Energikällor för elektricitet är källor som används för att generera elektrisk energi. Det finns två huvudsakliga typer av energikällor: förnybara och icke-förnybara.

Förnybara energikällor är ogränsade i sin tillgång och kan förnyas naturligt över tiden, inklusive solkraft, vindkraft, vattenkraft, geotermisk energi och biobränslen. Dessa energikällor är miljövänliga eftersom de genererar låga eller inga koldioxidutsläpp under produktionen av elektricitet.

Icke-förnybara energikällor däremot är begränsade i sin tillgång och kan inte förnyas naturligt över tiden, inklusive kol, olja, gas och kärnkraft. Dessa energikällor har högre koldioxidutsläpp än förnybara energikällor och bidrar till den globala uppvärmningen.

Det är viktigt att utveckla och använda fler förnybara energikällor för att minska beroendet av icke-förnybara resurser och skydda miljön.

'Kraftverk' er en direkte oversatting av det engelske begrepet "power plant". I medicinsk sammenheng kan man forstå et kraftverk som et organ eller en apparat i kroppen som produserer og distribuerer energi. Et godt eksempel er hjertet, som pumper blod rundt i kroppen og forsørger andre organismer med nødvendig ilt og næring. Andre eksempler kan være musklene, som produserer mekanisk energi under kontraksjoner, eller leveren, som produserer glukose for å forsyne kroppen med energi.

'Elnät' refererar inom medicinen till det system av nerver och blodkärl som förser hjärtat med elektrisk ledningsförmåga och näringsämnen. Detta inkluderar bland annat den vänstra och högra grenen av huset, Bundens nerv, Purkins fiber och de koronara artärerna. Elnätets främsta funktion är att koordinera hjärtats kontraktioner och säkerställa en effektiv pumpverkan.

Electricity är en form av energi som resulterar från rörelsen av laddade partiklar, vanligtvis elektroner. Det finns två huvudsakliga typer av elektricitet: statisk och ström.

* Statisk elektricitet är den elektriska laddning som byggs upp när två material med olika elektriska ledningsförmågor kommer i kontakt och sedan skiljs ifrån varandra. När de skiljs ifrån varandra lämnas några elektroner kvar på det ena materialet, vilket ger upphov till en positiv laddning, medan det andra materialet får ett överskott av elektroner och blir negativt laddat.

* Elektrisk ström är den rörelse av laddade partiklar som sker när ett elektriskt fält appliceras på ett ledande material, såsom en metall. När ett elektriskt fält appliceras på ett ledande material börjar elektronerna att röra sig från de negativt laddade områdena till de positivt laddade områdena, vilket ger upphov till en ström.

Elektricitet används i många olika sammanhang, inklusive belysning, telekommunikation, datorkraft och transporter. Den är också en viktig del av människokroppen och är involverad i nervimpulser som skickas genom kroppen för att koordinera muskelrörelser och andra funktioner.

Elektromagnetiska fält (EMF) är en kombination av elektriska och magnetiska fält som propagerar genom rummet som vågor. De kan genereras av naturliga fenomen såsom solstrålning och åskväder, eller av mänskliga aktiviteter såsom användning av elektrisk utrustning och trådlösa kommunikationssystem. EMF-exponering kan vara en form av strålningspollution som har potentialen att påverka levande organismer, inklusive människor, men det är fortfarande mycket debatt kring hur mycket exponering som är säkert.

EMF-strålning delas vanligtvis upp i två kategorier: joniserande och icke-joniserande strålning. Joniserande strålning har tillräcklig energi för att frisätta elektroner från atomer eller molekyler, vilket kan orsaka skada på levande vävnad. Exempel på joniserande strålning är röntgenstrålning och kosmisk strålning. Icke-joniserande strålning, inklusive EMF, saknar tillräcklig energi för att orsaka direkt skada på DNA eller celler, men det finns fortfarande oro över möjliga långsiktiga hälsorisker vid exponering för höga nivåer av icke-joniserande strålning.

EMF-strålning kan mätas i enheten Tesla (T) för magnetiska fält och Volt per meter (V/m) eller Watt per kvadratmeter (W/m2) för elektriska fält. Vissa länder har lagstiftat gränsvärden för tillåten exponering av EMF-strålning i arbetsplats- och allmänna miljöer, men det finns fortfarande kunskapsluckor kring de exakta hälsoriskerna vid lågfrekvent EMF-exponering.

