Endosonografi
Numbers Needed To Treat
Anal Canal
Videostödd kirurgi
Endoscopic Ultrasound-Guided Fine Needle Aspiration
Mediastinoskopi
Avföringsinkontinens
Kolangiopankreatografi, endoskopisk retrograd
Rectal Neoplasms
Tumörstadieindelning
Prediktivt värde av tester
Prospektiva studier
Sensitivitet och specificitet
Endosonografi, även känt som endoskopisk ultraljudsundersökning (EUS), är en medicinsk undersökningsmetod där en flexibel tub med en liten ultraljudssond monterad på änden introduceras in i kroppen via munnen eller rakt genom huden. Metoden används för att få detaljerade bilder av inre organ och vävnader, särskilt i mag-tarmkanalen och bukhålan.
Under endosonografi leds ultraljudsvågorna från sonden genom kroppsvävnaderna och reflekteras tillbaka till sonden, vilket genererar en tvådimensionell bild av de undersökta strukturerna. Den höga upplösningen hos endosonografi gör att det är möjligt att upptäcka små vävnadsanomalier och tumörer, samt att ta vävnadsprover (biopsier) för vidare analys.
Endosonografi används ofta för att undersöka misstänkta fall av cancer i mag-tarmkanalen, lever, gallblåsa och bukhinnan, samt för att övervaka behandlingar och efterföljande kontroller.
'Numbers Needed to Treat' (NNT) är ett begrepp inom evidensbaserad medicin som används för att beskriva effektstorleken hos en behandling i termer av hur många patienter som behöver behandlas för att en individuell patient skall få en fördel av behandlingen jämfört med en kontrollgrupp som inte får behandlingen. NNT är ett absolut mått på effektstorlek, till skillnad från relativa riskreduktioner eller odds ratio, och ger därmed en tydligare uppfattning om hur stor skillnaden i effekt mellan två behandlingsalternativ verkligen är.
NNT beräknas genom att dividera 100 med den absoluta riskreduktionen (ARR) för ett visst utgångskriterium, till exempel andelen patienter som avlidit eller insjuknat i en viss sjukdom. ARR är skillnaden mellan risken hos kontrollgruppen och risken hos behandlingsgruppen för det aktuella utgångskriteriet. Om till exempel ARR är 0,03 (3 procentenheter), blir NNT 100/3 = 33,3, alltså behöver 33 patienter behandlas för att en patient skall få en fördel av behandlingen jämfört med kontrollgruppen.
Det är värt att notera att NNT kan variera beroende på vilket utgångskriterium som används, och att lägre NNT-värden indikerar större effekter av behandlingen. Dessutom kan NNT-värdet förändras över tiden, beroende på hur länge patienterna följs upp i en studie.
The anal canal is the terminal end of the digestive tract, surrounded by muscles that control the voluntary expulsion of feces. It is the last portion of the gastrointestinal system, extending from the anorectal junction to the anal verge, and is lined with mucous membrane. The anal canal is approximately 3-4 cm in length and has both an inner and outer layer of muscle, known as the internal and external sphincters, respectively. These muscles work together to maintain continence and allow for defecation.
Duodenoskopi är en endoskopisk undersökningsmetod där man använder ett flexibelt, böjligt teleskop, duodenoskopet, för att undersöka tolvfingertarmen (duodenum) och papillan som leder in till gallgången och bukspottkörtelns utförsgång.
Duodenoskopet är ungefär 1 meter långt och har en diameter på cirka 1 cm. På den yttre spetsen finns det en liten kamera som sänder bilder till ett monitor, så läkaren kan se strukturerna inne i kroppen. Duodenoskopet har också verktyg som gör det möjligt att ta biopsier (små prov), avlägsna polypers och utföra andra terapeutiska procedurer.
Duodenoskopi används ofta för att undersöka symptom såsom magsmärtor, illamående, kräkningar, blod i avföringen eller för att diagnostisera och behandla sjukdomar som gallsten, inflammatorisk tarmsjukdom (IBD), pankreatit och cancer.
