Enterovirusinfektioner är en typ av virala infektioner orsakade av enterovirus, som tillhör picornaviridae familjen. Det finns över 100 olika sorter av enterovirus, inklusive poliovirus, coxsackievirus, echovirus och enterovirus D-slakten. De flesta enterovirusinfektioner orsakar milda symptom eller är asymptomatiska, men vissa sorter kan orsaka allvarligare sjukdomar som hjärninflammation (encefalit), hjärtsjukdomar och lunginflammation (pneumoni).

Infektionen sprids vanligtvis via direkt kontakt med infektiösa sekretioner från näsa, mun eller avföring, men kan också spridas via kontaminerat vatten eller föda. De flesta enterovirusinfektioner är som mildast och smittar inte lätt till andra individer.

Symptomen på en enterovirusinfektion varierar beroende på vilken typ av virus det rör sig om, men kan inkludera feber, hosta, irritabilitet, sömnighet, ont i halsen, ont i magen, diarré, illamående och kräkningar. Vissa typer av enterovirus kan orsaka allvarligare sjukdomar som hjärninflammation, meningit (inflammation i hårda hornen), myokardit (hjärtmuskelsjukdom) och perikardit (inflammation i hjärtats yttre hinna).

Behandlingen av enterovirusinfektioner består vanligtvis av symtomlindring, men vissa typer av infektioner kan behandlas med antivirala läkemedel. För att förebygga spridning av enterovirusinfektioner rekommenderas god handhygien, inklusive regelbunden handtvätt och undvikande av nära kontakt med sjuka personer.

Enterovirus är en typ av virus som tillhör familjen Picornaviridae och innehåller ett ensträngat RNA-genom. Det finns över 100 olika enterovirusserotyper, varav de flesta orsakar milda sjukdomar hos människor. Några exempel på enterovirusserotyper är coxsackievirus A och B, echovirus och poliovirus.

Enterovirus kan sprida sig via direkt kontakt med infekterade individer eller via droppburen smitta när en infekterad person hostar eller nyser. Det kan också spridas via kontaminierade födoämnen och vattenkällor.

Många människor som blir infekterade av enterovirus visar inga symtom alls, medan andra kan utveckla en varierande grad av sjukdom. Symptomen på en enterovirusinfektion kan inkludera feber, hosta, ont i halsen, trötthet, muskelvärk, halsont och mag-tarmproblem som diarré och buksmärtor. I vissa fall kan enterovirus orsaka allvarligare sjukdomar som hjärninflammation (encefalit), hjärtmuskelinflammation (myokardit) och lunginflammation (pneumonit).

Det är värt att notera att poliovirus, en speciell typ av enterovirus, har nästan utrotats globalt tack vare vaccinationsprogram.

Enterovirus B, human is a type of virus that belongs to the family Picornaviridae and genus Enterovirus. This virus is known to infect humans and can cause a variety of illnesses, such as hand, foot, and mouth disease, herpangina, pleurodynia, and acute hemorrhagic conjunctivitis. In rare cases, it can also lead to more serious conditions like meningitis or encephalitis.

Enterovirus B is typically transmitted through direct contact with infected individuals or contaminated objects. The virus can survive for extended periods on surfaces and in water, making it highly contagious. Once inside the body, the virus replicates in the cells that line the gastrointestinal tract and then spreads to other organs via the bloodstream.

Symptoms of an Enterovirus B infection can vary widely depending on the specific type of virus and the individual's age and overall health. In many cases, the infection is mild and may go unnoticed or cause only minor symptoms like fever, sore throat, or rash. However, in some cases, the infection can be more severe and lead to complications such as dehydration, myocarditis (inflammation of the heart muscle), or neurological damage.

Prevention measures include practicing good hygiene, such as washing hands frequently, avoiding close contact with sick individuals, and disinfecting surfaces that may be contaminated with the virus. There is no specific treatment for Enterovirus B infections, but supportive care can help manage symptoms and prevent complications.

