxicology studies, pharmacology studies, and studies of basic biological processes such as aging, development, and behavior.

Wistar rats are typically larger than other strains of laboratory rats, with males weighing between 350-700 grams and females weighing between 200-400 grams. They have a relatively short lifespan of 2-3 years, which makes them useful for studies of aging and age-related diseases. Wistar rats are also used in studies of cancer, cardiovascular disease, neurological disorders, and other health conditions.

Overall, Wistar rats are a versatile and widely used animal model in biomedical research. Their well-characterized genetics, ease of handling, and resistance to disease make them an ideal choice for many types of studies.

Barbiturater är en typ av centralstimulans, hypnotiska eller sedativa läkemedel som verkar genom att modulera GABA-receptorn i hjärnan. De användes tidigare för behandling av ångest, sömnsörtningsbesvär och epilepsi, men används numera mycket mindre på grund av deras biverkningar och potential till missbruk. Exempel på barbiturater inkluderar pentobarbital (Nembutal) och phenobarbital (Luminal).

Den inre hinna i hjärtat kallas endokard. Det är ett tunnt lager av celler som tapetserar insidan av hjärtkammare och hjärtklaffar. Endokardet producerar också en del av de strukturer som hjärtkvalfarna (hjärtklaffarna) består av, så kallade heart valve leaflets. Ibland kan endokardit (infektion i endokardet) uppstå, vilket kan leda till allvarliga komplikationer om det inte behandlas akut.

GABA-A Receptor Agonists are substances that bind to and activate the GABA-A receptors, which are a type of ionotropic receptor found in the central nervous system. These receptors are involved in the regulation of inhibitory neurotransmission and play a crucial role in various physiological processes such as sedation, anxiety reduction, and muscle relaxation.

GABA-A receptors are activated by the neurotransmitter gamma-aminobutyric acid (GABA), which is the primary inhibitory neurotransmitter in the brain. GABA-A Receptor Agonists mimic the effects of GABA and can enhance its activity, leading to a variety of therapeutic benefits.

Some examples of GABA-A Receptor Agonists include benzodiazepines (such as diazepam and lorazepam), barbiturates (such as phenobarbital and secobarbital), and non-benzodiazepine sedatives (such as zolpidem and eszopiclone). These drugs are commonly used to treat conditions such as anxiety, insomnia, seizures, and muscle spasticity.

It's important to note that GABA-A Receptor Agonists can have significant side effects, including sedation, respiratory depression, and cognitive impairment, especially at high doses or when used in combination with other central nervous system depressants. Therefore, they should be used with caution and under the close supervision of a healthcare provider.

"Grön fluorescerande protein" (GFP) er ein biologisk fluorescerende proteinet som oprinnelig kommer fra den lysende havhøne, Aequorea victoria. GFP-molekylet inneholder et hromofor som absorberer blått lys med en bølgelengde på om lag 480 nm og emitterer grønt lys med en bølgelengde på om lag 510 nm.

GFP-proteinet kan brukes i biomedisinsk forskning som et markør for ei spesifikk molekyltype, for eksempel ein gen, en proteinkompleks eller en celle. Dette gjør det mulig å studere hvordan disse molekyler oppfører seg under forskjellige fysiologiske tilstande og under forskjellige eksperimentelle vilkår. GFP-proteinet har vært en sentral komponent i mange grunnleggande biologiske forskningsprosjekter, og det har bidratt til en rekke betydelige gjenomfinninger innen molekylærbiologi og cellebiologi.

Cardiac catheterization is a medical procedure where a thin, flexible tube called a catheter is inserted into the blood vessels or heart. This procedure is typically performed to diagnose and treat various cardiovascular conditions such as:

1. Coronary artery disease (CAD): To evaluate the extent of blockages in the coronary arteries and determine if any revascularization procedures, like angioplasty or bypass surgery, are necessary.
2. Valvular heart disease: To assess the function and structure of heart valves and determine the need for surgical repair or replacement.
3. Cardiomyopathy: To evaluate the pumping ability of the heart and identify any underlying causes.
4. Congenital heart defects: To diagnose and plan treatment for structural abnormalities present at birth.
5. Blood clotting disorders: To assess blood flow in the heart and determine if there is a risk of blood clots forming.
6. High blood pressure in the lungs (pulmonary hypertension): To evaluate the cause and severity of the condition.

During cardiac catheterization, various measurements and tests can be performed, including:

1. Coronary angiography: A dye is injected into the coronary arteries to visualize any blockages or narrowing.
2. Left ventriculography: A dye is injected into the left ventricle (the heart's main pumping chamber) to assess its function and contractility.
3. Hemodynamic measurements: Pressures within the heart chambers and blood vessels are measured to evaluate cardiovascular function.
4. Electrophysiology studies: To diagnose and treat abnormal heart rhythms (arrhythmias).

Cardiac catheterization is usually performed under local anesthesia, with sedation to help the patient relax. The procedure typically takes 30 minutes to a few hours, depending on the complexity of the case. After the procedure, patients are monitored for several hours and may need to stay in the hospital overnight. Possible risks include bleeding, infection, damage to blood vessels or heart structures, and allergic reactions to the contrast dye used during the procedure.

"Genetically modified mice" refer to mice that have undergone genetic modification, which is the process of altering the DNA or genes of an organism to produce a desired trait. This is typically achieved through the use of recombinant DNA technology, where specific genes are inserted, deleted, or altered in the mouse genome. The resulting mice can serve as important models for studying human diseases and testing new therapies.

There are several methods used to create genetically modified mice, including:

1. Pronuclear injection: This involves injecting DNA containing the desired gene directly into the pronucleus of a fertilized egg. The egg is then transferred into a surrogate mother, and the resulting offspring will carry the altered gene in all their cells.
2. Embryonic stem cell manipulation: In this method, embryonic stem cells are genetically modified in vitro, and these cells are later introduced into an early-stage embryo. The modified embryonic stem cells contribute to the germ line of the resulting chimeric mouse, allowing for the transmission of the altered gene to its offspring.
3. CRISPR/Cas9 system: This is a more recent and efficient method for generating genetically modified mice. It uses a targeted DNA-cutting enzyme (Cas9) guided by a small RNA molecule (CRISPR RNA) to introduce specific modifications into the mouse genome.

Genetically modified mice are widely used in biomedical research to study various aspects of human diseases, such as cancer, diabetes, neurodegenerative disorders, and immunological conditions. They provide valuable insights into disease mechanisms and potential therapeutic targets, contributing significantly to our understanding and treatment of numerous medical conditions.

Glycinergic mediators are neurotransmitters that function in the central nervous system and are primarily involved in inhibitory neurotransmission. Glycine is the simplest amino acid and acts as the primary inhibitory neurotransmitter in the spinal cord and brainstem, where it helps regulate motor control, sensory processing, and reflexes.

Glycinergic neurons release glycine into the synaptic cleft, where it binds to and activates glycine receptors located on the postsynaptic membrane of neighboring neurons. Glycine receptors are ligand-gated chloride channels that, when activated, allow an influx of chloride ions into the cell, resulting in hyperpolarization and inhibition of the neuron's excitability.

Abnormalities in glycinergic neurotransmission have been implicated in several neurological disorders, including hyperekplexia, a rare genetic disorder characterized by exaggerated startle responses, and some forms of epilepsy. Additionally, drugs that modulate glycinergic neurotransmission are being investigated as potential therapeutic agents for various neurological conditions.

I Jontransport (eller sodium-kalium-pumpen) refererer vi til et transportprotein i cellemembranen som pumper natrium (Na+) ud af cellen og potassium (K+) ind i cellen. Dette sker imod deres koncentrationsgradient, hvilket betyder at Na+ har en højere koncentration inde i cellen end udenfor, og K+ har en lavere koncentration inde i cellen end udenfor.

Jontransporten kræver energi for at fungere, som kommer fra ATP-hydrolyse (ATP er adenosintrifosfat, et molekyle der indeholder højt energipotentiale). Denne proces hjælper til at opretholde homeostasen i cellelementer og sørger for at ionerne holdes i balance.

Denne transportmekanisme er essentiel for mange cellulære processer, herunder nerveimpulsers overførsel, muskelkontraktion og cellevæskens osmotiske balance.

GABA (gamma-aminobutyric acid) är en neurotransmittor i centrala nervsystemet hos djur, inklusive människor. Det fungerar som en inhibitorisk signalsubstans, vilket betyder att det hjälper till att minska aktiviteten i hjärnan och nerverna. GABA-medel är läkemedel som på något sätt påverkar GABA-systemet i hjärnan, vanligtvis genom att förstärka GABA:s inhibitoriska effekter. Detta görs ofta genom att blockera en viss typ av receptorer i hjärnan, kända som GABA-receptorer, vilket leder till en ökad respons på GABA och en minskad nervaktivitet.

Exempel på GABA-medel inkluderar bensodiazepiner (som exempelvis diazepam och lorazepam), barbiturater, och vissa typer av antiepileptika läkemedel (som exempelvis pregabalin och gabapentin). Dessa mediciner används ofta för att behandla ångest, sömnsörtsproblem, muskelspasmer, epilepsi och vissa former av smärta.

'Kolinerga medel' är en farmakologisk term som refererar till substanser som aktiverar muskarinreceptorer i kolinacetylkolinesteras-systemet i kroppen. Kolin, acetylkolin och dess syntetiska derivat räknas alla till kolinerga medel. De används inom medicinen för att behandla olika sjukdomstillstånd som involverar muskarinreceptorerna, såsom glaukom, myasthenia gravis och urinvägsproblem. Kolinerga medel kan också användas som läkemedel för att behandla demens och Alzheimers sjukdom.

Inhibitory postsynaptic potentials (IPSPs) är en typ av elektrofysiologisk respons som sker i en neuron efter att den har mottagit ett signalsubstanser från en annan neuron via en inhibitorisk synaps. IPSPs orsakas av öppnandet av jonkanaler som låter negativt laddade klora ions (Cl-) in i den postsynaptiska neuronen, vilket resulterar i en hyperpolarisering av den postsynaptiska membranen. Detta gör det svårare för den postsynaptiska neuronen att nå spiktröskeln och därmed mindre benägen att generera en aktionspotential och fortsätta signaleringen längre fram i nervsystemet. IPSPs är därför viktiga för att modulera och justera den neuronala signaleringen och hjärnans informationsbehandling överlag.

Biofysik är ett forskningsområde som undersöker de fysiska principerna och mekanismerna bakom biologiska processer. Det inkluderar studier av cellers och molekylers struktur och funktion, såväl som hur de påverkas av olika fysiska stimuli som elektricitet, magnetism, ljus och mekanisk kraft. Biofysik kan tillämpas inom ett brett spektrum av områden, från molekylär biologi och genetik till neurovetenskap och medicinsk fysik.

Strålskydd är ett samlingsbegrepp för de metoder, processer och produkter som används för att reducera riskerna och skadorna som kan orsakas av strålning. Strålskyddet har till syfte att skydda människor, djur, växter och miljö från onödiga exponeringar av olika typer av strålning, inklusive joniserande strålning (som exempelvis röntgenstrålning och radioaktiv strålning) och icke-joniserande strålning (som exempelvis ultraljud, visuellt ljus och radiovågor).

Strålskyddsmetoder kan innefatta:

1. Fysiska barriärer: Användning av tunga material som betong, bly eller stål för att blockera eller absorbera strålningen.
2. Avstånd: Inom ramen för strålskyddet är det viktigt att hålla avstånd till källor för strålning så långt som möjligt, eftersom strålningsintensiteten minskar med kvadraten på avståndet.
3. Tid: Minimera exponeringstiden genom att begränsa tiden under vilken en person är utsatt för strålning.
4. Personlig skyddsutrustning (PPE): Användning av skyddsutrustning som plommonstoppar, blyglasögon, handskar och skyddsvästar för att minska direkt kontakt med strålkällor.
5. Utbildning och träning: Undervisning och övning av personal som arbetar med strålkällor för att säkerställa att de är medvetna om riskerna och vet hur man hanterar dem korrekt.
6. Rutiner och procedurer: Utveckla, implementera och följa rutiner och procedurer för att minimera exponering av personal och miljö för strålning.
7. Inspektioner och underhåll: Regelbundna inspektioner och underhåll av utrustning och anläggningar för att säkerställa att de är i goda skick och inte orsakar onödiga exponeringar.
8. Övervakning och registrering: Kontinuerlig övervakning och dokumentation av strålningsnivåer och personalexponering för att identifiera eventuella problem och vidta korrektiva åtgärder.

"Cell line" er en betegnelse for en population av levende celler som deler seg selvstandig og ubestemt i laboratoriet. Disse cellene har typisk samme karyotype (sammensetningen av deres kromosomer) og genetiske egenskaper, og de kan replikeres over en lang periode av tid. De kan brukes i forskning for å studere cellebiologi, molekylær biologi, farmakologi, virologi og andre områder innen biovitenskapen. Eksempler på velkjente cellinjer inkluderer HeLa-cellinjen (som er tatt fra en livstrukturløs kvinne i 1951) og Vero-cellinjen (som er vanlig å bruke i studier av virusinfeksjoner).

'Optik' och 'fotonik' är två närbesläktade områden inom fysiken som handlar om ljus och dess beteende, men de betonar olika aspekter av detta fenomen.

Optik kan definieras som läran om ljus, inklusive dess generering, transmission, refraktion, reflexion och absorption. Optik handlar ofta om studiet av ljusets interaktion med materia på makroskopisk nivå och hur det kan användas för att skapa bilder, mäta avstånd och analysera materialegenskaper.

Fotonik är en vidareutvecklad gren av optik som fokuserar mer specifikt på de kvantmekaniska aspekterna av ljus och dess användning i tekniska tillämpningar. Fotonik kan definieras som läran om generation, manipulation, transmission och detektion av ljuskvanta (fotoner) och deras användning i informationsbehandling, kommunikation, sensorer, lasrar och andra tekniska system.

I korthet kan man säga att optik är den grundläggande vetenskapen om ljus, medan fotonik är en tillämpad vetenskap som utvecklar och använder optiska principer för att skapa avancerade tekniska system.

'Synaptisk överföring' är ett centralt begrepp inom neurovetenskapen och refererar till den process där information överförs mellan två neuron (nervceller) vid en speciell typ av kontaktpunkt som kallas en synaps.

Den synaptiska överföringen sker när ett signalsubstanser, oftast en neurotransmittor, releaseas från den presynaptiska nervcellens terminal och diffunderar över det smala gapet (synapsk cleft) till den postsynaptiska nervcellens membran.

Neurotransmittorn binder sedan till specifika receptorer på den postsynaptiska cellen, vilket orsakar en biokemisk signal som kan leda till excitering eller inhibition av den postsynaptiska cellen. Den synaptiska överföringen är därmed en mekanism för kommunikation mellan neuron och spelar en viktig roll i alla aspekter av nervsystemets funktion, inklusive perception, kognition, minne och rörelse.

Kalciumkanalblockerare är en grupp av läkemedel som används för att behandla olika hälsozustånd, framförallt kardiovaskulära sjukdomar. De verkar genom att blockera de kanaler i cellmembranet där jonerna kalcium kan passera in i cellen. Genom att minska mängden intracellulärt kalcium påverkas muskelkontraktioner, vilket sänker blodtrycket och/eller hjärtats arbetsbelastning.

Det finns två huvudtyper av kalciumkanalblockerare: dihydropyridiner och non-dihydropyridiner. Dihydropyridiner, som exempelvis nifedipin och amlodipin, har en stark verkan på de glatta muskler som omger blodkärlen och används främst för behandling av högt blodtryck och angina pectoris. Non-dihydropyridiner, såsom verapamil och diltiazem, har en starkare verkan på hjärtmuskulaturen och kan användas för att behandla både högt blodtryck och oregelbunden hjärtverksamhet.

I medicinsk kontext refererar termen "kalciumkanalblockerare" alltså till en grupp läkemedel som verkar genom att blockera kalciumkanaler i cellmembranet, med olika typer och undergrupper som har olika farmakologiska egenskaper och användningsområden.

Mikrofluidik är ett forskningsområde som handlar om att kontrollera, manipulera och analysera små volymer av fluider, typiskt i storleksordningen nanoliter till picoliter, inom mikrometerstora strukturer. Detta görs vanligtvis med hjälp av mikrofabricerade enheter, såsom mikrofluidiska kretsar eller kanaler, där fluiderna kontrolleras genom olika typer av pumpar, ventiler och sensorik. Mikrofluidik används inom ett brett spektrum av tillämpningar, från grundläggande forskning inom fysik och kemi till praktiska tillämpningar inom medicin, biologi och teknik. Exempel på tillämpningar inom medicinen kan vara lab-on-a-chip-enheter för diagnostik eller mikrofluidiska dropptekniker för att leverera läkemedel på cellnivå.

'Somatosensory evoked potentials (SSEP)' er en medisinsk terminologi som refererer til elektriske svar som registreres i hjernen eller medulla oblongata etter stimulering av de somatiske sensoriske nervene. Dette inkluderer nervesystemets følelse av berøring, temperatur, smak, og smerte.

SSEP-tester involverer typisk stimulering av en perifer nerve, for eksempel med elektriske impulser eller ved å bruke lydbølger for å aktivere hørseln. Elektroder plasseres på kraniet og/eller ryggen for å registrere de elektriske svar som reiser opp gjennom nervesystemet etter stimuleringen.

SSEP-tester er viktige i diagnostisk medisinsk praksis, fordi de kan hjelpe til å identifisere skader på nervene eller avvik i nervesystemet. De brukes ofte før og etter kirurgiske operasjoner for å sikre at nervesystemet ikke er skadet under operasjonen, og kan også brukes til å evaluere patienter med neurologiske lidelser som multipel sklerose eller hjerne- eller rygradsskader.

Glycinreceptorer är en typ av receptor som finns i centrala nervsystemet hos djur, inklusive människor. Det är en jonotrop receptor, vilket betyder att den bildar ett tunnel-liknande struktur när den aktiveras, vilket tillåter joner (elektriskt laddade partiklar) att passera genom och påverka nervcellers elektriska excitation.

Glycinreceptorer är specifikt inhibitoriska receptor, vilket betyder att de hyperpolariserar (minskar den elektriska excitationen hos) nervceller när de aktiveras. De gör detta genom att tillåta negativt laddade klorid-joner att strömma in i nervcellen, vilket minskar dess membranpotential och gör det svårare för den att generera en action potential (elektrisk impuls).

Glycinreceptorer aktiveras av den aminosyra neurotransmittorn glycin, som är den simplaste och minsta av de naturligt förekommande aminosyrorna. Glycin fungerar som en inhibitorisk neurotransmittor i centrala nervsystemet och hjälper till att modulera excitationen hos nervceller. Dysfunktion i glycinreceptorer har visats vara associerade med neurologiska störningar, inklusive smärta, epilepsi och cerebral pares.

Interventionell radiografi är en subspecialitet inom radiodiagnostik som innebär att läkare utför minnläkarprocedurer med hjälp av röntgenstrålning och kontrastmedel. Procedurerna kan vara diagnostiska eller terapeutiska i naturen och inkluderar ofta att placera katetrar, spetsar eller andra instrument i kroppens blodkärl eller håligheter under direkt visuell kontroll med hjälp av röntgenstrålning.

Exempel på interventionella radiografiska procedurer är:

* Angiografi: en undersökning där kontrastmedel injiceras i blodkärlen för att studera deras struktur och funktion.
* Embolisation: en terapeutisk procedur där blödning stoppas eller onormal blodflöde reduceras genom att blockera ett blodkärl med hjälp av spetsar, koiler eller andra material.
* Dränage: en terapeutisk procedur där vätska eller luft dräneras från en kroppshålighet eller cysta med hjälp av en kateter.
* Biopsi: en diagnostisk procedur där ett vävnadsprov tas för att undersöka och fastställa en diagnos på en sjukdom.

Interventionell radiografi kräver speciell utbildning och skicklighet inom både radiodiagnostik och interventionell teknik, samt en god förståelse av anatomi, fysiologi och patofysiologi.

"Koronarsinus" er en betegnelse for de blodkar som leverer ilt og næring til hjertet. Det består af to hovedgrene, den venstre og højre koronarcirkulation, som deler sig i flere mindre grene for at forsyne hele hjertet med blod. Den venstre koronarcirkulation leverer blod til det venstre ventrikel og atrien, mens den højre koronarcirkulation leverer blod til det højre ventrikel og atrium samt deler af den venstre side af hjertet. Koronarsinusen kan blive forsnævret eller blokeret, fx som følge af aterosklerose, hvilket kan medføre angina pectoris eller et hjerteinfarkt.

'Hjärtmuskelsammandragning' är ett medicinskt begrepp som refererar till den kontrahering eller sammandragningen av hjärtmusklaturen, vilket leder till pumpning av blod genom kroppen. Detta är en nödvändig process för att hålla levande och understödja alla andra organ i kroppen med syre och näringsämnen.

Under en normalt hjärtmuskelsammandragning kommer den övre delen av hjärtat, atrierna, att kontrahera först, pushar blod in i de nedre kamrarna, ventriklarna. Sedan kommer ventriklarna att kontrahera och pressa ut blodet genom stora kroppspulsådern, aortan, och lungpulsådrorna, pulmonalartärerna.

Ett antal olika medicinska tillstånd kan påverka hjärtmuskelsammandragningarna, inklusive hjärtsjukdomar, elektrolytbrist, droger och toxiner. Dessa tillstånd kan orsaka abnorma hjärtmuskelsammandragningar, såsom arytmier eller för tidiga eller för sent kommande kontraheringar, vilket kan leda till allvarliga hälsoproblem som hjärt failure, stroke eller död.

"1800-talshistoria" är inte en medicinsk term, utan snarare en historisk beteckning. Det refererar till den perioden i historien som sträcker sig från år 1800 till år 1899. I medicinskt sammanhang kan det dock vara relevant att diskutera de medicinska framsteg och utvecklingarna som skedde under denna tid.

Under 1800-talet gjordes stora framsteg inom medicinen, bland annat genom upptäckten av mikroorganismer och deras roll i sjukdomar (t.ex. Louis Pasteur och Robert Koch), utvecklingen av vacciner (t.ex. Edward Jenner och smallpox-vaccinet) och framsteg inom kirurgin (t.ex. Joseph Lister och antiseptiska metoder). Dessa uppfinningar och upptäckter har haft en stor påverkan på den medicinska vården och har räddat många liv.

En algoritm är en serie steg eller instruktioner som tas för att lösa ett problem eller utföra en viss uppgift inom medicinen, liksom i andra sammanhang. Algoritmer används ofta inom klinisk praxis för att standardisera vården och förbättra patientresultaten.

Exempel på algoritmer inom medicin kan vara:

* En algoritm för att diagnostisera och behandla en specifik sjukdom, till exempel en algoritm för att hantera sepsis eller akut koronarsyndrom.
* En algoritm för att utvärdera och hantera smärta, som innehåller steg för att bedöma smärtintensiteten, identifiera orsaken till smärtan och välja lämplig behandling.
* En algoritm för att besluta om en patient ska opereras eller inte, som tar hänsyn till faktorer som allvarligheten av sjukdomen, patientens preferenser och komorbiditeter.

Algoritmer kan variera i komplexitet från enkla listor över steg att följa till mer sofistikerade system som innehåller avancerad matematik och artificiell intelligens. Viktigt är att algoritmer utformas med omsorg och testas noggrant för att säkerställa att de ger korrekta och säkra resultat i alla tillämpningar.

'Xenopus' är ett släkte groddjur som tillhör familjen pipagrodor. Det mest välkända arten inom släktet är Xenopus laevis, även känd som afrikansk klokrypare. Denna art är vanligen vad man avser när man talar om 'Xenopus' i medicinska sammanhang.

Xenopus laevis används ofta inom forskning, speciellt inom utvecklingsbiologi och molekylär biologi, på grund av deras lätta hantering, snabba embryonala utveckling och stora ägg som är lämpliga för mikroinjektion. Deras genetiska och morfologiska likheter med människan gör dem också användbara som modellorganismer för att studera många aspekter av mänsklig fysiologi och sjukdomar.

I medicinska sammanhang kan Xenopus användas för att undersöka utvecklingen av olika organ och system, såsom det nervsystemet, muskelsystemet och det reproduktiva systemet. De kan också användas för att studera immunologi, toxicologi och farmakologi.

Näthinnan (Cornea) är den transparenta membranen som täcker framsidan av ögat och låter ljus passera in i ögat. Näthinneförtvining (Corneal dystrophy) är en grupp olika medfödda eller acquireda tillstånd som orsakar opaciteter (dimsyn) eller andra förändringar i näthinnan. Dessa förändringar kan leda till nedsatt syn, smärta, fotofobi (ljuskänslighet) och i vissa fall till visionförlust.

Det finns många olika typer av näthinneförtviningar, men de flesta är ärftliga och beror på genetiska mutationer. Näthinneförtviningar kan drabba alla delar av näthinnan, inklusive näthinnans yta, stroma (den mellersta delen) och näthinnans baksida.

Exempel på olika typer av näthinneförtviningar är:

* Fuchs endothelial dystrophy: den vanligaste typen av näthinneförtvining som orsakas av en defekt i näthinnans baksida. Den drabbar främst äldre vuxna och kan leda till grumlingar eller blåsor på näthinnan.
* Keratoconus: en progressiv förändring av näthinnan som orsakas av en svaghet i näthinnans struktur. Detta leder till att näthinnan blir tunnare och mer utbuktande, vilket kan leda till synförlust.
* Lattice dystrophy: en ovanlig typ av näthinneförtvining som orsakas av abnorma proteiner i näthinnans stroma. Detta leder till grumlingar eller nät på näthinnan.
* Map-dot-fingerprint dystrophy: en ovanlig typ av näthinneförtvining som orsakas av abnorma celler i näthinnans yta. Detta leder till grumlingar eller mönster på näthinnan.

Behandlingen av näthinneförtviningar beror på typen och svårighetsgraden av förtviningen. I vissa fall kan kontaktlinser eller glasögon vara tillräckliga för att korrigera synfel, medan andra behöver mer invasiva behandlingar som laserbehandling eller kirurgi.

"Genomförbarhetsstudier", eller "feasibility studies", är en typ av klinisk forskning som utförs för att undersöka hur en kommande större studie kan planeras, koordineras och genomföras på ett effektivt sätt. Dessa studier har ofta som syfte att testa olika aspekter av en framtida klinisk prövning, till exempel rekryteringsprocessen, datainsamlingen, datahanteringen och -analysen, samt deltagarnas tålamod och acceptans för studiens design och genomförande.

Genomförbarhetsstudier är vanligtvis mindre i skala än en fullskalig klinisk prövning och inkluderar ofta ett begränsat antal deltagare. Dessa studier kan hjälpa forskarna att identifiera och lösa eventuella problem eller utmaningar som kan uppstå under en kommande större studie, vilket i sin tur kan leda till en mer effektiv och framgångsrik genomförande av den slutliga kliniska prövningen.

'Hyperpolarization-Activated Cyclic Nucleotide-Gated Channels' (HCN) are a type of ion channel found in the cell membranes of excitable cells, such as neurons and cardiac myocytes. These channels are unique because they open in response to membrane hyperpolarization, meaning that they allow the flow of ions into the cell when the voltage becomes more negative. Specifically, HCN channels are permeable to both sodium (NA+) and potassium (K+) ions, but they have a stronger preference for NA+.

HCN channels are also modulated by cyclic nucleotides, such as cyclic adenosine monophosphate (cAMP) and cyclic guanosine monophosphate (cGMP). When these molecules bind to the intracellular domain of the channel, they can increase its open probability, making it easier to activate. This allows for fine-tuning of the electrical properties of the cell in response to various signals.

HCN channels play important roles in regulating the electrical activity of excitable cells. For example, in neurons, HCN channels help to shape the timing and pattern of action potentials, while in the heart, they contribute to the regulation of automaticity and excitability. Dysfunction of HCN channels has been implicated in a variety of diseases, including epilepsy, cardiac arrhythmias, and neurodegenerative disorders.

'Hjärtkammarprematurslag' (i engelska ofta kallat 'Premature Ventricular Contraction', eller PVC) är en hjärtsammandragning som uppstår före den normalt genererade signalen från sinusknutan i hjärtats övre kammare, föregångaren. Detta resulterar i ett extrasystoliskt skikt (extra hjärtslag) som kan upplevas som en känsla av att hjärtat "hoppar över" ett slag eller hastighetshöjning om det är frekventare.

I EKG-registret visar sig hjärtkammarprematurslaget som en extra QRS-komplex, vanligen med en bredare och annorlunda form jämfört med den normalt genererade QRS-komplexen. Den efterföljande PQ-intervallen är förlängd på grund av den försenade sinusknutsignalen. I vissa fall kan det finnas en extrasystolisk pause efter hjärtkammarprematurslaget, särskilt om det föregås av en lång PQ-intervall.

Hjärtkammarprematurslag är vanligt och tenderar att bli frekventare med åldrande. De flesta individer upplever inga besvär eller komplikationer, men i vissa fall kan de vara ett tecken på underliggande hjärtsjukdom. Om de är frekventa eller associeras med andra symptom bör en utvärdering av hjärtfunktionen ske för att utesluta strukturella eller elektriska hjärtsjukdomar.

Ion är en atom eller molekyl som har fått ett överskott eller brist på elektroner, vilket gör att de blir elektriskt laddade. En positivt laddad ion kallas katjon och bildas när ett atom eller molekyler förlorar en eller flera elektroner. En negativt laddad ion kallas anjon och bildas när ett atom eller molekyl vinner extra elektroner. Ionen spelar en viktig roll inom olika områden som exempelvis i biologiska processer, i luften och i vattnet.

I medicinsk kontext kan joner ha betydelse för exempelvis elektrolytbalansen i kroppen. Vatten innehåller joner såsom natrium (Na+), Kalium (K+), Klorid (Cl-), Magnesium (Mg2+) och Calcium (Ca2+). Dessa joner är viktiga för att underhålla en normal nerv- och muskelfunktion, hjärtverksamhet och vätskebalans. Förändringar i koncentrationen av dessa joner kan leda till olika medicinska tillstånd som exempelvis dehydrering, elektrolytförgiftning eller störningar i hjärtverksamheten.

Elektrisk impedans (Z) är ett begrepp inom elektrotekniken och definieras som det komplexa motståndet i en elektrisk krets. Det består av två delar: resistans (R) och reaktans (X). Reaktansen kan ytterligare delas upp i induktiv reaktans (XL) och kapacitiv reaktans (XC). Impedansen är relaterad till frekvensen av den växelström som passerar igenom kretsen. Den kan uttryckas med hjälp av följande formel:

Z = R + jX

där j är den imaginära enheten. Impedansen mäts i enheten Ohm (Ω).

'Forntidshistoria' är ett begrepp som används inom historieskrivningen och arkeologin för att beskriva den tidigaste historiska perioden, före skriftliga källor blev tillgängliga. Denna period sträcker sig från mänsklighetens ursprung upp till ungefär 3000-5000 år före vår tideräkning, beroende på olika kulturers utveckling och kontakter med varandra.

Forntidshistoria delas ofta in i stenåldern, bronsåldern och järnåldern, baserat på de tekniker som användes för att tillverka verktyg och vapen. Under stenåldern användes huvudsakligen stenar och ben för att skapa redskap, medan brons- och järnåldrarna kännetecknas av alltmer sofistikerade tillverkningstekniker för dessa material.

Det är viktigt att notera att forntidshistoria inte bara handlar om Europa, utan även om alla andra kontinenter och deras kulturer. Arkeologiska fynd och metoder används ofta för att rekonstruera händelser och livsvillkor under denna tid, eftersom det saknas skriftliga källor.

NAV1.8, eller Nav1.8 sodium channel (senosubunita α) är ett proteinkomplex som bildar en del av de snabbt aktiveringsbart och inaktiveringsbart natriumkanaler som finns i exciterbara celler, till exempel nerv- och muskelceller. Denna specifika kanaltyp spelar en viktig roll för att generera och leda aktionspotentialer, särskilt i små nervesfärer (C-fiber) som är involverade i smärttransmissionen i det perifera nervsystemet.

NAV1.8-kanalens gen kodas av SCN10A och den uttrycks huvudsakligen i dorsalrotsganglionceller (DRG) och nociceptiva neuron i ryggraden. Den har en unik elektrofysiologisk profil jämfört med andra natriumkanaler, med en långsammare aktiverings- och inaktiveringskurva samt en högre tålighet för inaktivering. Dessa egenskaper gör att NAV1.8-kanalerna är speciellt välanpassade för att underlätta repetitiv eldning av aktionspotentialer i smärtreceptorneuron, vilket kan leda till ökad smärtkänslighet och kronisk smärta.

Förändringar i NAV1.8-kanalens funktion har visats vara involverade i patologiska smärtsammansättningar, såsom neuropatisk smärta och inflammatorisk smärta. Därför är NAV1.8-kanaler ett aktivt forskningsområde för att utveckla nya terapeutiska strategier för behandling av kronisk smärta.

'Syn' er ein medisinsk termin som refererer til evnen til å se eller den fysiologiske funksjonen i øyet som gjør det mulig å oppfatte lys og skape synlig innsikt. Synprosessen involverer flere komplekse trinn, inkludert lysbrytning i cornea, akkommodasjon av linse for å fokusere lys på retina, samt bearbeiding og tolkning av informasjonen i hjernen. Synnedsatthet eller blindhet kan oppstå som en følge av skader eller sykdommer i øyet eller visuell sentralnervsystem.

"Computer-assisted image processing" refererar till användandet av datorbaserade verktyg och algoritmer för att manipulera, analysera och tolka digitala bilder inom medicinskt sammanhang. Detta kan involvera olika tekniker som filtrering, normalisering, segmentering, och registring av bilder från olika modaliteter såsom röntgen, magnetresonanstomografi (MRT) och datortomografi (CT). Syftet kan vara att förbättra bildkvaliteten, extrahera specifika regioner eller detaljer av intresse, eller kvantitativt mäta olika aspekter av en bild. Detta används ofta inom områden som radiodiagnostiskt stöd, planering och guidediagnosticering av behandlingar, forskning och utbildning.

Torsades de pointes är ett särskilt allvarligt slag av polymorfa ventrikulära tahtyarrhytmier (PVT), som karaktäriseras av en sned, snabbt växlande axel i QRS-komplexet under en långvarig T-våg. Detta kan leda till synkop och i värsta fall till plötslig hjärtdöd. Torsades de pointes är ofta förknippat med lång QT-syndrom, men kan också orsakas av andra faktorer som elektrolytstörningar, vissa läkemedel och sjukdomar.

'Synbanor' är ett varumärke för ett läkemedel som innehåller den aktiva substansen brimonidin. Synbanor används vanligen för att behandla ögonblodtryckshöjning (glaukom) och är ett så kallat kolinergt miotikum, vilket betyder att det verkar genom att kontrahera muskulaturen i ögats främre kammare, vilket leder till en minskad ackumulering av vätska i ögat och därmed ett sänkt ögonblodtryck.

Den vanligaste formen av Synbanor är en ögondrop som tas upp till två gånger per dag. Det är viktigt att följa din läkares instruktioner när du använder Synbanor eller något annat läkemedel, och att inte ändra dosen eller avbryta behandlingen utan första att ha kontakt med din läkare.