Elektronisk förstärkare är en apparat eller en del av ett system som ökar effekten av en signal, vanligtvis en elektrisk signal. Den tar en ingångssignal med låg effekt och producerar en utgångssignal med högre effekt. Förstärkaren fungerar genom att använda sig av aktiva komponenter som transistorer eller elektronrör för att öka signalens amplitud. Det finns olika typer av förstärkare, till exempel spänningsförstärkare, strömförstärkare och effektförstärkare, beroende på vilken aspekt av signalen som ska förstärkas.

I medicinsk kontext är en halvledare ett material som har förmågan att både leda och hindra strömflödet, beroende på hur mycket det utsätts för elektriska fält eller värme. Halvledarmaterialens unika egenskaper gör dem användbara i en rad medicinska tillämpningar, särskilt inom områdena biokonduktiva material och medicinsk implantatteknik.

Exempel på halvledarmaterial är silicium, galliumarsenid och kiselgermanium. Genom att lägga till små mängder av främmande atomer (dopning) i ett halvledarmaterial kan man skapa olika typer av halvledare: p-typ (positivt dopade) och n-typ (negativt dopade). När dessa två typer kombineras bildar de en pn-övergång, som är grunden för dioder och transistorer – viktiga komponenter i många medicinska elektroniska enheter.

I några medicinska tillämpningar kan halvledare användas för att detektera, behandla eller stimulera biologiska system på molekylär nivå. Exempelvis kan halvledande nanostrukturer användas som sensorer för att detektera specifika biomolekyler i en biologisk miljö, vilket kan vara användbart inom diagnostik och forskning. Dessutom kan halvledarmaterial användas för att generera elektriska impulser som stimulerar nervceller eller muskler, vilket kan ha tillämpningar inom neurologi och rehabilitering.

'Utrustningsdesign' (engelska: 'Medical Device Design') är ett område inom produktutveckling som fokuserar på att skapa, utforma och ta fram medicinska enheter och tillbehör. Enligt FDA (US Food and Drug Administration) är en medicinsk enhet något som:

1. är avsett för användning i människor diagnostiskt eller terapeutiskt, och
2. inte åstadkommer sin verkan genom kemiska aktivitet eller metabolism i eller på kroppen och som inte är en farmakologisk, immunologisk eller genetisk produkt.

Exempel på medicinska enheter inkluderar pacemakers, defibrillatorer, proteser, ortopediska instrument, katetrar, operationsbord och annan sjukvårdsutrustning.

Utrustningsdesign innefattar ett brett spektrum av aktiviteter, från behovsanalys, konceptutveckling, detaljerad design, prototypning, tillverkning och verifiering/validering enligt medicinska enhetsregleringsmyndigheters krav. Utrustningsdesigner måste ha kunskap inom områden som biokompatibilitet, användarcentrerad design, riskhantering, materialval och systemintegrering för att skapa säkra, effektiva och tillförlitliga medicinska enheter.

"En analys av utrustningsfel" refererar till en systematisk undersökning och bedömning av problem eller fel som uppstått i användandet av medicinskt utrustning. Detta kan innebära att man tittar på orsakerna till felet, dess konsekvenser och möjliga lösningar.

Denna analys kan involvera en teknisk undersökning av själva utrustningen för att fastställa vad som är fel, men den kan också innebära en klinisk bedömning av hur felet har påverkat patientvården och vilka risker det inneburit.

Målet med en analys av utrustningsfel är att ta reda på vad som har gått fel, varför, och hur man kan undvika att det händer igen i framtiden. Det kan också hjälpa till att fastställa om ett utbyte eller reparation behövs, samt att ge information till tillverkaren om felet för att eventuellt kunna förbättra produkten.

I medicinsk kontext kan "omvandlare" (eller "enzym") definieras som ett protein som sänker aktiveringsenergin för en kemisk reaktion och därmed ökar hastigheten för denna reaktion. Enzymet fungerar genom att binda substratet, den kemiska föreningen som ska omvandlas, i en specifik konformation så att reaktionen kan ske under mildare betingelser än vad som annars skulle behövas. Detta gör att reaktionen kan ske snabbare och mer effektivt inne i levande organismen. Enzymet frigörs sedan från substratet och kan återanvändas för att katalysera fler reaktioner.

Ett elektriskt organ är en speciell typ av organ som förekommer hos vissa djur, till exempel hos störar och rockor. Det består av staplade skivor av elektriskt ledningsvävnad som kan generera elektriska impulser och användas för att kommunicera, navigera eller för att jaga och försvara sig.