Enterovirus A, human is a type of enterovirus that commonly infects humans. Enteroviruses are small viruses that belong to the Picornaviridae family and include several species such as polioviruses, coxsackieviruses, echoviruses, and other non-polio enteroviruses.

Enterovirus A is composed of several serotypes, including coxsackievirus A2-A8, A10, A12, A14, A16, and enterovirus A71. These viruses are typically transmitted through the fecal-oral route or respiratory droplets and can cause a range of illnesses such as hand, foot, and mouth disease, herpangina, conjunctivitis, meningitis, encephalitis, and myocarditis.

The symptoms of enterovirus A infection may vary depending on the serotype and the age and overall health of the infected person. In many cases, the infection may be asymptomatic or cause only mild illness. However, in some cases, especially in young children, immunocompromised individuals, and older adults, the infection can lead to severe and potentially life-threatening complications.

Prevention measures include practicing good hygiene, such as washing hands frequently with soap and water, avoiding close contact with sick individuals, and cleaning and disinfecting contaminated surfaces. There are currently no specific antiviral treatments available for enterovirus A infections, and treatment is generally supportive, focusing on relieving symptoms and managing complications.

'Höstblåsor' (eller 'herbst korsoakrobatisk neuropsykiatrisk fenomen', HKNP) är ett sällsynt tillstånd som drabbar barn under två års ålder. Det kännetecknas av upprepade, ofrivilliga rörelser och stelhet i ansiktet, halsen, armar och ben. Symptomen förvärras vanligtvis under perioder och lindras under andra. Tillståndet är vanligast hos barn med epilepsi eller utvecklingsstörning.

Det medicinska namnet 'herbst korsoakrobatisk neuropsykiatrisk fenomen' kommer ifrån de två läkare som beskrev tillståndet första gången, Dr. Dieter Lyon och Dr. Uwe Herbst, samt det faktum att tillståndet ofta är kopplat till neuropsykiatrisk symptomatologi.

Coxsackievirusinfektioner är en typ av enterovirusinfektion som orsakas av Coxsackie A- och B-virus. Infektionen kan vara asymptomatisk eller leda till en rad olika symptom beroende på vilken typ av Coxsackievirus det är fråga om och persons ålder, allmänt hälsotillstånd och immunförsvar.

Coxsackie A-virus kan orsaka milda till moderata symptom som feber, hosta, halsont, trötthet, muskelvärk, ont i magen och diarré. I vissa fall kan virusinfektionen leda till herpangina, en sjukdom som kännetecknas av små, smärtsamma sår (vesiklar) på svalget och tungan.

Coxsackie B-virus kan orsaka allvarligare symptom som hjärtmuskelinflammation (myocardit), lunginflammation (pneumonit), leverinflammation (hepatit) och meningit (hjärnhinneinflammation). I sällsynta fall kan Coxsackie B-virus orsaka en neurologisk sjukdom som kallas aseptisk meningit, vilket innebär att det inte finns några bakterier i ryggmärgsvätskan.

Coxsackievirusinfektioner sprids vanligtvis via direkt personlig kontakt med en infekterad persons kroppsvätskor, såsom slemhinnor, saliv, avföring och andedräkt. Viruset kan också spridas via kontaminerade födoämnen och vattenkällor.

Det finns inget specifikt behandlingssätt för Coxsackievirusinfektioner, men symptomen kan behandlas med vanliga smärtstillande medel, sömnmedel och vätskeersättning. I allvarliga fall kan patienten behöva vårdas på sjukhus.

Herpangina är en infektionssjukdom orsakad av Coxsackie A-virus eller enterovirus. Den karaktäriseras av små, smärtsamma blåsor (vesiklar) i munhocke och svalg. Symptomen inkluderar plötslig feber, irritabilitet, illamående, ont i halsen, svårigheter att svälja och små, smärtsamma blåsor i munhocke och svalg. Sjukdomen är vanligare hos barn än vuxna och tenderar att vara som mildast under sommaren och tidiga hösten. Herpangina är vanligtvis självläkande och behandlingen fokuserar på lindring av symptomen.