The alpha7 nicotinic acetylcholine receptor (α7nAChR) is a type of neurotransmitter receptor found in the central nervous system. It is a ligand-gated ion channel that is activated by the neurotransmitter acetylcholine, as well as by nicotine and other agonists. The α7nAChR is composed of five subunits arranged around a central pore, and the alpha7 subunit is the predominant subtype in the brain.

The α7nAChR plays important roles in various physiological processes, including synaptic plasticity, learning and memory, and attention. It has also been implicated in several neurological disorders, such as Alzheimer's disease, schizophrenia, and Parkinson's disease. In addition, the α7nAChR has been a target for drug development, with potential therapeutic applications in the treatment of various diseases, including addiction, pain, and inflammation.

Ischiasnerven (latin: Nervus ischiadicus) är den största nervern i kroppen och förser benet med känsel och rörelseförmåga. Ischiasnerven bildas genom sammansmältning av två rötter från ryggmärgen på ländryggens nivå, L4 till S3. Nerven passerar sedan ner genom bäckenet och längs baksidan av benet, där den delar upp sig i flera grenar som förser musklerna, huden och lederna med nervimpulser.

Ischiasnervenspinale rötter kan bli irriterade eller komprimerade, vilket kan orsaka smärta, känselbortfall och muskelsvaghet i benet, ett tillstånd som kallas ischiasialgi. Detta är en vanlig orsak till ländryggssmärta och benbesvär. Andra orsaker till ischiasbesvär kan vara diskbråck, tumörer, inflammation eller trauma.

Cisaprid är ett läkemedel som tidigare användes för att behandla mag- och tarmrelaterade symtom, såsom förstoppning och svalgrelaterad oösophageal aspiration. Det fungerar som en prostaglandin E1-analog och agonist vid serotoninreceptor 4 (5-HT4) och medierar sin verkan genom att öka peristaltiken i mag-tarmkanalen.

På grund av allvarliga hjärtrytmrubbningar, särskilt QT-avlängningsförlängning och tillfälliga ventrikulära tachyarrhytmier (torsades de pointes), som har associerats med användning av cisaprid, så togs det inte längre i bruk inom den flesta länder under 2000-talet. Det är därför mycket ovanligt att se det användas idag.

Konfokal mikroskopi är en typ av ljusmikroskopi som möjliggör högupplöst och skarp avbildning av smala optiska plan i ett prov, genom att eliminera det fläckvisa bakgrundsljuset som orsakas av utbredd skarpskugga. Denna teknik uppfanns på 1950-talet av M. Minsky och har sedan dess blivit en viktig metod inom biomedicinsk forskning, speciellt för att studera subcellulära strukturer och interaktioner.

I konfokal mikroskopi fokuseras ett smalt laserljusstråle till ett litet volymelement (ett "punkt") inom provet. Det fluorescerande ljuset som emitteras från detta punkt avges sedan genom en lins och en apertur, vilket begränsar mängden bakgrundsljus som når detektorerna. Genom att röra laserfokusen i tre dimensioner kan man skapa en serie optiska sektioner av provet, vilka sedan kan kombineras för att skapa en högupplöst 3D-bild.

Denna teknik har haft ett stort inflytande på biomedicinsk forskning genom att möjliggöra direkt observation och analys av levande celler och vävnader under kontrollerade förhållanden, samt att minska behovet av fixering och färgning som kan påverka struktur och funktion hos de undersökta systemen.

Immunohistochemistry (IHC) är en teknik inom patologi och histologi som kombinerar immunologiska metoder med mikroskopisk observation för att visualisera specifika proteiner eller antigener i celler eller vävnader. Denna teknik använder sig av specifika antikroppar som är markerade med en fluorescerande markör eller en enzymatisk reaktion, vilket gör det möjligt att lokalisera och identifiera olika typer av celler och strukturer inuti ett vävnadsprov. IHC används ofta som en diagnosmetod inom klinisk medicin för att ställa diagnoser på olika slags cancersjukdomar och andra sjukdomar som är relaterade till specifika proteiner eller antigener.

MaxiK-kanaler, også kendt som de potassium-aktiverede calcium-afhængige store-konduktans kanaler, er en type ionokanaler, der findes i cellemembranen hos mange typer celler, herunder muskelceller og nerveceller. Navnet "MaxiK" kommer fra det oprindelige forskningshold, der opdagede kanalen, mens "potassium-aktiveret" og "calcium-afhængig" beskriver de to ioner, som kanalen er specielt designet til at transportere.

MaxiK-kanaler er involveret i en række fysiologiske processer, herunder blodtryksregulering, muskelkontraktion og nerveimpulsudveksling. De hjælper med at regulere cellemembranens elektriske potentiale ved at tillade potassium-ioner (K+) at forlade cellen og calcium-ioner (Ca2+) at trænge ind i cellen under specifikke betingelser. Dette bidrager til at justere den elektriske spænding over cellemembranen, hvilket kan have indvirkning på en række cellulære funktioner.

MaxiK-kanaler består af fire identiske underenheder, der hver især har seks transmembrane domæner og et pore-segment, som danner kanalens centrale passage. Disse underenheder arrangeres i en tetramerisk struktur for at danne den funktionelle kanal. Når calcium-ioner binder til specifikke bindingssteder på kanalen, omdannes den fra en lukket til en åben konformation, hvilket tillader potassium- og calcium-ioner at passere gennem kanalen.

Dysfunktion i MaxiK-kanaler kan være forbundet med forskellige sygdomme, herunder hypertension, epilepsi, migræne og neurodegenerative lidelser. Derfor er der stor interesse i at forstå molekylære mekanismerne bag kanalens regulering og at udvikle strategier til at modulere dens aktivitet for behandling af disse sygdomme.

Kv1.5-kaliumkanalen, även känd som KCNA5, är ett genprodukt-kodat proteinkomplex som bildar en typ av potassiechannel (kaliumkanal) i cellytan hos däggdjur. Denna typ av kaliumkanaler är involverade i repolariseringen av cellmembranet under ett aktionspotential, vilket är en cykel av elektrisk excitation och relaxering som sker inne i celler.

Kv1.5-kaliumkanalen består av fyra identiska subenheter som bildar en tunnel av hydrofoba aminosyror genom cellytan, vilket tillåter potassiejoner att diffundera från insidan till utsidan av cellen när kanalen är öppen. Genom att reglera den elektriska ledningsförmågan hos cellmembranet har Kv1.5-kaliumkanaler en viktig roll i kontrollen av exciterade cellers puls och frekvens, särskilt hjärtceller (kardiomyocyter).

Mutationer i KCNA5-genen kan leda till olika sjukdomar som är relaterade till hjärtat, såsom atrialfibrillation och tredje gradens atrioventrikulär block. Dessa sjukdomar orsakas av förändringar i elektrisk konduktion mellan hjärtats olika delar, vilket kan leda till allvarliga komplikationer som stroke och hjärtsvikt om de inte behandlas korrekt.

Sensoriska receptorceller är specialiserade nervceller som detekterar olika former av yttre- eller inre stimuli, såsom ljus, ljud, smak, lukt, temperatur och beröring. De omvandlar dessa stimuli till nervsignaler, som sedan transmiteras till centrala nervsystemet för bearbetning och tolkning. Exempel på sensoriska receptorceller inkluderar fotoreceptorer i ögat som reagerar på ljus, hårceller i innerörat som reagerar på rörelse och läge, smakceller på tungan som uppfattar de fem grundsmakerna, och känselreceptorceller i huden som registrerar tryck, smärta och värme.

En medicinsk definition av "nerver, inåtledande" (afferent nerver) är nervceller eller nerveimpulser som leds in i centrala nervsystemet, till exempel från huden, musklerna eller organen, för att bearbetas och tolkas som känselintryck, smärta, temperatur eller proprioception (kroppens position och rörelse). Detta står i kontrast till "efferent nerver", som leder signaler ut från centrala nervsystemet för att styra muskelaktivitet och kroppens funktioner.

"Ganglier" är ett adjektiv som används för att beskriva något som har formen eller liknar ett ganglion. I en medicinsk kontext refererar "ganglion" vanligtvis till en grupp av nervceller utanför centrala nervsystemet, som fungerar som en smärtcentral och bearbetar sensoriska signaler. Ganglier innehåller ofta cellkropparna för afferenta neuron (sensoriska nervceller) och kan ingå i det autonoma nervsystemet eller vara en del av det perifera nervsystemet.

Exempel på olika typer av ganglier inkluderar:

1. Dorsalrotsganglion: En typ av ganglion som innehåller cellkropparna för de afferenta neuron som transporterar smärta, temperatur och kvalitetssinne till ryggmärgen.
2. Sympatiskt ganglion: En del av det sympatiska nervsystemet som hjälper till att reglera kroppens involuntära funktioner, såsom hjärtslag, andning och blodtryck.
3. Parasympatiskt ganglion: Även en del av det autonoma nervsystemet, men denna gång i det parasympatiska nervsystemet, som hjälper till att reglera kroppens vila och ämnesomsättning.

Det är värt att notera att "ganglion" kan också användas för att beskriva en sorts vätskefylld cysta som ofta bildas i hand- eller fotleden, men detta är inte relaterat till den medicinska definitionen av ett nervganglion.

Transient Receptor Potential (TRP) channels are a type of ion channel proteins that are widely expressed in various types of cells, including sensory neurons, epithelial cells, and immune cells. These channels play important roles in various physiological processes, such as sensing temperature, pain, pressure, taste, and chemical stimuli.

TRP channels are named after their ability to be transiently activated by a wide range of physical and chemical stimuli, leading to the influx of cations, particularly calcium (Ca2+) and sodium (Na+) ions, into the cells. There are several subfamilies of TRP channels, including TRPC (canonical), TRPV (vanilloid), TRPM (melastatin), TRPA (ankyrin), TRPP (polycystin), and TRPML (mucolipin).

Each subfamily of TRP channels has distinct activation mechanisms and functions. For example, TRPV1 is a well-known channel that can be activated by heat, capsaicin (the active component in chili peppers), and low pH, and plays important roles in pain sensation and inflammation. TRPM8, on the other hand, is a cold receptor that can be activated by menthol and icilin, and is involved in temperature perception and cold-induced pain.

Dysfunction of TRP channels has been implicated in various pathological conditions, such as chronic pain, neurodegenerative diseases, and cancer. Therefore, TRP channels have become important targets for the development of new therapeutic strategies for these conditions.

'Morrhår' er en uformell betegnelse for fine, hårlignende strukturer som kan vokse på menneskers øreindervendes. I medicinsk sammenhæng kaldes de ofte "auricular hår" eller "trichiasis of the ear". De er ikke egentlige hår, men snarere modificerede svedkirtler, der indeholder keratin. Morrhår kan variere meget i antallet og længde fra person til person, og de er normale hos mange mennesker. Imidlertid kan overvæksst morrhår være uønskede for visse individer på grund af æstetiske årsager eller fordi de irriterer øret eller forstyrrer hørelsen. I sådanne tilfælde kan overvæksst morrhår fjernes med forsigtige metoder som tweezing eller trimning.

I medicinen refererar "periodicitet" till hur ofta en viss händelse eller ett symtom uppträder över tiden. Det kan handla om en regelbunden eller cyklisk förekomst av någonting, som exempelvis smärtor, epileptiska anfall, menstruationer eller laboratorievärden. Periodiciteten uttrycks vanligen i tidsenheter, till exempel timmar, dagar, veckor, månader eller år. Definitionen kan variera beroende på kontexten och är relaterad till den specifika sjukdomen eller tillståndet som diskuteras.

Antracen är en polyaromatisk kolväte (PAH) som består av fyra benzening rings som är staplade ovanpå varandra. Det är en färglös, kristallinsk substans med lukt av mjölkchoklad och har en smältpunkt på 216-218°C. Antracen förekommer naturligt i kolteknologiska produkter som koltauban och kololja, men kan även bildas under ofullständig förbränning av fossila bränslen.

Anthracene är lösligt i organiska lösningsmedel som eter, bensin och kloroform, men svårare lösligt i vatten. Det används kommersiellt inom organisk syntes för att producera färgämnen, läkemedel och andra kemikalier.

I medicinskt hänseende har antracen visat sig ha potential som en möjlig behandling för cancer, specifikt för tyghudscancer (melanom). Studier har visat att antracen kan inducera apoptos, eller programmerad celldöd, i cancerceller utan påverka normalt celltillväxt. Dock behövs mer forskning för att fastställa effektiviteten och säkerheten av användandet av antracen som en anticancerbehandling hos människor.

Amiloride är ett diuretikum, som används för att behandla högt blodtryck och vattenansamling i kroppen orsakad av hjärtsvikt eller levercirros. Det fungerar genom att blockera en typ av natriumkanaler i njurarna, vilket minskar mängden vätska som renas bort av njurarna och på så sätt reducerar urinproduktionen. Amilorid ges vanligen i kombination med andra blodtryckssänkande mediciner för att öka dess verkan.

Läkemedlet kan också användas för att behandla hyperkalemi, ett tillstånd där kroppen har för höga nivåer potassium i blodet. Amilorid fungerar genom att hämma återupptaget av potassium i njurarna, vilket leder till minskad koncentration av potassium i urinen och ökad utsöndring via tarmen istället.

Amilorid bör inte användas hos personer med svår nedsatt njurfunktion eller levercirros, samt hos gravida kvinnor under det sista trimesteret och ammande mödrar. Vissa biverkningar kan uppstå vid användning av amilorid, däribland huvudvärk, yrsel, illamående, magont, förstoppning, hudutslag och andningssvårigheter.

Medicinsk bilddiagnostik är en gren inom medicinen som använder olika tekniker för att generera visuella avbildningar av patients kropp eller dess delar. Dessa avbildningar används sedan för att ställa diagnoser, planera behandlingar och bedöma effekterna av behandlingar. Exempel på tekniker inom medicinsk bilddiagnostik är röntgenstrålning, magnetresonanstomografi (MRT), datortomografi (CT), ultraljud och scintigrafi.

Elektrisk kapacitans är ett mått på hur mycket elektrisk laddning en föremål eller system kan lagra per volt spänningsförändring. Det matematiska uttrycket för kapacitansen (C) är:

C = Q/V

där Q är den lagrade laddningen och V är spänningen över föremålet. Kapacitansen mäts i enheten farad (F). I medicinska tillämpningar kan kapacitansen vara relevant för exempelvis defibrillation, där det är viktigt att ha rätt kapacitans i defibrillatorn för att kunna leverera en effektiv stöt.

I medicinsk kontext kan "omvandlare" (eller "enzym") definieras som ett protein som sänker aktiveringsenergin för en kemisk reaktion och därmed ökar hastigheten för denna reaktion. Enzymet fungerar genom att binda substratet, den kemiska föreningen som ska omvandlas, i en specifik konformation så att reaktionen kan ske under mildare betingelser än vad som annars skulle behövas. Detta gör att reaktionen kan ske snabbare och mer effektivt inne i levande organismen. Enzymet frigörs sedan från substratet och kan återanvändas för att katalysera fler reaktioner.

Connexin 43, också känt som GJA1 (gap junction protein alpha 1), är ett protein som hör till familjen connexiner. Connexiner är membranproteiner som bildar gap junctions, det vill säga kanaler mellan celler som möjliggör direkt jon- och signalsubstansutbyte mellan cellerna. Connexin 43 är ett av de vanligaste connexin-subenterna hos ryggradsdjur och spelar en viktig roll för celldifferentiering, signaltransduktion och homöostas.

Connexin 43 förekommer i många olika typer av vävnader, inklusive hjärta, hjärna, muskler, lever och lungor. I hjärtat är connexin 43 särskilt viktigt för koordinerad excitation-kontraktion-koppling i kammaren och därmed för en regelbunden hjärtrytm. Mutationer i GJA1 kan leda till olika sjukdomar, såsom arrhythmier, hjärtfehlbildningar och neurologiska störningar.

Reaktionstid (latin: reactio, 'en handlings eller svarsrörelse') är inom medicinen och fysiologi den tid det tar från att en stimulus uppfattas till det att ett respons eller ett svar registreras. Den mäts ofta i sekunder eller delar av sekunder, beroende på kontexten.

Reaktionstiden kan variera beroende på flera faktorer, inklusive individuella skillnader, ålder, hälsotillstånd, typen av stimulus och omgivningens faktorer. Vissa läkemedel eller substanser kan också påverka reaktionstiden genom att påverka centrala nervsystemet.

I kliniska sammanhang är reaktionstid en viktig parameter vid bedömning av patienters neurologiska funktion, särskilt efter skador eller sjukdomar som kan påverka hjärnan eller nerverna.

"Resultatens reproducerbarhet" är ett begrepp inom forskning och medicin som refererar till förmågan att upprepa en experimentell studie eller ett försök och få liknande eller identiska resultat. Detta är viktigt eftersom det stärker den vetenskapliga evidensen för ett visst fynd eller en viss slutsats.

En studie som har hög reproducerbarhet innebär att andra forskare kan upprepa experimentet och få samma resultat, även om de använder olika metoder eller prover. Detta är ett fundamentalt koncept inom vetenskapen eftersom det understryker vikten av objektivitet och pålitlighet i forskningsprocessen.

I medicinsk forskning kan reproducerbarhet vara särskilt viktig när det gäller studier som undersöker effekterna av olika behandlingsmetoder eller läkemedel. Om en studie inte har hög reproducerbarhet, kan det ifrågasättas hur tillförlitliga dess resultat är och om de verkligen kan appliceras i klinisk praktik.

'Robotteknik' refererer til studiet og anvendelsen af teknologier, design og kontrolsystemer til at bygge og programmere robotter. Robotteknik omfatter et bredt spektrum af discipliner, herunder mekanik, elektronik, datalogi, matematik og kunstig intelligens.

En robot er en maskine, der kan udføre automatiserede opgaver under kontrol af en computerprogram eller andet kontrolsystem. Robotteknik inkluderer design og konstruktion af robots mekaniske dele, elektroniske komponenter og software, der gør robotten i stand til at udføre sine opgaver præcist og effektivt.

Robotteknik anvendes i en række forskellige industrier, herunder fremstilling, sundhedssektoren, transport, militær, undervisning og underholdning. Robotter kan udføre opgaver, der er farlige, upraktiske eller ubehagelige for mennesker, herunder svejsning, løfting af tunge genstande, rengøring, overvågning og redning.

Med den fortsatte udvikling af kunstig intelligens og maskinlæring har robotteknik også fået en større fokus på at udvikle robotter, der kan lære og tilpasse sig deres omgivelser. Dette vil muliggøre anvendelsen af robotter i endnu flere brancher og situationer i fremtiden.

Kinidin är ett antiarrhythmiskt läkemedel, som tillhör klassen IA enligt Vaughan Williams-klassificeringen. Det används för att behandla oregelbunden hjärtrytm och förebygga ventrikulära extraslag (PVC).

Kinidin fungerar genom att blockera de snabba natriumkanalerna i hjärtat, vilket minskar den snabba uppkontraktionen av muskelcellerna. Detta hjälper till att stabilisera hjärtats elektriska aktivitet och förhindrar oregelbundna rytmer.

Läkemedlet kan även ha en viss effekt på sänkning av blodtrycket, men det används inte primärt som ett blodtrycksmedel.

Det är viktigt att notera att kinidin har en smal terapeutisk index, vilket betyder att det finns en liten skillnad mellan den effektiva dosen och den toxicra dosen. Därför bör läkemedlet endast användas under övervakning av en läkare och med regelbundna kontroller av blodkoncentrationen.

"Septala kärnor" är ett medicinskt begrepp som används för att beskriva små klumpar av muskel- eller broskvävnad som kan förekomma i hjärtats kamrar, särskilt i vänster underkammare (ventrikel). Dessa kärnor kan variera i storlek och antal och de kan orsaka olika problem beroende på deras placering och storlek. I vissa fall kan de leda till abnormiteter i hjärtats blodflöde och syrgasmängd, och i allvarliga fall kan de orsaka hjärtsvikt eller oregelbunden hjärtrytm (arytmi).

'Svin' er ikke en medisinsk term. I medisinsk sammenhengg brukes ordet oftest for å referere til svinfluensa, som er en type influensavirus som normalt infekterer svin, men som kan overføres til andre dyr og mennesker. Svininfluenza-viruset deles vanligvis ikke mellom mennesker, men det kan skje under specielle omstendigheter, som f.eks. når en person kommer i nær kontakt med infisjonspersoner eller smittebærende svin.

En nervcellsutskott, också känt som ett neurit eller axon, är en utlöpare från en nervcell (neuron) som används för att överföra elektriska signaler, eller impulser, till andra nerver, muskler eller körtlar i kroppen. Detta gör att nervcellen kan kommunicera med andra celler och hjälpa till att koordinera olika funktioner i kroppen. Nervcellsutskott kan vara myltingar (myelinerade) eller icke-myltingar (amylinerade), beroende på om de är täckta med en myelinhinnan som hjälper till att skydda och isolera nervimpulsen under överföringen.

Na-K-ATPase (eller sodium-kalium-pumpen) er ein aktiv transportprotein som foretar utveksling av natrium- (Na+) og Kalium- ioner (K+) over cellmembranet i hjerte-, muskel- og nerveceller. Dette skjeddar ved bruk av ATP for å pumpe to Na+- ioner ut av cellen og to K+- ioner inn i cellen for hvert ATP-molekyle som brukes. Denne transporten er viktig for å oppretholde homeostasen av intracellulært og extracellulært salt- og vanninnhold, og bidrar til generering av det elektriske gradientet over cellmembranet som er nødvendig for aktiviteten i nervesystemet og muskelsystemet.

'Luktlob' är ett informellt eller folkligt begrepp och saknar en exakt medicinsk definition. Termen används ofta för att beskriva en abnormal lukt som kommer från andningsvägarna, vanligtvis orsakad av någon form av infektion eller annan patologisk process i munhålan, näshålan, svalget eller lungorna. Den kan vara förknippad med olika sjukdomar såsom sinusit, bronkit, lungsäcksinflammation, caries, tandköttsinflammation eller andningsvägsinfektioner. Det är viktigt att söka medicinsk expertis om man upplever en obehaglig och ovanlig lukt från andningen, för att fastställa orsaken och få rätt behandling.

'Pyramidceller' (piramidceller in svenska) är en typ av nervcell (neuroglia) i hjärnan och ryggmärgen som har en pyramidformad kropp med utskott (dendriter och axon). De flesta pyramidcellerna finns i hjärnbarken (cortex cerebri), där de är de vanligaste neuronerna. Pyramidceller spelar en viktig roll i förmedlandet av sensoriska, motoriska och kognitiva funktioner. De är också involverade i processer som lärande, minne och återupplevelse. Skador på pyramidceller kan leda till neurologiska symtom såsom rörelse- och känselstörningar, försämrad kognition och epilepsi.

Mikroflödesanalyser (engelska: Microflow analysis) är en samling analytiska metoder som används för att studera små volymer vätskor, ofta i nanolitervolym eller mindre. Dessa metoder inkluderar ofta känsliga detektorer och preparativa tekniker för att hantera de små volymerna. Mikroflödesanalys används ofta inom områden som klinisk diagnostik, genomflödessedimentation, kapillär elektrofores och masspektrometri.

'Fysisk stimulering' refererer til den proces hvor en ydre eller indre påvirkning af kroppen fører til en ændring i den fysiologiske respons hos celler, væv eller organer. Dette kan opnås gennem forskellige metoder som berøring, bevægelse, varme, kulde, elektricitet eller lyd.

Fysisk stimulering anvendes ofte i medicinske sammenhænge til at forbedre gennemblødning, reducere smerter, øge mobilitet og styrke muskler. Eksempler på fysisk stimulering inkluderer massage, akupunktur, elektrostimulation, varme- eller koldepilation, ultralydbehandling og vibrationstræning.

Det er vigtigt at notere, at korrekt dosis og anvendelse af fysisk stimulering er nødvendig for at opnå ønsket effekt og undgå skader. Derfor bør fysisk stimulering altid udføres under vejledning af en autoriseret sundhedspersonel.

"Nervvävnadsproteiner" är ett mycket brett begrepp som kan omfatta alla proteiner som finns i nervvävnad, inklusive hjärna, ryggmärke och nerver. Detta kan inkludera strukturella proteiner som utgör grunden för celler och deras processer, signalproteiner som används för kommunikation mellan celler, samt enzymer och andra proteiner som har betydelse för nervvävnadens funktion och homeostas. Exempel på specifika proteiner inkluderar neurofilament, tubulin, aktin, kinas, ligander och receptorer.

'Synaptic blisters' är ett elektronmikroskopiskt fenomen som kan ses i nervceller (neuron) och är associerade med neurodegenerativa sjukdomar, såsom Alzheimers sjukdom. De består av små, sfäriska utbuktningar på presynaptiska terminals, vilka är de delar av neuronen som frisätter neurotransmittorer (kemiska signalsubstanser) in i synapsen för att kommunicera med en annan nervcell.

Synaptiska blåsor uppstår när vesiklar, små membrankapslade strukturer som innehåller neurotransmittorer, på ett ovanligt sätt börjar ansamlas under neuronets cellmembran. Detta kan leda till en förändring i den normalt regelbundna releasen av neurotransmittorer och påverka nervcellens funktion och överlevnad.

Även om synaptiska blåsor är ett viktigt forskningsområde inom neurovetenskap, behövs mer forskning för att fullt ut förstå deras roll i patofysiologiska processer och deras potentiala som möjliga terapeutiska mål.

En nicotinblockerare är ett läkemedel som används för att hjälpa människor att sluta röka. Den aktiva substansen i dessa mediciner är vanligtvis en typ av ämne som kallas en anti-nikotinreceptorantagonist.

Nikotinblockerare fungerar genom att blockera nicotinreceptorer i hjärnan, vilket förhindrar att nikotin från cigaretter eller andra tobaksprodukter binder till dem. När nikotin inte kan binda till dessa receptorer, minskar symtomen av abstinens och behovet av att röka.

Det finns två huvudsakliga typer av nicotinblockerare: orala läkemedel som tas som tabletter eller kapslar, och hudpatches som appliceras på huden. De orala läkemedlen innehåller ofta en substans som kallas vareniclin, medan hudpatchena vanligtvis innehåller en annan substans som kallas nikotinpolacrilex.

Nicotinblockerare kan vara effektiva för att hjälpa människor att sluta röka, men de bör användas i kombination med andra metoder för att stötta ett livsstilsförändring, såsom rådgivning och beteendemodifierande terapier. Det är också viktigt att notera att nicotinblockerare kan ha biverkningar och ska användas under läkarövervakning.

Anatomical models are three-dimensional representations of the structures and components of the human body or its parts. These models can be created in various forms such as physical models made of materials like plastic or wax, or digital models used in computer simulations. Anatomical models serve as educational tools for students, healthcare professionals, and researchers to visualize and understand complex anatomical structures and relationships that may be difficult to appreciate through two-dimensional images alone. They can also be useful for planning and practicing surgical procedures, studying pathologies, and developing medical devices or treatments.

5-HT3-serotoninreceptorer är en typ av receptor för signalsubstanser i nervsystemet och andra delar av kroppen. "5-HT" står för 5-hydroxytryptamin, som är ett annat namn för serotonin, och "3" refererar till att detta är den tredje typen av serotoninreceptor som upptäcktes.

Dessa receptorer är belägna i cellmembranet hos nervceller och andra typer av celler. När serotonin binder till 5-HT3-receptorn aktiveras den och öppnar en jonkanal, vilket leder till en ström av natrium- och kaliumjoner in och ut genom cellmembranet. Detta orsakar en elektrisk impuls som kan leda till att nervcellen skickar ett signalsignal till andra nervceller.

5-HT3-receptorer har visat sig spela en viktig roll i regleringen av kroppsliga funktioner som kräver snabba neurotransmissionseffekter, såsom smärta, illamående och kräkningar. De är också ett mål för läkemedel som används för att behandla symtom relaterade till kemoterapi och irritabel tarm.

Elektromyografi (EMG) är en medicinsk undersökningsmetod som mäter den elektriska aktiviteten i skelettmusklerna. Den består vanligen av två delar: en del där man registrerar muskelns vilorelaxation, kallad "registrering av spontan aktivitet", och en del där man studerar muskelns svar på nervstimulering och/eller patientens egen muskelaktivering, kallat "provocerande tekniker".

EMG-undersökningen utförs vanligen av en specialist i neurologi eller fysiatri, och används för att diagnostisera neuromuskulära sjukdomar som exempelvis muskeldystrofi, neuropati och skador på nervrötter. Resultaten tolkas i sammanhang med patientens kliniska symptom och andra undersökningsmetoder.

Den autonoma nervsystemet (ANS) är ett delsystem av nervsystemet som styr och reglerar de involuntära fysiologiska processerna i kroppen, såsom hjärtslag, andning, blodtryck, kroppstemperatur, mag-tarmsystemets funktioner och sexuell respons. Det autonoma nervsystemet består av två delar: den sympatiska nervsystemet och det parasympatiska nervsystemet. Den sympatiska nervsystemet är aktiverat under stress eller fara och förbereder kroppen för fight-or-flight-svar (kämpa eller fly-svar), medan det parasympatiska nervsystemet är aktiverat under vila och restaurerar kroppens energiresurser genom att sänka hjärtslag, andningsfrekvens och blodtryck.

'Retinal Bipolar Cells' er en type av nerveceller i det menneskelige øye som spiller en viktig rolle i synseprocessen. De fungerer som mellemledd mellom fotoreceptorcellene (stav- og tapetceller) og ganglioncellene i det visuelle systemet. Bipolare celler tar imot signaler fra fotoreceptorcellene, forarbeider disse signalene og sender dem videre til ganglioncellene, som deretter transmitterer informasjonen til hjernen via optisk nerv.

Bipolare celler har to typer av synapser (forbindelser) med fotoreceptorceller: dekanne direkte synapse, og de kan ha indirekte forbindelser gjennom horisontale celler i retinaet. Disse cellene er involvert i å kode for intensiteten og type av lysstimuli som det menneskelige øye oppfanger, slik at vi kan oppfatte forskjellige former for lys og mørke. Derfor er bipolare celler viktige for å kunne oppfatte kontraster og detaljer i synsfeltet vår.

GABA (gamma-aminobutyric acid) är en neurotransmittor som har en dämpande effekt på nervceller i centrala nervsystemet hos djur. GABA-receptorer är proteiner som finns i cellmembranet och binder till GABA, vilket leder till en ökning av kloridanionernas permeabilitet genom cellmembranet. Detta resulterar i en hyperpolarisering av neuronen, vilket minskar sannolikheten för att aktionspotentialer ska genereras och därmed dämpar nervcellens exciterbarhet.

Det finns två huvudtyper av GABA-receptorer: GABA-A och GABA-B. GABA-A-receptorerna är jonotropa receptorer som innehåller en central kloridanionkanal, medan GABA-B-receptorerna är metabotropa receptorer som kopplas till G-proteiner och påverkar adenylatcyklasaktiviteten.

GABA-receptorer spelar en viktig roll i regleringen av exciterbarheten hos nervceller och är involverade i en rad fysiologiska processer, inklusive sömn, minne, rörelsekoordination och smärtperception. Dysfunktion i GABA-systemet har också associerats med flera neurologiska tillstånd, såsom epilepsi, ångest, depression och beroendesjukdomar.

Parasympathetic nervous system is the part of the autonomic nervous system that generally functions to promote rest, digestion, and recovery. It is responsible for the body's "rest and digest" response, which is the counterpart to the sympathetic nervous system's "fight or flight" response.

The parasympathetic nervous system is activated in situations of relaxation and safety, allowing the body to conserve energy and perform maintenance and repair tasks. It does this by decreasing heart rate and blood pressure, increasing digestive activity, and promoting tissue growth and healing.

The parasympathetic nervous system is controlled by cranial nerves III, VII, IX, and X, as well as sacral nerves S2-S4. These nerves release the neurotransmitter acetylcholine, which binds to receptors in target organs and causes a variety of effects, including relaxation of smooth muscle, dilation of blood vessels, and increased secretion of digestive enzymes.

Overall, the parasympathetic nervous system plays an important role in maintaining homeostasis and promoting overall health and well-being.

Trikuspidalklaffen är en hjärtklaff som ligger mellan höger kammare och höger förmak i hjärtat. Den har tre flikar (trikuspidala betyder "tre spetsar") och reglerar blodflödet från höger förmak till höger kammare under varje hjärtslag. När hjärtat kontraherar, eller pumpar ut blod, stängs trikuspidalklaffen för att förhindra att blod flödar tillbaka in i höger förmak. När hjärtat slappnar av och fylls på med blod öppnas klaffen igen så att blod kan strömma in i höger kammare.

GABA (gamma-aminobutyric acid) är en neurotransmittor som har en dämpande effekt på nervcellernas aktivitet i centrala nervsystemet. GABA-modulerare är substanser som på något sätt påverkar GABA-systemet och kan delas in i olika kategorier beroende på hur de modulerar systemet.

En typ av GABA-modulerare är GABA-agonister, som aktiverar direkt GABA-receptorerna och därmed förstärker den dämpande effekten av GABA. Ett exempel på en GABA-agonist är bensodiazepinen.

En annan typ av GABA-modulerare är GABA-antagonister, som blockerar GABA-receptorerna och därmed minskar den dämpande effekten av GABA. Ett exempel på en GABA-antagonist är flumazenil.

Slutligen finns det också GABA-eruptorer, som ökar utsöndringen av GABA från nervcellerna, och GABA-transporter, som reglerar koncentrationen av GABA i synapsen. Exempel på GABA-eruptorer är aminoadipinsyra och glutaminsyra, medan exempel på GABA-transporter är tiagabine och vigabatrin.

Det är värt att notera att många av dessa substanser används som läkemedel för behandling av olika neurologiska tillstånd, såsom epilepsi, sömnsörtsjukan och ångesttillstånd.

Hjärtkammardysfunktion, även känt som hjärtsvikt, är ett tillstånd där hjärtkammarnas förmåga att pumpa blod effektivt och jämnt reducerats. Detta kan orsakas av skador på hjärtmuskulaturen, strukturella problem med hjärtat eller förändringar i hjärtats elektriska system. Symptomen på hjärtkammardysfunktion kan inkludera andfåddhet, trötthet, ödem och minskad uthållighet. Behandlingen av hjärtkammardysfunktion kan omfatta livsstilsförändringar, mediciner, mekaniska hjälpmedel eller till och med transplantation beroende på allvarlighetsgraden och typen av tillstånd.

Variansanalys (ANOVA) är en statistisk metod som används för att undersöka om det finns några signifikanta skillnader mellan grupper i ett experiment. Den jämför medelvärdena hos två eller fler grupper och beräknar variansen inom varje grupp samt totalvariansen över alla grupper. Sedan använder den en F-test för att avgöra om det finns någon signifikant skillnad mellan grupperna. Metoden bygger på jämförelser av gruppers standardavvikelser och är därför särskilt användbar när man vill undersöka effekter hos flera grupper samtidigt.