Den medicinska termen för ett elektriskt organ är "electric organ". Detta organ är unikt bland biologiska strukturer eftersom det kan producera mycket starka elektriska impulser, upp till flera hundra volt hos vissa arter. Elektriciteten genereras av muskelaktivitet i de speciella cellerna i organet, kallade electrocyter. När dessa celler aktiveras samtidigt kan de producera en koordinerad elektrisk impuls som kan användas för att skapa ett elektriskt fält runt djuret.

Ett exempel på ett djur med ett elektriskt organ är den eldräka som lever i sötvatten i Sydamerika. Denna fisk har en speciell muskel som kan kontrahera och expandera, vilket orsakar att elektricitet genereras och strömmar ut genom två elektriska plattor på varsin sida av kroppen. Den eldräka använder denna förmåga för att ställa till skräck för fiender, hitta partner och navigera i mörker.

Gymnotiformes är en ordning av benfiskar som kännetecknas av att de lever i sötvatten och har elektriska organ för kommunikation och navigation. De förekommer främst i Syd- och Centralamerika, och inkluderar arter som den vanliga pirayan (Electrophorus electricus). Gymnotiformes kännetecknas också av att de saknar bakre ryggfenor och har en långsträckt, cylindrisk kroppsform.

Elektrostimulering (ES) är en medicinsk behandlingsmetod där man använder elektriska impulser för att stimulera nervceller och muskelceller. Behandlingen innebär vanligtvis att man fäster elektroder på huden över den muskel eller det område som ska behandlas. Därefter skickas små elektriska impulser genom elektroderna, vilket orsakar en kontraktion i de stimulerade muskelfibrerna.

ES används inom flera olika medicinska områden, till exempel:

1. Smärtlindring: Elektriska impulser kan hämma smärtnervernas signalering till hjärnan och på så sätt minska smärtan.
2. Muskelstyrka och funktion: ES används för att hjälpa patienter med muskelsvaghet eller muskellåsning, ofta orsakad av skada, sjukdom eller operation, att återfå muskelstyrka och rörelseförmåga.
3. Rehabilitering efter stroke: ES kan användas för att stimulera nerver och muskler i armarna och benen hos patienter som drabbats av stroke, vilket kan hjälpa till att förbättra rörelseförmågan och funktionen.
4. Kontinens: ES används för att behandla inkontinens genom att stärka musklerna i urinblåsan och/eller anus.
5. Vätskeansamlingar: Elektrostimulering kan användas för att behandla vätskeansamlingar, som exempelvis edema, genom att stimulera lymfkärlens kontraktion och avflöde.
6. Smärta efter operationer: ES kan användas för att lindra smärtan efter operationer och under läketiden.

Det är viktigt att notera att elektrostimulering bör utföras under medicinsk övervakning och att patienten ska informeras om möjliga risker och biverkningar.

Elektriska skador är skador på kroppen som orsakas av exponering för elektrisk ström. Det kan vara allt från lätta skador som irritation eller smärta till allvarliga skador som hjärtstopp, allvarlig skada på nervsystemet och död.

Det finns två typer av elektriska skador: direkta och indirekta. Direkta skador orsakas av att kroppen utsätts för en direkt strömgenomgång, medan indirekta skador orsakas av att man faller eller stöter till något som orsakar en skada när man blir elektriskt skadad.

För att klassificera svårighetsgraden av en elektrisk skada använder man sig av olika faktorer, såsom strömstyrkan (mätt i ampere, A), spänningen (mätt i volt, V) och varaktigheten av exponeringen. En regel som ofta används är att skador orsakade av en strömstyrka på under 500 milliampere (mA) oftast är lindriga, medan skador orsakade av en strömstyrka över 1000 mA kan vara allvarliga eller livshotande.

Symptomen på en elektrisk skada kan variera beroende på vilken del av kroppen som utsätts för strömmen och hur stor strömstyrkan är. Några vanliga symtom inkluderar:

* Brännskador på huden eller slemhinnor
* Muskelkramper eller spasmer
* Svimning eller yrsel
* Hjärtstopp eller arrhythmier (förändringar i hjärtats normala rytm)
* Andningssvårigheter
* Nervskador, inklusive medvetandeförlust, minnesförlust och kognitiva svårigheter

Om en person har utsatts för en elektrisk skada bör de genast få läkarvård. Behandlingen kan omfatta att stänga av strömmen, ge första hjälpen för brännskador och andra symtom, och i vissa fall kan livsuppehållande behandlingar vara nödvändiga.