En hjärnhinneinflammation, även känd som meningit, är en inflammation av det membran som omsluter hjärnan och ryggmärgen. När orsaken till denna inflammation är viral, kallas det viral meningit. Detta skiljer sig från bakteriell meningit, som orsakas av en bakterieinfektion.

Viral meningit orsakas vanligtvis av enterovirus, herpes simplex-virus, HIV, mässling eller vaccinia-virus. Andra virus kan också vara orsaken i vissa fall. Symptomen på viral meningit inkluderar feber, huvudvärk, muskelvärk, trötthet, illamående och kräkningar, ljuskänslighet och en förändrad medvetandenivå. I allvarliga fall kan patienten också uppleva stel nacke, yrsel eller desorientering, svårigheter att tala eller svälja, och i vissa fall kan det leda till hörselskada eller andra komplikationer.

Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av fysisk undersökning, medicinsk historia och laboratorieprov, inklusive blod- och ryggmärgsvätskeprover. Behandlingen för viral meningit består ofta av vila, hydrering och smärtstillande medel, eftersom det inte finns någon specifik behandling för de flesta virus som orsakar denna sjukdom. I allvarliga fall kan patienten behöva vård på intensivvårdsavdelning.

Det är värt att notera att viral meningit tenderar att vara mindre allvarlig än bakteriell meningit och har en lägre dödlighet. Vaccinering kan hjälpa förhindra vissa typer av viral meningit, så det är viktigt att uppdatera sina vaccinationer regelbundet.

Echo-virusinfektioner är en typ av virala infektioner orsakade av coxsackie A- och B-virusser, som tillhör familjen Picornaviridae. Virusen sprids vanligtvis via kontakt med infektiös fekalvätska eller respiratorisk sekret och kan orsaka en rad olika symptom beroende på vilket organsystem de angriper.

De vanligaste manifestationerna av echo-virusinfektioner är feber, hosta, irritabilitet, halsont, vattkoppor, mun ulcus och diarré. I sällsynta fall kan virusen orsaka allvarliga komplikationer som hjärtsjukdomar (myokardit, perikardit), hjärninflammation (encefalit) eller meningit.

Diagnosen ställs vanligtvis genom serologiska tester eller virusgenomstudier av kroppsvätskor som blod, saliva eller fekalvätska. Behandlingen är oftast stödjande och inriktad på att lindra symptomen, eftersom det inte finns någon specifik behandling för echo-virusinfektioner. Prevention är viktig genom god handhygien och undvikande av nära kontakt med sjuka personer.

Svinenterovirus är ett samlingsnamn för en grupp små, enkelsträngade RNA-virus som tillhör familjen Picornaviridae och orsakar sjukdomar hos grisar. De två huvudsakliga arterna av svinenterovirus är Svinenterovirus A (SVA) och Svinenterovirus B (SEBOV).

Svinenterovirus A, som även kallas svinfeberliknande virus eller SVA, är ett relativt nyupptäckt virus som orsakar en influensaliknande sjukdom hos grisar. Symptomen inkluderar feber, viktminskning, diarré och andningssvårigheter. Svinenterovirus A kan också infektera människor som har kontakt med infekterade grisar eller deras avfall, men sjukdomen hos människor tenderar att vara mildare än hos grisar.

Svinenterovirus B, även känt som Theilovirus eller SEBOV, orsakar en sjukdom hos grisar som kallas theilosjukan eller svinfebertyp 5. Symptomen inkluderar feber, viktminskning, diarré och andningssvårigheter. Svinenterovirus B kan också orsaka en mildare form av sjukdom hos människor som har kontakt med infekterade grisar eller deras avfall.