'Kanalförbindelser' (eng. 'Channel connections') är ett medicinskt begrepp som i huvudsak används inom neurovetenskap och relaterar till anatomin hos nervsystemet. Det refererar till förbindelserna mellan olika delar av hjärnan genom vita substance, det vill säga de delar av centrala nervsystemet som består av nervfibrer och myelin, ett fettaktigt skikt som skyddar och underlättar nervimpulstransmissionen.

Specifikt kan 'kanalförbindelser' syfta på förbindelser mellan kärnor (grupp av neuron i hjärnan eller ryggmärgen) genom vit substance. Dessa förbindelser möjliggör kommunikation och samarbete mellan olika delar av nervsystemet, vilket är av central betydelse för dess funktion och integration.

Exempel på kanalförbindelser inkluderar kapselstammen (corpus callosum), en stor vit substansstruktur som förbinder högra och vänstra hemisfären i hjärnan, samt corticospinala tracten, en väg av nervfibrer som löper från motorcortex till ryggmärgen och styr muskelrörelser.

Ett motorneuron är ett neuron i centrala nervsystemet (CNS) som har till uppgift att kontrollera muskelaktiviteten och kroppens rörelser. Motorneuroner har sin cellkropp (soma) belägen i hjärnan eller ryggmärgen, och de skickar ut efferenta nervimpulser via sina axoner till musklerna eller andra effektororgan.

Det finns två huvudtyper av motorneuron:

1. Övre motorneuroner (upper motor neurons, UMNs): Dessa är belägna i hjärnbarken och skickar signaler via sina axoner till lägre motorneuroner i ryggmärgen. Skador på övre motorneuroner kan leda till spasticitet, hyperreflexi och svårigheter att initiera rörelser.

2. Lägre motorneuroner (lower motor neurons, LMNs): Dessa är belägna i ryggmärgen och skickar signaler direkt till musklerna via sina axoner. Skador på lägre motorneuroner kan leda till muskelsvaghet, atrofi och förlust av reflexer.

Motorneurons funktion är att koordinera rörelser genom att aktivera eller inhibera muskelaktiviteten i olika grupper av muskler. De spelar därför en viktig roll i alla aspekter av kroppens rörelseförmåga, från finmotorik till grossmotorik.

"Knockout mus" är en typ av genetiskt modifierade möss som saknar en viss gen som normalt finns i deras kroppar. Denna gen inaktiveras eller "knockas ut" med hjälp av tekniker som ger forskare möjlighet att studera funktionen hos den specifika genen och hur den påverkar olika fysiologiska processer i kroppen. Detta kan vara användbart för att undersöka samband mellan genetiska faktorer och sjukdomar, läkemedelsverkan och biologiska processer.

'Fluorescens' er ein medisinsk termin som refererer til egenskapen til å absorbere lys av kort bølgjelengde og deretter emittere lys av lengre bølgjelengde. Dette skjer når ein molekyll i ein substans absorbierer en foton (en lyspartikkel) med en bestemt energi, eller bølgjelengde, som er mindre enn dets egen energinivå. Som følge av denne absorpsjonen kommer ein del av denne energien til å overføres til ein annen elektron i molekylet, som deretter stiger opp til ein høyere energinivå. Når denne elektronen senker seg ned til sin opprinnelige energinivå vil den frigjore en foton med lavere energien eller lengre bølgjelengde enn det som absorbiert var. Dette resulterer i at substansen synes å lyse opp i ein farg som er forskjellig fra den som absorbert var.

Fluorescens er viktig innenom medisinen, specielt innenfor diagnostisk testing og forskning. Fluorescerende markører kan brukes til å merke ut bestemte celler eller strukturer i ein kropp, noe som kan være velegnet for å undersøke hvordan ein sykdom utvikler seg eller for å evaluere effekten av ein behandling. Fluorescens er også brukt innenfor bildediagnostiske metoder som fluorescens-angiografi og fluorescens-mikroskopi.

Dopamin är ett signalsubstanstans i centrala nervsystemet hos däggdjur, inklusive människor. Det produceras i substantia nigra och vasofascicular area i hjärnan samt i adrenala gånglien. Dopamin har en roll som neurotransmittor och är involverat i flera viktiga kroppsliga funktioner, såsom rörelsekoordination, motivation, belöningssystem, emotionell respons, minnesbildning och kognitiv flexibilitet.

Dopamin påverkar också hjärtats frekvens och blodtryck genom att verka som en vasokonstriktor i sympatiska nervsystemet. I kroppen konverteras aminosyran tyrosin till dopamin via enzymet tyrosinhydroxylas, och sedan kan dopamin omvandlas till andra signalsubstanser såsom noradrenalin och adrenalin.

Dysfunktion i dopaminsystemet har associerats med flera neurologiska sjukdomar, som Parkinson's disease, schizofreni, ADHD och beroendesjukdomar.

"Stereotaktiska tekniker" är en grupp metoder inom neurokirurgi och strålbehandling som används för att precist lokalisera och behandla skador eller abnormaliteter i hjärnan eller andra delar av kroppen. Dessa tekniker använder sig av avancerad bildhantering, matematik och datorstödd planering för att bestämma exakt vilka positioner och vinklar som behandlingsredskapen ska placeras i för att träffa målet med minimal skada på omgivande vävnad.

I neurokirurgi används stereotaktiska tekniker ofta för att framförallt behandla funktionella störningar, tumörer och vaskulära abnormaliteter i hjärnan. Det kan exempelvis handla om djupbråksstereotaxi, stereo-elektroencefalografi (SEEG) eller framskjuten framstötsstereotaxi (FRAS).

I strålbehandling används stereotaktiska tekniker för att leverera höga doser strålning till små, väldefinierade mål, ofta i hjärnan. Exempel på sådana tekniker är stereotaktisk radiosurgeri (SRS) och stereotaktisk strålbehandling (SBRT). Dessa metoder kan användas för att behandla både maligna och benigna tumörer, vaskulära malformationer och funktionella störningar.

Tandem pore domain potassium channels (K2P) are a subfamily of potassium channels that consist of two pore-forming domains within the same polypeptide chain. These channels are characterized by their ability to be constitutively open and contribute to the background leak current in cells. They play important roles in regulating resting membrane potential, input resistance, and excitability in various tissues, including the nervous system and cardiovascular system. Examples of K2P channels include TWIK (tandem of P domains in a weak inward rectifying K channel), TREK (tandem pore domain weakly inward rectifying K channel), TRAAK (TWIK-related arachidonic acid-stimulated K channel), and THIK (tandem pore domain halothane inhibited K channel). They can be modulated by various factors such as voltage, temperature, mechanical stimuli, and lipids.

Computer-assisted surgery (CAS) refers to the use of computer systems and technologies to assist and enhance surgical procedures. These systems can include a variety of tools such as:

1. Surgical navigation systems: These systems use tracking technologies, such as infrared cameras or electromagnetic sensors, to track the position of surgical instruments and provide real-time guidance to surgeons during procedures. This can help improve accuracy and reduce the risk of complications.
2. Robotic surgical systems: These systems use robotic arms to assist with surgical procedures, providing enhanced precision and control. Surgeons operate the robot using a console that provides a magnified 3D view of the surgical site.
3. Image-guided surgery systems: These systems use preoperative imaging data, such as CT or MRI scans, to create detailed 3D models of a patient's anatomy. Surgeons can then use these models to plan and guide surgical procedures, improving accuracy and reducing the risk of complications.
4. Simulation systems: These systems allow surgeons to practice procedures in a virtual environment before performing them on patients. This can help improve skills and reduce the risk of errors during actual surgeries.

Overall, computer-assisted surgery has the potential to improve patient outcomes by enhancing surgical precision, reducing complications, and improving the overall efficiency of surgical procedures.

Inositol 1,4,5-trisphosphate receptors (IP3Rs) are calcium ion channels found in the membrane of the endoplasmic reticulum (ER), a network of tubules within the cell that is responsible for protein synthesis, folding, and transport. IP3Rs play a crucial role in intracellular calcium signaling, which is essential for various cellular processes such as gene expression, metabolism, and muscle contraction.

IP3Rs are activated by the second messenger molecule inositol 1,4,5-trisphosphate (IP3), which is produced by the activation of certain G protein-coupled receptors and receptor tyrosine kinases. When IP3 binds to the IP3R, it undergoes a conformational change that opens the calcium channel, allowing calcium ions to flow from the ER into the cytosol. This increase in cytosolic calcium concentration can then trigger further downstream signaling events.

There are three isoforms of IP3Rs (IP3R1, IP3R2, and IP3R3) that differ in their expression patterns, regulatory properties, and sensitivity to IP3. Dysregulation of IP3R-mediated calcium signaling has been implicated in various pathological conditions, including neurological disorders, cardiovascular diseases, and cancer.

Pyridiniumföreningar är en grupp organiska föreningar som innehåller ett pyridinium-jon, vilket är en positivt laddad katjon med en pentagonal piramidal struktur. Pyridinium-jonen består av en pyridinring, som är en aromatisk heterocyklisk förening med sex kolatomer och en kväveatom, där kvävet bär den positiva laddningen.

Pyridiniumföreningar kan bildas när pyridin reagerar med en elektrofil substituent, vilket resulterar i protonering av kvävet och formationen av en pyridinium-jon. Dessa föreningar är ofta starkt basiska och kan undergå nukleofil subsititution vid den positivt laddade kväveatomen.

Ett exempel på en Pyridiniumförening är pyridiniumklorid (C6H5NH+Cl-), som bildas när pyridin reagerar med saltsyra.

"Three-dimensional image creation" in medical terms refer to the use of technology to create a 3D representation of anatomy, physiological processes, or pathology within the human body. This can be achieved through various imaging techniques such as computed tomography (CT), magnetic resonance imaging (MRI), ultrasound, and confocal microscopy. These images allow medical professionals to visualize and analyze structures and functions in greater detail, providing valuable information for diagnosis, treatment planning, and research.

Three-dimensional image creation can also be used in surgical planning and guidance, allowing surgeons to practice and simulate procedures before performing them on patients. Additionally, 3D printing technology has emerged as a powerful tool for creating physical models of patient anatomy, providing a hands-on tool for surgeons to plan and rehearse complex surgeries. Overall, three-dimensional image creation has revolutionized the field of medicine, improving diagnostic accuracy, surgical outcomes, and patient care.

Propofol är ett starkt intravenöst anestetiskt medel som primärt används för att inducera och underhålla medvetandesnudd (generalanestesi) under operationer. Det orsakar snabb insmörjning och uppvaknande, men ger också relativt lätt depresion av andningsfunktionen. Propofol är ett alifatiskt, opioidfritt, icke-barbiturathaltigt medel som verkar genom att öka inhibitorisk postsynaptisk potential i centrala nervsystemet. Det används också för sedering och amnesi under kortare medicinska procedurer, samt för patienter på intensivvårdsavdelningar som behöver sedering.

AMPA-receptorer, eller α-aminosuberat receptorer, är en typ av jonotropa receptor som tillhör glutamatreceptorfamiljen. De aktiveras av den excitatoriska aminosyran glutamat och dess analog, AMPA (α-aminosuberat), och leder till ökad permeabilitet för natrium- och kaliumjoner över cellmembranet, vilket orsakar depolarisering av postsynaptiska neuron. Dessa receptorer spelar en viktig roll i snabb neurotransmission och långsiktig potentiering i centrala nervsystemet.

Spindelgifter är en typ av neurotoxiner som produceras av vissa arter av spindlar. Dessa gifter fungerar genom att störa signalsubstanser i det nervösa systemet hos ett offer, vilket kan leda till muskelsvaghet, kramp, andningsproblem och i värsta fall död. Spindelgiftet verkar genom att bryta ned acetylkolinreceptorerna på neuronernas synaps, vilket stör nervimpulsernas överföring och kan orsaka muskelsvaghet och andningssvårigheter. De flesta spindlar producerar gifter som inte är tillräckligt starka för att döda en människa, men vissa arter, särskilt bland giftsnokspindlarna (latin: *Latrodectus*), kan producera mycket potenta gifter.

Cyclic nucleotide-gated (CNG) cation channels are a type of ion channel found in the membranes of certain cells, primarily in the sensory systems of animals. These channels are responsible for converting chemical signals into electrical signals, allowing the cell to respond to changes in its environment.

As their name suggests, CNG channels are gated by cyclic nucleotides, which are molecules that are synthesized from ATP and act as second messengers inside the cell. The two main types of cyclic nucleotides that gate CNG channels are cyclic adenosine monophosphate (cAMP) and cyclic guanosine monophosphate (cGMP).

When a signaling molecule binds to a receptor on the outside of the cell, it can trigger the production of cAMP or cGMP inside the cell. These cyclic nucleotides then diffuse through the cytoplasm and bind to CNG channels in the cell membrane, causing them to open and allowing positively charged ions such as sodium (Na+) and calcium (Ca2+) to flow into the cell. This influx of cations depolarizes the cell membrane, triggering a variety of downstream responses that allow the cell to respond to the signaling molecule.

CNG channels are particularly important in the sensory systems of animals, where they play a key role in detecting and responding to changes in light, smell, and taste. For example, in the retina of the eye, CNG channels in the membranes of photoreceptor cells help convert light into electrical signals that can be processed by the brain. Similarly, in the nose and tongue, CNG channels in olfactory and gustatory receptor cells help detect and respond to different smells and tastes.

Overall, CNG channels are an essential component of many sensory systems, allowing animals to detect and respond to a wide range of environmental stimuli.

Talamus är en del i hjärnan som fungerar som ett reläcenter för sensorisk information. Den mottar information från kroppens sinnesorgan och skickar den vidare till rätt delar av hjärnan för bearbetning och respons. Talamus påverkar också medvetandet, sömn-vakenhetscykeln, och känslor. Den är belägen i mitten av hjärnan och är en del av diencephalon.

Tertiär proteinstruktur refererar till den tresdimensionella formen och flexibiliteten hos ett proteinmolekyl som resulterar från de specifika interaktionerna mellan dess sekundära strukturelement, såsom alfa-helixar och beta-flakor. Den tertiära strukturen av ett protein bestäms av den sekvensordningen (primär struktur) av aminosyror som utgör proteinet och de krafter som verkar mellan dem, såsom vätebindningar, dispersion-krafter och elektrostatiska attraktioner. Den tertiära strukturen är viktig för ett proteins funktionella aktivitet och kan vara stabil eller dynamisk beroende på proteinets roll i cellen.

I medicsin används termen "ljus" ofta för att beskriva olika former av elektromagnetisk strålning, som kan användas diagnostiskt eller terapeutiskt. Det kan handla om:

1. Visuellt ljus: Det vanliga ljuset som vi ser med ögat, består av elektromagnetisk strålning i våglängder mellan ungefär 400 och 700 nanometer (nm).
2. Laserljus: Koncentrerad, samfälld och intensiv stråle av synligt ljus eller annan elektromagnetisk strålning, som kan användas inom medicinen för att exempelvis skära bort vävnad eller aktivera vissa läkemedel.
3. Röntgenljus: Elektromagnetisk strålning med kortare våglängd än synligt ljus, som används inom medicinen för att ta röntgenbilder och undersöka skelett, lungor och andra inre organ.
4. Ultraviolett (UV) ljus: Elektromagnetisk strålning med kortare våglängd än synligt ljus som används inom medicinen för att exempelvis behandla hudsjukdomar och bakterier.
5. Infrarött (IR) ljus: Elektromagnetisk strålning med längre våglängd än synligt ljus som används inom medicinen för att exempelvis behandla muskel- och ledsmärtor samt öka blodgenomströmningen.

Det är viktigt att notera att olika typer av ljus kan ha både nyttiga och skadliga effekter, beroende på dos, exponeringstid och andra faktorer.

En neuromuskulär förbindelse är den plats där en nervcell (neuron) och en muskelcell (muskelvår) möts och kommunicerar med varandra. Denna förbindelse består av en motorända, som är utskottet på en nervcells yta, och en muskelplatta, som är en speciell struktur på en muskels cellmembran.

Motorändan och muskelplattan är separerade av en smal gap, kallad synapsen, där signalsubstanser (neurotransmittorer) frisätts från motorändan och diffunderar över gapet för att binda till receptorer på muskelplattan. Detta orsakar en elektrokemisk respons som leder till kontraktion av muskeln.

Neuromuskulära förbindelser är viktiga för rörelsekoordination och kontroll, eftersom de möjliggör kommunikationen mellan nervsystemet och skelettmusklerna. Skador eller sjukdomar i neuromuskulära förbindelser kan leda till muskelsvaghet, kramper, spasticitet och andra rörelseproblem.

'Kolinerga stimulatorer' är en grupp av läkemedel som aktiverar kolinacetylkolinreceptorerna i kroppen. Kolinacetylkolin är en signalsubstans (neurotransmittor) som spelar en viktig roll i flera fysiologiska processer, till exempel regleringen av muskelaktivitet, hjärt- och kärlsystemet, andningssystemet och kognitiva funktioner.

Kolinerga stimulerare efterliknar verkan av kolinacetylkolin genom att binda till dess receptorer och utlösa en signalsvar i cellen. Dessa läkemedel används för att behandla olika medicinska tillstånd, såsom Alzheimers sjukdom, glaukom, Parkinson sjukdom, muskelspasticitet och refluxösamma tillstånd. Exempel på kolinerga stimulerare inkluderar donepezil, galantamin, rivastigmin och pyridostigmin.

I medicinen refererer kinetik specifikt till läkemedelskinetik, som är studiet av de matematiska modellerna som beskriver hur ett läkemedel distribueras, metaboliseras och utsöndras i en levande organism. Det finns fyra huvudsakliga faser av läkemedelskinetik:

1. Absorption (absorption): Hur snabbt och effektivt absorberas läkemedlet från gastrointestinal tract till blodomloppet.
2. Distribution (distribution): Hur snabbt och i vilken utsträckning fördelar sig läkemedlet i olika kroppsvävnader och vätskor.
3. Metabolism (metabolism): Hur snabbt och hur påverkar läkemedlets kemiska struktur i kroppen, ofta genom enzymer i levern.
4. Elimination (elimination): Hur snabbt och effektivt utsöndras läkemedlet från kroppen, vanligtvis via urin eller avföring.

Läkemedelskinetiken kan påverkas av många faktorer, inklusive patientens ålder, kön, genetiska variationer, lever- och njurfunktion samt andra läkemedel som patienten tar.

Katjonttransportproteiner, även kallade cationtransportproteiner, är proteiner som hjälper till att transportera katjoner (positivt laddade joner) genom celldelar eller cellmembran. Dessa proteiner är viktiga för att underhålla jonbalansen i celler och organeller, och de spelar också en viktig roll i signaltransduktion och homeostas.

Exempel på katjonttransportproteiner inkluderar natrium-kalciumutbytare (NCX), som hjälper till att pumpa ut exciterade calciumjoner från cellen efter en aktionspotential, och sodium-kloridsymporter (NCC), som hjälper till att reglera saltbalansen i kroppen.

Felaktigheter i katjonttransportproteiner kan leda till olika sjukdomar, såsom neurologiska störningar, muskelsjukdomar och hjärtsjukdomar.

KATP-kanaler (ATP-sensitiva potassiumkanaler) är en typ av jonkanal som finns i celldelar hos bland annat celler i hjärtat, skelettmuskulatur och betacellerna i bukspottkörteln. Dessa kanaler spelar en viktig roll för regleringen av celldelningens elektriska excitabilitet och homeostas.

KATP-kanalernas funktion är att öka potassiumutflödet från cellen när cellens interna ATP-nivåer minskar, vilket leder till en hyperpolarisering av cellytan. Detta i sin tur kan leda till att celldelningen minskar eller upphör helt. I hjärtat kan aktivering av KATP-kanaler skydda mot ischemisk skada under hjärtinfarkt, medan inhibition av dessa kanaler används för att behandla diabetes genom att stimulera insulinsekreteringen från betacellerna i bukspottkörteln.

Långtids-EKG, även kallat Holter-EKG eller kontinuerligt EKG, är en metod för att övervaka och registrera hjärtats elektriska aktivitet under en längre tidsperiod, vanligen 24 timmar eller mer. Den innebär att en liten, bärbar enhet fästes på kroppen och kopplas till huden med hjälp av elektroder. Enhetens uppgift är att registrera och spara EKG-data kontinuerligt under den tidsperiod som övervakningen varar.

Denna typ av undersökning används ofta för att diagnosticera oregelbundenheter i hjärtats rytm, såsom aritmier eller pauser, som kan vara asymptomatiska eller orsaka symtom som yrsel, svimningar, bröstsmärtor eller andningssvårigheter. Långtids-EKG kan också användas för att övervaka effekterna av mediciner eller andra behandlingar på hjärtats funktion.

En GABA-blockerare är ett ämne eller läkemedel som blockerar verksamheten hos en neurotransmittor som kallas gamma-aminobutyriska syra (GABA). GABA är en signalsubstans i centrala nervsystemet som har en dämpande effekt på exciterade nerver och hjälper till att reglera kommunikationen mellan nerverna.

GABA-blockerare fungerar genom att hindra GABA från att binda till sina receptorer i hjärnan, vilket orsakar en ökad excitation av nervcellerna och kan leda till symtom som rastlöshet, irritabilitet, krampanfall och i vissa fall psykoser.

Exempel på läkemedel som kan fungera som GABA-blockerare inkluderar antiepileptika som pregabalin och gabapentin, men även vissa antipsykotiska läkemedel som clozapin och olanzapin. Det är viktigt att notera att dessa läkemedel inte alltid blockerar alla typer av GABA-receptorer, utan kan vara mer selektiva i sin verkan.

Medicinskt kan 'nervcellsförgreningar' översättas till 'neuriterna' eller 'nerveutskotten'. Det handlar om utskott som sträcker sig från nervcellens (neuronets) cellkropp och fungerar som kommunikationskanaler för att skicka och ta emot signalsubstanser, såsom neurotransmittorer.

Det finns två typer av neuriter: dendriter och axoner. Dendriterna är kortare utskott som tar emot signaler från andra nervceller, medan axonet är det längre utskottet som skickar signaler till andra nervceller eller muskler.

I vissa fall kan en neurit bli skadad eller förloras, vilket kan leda till neurologiska symtom beroende på var i nervsystemet skadan har inträffat. Exempelvis kan skador på axoner i ryggraden orsaka känsel- och rörelseförluster i kroppen.

Electric potentials in the auditory system refer to the electrical signals that are generated by the hair cells in the cochlea in response to sound stimuli. These electric potentials are also known as cochlear potentials and they play a crucial role in the transmission of sound information to the brain.

The generation of electric potentials in the auditory system begins with the conversion of sound waves into mechanical energy by the hair cells in the cochlea. The hair cells are located in the organ of Corti, which is situated on the basilar membrane in the cochlea. When sound waves cause the basilar membrane to vibrate, the hair cells bend and generate receptor potentials.

These receptor potentials are then converted into action potentials, which are transmitted along the auditory nerve fibers to the brainstem. The electric potentials generated by the auditory nerve fibers are known as compound action potentials (CAP) or auditory nerve potentials. These potentials can be recorded using electrodes placed on the scalp and are used in clinical settings to assess hearing function.

Abnormalities in electric potentials in the auditory system can indicate various pathologies, such as hearing loss, cochlear damage, or neurological disorders. Therefore, the measurement of these potentials is an essential tool in the diagnosis and management of auditory dysfunction.

'Syncentrum' är ett begrepp inom neurologi och anatomi, och refererar till den del av hjärnan där synsinnet är beläget. Det exakta omfånget av vad som inkluderas i syncentret kan variera beroende på källa, men ofta avses det mediala sektoriet av tinningloben (occipitalloben), som kallas primärt synbark (calcarine cortex). Detta är den del av hjärnan där de inkommande signalsignalerna från näthinnan först bearbetas och tolkas till en visuell representation av vår omgivning. Andra angränsande områden i tinningloben, såsom sekundärt och tertiärt synbark, kan också ingå i det bredare begreppet 'syncentrum', eftersom de är involverade i högre nivåer av visuell bearbetning och tolkning.

CHO (Chinese Hamster Ovary) cells are a type of immortalized cell line that are commonly used in scientific research, including biochemistry, molecular biology, and pharmacology. These cells were originally derived from the ovaries of a Chinese hamster and have been adapted to grow indefinitely in culture.

CHO cells are particularly useful for studying protein expression and post-translational modifications because they can be easily manipulated genetically and produce large amounts of recombinant proteins. They are also widely used in the production of therapeutic monoclonal antibodies, vaccines, and other biopharmaceuticals.

In addition to their use in protein expression studies, CHO cells are also used as a model system for studying cellular processes such as signal transduction, gene regulation, and cell cycle control. They have been used to study the effects of various drugs, toxins, and environmental stressors on cell behavior, and to investigate the mechanisms of disease, including cancer and neurodegeneration.

Overall, CHO cells are a versatile and valuable tool in biomedical research, with numerous applications in both basic science and translational medicine.

Medicinskt sett betyder "inte kunna tolerera" eller "inte tåla" ett visst läkemedel, substans eller behandling den som att ha en intolerans. Det innebär att personen upplever biverkningar eller reaktioner på läkemedlet även i låga doser, som inte kan tas emot väl av kroppen. Detta kan orsaka obehagliga symptom och i vissa fall kan vara livshotande.

Exempel på medicinsk intolerans inkluderar exempelvis patienter med aspirinintolerans som kan få allvarliga allergiska reaktioner på acetylsalicylsyra, en vanlig ingrediens i smärtstillande och febernedsättande läkemedel. Andra exempel är lactoseintolerans, där individen saknar ett enzym som behövs för att bryta ned laktosen (den naturliga sockret i mjölk) vilket kan leda till mag-tarmsymptom som kräksjuka, diarré och buksmärtor.

Ryggmärgen är en cylindrisk, flexibel struktur som löper längs med ryggraden och har en central roll i kroppens nervsystem. Den sträcker sig från hjärnan ner till svansbenet och kan delas in i olika segment korresponderande med olika kroppsdelar. Ryggmärgen består av nervceller, stödjande celler och blodkärl inneslutna i tre höljen av bindväv.

Ryggmärgens främsta funktion är att leda information mellan kroppen och hjärnan genom två typer av nervbanor: sensoriska (sinnes) nervbanor som transporterar information från kroppens sinnesorgan till hjärnan, och motoriska (rörelse) nervbanor som transporterar signaler från hjärnan till musklerna och andra effektororgan. Ryggmärgen innehåller även grå substance, som består av nervceller, och vit substance, som består av nervfibrer som förbinder dessa celler.

Ryggmärgens olika delar har specifika funktioner. Till exempel styr de övre segmenten andningen och hjärtverksamheten, medan de lägre segmenten är involverade i kontrollen av rörelser i benen och urinblåsan. Ryggmärgen har också en viktig roll i smärt- och temperaturkänslighet, reflexer och immunförsvaret. Skador på ryggmärgen kan leda till förlust av känsel, rörelse och andra sensoriska funktioner under skadan eller nedanför den.

Olivkärnor är en typ av nervceller (neuron) som finns i hjärnan. De är namngivna efter sin distinkta, olivliknande form och är en del av den delen av hjärnbarken som kallas cerebellum, eller lillhjärnan. Olivkärnor har en viktig roll i att kontrollera rörelser och koordinera muskelaktivitet genom att skicka signaler till andra nervceller i cerebellum. Dysfunktion i olivkärnor kan leda till neurologiska symtom som exempelvis rörelsesvårigheter och tremor.

Transient Receptor Potential Vanilloid (TRPV) kanaler är en typ av jonkanaler som är involverade i smärta, temperaturperception och andning. Dessa kanaler är känsliga för varma temperaturer, surhet och vissa kemiska ämnen. TRPV-kanalerna kan öppnas eller stängas av beroende på olika stimuli, vilket leder till inflöde av joner som orsakar elektrisk signalering i nervceller. TRPV1 är ett exempel på en TRPV-kanal som aktiveras vid temperaturer över 42°C och av vissa kemiska ämnen, såsom capsaicin, som finns i chilipeppar.

Electricity är en form av energi som resulterar från rörelsen av laddade partiklar, vanligtvis elektroner. Det finns två huvudsakliga typer av elektricitet: statisk och ström.

* Statisk elektricitet är den elektriska laddning som byggs upp när två material med olika elektriska ledningsförmågor kommer i kontakt och sedan skiljs ifrån varandra. När de skiljs ifrån varandra lämnas några elektroner kvar på det ena materialet, vilket ger upphov till en positiv laddning, medan det andra materialet får ett överskott av elektroner och blir negativt laddat.

* Elektrisk ström är den rörelse av laddade partiklar som sker när ett elektriskt fält appliceras på ett ledande material, såsom en metall. När ett elektriskt fält appliceras på ett ledande material börjar elektronerna att röra sig från de negativt laddade områdena till de positivt laddade områdena, vilket ger upphov till en ström.

Elektricitet används i många olika sammanhang, inklusive belysning, telekommunikation, datorkraft och transporter. Den är också en viktig del av människokroppen och är involverad i nervimpulser som skickas genom kroppen för att koordinera muskelrörelser och andra funktioner.

Atropine är ett t.ex. i belladonna förekommande alkaloid, som blockerar parasympatiska nervsystemet och används vid kolika, bradykardi, astma med mera. Det verkar utöver detta avspändande på glatt muskulatur och pupiller samt hemmar svettningar. Atropin kan orsaka torkad mun, hals, och ögon, förvirring, hallucinationer, okej hälsorörelser, snabb hjärtslag, rödaktig hy och feber vid överdosering.

"Double lipid storage" är inte en etablerad medicinsk term. Det kan dock tolkas som två separata lipida lagringar eller möjligen en anomali där två lipiddroppar är förenade i samma cell. Lipider är en grupp organiska molekyler som inkluderar fett, vax och kolesterol. De lagras ofta i cellsamlingar kallade lipiddroppar, som används som energireserv och för att underlätta cellytor. I medicinska sammanhang kan abnormala lipidlagringar vara associerade med sjukdomar såsom metabola störningar eller neurodegenerativa tillstånd.

Innebörden av begreppet "icke-linjär dynamik" inom medicinen är den vetenskapliga granskningsprocessen och analysmetoden för att undersöka och förutsäga hur komplexa system, till exempel biologiska system som kroppen eller olika sjukdomar, kan uppföra sig över tiden.

Icke-linjär dynamik studerar ofta hur små förändringar i ett system kan leda till stora och oförutsägbara effekter, vilket kallas för den icke-linjära kausaliteten. Detta skiljer sig från linjär dynamik, där man antar att små förändringar leder till proportionellt mindre effekter.

Icke-linjär dynamik kan användas inom medicinen för att analysera och förstå sjukdomars utveckling, diagnostisera sjukdomar och utvärdera behandlingsalternativ. Exempel på områden där icke-linjär dynamik kan vara till nytta är neurologi, kardiologi, onkologi och immunologi.

En aminosyrasekvens är en rad av sammanfogade aminosyror som bildar ett protein. Varje protein har sin unika aminosyrasekvens, som bestäms av genetisk information i DNA-molekylen. Den genetiska koden specificerar exakt vilka aminosyror som ska ingå i sekvensen och i vilken ordning de ska vara placerade.

Aminosyrorna i en sekvens är sammanbundna med peptidbindningar, vilket bildar en polymer som kallas ett peptid. När antalet aminosyror i en peptid överstiger cirka 50-100 talar man istället om ett protein.

Aminosyrasekvensen innehåller information om proteinet och dess funktion, eftersom den bestämmer proteins tertiärstruktur (hur aminosyrorna är hopfogade i rymden) och kvartärstruktur (hur olika peptidkedjor är sammansatta till ett komplext protein). Dessa strukturer påverkar proteinet funktion, eftersom de avgör hur proteinet interagerar med andra molekyler i cellen.

Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.

DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.

Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.

Nucleus accumbens (NAcc) är en del av dämpningssystemet i hjärnan och är belägen i den ventrala striatum. Det är en viktig struktur inom belöningssystemet och är involverad i positiva känslor, motivation, lärande och minne. NAcc består av två delar: en central part (core) och en skalig part (shell). Den skaliga delen tar emot information från amygdala och hippocampus, medan den centrala delen tar emot information från kortikala områden.

NAcc är rik på dopaminreceptorer och aktivering av dessa receptorer leder till en ökning av dopaminutsläpp i strukturen. Dopamin är en neurotransmittor som är involverad i belöningssystemet och ger en positiv känsla när det utsöndras. Flera studier har visat att NAcc aktiveras vid olika former av belöningar, till exempel mat, sex, droger och pengar. Dessutom är NAcc involverad i negativa känslor som sorg och frustration.

Dålig funktion eller skada på NAcc har visats korrelera med en rad psykiatriska tillstånd, inklusive depression, bipolär sjukdom, schizofreni och ADHD.

'Nervgift' er ein overordnet betegnelse for stoffer som kan skade eller forstyrre nervesystemet. Disse stoffene kan være naturlige, som f.eks. gift fra slanger og insekter, eller kunstverdige, like som mange industrielle kjemikalier. Nervgifte virker ofte ved å forstyrre signalforinga mellom nervecellane og kan medføre symptomar som muskelkramper, svevring i øyene, svimmelhet, hodepine og i værste fall selv kan føre til døden.

Acetylcholin (ACh) er ein neurotransmitter, det vil si en type signalstoff som overfører informasjon mellom nervesystemet og andre deler av kroppen. ACh er involvert i mange forskjellige funksjoner i kroppen, blant annet:

1. Muskelaktivitet: ACh er viktig for å aktivere skeletmuskler og hjerte musclesammenspilling. Når ein nervesignal kommer til en muskel, setter det av en reaksjon som frigir ACh fra nerveendingen (den delen av nerven som er nærmest muskelen). ACh binder seg deretter til reseptorer på muskelcellen og får muskelen til å kontraherast.

2. Kognisjon: ACh spiller en viktig rolle i kognisjon, inkludert opmerksomhet, hukommelse og læring. Det er involvert i flere aspekter av kognisjonen, blant annet å holde informasjon i arbeidshukommelsen og å skifte fokus mellom forskjellige oppgaver.

3. Sansning: ACh er involvert i visse typer sansing, som syn og hørsel. I øynene finnes det en type nerveceller som bruker ACh for å overføre informasjon fra øyet til hjernen.

4. Emosjon: ACh er også involvert i emosjonelle prosesser, blant annet frykt og vrede. Det kan påvirke humør og adferd ved å påvirkte hjerneområdene som er involvert i disse prosessene.

ACh binder seg til to hovedtyper av reseptorer: nicotinisk og muskarinisk. Nicotinske reseptorer finnes i muskler og nervesystemet, mens muskarinske reseptorer forekommer i hjernen og andre deler av kroppen. ACh-antagonister, som for eksempel kurare, blokerer nicotinistiske reseptorer og brukes som relaksanter for å løsne musklene under kirurgiske operasjoner. ACh-agonister, som for eksempel pilokarpin, aktiverer muskarinske reseptorer og brukes til å behandle grøn stær eller å stimulere svedkjertene for å redusere feber.

Stryknin är ett mycket giftigt ämne som naturligt förekommer i några växtarter, till exempel i bönor från arten *Strychnos nux-vomica*. Strykninet är ett alkaloid och fungerar som en muskelstimulant, framför allt på centrala nervsystemet.