'Videostödd kirurgi', även kallat 'bildgestött kirurgi' eller 'minimalt invasiv kirurgi', är en typ av kirurgisk behandling där kirurgen använder sig av ett optiskt system, ofta i form av en kamera som förs in i kroppen via små inkisioner. Denna metod möjliggör för kirurgen att få en förstorad och uppslitande bild av operationsområdet på en skärm, vilket underlättar precisionen och nedsätter traumat för patienten jämfört med traditionell öppen kirurgi. Exempel på metoder inom videostödd kirurgi är laparoskopi, arthroskopi och endoskopi.
Endoscopic Ultrasound-Guided Fine Needle Aspiration (EUS-FNA) är en medicinsk procedur där en endoskopisk ultraljudsguidad finnålsaspirationsbiopsi tas. Proceduren innebär att en flexibel, slangliknande utrustning, en endoskop, sätts in via munnen och ned i matstrupen till den del av tarmsystemet där en struktur som behöver undersökas finns, t.ex. levern, bukspottkörteln eller lymfknutor.
En ultraljudssond är monterad på endoskopets spets och används för att guida en mycket tunn nål (FNA-nålen) till den avgränsade strukturen. Nålen används sedan för att suga upp ett litet vävnadsprov, som kan analyseras i laboratoriet för att ställa en diagnos eller bedöma om cancer är närvarande eller inte.
EUS-FNA är en minnesskildrande procedur och anses vara en säker och effektiv metod för att diagnostisera och stadiera olika typer av sjukdomar, framförallt cancerer i bukhålan.
Mediastinoskopi är en typ av kirurgisk procedure som används för att undersöka strukturerna i mittfältet (mediastinum) av brösthålan. Proceduren utförs vanligen under allmänt anestesi och innebär att en tunn, böjlig tub, mediastinoskopet, införs genom ett litet snitt i halsen. Mediastinoskopet är försedd med en lins som ger kirurgen en direkt syn på strukturerna i mittfältet.
Under proceduren kan olika typer av vävnadsprover tas, till exempel lymfknutor eller brosk, för further examination och diagnosis. Mediastinoskopi används ofta för att undersöka om det finns tecken på cancer eller andra sjukdomar i strukturerna i mittfältet.
Det är viktigt att notera att mediastinoskopi är en invasiv procedure och medför vissa risker, såsom blödning, infektion och skada på strukturer i halsen eller brösthålan. Dessa komplikationer är dock relativt sällsynta.
Fecal incontinence, också känt som avföringsinkontinens, är en medicinsk term som refererar till oförmågan att kontrollera avföringen. Det innebär att en person inte kan hålla käften stilla när de behöver gå på toaletten och kan leda till oönskade avföringsutslag eller stolar. Fecal incontinence kan orsakas av flera faktorer, inklusive skador på nervsystemet, sjukdomar som diabetes och multipel skleros, förstoppning, diarré, kirurgiska ingrepp eller åldrande. Det är viktigt att söka medicinsk behandling om du lider av fecal incontinence, eftersom det kan vara ett tecken på en underliggande sjukdom och kan ha en negativ påverkan på din kvalitet på livet.
"Endoskopi, mag-tarm" refererer til en type med invasiv undersøgelse af mavesækken og tarmene. Denne procedur udføres ved at indføre et smalt, fleksibelt instrument, kaldet en endoskop, gennem munden og ned i fordøjelseskanalen. Endoskopet har en lille kamera og belysningsenhed monteret på endeen, der overfører billeder af de indvendige organer til en monitor, hvor lægen kan se strukturer og eventuelle skader eller sygdomme.
Endoskopi, mag-tarm, kaldes også for øvrigt for en gastroskopi eller en øso-gastro-duodenoskopi (OGD). Proceduren anvendes ofte til at diagnosticere og behandle forstyrrelser i fordøjelseskanalen, såsom gastritis, ulcus, gastroesofage refluxsygdom, blødninger eller infektioner. Under endoskopi kan lægen også udføre små operationer, som fjernelse af polypper eller indsprøjtning af medicin i de pågældende områder.