Svinenterovirus överförs vanligtvis via direkt kontakt med infekterade djur eller indirekt genom kontaminerad mat, vatten eller föremål. Det finns inget behandlingsalternativ för svinenterovirusinfektion och behandlingen fokuserar på att lindra symptomen. För att förebygga infektionen rekommenderas god hygien och biosecurity, såsom handtvätt och desinfektion av utrustning och ytor som kan ha kommit i kontakt med infekterade djur eller deras avfall.

HLA-DQ beta-chains är en del av den mänskliga lymfocyttypen HLA (Human Leukocyte Antigen), som är belägen på kromosom 6p21.3. Dessa molekyler är involverade i antigenpresentation och immunresponser. Specifikt är HLA-DQ beta-chain en del av den heterodimeriska molekylen HLA-DQ, som består av en alpha-kedja och en beta-kedja. Denna molekyl binder upp peptider från antigener för att presentera dem för CD4+ T-celler (T-hjälparceller). Variationer i HLA-DQ beta-chain kan ge upphov till olika immunresponser och är associerade med olika sjukdomar, inklusive autoimmuna sjukdomar som diabetes typ 1.

Enterovirus D, human (HEV-D) är en typ av enterovirus som infekterar människor. Det finns flera olika serotyper inom HEV-D, bland annat EV-D68 och EV-D70. De flesta enterovirusinfektionerna orsakas av Coxsackievirus A och B samt Echovirus och tenderar att ge milda symptom som feber, hosta och diarré. HEV-D-infektioner kan dock i vissa fall orsaka allvarligare sjukdomar, till exempel andningssvårigheter eller hjärninflammation (encefalit). EV-D68 har i synnerhet fått uppmärksamhet under senare år på grund av att det orsakat utbrott av allvarliga respiratoriska sjukdomar, särskilt hos barn.

'Bovine Enterovirus' är en typ av enterovirus som primärt infekterar nötkreatur. Det tillhör gruppen Picornaviridae och finns i två serotyper, BEV1 och BEV2. Viruset kan orsaka respiratoriska symptom och diarré hos unga kalvar, men det är också associerat med asymptomatisk infektion hos äldre djur. Det finns inga belägg för att bovint enterovirus kan smitta människor eller orsaka sjukdom hos dem.

HLA-DQ-antigener är en typ av human leukocyte antigen (HLA) klass II-molekyler, som spelar en central roll i immunsystemet hos människor. Dessa molekyler presenterar peptider från utomkroppsmässiga proteiner för CD4+ T-celler, vilket initierar den adaptiva immunresponsen.

HLA-DQ-antigener består av två polypeptidkedjor, en alpha- och en beta-kedja, som binder till varandra för att bilda en heterodimer. Dessa kedjor är kodade för av genkluster på kromosom 6 i människans DNA. Det finns flera olika varianter av HLA-DQ-antigener, och individuella variationer i dessa antigener kan ha betydelse för immunresponsen mot patogener samt för risken att utveckla autoimmuna sjukdomar.

HLA-DQ-antigener är speciellt viktiga vid presentationen av glutenpeptider hos individer med celiaki, en autoimmun sjukdom som orsakas av en överdriven immunrespons mot gluten i livsmedlen. I dessa fall kan variationer i HLA-DQ2 och HLA-DQ8-antigener öka risken för att utveckla celiaki.

'Polio' eller poliomyelitis er en infektionssygdom forårsaget af polioviruset, som primært angriber nervesystemet. Symptomerne på polio kan variere fra mildt til alvorligt, og de mest alvorlige komplikationer inkluderer lammelser eller permanent invaliditet, især når virusset angriber de motoriske nerveceller i hjernenstammen. Polio er en fuldstændig forbydelig sygdom i mange lande, herunder Danmark, takket være effektive vaccinationsprogrammer.