Giftverkan av stryknin orsakas av att ämnet blockerar inhibitoriska signalsubstanser i hjärnan, vilket leder till onormalt hög aktivitet i rörelsecentra och muskler. Detta kan leda till kramper, spasmer, överdriven reflexverksamhet och i extrema fall dödsfall på grund av andningssvårigheter.

Stryknin används inte som läkemedel men kan förekomma i visst mått i traditionella mediciner eller som ett medel för självmord eller mord. Det är mycket giftigt och endast små doser på några milligram kan vara dödliga för en vuxen människa.

"Genomspolning" (engelska: "genome sequencing") är en teknik inom genetiken som möjliggör bestämning av den exakta sekvensen av baspar i DNA:t i ett individuellt genom. Det innebär att man kan fastställa den specifika ordningen av de fyra grundläggande building blocken (nukleotiderna) – adenin (A), timin (T), guanin (G) och cytosin (C) – som tillsammans utgör en persons genetiskt material. Genomspolning kan användas för att undersöka allt DNA i en cell, vilket kallas "whole genome sequencing", eller endast vissa delar av det, till exempel "exome sequencing" som begränsar analysen till de områden i genomet som kodar för proteiner. Genomspolning kan vara användbar inom forskning, medicinsk diagnostik och personlig genetisk information.

Adenosintriphosphat (ATP) är ett molekylärt komplex som utgör en energirik förening i levande celler. Det består av en nukleotid, adenosin, som är kovalent bundet till tre fosfatgrupper. ATP fungerar som den huvudsakliga energibäraren inom celler och används för att driva en mängd olika cellulära processer, såsom muskelkontraktioner, nerverna transmissionsprocesser och syntesen av proteiner och andra biologiska molekyler. När ATP hydrolyseras (bryts ned) frigörs energi som kan användas för att utföra arbete inom cellen.

Fluorescensmikroskopi är en form av ljusmikroskopi där man använder fluorescerande markörer för att göra vissa strukturer eller substanser i ett preparat synliga. Metoden bygger på att vissa molekyler, när de exponeras för ljus av en viss våglängd, absorberar den energin och sedan sänder ut den igen som ljus av en annan våglängd. Detta fenomen kallas fluorescens.

I fluorescensmikroskopi används ofta fluorescerande proteinmarker, så kallade fluoroforer, för att markera specifika proteiner eller andra molekyler i ett preparat. När preparatet exponeras för ljus av en viss våglängd kommer de markerade strukturerna att fluorescera och bli synliga under mikroskopet. Genom användning av olika typer av fluoroforer kan man få olika fluorescerande markeringar i samma preparat, vilket gör det möjligt att studera interaktioner mellan olika molekyler eller strukturer.

Fluorescensmikroskopi är en mycket känslig metod som kan användas för att studera mycket små koncentrationer av markerade substanser. Den kan också användas för att studera dynamiska processer i levande celler, eftersom fluoroforerna ofta är relativt ofarliga för cellerna och kan hålla i sig sin fluorescens under en längre tid.

'Fenotyp' är ett begrepp inom genetiken och betecknar de observerbara egenskaper, drag eller karaktärer hos en individ som resulterar från den specifika kombinationen av arv (genotyp) och miljöpåverkan. Fenotypen kan vara fysiska egenskaper såsom ögonfärg, storlek och form, men även beteendemässiga drag som intelligens och personlighet. Fenotypen uttrycks genom interaktionen mellan genotypen och olika miljöfaktorer som livsstil, näringsintag, sjukdomar med mera.

Kardiologi är en gren inom medicinen som fokuserar på hjärtats struktur, funktion och sjukdomar. En kardiolog är en läkare som har specialiserat sig inom detta område. Kardiologin omfattar diagnostisering, behandling och prevention av olika sorters hjärtsjukdomar, till exempel hjärtflimmer, hjärtinfarkt, högt blodtryck och strukturella hjärtsjukdomar som hjärtklaffsjukdomar. Kardiologer använder sig av olika typer av undersökningsmetoder såsom EKG, echokardiografi, stressprovning och koronarangiografi för att ställa en diagnos och planera behandlingen. Behandlingen kan bestå av mediciner, livsstilsförändringar, kateterbaserade procedurer eller kirurgiska ingrepp beroende på sjukdomens art och svårighetsgrad.

"Agonist" är en term inom farmakologi och betecknar en substans som binder till en receptor och utlöser en biologisk respons. När det gäller excitatoriska aminosyror, som är signalsubstanser i centrala nervsystemet (CNS), så är agonister de substanser som aktiverar dessa receptorer och orsakar en exciterande effekt på neuronerna.

Excitatoriska aminosyror inkluderar bland annat glutamat, aspartat och kainat. Agonister för excitatoriska aminosyroreceptorers undergrupper inkluderar:

* AMPA-receptorer: AMPA står för α-amino-3-hydroxy-5-metylisoxazol-4-propionsyra och är en exogen agonist för dessa receptor. Andra agonister inkluderar kainat och glutamat.
* NMDA-receptorer: NMDA står för N-metyl-D-aspartat och är en exogen agonist för dessa receptor. Andra agonister inkluderar glutamat och aspartat.
* Kainat-receptorer: Kainat är en exogen agonist för dessa receptor. Andra agonister inkluderar domoat och glutamat.

Så en medicinsk definition av 'agonister för excitatoriska aminosyror' skulle vara substanser som aktiverar excitatoriska aminosyre receptorer, såsom AMPA-, NMDA- och kainat-receptorerna, och orsakar en exciterande effekt på neuronerna i CNS.

Glatt muskelceller, også kendt som glatte muskulaturceller, er en type muskelceller som kontrolleres involuntarily og har en vislende (ikoniske) udseende under mikroskopi. De består af en enkel cellekerne og et stort antal myofibriller, der er mindre organeller som hjælper med at generere muskelkontraktioner.

Glatte muskulaturceller findes i visse typer af væv i kroppen, herunder blodkarre, lunger, fordøjelsessystemet og reproduktive organer. De hjælper med at kontrollere en række fysiologiske processer, såsom blodtryksregulering, søvn, madoptagelse og reproduktion.

Contractions i glatte muskulaturceller reguleres af nervesignaler fra det autonome nervesystem og hormonelle signaler fra kroppen. De kan også kontrahere uafhængigt af nervesignaler, hvilket gør dem egnet til at kontrollere passive processer som blodcirkulation og fordøjelse.

Membranproteiner är proteiner som är integrerade i eller associerade med cellmembran, såsom plasma membran, mitokondriella membran och endoplasmatiska retikulums membran. De kan vara inkorporerade i lipidbilagan i membranet eller fäst vid ytan av membranet. Membranproteiner utför en rad viktiga funktioner, såsom transport av molekyler över membranet, signaltransduktion och cellytiska processer som celladhesion och celldelning. Enligt en uppskattning utgör membranproteiner upp till 30% av det proteomika landskapet hos eukaryota celler. Membranproteiner kan delas in i tre kategorier baserat på deras struktur och funktion: transmembrana proteiner, bitmembrana proteiner och GPI-ankrade proteiner.

'Mjukvara' (svenska) eller 'software' (engelska) är en samling instruktioner som tellas en dator att följa för att utföra specifika uppgifter. Det kan vara allt från operativsystem som styr datorn till programvaror som används för att skapa dokument, spela spel eller navigera på internet. Mjukvaran är inte en fysisk entitet utan snarare en samling data och information som lagras i minnet och på hårddisken i datorn.

Hjärtseptumet är en anatomisk struktur i hjärtat som delar hjärtkammaren i två delar: vänster och höger. Det består av två skilda delar - septum primum och septum secundum. Septum primum är den första septala structuren som bildas under fostrets utveckling, medan septum secundum är en senare struktur som bildas ovanför septum primum.

Septum primum och septum secundum lämnar en öppning mellan sig kallad foramen ovale, som under fostertiden tillåter blod att passera fritt från höger hjärtkammare till vänster hjärtkammare. Efter födelsen stängs foramen ovale ofta av självt när trycket i lungkretsloppet ökar, men kan ibland vara öppet och orsaka ett hjärtfel som kallas för foramen ovale persistens.

I allmänhet är hjärtseptumets funktion att separera blodet i höger och vänster hjärtkammare så att det kan pumpas till olika delar av kroppen via lungslingan respektive systemkretsloppet.

Spinal ganglie är en del av det perifera nervsystemet. De är samlingar av nervceller, också kända som neuron, som är belägna utanför centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen). Spinala ganglier innehåller sensoriska nervceller som tar emot smärta, temperatur och känselimpulser från kroppen. Dessa impulser transmiteras sedan till ryggmärgen och vidare till hjärnan för bearbetning och respons.

Spinala ganglier är vanligtvis belägna i ryggraden, nära de ryggradsnervrötter som löper ut från ryggmärgen. Varje spinalt ganglion är associerat med en specifik ryggradsnervrot och innehåller sensoriska nervceller som tjänar den kroppsregion som innerveras av denna specifika nervrot.

'Bicyclisk föreningar, heterocykliska' kan definieras som organiska föreningar som innehåller två slutna ringstrukturer som delar två atomer. Den ena ringen kan vara en aromatisk cykel medan den andra är en alicyklisk (icke-aromatisk) cykel, eller båda kan vara alicykiska.

Ett exempel på en bicyclisk förening är naftalenen, som består av två benzening rings which share two carbon atoms. Another example is decalin, which consists of two cyclohexane rings sharing two carbon-carbon bonds.

Bicycliska föreningar är viktiga intermediater i organisk syntes och kan användas för att skapa en mängd olika strukturer med varierande egenskaper.

'Sodium-Calcium Exchanger' (NCX) er ein biologisk transportprotein som foretar en antiportmechanisme mellom natrium- og calciumjoner over cellmembranen. Det betyr at det samtidig transporterer én ion av hvert type i modsat retning gjennom membranen. I de fleste tilfelle pumper NCX ut calcium fra cellen mens det simultant pumpet inn natrium, noe som hjelper å regulere intracellulært calciumnivå og osmotisk trykk. Dette er særlig viktig i muskel- og nervesystemet, derfor at forstyrrelser i NCX kan føre til funksjonelle størrelser og sykdommer.

Piperidiner är en typ av organiska föreningar som innehåller en sex-ledad kolring, där varje kolatom har två väteatomer bundna till sig. Denna struktur kallas även hexahydropyridin, eftersom den kan ses som en cyklisk amin med formeln (CH2)5NH.

Piperidiner är vanliga i naturen och förekommer i många naturliga produkter, såsom alkaloider. De har också ett stort antal användningsområden inom medicinen, där de exempelvis kan användas som läkemedelsbas till att öka lösligheten och absorptionen av vissa substanser i kroppen.

Många läkemedel som innehåller piperidinringar har sedativ, muskelavslappnande, smärtstillande eller antiinflammatoriska effekter. Exempel på sådana läkemedel är hydrokodon, oxykodon och fenylbutazon.

Purkinje celler är neuron som finns i cortex cerebelli, den del av lillhjärnan som är involverad i koordineringen och finjusteringen av muskelrörelser. Purkinjecellerna har en unik morfologi med ett stort dendritiska träd som breder ut sig över en stor yta i cortex cerebelli. De tar emot input från flera olika källor, inklusive klättrande fiber och skruvformade fibrar, och integrerar den informationen för att generera output till deep cerebellar nuclei. Purkinjecellerna är viktiga för finmotorik och också för kognitiva funktioner som exempelvis inlärning och minne.

Hjärtsvikt är ett samlingsbegrepp för olika former av hjärtfunktionsstörningar, som orsakas av att hjärtat inte kan pumpa tillräckligt med blod för att möta kroppens behov. Det kan bero på skador på hjärtmuskulaturen, strukturella problem med hjärtklaffarna eller andra sjukdomar som påverkar hjärtats funktion.

Symptomen på hjärtsvikt kan inkludera andfåddhet, trötthet, ödem i ben och fötter, hosta och snabbt slagen hjärta. Behandlingen av hjärtsvikt kan omfatta livsstilsförändringar, mediciner, operationer eller andra terapeutiska ingrepp beroende på typen och svårighetsgraden av tillståndet.

Transfektion är en process där DNA, RNA eller andra molekyler överförs till celler i syfte att förändra deras genetiska makeup. Detta kan uppnås genom olika metoder, såsom elektroporering, kemisk transfektion eller viraltransduktion. Transfektion används ofta inom forskning för att studera geneffekter och proteinexpression, men den kan även användas i terapeutiska syften för att behandla genetiska sjukdomar.

Jag är ledsen, men jag kan inte hitta någon medicinsk definition för "Jontofores". Det är möjligt att du har stavat fel eller att det är ett begrepp som används inom en speciell medicinsk subspecialitet. Kan du ge mig mer kontext eller klargöra din fråga så kan jag göra mitt bästa för att besvara den på ett korrekt sätt.

"Cricetulus" er en slags gnaeger (rodent) som tilhører familien Cricetidae. Denne gruppen inkluderer forskjellige arter som lever i Asien, herunder den mongolske gnaegeren ("Cricetulus griseus") og den kinesiske hamster ("Cricetulus barabensis"). Disse gnaegerne er generelt små, med en kroppslengde på 8-12 cm og et vekt på 20-50 gram. De lever i underjordiske boner og har en diett som består av frø, urter og insekter.

'AMPA' står för α-aminosuberatsyra (α-Amino-3-hydroxy-5-metyl-4-isoxazolepropionsyra) och är en typ av receptor i hjärnan som tillhör de jonotropa glutamatreceptorna. Dessa receptorer är involverade i exciterande signalsubstanser i centrala nervsystemet och spelar en viktig roll i långtidspotentiering, en process som ligger till grund för inlärning och minnesbildning. AMPA-receptorerna är också måltavlor för läkemedel som används för att behandla olika neurologiska sjukdomar, såsom epilepsi och depression.

"Allosterisk regulering" refererer til en biokemisk mekanisme hvorved en molekyl (såsom et protein eller en enzym) kan have sin funktion ændret ved binding af en anden molekyl på en anden del af samme molekyl end den aktive site, som kaldes for den allosteriske site. Denne form for regulering kan enten hæve (aktivere) eller sænke (hæmme) den katalytiske aktivitet af et enzym, afhængigt af typen af molekyle der binder til den allosteriske site.

I praksis betyder det at en allosterisk reguleret enzym kan have sin funktion ændret af forskellige signaler indenfor cellen, såsom koncentrationen af bestemte metabolitter eller andre molekyler. Dette gør at cellen kan justere sin aktivitet i forhold til de krav der stilles til den på et givent tidspunkt, og er en vigtig del af mange biologiske processer.

Inom medicin och biologi refererar "intracellulärt rum" till det inre av en cell, det vill säga det område som befinner sig innanför cellytan eller celldelningen. Det intracellulära rummet innehåller olika organeller och strukturer som är involverade i cellens funktioner, såsom cellkärnan, mitokondrier, ribosomer, endoplasmatiskt retikulum med mera.

Det är viktigt att skilja på det intracellulära rummet och det extracellulära rummet, som är det område utanför cellen där olika signalsubstanser, näringsämnen och avfallsprodukter kan cirkulera.

I'm sorry, there seems to be a typo in your request. If you are asking for a medical definition of "isoproterenol," here it is:

Isoproterenol is a medication that belongs to a class of drugs called beta-adrenergic agonists. It works by stimulating the beta-2 receptors in the lungs, which leads to relaxation of the smooth muscle in the airways and increased airflow to the lungs. Isoproterenol is used to treat bronchospasms associated with asthma, chronic obstructive pulmonary disease (COPD), and other respiratory conditions. It can also be used to test the function of the heart and blood vessels in certain diagnostic procedures.

It's important to note that isoproterenol can have significant cardiovascular effects, including increasing heart rate and contractility, so it must be used with caution and under the close supervision of a healthcare provider.

Genmanipulerade djur definieras som djur vars genetiska material har ändrats genom användning av bioteknik, ofta med hjälp av tekniker såsom genteknik eller geneditering. Det kan innebära att ett eller flera gener har lagts till, tagits bort eller modifierats i djurets DNA-sekvens. Syftet med genmanipulation kan vara att introducera en ny egenskap hos djuret, förändra en befintlig egenskap eller ta bort en egenskap helt. Genmanipulerade djur används inom forskning, medicin och jordbruk.

Pyridin är ett heterocykliskt aromatiskt organisk ämne som består av en sex-ledad ring med fem kolatomer och en kväveatom. Pyridin har kemisk formel C5H5N och är strukturellt relaterat till bensen, men med en kväveatom istället för en kolatom i ringen.

Pyridin och dess derivat förekommer naturligt i vissa livsmedel, som fiskolja och svart tea, och det kan även produceras syntetiskt. Pyridinderivat har en rad medicinska användningsområden, till exempel som läkemedel mot astma, depression och schizofreni, samt som lokalbedövningsmedel. Pyridin självt används inte som läkemedel, men det är en viktig building block inom organisk syntes och förekommer i många olika läkemedelsmolekyler.

Cricetinae er en underfamilie i familien Muridae, som inkluderer hamstere. Der er omkring 20 arter af hamstere, der er udbredt i Europa, Asien og Afrika. Hamstere er små pattedyr med kort hals, store kindpokker og store molarer. De fleste arter har også en bøjet ryggrat og en kort, busket hale.

Hamstere er kendt for deres evne til at gemme føde i kindpokkene og transportere den til deres bo. De fleste arter lever ensomt undtagen når hunnerne har unger. Hamsternes naturlige fjender inkluderer rovdyr, slanger og rovfugle.

Cricetinae-hamstere er ofte holdt som kæledyr på grund af deres lille størrelse, lette pleje og venlige natur. Nogle af de mest populære arter til at holde som kæledyr inkluderer syriske hamster, djungelhamster og roborovski-hamster.

En missensmutation är en typ av genetisk mutation där en enda nukleotid (en building block i DNA) byts ut, vilket resulterar i att den kodade aminosyran i proteinets sekvens blir felaktig. Detta kan ha olika konsekvenser beroende på var i genen mutationen sker och hur viktig den felaktiga aminosyran är för proteinet. I värsta fall kan det leda till att proteinet inte kan utöva sin funktion korrekt, vilket kan orsaka sjukdomar eller abnormaliteter.

Vätejonkoncentration, även känd som pH, är ett mått på hur sur eller basiskt ett vätskemedium är. Det specificerar protonaktiviteten (H+) i en lösning, vilket är relaterat till mängden hydrogenjoner (H+) per liter.

En lägre pH-värde (7) indikerar lägre vätejonkoncentration och mer basisk miljö. Vatten har en neutral pH på 7.

I medicinsk kontext kan förändringar i vätejonkoncentration ha betydelsefulla kliniska konsekvenser. För hög eller för låg pH kan störa normal cellfunktion och leda till acidos eller alkalos, respektive. Dessa störningar kan påverka olika fysiologiska processer, inklusive andningen, hjärt-kärlsystemet, njurarnas funktion och ämnesomsättningen.

Smärtreceptorer, också kända som nociceptorer, är speciella nervceller (neuron) som reagerar på skadliga stimuli och sänder signaler till hjärnan för att uppfatta smärta. De finns i hela kroppen, inklusive huden, musklerna, organen och benen. Smärtreceptorer kan aktiveras av olika former av skada, som hetta, kyla, tryck, sträckning eller kemiska substanser relaterade till inflammation eller skada. När smärtreceptorerna aktiveras skickar de elektriska impulser genom det perifera nervsystemet till ryggraden och slutligen till hjärnan, där smärtan upplevs och tolkas.

'Nervtrådar' är en del av det perifera nervsystemet och består av samlingar av neuroners axoner som är omgivna av ett myelinlager, vilket hjälper till att skydda nerverna och öka nervimpulsens hastighet. Nervtrådar kan vara myelinerade (täckta med myelin) eller icke-myelinerade (utan myelin). De är ansvariga för att överföra sensoriska, motoriska och autonoma signaler mellan centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) och kroppens olika delar.

"Ögonsjukdomar" eller "näthinnesjukdomar" (ofta används de båda uttrycken synonymt) är en samlande beteckning för en grupp medicinska tillstånd som primärt berör ögats näthinna (koroid och retina). Dessa sjukdomar kan orsaka synförlust, skuggor i synfältet, flytningar i synen och andra besvär. Exempel på näthinnesjukdomar inkluderar åldersskörbblindhet (age-related macular degeneration), diabetisk retinopati, retinal vaskulit, retinoschisis och retinitis pigmentosa.

'Lillhjärna' (cerebellum) är en del av hjärnan som ligger under storhjärnan och bakom hörsel- och synbarken. Det är en viktig struktur som har en central roll i koordineringen av muskulär aktivitet, balans och rörelsekoordination. Lillhjärnan består av två hemisfärer och ett mittparti (vermis) och innehåller mycket nervceller (neuron). Skador på lillhjärnan kan orsaka problem med muskeltonus, rörelsekontroll, balans och koordination.

RNA (Ribonucleic acid) är ett samlingsnamn för en grupp molekyler som spelar en central roll i cellens proteinsyntes och genuttryck. Det finns olika typer av RNA, men en specifik typ kallas just budbärarrNA (mRNA, messenger RNA). BudbärarrNA har till uppgift att transportera genetisk information från cellkärnan till ribosomen i cytoplasman, där den används för att bygga upp proteiner enligt instruktionerna i genomet. På så sätt fungerar budbärarrNA som ett slags "budbärare" av genetisk information mellan cellkärnan och ribosomen.

Medicinskt syrgas, ofta bara kallad syrgas, är syre i ren form som används inom sjukvården för andning. Det är ett gasartat preparat som består av minst 99% syre. Syrgas används vanligen via en andningsmask eller genom en injekterbar behållare med hjälp av en syrgaspump.

Syrgas används ofta för att behandla patienter som lider av syrebrist i blodet, till exempel på grund av lung- eller hjärtsjukdomar, trauma eller vid allvarliga infektioner. Det kan också användas under operationer och vid intensivvårdsbehandling för att stödja andningen och förbättra syresättningen i blodet.

"Anfall" er en overførbar betegnelse som kan referere til forskjellige medisinske tilstander. En av de mest kjente er epilepsianfall, som karakteriseres av pludselige, ukontrollert og gentagende aktivitet i hjernen som fører til fysiske konvulsjoner eller absense (tab av bevissthet). Andre typer medisinske anfaller kan inkludere:

* Astmaanfall: en plutselig forværring av åndedrettet svikt som kan føre til hoste, trang til å få ilt og i værste fall, lete seg i lavt iltnivå.
* Hjertanfall: plutselig stopp i hjertets funksjon eller rytme, som kan føre til bevisstløshet og død hvis ikke behandlet straks.
* Angstanfall: en plutselig overvældende känsla av angst eller rædsel, som kan være forbundet med hyperventilering, svimmelhed og hjertebanken.
* Synsanfall: en plutselig størrelsesendring i synsfeltet, ofte forårsaket av en migræne eller en anden type hjerneskade.

Denne listen er ikke uttømmende, og det kan være andre typer medisinske tilstander som også kan beskrives som "anfaller". Hvis du lurer på en spesifikk type anfall, kan jeg prøve å gi deg mer informasjon om den.

I medicinen kan "signalomvandling" definieras som den process där celler eller molekyler omvandlar inkommande signaler till en biologisk respons. Detta sker ofta genom en kaskad av reaktioner, där en initial signal aktiverar en receptor, som sedan aktiverar andra molekyler i en signalkedja. Den slutliga responsen kan vara en genetisk aktivering eller enzymatisk aktivitet, beroende på vilken typ av cell och signal som är inblandad. Signalomvandling är en central mekanism för cellkommunikation och koordinering av cellulära processer som tillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

'Säkerhet' inom medicinsk kontext refererar till förhållandena eller metoder som minskar risken för skada, smitta eller andra negativa händelser för patienter, personal och allmänheten. Det kan handla om användning av skyddsutrustning, införande av rutiner och procedurer för att förebygga olyckor eller spridning av sjukdomar, utbildning av personal kring säkerhetsfrågor samt kontinuerlig övervakning och utvärdering av dessa metoder. Säkerheten inom medicinen har som mål att skydda alla involverade parter och upprätthålla en trygg och hälsosam miljö.

Amiodarone är ett antiarrhythmiskt läkemedel som används för att behandla oregelbunden hjärtrytm. Det fungerar genom att stabilisera cellmembranen i hjärtat och förhindra oregelbundna elektriska impulser från att spridas genom hjärtats muskelvävnad. Amiodaron kan användas för att behandla både ventrikulära och supraventrikulära arrhythmier, inklusive förebyggande av kammarflimmer efter hjärtinfarkt.

Läkemedlet är känt för sin långa halveringstid i kroppen (upp till 57 dagar), vilket betyder att det kan ta veckor eller månader innan full effekt uppnås. Amiodaron kan också ha en mängd biverkningar, inklusive andningsbesvär, leverfunktionsstörningar och hudreaktioner. Det är viktigt att patienten övervakas regelbundet under behandlingen för att upptäcka tidiga tecken på biverkningar.

'Nervybildning' är ett medicinskt begrepp som refererar till en abnormt växthastighet eller oregelbunden tillväxt hos nervceller eller deras utskott (axoner och dendriter) i det centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) eller det perifera nervsystemet (nervtrådar och ganglier utanför centrala nervsystemet).

Det finns två huvudsakliga typer av nervybildningar: benigna (godartade) och maligna (ontartade). Benigna nervybildningar växer långsammare, är mer lokaliserade och tenderar att vara mindre invasiva än maliga former. Maliga nervybildningar kan inkräkta på omgivande vävnader, sprida sig till andra delar av kroppen och bli livshotande.

Exempel på olika slags nervybildningar är:
- Neurinom (ett benign tumör som oftast bildas på de akustisk-vestibulära nerverna i inneran)
- Schwannom (en benign tumör som utvecklas från myelinbildande celler kring perifera nerver)
- Ganglioneurom (en benign tumör som består av övervuxen ganglieceller och deras stödjeceller)
- Neurofibroma (en blandning av olika typer av nervceller, blodkärl och bindväv)
- Maligna nervskida (cancer i de perifera nerverna)

Symptomen på nervybildningar kan variera beroende på vilken typ det är, var den är lokaliserad och hur stor den är. Vanliga symtom inkluderar neurologiska symptom som känselbortfall, smärta, muskelsvaghet eller förlamning, samt andra symtom som hörselskador, svullnad eller förändringar i utseendet.

Läkemedelsreceptorer, även kallade medicinska receptorer eller bara receptorer, är proteiner som finns i cellmembranet eller intracellulärt hos celler i oss alla. De fungerar som mål för läkemedel och andra signalsubstanser, såsom hormoner och neurotransmittorer. När en signalsubstans binder till en receptor aktiveras den och utlöser en kaskad av intracellulära händelser som kan leda till en biologisk respons, till exempel en förändring i cellens funktion eller beteende.

Läkemedelsreceptorer är viktiga för läkemedelsverkan eftersom de flesta läkemedel verkar genom att binda till specifika receptorer och på så sätt modifiera deras aktivitet. Genom att utforma läkemedel som binder till specifika receptorer kan man få kontroll över cellulära processer och på så sätt behandla sjukdomar och symtom.

Exempel på olika typer av läkemedelsreceptorer inkluderar G-protein-kopplade receptorer (GPCR), ligandgated jonkanaler, tyrosinkinasreceptorer och nuclear receptors. Varje typ av receptor har en unik struktur och funktion och är involverad i olika cellulära processer.

'Extracellulärt rum' refererar till det område eller utrymme som finns utanför cellernas membran i en levande organism. Det inkluderar all vätska och strukturer som omger cellerna, såsom blodplasma, lymfa och extracellulär matrix. Extracellulärt rum står i kontrast till intracellulärt rum, som är det inre av cellen som innehåller organeller och andra strukturer.

Extracellulärt fluid (ECF) är en del av extracellulärt rum och består av vätska som omger cellerna i olika vävnader och organ. ECF kan delas in i två kategorier: intravaskulärt fluid (IVF), som är vätskan i blodkärlen, och interstitial fluid (ISF), som är vätskan i det mellanrummet mellan celler i olika vävnader.

Ett viktigt koncept inom fysiologi är homeostasen av extracellulärt fluid och elektrolyter, eftersom förändringar i dess volym eller sammansättning kan ha negativa effekter på cellfunktion och hela organismens hälsa.

Long-Evans råttor är en specifik stam (stain) av laboratorieråtta som används i forskning. Denna stam har sitt ursprung från en korsning mellan en Han:ALBino Hannoveraner hane och en Norwaysvarta hona under tidigt 1900-tal. Long-Evans råttor är genetiskt sett relativt konsekventa, med en distinkt fenotyp som inkluderar en gråbrun päls på ryggen och vita fläckar på magen.

Dessa råttor är populära inom forskningen på grund av deras relativt långa livslängd (upp till tre år), goda hälsostatus, sociala beteende och lätta hanteringsegenskaper. De används ofta i studier som rör neurovetenskap, psykologi, toxicologi, farmakologi och genetik.

Psykofysik är ett forskningsområde som undersöker sambandet mellan mentala processer och fysiska processer i kroppen. Det handlar om att studera hur mentala händelser, som perceptioner, känslor och tankar, relaterar till fysiologiska händelser, som nervcellers aktivitet och hormonnivåer. Psykofysikens mål är att utveckla en vetenskaplig förståelse av hur det mentala och det fysiska är relaterat och interagerar med varandra. Exempel på forskningsområden inom psykofysik kan vara studier av sambandet mellan smärta och nervcellers aktivitet, eller hur olika känslor påverkar hjärtats slagfrekvens.

'Kateterisering' är inom medicinen en procedure där en slang, kallad kateter, placeras in i en kroppsdel eller hålighet. Detta görs oftast för att underlätta avflödet av vätskor, ge kontrasterande medel under undersökningar som röntgen eller CT-scan, administrera läkemedel eller mäta tryck i kroppsvätskor.

Exempel på olika typer av kateterisering inkluderar:

* Urinkateterisering (placerandet av en kateter i urinblåsan)
* Hjärtkateterisering (placerandet av en kateter i hjärtat för att mäta tryck eller utföra andra procedurer)
* Central venkateterisering (placerandet av en kateter i en central ven för att ge intravenös behandling)
* Angiografisk kateterisering (placerandet av en kateter i ett artärsystem för att utföra en angiografisk undersökning eller behandla ett vaskulärt tillstånd).

GABA (gamma-aminobutyric acid) är en neurotransmittor i hjärnan som har en dämpande effekt på nervcellernas aktivitet. GABA-stimulerande preparat är läkemedel eller substanser som ökar den dämpande effekten av GABA på nervsystemet. Dessa preparat binder till och aktiverar receptorer för GABA i hjärnan, vilket orsakar en ökad inflöde av kloridjoner till nervcellen och en minskad sannolikhet för att denna ska avfyra.

Exempel på GABA-stimulerande preparat inkluderar bensodiazepiner, barbiturater och vissa antiepileptika. Dessa läkemedel används ofta för att behandla ångest, sömnsvårigheter, epilepsi och spasmer i muskler. Det är viktigt att notera att dessa preparat kan ha biverkningar och risker, så de ska endast användas under medicinsk övervakning.

Mekanotransduktion på cellulär nivå refererar till den process där celler kan konvertera mekaniska signaler, som exempelvis tryck, sträckning eller vibrationer, till biokemiska signaler. Detta sker genom olika mekanismeter, t.ex. med hjälp av receptorproteiner i cellmembranet eller via cytoskelettet. Genom mekanotransduktion kan cellen på så sätt svara på och adoptera sig efter sin mekaniska omgivning. Processen är viktig för en rad fysiologiska funktioner, såsom celldifferentiering, celldelning, cellyta reglering och skelettmuskulatur kontraktion.

"Antikonvulsiva medel" är en benämning på läkemedel som används för att behandla och förebygga epileptiska krampanfall. Dessa mediciner fungerar genom att stabilisera elektrisk aktivitet i hjärnan och minska excitationen av nervceller, vilket hjälper att förhindra oförutsägbara och oönskade konvulsioner eller krampanfall.

Exempel på vanliga antikonvulsiva medel inkluderar:

1. Karbamazepin
2. Fenobarbital
3. Valproinsyra
4. Lamotrigin
5. Levetiracetam
6. Topiramat
7. Phenytoin
8. Gabapentin

Varje antikonvulsivum har sina unika mekanismer och biverkningar, så läkare väljer ofta ut ett specifikt medel eller en kombination av medel baserat på patientens typ av epilepsi, ålder, andra mediciner de tar och deras individuella respons på behandlingen.

"Biofysikaliska fenomen" refererar till de fysiska processer och fenomen som sker inom levande organismer, vävnader och celler. Detta kan inkludera ett brett spektrum av ämnen såsom celldelning, transport över celmembran, proteinföldning, genetisk information och arvsprocesser, signaltransduktion, neuronald transmission, muskelfysiologi och hjärtfysiologi, samt energimetabolism. Biofysikaliska fenomen kan också inkludera studiet av hur fysiska faktor som temperatur, tryck och elektriska fält påverkar levande system.

"Bindningsplatser" är ett begrepp inom strukturell biokemi och molekylärbiologi som refererar till de specifika områdena på en molekyl där den binder till en annan. Dessa bindningsplatser kan finnas på proteiner, DNA, RNA eller andra biomolekyler. De består ofta av aminosyrorsekvenser eller nukleotidsekvenser som har förmågan att känna igen och binda till specifika strukturella egenskaper hos en annan molekyl.

I proteiner kan bindningsplatser vara exponerade på proteinytan eller inbäddade i proteinets tredimensionella struktur. De kan vara specialiserade för att binde till små molekyler, joner, andra proteiner, DNA eller RNA. I DNA och RNA kan bindningsplatser bestå av komplementära baspar som möjliggör specifik bindning mellan två komplementära strängar.

Kännedom om bindningsplatser är viktigt inom forskning och medicinsk applikation, eftersom det kan användas för att utveckla läkemedel som binder till specifika proteiner eller andra molekyler i kroppen. Det kan också hjälpa till att förstå hur genuttryck regleras och hur signaleringsvägar fungerar inom celler.

"Mandelkärna" (tonsillar crypts) refererar till de fåror eller gropar som finns på ytan av tonsillerna, som är lymfatiska strukturer belägna bakom och ovanför tungans bas i munhålan. Mandelkärnorna kan vara ett normalt anatomiskt kännetecken, men de kan även bli infekterade eller inflammerade, vilket kan leda till problem som tonsillit eller mandelinflammation. I vissa fall kan stora och djupa mandelkärnor också vara en indikation på ett tillstånd som kallas chronic tonsillitis eller kryptisk tonsillar hyperplasi.

I medicinsk kontext, betyder "färguppfattning" vanligtvis förmågan att uppfatta och skilja på olika färger. Detta är en funktion som beror på normalt fungerande celler i ögats nätverksartade lager (nervceller i näthinnan, kallas tappar och stavar) samt ett normalt fungerande visuellt nervsystem och cerebrala cortex. Färguppfattningsstörningar kan orsakas av olika sjukdomar eller skador på ögat, nervsystemet eller hjärnan. Exempel på sådana tillstånd är färglöshet (achromatopsi), där individen inte kan uppfatta någon färg alls och ser allt i gråskala, eller olika former av färgblindhet, där individen har svårigheter att skilja på vissa färger, ofta rött och grönt.