Patienten modtager normalt en let bedøvelse (sedation) under proceduren, så de ikke oplever smerte eller ubehag. Endoskopi, mag-tarm, anses for at være en sikker og effektiv metode til at undersøge forstyrrelser i fordøjelseskanalen.
Medicinskt talar man om matstrupen (esophagus) som den rörliga, slutet tuben som för mat och vätskor från munhålan till magsäcken. Matstrupen går genom halsen, passerar genom bröstkorgen och mynnar i magsäcken i magmunnen (cardia). Den består av flera skikt: en inre slemhinna som är täckt av slem, ett muskel- och bindvävslager och en yttre bindvävs- och broskskikt. Matstrupen har en naturlig rörelse, peristaltik, som driver maten ner i magsäcken.
Endoscopic Retrograde Cholangiopancreatography (ERCP) är en medicinsk undersökningsmetod som används för att undersöka och behandla problem relaterade till gallgångar och/eller pankreasgångar. ERCP kombinerar endoskopi, en teknik där en flexibel, belyst tub är insatt via munnen och ned i matstrupen, med fluoroskopi, en typ av röntgenundersökning som används för att guida placerandet av en kateter (en tunn, böjlig slang) in i gallgångarna och/eller pankreasgångarna. Kontrastvätska injiceras sedan genom katetern för att fylla och visualisera gallgångarna och/eller pankreasgångarna på röntgenbilderna. ERCP används ofta för att diagnostisera och behandla gallstenar, tumörer, inflammation och andra abnormaliteter i gallgångarna och/eller pankreasgångarna.
'Rectal Neoplasms' er en samlebetegnelse for abnorme, voksende tilstander i det endelige del af tarmen, kaldet rektum. Disse tilstander kan være enten godartede (benigne) eller ondartede (maligne), og de inkluderer:
1. Rektale polypper: Små, sækkeformede vævsvækstener, der vokser fra indersiden af rektum. De kan være godartede eller forstadier til cancer (præmaligne).
2. Rektal adenocarcinom: Den mest almindelige form for kræft i det endelige tarmsegment, der dannes fra glandulær epitel og vokser invasivt ind i muskler og blodkar i rektumsvæggen.
3. Rektale squamous cell carcinoma: En sjældnere form for kræft, som udvikles fra platteepithelceller i det øvre del af rektum.
4. KarciNOID tumorer: Små, langsomt voksende tumorer, der dannes fra neuroendokrine celler i rektumsvæggen. De er oftest godartede, men kan under visse omstændigheder blive ondartede.
5. Lymfomer: En sjælden form for kræft, der udvikles fra lymfatiske celler i rektumsvæggen.
6. Sarcoma: En sjælden form for kræft, der udvikles fra muskel- eller bindevævsceller i rektumsvæggen.
7. Melanom: En meget sjælden form for hudkræft, som kan spredes til rektum og andre indre organer.
Tumörstadieindelning, eller tumörgradering, är ett system för att bedöma hur aggressivt en tumör växer och om den sprider sig snabbt eller inte. Det hjälper läkare att bestämma prognosen och behandling för cancerpatienter. Det finns olika typer av tumörstadieindelningar, men de flesta använder sig av några gemensamma principer:
1. Cellulär differentiering: Här bedöms hur lika de cancersatta cellerna är jämfört med normala celler i samma typ av vävnad. Om cellerna ser mycket lika ut, betyder det att tumören har en högre differentiering och är mindre aggressiv. Om cellerna istället ser mycket olika ut jämfört med normala celler, betyder det att tumören har en lägre differentiering och är mer aggressiv.
2. Mitos (celldelning): Här räknas antalet mitoser per tio högkraftsmikroskopiska fält (HPF). En högre frekvens av mitoser visar på en snabbväxande tumör och en högre grad av malignitet.