'RNA viralt' refererer til et virus som har sin genetisk informasjon lagret i RNA (ribonukleinsyre) istedenfor DNA (deoxyribonukleinsyre) som er vanligere for levende organismer. Disse typer av viruser bruker RNA-polymerase enzym for å transkribere og replikere sin genetisk informasjon. Mange infektiøse og smittebærende virusser, som f.eks. HIV, influenza, SARS-CoV-2 (som forårsaker COVID-19), er RNA-virusser.

Typ 1-diabetes, også kjent som sukkersyke, er en autoimmun sykdom der betennelsesreaksjonen i kroppen ødeler de celler i bugspytklandet som står for produksjonen av insulin - en hormon som regulerer blodsukkerne. Som et resultat av denne ødelelse kan kroppen ikke produsere nok insulin for å holde blodsukkeret i balance, og det oppstår derfor høye nivåer av sukker i blodet.

Typ 1-diabetes er vanligvis en livslang sykdom som oftest oppdages hos barn, unge voksne og første gangsvis i livet. Den krever behandling med daglige insulinsprøyter eller en insulinpumpe for å holde blodsukkernivåene stabile. En god kontroll av blodsukker er viktig for å forebygge komplikasjoner som kan føre til skader på nerver, nyrer, hjerte og øyene.

'Virusantikroppar' (eller 'virusantistoffer') är immunologiska proteiner som produceras av B-celler i kroppen som svar på en infektion med ett virus. Dessa antikroppar binder till ytor på viruset, vilket gör det möjligt för kroppens immunsystem att identifiera och eliminera viruset från kroppen.

Det finns olika typer av virusantikroppar, men de flesta tillhör en grupp som kallas IgG-antikroppar. När en person har haft en infektion med ett visst virus och sedan har blivit immun mot det, kommer de att ha höga nivåer av specifika IgG-antikroppar i sin blodomlopp som kan mätas för att fastställa om personen har haft en tidigare infektion.

Det är värt att notera att det finns också andra typer av immunologiska respons på virusinfektioner, såsom T-celler och interferoner, men virusantikroppar är ett viktigt sätt för kroppen att identifiera och bekämpa viruset.

En hjärtmuskelinflammation, även kallad myokardit, är en inflammatorisk sjukdom som drabbar hjärtmuskulaturen (myokardiet). Den kan orsakas av infektioner, autoimmuna reaktioner eller toxiska ämnen. Symptomen kan variera från milda till allvarliga och kan inkludera bröstsmärta, andfåddhet, trötthet och hjärt rytmstörningar. Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av symtom, blodprover, elektrokardiogram (ECG) och ibland med hjälp av en biopsi av hjärtmuskeln. Behandlingen beror på orsaken till myokardit och kan innebära mediciner, hälsolivsändringar eller i vissa fall operationellt ingrepp.

Aseptisk hjärnhinneinflammation, även känd som meningit, är en inflammation av de membran (hjärnhinnor) som omger och skyddar hjärnan och ryggmärgen. Orsaken till den aseptiska hjärnhinneinflammationen är inte infektion, till skillnad från den bakteriella eller virala hjärnhinneinflammationen.

I stället kan den aseptiska hjärnhinneinflammationen orsakas av andra faktorer som trauma, cancer, autoimmuna sjukdomar, reaktion på läkemedel eller kirurgiska ingrepp i närheten av hjärnhinnorna. Symptomen på aseptisk hjärnhinneinflammation kan inkludera huvudvärk, feber, kräkningar, muskelvärk, ljuskänslighet, stelhet i halsen och förändringar i medvetandegraden. Behandlingen av aseptisk hjärnhinneinflammation kan innebära att behandla underliggande orsaken samt symptomlindring med smärtstillande, antipyretika och antiinflammatoriska läkemedel.

Poliovirus är ett enterovirus som orsakar polio, en smittsam sjukdom som kan leda till muskelsvaghet och lamsning. Det finns tre olika stammar av poliovirus: Typ 1, typ 2 och typ 3. Typ 2 och typ 3 har utrotats globalt tack vare vaccinationsprogrammen. Polioviruset sprids främst genom kontakt med infekterad fekalvätska eller via droppsmitta när en smittad person hostar eller nyser.