"Cell size" refers to the physical dimensions and volume of a cell, which can vary widely depending on the type of cell and its function. In general, eukaryotic cells (cells with a true nucleus) tend to be larger than prokaryotic cells (bacteria and archaea), ranging from 10-100 micrometers in diameter for animal and plant cells, while prokaryotic cells are typically around 1 micrometer in diameter.

The size of a cell can have significant implications for its function and behavior. For example, larger cells may have more organelles and cytoplasmic volume to carry out complex functions, but they also require more resources to maintain and may be more susceptible to damage or death due to lack of nutrients or waste buildup. Smaller cells, on the other hand, may be more efficient at conserving resources and surviving in harsh environments, but they may have limited capacity for complex functions or growth.

In addition to size, cell shape and structure can also play important roles in cell function and behavior. For example, some cells have specialized structures such as cilia or flagella that allow them to move or interact with their environment, while others have rigid cell walls or extracellular matrices that provide support and protection.

Overall, the size and structure of a cell are critical factors in its ability to carry out its functions and contribute to the overall health and functioning of an organism.

Lidokain är ett lokalbedövningsmedel som används för att minska eller eliminera smärta under kort tid. Det fungerar genom att blockera nervimpulser i det ställe där det appliceras, och på så sätt förhindrar det att smärtsignaler når hjärnan. Lidokain kan användas vid små kirurgiska ingrepp, till exempel för att ta prover på vävnad eller för att placera en kateter. Det kan också användas för att lindra smärta orsakad av sår, skador eller inflammation. Lidokain finns i form av kräm, gel, spray eller injektionsvätska.

Hjärtförstoring, eller cardiomegali, är ett tillstånd där hjärtat har blivit utvidgat eller förstorat i storlek. Detta kan ses på röntgenbilder eller andra bildstudier som echokardiografi eller magnetresonanstomografi (MRT).

Det finns olika orsaker till hjärtförstoring, inklusive hjärtsvikt, lunginflammation, genetiska faktorer och andra sjukdomar som kan påverka hjärtats funktion. I vissa fall kan hjärtförstoring vara asymptomatisk, men i andra fall kan det orsaka symtom som andfåddhet, trötthet, yrsel eller bröstsmärta. Behandlingen av hjärtförstoring beror på underliggande orsaken och kan innebära mediciner, livsstilsförändringar eller i vissa fall kirurgiska ingrepp.

Medicinskt sägs muskelsammandragning, eller muskelspasmer, vara en kraftig, ofta smärtsam, sammandragning av en muskel som ofta är orsakad av överansträngning, skada, eller neurologiska tillstånd. Det kan också uppstå på grund av elektrolytbrist, särskilt magnesium- eller kalciumbrist. I vissa fall kan muskelsammandragningar vara ett tecken på allvarliga sjukdomar såsom ALS (amyotrofisk lateralskleros) eller multipel skleros.

'Katjon' är ett begrepp inom elektrochemien och betecknar en jon som bär en positiv laddning. Denna term används ofta inom medicinen när man diskuterar olika former av behandlingar, till exempel hemodialys, där katjoner kan balanceras eller ersättas för att korrigera elektrolytbalansen hos en patient.

Exempel på vanliga katjoner inkluderar natrium (Na+), kalium (K+), kalcium (Ca2+) och magnesium (Mg2+). Dessa joner är viktiga för olika cellulära funktioner i kroppen, såsom muskelkontraktion, nervimpulsöverföring och hjärtfunktion.

Långtidspotentiering (eng. Long-term potentiation, LTP) är ett fenomen inom neurovetenskapen som beskriver den förlängda ökningen av signalsignalstyrkan mellan två neuron i centrala nervsystemet efter en period av repetitiv stimulering. Detta fenomen anses vara en grundläggande mekanism bakom inlärning och minnesbildning på cellular nivå. LTP kan orsaka enduringa förändringar i synapser genom att öka antalet receptorer eller öka deras effektivitet, vilket resulterar i en ökad neurotransmission och därmed en större respons på framtida stimuli.

'N-metylaspartat' är ett derivat av aminosyran aspartat, där en metylgrupp (-CH3) har adderats till kväveatom (N) i molekylen. Det saknas specifika medicinska användningsområden eller funktioner för N-metylaspartat inom klinisk praktik. Men som en organisk komponent, kan det vara involverat i olika biokemiska processer i kroppen. Det är viktigt att notera att direkta medicinska referenser saknas för denna substans, och informationen bör användas med försiktighet.

Molekylära modeller är matematiska och grafiska representationer av molekyler och deras interaktioner på en molekylär nivå. Dessa modeller används inom flera områden inom naturvetenskapen, till exempel inom biologi, kemi och fysik, för att förutsäga hur olika molekyler beter sig och interagerar med varandra.

En molekylär modell kan bestå av en tredimensionell struktur av en molekyl, som visar var varje atom finns placerad och hur de är bundna till varandra. Den kan också inkludera information om elektronmolntopologi, laddning och andra fysikaliska egenskaper hos molekylen.

Molekylära modeller kan användas för att simulera kemiska reaktioner, studera proteiners struktur och funktion, utveckla läkemedel och förstå komplexa biologiska system på en molekylär nivå. Genom att visualisera och analysera molekylära modeller kan forskare få en bättre förståelse för de grundläggande principerna som styr molekyler och deras interaktioner, vilket kan leda till nya insikter och innovationer inom många olika områden.

"1900-talshistorien inom medicinen" refererar till den historiska utvecklingen av medicinen och hälsovården under 1900-talet. Under denna period skedde många banbrytande förändringar och upptäckter som har haft en stor inverkan på hur sjukdomar diagnostiseras, behandlas och förebyggs idag.

Några av de viktigaste händelserna under 1900-talets medicinska historia inkluderar:

* Upptäckten av antibiotika: Den första antibiotikan, penicillin, upptäcktes av Alexander Fleming år 1928 och började användas kliniskt under 1940-talet. Antibiotika revolutionerade behandlingen av infektionssjukdomar och har räddat många liv.
* Utvecklingen av vacciner: Under 1900-talet utvecklades effektiva vacciner mot en rad olika sjukdomar, inklusive smittkoppor, polio, mässling och röda hund. Vaccinering har varit en av de mest kostnadseffektiva metoderna för att förebygga sjukdomar och skydda folkhälsa.
* Genetiska upptäckter: Under 1900-talet gjordes stora framsteg inom genetiken, vilket ledde till en bättre förståelse av arvsanlag och ärftliga sjukdomar. Denna kunskap har haft stor betydelse för diagnostik, behandling och rådgivning kring ärftliga sjukdomar.
* Utvecklingen av läkemedel: Under 1900-talet utvecklades ett stort antal effektiva läkemedel mot olika sjukdomar, inklusive cancer, hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes och psykiatriska tillstånd.
* Framsteg inom diagnostik: Under 1900-talet utvecklades nya metoder för att diagnostisera sjukdomar, inklusive bilddiagnostik, laboratoriediagnostik och molekylärbiologiska metoder. Dessa metoder har möjliggjort tidigare upptäckt och behandling av sjukdomar.
* Utvecklingen av kirurgiska tekniker: Under 1900-talet utvecklades nya kirurgiska tekniker, inklusive minimalinvasiv kirurgi, transplantation och regenerativ medicin. Dessa tekniker har möjliggjort mer effektiva behandlingar av olika sjukdomar och skador.

Sammanfattningsvis har under 1900-talet gjorts stora framsteg inom medicinen, vilket har lett till en bättre förståelse av sjukdomar och möjliggjort effektivare behandlingar. Dessa framsteg har också möjliggjort längre livslängd och högre livskvalitet för många människor.

"Biological transport" refererar till de mekanismer och processer som är involverade i förflyttningen av substanser, såsom näringsämnen, hormoner, syre, koldioxid och avfallsprodukter, inom och mellan levande organismers celler, vävnader och system. Det kan ske genom olika mekanismer som diffusion, osmos, aktiv transport, exocyos/endocytos och cirkulation i blod- eller lymfkärl. Biologisk transport är nödvändig för att underhålla homeostas, cellernas överlevnad och funktion, samt kommunikation mellan celler och organ.

"Akustisk stimulering" refererer til den proces where sinnene oppfanger lyd og sier informasjon om en persons omgivelse til hjernen. Denne typen stimulering involverer lydbølger som reiser gjennom luften og påvirker ørehylsen, trommehinden og de tre små benene i innerøret. Disse bevegelsene fører til at hjernebladene i det indre øret vibrerer og overfører informasjonen videre til hjernen via akustiske nerver.

I en medicinsk kontekst kan akustisk stimulering brukes som en behandlingsmetode for forskjellige tilstander, for eksempel for å reducere smerter eller forbedre søvnkvaliteten. Denne type stimulering kan også brukes i diagnostiske sammenhenger for å evaluere hørelsen og det auditive systemet.

Etanol, även känt som etylalkohol, är en klar, färglös och lättantändlig vätska med kemisk formel C2H5OH. Det är den primära aktiva ingrediensen i alkoholhaltiga drycker och har också användningsområden inom medicinen som desinfektionsmedel och läkemedel.

I medicinsk kontext refererar 'etanol' ofta till den substans som orsakar berusning när den konsumeras i alkoholhaltiga drycker. Det kan också användas terapeutiskt för att behandla patienter med metanol- eller etylenglykolförgiftning genom att konkurrera ut de toxiska substanserna från levern och andra vävnader.

Läkemedelsverket i Sverige har godkänt etanol som läkemedel under varunamnet "Etanol", bland annat för användning som desinfektionsmedel och hudantiseptikum. Det finns också preparat med etanol som aktiv ingrediens som används för att lindra smärta orsakad av sår eller skador på huden.

Den omvända transkriptaspolymeraskedjereaktionen (RT-PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera RNA till komplementär DNA (cDNA). Denna metod bygger på två olika enzymatiska reaktioner: transkription och PCR.

Transkriptionen är en process där en specifik typ av enzym, kallad revers transkriptas, används för att konvertera RNA till komplementärt DNA. Detta sker genom att revers transkriptasen läser av sekvensen i RNA-molekylen och bygger upp en komplementär DNA-sträng.

PCR (polymeraskedjereaktion) är en metod för att amplifiera specifika DNA-sekvenser genom att kopiera dem upprepade gånger med hjälp av enzym, temperaturcykling och specifika primare. I RT-PCR används den cDNA som skapats under transkriptionen som matris för PCR-reaktionen.

RT-PCR är en känslig metod som ofta används inom molekylärbiologi och medicinsk forskning för att detektera och kvantifiera specifika RNA-molekyler i ett prov, till exempel virus-RNA eller cellulärt RNA.

Mikroinjektion är en teknik inom biologi och medicin där en mycket liten volym (typ 0,1-1,0 femtoliter) av en vätska injiceras direkt in i en cell eller ett embryo med hjälp av en fin glasspruta. Tekniken används ofta för att införa DNA, RNA eller proteiner i celler, exempelvis för att skapa transgena djur eller växter eller för att studera celldelning och utveckling. Mikroinjektion kan också användas för att injicera läkemedel eller andra substanser direkt i ett specifikt område i kroppen, till exempel in i en lymfknut eller ett tumörvävnad.

'Struktur-aktivitet-relation' (SAR) är ett begrepp inom farmakologi och läkemedelsutveckling som refererar till sambandet mellan en molekyls kemiska struktur och dess biologiska aktivitet, det vill säga dess förmåga att påverka en viss funktion i ett levande system.

SAR-analys används ofta för att förutse hur en given substans kommer att bete sig biologiskt baserat på dess kemiska struktur, och kan hjälpa forskare att designa nya läkemedel med önskad verkan genom att jämföra strukturer av kända aktiva ämnen med strukturer av potentiella nya substanser.

Genom att undersöka och analysera SAR kan forskare identifiera viktiga strukturella egenskaper som är relaterade till en molekyls biologiska aktivitet, såsom funktionella grupper eller specifika bindningsställen på en molekyl som påverkar dess interaktion med målproteiner. Dessa insikter kan sedan användas för att optimera läkemedelskandidater genom att modifiera deras kemiska struktur för att förbättra deras verkan, specificitet och säkerhet.

4-Aminopyridine is a type of drug known as a voltage-gated potassium channel blocker. It works by blocking these channels, which increases the excitability of nerve cells and helps to improve nerve impulse transmission. This can be helpful in treating certain neurological conditions, such as multiple sclerosis, where damage to the nerves can cause muscle weakness and other symptoms.

In medical terms, 4-aminopyridine is often referred to by its brand name, Ampyra, which is approved for use in the United States to improve walking in patients with multiple sclerosis. It is important to note that this medication can have serious side effects and should only be used under the close supervision of a healthcare provider.

Retrospective studies, på svenska retroaktiva studier, är en typ av observational study där forskare analyserar data som har samlats in före studiens början. Dessa studier undersöker ofta associationer mellan utsatta faktorer och utfall i en population under en given tidsperiod.

Retrospektiva studier kan vara antingen fall-kontrollstudier eller kohortstudier. I en fall-kontrollstudie väljer forskaren ut individer med ett specifikt utfall (fall) och jämför dem med en kontrollgrupp som inte har detta utfall. I en kohortstudie följs två eller flera grupper av individer över tid, där den ena gruppen är exponerad för en viss riskfaktor och den andra inte är det.

Retrospektiva studier kan vara användbara när det finns redan tillgängliga data som kan användas för att besvara ett forskningsfrågor, men de har också nackdelar. Dessa studier kan vara såriga för bias eftersom de är beroende av att data har samlats in på ett korrekt och konsistent sätt före studiens början. Det kan också vara svårt att etablera orsakssamband mellan exponeringar och utfall i retroaktiva studier eftersom det kan finnas okända eller outtalade variabler som påverkar resultaten.

'Sensorisk tröskel' (eller sensory threshold) är ett begrepp inom neurofysiologi och psykofysik som refererar till den minsta intensiteten av en stimulus som just kan uppfattas av en sinnesorgan. Det finns olika typer av sensoriska trösklar, men de två mest studerade är gränsen mellan att känna igen någonting alls (absolut tröskel) och den minsta skillnaden i intensitet som kan uppfattas mellan två stimuli (differensiell tröskel).

Absolut tröskeln definieras som den lägsta intesitetsnivån av en given stimulus som just kan uppfattas över bakgrundsbruset eller från det sensoriska rummet. Detta innebär att vid intensiteter under absoluta tröskeln är individen inte i stånd att uppfatta stimulansen alls.

Differensiell tröskel definieras som den minsta skillnaden i intensitet mellan två stimuli som just kan uppfattas som olika. Detta innebär att vid skillnader under differensiella trösklar upplevs de två stimulanserna som lika intesiva av individen.

Det är värt att notera att sensoriska trösklar kan variera mellan olika individer och kan påverkas av en rad faktorer, inklusive ålder, uppmärksamhet, motivation, erfarenhet och kulturell bakgrund.

Kemoreceptorceller är speciella celler som kan detektera kemiska signaler i kroppen, särskilt i blodomloppet. Dessa celler är mycket känsliga för små variationer i koncentrationen av olika kemiska substanser, till exempel syre, kolmonoxid och natriumjoner (Na+). De kan på så sätt hjälpa till att reglera andnings- och hjärtats funktion genom att sända information till hjärnan om kroppens inre miljö. Kemoreceptorceller finns i bland annat carotisblodkärlen i halsen och aortabågen nära hjärtat.

Kinoxaliner är en grupp kemiska föreningar som innehåller en kinoxalin-struktur, vilket är en heterocyklisk aromatisk komponent bestående av två bensenringar som är kopplade till varandra via två kolatomer och en kväveatom.

I medicinsk kontext kan kinoxaliner användas som läkemedel eller i forskning. Till exempel har vissa kinoxalinderivat visat sig ha antibakteriella, antifungala och antivirala egenskaper. Dessa föreningar kan vara verksamma mot en rad olika mikroorganismer, inklusive bakterier som orsakar sjukdomar som tuberkulos och stafylokocker.

Även om kinoxaliner har visat lovande resultat inom vissa medicinska tillämpningar, används de inte allmänt som läkemedel på grund av möjliga toxicitet och biverkningar. Fler studier behövs för att fullt ut förstå deras potential och säkerhet innan de kan användas i klinisk praktik.

Medicinskt talat, refererar hjärnstammen (latin: trunci cerebri) till den nedre delen av hjärnan som förbinder med ryggmärgen. Hjärnstammen kan delas in i tre delar: mittbron (latin: mesencephalon), pons och lillhjärnan (latin: medulla oblongata).

Hjärnstammen är ansvarig för en rad viktiga livsviktiga funktioner, såsom andning, hjärtslag, blodtryck och sömn-vakenhetscykler. Den innehåller också nervbanor som förbinder högre centra i hjärnan med kroppens muskler och organ, och är involverad i reflexer som exempelvis gag-reflexen och blinkreflexen.

Skador på hjärnstammen kan leda till allvarliga symtom som exempelvis andnings- och hjärtstopp, men även svårigheter med rörelse, syn, hörsel, smak och känsel.

Rodopsin är ett protein i näthinnan i ögat som spelar en viktig roll för mörkerseende och skuggsyn. Det är ett G-proteinkopplat receptorprotein, även känt som en "ljuskänslig proteinkomplex," som består av två huvuddelar: ett protein som kallas opsin och en ljuskänslig prostetisk grupp som kallas retinal. När ljus träffar på retinalet i rodsopsinet, förändras dess form, vilket orsakar en konformationsförändring av opsinet som aktiverar en signaltransduktionsväg som leder till att nervimpulser skickas till hjärnan. Denna process möjliggör synen i låga ljusnivåer. Rodopsin är ett exempel på ett så kallat fotopigment, eftersom det är känsligt för ljus och orsakar en biokemisk respons när det utsätts för ljus. Det finns i speciella celler i näthinnan som kallas stavar, som är specialiserade för att uppfatta ljusintensitet snarare än färg.

Epithelial Sodium Channels (ENaC) are transmembrane protein channels that are responsible for the sodium ion (Na+) reabsorption in epithelial cells. These channels are primarily located in the apical membrane of polarized epithelial cells in various organs, including the kidneys, lungs, and colon.

ENaC is composed of three subunits, α, β, and γ, which are encoded by different genes (SCNN1A, SCNN1B, and SCNN1G). Each subunit has two transmembrane domains with intracellular N- and C-termini, and a large extracellular loop. The channel is formed by the association of four α, one β, and one γ subunits.

The activation of ENaC leads to an influx of Na+ ions into the epithelial cells, which is then followed by the passive movement of water molecules through aquaporin channels. This process helps regulate the volume and composition of extracellular fluids in different organs. In the kidneys, for example, ENaC plays a critical role in sodium and potassium balance, as well as blood pressure regulation.

Dysregulation of ENaC function has been implicated in several diseases, including hypertension, cystic fibrosis, and pulmonary edema.

Exocytosis är en biologisk process där celler transporterar och release molekyler, som proteiner och lipider, utanför cellen genom att transportera dem till cellytan i vesiklar (små blåsaformade kompartment innehållande substans) och sedan fusionera dessa vesiklar med cellytans membran. Detta gör att cellen kan kommunicera med sin omgivning, svara på signaler från andra celler och utsöndra ämnen till extracellulär matris. Exocytos är en nödvändig process för celldifferentiering, cellytisk homeostas och cell-till-cell kommunikation.

Inhalationsanestetika är en typ av anestetikum som verkar genom inandning och som primärt påverkar centrala nervsystemet, vilket leder till ett förlust av medvetande och smärtfrihet. Dessa ämnen är ofta gaser eller vätskor som omvandlas till aerosoler eller gaser vid användning. De är vanligtvis lukt- och smaklösa, men kan orsaka andningsdepression vid högre koncentrationer. Inhalationsanestetika används ofta under kirurgiska ingrepp och andra procedurer som kräver medvetandeförlust. Exempel på inhalationsanestetika är sevofluran, desfluran, isofluran och halotan.

Konnexiner (eller "connexins" på engelska) är en typ av transmembranproteiner som bildar kanaler genom cellytan, så kallade gap junctions eller kommunikationsportar. Dessa kanaler möjliggör direkt kommunikation mellan två intilliggande celler genom att tillåta passage av joner och små molekyler (upp till 1 kDa) mellan cellerna. Konnexiner spelar därför en viktig roll i celldifferentiering, signaltransduktion, homeostas och reparationsprocesser samt i patologiska tillstånd som cancer och degenerativa sjukdomar.

'Sömn- och rogivande läkemedel' är en kategori av psykoaktiva substanser som används för att behandla sömnsörtar eller oro. De verkar genom att påverka hjärnans aktivitet och minska medvetandegraden, vilket kan underlätta sömn och ge en känsla av lugn och avspannning. Exempel på sådana läkemedel är benzodiazepiner (till exempel diazepam och lorazepam) och z-preparat (till exempel zolpidem och zaleplon). Dessa läkemedel bör användas under kort tid och under medicinsk övervakning på grund av risken för biverkningar och beroendeframkallande egenskaper.

Retinal Ganglion Cells (RGCs) är nervoceller i näthinnan (retina) i ögat som mottar information från fotoreceptorcellerna (stavar och tappar) och skickar den vidare till synbanorna i hjärnan. RGCs har långa axoner som bildar en nervbundel, optisk nerven, som leder informationen från ögat till syn barken i hjärnan där det bearbetas och tolkas som synsinnet.

RGCs är viktiga för att uppfatta olika aspekter av synen, inklusive form, rörelse, färg och djup. Skador på RGCs kan leda till synförlust eller andra synrelaterade sjukdomar som grön starr (glaukom).

"Behandlingsresultat" er en betegnelse for hvordan en pasient reagerer på en behandling. Det kan inkludere forbedringer i symptomer, funksjon og kvalitet av liv, men også potentiale bivirkninger eller komplikasjoner til behandlingen. Behandlingsresultatet må ofte evalueres over tid for å kunne avgjøre om behandlingen er effektiv og om det er behov for justeringer i terapeutisk strategi.

Fysiologisk anpassning (eng. "physiological adaptation") refererar till de mekanismer och processer som inträffar inom en organisms kropp för att möjliggöra överlevnad och optimal funktion i en viss miljö. Detta kan involvera ändringar på cell-, vävnads- eller systemnivå, och kan ske som svar på både kortvariga och långvariga stimuli. Exempel på fysiologisk anpassning inkluderar reglering av kroppstemperatur, blodtryck, andning, och metabolism.

Dizocilpine malate är ett potent psykoaktivt substance som primärt används inom forskning. Ämnet är känt under varunamnet MK-801 och är en stark NMDA-receptorantagonist, vilket betyder att det blockerar den typen av glutamatreceptorer i centrala nervsystemet (CNS).

Dizocilpine malate har inga etablerade medicinska användningsområden på grund av sitt höga potential för biverkningar och missbruk. Det kan orsaka allvarliga neuropsykiatriska effekter, inklusive hallucinationer, desorientering, aggressivt beteende och i värsta fall koma och död vid överdos.

I forskningssammanhang har dizocilpine malate använts för att studera bland annat memti och inlärning, neuroplasticitet, schizofreni och andra psykiatriska tillstånd, samt neurologiska skador och sjukdomar.

P2-receptorer är en typ av receptorer som binder adenosintriфоspat (ATP) och andra nukleotider. De är G-proteinkopplade receptorer och delas in i två undergrupper: P2Y-receptorer och P2X-receptorer.

P2Y-receptorerna är metabotropa receptorer som aktiverar signalsubstanser via G-proteiner, medan P2X-receptorerna är jonotropa receptorer som bildar jonkanaler när de aktiveras. ATP fungerar som en neurotransmittor och autacoid och binder till dessa receptorer för att utöva en rad fysiologiska effekter, inklusive smärta, inflammation, excitation av nervceller och reglering av blodflöde.

P2-receptorerna är viktiga mål för läkemedelsutveckling, särskilt för behandling av smärta, neurodegenerativa sjukdomar och kardiovaskulära sjukdomar.

Tetraethylammonium (TEA) är ett organiskt kation som består av en kväveatom omgiven av fyra etylgrupper. Det används ofta inom farmakologi och neurovetenskap som en blockerare av olika jonkanaler, eftersom det kan penetrera cellmembran och blockera potassium- och natriumkanaler. Det är inte toxiskt i låga koncentrationer, men högre koncentrationer kan orsaka skador på hjärtat och nervsystemet.

I medicinskt sammanhang kan "färger" (engelska: "colors" eller "colours") referera till användning av färgkoder för att kommunicera viktig information, särskilt inom områden som laboratoriediagnostik och medicinsk bild.

I laboratoriediagnostiken kan olika färger användas för att indikera olika resultatnivåer av en analys. Till exempel kan ett blodprovet som testats för glukosnivåer kanske ha olika färger på resultatet beroende på om glukosnivån är normal, låg eller hög.

Inom medicinsk bild används ofta färger för att kontrastera olika strukturer och hjälpa till att tolka bilderna korrekt. Till exempel kan en MRI-skanning av hjärnan visas i olika färger för att skilja grå substans från vit substans, eller för att markera områden med skada eller sjukdom.

Det är viktigt att notera att användningen av färger kan variera mellan olika laboratorier och kliniker, så det är alltid viktigt att tolka resultaten korrekt och i sammanhang med patientens symptom och andra tester.

Elektronmikroskopi är en teknik inom mikroskopi där man använder en elektronstråle i stället för ljus för att observera ett preparat. Det ger en mycket högre upplösning jämfört med optisk mikroskopi, och kan nå upp till 100 000 gånger magnification.

Det finns två huvudsakliga typer av elektronmikroskopi: transmissionselektronmikroskop (TEM) och skannande elektronmikroskop (SEM). TEM-metoden ger en tvådimensionell projektion av ett preparat, medan SEM-metoden ger en tredimensionell bild.

I TEM passerar elektronstrålen genom det tunnslida preparatet och interagerar med atomerna i preparatet, vilket skapar en bild som kan tolkas för att ge information om struktur, sammansättning och kemisk analys av preparatet.

I SEM skannas elektronstrålen över ytan av preparatet och ger upphov till sekundära elektroner som kan detekteras och användas för att generera en topografisk bild av ytan. SEM-metoden ger ofta mycket skarpa och detaljerade bilder av ytor, vilket gör den särskilt användbar inom materialvetenskap, biologi och andra områden där det behövs information om ytstruktur.

'Katter' er en betegnelse for en bred vifte af symptomer og tilstande som inneholder:

1. Hjertekateterisering: En invasiv medisinsk procedur der involverer innsetting av et slankt, fleksibelt rør (kateter) i hjertet for å måle trykk og andre fysiologiske parametre.

2. Hjertekateterablation: En behandlingsmetode som brukes til å korrigere abnormale hjerterhyttemønstre (aritmier) ved å øke varme eller kjøleenergi for å ødele eller endre elektrisk ledende vevs i hjertet.

3. Hjertekateterinfeksjon: En infeksjon som oppstår når bakterier, svamp eller andre mikroorganismer invaderer hjertet via kateteret. Dette kan føre til endokardit, en alvorlig infeksjon av hjerteklappen.

4. Hjertekateteremboli: En komplikasjon som kan oppstå når blodklotter dannes rundt kateteret og migrerer til andre deler av kroppen, for eksempel lungene eller hjernen, førende til emboli.

5. Hjertekateterkomplikasjoner: Andre komplikasjoner kan inkludere blødning, infeksjon, arytmi, perforering av hjertet og andre strukturer, luftemboli og iskemi (mangel på ilt) til organer.

I allianse, er 'katter' en viktig del av diagnostisk og terapeutisk kortlaging av ulike hjertesjakter og -tilstander, men det kan også føre til alvorlige komplikasjoner som må overveies når man planlegger disse procedurane.

Retinitis pigmentosa (RP) är en grupp genetiska sjukdomar som orsakar skada på det ljuskänsliga lagret (nervcellskiktet) i ögat, retina. Detta ljuskänsliga skikt innehåller celler som kallas stavar och tappar, vilka är viktiga för att uppfatta ljus, rörelser och se detaljer.

Vid RP börjar cellerna i det yttre lagret av retinan (stavarna) att degenerera och dö, vilket leder till en progressiv försämring av synen. De tidigaste symptomen inkluderar nattblindhet och en minskad förmåga att uppfatta rörelser i det perifera synfältet (sidovisionen). Symptomen kan variera från person till person, men de flesta drabbade kommer att utveckla tunnelvision och till slut bli nästan helt blinda.

Det finns ingen botad läkning för RP, men vissa behandlingsmetoder som genoterapi, stammcellsterapi och elektronisk synhjälpmedel kan hjälpa att fördröja eller mildra de progressiva synförsämringarna.

Isoproterenol är ett syntetiskt läkemedel som tillhör kategorin beta-2-adrenergika. Det verkar genom att aktivera beta-2-adrenerga receptorer, vilket orsakar en ökning av intracellulärt cyklisk AMP (cAMP) och i sin tur leder till en relaxering av glatt muskulatur och en ökad kronisk hjärtfrekvens.

Isoproterenol används vanligtvis för att behandla bradykardi (långsam hjärtslag), bronkiell astma och andra lungsjukdomar som orsakas av bronkiell spasm. Det kan också användas för att diagnostisera och behandla certaina typer av hjärtblock.

Sidan effekterna av isoproterenol är starka, bör det endast användas under kontrollerade medicinska omständigheter och under nära övervakning av en läkare.

Neuropeptider är signalmolekyler som består av korta aminosyrekedjor och fungerar som neurotransmittorer eller neuromodulatorer i det centrala nervsystemet (CNS) och det perifera nervsystemet (PNS). De produceras inne i neuron och är involverade i en rad olika fysiologiska processer, såsom smärtperception, aptitreglering, minnesbildning och emotionella respons.

Neuropeptider binder till specifika receptorer på cellmembranet hos målcellerna och utlöser en kaskad av intracellulära signaltransduktionsprocesser som leder till en biologisk respons. Exempel på välkända neuropeptider inkluderar substance P, endorfiner, oxytocin och vasopressin.

I medicinska sammanhang kan förändringar i neuropeptidernas uttryck och funktion vara associerade med olika sjukdomszustånd, såsom smärtsyndrom, neuropsykiatriska störningar och neurologiska skador.

Thapsigargin är ett toxin som utvinns från den giftiga växten Thapsia garganica, även känd som svampskär. Det är en sesquiterpenlakton som har visat sig vara ett potent inhibitor av sarco/endoplasmatiskt retikulum calcium-ATPas (SERCA), vilket orsakar ökad cytoplasmatisk calciumkoncentration och apoptos, eller programmerad celldöd.

I medicinsk forskning har thapsigargin visat potential som ett cancerterapeutiskt medel eftersom det kan induceras apoptos i cancerceller. Det har också använts som en forskningsverktyg för att studera calciumhantering och signalering i celler.

Den vänstra hjärtkammaren (ventriculus sinister) är en muskelbihang i vänster sida av hjärtat som har till uppgift att pumpa syresatt blod ut i kroppen via aortan. Hjärtkammarfunktionen refererar till den effektiva pumpförmågan hos vänstra hjärtkammaren, det vill säga dess förmåga att fylla sig med blod och därefter kontrahera (sammandragas) för att pumla ut blodet under tryck i kroppens cirkulationssystem.

En nedsatt hjärtkammarfunktion i vänster hjärtkammare kan orsaka symptom som andfåddhet, trötthet, yrsel och benödem. Det kan vara ett tecken på olika former av hjärtsjukdomar, såsom hjärtklappning, hjärtinflammation eller hjärtvävnadsdegeneration. Diagnostiseringen av hjärtkammarfunktionen innefattar ofta användning av ultraljud (ekokardiografi), elektrokardiogram (ECG) och andra specialiserade tester för att bedöma hjärtats struktur och funktion.

Barium är inom medicinen ett metalliskt grundämne som används i form av bariumpreparat som kontrastmedel vid röntgenundersökningar av mag-tarmkanalen. Bariumsaltet bildar en opak välling som färgar in tarmarna på röntgenbilderna, vilket gör att strukturer och eventuella skador i tarmarna kan ses tydligare. Bariumpreparaten är vanligen receptbelagda och bör endast användas under medicinsk observation på grund av risk för allvarliga bieffekter, som till exempel förstoppning eller i värsta fall andningsproblem om preparatet skulle hamna i lungorna.

"Genomtränglighet" (engelska: "permeability") är ett medicinskt begrepp som hänvisar till hur lätt eller svårt det är för substanser att passera genom en cellmembran, ett organ eller ett kroppssystem. En hög genomtränglighet betyder att substansen kan diffundera relativt enkelt, medan en låg genomtränglighet innebär att det är svårare för substansen att passera igenom.

I samband med läkemedel kan genomträngligheten vara viktig att ta hänsyn till eftersom den påverkar hur snabbt och i vilken omfattning ett läkemedel absorberas, distribueras, metaboliseras och utsöndras i kroppen. En lägre genomtränglighet kan leda till att läkemedlet behöver ges i högre doser eller via andra administrationsvägar för att uppnå den önskade effekten.

Aminosyresubstitution (eller amino acid substitution) är ett medicinskt begrepp som refererar till en process där en specifik aminosyra i ett protein byts ut med en annan. Detta kan ske på grund av genetiska mutationer eller artificiellt genom proteindesign. Aminosyrorsubstitutionen kan ha olika konsekvenser beroende på vilken aminosyra som substitueras och var i proteinets struktur den sker. I vissa fall kan det leda till förändringar i proteinet som kan påverka dess funktion, stabilitet eller interaktion med andra molekyler.

Molecular Dynamics (MD) simulation är en numerisk metod inom beräkningskemi och biofysik, som används för att simulera rörelserna hos atomer och molekyler över tiden. Den bygger på lösning av Newtons rörelselagar för ett stort antal partiklar, vanligen atomkärnor, under periodiska gränser och krafter som representerar intramolekylära och intermolekylära växelverkningar. Dessa växelverkningar kan vara kovalenta bindningar, Van der Waals-krfter, elektrostatiska krafter eller andra specifika interaktioner som finns mellan atomer och molekyler.

I en MD-simulering beräknas successivt positionen, hastigheten och impulsen för varje atom under en given simuleringsperiod med hjälp av ett time step, vilket är typiskt i fematussekunder till en picosekund (10^-12 s) beroende på systemets komplexitet. De beräknade koordinaterna kan användas för att studera systemets dynamiska egenskaper, inklusive konformationsförändringar, diffusion, reaktionskinetik och termodynamiska egenskaper som temperatur, tryck och entalpi.

MD-simuleringar är värdefulla verktyg för att förstå komplexa fenomen på molekylär nivå inom olika områden, till exempel materialvetenskap, biokemi, farmakologi och nanoteknik.

Astrocyter är en typ av stödjecell i centralnervösystemet (CNS), som hjälper till att bilda neuroglia, även känd som nervvävnad. De är den vanligaste typen av glialcell i CNS och spelar en viktig roll i underhåll och funktion av neuroner (nervcellerna).