3. Cellynukleär atypi: Här bedöms storleken, formen och läget på cellkärnan. Om cellkärnorna är oregelbundna i storlek och form, och om de är placerade nära cellytan, visar det på en högre grad av malignitet.
4. Nekros (död vävnad): Här letas efter nekrotisk vävnad inuti tumören. Om det finns nekros, visar det på en snabbväxande tumör och en högre grad av malignitet.
Dessa faktorer tas alla samman för att ge en tumör ett stadium och en grad. Det är viktigt att notera att olika cancertyper kan ha olika system för tumörstaging och -gradering, så det är alltid viktigt att konsultera en läkare eller specialist för att få rätt information om en specifik cancertyp.
Prediktivt värde av tester (PDV) är ett mått på hur väl en given test kan förutsäga ett specifikt utfall eller en sjukdom hos en individ. PDV uttrycks vanligtvis som sannolikheten för att ett visst utfall ska inträffa baserat på resultatet av en given test.
PDV kan beräknas genom att jämföra sannolikheterna för att ett specifikt utfall ska inträffa med eller utan testresultatet. Denna jämförelse ger en odds ratio, som kan användas för att beräkna PDV.
PDV är viktigt inom klinisk praktik eftersom det kan hjälpa läkare att bedöma riskerna och möjligheterna för olika behandlingsalternativ. Det kan även användas för att screena populationer för högriskpatienter, vilket kan leda till tidigare identifiering och behandling av sjukdomar.
Det är viktigt att notera att PDV inte alltid är statiskt och kan variera beroende på populationen som testas och andra faktorer som prevalensen av sjukdomen, sensitiviteten och specificiteten hos testet. Därför bör PDV alltid tolkas i kontext och tillsammans med andra kliniska informationer.
"Prospektiva studier" är en typ av forskningsdesign inom epidemiologi och klinisk forskning. Den innebär att data insamlas prospektivt, det vill säga efter ett bestämt datum och framåt, medan deltagarna fortfarande är i livet och studeras över en viss tidsperiod. Detta står i kontrast till retrospektiva studier, där data insamlas genom att granska redan existerande data eller dokument från tidigare händelser.
Prospektiva studier kan vara antingen kohortstudier eller longitudinella studier. I en kohortstudie följs två eller flera grupper med deltagare som har olika exponeringar för en viss riskfaktor över tid, och man jämför huruvida de utvecklar en viss sjukdom eller inte. I en longitudinell studie följs en population under en längre tidsperiod för att undersöka hur förändringar i olika variabler relaterar till hälsoutfall eller andra utgångar.
Prospektiva studier anses ofta ge starkare bevis som stöd för orsakssamband än retrospektiva studier, eftersom de minskar risken för återblickars bias och ger möjlighet att kontrollera för konfoundingare. Dock kan de vara tidskrävande och dyra att genomföra.
'Sensitivitet' (sensitivity) och 'specificitet' (specificity) är två centrala begrepp inom diagnostisk forskning och utvärdering av medicinska tester.
- Sensitivitet definieras ofta som sannolikheten för ett positivt testresultat givet att individen faktiskt har sjukdomen (den 'sanna' positiva andelen). En hög sensitivitet innebär att det flertalet av de sjuka individer som testas kommer att få ett positivt resultat. Detta är viktigt när man vill undvika falska negativa resultat.
- Specificitet definieras ofta som sannolikheten för ett negativt testresultat givet att individen faktiskt inte har sjukdomen (den 'sanna' negativa andelen). En hög specificitet innebär att det flertalet av de friska individer som testas kommer att få ett negativt resultat. Detta är viktigt när man vill undvika falska positiva resultat.
Sensitivitet och specificitet används ofta tillsammans för att beräkna positivt prediktivt värde (PPV) och negativt prediktivt värde (NPV), som ger en uppfattning om sannolikheten för sjukdom eller friskhet givet ett specifikt testresultat. Dessa beräknas vanligtvis med hjälp av 2x2-tabeller där antalet sanna positiva, falska positiva, sanna negativa och falsa negativa resultat redovisas.