Poliovirus kan orsaka asymptomatisk infektion, men i vissa fall kan det leda till milda symptom som feber, trötthet och muskelvärk. I allvarliga fall kan viruset invaderar nervsystemet och orsaka irreversibel skada på de nerver som styr musklerna, vilket kan leda till lamsning eller livslång funktionsnedsättning.

Det finns två typer av poliovaccin: den inaktiverade vaccinet (IPV) och det levande oral vaccinet (OPV). Båda ger effektiv immunitet mot polio, men OPV kan i mycket sällsynta fall orsaka en livshotande form av polio som kallas vaccine-associated paralytic poliomyelitis (VAPP). IPV anses vara säkrare och är den typ av vaccin som används i de flesta länder idag.

Infectious pregnancy complications refer to infections that occur during pregnancy and can affect the mother, fetus, or both. These infections can lead to a variety of complications, including preterm labor, low birth weight, birth defects, and even stillbirth. Examples of infectious pregnancy complications include:

1. Urinary tract infections (UTIs): UTIs are common during pregnancy and, if left untreated, can lead to kidney infections and preterm labor.
2. Bacterial vaginosis (BV): BV is an imbalance of bacteria in the vagina that can increase the risk of preterm labor and delivery.
3. Group B Streptococcus (GBS): GBS is a type of bacterium that can be found in the vagina or rectum of pregnant women and can cause serious infections in newborns if passed to them during childbirth.
4. Listeriosis: Listeriosis is a foodborne illness caused by the bacterium Listeria monocytogenes, which can lead to miscarriage, stillbirth, or premature delivery.
5. Toxoplasmosis: Toxoplasmosis is a parasitic infection that can be passed from mother to fetus and cause serious birth defects.
6. Zika virus: The Zika virus is a mosquito-borne illness that can cause serious birth defects, including microcephaly, if a pregnant woman becomes infected.
7. Hepatitis B and C: Hepatitis B and C can be transmitted from mother to fetus during childbirth and can lead to chronic liver disease in the child.
8. Rubella: Rubella, also known as German measles, is a viral infection that can cause serious birth defects if a pregnant woman becomes infected during the first trimester.
9. Cytomegalovirus (CMV): CMV is a common viral infection that can cause serious complications in newborns if passed from mother to fetus during pregnancy.

It's important for pregnant women to take steps to prevent infectious complications, such as practicing good hygiene, avoiding certain foods, and getting vaccinated against certain diseases. Pregnant women should also talk to their healthcare provider about any concerns related to infection during pregnancy.

Enligt medicinskt perspektiv är en nyfödd ett barn som har nyligen fötts och fortfarande befinner sig inom sitt första levnadsår. Detta omfattar oftast spädbarn som är yngre än 28 dagar, även kända som "fullborna", men kan fortsätta att gälla under de första 12 månaderna av barnets liv. Under denna tidsperiod genomgår barnet snabba fysiska och utvecklingsmässiga förändringar, vilket gör det viktigt att övervaka dess tillstånd noga för att säkerställa en hälsosam utveckling.

En polymerase chain reaction (PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera DNA-strängar. Den bygger på en process där DNA-molekyler replikeras med hjälp av ett enzym som kallas DNA-polymeras. Genom att upprepa denna process i flera steg kan man skapa miljontals kopior av det ursprungliga DNA-segmentet på relativt kort tid.

PCR är en mycket känslig teknik som kan användas för att detektera mycket små mängder av DNA, till exempel från en enda cell. Den används inom flera områden, till exempel i diagnostiskt syfte inom medicinen, i forensisk vetenskap och i forskning.