Astrocyter har många funktioner, inklusive:

1. Underhåll av homeostas: De hjälper till att reglera jonbalansen och näringsomsättningen i den centrala nervsystemet.
2. Buffring av neurotransmittorer: De tar upp och bort neurotransmittorerna efter de har skickat sin signal, för att säkerställa att signalsystemet inte störs.
3. Skydd av blod-hjärnbarriären: De hjälper till att reglera vad som kan passera från blodomloppet in i hjärnan.
4. Stöd av neuroner: De bildar en strukturell stödjande ramverk runt neuronerna och hjälper till att fästa dem på rätt plats.
5. Reparation efter skada: Efter en skada i CNS, kan astrocyter bli reaktiva och bilda ärrvävnad för att skydda omgivande vävnad.

Astrocyter är också involverade i flera sjukdomar som drabbar det centrala nervsystemet, inklusive neurodegenerativa sjukdomar, hjärnskador och cancer.

"Genuttryck" (engelska: "genetic imprinting") är ett fenomen där arvsmassan i en viss del av en kromosom eller ett visst genområde är "märkt" beroende på om det är den könsbestämda kromosomen som givits vid från modern eller fadern. Detta leder till att antingen moderns eller faderns version av genen är aktiv, medan den andra är inaktiv i cellen. Detta kan ha konsekvenser för uttrycket av genen och därmed på individens fenotyp (kroppslig utveckling och funktion). Ett exempel på ett sådant fall är Prader-Willi syndromet, som orsakas av en deletion eller avstängning av paternellt tillförda gener i kromosom 15.

"50% hämningar koncentration" (IC50) är en typ av koncentrationsvärde som används inom farmakologi och toxikologi för att beskriva effekten av ett ämne, till exempel ett läkemedel eller en toxin, på en given biologisk process.

IC50-värdet representerar koncentrationen av ämnet som behövs för att reducera den aktiviteten hos den biologiska processen till 50% jämfört med kontrollgruppen, som inte har utsatts för ämnet. IC50-värdet är ett sätt att kvantifiera effekten av ett ämne och används ofta när man undersöker huruvida ett läkemedel binder till en given receptor eller enzym, eller när man studerar toxiciteten hos olika kemikalier.

Det är värt att notera att IC50-värdet kan variera beroende på experimentella förhållanden, såsom pH, temperatur och saltkoncentration, och därför bör jämföras med försiktighet mellan olika studier.

Hjärtsjukdomar är ett samlingsbegrepp för olika sorters sjukdomar som drabbar hjärtat och blodkärlen. Det kan exempelvis innefatta:

1. Koronara hjärtklaffsjukdomar: Sjukdomar i de klaffar som reglerar blodflödet genom hjärtkammaren.
2. Kardiomyopati: En sjukdom i det muskulära vävnad som utgör hjärtats väggar.
3. Hjärtsvikt: När hjärtat inte kan pumpa blod effektivt till kroppen.
4. Rytmrubbningar (arrhythmier): Avvikelser i hjärtats slagrytm.
5. Koronara sjukdomar: Sjukdomar i de artärer som försörjer hjärtat med syre- och näringsriktigt blod. Exempelvis angina pectoris och hjärtinfarkt.
6. Hjärntumörer: Ovanliga, men allvarliga sjukdomar som kan påverka hjärtats funktion.
7. Kongenitala hjärtsjukdomar: Sjukdomar som förekommer vid födelsen och beror på felaktig utveckling under graviditeten.
8. Infektionsrelaterade hjärtsjukdomar: Sjukdomar orsakade av infektioner såsom endokardit, myokardit eller perikardit.

Den prefrontala cortexen (PFC) är en region i främre delen av hjärnbarken (cortex cerebri) som är involverad i en rad högre kognitiva funktioner, såsom planering, beslutsfattande, arbetshågkommando, arbetsminne, socialt beteende och personlighetsdrag. Den prefrontala cortexen kan delas in i olika subregioner som är involverade i specifika funktioner.

Den laterala PFC är involverad i att hålla information i arbetsminnet, att uppmärksamma relevant information och att undertrycka irrelevant information. Den mediala PFC är involverad i att ta beslut baserat på belöningsvärden och att koda för socialt beteende. Den orbitofrontala cortexen (OFC) är involverad i att koppla emotionella tillstånd till belöningsvärden och att undertrycka impulser.

Skador på den prefrontala cortexen kan leda till försämrad exekutiv funktion, sämre minne, svårigheter med socialt beteende och personlighetsförändringar.

Protein isolerare är en grupp enzymer som bryter ned proteiner till mindre peptider eller enskilda aminosyror. De gör detta genom att klyva specifika bindningar mellan aminosyrorna i proteinmolekylen, vilket orsakar dess nedbrytning. Proteinisoformer är viktiga för cellulärt proteinhomeostasibalans och proteinkatabolism, men de kan också vara skadliga om de överaktiveras eller missregleras, särskilt under sjukdomstillstånd som neurodegenerativa sjukdomar.

Cell membrane permeability refers to the ability of various substances, such as ions, molecules, or drugs, to pass through the cell membrane. The cell membrane is a lipid bilayer that surrounds the cell and regulates the movement of materials in and out of the cell. The permeability of the cell membrane can be influenced by several factors, including the size and charge of the substance, as well as the presence of specialized transport proteins in the membrane.

In general, small, uncharged molecules can pass through the lipid bilayer of the cell membrane by simple diffusion, while larger or charged molecules require the assistance of transport proteins to cross the membrane. Some substances can also disrupt the integrity of the cell membrane and increase its permeability, allowing for the passive diffusion of otherwise impermeable substances.

Abnormalities in cell membrane permeability have been implicated in a variety of diseases and conditions, including cancer, neurodegenerative disorders, and infectious diseases. Understanding the factors that influence cell membrane permeability is an important area of research with potential applications in drug development, diagnostics, and therapeutics.

Isofluran är ett volatilt anestetikum, som används för att inducera och underhålla baljor under allmänbedövning. Det är en fluorerad kolväteförening med summaformeln C3H2ClF5O. Isofluran verkar främst på GABA-A-receptorn och på glutamatreceptorerna, vilket leder till ett nedsatt medvetande, smärtlindring och muskelavslappning.

Isofluran är lättlösligt i fett och har en snabb induktionstid och uppvaknandet efter anestesi är också relativt snabbt. Det är ett välutvänt anestetikum som används både vid kirurgiska ingrepp och vid särskilda undersökningsmetoder, såsom magnetresonanstomografi (MRT).

Isofluran har också vissa farmakologiska egenskaper, såsom blodtryckssänkande och andningsdepressiva effekter. Dessa effekter kan behöva hanteras med speciella åtgärder under anestesi, till exempel med hjälp av blodtrycksstödjande medel eller mekanisk ventilation.

'Synuppfattning' (engelska: 'Cataract') är en medicinsk term som refererar till att linsen i ögat har blivit opak, vilket orsakar synnedsättning. Detta kan vara relaterat till åldrande, men det kan också orsakas av skada, sjukdom eller genetiska faktorer. När linsen blir alltmer opak, minskar mängden ljus som når näthinnan och synen försämras. I vissa fall kan det leda till fullständig blindhet om det inte behandlas. Den vanligaste behandlingen för synuppfattning är kirurgi, där linsen tas bort och ersätts med en konstgjord linse.

I medicsin betyder "larv" ofta ett stadium i utvecklingen av vissa parasitiska organismers livscykel, där de lever som parasiter inuti värddjuret. Under larvstadiet kan parasiten fortplanta sig och/eller växa, innan den fortsätter till nästa stadium i sin livscykel.

Exempel på parasiter som har ett larvstadium inkluderar roundworms (ascaris), hookworms, threadworms och pinworms. Larven kan vara specialiserad för att infektera värddjuret genom olika sätt, till exempel via huden, mag-tarmkanalen eller andningsvägarna.

Det är viktigt att notera att termen "larv" kan ha andra betydelser inom andra vetenskapliga områden än medicin.

Cell differentiation är en process där en obefläckad stamcell eller en tidigare differentierad cell blir mer specialiserad och tar på sig en specifik funktion i ett organism. Under cell differentieringen ändras cellens morfologi, biokemi och genuttryck för att utforma den specifika celltypen, till exempel en levercell, ett nervcell eller en röd blodkropp. Denna process är kontrollerad av både genetiska och epigenetiska faktorer samt signalsubstanser från omgivningen. Cell differentiering är en nödvändig del i utvecklingen av flerslagiga organism och för att underhålla homeostasen i vuxna organismer.

'Minne' kan definieras som den kognitiva förmågan att behålla, lagra och återkalla information. Det är en del av vår korttids- och långtidss memory, och inkluderar förmågan att lära oss nya saker och erinra oss om dem. Minnet kan delas upp i olika typer beroende på vad det är som behöver minnas, till exempel verbalt (språk), visuellt (bilder) eller procedurally (rutiner och färdigheter).

Sulfonamider är en grupp av syntetiska antibiotika som verkar bakteriostatiskt, det vill säga de hämmar bakteriers tillväxt och förökning. De gör detta genom att hindra bakteriens förmåga att producera den essentiella aminosyran folsyra, vilket leder till att bakterien inte kan växa eller föröka sig.

Sulfonamiderna är effektiva mot en mängd olika bakterier, inklusive stafylokocker, streptokocker och E. coli. De används vanligen för att behandla olika typer av infektioner, till exempel urinvägsinfektioner, hudinfektioner och öroninfektioner.

Sulfonamiderna är i allmänhet väl tolererade, men kan i sällsynta fall orsaka allvarliga biverkningar som blodbrist, lever- eller njurskada. De bör inte användas hos gravida kvinnor under det första trimesteret på grund av risk för missbildningar hos fostret.

"Adrenergic beta-stimulators" är en grupp läkemedel som aktiverar betareceptorerna i det sympatiska nervsystemet, vilket leder till en ökad produktion och release av katolaminer (t.ex. adrenalin och noradrenalin). Detta resulterar i en varierande effekt beroende på vilken subtyp av betareceptor som aktiveras.

Generellt kan sägas att betastimulerare har effekter som inkluderar ökad hjärtrytmsfrekvens, ökad kontraktilitet hos hjärtmuskulaturen, bronkiodilatation (vid aktivering av bet2-receptorer), och lipolys (fettnedbrytning). Dessa läkemedel används ofta för att behandla astma, kronisk obstruktiv lungsjukdom (COPD), bradykardi (långsam hjärtrytm) och hypotension (lågt blodtryck).

Exempel på betastimulerande läkemedel inkluderar:

* Albuterol (Salbutamol)
* Terbutalin
* Metaproterenol
* Fenoterol
* Isoprenaline

Det är viktigt att notera att överaktivering av betareceptorerna kan leda till biverkningar som tremor, nervositet, sömnlöshet, och i extrema fall kardiovaskulära komplikationer såsom förhöjt hjärtfrekvens, högt blodtryck och i värsta fall hjärt rytm rubbningar.

Enzyminhibitorer, också kända som enzymhämmare, är molekyler som binder till enzym och minskar dess aktivitet. Denna bindning kan vara reversibel eller irreversibel och påverkar ofta den katalytiska funktionen hos enzymet genom att förhindra substratets bindning till aktivt centrum eller att störa den kemiska reaktionen som sker inne i enzymet. Enzyminhibitorer kan vara naturligt förekommande, till exempel i vissa giftiga substanser, eller syntetiskt framställda, och används ofta inom medicinen för att behandla olika sjukdomar.

"Dopaminblockerare" är en term som används inom farmakologi och medicin, och refererar till läkemedel eller substanser som blockerar eller hämmer effekterna av dopamin i kroppen. Dopamin är en signalsubstans i hjärnan som bland annat spelar en viktig roll för rörelsekoordination, belöningssystemet och känslomässiga reaktioner.

Dopaminblockerare fungerar genom att binda till dopaminreceptorerna i hjärnan utan att aktivera dem, vilket förhindrar att naturligt förekommande dopamin kan binde till och aktivera dessa receptorer. Detta kan användas terapeutiskt för att behandla olika sjukdomstillstånd som karakteriseras av överskott av dopamin, såsom schizofreni, kloropsykos och Tourettes syndrom.

Det finns två huvudsakliga typer av dopaminreceptorer i hjärnan: D1- och D2-receptorerna. Dopaminblockerare kan vara selektiva eller icke-selektiva beroende på om de endast binder till en specifik typ av dopaminreceptor eller om de binder till flera olika typer. Exempel på vanliga dopaminblockerare inkluderar antipsykotiska läkemedel som haloperidol, risperidon och olanzapin.

Hjärnartärer, även kända som cerebrala artärer, är blodkärl som förser hjärnan med syre och näringsämnen. Det finns fyra huvudsakliga hjärnartärer – de två halvdelarna av den inre halsartären (carotis interna) och de båda vertebrala artärerna – som sedan delar upp sig i mindre grenar för att nå olika delar av hjärnan. Hjärnartärernas funktion är att transportera syresatt blod till neuronerna (hjärnb cells) och ta bort koldioxid och andra avfallsprodukter från hjärnan.

Eye proteins, also known as ocular proteins, are vital components that make up the different parts of the eye. These proteins play crucial roles in maintaining the structure, function, and health of the eyes. They are involved in various biological processes, such as vision, immune response, and protection against oxidative stress.

Some examples of eye proteins include:

1. Crystallins: These are the major structural proteins found in the lens. There are three types - alpha, beta, and gamma crystallins. They contribute to the transparency and refractive properties of the lens, allowing it to focus light on the retina.

2. Opsins: These are light-sensitive proteins present in photoreceptor cells (rods and cones) in the retina. Two main types of opsins are involved in vision - rhodopsin in rods for low-light vision and photopsins in cones for color vision.

3. Collagens: These are structural proteins that provide support and elasticity to various tissues, including the eye. They are found in the cornea, sclera, and other parts of the eye.

4. Enzymes: Various enzymes are present in the eye, such as superoxide dismutase (SOD), catalase, and glutathione peroxidase, which protect the eye from oxidative stress by breaking down harmful reactive oxygen species (ROS).

5. Immunoglobulins: These are antibodies that help protect the eye from infections and foreign substances. They are produced by immune cells present in the eye and surrounding tissues.

6. Complement proteins: These are part of the innate immune system, which helps eliminate pathogens and damaged cells. They play a role in maintaining the health of the eye and protecting it from infections.

7. Transport proteins: Various transport proteins are present in the eye, such as aquaporins (water channels) and glucose transporters, which facilitate the movement of water, nutrients, and ions across different ocular tissues.

These are just a few examples of the many proteins that make up the complex structure and function of the eye. Understanding their roles can help researchers develop new treatments for various eye diseases and conditions.

Ouabain är ett starkt kardioaktivt steroid som isolerats från växter, särskilt från giftet i spadar (*Strophanthus gratus*). Det fungerar som en specifik inhibitor av natrium-kalium-pumpen (Na+-K+-ATPas) i cellmembranet, vilket leder till en ökning av intracellulärt natrium och kalcium.

I medicinskt hänseende har ouabain använts för att behandla vissa hjärtsjukdomar, såsom hjärtfailure och förebyggande av fibrillationer. Dess användning är dock begränsad på grund av dess smala terapeutiska index och potentialen för toxiska biverkningar, inklusive arytmier och i värsta fall hjärtstillestånd. Numera används ouabain mycket sällan i klinisk praxis på grund av modernare behandlingsalternativ.

Serotonin, också känt som 5-hydroxtryptamin (5-HT), är ett signalsubstans i centrala nervsystemet hos djur och i vissa typer av växter. Serotonin produceras naturligt i kroppen och fungerar som en neurotransmittor, vilket betyder att det hjälper till att överföra signaler mellan nervceller. Det är involverat i en rad olika kroppsliga processer, inklusive sömnschema, aptit, smärta, humör och minnesfunktioner. Serotonin har också en viktig roll i regleringen av blodtrycket och blodkoaguleringen. I hjärnan är serotonin involverat i regleringen av känslor som lycka, rädsla och aggression. I onormala nivåer kan serotonin vara förknippat med sjukdomar som depression, ångeststörningar och migrän.

I medicinen refererar transportörer (engelska: transporters) till specifika proteiner som hjälper till att transportera molekyler, såsom läkemedel och andra endogena substanser, in eller ut av celler eller över cellytan. Dessa proteiner är ofta belägna i celldelar som membran och kan vara specifika för vissa substanser eller ha bredare substratspecificitet. Transportörerna kan vara aktiva, där de använder energi från ATP (adenosintrifosfat) för att transportera molekyler mot deras koncentrationsgradient, eller passiva, där de transporterar molekyler med eller mot deras koncentrationsgradient utan egen energikälla. Transportörer spelar en viktig roll i absorptionen, distributionen, metabolismen och exkretionen (ADME) av läkemedel och har därför stor betydelse för farmakokinetiken och farmakodynamiken hos läkemedel.

'Inåtledande nervbanor', även kända som efferenta nervbanor, är nerver eller delar av nervsystemet som transporterar signaler från centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) till muskler och kroppens effektororgan. Dessa signaler orsakar en fysisk respons eller handling, till exempel rörelse av en muskel eller sekretion av en hormon. Inåtledande nervbanor skiljer sig från sensoriska nervbanor, som transporterar känsel- och smärtreceptorer från kroppen till centrala nervsystemet för bearbetning och tolkning.

'Caenorhabditis elegans' är en art av rundmaskar som är vanligt förekommande i naturen och används flitigt inom forskning, särskilt inom molekylär biologi och neurovetenskap. Den är mycket liten, med en längd på ungefär 1 mm, och har en kort livslängd på omkring tre veckor.

Den genetiska uppbyggnaden hos 'Caenorhabditis elegans' är väl studerad och den var den första eukaryota organismen vars genom helt secvenserades. Den har en relativt enkel nervsystem med exakt 302 neuron som alla är identifierade och kartlagda, vilket gör den till ett användbart modellorganism för att studera neurobiologiska processer som lära, minne och beteende.

'Caenorhabditis elegans' är också en populär modellorganism inom åldranderesearch på grund av sin korta livslängd och den förmågan att utveckla åldersrelaterade sjukdomar som neurodegenerativa sjukdomar.

Lokalbedövningsmedel, även känt som lokalanestetika, är en typ av läkemedel som används för att temporarily numb a specific area of the body to block pain during certain medical procedures. These medications work by blocking nerve signals in the area where they are administered, which prevents the feeling of pain from being transmitted to the brain.

Exempel på vanliga lokalbedövningsmedel inkluderar lidocain, prilocain, bupivacain och mepivacain. Dessa kan ges som injektioner, creams, gels eller sprays beroende på användningsområdet.

Lokalbedövningsmedel används ofta under små kirurgiska ingrepp, tandbehandlingar och andra procedurer där smärta kan orsaka obehag. De är vanligtvis säkra att använda när de ges i rätt dos och under professionell medicinsk övervakning.

'Reglering av genuttryck' (engelska: gene regulation) refererar till de mekanismer och processer som kontrollerar aktiviteten hos gener, det vill säga när och i vilken omfattning gener ska transkriberas till mRNA och översättas till protein. Detta är en central aspekt av genetisk kontroll och påverkar alla cellulära processer, inklusive celldifferentiering, cellcykelkontroll, apoptos och respons på miljöförändringar.

Regleringen av genuttryck sker på flera olika sätt, både vid transkriptionsnivån (där DNA transkriberas till mRNA) och translationsnivån (där mRNA översätts till protein). Några exempel på mekanismer som kan ingå i regleringen av genuttryck inkluderar:

* Transkriptionsfaktorer: Proteiner som binder till DNA-sekvenser upstream av gener och påverkar initieringen av transkriptionen. De kan aktivera eller inhibera transkriptionen beroende på deras bindningspreferens till DNA.
* Epigenetiska modifieringar: Förändringar i DNA-metylering, histonmodifiering och nukleosomposition som påverkar tillgängligheten av DNA för transkriptionsfaktorer och därmed reglerar genuttrycket.
* MikRNA: Små icke-kodande RNA-molekyler som binder till komplementära sekvenser i mRNA och påverkar stabiliteten eller translationskapaciteten hos dessa molekyler.
* Posttranskriptionella modifieringar: Förändringar av mRNA efter transkriptionen, inklusive 5'-capping, polyadenylering och splicing, som kan påverka stabiliteten, lokaliseringsmönstret eller translationskapaciteten hos mRNA.
* Posttranslationella modifieringar: Förändringar av proteiner efter translationen, inklusive fosforylering, acetylering och ubiquitinering, som kan påverka stabiliteten, aktiviteten eller interaktionsmönstret hos proteiner.

Genom att integrera information från dessa olika regulatoriska nivåer kan celler koordinera genuttrycket och svara på förändringar i intra- och extracellulära signaler. Dessa mekanismer är viktiga för cellulär differentiering, homeostas och patologi.

Adenosin är ett endogent nukleosid som består av en nucleotidbase (adenin) som är kovalent bundet till en pentos (ribose) via en β-N1-glykosidbindning. Adenosin har en central roll inom celldelenas energihushållning, då det fungerar som prekursor till adenosintrifosfat (ATP) och adenosindifosfat (ADP).

Utöver sin roll i energimetabolismen är adenosin också en viktig neurotransmittor och modulerande signalsubstans inom det centrala nervsystemet. Det fungerar som en inhibitorisk neurotransmittor och har en dämpande effekt på exciterade neuroner. Adenosinreceptorerna är måltavlor för flera läkemedel, till exempel vid behandling av arytmier (hjärtrytmrubbningar) och smärta.

I kroppen kan adenosin bildas genom nedbrytning av ATP eller genom direkt syntes från inosinmonofosfat (IMP). Nivåerna av adenosin i blodet är höga vid fysisk aktivitet och stress, då energiförbrukningen ökar. Vid sänkta nivåer av syre tillgänglighet, som under hypoxi eller ischemisk skada, kan adenosin bildas i större utsträckning genom en process som kallas för hypoxantisk nedbrytning.

I medicinsk kontext kan adenosin användas som ett läkemedel vid diagnostisering och behandling av olika hjärtsjukdomar, till exempel för att inducerara atrioventrikulär blockad eller för att behandla paroxysmal supraventrikulär tachykardi (PSVT). Adenosin ges ofta som en snabb intravenös bolus injektion och verkar genom att bromsa sinusknuten och atrioventrikulära noden, vilket kan korrigera oregelbundna hjärtrytmer eller sänka frekvensen vid tachykardi.

Rymduppfattning, även känd som rymdillusion eller space syndrome, är ett tillstånd där individen upplever en förvrängd perception av sin egen kroppsrelaterade position och rörelse i förhållande till omgivningen. Det kan inträffa under eller efter långvarig exponering för mikrogravitation, som uppstår i rymden.

Tillståndet kännetecknas ofta av symtom som nedsatt balanssinne, svårigheter att uppskatta avstånd och storlekar, illamående, yrsel och desorientering. Rymduppfattning kan vara ett temporärt tillstånd, men det kan också påverka en person under en längre period efter rymdfärden.

Det är viktigt att notera att rymduppfattning inte är samma sak som rymdsjuka (space sickness), även om de två tillstånden kan vara relaterade och förekomma samtidigt. Rymdsjuka orsakas av en konflikt mellan individens balanssinne, medan rymduppfattning beror på förändrade sensoriska signaler som påverkar perceptionen av kroppen i rymden.

Cellkommunikation (eller cellulär kommunikation) refererar till de sätt på vilka celler i ett levande väsen kan kommunicera och samordna sin funktion med varandra. Detta sker ofta genom signalsubstanser som frisätts av en cell och sedan binder till receptorer på en annan cells yta, vilket utlöser en biokemisk respons. Cellkommunikation är viktig för att koordinera processer som celldelning, differentiering, apoptos (programmerad celldöd) och cellrörelse, och är också involverat i kommunikation mellan olika typer av celler och organ.

I en biokemisk kontext refererar en ligand till ett molekylärt ämne som binds till ett specifikt receptorprotein eller en enzymatisk aktivitetssida. Denna binding orsakar ofta en konformationell förändring hos receptorn eller enheten, vilket leder till en biologisk respons, såsom cellsignalering eller nedbrytning av substratet.

Ligander kan vara mycket små molekyler som läkemedel eller naturligt förekommande signalsubstanser, men de kan också vara större biologiska makromolekyler såsom protein-protein-interaktioner. Ligandbindning är en central mekanism i många cellulära processer och är av stor betydelse inom farmakologi, toxikologi och medicinsk forskning.

Proteintransport refererer til den proces, hvor proteiner transporteres fra sted til sted i eller mellem celler. Proteinerne kan transporteres gennem membraner via specielle transportkanaler eller ved hjælp af transportproteiner, også kaldet kvasi-transportproteiner eller receptorer. Disse proteiner har evnen til at genkende og binde sig til bestemte typer proteiner og transportere dem gennem membranen.

Proteintransport er en nødvendig proces for cellernes overlevelse, da proteinerne skal være placeret korrekt i cellen for at udføre deres funktioner korrekt. Der findes to hovedtyper af proteintransport: intracellulær transport (indinside cellen) og extracellulær transport (udenfor cellen).

Intracellulært transporteres proteinerne fra det sted, hvor de syntetiseres i cytoplasmaet til deres endelige destination, som kan være i organeller eller membraner. Extracellulært transport involverer frigivelse af proteiner ud af cellen og transportering af dem gennem extracellulært miljø til deres destination, f.eks. andre celler eller organer.

Proteintransport kan reguleres af mange forskellige faktorer, herunder pH, temperatur, membrankomposition og andre proteiner. Dysfunktion i proteintransport kan resultere i en række sygdomme, herunder neurologiske forstyrrelser, immunologiske lidelser og kancer.

'Sidodominans' är ett medicinskt begrepp som används för att beskriva ett tillstånd där två eller flera genetiskt skilda sjukdomar eller tillstånd förekommer hos samma individ, men var och en av dem påverkar olika kroppsdelar eller system. Det innebär att varje tillstånd har sin egen specifika uppsättning symtom och kan ha olika orsaker, men de förekommer samtidigt hos samma person.

Ett exempel på sidodominans är när en person har neurofibromatosis typ 1 (NF1) i en kroppshalva och tuberös skleros komplex (TSC) i den andra kroppshalvan. I detta fallet kan NF1 orsaka tumörer i huden och nervsystemet på ena sidan av kroppen, medan TSC kan leda till epilepsi och hjärntumörer på den andra sidan.

Det är viktigt att notera att sidodominans inte ska förväxlas med mosaicism, där en enda genetisk mutation orsakar två eller flera fenotypiskt distinkta tillstånd hos samma individ.

'Vakenhet' definieras inom medicinen som ett medvetet tillstånd där en individ är fullt medveten och reagerar på sin omgivning. Det är den normala medvetna tillståndet under dagen, då individen kan tänka, kommunicera och agera aktivt. Vakenhet kontrolleras av ett komplext system som involverar flera hjärnstrukturer och neurotransmittorsystem, inklusive det retikulära aktiveringssystemet (RAS), thalamus och kortikala nätverk.

I medically context, the term "Fish" används sällan. Men i en bredare biologisk kontext kan det referera till en grupp av kroftjälskande djur som lever i vatten och som har fenor för att simma istället för ben. De flesta fiskar har en ryggfena, en analfena och bukfenor, även om vissa undantag finns. Fiskar är eukaryota, heterotrofa organismer som andas med gälar och har ett hjärta med två kamrar. De lägger ofta ägg, men några levande föder sina ungar istället.

Det är värt att notera att vissa fiskar kan vara giftiga eller orsaka allergiska reaktioner hos människor om de konsumeras eller kommer i kontakt med huden. Dessutom finns det vissa parasiter och bakterier som kan överföras från fisk till människa, så det är viktigt att hantera och laga fisk korrekt för att undvika sjukdomar.

Cell separation is a general term used to describe various methods for isolating specific cell types or populations from a heterogeneous mixture of cells. This process can be accomplished through physical or biological means and is often a crucial step in many laboratory and medical procedures, such as cell culture, diagnostic testing, and regenerative medicine. Some common techniques for cell separation include:

1. Density gradient centrifugation: In this method, a sample containing the mixture of cells is carefully layered onto a density gradient medium (such as Ficoll or Percoll) and then centrifuged at high speeds. The different cell types will separate based on their densities, with denser cells settling towards the bottom of the tube and less dense cells remaining near the top.
2. Flow cytometry and cell sorting: This technique uses fluorescently labeled antibodies to specifically bind to and tag target cells within a mixture. The sample is then passed through a flow cytometer, which detects and sorts the cells based on their fluorescence characteristics.
3. Magnetic-activated cell separation (MACS): In this method, magnetic beads coated with antibodies that recognize specific cell surface markers are added to a sample containing the mixture of cells. The cells are then passed through a magnetic field, causing the labeled target cells to be retained while the unlabeled cells flow through.
4. Immunomagnetic separation: Similar to MACS, this method uses antibody-coated magnetic beads to isolate specific cell types. However, instead of passing the sample through a magnetic field, the bead-bound cells are selectively captured using a magnet and then washed and eluted for further analysis or processing.
5. Microfluidic devices: These small, chip-based systems use various physical principles (such as size, deformability, or electrical properties) to separate cells within microchannels. They offer high throughput, gentle handling, and precise control over the separation process.

These are just a few examples of cell separation techniques used in research and medicine. The choice of method depends on factors such as the specific application, required purity and yield, and the complexity of the starting mixture.

Medicinsk definition: Mutagen, targeted

A mutagen is a physical or chemical agent that can cause permanent changes in the deoxyribonucleic acid (DNA) sequence of an organism's genetic material. These changes, known as mutations, can potentially lead to various consequences, including cell death, cancer, or heritable disorders.

A targeted mutagen is a specific type of mutagen that is designed to introduce mutations into predetermined locations within the genome. This process is often employed in genetic engineering and molecular biology research to study gene function, generate genetically modified organisms (GMOs), or develop novel therapeutic strategies.

Targeted mutagens typically include engineered nucleases, such as zinc finger nucleases (ZFNs), transcription activator-like effector nucleases (TALENs), and clustered regularly interspaced short palindromic repeats (CRISPR)-associated protein 9 (Cas9) systems. These molecular tools enable precise genome editing by creating double-stranded DNA breaks at specific sites, which are subsequently repaired through cellular mechanisms like non-homologous end joining (NHEJ) or homology-directed repair (HDR). The repair process can result in various outcomes, such as insertions, deletions, or point mutations, thereby altering the function of the targeted gene.

In summary, a targeted mutagen is a deliberate and controlled method to introduce specific genetic changes into an organism's genome using engineered nucleases for various research and therapeutic purposes.

Mikroskopi är en teknik som tillåter observering och analysering av strukturer som är för små att ses med blotta ögat. Detta görs genom användning av ett mikroskop, ett instrument som består av en linsystem som zoomer in på objektet.

Det finns olika typer av mikroskopi, men de två vanligaste är ljusmikroskopi och elektronmikroskopi. I ljusmikroskopi används ljus för att belysa preparatet och i elektronmikroskopi används elektroner. Elektronmikroskopi ger mycket högre upplösning än ljusmikroskopi, men är också dyrare och kräver mer komplicerad preparering av proverna.

Mikroskopi används inom många områden inom medicinen, till exempel för att diagnostisera sjukdomar, studera celler och vävnader, undersöka bakterier och virus, och för forskning.

Adrenerga betablockerare är en grupp läkemedel som blockerar effekterna av adrenalin och noradrenalin på beta-receptorerna i kroppen. Dessa receptorer finns bland annat i hjärtat, lungorna, levern och blodkärlen.

När betablockerare binder till beta-receptorerna förhindrar de att adrenalin och noradrenalin stimulerar dem, vilket sänker pulsens hastighet, minskar blodtrycket och reducerar arbetet som hjärtat behöver göra. Betablockerare används ofta för att behandla olika typer av hjärt-kärlsjukdomar, såsom högt blodtryck, kärlkramp (angina pectoris) och hjärtsvikt. De kan också användas för att behandla rytmstörningar i hjärtat, migrän och vissa former av skakningar.

Det finns två typer av beta-receptorer i kroppen: beta-1 och beta-2. Beta-1-receptorerna finns främst i hjärtat och kontrollerar dess frekvens och kontraktionsstyrka, medan beta-2-receptorerna finns i bland annat lungorna, levern och blodkärlen och reglerar andningen, glukosomsättning och vasodilatation. Betablockerare kan vara selektiva eller icke-selektiva beroende på om de endast blockerar beta-1-receptorerna (selektiva) eller också blockerar både beta-1- och beta-2-receptorerna (icke-selektiva).

Exempel på vanligt använda betablockerare inkluderar atenolol, metoprolol, bisoprolol och propranolol.

Sebrafisk (latin: Danio rerio) er en liten, tropisk ferskvannsfisk som også brukes som modellorganisme innenfor biomedisinsk forskning. Den tilhører familien kyertfisker (Cyprinidae) og stammer fra de søyrker i Syd-Asia. Sebrafisken er en populær akvariefisk på grunn av sin lette holdbarhet og lave krav til akvariet. Den blir vanligvis mellom 3,5 til 4,5 cm lang og lever opp til tre år i fangenskap. Sebrafisken har en sidelengtre stribet kropp med røde farver på de siste skalerene i hver stribe. Den er ikke giftig eller skadelig for mennesker.

Neuroglia, även känt som glial cells, är stödjevävnad i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) hos djur. De utgör ungefär hälften av hjärnbalansens volym och har länge antagits vara passiva underhållsceller, men nyligen forskning visar att de också kan ha en aktiv roll i informationsprocesseringen.

Det finns fyra huvudtyper av neuroglia: astrocyter, oligodendrocyter, ependymceller och mikrogliaceller. Astrocyter är de vanligaste glialcellerna och hjälper till att underhålla neuroner, reglera transmissionen av signalsubstanser i synapsen och underhåll och reparera hjärnan efter skada. Oligodendrocyter producerar myelin som isolerar axoner (långa utskott från neuroner) och ökar nervimpulsens hastighet. Ependymceller liner ventrikelsystemet, en serie håligheter i hjärnan fyllda med cerebrospinalvätska, och hjälper till att producera den vätskan. Mikrogliaceller är immunförsvarsceller som hjälper till att försvara nervsystemet mot infektioner och skador.

Rekombinanta proteiner är proteiner som har skapats genom tekniker för genetisk rekombination, där man kombinerar DNA-sekvenser från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskvärda egenskaper. Denna teknik möjliggör produktionen av stora mängder specifika proteiner med konstant och predikterbar struktur och funktion. Rekombinanta proteiner används inom flera områden, till exempel inom medicinen för framställning av läkemedel som insulin, vaccin och enzymer.