Immunoglobulin M (IgM) er en type av antistoffer (eller immunglobuliner) i kroppen. Antistoffer er proteiner som produceres av kroppens B-celler for å hjelpe til med å bekjempe frammannskaper som bakterier og jungers. IgM er den første type av antistoffer som produseres i responsen på en infeksjon, og det er også den mest effektive type av antistoffer når det kommer til å aktivere komplementsystemet, som er ein del av kroppens immunforsvar. IgM forekommer normalt i blodet og lymfen og er en del av den humorale immuniteten.

'Fosterblod' är ett begrepp som används inom medicinen för att beskriva det blod som cirkulerar i fostrets kropp under graviditeten. Fosterblodet har en annan sammansättning än moderns blod och innehåller bland annat fostrets egna celler, hormoner och substanser.

Fosterblodet bildas genom att blodceller och blodplattor produceras i benmärgen, medan levern producerar proteinerna och andra substanser som behövs för att upprätthålla fostrets liv och tillväxt. Fosterblodet transporterar syre, näringsämnen och avfallsubstanser mellan fostret och modern via moderkakan.

Det är viktigt att regelbundet kontrollera fosterblodets sammansättning under graviditeten för att upptäcka eventuella abnormaliteter eller sjukdomar hos fostret. Det kan göras genom olika typer av blodprov, som till exempel blodprover från modern eller stickprov direkt i fostrets blodomlopp via moderkakan (fetal blodprov).

Avloppsvatten är enligt medicinsk terminologi en benämning på vatten som innehåller föroreningar från mänsklig aktivitet, exempelvis från toaletter, kök och industri. Avloppsvattnet kan vara orena med bakterier, virus, parasiter, kemikalier och andra föroreningar som kan utgöra en risk för människors hälsa och miljön om det inte behandlas korrekt.

Ordet 'Avloppsvatten' används ofta i medicinska sammanhang när man diskuterar smittspridning och förebyggande hälsomått, särskilt i samband med vattenborne sjukdomar som drabbar människor via kontaminert vatten.

Autoantikroppar är en typ av antikroppar som utvecklas i kroppen och attackerar egna friska celler och vävnader. Normalt producerar vår immunsystem antikroppar för att bekämpa främmande ämnen, såsom virus och bakterier. I vissa fall kan det dock uppstå en felaktig respons där antikropparna istället angriper kroppens egna celler eller proteiner. Dessa autoantikroppar kan vara en del av sjukdomsbilden vid autoimmuna sjukdomar, såsom reumatoid artrit, systemisk lupus erythematosus och diabetes typ 1.

Medicinskt kan ‘virusodling’ (eng. virus cultivation) definieras som en process där man odlar och förökar virus i en kontrollerad miljö, ofta i cellkulturer eller embryoner av djur, för att sedan studera deras egenskaper, beteende och svar på olika behandlingar. Detta är viktigt inom både forskning och diagnostisering, då det kan ge information om vilka typer av virus som orsakar en infektion samt hjälpa till att utveckla effektiva vacciner och antivirala behandlingar.

ECHO virus, eller Enteric Cytopathic Human Orphan virus, är en typ av enterovirus som kan orsaka diverse symptom som feber, hosta, halsont, muskelvärk och diarré. ECHO-virus 9 är ett specifikt serotyp av ECHO-virus, men det är inte lika vanligt förekommande som andra serotyper såsom ECHO-4 och ECHO-6.

ECHO-viruset sprids främst via direkt personlig kontakt med en infekterad person eller via fekal-orala vägar, till exempel genom att inte tvätta händer efter toalettbesök eller att dela mat och dryck med en infekterad person.

Det är värt att notera att ECHO-virus 9 orsakar ofta mildare symptom jämfört med andra serotyper av ECHO-virus, och många infektioner kan vara asymptomatiska. I allmänhet behövs inget specifikt medicinskt ingripande för att behandla en ECHO-virusinfektion, utan symptomen behandlas istället supportivt med lugnande läkemedel, smärtlindring och vätskeersättning.