"Cell culturing methods" refer to the various techniques used to grow and maintain cells in a laboratory setting. These methods allow researchers to study cellular behavior, function, and interactions outside of a living organism. Here are some common cell culturing methods:

1. Two-dimensional (2D) culture: Cells are grown on flat surfaces, usually plastic or glass, allowing them to form a monolayer. This method is simple and cost-effective but may not accurately represent the cells' natural three-dimensional environment.
2. Three-dimensional (3D) culture: Cells are grown in a 3D structure, such as hydrogels, scaffolds, or spheroids. This method provides a more realistic representation of the cells' natural environment and allows for better study of cell-cell interactions, tissue organization, and drug responses.
3. Primary culture: Cells are directly isolated from living tissues and grown in a laboratory. These cells retain their original characteristics and functions but may have a limited lifespan.
4. Immortalized or continuous cell lines: Cells are genetically modified to proliferate indefinitely, making them useful for long-term studies. However, these cells may not represent the natural behavior of their originating tissue.
5. Co-culture: Two or more different cell types are grown together to study their interactions and communication.
6. Conditioned media culture: Cells are grown in media that has been conditioned by other cells, allowing for the study of paracrine signaling and soluble factor release.
7. Organoid culture: Stem cells are grown in a 3D structure to form mini-organs or organoids, which can be used to model organ development, function, and disease.
8. Differentiation culture: Cells are cultured under specific conditions to promote their differentiation into specialized cell types.
9. Suspension culture: Cells are grown in a liquid medium without attachment to a solid surface, allowing for large-scale production of cells or biomolecules.
10. Microfluidic culture: Cells are cultured in microfabricated devices that mimic the physical and chemical properties of specific tissue environments, enabling high-throughput screening and analysis of cell behavior.

Neurogenerell är ett medico-biologiskt begrepp som hänvisar till något som har att göra med nervceller eller deras funktion. Neurogenering innebär skapandet av nya nervceller, ett fenomen som främst har observerats under embryonal utveckling och i vissa delar av hjärnan hos vuxna djur, inklusive människor. Neurogenering kan också syfta på återbildningen eller regenereringen av nerver eller nervvävnad efter skada eller sjukdom.

Neurodegenerativa tillstånd är en grupp medicinska tillstånd som kännetecknas av progressivt förlust av neuroner och deras funktion, vilket leder till neurologiska symtom som exempelvis minnesförlust, rörelsekoordinationsproblem eller sensorisk störning. Exempel på neurodegenerativa sjukdomar är Alzheimers sjukdom, Parkinsons sjukdom och Huntingtons sjukdom.

Kapsaicin är ett naturligt förekommande ämne som utvinns från chilipeppar (*Capsicum annuum*) och andra arter inom släktet *Capsicum*. Det är den aktiva substansen i dessa peppars starkt brännande smak. Kapsaicin verkar på särskilda smärtreceptorer (kallade TRPV1-receptorerna) i huden och slimhinnor, vilket leder till en känsla av hetta eller smärta.

I medicinskt sammanhang används kapsaicin ofta som ett smärtstillande medel, framförallt vid behandling av neuropatisk smärta och muskuloskeletell smärta. Det finns också forskning som tyder på att kapsaicin kan ha potential som antiinflammatoriskt medel. Kapsaicin används ofta i creams, gels eller plåster som appliceras direkt på huden och är tillgängliga receptfritt eller på recept beroende på dosering.

Ekokardiografi är en icke-invasiv diagnostisk metod inom medicinen, särskilt inom kardiologi. Den använder ultraljud för att generera bilder och information om hjärtats struktur och funktion. Ekokardiografin kan visa olika aspekter av hjärtat, såsom kamrarnas storlek, tjocklek och rörelser, hjärtpumpningens effektivitet, hjärtklaffarnas funktion och om det finns några strukturella skador eller abnormaliteter i hjärtat. Metoden är smärtfritt och säker för patienten, eftersom den inte använder joniserande strålning som röntgen. Ekokardiografi kan användas för att diagnostisera och övervaka olika hjärtsjukdomar, såsom hjärtklaffsjukdomar, kardiomyopatier, perikardit och andra tillstånd som påverkar hjärtat.

Ryanodine Receptor Calcium Release Channel (RYR) är ett calciumkanalprotein som finns i endoplasmatiskt retikulum (ER) hos eukaryota celler. Det förekommer i tre isoformer, RYR1, RYR2 och RYR3, där RYR1 främst återfinns i skelettmuskulatur, RYR2 i hjärtmuskulatur och RYR3 i bland annat hjärnan.

RYR-kanalerna är involverade i cellens calciumhomöostas och spelar en viktig roll vid excitation-contraction-kopplingen (ECC) i muskelceller. När en nervimpuls orsakar öppning av voltagegateda L-typ calciumkanaler i cellytan, strömmar calciumjoner in i cellen och binder till RYR på ER-membranet. Detta leder till att RYR-kanalerna öppnas och en större mängd calcium frisätts från ER till cytoplasman, vilket initierar muskelkontraktionen.

Dysfunktion i RYR-kanalerna har visats vara involverad i flera sjukdomstillstånd, såsom neuromuskulära sjukdomar, hjärtsjukdomar och neurodegenerativa sjukdomar.

Motorisk aktivitet är en term inom medicinen och hälsa som refererar till rörelser och fysisk aktivitet i kroppen, driven av muskelkontraktioner. Det kan omfatta allt ifrån små rörelser som att blinka eller röra pekfingret, till större rörelser som gång, springa eller cykla. Motorisk aktivitet är viktig för att underhålla fysisk hälsa, stärka muskler och ben, förbättra balans och koordination samt minska risken för ohälsa som övervikt och sjukdomar relaterade till rörelseapparaten.

"Bärarproteiner", eller "transportproteiner", är proteiner som binder till och transporterar specifika molekyler, såsom hormoner, vitaminer, lipider och joner, genom cellmembranet eller inom cellen. De hjälper till att reglera cellytans homeostas och kommunikation mellan olika celler. Exempel på bärarproteiner inkluderar hemoglobin, som transporterar syre i blodet, och LDL-cholesterol, som transporterar kolesterol i blodet.

I den medicinska kontexten kan "register" definieras som ett systematiskt sammanställt register över vissa typer av information, till exempel:

1. Ett patientsregister: En databas eller en lista över patienter som är under vård och behandling på en viss klinik, institution eller i en viss region. Det kan innehålla personliga uppgifter, diagnoser, behandlingshistorik och andra relevanta medicinska data.
2. Ett sjukdomsregister: En databas över personer som har diagnostiserats med en viss sjukdom eller tillstånd. Det kan användas för forsknings- och statistiska syften, samt för att följa upp patienter och utvärdera behandlingsresultat.
3. Ett läkemedelsregister: En databas över alla godkända läkemedel i en viss region eller land. Det kan innehålla information om varje läkemedels aktiva substanser, biverkningar, kontraindikationer och användningsområden.
4. Ett operationsregister: En databas över alla genomförda operationer på en viss klinik eller institution. Det kan innehålla information om varje operationens typ, komplikationsfrekvens, resultat och efterföljande behandlingar.

I allmänhet är ett register ett verktyg för att samla, organisera och analysera data på ett systematiskt sätt, vilket kan underlätta beslutsfattande, forskning och kvalitetssäkring inom sjukvården.

"Age factors" in a medical context refers to the various changes and conditions that occur as a result of aging, which can affect an individual's health and susceptibility to disease. These factors may include:

* Physical changes associated with aging, such as decreased muscle mass, bone density, and lung function
* Increased risk for certain chronic diseases, such as heart disease, stroke, diabetes, and cancer
* Changes in sensory perception, including vision and hearing loss
* Cognitive decline, including an increased risk of dementia and Alzheimer's disease
* Increased susceptibility to infections due to a weakened immune system
* Greater likelihood of experiencing multiple chronic conditions simultaneously (multimorbidity)

These age-related factors can impact the diagnosis, treatment, and management of medical conditions, and must be taken into account when providing care for older adults.

Embryonal stem cells are a type of pluripotent stem cell that are derived from embryos that are typically 3-5 days old. These stem cells have the ability to differentiate into any cell type in the body, making them a valuable tool in research and regenerative medicine. Embryonal stem cells are obtained from blastocysts, which are early stage embryos that consist of an outer layer of cells called the trophoblast and an inner cell mass (ICM) from which the embryo will develop. The ICM contains embryonal stem cells, which can be isolated and grown in culture.

It's worth noting that the use of human embryonic stem cells is a subject of ethical debate due to the destruction of the embryo during the cell isolation process. Therefore, there is ongoing research into alternative sources of pluripotent stem cells, such as induced pluripotent stem cells (iPSCs), which can be generated from adult cells without the need for embryos.

'Synskärpa' (visual acuity) är ett mått på den skarpaste distinkta seende förmågan hos ett öga, vanligtvis uppmätt som hur väl en person kan upplösa horisontella linjer av motsatta färger. Det mäts ofta som antal bokstäver på en standardiserad optotypisk tabell (t.ex. Snellen-tabell) som en person kan identifiera korrekt vid en given avstånd och storlek. Normalt synskärpa är vanligtvis 20/20 eller 6/6 i olika måttenheter, vilket innebär att individen kan se detaljer på samma avstånd som en normalögd person med normalsyn ska kunna se dem.

'Blodtryck' är ett medicinskt begrepp som refererar till den kraft som utövas av blodet mot kärlväggarna i de artärer som försörjer kroppen med syre- och näringsriktigt blod. Blodtrycket mäts vanligtvis i millimeter kvicksilver (mmHg) och består av två värden: systoliskt blodtryck och diastoliskt blodtryck.

Systoliskt blodtryck är det högsta trycket som uppnås under hjärtats slag, när kamrarna kontraherar och pumpar ut blodet i kroppen. Detta inträffar vanligtvis vid ungefär 120 mmHg under normala förhållanden.

Diastoliskt blodtryck är det lägsta trycket som uppnås under hjärtats slag, när kamrarna vilar och fylls på med blod. Detta inträffar vanligtvis vid ungefär 80 mmHg under normala förhållanden.

Dessa två värden tas tillsammans som ett totalblodtryck, till exempel 120/80 mmHg, och ger en indikation på individens kardiovaskulära hälsa. Högt blodtryck, även kallat hypertension, kan öka risken för allvarliga hälsoproblem som hjärtinfarkt, stroke och njursvikt.

Temperatur är ett mått på den termiska energin som finns hos ett föremål eller en levande varelse. I medicinskt sammanhang avses ofta kroppstemperaturen, vilken är en indikation på en persons hälsotillstånd. Normalt temperaturen i människokroppen ligger mellan 36,5 och 37,5 grader Celsius. En förhöjd kroppstemperatur kan vara ett tecken på infektion eller annan sjukdom. En sänkt kroppstemperatur kan också vara ett allvarligt tecken beroende på orsaken.

"Western blotting" är en laboratorieteknik som används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en biologisk prov. Denna metod kombinerar elektrofores, immunoblotting och immunokemi.

I korthet innebär tekniken följande steg:

1. Elektrofores: Proteiner i ett extrakt av en cell eller vävnad separeras beroende på deras molekylära vikt genom elektrisk potentialskillnad i en gel.
2. Transfer: De separerade proteinkomplexen överförs sedan från gelen till en membran (vanligtvis nitrocellulosa eller PVDF) där de fastnar i ett ordnat mönster.
3. Blockering: Membranet blockeras med ett protein som inte binder till den primära antikroppen, för att undvika nonspecifika bindningar.
4. Immunoblotting: Membranet exponeras för en specifik primär antikropp som binder till det sökta proteinets epitop.
5. Avläsning: Andra sekundära antikroppar, konjugerade med ett enzym eller fluorescenta markörer, införs för att binda till primärantikroppen och avslöja positionen och mängden av det sökta proteinet.

Denna teknik används ofta inom forskning och klinisk diagnostik för att upptäcka specifika proteiner som är associerade med sjukdomar, funktionella störningar eller förändringar i cellulär aktivitet.

"Prospektiva studier" är en typ av forskningsdesign inom epidemiologi och klinisk forskning. Den innebär att data insamlas prospektivt, det vill säga efter ett bestämt datum och framåt, medan deltagarna fortfarande är i livet och studeras över en viss tidsperiod. Detta står i kontrast till retrospektiva studier, där data insamlas genom att granska redan existerande data eller dokument från tidigare händelser.

Prospektiva studier kan vara antingen kohortstudier eller longitudinella studier. I en kohortstudie följs två eller flera grupper med deltagare som har olika exponeringar för en viss riskfaktor över tid, och man jämför huruvida de utvecklar en viss sjukdom eller inte. I en longitudinell studie följs en population under en längre tidsperiod för att undersöka hur förändringar i olika variabler relaterar till hälsoutfall eller andra utgångar.

Prospektiva studier anses ofta ge starkare bevis som stöd för orsakssamband än retrospektiva studier, eftersom de minskar risken för återblickars bias och ger möjlighet att kontrollera för konfoundingare. Dock kan de vara tidskrävande och dyra att genomföra.

Hörseluppfattning (auditory perception) är ett medicinskt begrepp som refererar till processen där hjärnan tolkar och ger mening åt de ljudsignaler som tas emot av öronen. Det inkluderar förmågan att uppfatta, urskilja och lägga mått på olika ljud, såsom frekvens (tonhöjd), amplitud (ljudstyrka) och fas, samt att kunna fokusera bort från distraktionsljud och orientera sig i rumslig miljö baserat på ljudhändelser. Hörseluppfattning kan vara nedsatt eller förlorad till följd av skador på hörselsnerven eller hjärnan, eller på grund av öroninfektioner, läkemedelsbiverkningar, åldring eller exponering för höga ljudnivåer.

Molekyler är de minsta beståndsdelarna av ett rensat, rent ämne och består vanligtvis av två eller flera atomer som är kemiskt bundna tillsammans. Molekylstruktur refererar till den specifika positionen och orienteringen av varje atom i en molekyl, inklusive de kemiska bindningarna mellan dem. Denna struktur kan ha stor betydelse för molekylets egenskaper och funktion, eftersom små förändringar i molekylstrukturen kan leda till stora skillnader i dess fysikaliska och kemiska karaktär.

Exempel: Vatten (H2O) är en enkel molekyl med en molekylstruktur som består av två väteatomer (H) bundna till en syreatom (O) genom kovalenta bindningar. Denna specifika molekylstruktur ger vattnet unika egenskaper, såsom dess höga brytningsindex och dess förmåga att agera som ett polärt lösningsmedel för många olika ämnen.

Rekombinanta fusionsproteiner är proteiner som skapats genom molekylärbiologiska metoder, där genetisk information från två eller fler olika protein kodande gener kombineras till en enda gen. Den resulterande fusionerade genen ger upphov till ett protein som innehåller delar av de ursprungliga proteinenheterna, vilka är sammanfogade i en enda peptidkedja.

Denna teknik möjliggör skapandet av proteiner med nya och unika funktionella egenskaper som inte finns hos de ursprungliga proteinerna. Rekombinanta fusionsproteiner används inom forskning, diagnostik och terapi, exempelvis vid tillverkning av monoklonala antikroppar för behandling av cancer och autoimmuna sjukdomar.

"Glatt muskulatur" (smooth muscle) er en type av muskelvæv som kontrolleres involuntarily av det autonome nervesystemet og hormoner. Muskelcellerne i glat muskulatur er smallere og lengre enn de i skeletmuskulatur, og de mangler de tydelige tværstivningsstreifers som kan ses i skelet- og hjertemuskulatur. Glatt muskulatur finnes i blant annet indre organer som tarme, bronker, blodkar og livmoderen, samt i væv som huden og øynene. Den er ansvarlig for å kontrollere kontraksjoner i disse områdene, slik som at pumpe blod gjennom kroppen og at bevege maten gjennom tarmene.

Röntgenkristallografi är en teknik inom strukturbiologi och fysikalisk kemi som används för att bestämma tre-dimensionella strukturer av molekyler, ofta proteiner och andra biologiska makromolekyler. Den bygger på att utnyttja diffraktionen av röntgenstrålning när den passerar genom en kristall av det ämne vars struktur ska bestämmas.

I en kristall är atomer och molekyler ordnade i ett periodiskt mönster, vilket gör att de agerar som en diffraktionsgitter när de utsätts för röntgenstrålning. Genom att mäta intensiteten och fasen på de diffraktionerade strålarna kan forskaren rekonstruera den elektroniska densitetsfördelningen i kristallen, vilket ger information om var atomerna befinner sig i förhållande till varandra. Genom att analysera denna information kan man bestämma molekylens tresidiga struktur på atomnivå.

Röntgenkristallografi är en mycket kraftfull metod inom strukturbiologin och har haft en stor betydelse för vetenskapens förståelse av biologiska processer på molekylär nivå. Metoden används bland annat för att studera proteiner som är involverade i sjukdomar, för att utveckla läkemedel och för att undersöka materialegenskaper hos oorganiska material.

Sekundärstruktur på ett protein refererar till den lokala, geometriska formen som delar av proteinets peptidkedja antar, vanligtvis som en konsekvens av vätebindningar mellan polära funktionella grupper i proteinet. De två vanligaste formerna av sekundärstruktur är alfa-helix och beta-flak (beta-sheet). I en alfa-helix är peptidkedjan vriden runt sig med omkring 3,6 aminosyror per varv, med vätebindningar mellan varje fjärde aminosyra. I en beta-flak ligger de polära delarna av peptidkedjorna parallellt eller antiparallellt bredvid varandra och är stabiliserade av vätebindningar mellan dem. Sekundärstrukturen kan bestämmas genom tekniker som cirkulär differentialskanning (CD) och tvådimensionell nukleär magnetisk resonansspektroskopi (2D-NMR).

En hjärtinfarkt, även känd som myokardieffekt eller akut koronart syndrom (ACS), är ett medicinskt tillstånd som inträffar när blodflödet till en del av hjärtmuskulaturen (myokardiet) avbryts ornormalt. Detta orsakas vanligtvis av en obstruktion i ett eller flera av de koronara artärerna som försörjer hjärtmuskulaturen med syre och näringsämnen. Obstruktionen kan bero på en blodpropp (trombos) eller en kollapsad plack (aterom).

När blodflödet till hjärtmuskulaturen avbryts, får cellerna i det drabbade området inte tillräckligt med syre och näringsämnen för att fungera korrekt. Detta kan leda till celldöd (nekros) i hjärtmuskulaturen, vilket kan orsaka permanenta skador på hjärtat och öka risken för allvarliga komplikationer, inklusive hjärtarytmier, hjärtsvikt och dödsfall.

Symptomen på en hjärtinfarkt kan variera, men de vanligaste symptomen är smärta eller obehag i bröstet, som kan stråla ut till armarna, axlarna, ryggen, magen eller halsen. Andra symtom kan inkludera andnöd, yrsel, svimning, svettningar, illamående och kräkningar. I vissa fall kan en person inte uppleva några symptom alls, vilket kallas tyst hjärtinfarkt.

Behandlingen för en hjärtinfarkt inkluderar akut medicinsk behandling som kan omfatta trombolytika (att lösa upp blodproppen), blodflödessänkande läkemedel, smärtlindring och syreterapi. Långsiktig behandling kan inkludera livstilsförändringar som rökstopp, hälsosam kost, fysisk aktivitet och medicinsk behandling för att reducera risken för ytterligare hjärtsjukdom.

Teoretiska modeller inom medicinen är abstrakta representationer av biologiska system, fenomen eller processer. De är konstruerade för att förenkla och förutsäga beteendet hos komplexa system, såsom cellulärt fungerande, organsystemsfunktion och sjukdomsutveckling.

Teoretiska modeller kan vara matematiskt baserade, använda dator simuleringar eller vara konceptuella. De hjälper forskare att undersöka hur system fungerar under olika förhållanden och hjälper till att generera hypoteser som kan testas genom experiment. Dessa modeller är viktiga verktyg inom translational medicin, klinisk forskning och epidemiologi.

Proteinbindning (ibland även kallat proteininteraktion) refererar till den process där ett protein binder sig till ett annat molekylärt ämne, exempelvis en liten organisk molekyl, ett metalljon, ett DNA- eller RNA-molekyl, eller till ett annat protein. Proteinbindningar är mycket viktiga inom cellbiologi och medicinen, eftersom de ligger till grund för många olika biokemiska processer i kroppen.

Exempel på olika typer av proteinbindningar inkluderar:

* Enzym-substratbindningar, där ett enzym binder till sitt substrat för att katalysera en kemisk reaktion.
* Receptor-ligandbindningar, där en receptor binder till en ligand (exempelvis ett hormon eller en neurotransmittor) för att aktiveras och utlösa en cellsignal.
* Protein-DNA/RNA-bindningar, där proteiner binder till DNA eller RNA-molekyler för att reglera genuttrycket eller för att delta i DNA-replikation eller -reparation.
* Protein-proteinbindningar, där två eller fler proteiner interagerar med varandra för att bilda komplexa eller för att reglera varandras aktivitet.

Proteinbindningar kan styras av en mängd olika faktorer, inklusive den tresdimensionella strukturen hos de involverade molekylerna, deras elektriska laddningar och hydrofila/hydrofoba egenskaper. Många proteinbindningar kan också moduleras av läkemedel eller andra exogena ämnen, vilket gör att de är viktiga mål för farmakologisk intervention.

'Proton' är ett begrepp inom atomfysiken och betecknar en subatomär partikel som finns i atomkärnan. Protonen har en positiv elektrisk laddning och tillsammans med neutronerna utgör de atomkärnans kärnmassa. Protonens laddning anges vanligtvis som +1, vilket är den grundläggande enheten för elektrisk laddning inom fysiken. Protonens massa är ungefär lika med 1,67 x 10^-27 kg och är något större än neutronens massa. Protoner spelar en viktig roll inom kemi och fysik, bland annat i samband med kemiska reaktioner och radioaktivt sönderfall.

Luminiscenerande proteiner är proteiner som kan producera ljus genom ett biokemiskt process. Det mest välkända exemplet på ett luminiscenerande protein är gröna fluorescerande protein (GFP) som originallyt hittades i en marin svampart, Aequorea victoria. När GFP exponeras för blått eller ultraviolett ljus kommer det att emittera grön ljus. Luminiscenerande proteiner används ofta som markörer inom biologisk forskning för att studera olika cellulära processer och interaktioner.

"Aktiv biologisk transport" refererer til en type transportmechanisme i levende organismer, hvor energikonsumérer (som ATP) bruges for at transportere molekyler mod eller imod et koncentrationsgradient. Dette står i kontrast til passiv transport, hvor molekyler diffunderer langs med et koncentrationsgradient uden behov for energikonsumtion.

Et eksempel på aktiv biologisk transport er natriumpumpen (Na+/K+-pumpen), som findes i cellemembranerne hos mange levende organismer. Denne pump transporterer natrium- og kaliumioner imod deres respektive koncentrationsgradient, hvilket kræver energikonsumtion for at fungere korrekt. Dette er en vigtig proces for at opretholde homeostase i cellen og i organismen som helhed.

Bioinformatik är en multidisciplinär forskningsgren som kombinerar biologi, datavetenskap och teknologi för att analysera och tolka stor datamängd biologisk information, särskilt inom genetik och genomik. Det inkluderar utvecklingen och användningen av databaser, algoritmer, statistiska metoder och artificiell intelligens för att lösa biologiska problem, såsom att förstå genstruktur och funktion, proteinstruktur och -funktion, genuttryck och reglering, evolutionära relationer mellan organismer och systembiologi.

'Blodflöde i hjärnan' (cerebral blodflöde) refererar till den totala mängden syresatt blod som cirkulerar genom hjärnans blodkärl (artärer, kapillärer och vener) per tidsenhet. Det cerebrala blodflödet är avgörande för hjärnans funktion och överlevelse, eftersom hjärnan är beroende av ett ständigt tillförande av syre och näringsämnen från blodet.

Normalvärden för cerebralt blodflöde varierar mellan 45 och 55 milliliter per 100 gram hjärnvävnad per minut (ml/100g/min). Det kan mätas noninvasivt med tekniker som transkraniell dopplersonografi, magnetisk resonansangiografi (MRA) eller datoriserad tomografi (CTA), vilka ger information om storleken och formen på de stora hjärnartärerna samt blodflödeshastigheten i dem.

Förändringar i cerebralt blodflöde kan orsakas av olika sjukdomstillstånd, som exempelvis stroke (blodpropp eller blödning i hjärnan), hypotension (låg blodtryck), hypertenision (högt blodtryck), arterioskleros (förträngning av artärerna) och skalltrauma. Dessa förändringar kan leda till neurologiska symtom som huvudvärk, yrsel, synstörningar, svårigheter att tala eller andas, medvetandeförlust och i värsta fall död.

"Data interpretation, statistical" refererer til procesen av att tolka och giva mening aan data med hjälp av statistiska metoder. Det innebär att analysera, summera och tolka data för att utvärdera hypoteser, identifiera mönster, korrelationer och kausalitet, samt dra slutsatser baserat på de statistiska resultaten.

Den statistiska datatolkningen inkluderar ofta metoder som deskriptiv statistik (som medelvärde, median, modus, standardavvikelse och procent), inferensstatistik (som t-test, chi i test, analys av variance (ANOVA) och regressionsanalys), multivariat analys och sannolikhetslära.

Syftet med statistisk datatolkning är att försöka extrahera mening och insikt från data, vilket kan användas för att stödja beslutsfattande, forskning, utveckling och kvalitetssäkring inom olika områden som medicin, teknik, ekonomi, samhällsvetenskap med mera.

"Glatt muskulatur i kärl," även kallad "smooth muscle in vessels" på engelska, refererar till den typen av muskelvävnad som finns i de flesta typer av blodkärl, med undantag för kapillärerna. Denna typ av muskulatur består av långa, cylindriska celler som är arrangerade i en cirkulär och longitudinell mönster runt kärlets innerväggar.

Glatt muskulatur i kärl har förmågan att kontrahera och relaxera sig, vilket gör det möjligt för kärlen att expandera eller kontrahera i diameter. Denna förmåga regleras av autonoma nervsystemet och lokala faktorer som till exempel prostaglandiner, kolsyre och vasoaktiva substanser som angiotensin II och noradrenalin.

Glatt muskulatur i kärl spelar en viktig roll i regleringen av blodflödet och trycket i kroppen genom att påverka kärlets diameter och därmed resistansen mot blodflödet. Dysfunktion i glatt muskulatur i kärl har visats vara relaterad till flera sjukdomstillstånd, inklusive högt blodtryck, ateroskleros och hjärt-kärlsjukdomar.

Liposom är små, sfäriska vesiklar som består av ett lipidhaltigt dubbelskal (lipiddubbelmembran) och innehåller en vattenfylld kavitet i mitten. Lipider är organiska molekyler som huvudsakligen består av fettsyror, glycerol och fosfatgrupper.

Liposomer bildas genom självorganisation när lipider exponeras för vatten. När amfifila lipider (dvs. lipider med både hydrofila och hydrofoba egenskaper) placeras i ett vattenmiljö, tenderar de att ordna sig så att deras hydrofoba delar samlas tillsammans och skapar en hydrofob kärna, medan deras hydrofila delar riktas utåt mot det vattenfyllda miljön. Detta resulterar i formationen av lipiddubbelmembranet som omsluter den vattenfyllda kaviteten.

Liposomer är användbara inom medicinen eftersom de kan användas för att leverera läkemedel till specifika celler eller vävnader i kroppen. Hydrofila läkemedel kan placeras inuti den vattenfyllda kaviteten, medan hydrofoba läkemedel kan integreras direkt i lipiddubbelmembranet. På detta sätt kan liposomer hjälpa till att skydda läkemedlet från nedbrytning och förbättra dess biotillgänglighet, vilket kan leda till en ökad effektivitet och minskade biverkningar.

Liposomer används också inom forskningen för att studera cellyta och signaltransduktion, eftersom de kan användas som modellsystem för cellmembranet.

'Inlärning' är ett begrepp som används inom neurovetenskap, psykologi och pedagogik för att beskriva processen där information eller färdigheter internaliseras och blir en del av ens kognitiva strukturer och förmågor. Det finns olika typer av inlärning, till exempel klassisk betingning, operant betingning och kognitivt lärande. Inlärning kan ske genom direkta instruktioner, erfarenhet eller observation, och den kan vara medveten eller omedveten.

En medicinsk definition av inlärning kan se ut på följande sätt: "Inlärning är en process där information eller förmågor internaliseras och integreras i hjärnan genom upprepad stimulans, erfarenhet eller instruktion. Detta leder till förändringar i kognitiva strukturer och funktioner som påverkar beteende, minne och perception."

"Macaca mulatta" er en art av primater i makakfamilien og er også kjent som den kinesiske makaken eller rhesusaber. Det er en av de mest almindelige arter av aber i verden, og det har en bred geografisk fordeling fra Pakistan i vest til Kina i øst.

Den kinesiske makaken er en stor og robust primat med en gjennomsnittlig lengde på 50-65 cm og en vekt på 5,5-11 kg for voksne dyr. Den har en gråbrun pels som blir mer grågrønn på ryggen og halsen, mens undersiden er lysere. Hannar har ofte en tydelig skjegg rundt om ansiktet.

Denne aben lever i både skogsområder og åpne landskap, inkludert bjergris, ørken og urbane omgivelser. Den er allsidig og kan leve av en variert kost som inkluderer frukt, nøtter, frø, bladverk, insekter og små dyr.

Macaca mulatta er kjent for sin intelligens og sociale adferd. Den lever i grupper med flere hanner og hunner, og de har et kompleks hierarki basert på dominans. De bruker en rekke forskjellige kommunikasjonsformer, inkludert lyd, gestus og ansiktsekspressioner, for å holde kontakt med andre i gruppen og forsvare territoriet.

Denne aben har også vært brukt i biomedisinsk forskning på grunn av sin nær relasjon til mennesket. Den er en naturlig vektor for mange sykdommer som kan infektere mennesker, inkludert poliovirus og hepatittis A-virus. Derfor har den vært brukt i studier av infeksjonsmechanismer og utvikling av vacciner.

'Synfält' betecknar det synliga fältet för ett visst öga, och definieras som den area som individen kan uppfatta med klar syn när man tittar rakt fram. Det är ungefär lika med det centrala området av vad som projiceras på näthinnan (retinan).

Synfältet delas vanligen upp i centralt och peripheralt synfält. Centralt synfält, även kallat maculfältet, är den innersta delen av synfältet och sträcker sig ungefär 10-15 grader från centrum. Detta område innehåller en hög koncentration av fotoreceptorceller (stavar och tappar) och är ansvarigt för detaljerad, skarp syn och färgseende.

Periferalt synfält, däremot, är den yttre delen av synfältet och sträcker sig från centralt synfält till kanten av vad som kan uppfattas. Detta område innehåller färre fotoreceptorceller och är ansvarigt för bredare, mindre detaljerad syn och rörelsesensorik.

För att mäta synfältet används ofta en apparat som kallas perimeter. Denna används inom oftalmologi och optometri för att diagnostisera och övervaka sjukdomar som kan påverka synfältet, såsom grön starr (glaukom) och åldersrelaterad maculad degeneration (AMD).

Homeostas är ett begrepp inom fysiologi och betecknar ett systems förmåga att upreta och underhålla en relativt konstant internt miljö, trots fluktuerande yttre förhållanden. Det innebär att levande organismer har mekanismer som reglerar och kontrollerar olika fysiologiska variabler, såsom kroppstemperatur, syre- och näringsomsättning, vätskebalans och elektrolytbalans, för att upprätthålla en jämn och balanserad inre miljö. Homeostas uppnås genom ett komplext regleringssystem som innefattar sensoriska mekanismer, integrationscentra och effektormekanismer. Exempel på homeostatiska processer är blodsockernivåers reglering av insulin och glukagon, kroppstemperaturreglering genom svettning och skälva samt vätske- och elektrolytbalansens reglering genom hormonella mekanismer.

"Funktionell återhämtning" är ett begrepp inom medicinen som refererar till den process där en persons fysiska, kognitiva och emotionella funktioner återgår till ett acceptabelt eller nära normalt stadium efter sjukdom, skada eller operation. Det innebär att individen kan utföra sina vardagliga aktiviteter och delta i sociala situationer på ett relativt normalt sätt. Funktionell återhämtning kan variera från person till person beroende på en rad faktorer, inklusive typen av sjukdom eller skada, allmän hälsostatus, ålder och psykologiska faktorer. Det är viktigt att notera att fullständig återhämtning kan vara orealistisk i vissa fall, men målet är ändå att uppnå den bästa möjliga funktionella kapacitet för den enskilde individen.

'Hjärnkemi' är inte en etablerad medicinsk term, men det kan vara ett slanguttryck eller ett begrepp som används inom neurovetenskap och psykiatri för att beskriva den biokemiska aktiviteten i hjärnan. Detta kan inkludera studiet av hur olika kemikalier, såsom neurotransmittorer och hormoner, påverkar hjärnans funktion och beteende.

Neurotransmittorerna är kemiska signalsubstanser som överför signaler mellan neuron (hjärnbildande celler) i centrala nervsystemet. Dessa signalsubstanser kan ha effekter på olika mentala processer, såsom sinnesstämning, minne, inlärning och kognition. Exempel på neurotransmittorer är serotonin, dopamin, noradrenalin och GABA (gamma-aminobutyriska syra).

Hormoner är också kemiska signalsubstanser som kan påverka hjärnans funktion. De frisätts ofta från endokrina körtlar och cirkulerar i blodet innan de når målceller, inklusive neuron. Hormoner kan ha effekter på sinnesstämning, kognition, minne och andra mentala processer. Exempel på hormoner som påverkar hjärnans funktion är östrogen, testosteron, kortisol och insulin.

I en bredare betydelse kan 'Hjärnkemi' också syfta på den biokemiska grunden för mentala tillstånd och sjukdomar, inklusive neuropsykiatriska störningar som depression, ångest, schizofreni och autism. Denna forskningsområde undersöker hur genetiska faktorer, livsförhållanden och miljöfaktorer påverkar hjärnans biokemi och hur detta kan leda till olika mentala tillstånd.

'Drosophila' är ett släkte inom flugordningen, och det mest kända arten inom släktet är bananflugan (*Drosophila melanogaster*). Denna art är en vanlig modellorganism inom genetisk forskning på grund av sin enkla uppbyggnad, kort livscykel och lätta odling. Genomet hos bananflugan är väl studerat och den har blivit ett viktigt verktyg för att förstå grundläggande principer inom genetik och developmental biology.

'Sarkoplasmatiskt retikel' är ett begrepp inom cellbiologi och reflerar det endoplasmiska retikulum som finns i muskelceller, särskilt i striata muskler (skelett- och hjärtmuskulatur). Det sarkoplasmatiska retiklet är ett membransystem som omger myofibrillerna i muskelcellen och har en viktig roll för muskelkontraktioner och -relaxationer.

Specifikt finns det två typer av sarkoplasmatiskt retikel: terminala cisternae och longitudella tubuli. Terminala cisternae är placerade nära sarcomeren, den kontraktila enheten i muskelcellen, och innehåller kalciumjoner (Ca2+). När muskeln skall kontraheras släpps Ca2+ ut från terminala cisternae till cytoplasman, vilket leder till att myofibrillerna drar ihop sig. När muskeln skall relaxera pumpas Ca2+ tillbaka in i terminala cisternae igen.

Longitudella tubuli är längre rörformade strukturer som sträcker sig parallellt med myofibrillerna och hjälper till att diffundera Ca2+ tillbaka in i terminala cisternae efter en kontraktion.

I summa kan sarkoplasmatiskt retikel ses som ett viktigt membransystem i muskelceller som reglerar muskelkontraktioner och -relaxationer genom att hantera Ca2+-flöden.

I medicinsk kontext är en stamtavla (även känd som en pedigree) ett diagram eller tabell som visar släktrelationer och ärftliga sjukdomar över flera generationer inom en familj. Den används ofta i genetisk rådgivning och forskning för att spåra mönster av ärftlighet och genetiska mutationer som kan vara relaterade till specifika sjukdomar eller tillstånd.

En stamtavla innehåller vanligen information om individens familjemedlemmar, inklusive deras kön, födelse- och dödsdatum, äktenskapsrelationer och barn. Varje person representeras av en symbol (kvinnlig eller manlig) och är ansluten till sina släktingar med linjer som visar släktskapet mellan dem.

Ibland kan färger eller andra symboler användas för att indikera individers status vad gäller en specifik ärftlig sjukdom eller genetisk mutation, vilket kan hjälpa till att illustrera hur sjukdomen har överförts från generation till generation.

Muskelproteiner är proteiner som har en funktionell roll i muskler. De kan delas in i olika kategorier beroende på deras specifika funktioner, men de viktigaste grupperna av muskelproteiner är strukturproteiner och kontraktile proteiner.

1. Strukturproteiner: Dessa proteiner ger musklerna sin form och stöd. De inkluderar titin, nebulin och myosin. Titin är det största protein som finns i kroppen och sträcker sig över hela sarkomern (den grundläggande kontraktile enheten i muskeln). Nebulin är ett långt slankt protein som hjälper till att stabilisera aktinfilamenten. Myosin är också ett strukturprotein som bildar de tjocka filamenten i sarkomern.

2. Kontraktile proteiner: Dessa proteiner är involverade i muskelkontraktioner och inkluderar aktin och myosin. Aktin är ett globulärt protein som bildar de tunt filamenten i sarkomern, medan myosin är ett strukturprotein som bildar de tjocka filamenten. När muskeln kontraheras förflyttar sig myosinfilamenten längs aktinfilamenten och drar ihop muskeln.

Muskelproteiner kan också inkludera enzymer som är involverade i energiproduktion, såsom mitokondriella proteiner, samt signalproteiner som reglerar muskelaktiviteten.

"Complementary DNA" (cDNA) är en syntetisk enkelsträngad DNA-molekyl som skapas genom att transkribera en messenger RNA (mRNA)-molekyl med hjälp av en revers transkriptas. cDNA används ofta i molekylärbiologiska experiment, till exempel för att klona specifika gener eller studera genuttryck.

Den komplementära naturen av cDNA och den ursprungliga mRNA-molekylen gör det möjligt att använda cDNA som en representation av den ursprungliga genen, eftersom basparningen mellan DNA och RNA följer komplementära regler (A parar sig med T respektive G parar sig med C). Detta gör cDNA till ett värdefullt verktyg inom molekylärbiologi, eftersom det ofta är lättare att arbeta med DNA än RNA.

Prediktivt värde av tester (PDV) är ett mått på hur väl en given test kan förutsäga ett specifikt utfall eller en sjukdom hos en individ. PDV uttrycks vanligtvis som sannolikheten för att ett visst utfall ska inträffa baserat på resultatet av en given test.

PDV kan beräknas genom att jämföra sannolikheterna för att ett specifikt utfall ska inträffa med eller utan testresultatet. Denna jämförelse ger en odds ratio, som kan användas för att beräkna PDV.

PDV är viktigt inom klinisk praktik eftersom det kan hjälpa läkare att bedöma riskerna och möjligheterna för olika behandlingsalternativ. Det kan även användas för att screena populationer för högriskpatienter, vilket kan leda till tidigare identifiering och behandling av sjukdomar.

Det är viktigt att notera att PDV inte alltid är statiskt och kan variera beroende på populationen som testas och andra faktorer som prevalensen av sjukdomen, sensitiviteten och specificiteten hos testet. Därför bör PDV alltid tolkas i kontext och tillsammans med andra kliniska informationer.

Smärta är en ubehaglig sensorisk och emosional erfarenhet som kan variera i intensitet från mild till stark, och som vanligtvis är associated med skada eller sjukdom. Smärtan är ett varningssystem som hjälper kroppen att reagera på skador och hot. Den kan också vara ett tecken på en underliggande sjukdom eller skada. Smärtan kan beskrivas i termer av dess kvalitet, intensitet, varaktighet och lokalisation. Det finns två huvudsakliga typer av smärta: akut smärta och kronisk smärta. Akut smärta är en plötslig smärta som oftast uppstår i samband med en skada eller sjukdom, och som normalt förväntas vara tillfällig. Kronisk smärta däremot är en smärta som varar över en längre period av tid, vanligen mer än tre månader, och som kan påverka individens vardagliga liv och mentala hälsa.

Magnesium är ett essentiellt mineral som spelar en viktig roll i många kroppsliga funktioner, såsom hjärt- och muskelaktivitet, nervfunktion, immunförsvar, och energiproduktion. Det förekommer naturligt i flera livsmedel som gröna bladgrönsaker, nötter, frön, havserter, torkade frukter och vattenrika fiskar. Magnesium är också tillgängligt som kosttillskott och kan användas som läkemedel för att behandla eller förebygga magnesiumbrist. Normal spann för serum-magnesiumnivåer ligger vanligtvis mellan 1,7 och 2,5 millimol per liter (mmol/L).

'Psykomotorisk funktion' refererer til den sammenhæng og samordning mellem psykiske processer (såsom tanker, følelser og perception) og motoriske handlinger. Det betyder, at det er evnen til at udføre fysiske handlinger, der kræver en vis grad af psykisk kontrol, opmærksomhed og koordination.

Denne funktion kan påvirkes af forskellige faktorer, herunder neurologiske forstyrrelser, psykiatriske lidelser, medicinering, alkohol- eller stofmisbrug, traumer og andre fysiske sygdomme. Psykomotoriske symptomer kan inkludere langsomme reaktioner, ustabile bevægelser, dårlig koordination, forringet opmærksomhed og koncentration, forvirret tænkning og forringet evne til at udføre hverdagshandlinger.

Medicinskt kan man definiera mutagener som ämnen eller processer som orsakar förändringar i DNA-sekvensen hos celler. Mutationerna kan vara ärftliga och påverka cellens genetiska material permanent, vilket kan leda till negativa hälsokonsekvenser såsom cancer. Mutagener inkluderar kemikalier, strålning och vissa virus som kan interagera med DNA och orsaka skada. Det är viktigt att begränsa exponeringen för mutagener för att minska risken för skadliga hälsoutfall.

'Kroppsrörelse' är ett samlingsbegrepp för alla de rörelser och movement som kroppen kan utföra. Det inkluderar allt från små, precisa rörelser som att röra en finger till större rörelser som att gå, springa eller dansa. Kroppsrörelse kan också innefatta subtilare aspekter av kroppsspråk och nonverbala kommunikation.

I en medicinsk kontext kan 'kroppsrörelse' också användas för att beskriva en persons förmåga att kontrollera och koordinera sina muskler och leder för att utföra vardagliga aktiviteter, som att klä sig själv eller hala sig upp på en stol. Besvären med kroppsrörelse kan vara temporärt eller permanent och orsakas av en rad olika medicinska tillstånd, inklusive neurologiska skador, muskuloskeletala sjukdomar eller åldrande.

'Sensitivitet' (sensitivity) och 'specificitet' (specificity) är två centrala begrepp inom diagnostisk forskning och utvärdering av medicinska tester.

- Sensitivitet definieras ofta som sannolikheten för ett positivt testresultat givet att individen faktiskt har sjukdomen (den 'sanna' positiva andelen). En hög sensitivitet innebär att det flertalet av de sjuka individer som testas kommer att få ett positivt resultat. Detta är viktigt när man vill undvika falska negativa resultat.

- Specificitet definieras ofta som sannolikheten för ett negativt testresultat givet att individen faktiskt inte har sjukdomen (den 'sanna' negativa andelen). En hög specificitet innebär att det flertalet av de friska individer som testas kommer att få ett negativt resultat. Detta är viktigt när man vill undvika falska positiva resultat.

Sensitivitet och specificitet används ofta tillsammans för att beräkna positivt prediktivt värde (PPV) och negativt prediktivt värde (NPV), som ger en uppfattning om sannolikheten för sjukdom eller friskhet givet ett specifikt testresultat. Dessa beräknas vanligtvis med hjälp av 2x2-tabeller där antalet sanna positiva, falska positiva, sanna negativa och falsa negativa resultat redovisas.

Svepelektronmikroskopi (SEM) är en typ av elektronmikroskopi som använder en fin stråle av primäre elektroner för att generera en detaljerad och magnifierad bild av ett provs material. När primära elektroner accelereras mot provet skapas sekundära elektroner, backscatterade elektroner och annan signalering som kan användas för att generera en bild.

I SEM-mikroskopi interagerar primära elektronerna med atomer i provet och får atomer att exciteras eller ioniseras, vilket resulterar i emissionen av sekundära elektroner. Antalet sekundära elektroner som emitteras är direkt proportionellt mot den ursprungliga energin hos primära elektronerna och beroende på materialets sammansättning, topografi och andra faktorer.

Sekundära elektroner samlas sedan in med en detektor och omvandlas till en elektrisk signal som bearbetas för att generera en tvådimensionell bild av provet. Bilden visar vanligtvis kontrasterade skuggor och höjdskillnader, vilket gör SEM-mikroskopi användbart för att undersöka ytstrukturen och topografin hos materialprover på nanometer- till mikrometerskalan.

SEM är ett viktigt verktyg inom materialvetenskap, elektronik, biologi och andra forskningsområden där detaljerade bilder av ytor och strukturer behövs för att förstå och analysera materialegenskaper och funktion.

Noradrenalin, också känt som norepinefrin, är ett hormon och neurotransmittor i kroppen. Det produceras naturligt i kroppen av nervceller (neuron) i både centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) och det perifera nervsystemet (nervceller utanför hjärnan och ryggmärgen).

I centrala nervsystemet är noradrenalin involverat i vakenhet, uppmärksamhet, minnesbildning och emotionella reaktioner. I det perifera nervsystemet spelar noradrenalin en roll i regleringen av blodtrycket, hjärtats frekvens och andningen.

Noradrenalin binder till speciella receptorer (adrenoreceptorer) på cellmembranen för att utöva sina effekter. Det finns två huvudtyper av adrenoreceptorer: alfa- och beta-receptorer, som kan underindelas i flera subtyper. Noradrenalin binder till både alfa- och beta-receptorerna, men har en starkare affinitet till alfa-1-receptorer.

I medicinsk kontext används syntetiskt framställd noradrenalin som läkemedel för att behandla lågt blodtryck (hypotoni) och skapa en ökning av hjärtats pumpförmåga. Det ges ofta som intravenös infusion under kontrollerade omständigheter i sjukhusmiljö.

'Kokulturmetoder' är ett begrepp inom mikrobiologi och relaterade områden, som refererar till metoder där två eller flera olika mikroorganismer (bakterier, svampar, protozoer med mera) odlas tillsammans under kontrollerade förhållanden. Detta görs ofta i syfte att studera deras interaktioner och hur de påverkar varandras tillväxt, metabolism och överlevnad. Kokulturmetoder kan användas för att simulera naturliga ekosystem eller för att undersöka patogen-mikrobiominteraktioner in vitro. Genom att analysera dessa interaktioner kan forskare få en bättre förståelse av mikroorganismernas roll och betydelse i olika ekologiska nischer, vilket kan ha implicationer för medicinsk forskning, miljövetenskap och bioteknologi.

'Drosophila melanogaster' er en art av insekt som tilhører familien Drosophilidae og er bedre kjent under navnet bananflue. Det er en meget liten art med en gjennomsnittlig lengde på 2-3 millimeter, og den har en typisk gyllenbrun farge med sorte striper på bakkroppen.

Drosophila melanogaster er en av de mest studerte organismer i biologi og genetikk, delvis på grunn av sin enkle oppbygning og kort levetid på bare 40-50 dager. Den har også en relativt enkel generasjonstid på omkring to uker, hvilket gjør den velegnet for genetiske studier.

Dess genom er fullstendig sekventert og inneholder cirka 13.000 gener, noe som gir forskere en unik mulighet til å studere genuttrykk, regulering og interaksjoner i en levende organisisme. Drosophila melanogaster er også viktig for medisinsk forskning, da mange av de gener som styrer utviklingen og funksjonen hos denne artien også finnes hos mennesker. Studier av disse genene kan derfor gi viktige innsikter i forståelsen av menneskelig sykdom, inkludert arvelige sykdommer og kraftigere former for kreft.

I'm sorry for the confusion, but "cellantal" is not a recognized medical term in English or any other language I am familiar with. It is possible that there may be a spelling mistake or typo in the term you are looking for. If you have more context or information about what you are looking to define, I would be happy to try and help you further.

En läkemedelsinteraktion är ett samspel mellan två eller flera läkemedel som kan påverka deras farmakologiska effekter när de används tillsammans. Detta kan resultera i ökad eller minskad verkan av något eller alla preparaten, förändrad tidsrymd för verkan, eller uppstående biverkningar. Interaktioner kan ske när läkemedel ges samtidigt, eller när ett läkemedel ges inom en viss tid efter att ett annat har tagits. Interaktioner kan också inträffa mellan läkemedel och mat, drycker, närings- eller illiknande substanser. Kroppens egna enzymer och proteiner som påverkar läkemedlets farmakokinetik (till exempel leverns leverans, distribution, metabolism och utsöndring) kan också ingå i interaktioner med läkemedlen.

Läkemedelsinteraktioner kan vara kliniskt betydelsefulla och orsaka allvarliga hälsoproblem, särskilt hos äldre patienter som ofta använder flera läkemedel samtidigt. Därför är det viktigt att identifiera potentiella interaktioner och hantera dem genom att justera doser, ändra behandlingsschema eller välja alternativa läkemedel när det behövs.

Skelettmuskulaturen är den typ av muskulatur som kontrollerar och styr rörelser hos kroppen. Den består av fibrer som är fästa vid benens, ryggens och huvudets skelett via senor. När musklerna kontraheras, drar de på senorna och orsakar rörelse i lederna. Skelettmuskulaturen utgör ungefär 40 % av kroppsvikten hos en vuxen människa och är den mest synliga muskelgruppen i kroppen. Den kan delas in i två typer baserat på hur de fästs vid skelettet: två-joint-muskler och en-joint-muskler. Två-joint-muskler korsar över två led och kan orsaka rörelse i båda, medan en-joint-muskler bara korsar över ett led och endast påverkar den.

Medicinskt sett definieras muskler (musculus) som sammanlagt ett slags vävnad som består av celler, kollagenfibriller och elastiska fiber. Musklernas huvudfunktion är att orsaka rörelse hos oss levande varelser genom kontraktioner (kontinuerliga förkortningar) som gör att de drar ihop sig och blir kortare. Det finns tre typer av muskler i människokroppen:

1. Skelettmuskler (Musculus skeletalis): Dessa är fästade vid ben, rygg, skalle och andra delar av skelettet och arbetar tillsammans för att orsaka rörelse i kroppen. De flesta av musklerna som vi kan känna igen är skelettmuskler, till exempel bicepsen i överarmen eller quadricepsen i låret.

2. Hjärtmuskler (Musculus cardiacus): Dessa är en speciell typ av muskel som endast finns i hjärtat och är ansvariga för att pumpa blod genom kroppen. Hjärtmuskulaturen är automatiskt styrd, vilket betyder att den inte kräver någon direkt kontroll från vår nervsystem.

3. Smälmuskler (Musculus smooth): Dessa finns i inre organ som till exempel matsmältningsrören och blodkärlen, där de hjälper till att transportera föda genom systemet eller kontrollera blodflödet. Smälmuskulaturen är också automatiskt styrd och arbetar oftast omedvetet.

Muskler består av många celler som kallas muskelceller eller muskelfibrer, vilka innehåller flera tusentals mitokondrier (cellens kraftverk) för att producera den energi som behövs för kontraktion. Musklerna är också riktade med många små proteinfibriller som kallas aktin och myosin, vilka glider över varandra när muskeln kontraheras eller drar ihop sig.

'Glukos' (eller 'glucose') er en slikket sukker som forekommer naturlig i kroppen og er den viktigste kilden til energi for alle levende celler. Glukosen er et enklert sukkermolekyl med formelen C6H12O6, og det er en monosakkarid, det vil si en type sukker som ikke kan deles i enkle deler uten å bli opløst i vann. Glukosen dannes i kroppen ved nedbryting av kostholdets kulhydrater og er en viktig energikilde for hjernen, musklene og andre kroppsdeler. Glukose blir også brukt i mange medisinske sammenhenger, for eksempel som en del av infusjoner for å behandle diabetes eller under kirurgiske operasjoner for å holde pasientens sukkerne på normal nivå.

Enligt den medicinska ordboken, definieras njuren som: "Ett par vitala, hos däggdjur retroperitonealt placerade exkretoriska organ, vars huvudsakliga funktion är att filtrera blodet och producera urin."

Njurens viktigaste uppgift är att reglera vattnet, elektrolytbalansen och ämnesomsättningen i kroppen. Detta gör de genom att filtrera blodet, absorbera vatten och näringsämnen som behövs och avlägsna skadliga substanser och avfallsprodukter genom urinen. Njurarna hjälper också till att reglera blodtrycket och producera hormoner som styr rödblodskällan, benmärgen och andra kroppsfunktioner.

Proteinkonfiguration refererar till den unika sekvensen av aminosyror som bildar ett proteinmolekyls tredimensionella struktur. Denna konfiguration bestäms av proteinkodande gener och påverkas av posttranslationella modifikationer. Proteinkonfigurationen är viktig för proteinets funktion, stabilitet och interaktion med andra molekyler inom cellen.

En faktadatabas (ofte skrevet fact database) er en databas som inneholder fakta og informasjon som ikke endres ofte eller overordnet sett er upåvirkelig for ytre faktorer. Disse databasene brukes ofte i medisinske sammenhenger for å lagre og gi tilgang til informasjon som er relevant for klients or patienters behandling, diagnose eller forståelse av sykdommer og helseforhold.

Faktadatabaser kan inneholde informasjon som er almenlertidig og gjelder for alle mennesker, som f.eksso generell informasjon om kroppens anatomoi, fysiologi og vanlige sykdommer. De kan også inneholde mer spesifikk informasjon som er relatert til enklere medisinske forhold, som f.eksso informasjon om medisinske behandlinger, medisinske begreper og terminologi, eller informasjon om medisinske studier og forskning.

I tillegg kan faktadatabaser også inneholde informasjon som er relatert til enklere pasienter, som f.eksso allergi, medisinsk historie og laboratoriestudier. Disse opplysningene kan være viktige for å sikre at pasienten mottar riktig behandling og for å unngå unødvendige komplikasjoner.

I allianse med andre kilder som f.eksso lærebøker, videnskapelige artikler og eksperter i feltet, kan faktadatabaser være en viktig ressurs for medisinske fagpersoner og andre som jobber med helse og sykdom.

'Recurrence' refererar till att en sjukdom eller ett symptom återvänder efter en period av förbättring eller remission. Det kan användas i olika medicinska sammanhang, men ofta talar man om recurrens när cancer återvänder efter behandling. I sådana fall betyder det att cancerceller har överlevt initialbehandlingen och börjat växa igen. Recurrens kan vara lokal (i samma plats som tidigare), regional (i omgivande vävnader eller lymfkörtlar) eller systemisk (i kroppen som helhet, inklusive avlägsna organ).

Dygnsrytmen (engelska: circadian rhythm) refererar till den inre biologiska klocka hos levande organismer, inklusive människor, som reglerar olika fysiologiska processer och beteenden under dygnet. Dessa processer inkluderar sömn-vakenhetscykler, kroppstemperatur, blodtryck, hjärtfrekvens, hormonnivåer och andra funktioner.

Den centrala regulatorn av dygnsrytmen finns i en grupp nervceller i hypotalamus, en del av hjärnan som kallas supraChiasmatic nuclei (SCN). SCN koordinerar dygnsrytmen genom att kontrollera produktionen och release av hormoner såsom melatonin och cortisol. Dessa hormoner påverkar sömn-vakenhetscykler, kroppstemperatur och andra fysiologiska processer.

Dygnsrytmen är en cirka 24-timmars cykel som styrs av ljus-mörkercykeln i naturen. Exponering för naturligt dagsljus på morgonen hjälper att ställa in den inre klockan och underlättar en normal sömn-vakenhetscykel. Människor som arbetar nattskift eller reser över tidszoner kan uppleva störningar i sin dygnsrytm, vilket kan leda till sömnproblem och andra hälsoproblem.

Hemodynamik är ett medicinskt begrepp som refererar till den gren av fysiologin som handlar om blodflödesförhållanden i kroppen. Det inkluderar studiet av hur hjärtat genererar tryck och flöde, hur blodet cirkulerar genom kroppens vasculära system, och hur olika faktorer påverkar dessa processer.

Här är några viktiga aspekter av hemodynamiken:

1. Hjärtfunktion: Det centrala konceptet inom hemodynamik är hjärtats pumpfunktion, som genererar tryck och flöde i blodomloppet. Hjärtat består av två separata kamrar - vänster och höger hjärtkammare - som arbetar tillsammans för att pumpa blod runt kroppen.

2. Blodtryck: Det tryck som skapas av hjärtat när det pumpar ut blod i de stora kärlen kallas systoliskt tryck, medan det tryck som finns kvar när hjärtat vilar mellan varven kallas diastoliskt tryck. Blodtrycket mäts vanligtvis i mmHg (millimeter kvicksilver) och är en viktig indikator på hälsan.

3. Blodflöde: Det volym av blod som pumpas genom kroppen per tidsenhet kallas för blodflödet, och mäts vanligtvis i liter per minut (L/min). Blodflödet beror på hjärtats pumpfunktion, det totala vaskulära motståndet och den centrala venerna kompliancen.

4. Vaskulär resistans: Det totala motståndet som motsätts blodflödet i kroppens vasculära system kallas för vaskulär resistans, och beror på det inre diameter och längden av de små och stora kärlen.

5. Kompensatoriska mekanismer: När hjärtats pumpfunktion minskar eller när vaskulär resistansen ökar kan kompensatoriska mekanismer aktiveras för att upprätthålla ett acceptabelt blodflöde och tryck. Dessa mekanismer inkluderar ökat sympatiska nervsystems aktivitet, ökad renin-angiotensin-aldosteron-systemaktivitet och ökad vasopressinutsöndring.

6. Hjärt-kärlsjukdomar: Vissa sjukdomar kan påverka hjärtats pumpfunktion, vaskulär resistans eller båda, vilket kan leda till försämrad blodflöde och höjd blodtryck. Exempel på sådana sjukdomar inkluderar ateroskleros, hypertension, hjärtsvikt och kardiomyopati.

I slutändan är förståelsen av hur hjärtat och kärlen fungerar viktigt för att kunna förstå hur olika sjukdomar påverkar dessa system och hur de kan behandlas effektivt.

Cyclic AMP (cAMP)-dependent protein kinases, även kända som PKA (Protein Kinase A), är en typ av enzymer som katalyserar fosforylering av serin- och/eller threoninresidyer på proteiner. Dessa kinaser aktiveras av cyklisk AMP, ett signalsubstrat som bildas inom cellen i respons till hormoner som exempelvis glukagon och adrenalin. När cAMP binder till regulatoriska underenheterna hos PKA leder detta till en konformationsförändring som frigör katalytiska underenheter, vilka kan fosforylera och på så sätt aktivera eller inaktivera målproteiner. Dessa proteinkinaser spelar därmed en viktig roll i regleringen av olika cellulära processer som exempelvis glukosmetabolism, lipidmetabolism och celldelning.

Biologiska markörer, även kända som bio markörer eller biomarkrar, är en mätbar och objektiv utväg att uppskatta normala biologiska processer, patologiska processer eller farmakologiska respons på ett läkemedel, enligt definitionen från Förenta staternas livs- och medicinesäkerhetsverket (FDA).

Biologiska markörer kan vara olika typer av molekyler, såsom proteiner, gener, metaboliter eller celler, som finns i kroppen och kan mätas för att ge information om en persons hälsa, sjukdomstillstånd eller respons på behandling. Exempel på biologiska markörer inkluderar blodprover som hemoglobin A1c för diabetes, troponiner för hjärtinfarkt och PSA (prostataspecifikt antigen) för prostatacancer.

I medicinsk forskning används biologiska markörer ofta för att utvärdera effekterna av en behandling, diagnostisera sjukdomar eller övervaka sjukdomsförlopp. De kan också användas för att screena populationer för riskfaktorer för sjukdomar och för att utveckla personligare och precisionsmedicinska behandlingsmetoder.

Aging, also known as aging or senescence, is a natural, progressive process that occurs over time and affects all living organisms. In a medical context, aging is defined as the accumulation of changes in an individual over time, which includes biological, psychological, and social components. These changes can lead to increased vulnerability to disease, disability, and death.

The biological aspect of aging involves changes at the cellular and molecular level, such as DNA damage, telomere shortening, protein aggregation, and altered gene expression. These changes can affect the function and survival of cells and tissues, leading to age-related diseases such as cancer, heart disease, and neurodegenerative disorders.

The psychological aspect of aging involves changes in cognitive, emotional, and social functioning. Aging can be associated with declines in memory, attention, and processing speed, as well as increased risk for mental health conditions such as depression and anxiety. However, many older adults maintain good cognitive function and emotional well-being throughout their lives.

The social aspect of aging involves changes in roles, relationships, and social participation. Older adults may experience retirement, loss of loved ones, and decreased mobility, which can impact their social connections and sense of purpose. However, many older adults remain active and engaged in their communities, pursuing new interests and maintaining meaningful relationships.

In summary, aging is a complex and multifaceted process that involves changes at the biological, psychological, and social levels. While there are challenges associated with aging, many older adults lead healthy, fulfilling lives and make valuable contributions to their families and communities.

Inom medicinsk forskning refererar "inavlade stammar av råttor" till specifika linjer eller populationer av råttor som har avlas under kontrollerade förhållanden med syfte att framställa djur med en standardiserad genetisk bakgrund och förutsägbar fenotyp. Dessa inavlade stammar används ofta i forskning på grund av deras konsekventa egenskaper, såsom sårbarhet eller resistens mot vissa sjukdomar, beteendemönster och fysiologiska funktioner. Exempel på vanligt använda inavlade råttstammar är Sprague-Dawley, Wistar och Lewis råttor.

"Uppföljningsstudier" (engelska: "follow-up studies") är en typ av longitudinell forskningsdesign inom medicinen där man studerar en grupp individer under en längre tidsperiod. Dessa studier kan vara observationella eller interventionsbaserade, och syftet är ofta att undersöka hur olika faktorer påverkar hälsan, sjukdomsutvecklingen eller behandlingsresultaten över tid.

I en uppföljningsstudie kan forskarna exempelvis samla in data om deltagarnas levnadsvanor, miljöfaktorer och medicinska historik, och sedan följa upp dem regelbundet för att se hur de utvecklas. Detta kan ge värdefull information om riskfaktorer, skyddsfaktorer och möjliga orsaker till olika hälsotillstånd.

Uppföljningsstudier kan vara av olika slag, beroende på hur länge de pågår och hur ofta data samlas in. De kan vara kohortstudier, där en grupp individer följs över tid, eller fallföljningsstudier, där man följer upp en specifik diagnos eller behandling hos en grupp patienter.

Kognition är ett samlingsbegrepp inom psykologin och neurovetenskapen som refererar till de mentala processer som involveras i att uppfatta, bearbeta, lagra och använda information. Detta inkluderar bland annat perception, uppmärksamhet, learning, minne, språk, problemlösning, tänkande och beslutsfattande. Kognitionen är en central del av hur vi interagerar med vår omvärld och hur vi formar våra tankar, känslor och handlingar.

Immunfluorescens (IF) är en teknik inom patologi och histologi som används för att visualisera och lokalisera specifika proteiner eller antikroppar i celler eller vävnader. Den bygger på principen att vissa antikroppar kan binda till sitt målprotein och sedan under speciella omständigheter fluorescera, det vill säga avge ljus av en viss våglängd när de exponeras för ljus av en annan våglängd.

I immunfluorescensmetoden inkuberas ett preparat av celler eller vävnader med en specifik antikropp som är konjugerad till ett fluorofor, ett ämne som fluorescerar när det exponeras för ljus. Om denna antikropp binder till sitt målprotein i preparatet kommer den att fluorescera och kan ses under ett fluorescensmikroskop.

Det finns två huvudtyper av immunfluorescens: direkt och indirekt. Vid direkt immunfluorescens används en antikropp som är konjugerad till ett fluorofor, medan vid indirekt immunfluorescens används två antikroppar i två steg: först en icke-konjugerad primärantikropp som binder till målproteinet, följt av en sekundär antikropp som är konjugerad till ett fluorofor och binder till den primära antikroppen. Indirekt immunfluorescens kan öka känsligheten eftersom flera fluorescerande sekundära antikroppar kan binda till en enda primärantikropp.

Immunfluorescensen är ett viktigt verktyg inom forskning och diagnos av sjukdomar, särskilt vid identifiering av autoimmuna sjukdomar och infektioner.

"Fall-kontrollstudie" är en epidemiologisk studietyp där syftet är att undersöka samband mellan en utsatthet (exempelvis en viss beteendefaktor eller exponering) och ett sjukdomsfall. Studien jämför personer med sjukdomen (kallade "fall") med personer som inte har sjukdomen (kallade "kontroller"). Genom att jämföra dessa två grupper kan man se om det finns några skillnader mellan dem vad gäller utsattheten.

Det är viktigt att kontrollgruppen är så lik fallgruppen som möjligt, förutom sjukdomen, för att studien ska ge tillförlitliga resultat. Kontrollerna väljs ofta från samma population som fallen och matchas efter demografiska faktorer som ålder, kön och socioekonomisk status.

Fall-kontrollstudier är användbara när det är svårt att identifiera en representativ grupp av icke-sjuka personer i förväg, till exempel vid sällsynta sjukdomar eller då sjukdomen har lång inkubationstid. Dessa studier kan ge ett snabbt och kostnadseffektivt svar på frågor om orsakssamband mellan en utsatthet och ett sjukdomsfall.

Medicinskt sett är peptider korta aminosyrakedjor som består av två eller flera aminosyror som är kedjebundna med peptidbindningar. Peptider bildas när en aminosyraförening reagerar med en annan aminosyraförening och bildar en dipeptid, vilket kan fortsätta genom att ytterligare aminosyror adderas till kedjan. När antalet aminosyror i peptiden överstiger cirka 50-100 är den inte längre klassificerad som en peptid, utan istället som ett protein. Peptider har många olika funktioner i kroppen och kan agera som hormoner, neurotransmittorer eller en del av strukturella proteiner.

Inom medicinen refererar "slumpmässig fördelning" eller "randomisering" till ett sätt att tilldela deltagare till olika behandlingsgrupper i en klinisk studie på ett slumpmässigt och oförutsägbart sätt. Detta metod är viktigt för att minimera systematiska fel, så kallade bias, som kan påverka studiens resultat.

Slumpmässig fördelning innebär att varje deltagare har lika stor chans att bli tilldelad till en viss behandlingsgrupp som någon annan deltagare. Detta gör det möjligt att jämföra effekterna av olika behandlingar på liknande grupper av deltagare, och därmed öka sannolikheten för att studiens resultat är representativa för den population som studien undersöker.

Det finns olika metoder för slumpmässig fördelning, till exempel slumptalstabeller, slumpmässiga nummergeneratorer eller blockrandomisering. Slumpmässig fördelning bör utföras av en person som är oberoende av studien och inte känner till deltagarnas identitet eller karaktäristika.

'Uppmärksamhet' är ett centralt begrepp inom kognitiv psykologi och neurovetenskap, och refererar till den mentala process där individen aktivt fokuserar sin perception, tankar och handlingar på en viss sak eller händelse. Det kan delas upp i olika komponenter som att orientera sig mot en stimuli, selektiv uppmärksamhet (fokusera borta från distraktioner) och delad uppmärksamhet (hantera flera saker samtidigt). Inom medicinsk kontext kan uppmärksamhetsstörningar vara ett symtom eller en diagnos, som i ADHD (Uppmärksamhetsstörning med hyperaktivitet) där svårigheter att upprätthålla uppmärksamhet är centrala.

En kronisk sjukdom är en sjukdom som varar i lång tid, ofta livet ut, och som kräver kontinuerlig eller periodvis behandling. Kroniska sjukdomar kan påverka olika delar av kroppen och ge upphov till en mängd symtom som kan variera i svårighetsgrad över tiden. Vissa exempel på kroniska sjukdomar är diabetes, hjärt-kärlsjukdomar, lungsjukdomar, autoimmuna sjukdomar och neurologiska tillstånd. Det är viktigt att diagnostisera och behandla kroniska sjukdomar i tid för att förhindra komplikationer och förbättra livskvaliteten hos den drabbade individen.

Ett endoplasmatiskt nätverk (ER) är en sammanlänkad serie membrankanaler i eukaryota celler. Det utgör ett komplext intracellulärt membransystem som deltar i syntesen, modifieringen och transporten av proteiner och lipider. ER kan delas in i två typer: det grova ER (RER) och det glatt ER (SER). RER har ribosomer fäst på ytan och är involverat i proteintranslering och -foldning, medan SER saknar ribosomer och deltar i lipidsyntesen och metabolismen. ER kommunicerar också med andra organeller som golgiapparaten, mitokondrier och nucleus genom membrankontinuitet och vesikulär transport.

Sekvenshomologi, eller sekvenstillhörighet, inom biokemi och genetik refererar till den grad av likhet mellan två eller flera molekylära sekvenser, som kan vara DNA-sekvenser, RNA-sekvenser eller proteinsekvenser. När det gäller aminosyrasekvenser, handlar det om den ordningsföljd av specifika aminosyror som bildar en proteinmolekyl.

Aminosyrasekvenshomologi mellan två proteiner används ofta för att undersöka deras evolutionära släktskap och funktionella likheter. Hög sekvenshomologi kan indikera närbesläktade proteiner med möjligen liknande funktioner, medan låg homologi kan tyda på mindre närstående eller icke-relaterade proteinsekvenser.

Det är värt att notera att även om två proteiner har en hög sekvenshomologi kan deras struktur och funktion skilja sig ifrån varandra, eftersom aminosyrasekvenser inte alltid korrelerar perfekt med proteiners tredimensionella struktur eller biokemiska aktivitet.

Cyclic AMP, eller cAMP (cyclisk adenosinmonofosfat), är ett second messenger-molekyl som spelar en viktig roll i cellsignalering inom organismen. Det bildas inifrån cellen när en hormonreceptor på cellmembranet aktiveras av ett hormon, till exempel glukagon eller adrenalin. Aktiveringen av receptorn leder till att en G-proteinkomplex kopplad till receptorn aktiveras, vilket i sin tur aktiverar en enzymkomplex kallad adenylatcyklas. Adenylatcyklasen konverterar ATP till cAMP, som sedan fungerar som en signalsubstans inom cellen och aktiverar olika proteinkinas-enzymkomplex. Dessa komplex kan leda till olika fysiologiska respons, beroende på vilket hormon som initialt aktiverade receptorn. När signalsubstanserna cAMP har utfört sin funktion bryts de ned av fosfodiesteras-enzymkomplex, varpå signalsystemet återgår till det ursprungliga tillståndet.